Vinster och löner än en gång

Ifjol tilldelades George Reisman ett hedersdoktorat vid ett universitet i Guatemala; och hans tacktal (som har rubriken Vederläggning av Smith och Marx: Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst) har jag nu översatt till svenska.

Det här är förstås samma idé som Reisman presenterade i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin; men den uppsatsen är lång och teoretisk och innehåller en mängd hänvisningar till tidigare ekonomer. Tacktalet är kort och koncist och bör kunna begripas även av lekmannen.

Och grundtanken är ju rätt enkel, när man väl kommit på den: I Adam Smiths ”tidiga och primitiva samhällsstadium” (vilket bör ha varit under stenåldern eller möjligen tidig bronsålder) kunde människor sälja sina produkter (eller byta ut dem mot andras produkter) och därmed få en försäljningsintäkt; men de gjorde inga penningutlägg för att tillverka produkten; och framför allt hade de inga anställda att betala ut löner till; alltså var försäljningsintäkten helt och hållet vinst.

Vad som kan få det här att för oss i vår tid förefalla paradoxalt är detta: Storkapitalister i vår tid förtjänar miljoner, rentav miljarder, i vinst. De vinster stenåldersmänniskan gjorde var förstås ytterligt små; de räckte förmodligen nätt och jämt till att hålla honom vid liv. Icke desto mindre var de vinster, hur små dessa vinster än må ha varit.

Och hur stora de vinster storkapitalisterna av idag än gör, är de bara en ynka bråkdel jämfört med vad de åstadkommer för oss andra i form av att bereda arbetstillfällen och att åstadkomma allt bättre och allt billigare produkter, som vi alltmer får råd att betala. Så var det inte på stenåldern.

Så varför detta ideliga tjat om att vinsterna föregår lönerna?

Hur enkel och självklar Reismans poäng än må te sig[1] – när man väl förstått den – är den fullständigt okänd för dem som inte har läst honom. Den är förstås okänd bland ”mainstreamekonomer” (somliga ”österrikare” har nog förstått den); den är okänd bland politiker, beslutsfattare och opinionsbildare; och den är också okänd hos den breda allmänheten.[2][3]

För att inte tala om att kapitalisterna själva inte begriper det, utan tror att de måste urskulda sig för sina vinster genom att ”ge tillbaka” en del av dem. Varför skulle annars George Reisman ha behövt skriva sitt öppna brev till Warren Buffett?

Det sägs ju ofta att marxismen må vara död och begraven i det forna Sovjetimperiet, men att den lever och har hälsan vid våra västerländska universitet. Och som Reisman skriver:

När det kommer till förståelsen av hur laissez-faire-kapitalismen, d.v.s. en kapitalism som är fri från […] statsingripanden, fungerar, är det stora flertalet människor idag marxister och har varit det sedan slutet av 1800-talet.

Och:

Ingenting kommer att ändras förrän kapitalisterna själva lär sig värdesätta sina bedrifter och inse det faktiska goda de åstadkommer för alla. Och varken detta eller någonting annat som är nödvändigt kommer att inträffa förrän universiteten börjar lära ut kapitalismens värde.

Här vill jag dra mitt strå till stacken och översätta så mycket jag hinner av Reisman till svenska. Visionen är att han ska tilldelas ekonomipriset till Alfred Nobels minne – och helst före 100-årsdagen, som infaller 13 januari 2037.

Men det är väl inte troligt att Nobelpriskommittén läser mina bloggar. Så visionen är nog bara en våt dröm.


[1] Och inte bara ter sig, utan också är i sig själv, för att tala kantianska.

[2] Och – som jag skrev i min förra bloggpost – är marxismen ett ”falskt medvetande”, som tjänar till att förvränga folks verklighetsuppfattning och få dem att inte inse sitt eget bästa. Den saken förtjänar också att tjatas om, till den går hem.

[3] Ayn Rand skrev så här en gång:

De ekonomiska institutionerna [vid universiteten] domineras av marxismen, som antingen tas oblandad eller ”on the rocks” i form av keynesianism. (”Fairness Doctrine for Education” i Philosophy: Who Needs It?, s. 235.)

Annonser

George Reisman skriver till Warren Buffett

Min förra Reismanöversättning – Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin – presenterar vad jag betraktar som Reismans mest grundläggande insikt: att vinster, inte löner, är den primära och ursprungliga inkomstformen, och att löner utgör ett avdrag från vinster, inte – som både Adam Smith och Karl Marx menade – tvärtom. Något som bekymrade mig var att mycket i denna uppsats kanske går över huvudet på åtskilliga läsare, därför att den fordrar kännedom om flera äldre nationalekonomer. Och doktrinhistorikerna vid våra universitet hittar förmodligen inte fram till någon av mina bloggar. Så därför bestämde jag mig för att också översätta hans öppna brev till Warren Buffett, som tar upp samma sak men utan dessa hänvisningar till äldre ekonomer.

Bakgrunden till det öppna brevet är att Buffett hävdat att det råder klasskamp, precis som marxisterna hävdar, och att hans egen klass, de rika, håller på att vinna den, och att kapitalisterna, han själv inberäknad, måste sona sina brott mot resen av mänskligheten genom att ge bort minst häften av sina förmögenheter. Som Reisman skriver visar detta att han är lika okunnig om ekonomisk teori som han är genialisk när det gäller handel med värdepapper.

Så Reisman börjar med att förklara för Buffett vad utsugningsteorin faktiskt går ut på: att kapitalisterna lever som parasiter på sina arbetare och dessutom driver dem allt djupare ned i fattigdom och misär – och frågar honom sedan hur han alls kan leva med sig själv, ifall det är så han ser på sin egen verksamhet.

Sedan övergår han till att förklara det verkliga sammanhanget: att det är först med företagares och kapitalisters ankomst som löner och produktionskostnader i pengar uppkommer, och att detta leder till stadigt ökad produktion, att fler och fler varor kommer ut på marknaden, att priserna därmed blir allt lägre och att detta i sin tur gagnar löntagarna, som kan köpa mer och mer för sin lön.

Detta i sin tur innebär att företagare och kapitalister är mänsklighetens sanna välgörare, och att varken Warren Buffett eller någon annan kapitalist har det ringaste att skämmas över utan i stället borde känna stolthet för vad de uträttat.

Och det är just de stora förmögenheter som framgångsrika företagare och kapitalister samlar på sig som framför allt driver utvecklingen framåt. Det allra mesta av dessa förmögenheter återinvesteras, vilket leder till ökad produktion, till införandet av nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder, vilket i sin tur gör att varorna blir ännu bättre och ännu billigare. Så därför ska Warren Buffett inte (som han faktiskt gör) klaga över att han betalar för lite i skatt; i själva verket betalar han alldeles för mycket. Skattesänkningar för de rika är på lite sikt betydligt viktigare än skattesänkningar på löner (även om de skatterna förstås också borde sänkas).

Till slut ger Reisman Buffett en läslista, som innehåller de gamla välkända namnen. Han uppmanar också Buffett att hjälpa till att göra dessa böcker tillgängliga både för studerande och för intelligenta medlemmar av den breda allmänheten. På så sätt skulle Buffett göra den skada ogjord som han vållat genom sina uttalanden om klasskamp och sina uppmaningar till andra kapitalister att sona sina påstådda illgärningar genom att skänka bort en stor del av sina förmögenheter.

Ett kort citat:

Att köra bil under inflytande av alkohol och andra substanser som försämrar omdömet är farligt och olagligt. Att stifta lagar under inflytande av marxismen, utan konstitutionella säkerhetsåtgärder som gör sådan lagstiftning olaglig, är mycket farligare. Det betyder att man släpper loss fysiskt tvång mot oskyldiga offer: hotet om att släpas i fängelse av beväpnad polis för att göra vad som tjänar till ens fredliga strävan efter egenintresse och för att vägra göra vad man anser vara emot ens egenintresse. Om Ni vill veta varför vårt ekonomiska system är i trångmål och hamnar i värre och värre trångmål, Mr. Buffett, så beror det på att staten mer och mer hindrar människor från att göra vad som ligger i deras egenintresse och mer och mer tvingar dem att göra vad som strider mot deras egenintresse. Så enkelt är det. Och när den hindrar dem som är i stånd att revolutionera det ekonomiska systemet genom att införa storartade nya produkter och produktionsmetoder och att grunda hela nya industrier från att eftersträva sitt egenintresse, är dess handlande ett angrepp på allas egenintresse.

Läs hela uppsatsen och se om jag har missat något väsentligt i denna korta sammanfattning!

Både för denna och alla mina tidigare översättningar vill jag rikta ett tack till min ”tantvän”, Inger Dreifaldt, vars invändningar mot klumpig och styltad svenska bidragit till att göra dessa översättningar läsvänliga också på svenska.

Fast om ni undrar över att jag har en fotnot om ordet ”skäppa”, så beror det på att Inger inte tror att den moderna ungdomen längre vet vad en skäppa är.

Endräkt och tvedräkt i religionen

Gästskribenter: Edward Gibbon, Adam Smith och Voltaire.

Jag hade tänkt mig att när jag gick i pension skulle jag läsa en del tjocka böcker som jag aldrig hunnit läsa förr – eftersom jag skulle ha oceaner av tid framför mig och ett antal decennier kvar under vilka jag måste göra något åt sysslolösheten. Nu är jag ju ändå inte helt sysslolös – mat ska lagas och förtäras vareviga dag; min lägenhet ska hållas någotsånär fri från smuts och damm; mina bloggar ska uppdateras; och så har jag ju tagit på mig uppgiften att översätta George Reisman till svenska; etcetera, etcetera – så det har inte blivit mycket av dessa framtidsplaner. Men nyligen plockade jag fram ett av dessa verk som stått och samlat damm i min bokhylla: Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall (i en något förkortad upplaga som bara består av fyra volymer i stället för de ursprungliga sex[1]), och där hittade jag följande intressanta synpunkter på vad som bidrar till religiös endräkt eller tvedräkt:

Edward GibbonVad religionen beträffar understöddes kejsarnas och senatens politik på ett lyckligt sätt av det upplysta folkelementets filosofiska betraktelser och av den vidskepliga massans seder och bruk. Alla de olika formerna av gudadyrkan som förekom i den romerska världen betraktades av folket som lika sanna, av filosoferna som lika falska och av ämbetsmännen som lika användbara. Och sålunda ledde toleransen inte bara till ömsesidigt överseende utan också till religiös endräkt.

Folkets vidskepelse skärptes inte av något inslag av religiös hätskhet, inte heller hölls den fjättrad av något spekulativt system. Den fromme polyteisten var visserligen varmt fäst vid sina nationella riter, men samtidigt godkände han med blint förtroende också jordens övriga religioner. Fruktan, nyfikenhet och tacksamhet, en dröm eller ett omen, ett sjukdomsfall eller en resa, allt sådant var omständigheter som ständigt gjorde honom beredd att mångdubbla föremålen för sin dyrkan och utöka listan på sina beskyddare. Den hedniska mytologins skira nät var genomvävt av många olika men därför inte oförenliga trådar. Så snart det blev vanligt att vise män och hjältar som hade levat eller dött för sitt land upphöjdes till en status av makt och odödlighet, erkände man överallt i världen att de hade gjort sig förtjänta av om inte dyrkan så åtminstone hela människosläktets vördnad. De gudomar som härskade i tusen olika floder, i tusen olika lundar, fick i fred och ro utöva sitt speciella lokala inflytande. Inte heller kunde romaren som genom sina böner sökte avvända guden Tibers vrede håna egyptiern som frambar sina offer åt Nilens välsignade genius. De synliga naturkrafterna, planeterna och elementen, var desamma i hela universum. Den moraliska världens osynliga härskare var oundvikligen stöpta i samma form av fantasi och allegori. Varje dygd, ja, till och med varje last, fick sin gudomliga företrädare, varje konstart och varje yrke sin skyddspatron, vars attribut redan i de mest avlägsna tider och länder hade fått sin i det stora hela identiska utformning av sina tillbedjares speciella levnadsbetingelser. En republik av gudar med så olika karaktär och intressen fordrade i varje system ett högsta väsens modererande hand, som genom framsteg i kunskap och smicker småningom fick karaktären av urfader och allsmäktig monark. Sådan var antikens toleranta anda att nationerna fäste mindre avseende vid skillnaderna än vid likheterna i sin gudadyrkan. När greker, romare och barbarer möttes inför sina respektive altaren hade de inte svårt att övertyga varandra om att de dyrkade samma gudomar, fast under olika namn och med olika ceremonier. Homeros eleganta mytologi gav den antika världens polyteism en vacker och nästan regelmässig form. (Del 1, s. 36f.)

Så alla de olika polyteistiska religionerna kunde leva i endräkt med varandra under denna period. Undantaget var de monoteistiska religionerna – alltså judendomen och kristendomen – som envisades med att hävda att just deras religion var den enda rätta. Men judendomen var, varken då eller nu, någon missionerande religion som försökte omvända hedningarna. Kristendomen var en missionerande religion, och det kan vara en förklaring till att de ofta blev förföljda i romarriket, innan den tog över och i stället blev statsreligion. (Gibbon skriver utförligt om detta senare i sitt verk.)[2]

Men så småningom blev ju kristendomen statsreligion i romarriket och sedan den dominerande religionen i hela den västerländska världen. Och så småningom splittrades också den upp i ett otal olika kyrkor och sekter, som var och en menade sig ha den enda rätta läran, den enda rätta uttolkningen av det kristna budskapet. Vi fick katoliker och protestanter, bland protestanterna fick vi lutheraner och kalvinister, vi fick så småningom metodister och baptister, vi fick kväkare, sjundedagsadventister, mormoner, Jehovas vittnen, Plymouthbröder och mycket, mycket mer. Hur är det med endräkten eller tvedräkten mellan alla dessa underavdelningar av kristendomen? Jodå: vi har haft religionskrig och religionsförföljelser i mängd. Hade de kunnat undvikas?

Nåja – att de har kunnat undvikas är uppenbart. Om vi undantar Nordirland, så går katoliker och protestanter inte längre i krig mot varandra, och det förekommer inte längre någon förföljelse av hugenotter i Frankrike. Och det har väl aldrig någonsin förekommit att kväkare och sjundedagsadventister krigat mot varandra, eller mormoner och Jehovas vittnen (fastän de båda sistnämnda otvivelaktigt är missionerande religioner som ägnar sig åt dörrknackning för att värva proselyter)? Det enda religionskrig att tala om som vi har idag är det krig islam för mot den sekulariserade västvärlden.[3] Hur kan det komma sig?

Om detta skriver Adam Smith i Folkens välstånd[4]:

adam-smithTider av våldsamma religiösa stridigheter ha vanligen även varit tider med lika våldsamma politiska partistrider. Vid sådana tillfällen har varje politiskt parti funnit eller trott sig finna, att det låg i deras intresse att alliera sig med den ena eller den andra av de stridande religiösa sekterna. Men detta ha de endast kunnat göra genom att antaga eller åtminstone gynna denna särskilda sekts bekännelse. Den sekt, som haft turen att bli allierad med det segrande partiet, har delat segerns frukter med sin allierade och har med dess gunst och skydd snart blivit i stånd att till en viss grad tysta och undertrycka alla sina motståndare. […]

Men om politiken aldrig kallat religionen till hjälp, hade det segrande politiska partiet aldrig behövt hylla den ena sekten mera än den andra, när segern blivit vunnen, utan hade sannolikt kunnat skifta rätten lika mellan alla de olika sekterna och tillåta var man att välja den präst och den religion, som han fanns mest tilltalande. I så fall skulle det tvivelsutan blivit synnerligen många sekter. Nästan varje liten församling skulle sannolikt ha bildat en sekt för sig eller åtminstone haft vissa säregna trosläror. Varje predikant skulle säkerligen ha funnit sig tvungen att göra sitt allra bästa och att bruka varje medel att bibehålla och öka antalet av sina disciplar. Men eftersom varje annan predikant skulle varit tvungen att göra detsamma, kunde aldrig någon predikant eller någon sekts predikanter ha fått synnerligen stor framgång. Religiösa lärares intresserade och flitiga verksamhet kan bli farlig och besvärlig, blott om det finnes endast en erkänd sekt i samhället, eller om ett helt stort samhälle är delat i endast två eller tre stora sekter och vardera sektens predikanter arbeta i samförstånd, disciplinerade och organiserade. Deras religiösa iver måste bli alldeles oskadlig, där samhället är fördelat på två eller tre hundra eller måhända lika många tusen små sekter, av vilka ingen kan vara stor nog att störa det allmänna lugnet. Predikanterna inom alla dessa sekter skulle se sig på alla håll omgivna av flera motståndare än vänner och därför bli tvungna att lära sig den frimodighet och moderation, som är så sällsynt bland prästerna inom de stora religionssamfund, vilkas bekännelser hyllas av den borgerliga överheten och omfattas av nästan alla inbyggarna i stora riken och hela länder, och vilka därför ser sig omgivna nästan uteslutande av sin läras efterföljare och tillhängare, av ödmjuka beundrare. När predikanterna inom varje liten sekt finge reda sig nästan alldeles själva, skulle de bli tvungna att lära sig hänsynsfullhet mot olika tänkande, och genom de medgivanden, som man efterhand skulle finna det nödigt och önskligt att ömsesidigt göra varandra, komme sannolikt med tiden de flestas troslära att förvandlas till denna rena och förnuftiga religion, fri från alla absurda, lögnaktiga och fantastiska tillsatser[5], vilken alla tiders vise män i hela världen velat se genomförd, men som aldrig ännu kommit att genomföras i någon gällande kyrkoförfattning, och väl aldrig häller kommer att bli det i något land på lagstiftningens väg, emedan den kyrkliga lagstiftningen i religiösa frågor alltid varit och väl alltid kommer att bli mer eller mindre påverkad av massans vidskepelse och fanatism. (Folkens välstånd, del 2, s. 135s.)

Voltaire har sammanfattat det så här:

VoltaireOm ni har två religioner ibland er kommer de att skära strupen av varandra, om ni har trettio kommer de att leva tillsammans i frid.[6]

Vad finns det för slutsatser att dra av allt detta? Bara de uppenbara: Håll staten skild från kyrkan, och håll politiken skild från religionen.


[1]) Romerska rikets nedgång och fall i D.M Lows förkortade version, Stockholm: Forum, 1960: övers. Claës Gripenberg.

[2]) Ungefär samtidigt som kristendomen blev statsreligion rådde det tvedräkt (ja, rentav tredräkt) om treenigheten. Det var våldsamma debatter om huruvida Sonen var av samma natur som Fadern eller bara liknade honom. Kyrkomöten sammankallades för att avgöra frågan, och det parti som för tillfället hade överhanden ägnade sig åt förföljelser av sina motståndare. Men det kanske jag kan ta upp en annan gång.

[3]) Somliga kommer förstås att invända och säga att det inte alls är islam som för krig utan bara en liten minoritet av muslimer som fått islam om bakfoten och inte insett att den är en ”fredens religion”. Men de som säger så kan inte ha läst Koranen.

[4]) En underökning av folkens välstånd, dess natur och orsaker, Lund: Gleerup, 1909–1911; översättning med uteslutande av vissa partier av Emil Sommarin. (Det finns alltså ingen fullständig svensk översättning av detta verk; Timbro/Ratio publicerade 1994 Den osynliga handen. Adam Smith i urval; men detta stycke ingick inte i urvalet.)

[5]) Adam Smith trodde uppenbarligen att en sådan ren och förnuftig religion, fri från absurditeter och lögner, var möjlig.

[6]) Artikeln om ”Tolerans” i Filosofisk ordbok; citerad i Filosofi i fickformat, Stockholm: Norstedt, 1985, s. 283.

Vad kom först, löner eller vinster?

Alltsedan Adam Smiths dagar har man tagit för givet att den ursprungliga inkomstformen var löner – att alla inkomster i förkapitalistisk tid var arbetslöner – och att vinster var något som tillkom senare i och med tillkomsten av företagare och kapitalister; och att dessa vinster utgjorde ett avdrag från vad som tidigare helt och hållet var arbetslöner.

Resonemanget kan förefalla bestickande – för i vår tid (och också på Adam Smiths tid) är det otvivelaktigt arbetare som får löner och företagarna och kapitalisterna som kammar hem vinsterna.

Icke desto mindre är sanningen den rakt motsatta.

Löner förutsätter ju nämligen att någon betalar ut lönerna – och de som betalar ut dem är förstås arbetsgivarna, m.a.o. företagarna och kapitalisterna. På den tiden då det ännu inte fanns företagare och kapitalister, fanns det heller ingen som betalade ut löner. När arbetarna på den tiden fick betalt för sina produkter, var det följaktligen inte löner de fick; det var vinster.

Naturligtvis var dessa vinster otroligt små i jämförelse med de vinster framgångsrika företagare och kapitalister kan kamma hem idag. De var säkert så små att människor på den tiden nätt och jämt kunde överleva på dem, om ens det. Men hur små de än var, var de ändå vinster, inte löner.

I och med att det tillkom företagare och kapitalister, som kunde anställa folk och betala dem löner, blev dessa löner ett avdrag från vinsterna, inte tvärtom. Och det ledde till att människor som tidigare nätt och jämt kunde dra sig fram på sina egna minimala vinster nu i stället kunde leva mycket bättre liv som löntagare.

I absoluta tal är alltså vinsterna i dagens samhälle omätligt mycket större än de vinster som någon kunde göra i förkapitalistisk tid – men i procent räknat blir vinsterna i själva verket mindre och mindre, medan reallönerna blir högre och högre, och arbetarnas, lika väl som företagarnas, levnadsstandard blir allt högre och högre.

Men idén att vinster utgör avdrag från löner och att arbetaren (trots att han faktiskt får det bättre) berövas de löner som rätteligen tillkommer honom och alltså blir ”utsugen” av sin arbetsgivare är utgångspunkten för Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori – och idén accepteras allmänt även av människor som inte kallar sig marxister.

Detta är ämnet för min senaste Reismanöversättning, Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin. (Själv har jag gjort ett – i mina egna ögon rätt lyckat – försök att presentera Reismans teori i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?)

Grundtanken är inte särskilt svår att fatta. Som jag själv skrev i min uppsats:

Allt det här kan förefalla enkelt, och det är enkelt – när man väl kommit på det. Men jag har själv läst Adam Smith och slagits av det paradoxala i att arbetarna skulle få det bättre genom att berövas den fulla avkastningen av sitt arbete, och ändå inte sett var grundfelet i resonemanget ligger. Jag är långtifrån dum –och ändå behövde jag George Reisman för att se det rätta sammanhanget.

Men uppsatsen handlar också om hur den klassiska brittiska ekonomin – om man rensar bort detta olycksaliga misstag av Adam Smith – lägger grunden till en vederläggning av utsugningsteorin i alla dess varianter. Och här är det bra att åtminstone någotsånär känna till de ekonomer Reisman hänvisar till (Smith, Ricardo, Mill, Böhm-Bawerk, Mises och Hayek). Har man ingen susning om vad dessa ekonomer skrivit kan det vara rätt svårt att förstå. (Själv har jag åtminstone en liten susning, eftersom jag läst en hel del av dem.) Kanske det kan locka en del läsare till vidare studier. Som Reisman själv skriver:

Om mitt försök bedöms vara framgångsrikt, då kanske ett visst intresse för den klassiska ekonomin som en viktig kunskapskälla kan återuppväckas …

Och om någon tycker att resonemangen är alltför teoretiska, låt mig påminna om att ingenting är så praktiskt som en bra teori.

Och sedan får vi se hur många år eller generationer det tar innan det här lärs ut vid ekonomiinstitutionerna vid våra universitet.

Arbetsvärdeläran

Arbetsvärdeläran var den dominerande värdeteorin inom nationalekonomin alltifrån Adam Smiths och David Ricardos dagar; den utgör också en grundbult i Karl Marx exploaterings- eller utsugningsteori. Den övergavs i samband med den ”marginella revolutionen”, den som inleddes av Carl Menger och fortsattes av Eugen von Böhm-Bawerk. Läran är egentligen en rätt elementär sammanblandning av orsak och verkan; mer om det senare.

Läran går ut på att värdet, och därmed priset,  av en vara bestäms av den mängd arbete som lagts ned på varan. Så här skriver David Ricardo i Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper:

Värdet av en vara, eller av den mängd av någon annan vara som den kan utbytas mot, beror på den relativa mängd arbete som är nödvändig för att producera den, och inte på den större eller mindre ersättning som betalas för detta arbete. (S. 25.)

Och lite senare:

Inte bara det arbete som direkt nedläggs på varor påverkar deras värde, utan också det arbete som utförs på den utrustning och de verktyg och byggnader som möjliggör och underlättar sådant arbete. (S. 34.)

Ta t.ex. värdet av, och därmed priset på, en limpa bröd. Det bestäms av det arbete bagaren lagt ned på att baka brödet. Det bestäms också av det arbete mjölnaren lagt ned på att mala mjölet. Mjölnaren använder en kvarn, så det arbete som lagts ned på att bygga kvarnen ingår också i den totala arbetsmängden. Och sedan har vi bonden och det arbete han lagt ned på att så och skörda spannmålet. Om vi antar ett primitivt samhälle där åkern plöjs med hjälp av ett årder, ingår arbetet på att tillverka årdret. Om bonden använder en träplog som dras av en häst eller ett par oxar, ingår arbetet på att bygga plogen, och också arbetet på att föda upp hästen eller oxarna. En modern bonde använder traktor och skördetröska, och då ingår arbetet på att producera traktorn och skördetröskan. Därtill kommer då arbetet på att producera stål till maskinerna och arbetet på att bryta den järnmalm som behövs för att tillverka stålet. Så ni ser att det är en förfärlig massa arbete som ligger bakom den här enkla brödlimpan.

Men vänta nu ett ögonblick… Med den här arbetsmängden borde väl limpan bli väldigt dyr? Och borde inte limpan ha varit betydligt billigare i äldre tider? Om mjölnaren inte hade tillgång till någon kvarn utan satt och malde för hand? Eller om bonden faktiskt bara hade ett årder att plöja med, inte en plog, än mindre då en traktor? Nåja, Ricardo var inte dummare än att han begrep detta:

Principen att den arbetsmängd som nedläggs på produktionen reglerar deras relativa värde modifieras avsevärt genom användningen av maskiner och annat fast och rörligt kapital. (S. 40.)

För vad som händer när maskiner börjar användas – när handkvarnen ersätts av en väderkvarn, när årdret ersätts av en träplog och senare en metallplog, när hästar och oxar ersätts av traktorer, etc., etc. – är förstås att betydligt mer kan produceras med betydligt mindre arbete, och då blir varorna billigare. Värdet och priset bestäms av tillgång och efterfrågan, inte av den totala arbetsmängden. Men Ricardo borde nog ha tänkt ett steg vidare och insett att detta visar på något grundläggande fel i arbetsvärdeläran.

Så finns det uppenbara undantag, där värde och pris inte har det ringaste att göra med den nedlagda arbetsmängden. Målningar av berömda konstnärer går för åtskilliga miljoner, när de kommer ut på auktion. Men det har förstås inte ett dugg att göra med hur mycket arbete konstnären lagd ned på målningen, än mindre då med den mängd arbete som lagts ned på att tillverka färgerna eller tavelduken. Ricardo är medveten om detta också:

Det finns några varor vars värde enbart avgörs av den knappa tillgången av dem. Inget arbete kan öka mängden av dessa varor, och därför kan deras värde inte minskas genom en ökad tillgång på dem. Vissa sällsynta statyer och målningar, rara böcker och sällsynta mynt, vin av särskild kvalitet, som bara kan tillverkas av druvor odlade i en viss jordmån, som bara finns i en mycket begränsad mängd, tillhör alla denna kategori. Deras värde är helt oberoende av den mängd arbete som ursprungligen krävs för att producera dem och varierar med det skiftande välståndet och den skiftande smaken hos dem som önskar äga dem. (S. 25f.)

Men han är noga med att betona att detta är ett undantag:

Dessa varor utgör emellertid en mycket liten del av hela den mängd arbetsvaror som dagligen byts på marknaden. Den allra största delen av de varor som köparna önskar sig framställs genom arbete […] När vi då talar om varor, om deras bytesvärde och om de lagar som reglerar deras relativa pris, menar vi alltid bara sådana varor vars mängd kan ökas genom utövandet av mänsklig flit och som produceras under en konkurrens utan restriktioner. (S. 26.)

Nog med Ricardocitat och över till frågan vad det egentligen är för grundläggande fel med arbetsvärdeläran.

Det kan knappast förnekas att det råder ett intimt samband mellan en varas värde och det arbete man lägger ned på att tillverka varan. Om en brödlimpa vore helt värdelös, skulle förstås ingen bagare bry sig om att baka den, ingen mjölnare bry sig om att mala säd till mjöl, ingen bonde bry sig om att odla säden, och det skulle inte finnas något behov av vare sig kvarnar eller plogar eller traktorer. Eftersom brödlimpor faktiskt har ett värde är förstås detta resonemang alldeles orealistiskt; så ni får ta det som ett praxeologiskt tankeexperiment.

Men vilket är då sambandet? Ja, det tror jag att ni redan begriper, men jag säger det i alla fall, bara för att visa att jag själv begriper det:

Att man lägger ned arbete på att tillverka en vara beror på att man förväntar sig att denna vara ska ha ett värde och ett pris; m.a.o. på att man förväntar sig att kunna sälja den. Orsakssambandet är m.a.o. det exakt motsatta mot vad arbetsvärdeläran säger.

Om man lägger ned arbete på något totalt meningslöst, som t.ex. att gräva gropar i marken som man sedan fyller igen, så skapar man inget av värde, även om man skulle arbeta dagarna i ända, livet igenom på ett sådant arbete.

Här är ett roligt exempel som jag saxat från Slöseriombudsmannen; det är en Norgehistoria, men eftersom norrmän berättar samma sorts historier om oss svenskar, har jag gjort den nationsneutral:

En svensk/norsk turist är ute på promenad i Trondheim/Östersund, när han träffar två män längs gatan. Han blir stående, fascinerad av deras arbete.

Den första norrmannen/svensken gräver en grop medan den andra tittar på. Han lägger prydligt jorden i en hög bredvid. När gropen är klar tar den andra norrmannen/svensken över spaden, och fyller noggrant igen gropen igen.

Sedan flyttar de exakt tre meter nerför gatan, där de upprepar proceduren. Den första mannen gräver en grop, som den andre därefter fyller igen.

När norrmännen/svenskarna flyttat sig tre meter till, och den förste av dem börjat gräva en ny grop, kan svensken/norrmannen inte hålla sig längre.

– Ursäkta att jag stör i arbetet, men vad håller ni på med här egentligen?

– Vi planterar träd, svarar norrmännen/svenskarna glatt!

– Egentligen är det ett jobb för tre personer, men han som ska sätta ned trädplantan i gropen är hemma och sjukskriven idag. Men det stoppar inte oss, vi arbetar ändå!

Om vi tillämpar arbetsvärdeläran på den här historien, skulle det innebära att värdet av detta arbete är exakt 2/3 av värdet, ifall den tredje norrmannen/ svensken inte varit sjukskriven!

$ $ $

Ytterligare funderingar: När ekonomer talar om ”värde”, menar de ”ekonomiskt värde”, och det ekonomiska värdet av en vara är förstås detsamma som priset på varan. Men det finns gott om värden här i livet som inte alls är ekonomiska. Som jag skrivit någon gång förr, har det värde man sätter på sin äkta hälft inget alls att göra med det pris man skulle få för honom eller henne ifall man skulle ge sig ut på äktenskapsmarknaden och sälja den äkta hälften. Och värdet av en god bok ligger i läsupplevelsen, inte i det pris man skulle få för boken ifall man säljer den till ett antikvariat. Ja, ni kan fylla på med exempel.

Men arbetsvärdeläran är lika felaktig om man försöker tillämpa den på icke-ekonomiska värden. Ta t.ex. det arbete jag dagligen lägger ned på att bädda min säng eller då och då på att dammsuga lägenheten. Värdet av en bäddad säng eller en välstädad lägenhet bestäms inte av det arbete jag lägger ned; tvärtom lägger jag ned det arbetet därför att jag ser ett värde i en bäddad säng eller en välstädad lägenhet.

Eller ta värdet av den smörgås jag bredde för en stund sedan. Eftersom jag inte har för avsikt att sälja smörgåsen, har den inget ekonomiskt värde, bara ett näringsvärde och ett njutningsvärde. Men detta värde bestäms ju inte alls av det arbete jag lagt ned på att bre den, utan jag lägger ned det arbetet för närings- och njutningsvärdets skull.

Allt detta är förhoppningsvis självklart.

$ $ $

Vill ni veta mer om Ricardo är det förstås bara att köpa eller låna hem hans bok; men jag kan också rekommendera kap. 11, del C (s. 473–498)  i Capitalism: A Treatise on Economics, där George Reisman sållar agnarna från vetet i Smiths och Ricardos teorier.

$ $ $

Post scriptum: Jag kanske borde säga ett ord om hur arbetsvärdeläran kom att överges. Det skedde i och med Carl Mengers distinktion mellan ”varor av första ordningen” och ”varor av högre ordning”, eller, enklare uttryckt, ”konsumtionsvaror” och ”produktionsvaror” eller ”produktionsfaktorer”. Ett exempel på en ”vara av första ordningen” skulle vara brödlimpan i mitt exempel ovan, och ”varor av högre ordning” skulle vara mjölet och kvarnen och säden och plogen. Och vad Menger kom underfund med var att värdet av varorna av högre ordning bestäms av värdet av varorna av den första ordningen. Mitt ”praxeologiska tankeexperiment” ovan är tillämpligt här: Om människor av någon anledning skulle upphöra att äta smörgåsar, kanelbullar, semlor… – om de skulle sluta konsumera allt som görs av mjöl – då skulle allt mjöl förlora sitt värde, och det skulle inte längre vara någon vits att bygga kvarnar. Säd skulle fortfarande kunna odlas, ifall det fortfarande finns efterfrågan på sädesbrännvin, men det skulle vara meningslöst att mala den till mjöl. – Allt detta är egentligen mycket enkelt, och det är lite besynnerligt att det skulle behövas en Carl Menger för att komma på det.

$ $ $

Post scriptum 2: Jag har också bloggat om detta på engelska. I stort sett samma innehåll, men presenterat i något annan ordning.

$ $ $

Uppdatering 10 november 2012: Jag vill påminna om mina kommentarsregler. Jag accepterar inte anonyma kommentarer, och detta inbegriper kommentarer som bara är undertecknade med förnamn. Dessutom är denna blogg inte något debattforum, och jag har varken lust eller ork att förklara mig en gång till, ifall någon skulle ha råkat missförstå det jag skrev första gången. Livet är för kort för det, och dessutom har jag vardagsbestyr också. Om någon menar att jag har fått allt om bakfoten, är det inte mycket jag kan göra åt den saken. Och jag kan förstås inte hindra någon från att polemisera mot mig på sin egen blogg, men den behöver jag ju inte heller nödvändigtvis läsa.