Kuba – ett miljöpolitiskt föredöme?

I en tidigare bloggpost, Sol, vind, vågor och socialism, påpekade jag några saker som borde vara självklara:

  • Att den ökade användningen av fossila bränslen sammanfaller med industrialismens och kapitalismens segertåg.
  • Att avvecklingen av de fossila bränslena följaktligen fordrar socialism.
  • Och att detta är anledningen till att socialisterna gör gemensam sak med miljörörelsen.

Det här bekräftas – om det nu skulle behövas någon bekräftelse – av ett debattinlägg som publicerades i Aftonbladet 15 april 2010.[1] Några axplock:

Jag har en bra och dålig nyhet för er. Den bra nyheten är att det finns ett land i världen som lyckats med det [d.v.s. att förena ekonomisk välfärd med ekologisk hållbarhet]. Ett land som skulle kunna vara en förebild för hur vårt liv bör se ut om vi vill leva i harmoni med naturen.
Den dåliga nyheten är att det landet är Kuba. […]
Världsnaturfonden, WWF, skrev i sin årsrapport ”Living Planet Report 2006” att Kuba var det enda landet i världen som utvecklades utan att förstöra ekosystemet. Det enda landet med hållbar utveckling. […]

I ena änden fanns afrikanska länder, som Burundi, vars ekologiska fötter väger mindre än en fjärils dröm men som saknar all grundläggande mänsklig utveckling.
I andra extrempunkten finns USA och västvärlden (ja, Sverige) som har en enorm ekonomisk utveckling men ekologiska elefantfötter.

Inget av det duger. Bara Kuba håller, menar rapportens författare  […]

Så hur har kubanerna lyckats åstadkomma detta mirakel?

… en av revolutionens ledare, miljökämpen Guillermo García Frias, {har] drivit igenom en föredömlig miljöetik på alla statliga nivåer. … studenter i alla fakulteter får leva i fattiga fiskebyar med att rädda havssköldpaddor för att utveckla sitt miljömedvetande.

Och vad har det med avvecklingen av kapitalismen att göra?

… faktum är att klimatdebatten står inför ett olösligt dilemma: Planetens överlevnad är underordnad kapitalismens överlevnad.
Först ska konsumtionssamhället och den fria marknadsekonomin räddas.

Sen planeten.

Planetens överlevnad, märk väl! Hur vi människor ska överleva på vår planet, det bryr sig socialisterna inte särskilt mycket om.

Det fattas förstås en hel del i bilden av Kuba här. Som t.ex. att Kubas ekonomi i stort sett har stagnerat sedan revolutionen. Eller alla dissidenter som satts i fängelse. Eller att Kuba har en sjukvård för den egna politiska eliten och för turister och en helt annan för vanligt folk.

Eller att mängder av kubaner har riskerat livet för att fly till Florida i rangliga fiskebåtar, men ingen enda riskerat livet för att fly den motsatta vägen. Och förmodligen har de flytt från värre saker än att behöva bo i fattiga fiskebyar och rädda havssköldpaddor. – Inte heller förekom sådant före revolutionen; de som ville undfly Batistas diktatur kunde lämna landet med vanliga passagerarfartyg, om de bara hade råd med biljetten.

Men om detta har författaren inget annat att säga än:

Aj då. Diktaturen. Hemska Kuba.

Men nu är det ju Kuba. Socialismens Kuba. Fidel Castros Kuba.

Hade det här stått någon annanstans än i Aftonbladet, hade jag trott att det var avsett som satir. Men nu stod det alltså i Aftonbladet.

(Tipstack till Lennart Bucht, som länkade till artikeln på Facebook.)


[1] Om författaren, Martin Ezpeleta, vet jag ingenting, annat än att han tycks medverka rätt mycket i Aftonbladet.

Annonser

Överviktig sockerskattförespråkare anser att vi är dumma

Ja, Göran Greider har ju kommit ut och pläderat för sockerskatt, eftersom en rejäl skatt är det enda som kan stoppa hans godissug och få honom att gå ner i vikt. Att karln inte drar ner på sin godiskonsumtion och börjar motionera är ju Den Stora Gåtan i Nutida Svensk Samhällsdebatt. Eller gåta, förresten: det skulle öka skattetrycket, och det är ju huvudsaken.

Alltnog, och på tal om gåtor: På Aftonbladets kultursida 21 juli skriver han under rubriken Trump är ingen gåta om att Donald Trump är

exakt så galen och obehaglig som en populistisk politiker vid slutet av en lång era av nyliberalism, antipolitik och rusande klassklyftor kan förväntas vara.

Och:

Tea Party-rörelsen tog det republikanska partiet som gisslan.

Och:

Donald Trump är den amerikanska vägkorsning där trettio år av nyliberalism möter ett årtionde av neokonservatism. Punkt slut. Vid en annan avfart i den där korsningen dök socialisten Bernie Sanders oväntat upp med ett helt annat budskap, det som Amerika i dag behöver höra.

Men huvudpunkten är att Donald Trump helt enkelt är dum i huvudet:

Den som läser kapitlet om klimatfrågor i hans senaste bok står inför en oöverstiglig mur av förnekelse och ofattbar dumhet: ”Våldsamma ’klimatförändringar’ är inget nytt. Vi har till och med haft istider. Jag råkar bara tro att de inte är människoskapade.”

Vad som är så ”ofattbart dumt” med detta uttalande går Greider inte in på. Och varför skulle han behöva göra det? Att jorden går sin undergång till mötes om vi inte tar krafttag mot användningen av fossila bränslen och helt avvecklar dem inom ett par årtionden betraktas ju i Nutida Samhällsdebatt som ett axiom, mera grundmurat än att ”existensen existerar”. Om man lämnar detta ”axiom” därhän skulle man ju annars kunna ställa ett par frågor:

Är det ofattbart dumt att säga att vi har haft istider?

År det ofattbart dumt att säga att dessa istider inte varit människotillverkade?

Den senaste istiden upphörde för ca 10 000 år sedan (och gav oss flyttblock och moräner och en del annat). Det fanns människor på jorden på den tiden, men särskilt mycket fossila bränslen använde de inte, och därmed blev det inte heller särskilt mycket utsläpp av koldioxid. Men de tidigare istiderna som inträffade innan det ens fanns människor? – Att påpeka sådant är emellertid, om vi ska tro Greider, ”ofattbart dumt”.

$ $ $

Nåja, att Göran Greider skriver en massa strunt är ju inte precis något nytt. Men ”axiomet” att jorden kommer att koka över om vi inte upphör med all användning av fossila bränslen delas ju av långt fler än honom.

Ta t.ex. smutskastningen av alla som ifrågasätter detta axiom som ”klimatförnekare”. Som om någon någonsin skulle ha förnekat att vi har ett klimat. Eller att detta klimat långsamt förändras under århundradenas lopp. Avsikten med denna smutskastning är förstås att bunta ihop oss med förintelseförnekare. Och när detta väl är gjort, är steget inte långt till att förneka oss vår yttrandefrihet.

Målar jag fan på väggen här? Nej då, visst inte. I USA försiggår just nu en kampanj som går ut på att förmå ”klimatskeptiker” att helt enkelt knipa käft. Tjuvtricket här består i att anklaga energiproducenter, som oljebolag, för bedrägeri – eftersom de inte gått ut med de ”ödeläggande konsekvenserna” av sin verksamhet och eftersom de gett pengar till diverse tankesmedjor som påstås förneka att vi har ett klimat eller att klimatet förändras, och alltid har förändrats, med tiden. M.a.o.: att inte konsekvent – i alla väder och under alla klimatförhållanden – gå miljörörelsens ärenden ska betraktas som bedrägeri och bestraffas och – framför allt – tystas ned.

Fuck off, fascistEn tankesmedja som ska tystas ned är Center for Industrial Progress, ledd av Alex Epstein, författare till The Moral Case for Fossil Fuels. När Epstein fick order om att avslöja sin korrespondens med oljebolagen – ett nödvändigt led i nedtystningen – gav han det enda svar uppmaningen var värd:

Fuck off, fascist.

Ni kan läsa om det på Epsteins egen hemsida, i The Objective Standard och på Forbes hemsida.

Epstein har också utmanat Al Gore på debatt och erbjudit honom $100 000 bara för att ställa upp. Men Gore vägrar debattera med ”skeptiker” och kommer att vägra nu också.

$ $ $

Att politiker i allmänhet och vänsterdebattörer som Greider i synnerhet hakar på miljörörelsen och klimatalarmismen hör inte till De Stora Gåtorna i Samhällsdebatten. Politikerna i allmänhet gör det för att det ger dem en ursäkt för deras favoritsysselsättning: att påta i våra privatliv (och ta ohemult betalt för det). Vänstern i synnerhet gör det därför att det ger dem en ursäkt för införandet av global socialism. Det är ett led i kampen för att krossa kapitalismen. ”Kapitalism eller klimat” är vad som gäller. Om ”klimat” sedan handlar om att undvika värmeböljor eller (som för inte alltför många årtionden sedan) att undvika en ny istid är egalt. Dags för ett Randcitat:

”…vissa vetenskapsmän […] tycker om att leka med idén att om inte miljöförstö­ringen hejdas, kommer resultatet att bli en global katastrof. Enligt ett scenario är vår planet redan på god väg mot ett fenomen som kallas ’växthuseffekten’. Koncentrationer av koldioxid byggs upp i atmo­sfären, säger man, allteftersom världens vegetation, som livnär sig på CO2, avverkas mer och mer. Kol­dioxiden blir hängande i atmosfären och bildar en barriär som håller planetens värme instängd. Som resultat, hävdar växthusteoretikerna, hotas världen av en höjning av medeltemperaturen som, om den nådde 2 till 3 grader, skulle kunna smälta istäckena runt polerna, höja havsnivån med så mycket som 100 meter och vålla en världsomfattande översvämning. Andra vetenskapsmän ser en motsatt fara: att polarisen kommer att breda ut sig och återigen sända glaciärer till de tempererade zonerna. Denna teori antar att jordens molntäcke kommer att fortsätta att tätna, allteftersom mer damm, avgaser och vatten­ånga spys ut i atmosfären av industriskorstenar och jetplan. Avskärmad från solvärmen kommer plane­ten att svalna, vattenångan kommer att sjunka och frysa till is, och en ny istid kommer att randas.”

Detta är vad som kallas ”vetenskap” idag. Det är på grundval av nonsens av det här slaget du drivs mot en ny mörk medeltid. (”Den anti-industriella revolutionen” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Det här skrevs 1971. Det som då var nonsens och ett reductio ad absurdum av miljörörelsens anspråk kommer snart, om miljörörelsen får som den vill, att vara förbudet att ens ifrågasätta.

Se också min tidigare bloggpost Sol, vind, vågor och socialism. Och notera gärna att en av de ledande kapitalismkrossarnas, Naomi Kleins, senaste bok har titeln This Changes Everything; Capitalism vs. The Climate.

$ $ $

George Reisman har liknat miljörörelsen vid en ”boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer”. Tecknen på detta är otvetydiga. Det går inte en dag utan att vi möts av uppmaningar som ”Ta ett grönt år”, ”Välj ekologiskt” eller ”Handla klimatsmart”. Näringslivet fogar sig också: Allt som oftast får vi höra att någon produkt är ”100% klimatkompenserad” (vad som nu menas med det).

Att miljörörelsen också vill strypa vår yttrandefrihet – så att vi inte ens ska kunna skrika när vi blir ihjälkramade – är bara fullt logiskt.

$ $ $

Ett ”klimathot” har vi förvisso idag – men det består inte i att jorden skulle bli någon enstaka grad varmare (eller kallare); det består i att den gröna vänstern ska lyckas med det som den röda vänstern inte lyckats åstadkomma: att avveckla kapitalismen och driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen. Läs återigen George Reismans uppsats Miljörörelseförödelsens aritmetik och försök föreställa er vad som döljer sig bakom de torra siffrorna i den uppsatsen.

Förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. Förhoppningsvis kommer det att gå som med avvecklingen av kärnkraften. År 1980 lovade våra politiker att avveckla kärnkraften och lät oss gnabbas över om det skulle ske på 10 år eller 25. Det blev 25, och de åren har gått och vi har fortfarande kvar kärnkraften. Avvecklingen av alla fossila bränslen planeras med ett liknande tidsperspektiv, och under den tiden kommer kanske t.o.m. våra politiker att inse vilken katastrof det skulle innebära. Men det är förhoppningsvis; avsikten finns där onekligen. Under tiden kommer gastkramningen att fortsätta. Och fler och fler subventioner, utpressade av skattebetalarna eller finansierade med nytryckta pengar, kommer att ösas ut till ”alternativen”, sol- och vindkraft. Bensinskatter och sådant kommer bara att öka.

Som George Reisman skriver i sista meningen av sin uppsats:

De som inser miljörörelsens häpnadsväckande onda natur får aldrig upphöra att bekämpa den.

$ $ $

Tidigare inlägg i detta ämne hittar ni här.

Besynnerlig skattematematik

I Aftonbladet 18 april bemöter Åsa Linderborg den artikel av Lena Andersson jag citerade ur i min förra bloggpost. Så här skriver hon bl.a.:

Lena Andersson tror att alla hennes skattepengar går till att täcka andra människors behov, inte ett öre investeras i något hon själv har nytta av. Men låt säga att Andersson själv skulle betala hela kostnaden för att med tunnelbana ta sig från sitt hem till den offentlighet där hon ”samlar ihop sina pengar”. Den resan skulle kosta henne tusen spänn enkel biljett.

Det här fick mig att spärra upp ögonen. Tusen kronor per enkelbiljett betyder ju 2000 om dagen för den som pendlar kollektivt till och från jobbet. Med femdagarsvecka blir det 40 000 kronor i månaden och, med sex veckors semester, 420 000 per år. Men de pengarna betalar alltså pendlaren inte när han köper biljett utan gör det i stället över skattsedeln.

Alla pendlar förstås inte kollektivt, utan somliga tar sig till och från jobbet med bil eller cykel. Men de betalar ju också skatt precis som de som åker kollektivt, så de hjälper alltså till att subventionera kollektivåkandet. För bilister kommer detta ovanpå bensinskatten och alla andra avgifter som tas ut ur bilismen. Jag har inga siffror, men låt oss för enkelhetens skull anta att hälften pendlar kollektivt, vilket skulle minska kollektivpendlarens utgifter till cirka 210 000 och öka bilisternas och cyklisternas subventioner med samma summa. Är det bara tredjedelen, fjärdedelen eller tiondelen som åker kollektivt, blir det förstås ännu mer som subventioneras av bilister, cyklister och rentav fotgängare (de som bor i centrala Stockholm går förstås till och från sina välbetalda arbeten), och det skulle säkert ge upphov till en hel del skattekverulans.

Men det är väl ändå rätt få människor som faktiskt betalar 210 000 eller mer i skatt om året?[1]

Och så är det ju inte bara kollektivtrafiken som bekostas med skattemedel. Det ska betalas apanage till kungahuset också, liksom biståndspengar till Palestinska Myndigheten. Och så är det ju all vård-skola-omsorg. Några småsummor går också till statens nattväktarfunktioner (polis, försvar, rättsväsende). De 420 000 som går till kollektivtrafiken kan inte gärna vara mer än en droppe i ett stort hav.

Nej, det här går bara inte ihop.

Antagligen har Åsa Linderborg försökt räkna in alla de investeringar som gjorts i tunnelbanetrafik och annan kollektivtrafik under årens lopp, pengar som naturligtvis måste betalas tillbaka ifall de lånats ihop. Men gör det saken bättre? Om ett privat trafikbolag vore tvunget att ta ett par tusen om dagen i biljettavgift för att kunna betala för sina investeringar, skulle det inte få några passagerare och skulle tvingas lämna branschen och försöka sig på något annat, som t.ex. skoputsning. Det är bara det offentliga (stat, landsting, kommun), som har tillgång till våra skattepengar (och som i värsta fall kan be Riksbanken att trycka upp fler pengar), som kan bedriva kommersiell verksamhet på ett så fullständigt ansvarslöst sätt.

(Jag har skickat en nedbantad version – 1500 tecken inklusive mellanslag – till Aftonbladets debattsida.)


[1] Min egen (fiktiva) skatt för 2015 är cirka 35 000 kronor, vilket alltså skulle räcka för att subventionera en enda tunnelbanependlares biljetter för knappt en månad.

Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Låglönejobb eller arbetslöshet?

Människors och beslutsfattares förmåga att blunda för enkla ekonomiska samband är hart när outtömlig. Ett sådant samband är detta: Om stat och/eller fack tvingar upp lägstalönerna över den nivå som skulle råda på en fri arbetsmarknad, kastas en mängd människor ut i arbetslöshet – och är de redan arbetslösa, hindras de effektivt från att komma in på arbetsmarknaden.

De senaste dagarna har det kommit några trevare från näringslivet och borgerliga politiker om att sänka lägstalönerna för att göra det enklare för nyanlända till Sverige att skaffa sig jobb. Detta har föranlett Åsa Linderborg att fylla nästan hela Aftonbladets kultursida med motargument mot dessa trevare. Tydligen föreställer hon sig att valet står mellan låga löner och lite högre löner, fastän det i själva verket står mellan låga löner och arbetslöshetsersättning. Så här skriver hon t.ex.:

Stor lönespridning med många som arbetar för låga inkomster minskar välfärdsförmögenheten. Det betyder att vi inte får tillräckligt med skatteintäkter som finansierar socialförsäkringar och pensioner. Det leder till ökad misstro mot staten och i värsta fall för demokratin som system.

Men att driva ut människor i arbetslöshet, eller hindra dem från att alls få något arbete, kan väl ändå inte öka skatteintäkterna? Den frågan ställer sig förstås Linderborg inte. Men naturligtvis minskar ”välfärdsförmögenheten” om färre arbetar och kan betala skatt, och vi lägre mellanpensionärer får mindre pension. Och vår misstro mot staten lär inte minska, när vi inser vad de sänkta pensionerna beror på.

Vidare:

Låga löner demoraliserar, eftersom det lönar sig mindre att arbeta. Incitamentet att stjäla ökar.

Men snälla … Om man är arbetslös, och arbetslöshetsersättningen dessutom sjunker, eftersom det finns färre som arbetar och betalar skatt, då måste väl ändå incitamentet att stjäla öka? Och kommer man ut på arbetsmarknaden, om så med låg lön, då måste väl i rimlighetens namn incitamentet att stjäla minska?

Låga löner tvingar folk att arbeta dubbelt, vilket ger sämre hälsa; ekonomisk stress förkortar människoliv.

Och hur mycket bättre hälsa, och hur mycket längre liv, får man av att vara arbetslös och inte ser minsta möjlighet att ta sig ur arbetslösheten?

Om fattigdomen växer minskar viljan att betala skatt hos dem med medelinkomster. Man väljer hellre att se om sitt eget hus med privata försäkringar. Det undergräver hela välfärdsstaten.

Men våra skatter betalar vi ju faktiskt vare sig vi vill det eller inte.[1] Att smita från skatten är olagligt, och det borde väl t.o.m. Åsa Linderborg veta. Eller föreställer hon sig att det finns enorma kryphål i vårt skattesystem som idag inte utnyttjas, men som kan komma att utnyttjas, om Linderborg inte får som hon vill?[2]

Resten av Linderborgs artikel överlåter jag åt er själva att bedöma.

Expressens ledarredaktion har vettigare synpunkter. Jag citerar slutklämmen:

Om inget av argumenten ovan biter, drar vänsterdebattörerna fram det ultimata kortet: ”Låglönejobb sliter isär samhället och hotar demokratin”. Men om det är något som hotar sammanhållningen i Sverige så är det att acceptera att en växande grupp är hänvisad till en nedbrytande tillvaro i utanförskap.

Det vore mer klädsamt om vänstern erkände som det är: försvaret för blågula löner går före solidariteten med de nyanlända.

Vettigare synpunkter kommer också från min rättänkande tantvän, som påpekar att det inte gärna kan vara meningen att de nyanlända ska jobba för låg lön livet igenom. Vad det gäller är deras möjlighet att få den första starten.


Uppdatering 22 februari: Läs också Fredrik Segerfeldts artikel Vänstern sprider myter om lägre ingångslöner i Dagens samhälle idag.


[1] Det ena du vill, det andra du skall,
så plägar det gå i dylika fall.

Så skrev änkedrottningen Kristina av Holstein-Gottorp till Ebba Brahe i ett något annat sammanhang.

[2] Enda sättet att undandra sig skatt är att ta anställning inom den offentliga sektorn, där skatterna är fiktiva. Se om detta Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

Vad är det som lurar runt hörnet?

Det har länge stått klar att staten inte mäktar med att uppfylla sin grundläggande funktioner eller ”nattväktarfunktioner”. Vårt försvar skulle inte kunna hålla stånd en vecka, om Vladimir Putin skulle få för sig att annektera Gotland. Polisen ägnar mer tid åt pappersarbete och omorganisationer än att bekämpa egendomsbrott. Rättsväsendet tar lång tid på sig att skipa rättvisa och går inte alltid i land med det.

Flyktingkrisen ställer saken på sin spets. Somliga (somliga, inte alla) flyktingar begår brott, t.o.m. ytterst grova brott. Det senaste exemplet är mordet på Alexandra Mezher i Mölndal. I samband med detta har vår s.k. rikspolischef, Dan Eliasson, gjort sig herostratiskt ryktbar genom följande uttalande:

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. Den som blir dödad och dennes anhöriga. Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får försöka hjälpa till att lösa det här efter bästa förmåga.

Se om detta Göran Fröjdhs bloggpost Grundprincipen är att det alltid är mest synd om gärningsmannen.

Sådana brott leder förstås till hämndaktioner eller krav på hämndaktioner. Inte heller dem tycks det ligga i polisens makt att stävja.

Ett inte fullt så dramatiskt men förmodligen mera grundläggande problem med flyktinginvandringen är att det är så gott som omöjligt för dessa flyktingar att komma ut på arbetsmarknaden. Det debatteras fram och tillbaka om flyktingarna kommer hit för att söka jobb eller för att söka bidrag, Naturligtvis är det inte detta de i första hand tänker på; de vill helt enkelt komma bort från sina krigsdrabbade hemländer. Men hur det än förhåller sig med den saken, kommer de till ett samhälle där arbetsmarknaden är så gott som stängd för dem.

Det är skillnad på flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring. Sunt förnuft (och en smula praxeologiskt tänkande) borde säga oss att arbetskraftsinvandring är lönsam för ekonomin i stort, medan flyktinginvandring är en belastning, ifall den inte på något sätt kan omvandlas till arbetskraftsinvandring (d.v.s. att flyktingarna får en chans att komma ut på arbetsmarknaden).

Dick Harrison har skrivit om detta. Han ger en mängd exempel på hur arbetskraftsinvandring gagnat oss: invandringen från Tyskland under senare delen av medeltiden, invandringen av valloner under 1600-talet, från bl.a. England och Skottland under 1800-talet, från Finland och Jugoslavien och många andra länder under de s.k. rekordåren. Men han glömmer bort att alla dessa vågor av invandrare har varit invandring av arbetskraft, inte invandring till bidrag.

Alltnog. Bloggaren Johan Westerholm (socialdemokrat som för det mesta är kritisk mot sitt eget parti) skrev nyligen ett inlägg under rubriken Med Nattväktarstaten runt hörnet. Han tar sin utgångspunkt i händelserna i Stockholm 30 januari, och avslutar som följer:

… oavsett om vi vill det eller inte kan många komma att tvingas in i politiska lösningar de i grunden inte tror på eller ens vill prata om idag. Nattväktarstaten lurar runt hörnet då vi snart kommer behöva alla resurser [som] tänkas kan för att garantera person- och egendomssäkerheten hos väljarna. Alternativet? Att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor.

Det verkar inte som om Westerholm har den blekaste aning om vad en nattväktarstat är (eller skulle vara, om det funnes någon sådan). För att rekapitulera vad ni säkert redan vet, ägnar sig en nattväktarstat uteslutande åt att skydda individens rättigheter mot yttre och inre fiender; vad gäller allt annat gäller ”håll tassarna borta!”. Konkret innebär detta försvar, polis och rättsväsende och funktioner som är direkt kopplade till dessa tre. (Jag föreställer mig att även en nattväktarstat skulle behöva en diplomatkår; diplomatins huvuduppgift är att försöka bilägga tvister innan de hunnit urarta till krig).

Nattväktarstaten är ett ideal som i dagens förtvivlade läge måste förefalla vara en utopi. (Och då försöker jag ändå vara optimistisk och inte säga att den är en utopi.) Det kommer att ta åtskilliga generationer innan vi ens är i närheten av detta ideal. För det första måste allmänna opinionen vända, och allmänna opinionen är en skuta som sannerligen inte är lätt att vända riktning på. Men även om det skulle lyckas återstår uppgiften att avveckla allt utom nattväktarfunktionerna i rätt takt. Nog om detta.

Men vad menas med att detta ideal skulle lura runt hörnet? Föreställer sig Westerholm att hela vår förvuxna välfärdsstat skulle avvecklas i ett nafs och ”att alla resurser skulle sättas in på försvar, polis och rättsväsende”? Mja, det kommer nog inte att ske.

Scenario nummer två – att vi kapitulerar för autonoma medborgargarden med egna domstolar och egna agendor – är betydligt mer realistiskt. Vi kommer i så fall att få anarkokapitalisternas önskedröm: en uppsjö av konkurrerande brottsbekämpande organisationer som alla ägnar sig åt att bekämpa varandras brottslighet.

Redan idag har vi kriminella gäng som huvudsakligen bekämpar varandra. (När de inte bedriver utpressning mot laglydiga medborgare, vill säga.) Vi har Revolutionära Fronten, som påstår sig (påstår sig) bekämpa nazism, fascism och rasism; och så har vi förstås Svenska Motståndsrörelsen, som påstår sig bekämpa svenskfientligheten och den ”judiska världskonspirationen”. Kapitulerar vi, får vi mer av samma vara. Vi får patrioter som bekämpar den brottslighet somliga invandrare gör sig skyldiga till, och vi får invandrargäng som i sin tur bekämpar patrioternas brottslighet och också låter det gå ut över oss andra.

Och hur ska de här brottsbekämpande brottsorganisationerna finansieras? På samma sätt som maffiaorganisationer gör idag: genom utpressning (det kallas ”beskyddarpengar”). För all del också som staten gör idag (i det här fallet kallas det ”skatteindrivning”). Men som tur är har vi bara en stat idag (plus ett par överstatliga myndigheter, FN och EU) som kan klå oss på våra surt förvärvade slantar. I framtiden får vi, om inte utvecklingen vänds, ett otal brottsbekämpande brottsorganisationer som alla kräver sin tribut av oss.

En betydligt bättre analys ges av Lars-Anders Johansson under rubriken Illusionen av våldsmonopolet[1]. Han börjar med:

De första som upptäcker att våldsmonopolet är satt ur spel är de kriminella. Därför är illusionen av ett fungerande våldsmonopol livsfarlig. I ett sådant samhälle är det de hederliga och rättfärdiga som drar det kortaste strået.

Våldsmonopolet är farligt. Det är hela dess syfte. Det är statens yttersta maktmedel, att bruka och missbruka mot de egna medborgarna.

Därefter följer en radda exempel på hur våldsmonopolet i dagens Sverige håller på att krackelera, men det kan ni läsa själva. Han slutar med:

Illusionen av ett våldsmonopol är livsfarlig eftersom den innebär att alla hederliga människor fortsätter att agera enligt våldsmonopolets spelregler, medan de som förväntas upprätthålla det och i ännu högre grad de kriminella vet att dessa regler är satta ur spel.

Det som verkligen oroar mig är vad som händer när en kritisk massa av allmänheten slutar att tro på våldsmonopolet.

Mer finns knappast att tillägga. Förhoppningen är att både Lars-Anders Johansson och jag själv målar fan på väggen. Men det är bara en from förhoppning.

$ $ $

Ett par randanmärkningar:

Aftonbladets Oisín Cantwell tar också upp de senaste händelserna i en kolumn, men hans lösning tycks vara att förneka problemet. Så här slutar han:

Att rasister angriper samhället är allvarligt. Än obehagligare är att se hur delar av vänstern och högern delar deras uppfattning om att rättsstaten har abdikerat.

Nej, naturligtvis har inte rättsstaten abdikerat helt och hållet. Det är en gradvis process av den ena lilla abdikationen efter den andra.

Också Leif GW Persson tog upp händelserna i gårdagens Veckans brott (spola fram cirka 2 minuter). Och lite senare i samma program nämner han att det största problemet inom polisen idag är den tilltagande uppgivenheten.

$ $ $

Jag skrev om ett liknande ämne 1997 i Nattväktaren, årgång 1, nummer 7 (bläddra ner till rubriken Tribaliserade världar av hårt sammansvetsade kollektiv).


[1] Texten lades först upp som statusuppdatering på Facebook och har till dags dato fått mer än 550 delningar, vilket visar att jag är långt ifrån den ende som fattat budskapet. Den har också publicerats i Dagens Samhälle under rubriken Låt aldrig våldsmonopolet bli en illusion. –Det finns också en uppföljare under rubriken När våldet blir verkligt.

Sol, vind, vågor och socialism

Jag har just köpt och börjat läsa Alex Epsteins The Moral Case for Fossil Fuels. Samtidigt får jag på Aftonblaskans kultursida se en artikel av Joar Tiberg som är en översvallande recension av Andreas Malms nyutkomna bok Fossil Capital.[1] Så här avslutar Tiberg sin hyllningsartikel:

En global räddningsaktion för klimatet med tillhörande övergång till sol-, vind- och vågkraft kommer att gå hand i hand med en restaurering av det socialistiska projektet.

Socialismens mål är att avveckla (eller krossa) kapitalismen och gå tillbaka (själva säger de ”gå framåt”) till det tillstånd då det inte förekom någon kapitalackumulation och följaktligen inget eller ytterst lite kapital att investera och betala ut arbetslöner, och till ett tillstånd av föga eller ingen arbetsdelning. Miljörörelsens och klimatalarmisternas mål är att avveckla (eller kväva) vår industricivilisation, inklusive då avveckling av alla fossila bränslen, d.v.s. till ett tillstånd där vi bara kunde använda vår muskelkraft plus det lilla tillskott som kan komma i form av väderkvarnar, hästar, oxar och en del andra dragdjur, och en liten smula vattenkraft. Så visst passar socialism och ekologism som hand i handske.[2]

Så lite klasskampsretorik:

Ångan […] blev det potenta vapnet i den brittiska kapitalistklassens händer i kampen mot arbetarmassorna som under det tidiga artonhundratalet vuxit sig oroande starka.

Kapitalisterna ägnade sig alltså åt att bekämpa arbetarmassorna, inte åt att ge dem arbete. Ändå har det varit en enorm befolkningsökning alltsedan den industriella revolutionen och en lika enorm höjning av medellivslängden.[3] Men sådana fakta rör inte socialister eller ”miljövänner” i ryggen. Allt som stör socialisterna är att denna utveckling gått hand i hand med förekomsten av kapitalister och kapitalackumulation; och allt som stör ”miljövännerna” är att det gått hand i hand med tekniskt framåtskridande. Allt detta ses som ont av socialister och miljövänner; och om befolkningstillväxt och högre medellivslängd beror på detta, måste ju det också vara något ont. Tala om att de ser världen genom en omvänd kikare!

Och att använda kol till att värma upp vatten till ånga – det var endast och allenast ett sätt för kapitalisterna att bekämpa arbetarklassen!

Så till det där med solen, vinden och vågorna. Problemet med solenergi är förstås att solen inte alltid lyser: det kan vara igenmulet, och nattetid lyser solen inte alls. Och problemet med både vind- och vågenergi är förstås att det inte alltid blåser Att lagra denna energi i batterier är ett problem som ännu inte lösts – och även om det vore löst, skulle energin endast kunna lagras till större kostnader än det är värt. Men det är nog något som i så fall bara gläder de som vill avveckla kapitalism och industricivilisation. Allt som kan leda till att energiproducenter ruineras (eller tvingas ta emot statliga subventioner) hälsas av dem med största tillfredsställelse.

Vattenkraften har inte samma nackdelar som sol-, vind- och vågkraft, eftersom den elektricitet den alstrar kan regleras efter behovet av elektricitet (och inte heller är beroende av hur mycket solen lyser eller hur mycket det blåser). Om detta skriver Tiberg:

I ett av bokens grundliga avsnitt berättas om etablerandet av ett vattensystem med automatiska slussar på ön Isle of Bute. Konstruktören Robert Thom och hans medarbetare lyckades med sina uppfinningar att upphäva vattenkraftens aber; att inte kunna garantera jämn och säker energileverans. […]

Malm lägger fram flera skäl till att ångan och klimatförstörande kolet avgick med segern. Ett är organisatoriskt, slussar och dammar krävde att kapitalisterna gick samman och enades om hur vattnet skulle fördelas, när och var slussar öppnas och stängas. Energi fanns och finns i stor mängd, nästan gratis, men organisationen skulle också lösas. Och det visade sig svårt.

Biten passade inte. Det är som att man skulle komma med en bit mekano och velat vara med och bygga lego.

Endast ångmaskinen kunde garantera kapitalisten att fortsätta vara sin egen boss.

Men vänta nu ett ögonblick… Hur mycket avancerad teknik skulle det inte fordras för att bygga de där automatiska slussarna? Och varifrån skulle den energi som fordras för att bygga dem komma? Från andra vattenkraftverk?[4]

Och att kapitalisterna skulle få bestämma över användningen av sitt eget kapital (”vara sina egna bossar”) är förstås anatema för socialister.

Vidare i texten:

Urbaniseringen talade också till kapitalklassens och kolets fördel. Att samla produktion i jättelika befolknings- och industricentra som Manchester skapade visserligen stora hälsoproblem för arbetarna, men de blev samtidigt lättare att kontrollera då de biinkomster som var vanliga kring de mer ruralt belägna spinnerierna – det kunde vara från en egen ko eller ett grönsaksland – försvann.

Det här är endast begripligt om man accepterar Marx utsugningsteori. Arbetarna hade det rätt gott ställt när de sysslade med att spinna, odla grönsaker och föda upp boskap – men sedan tvingade kapitalisterna in dem i städerna med deras fabriker och då blev arbetarna utarmade. Men om de hade möjlighet att också spinna, etc. som en bisyssla, då skulle de bli lite mindre utarmade.

Det kan vara värt att påminna sig, när man beskådar de otaliga bysterna och monumenten över James Watt som restes under denna tid, att övergången till ånga övervakades av en lag som gjorde skadegörelse eller åverkan på en ångmaskin belagt med dödsstraff.[5]

Dödsstraff är onekligen drastiskt. Men vad är det då ludditerna (dagens såväl som gårdagens) ägnar sig åt? Att förstöra sådant som för det stora flertalet leder till både längre liv och bättre livskvalitet. Död och förödelse är det enda de kan åstadkomma. Betyder inte att vi ska ta livet av dem; det räcker så gott att exponera dem för vad de är.

Och så rekommendationerna (”böra-satserna”):

Ångkraftens uppkomst och etablering och slutgiltiga triumf skedde i en nation med distinkta kapitalistiska produktionssätt. Men hur kommer vi då vidare, hur kan vi undkomma det kaos som ångmaskinen och dess sentida släkting bilen försatt oss i?

Övertygande visar Malm i ett sista kapitel att det som gällde 1820 gäller än i dag: De cirkulerande energislagen passar inte in i kapitalismen, eftersom själva energin helt enkelt är gratis och därför inte går att generera vinster ur för fortsatt ständigt ökande tillväxt.

Den hyperurbaniserade livsstilen måste också överges, folket måste flytta ut till där energin finns, till alla dessa tusentals Isle of Butes som ligger och väntar. Och staten måste restaureras. Den anorektiska statsapparat som trettio år av EU-styre har lämnat oss med kan inte skydda oss från de kommande verkningarna av klimatförändringarna. Lika lite kan den klara övergången till flödande energislag.

Ja, det är många statliga tvångsåtgärder som ska till för att driva oss tillbaka till förindustriell, förkapitalistisk tid.

Men vi ska alltså drivas tillbaka till en tid då de enda energislagen utöver den egna muskelkraften var dragdjur, väderkvarnar och kanske en smula vattenkraft – där det inte fanns bilar, utan bara häst och vagn – där det inte fanns tvättmaskiner och torktumlare, så att man fick ge sig till närmaste vattendrag för att tvätta kläderna och banka dem torra – där det inte fanns elektriska spisar, utan man fick elda med ved och/eller kreatursspillning – där det varken fanns radio eller TV – där det var ont om tryckpressar och definitivt inte fanns några datorer med internetuppkoppling där Malm och Tiberg kunde sprida sitt teknik- och livsfientliga budskap.

Så kom inte och påstå att socialister och ”miljövänner” motiveras av omsorg om mänskligt liv och välbefinnande!


[1] Vad Andreas Malm är för en figur bör framgå av Wikipediaartikeln. För att ge en bättre uppfattning ska jag citera presentationen av hans bok på Amazon:

The more we know about the catastrophic implications of climate change, the more fossil fuels we burn. How did we end up in this mess? In this masterful new history, Andreas Malm claims it all began in Britain with the rise of steam power. But why did manufacturers turn from traditional sources of power, notably water mills, to an engine fired by coal? Contrary to established views, steam offered neither cheaper nor more abundant energy—but rather superior control of subordinate labour. Animated by fossil fuels, capital could concentrate production at the most profitable sites and during the most convenient hours, as it continues to do today. Sweeping from nineteenth-century Manchester to the emissions explosion in China, from the original triumph of coal to the stalled shift to renewables, this study hones in on the burning heart of capital and demonstrates, in unprecedented depth, that turning down the heat will mean a radical overthrow of the current economic order.

[2] Karl Marx ville inte i och för sig krossa kapitalismen, bara avveckla den. Hans idé var att socialismen skulle framalstras ”ur kapitalismens eget sköte”. Han menade att de arbetande massorna till sist skulle bli så utarmade att de inte hade något annat val än att resa sig och störta det rådande samhället över ända. Hur det har gått med den förutsägelsen vet vi ju. Inte ens socialisterna själva kan vara helt ovetande om det.

Miljörörelsens mål är att kväva industricivilisationen. Den är, för att citera George Reisman

en boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer.

[3] Hur mycket bättre det har blivit sedan den industriella revolution illustreras väl av dessa diagram som jag saxat ur Epsteins bok:

Jag ställer mig lite frågande till diagrammet över koldioxidutsläpp som ser ut att vara noll fram till den industriella revolutionen. Men jag förmodar att den bara visar de utsläpp som beror på användningen av fossila bränslen.

[4]) Jag har sökt på nätet efter uppgifter om det här experimentet men inte hittat några.

[5]) Att uppgiften stämmer har jag kollat. Se denna artikel om ludditerna.