Visdomsord från Knut Wicksell

Jag har precis läst en kort skrift av Knut Wicksell, Om en ny princip för rättvis beskattning.[1] Vilken den nya principen är framgår av en kapitelrubrik:

Principen om (relativ) enhällighet och frivillighet i skattebevillningen

Wicksells förslag är att nya skatter eller skattehöjningar inte ska kunna klubbas igenom med enkel majoritet, utan att det ska behövas kvalificerad majoritet. Exakt hur kvalificerad den ska vara, 2/3 eller 3/4 eller rentav 9/10, specificerar han aldrig, även om han nämner alla tre möjligheterna. Men i varje fall måste förstås enhälligheten vara relativ, för absolut enhällighet skulle innebära att en enda person skulle kunna stjälpa ett skatteförslag bara genom att rösta emot det.

Wicksells bakomliggande resonemang är rätt intressant. Han säger att vilken samhällsklass som än för tillfället innehar regeringsmakten, kommer den att utforma skattepolitiken så att den egna klassen gagnas på bekostnad av den andra klassen. Så när borgerligheten, eller ”de besittande klasserna”, sitter vid makten, kommer skatterna på arbete att vara relativt höga och skatterna på det de besittande klasserna besitter (sådant som kapital, fastigheter och jordagods) relativt låga, om det ens beskattas alls. Men när så arbetarklassen kommer till makten, blir det tvärtom: höga skatter på det de besittande klasserna besitter och motsvarande låga skatter på arbete.[2]

På den här punkten har förstås historien gett Wicksell fel. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i vårt land har ju sannerligen inte lett till låga skatter på arbete – och de jobbskatteavdrag som införts av alliansregeringen har ju inte direkt mötts av stormande applåder från socialdemokraterna.

Vare därmed hur som helst, så menade Wicksell att skatterna ska ge alla (eller åtminstone de allra flesta) ”valuta för pengarna”. Den nytta varje enskild (eller åtminstone de allra flesta enskilda) har av en viss skatt måste vara större eller i sämsta fall lika stor som den uppoffring det innebär att betala skatten. Med hans egna ord:

Om man […] utgår från antagandet, att den planerade statliga verksamheten i och för sig måste betraktas som allmännyttig, så gäller det därnäst att avväga dess förväntade nytta mot de erforderliga uppoffringarna. De olika medborgarkategoriernas bedömning av denna fråga kommer emellertid att bli i högsta grad beroende av den avsedda fördelningen i kostnaderna, både på grund av deras olikartade förmögenhetsförhållanden och den därmed sammanhängande olika styrkan av deras behov och på grund av olika värderingar av själva det ifrågavarande kollektiva behovet.

Om man skulle hålla fast vid en i förväg bestämd fördelning av skatterna som den i alla lägen enda riktiga, kan det därför […] hända att förslaget inte ens får den enkla majoritet som under nuvarande ordning vanligen erfordras för beslutsfattande och som måhända skulle vara mycket lätt att uppnå vid någon annan fördelning av skatterna. Och det är praktiskt taget säkert att beslutet under sådana förhållanden nästan alltid kommer att särskilt gynna eller missgynna vissa gruppers intressen. (S. 50; min kursivering.)

Men med Wicksells eget förslag om kvalificerad majoritet

… blir det här […] alltid möjligt att komma överens om en sådan fördelning av kostnaderna, att utgiften i fråga, så snart den över huvud taget ger löfte om en nytta som överstiger kostnaderna, av alla parter betraktas som obestridligt fördelaktig och följaktligen rent av kan godkännas enhälligt. Men om detta skulle visa sig alldeles omöjligt, så ligger enligt min uppfattning i detta förshållande ett aposterioriskt bevis, och det enda möjliga beviset, för att ifrågavarande statliga verksamhet inte kulle ge samhället en nytta som motsvarar den erforderliga uppoffringen och därför rationellt sett bör avvisas. (S. 51; min kursivering.)

Många onödiga skatter skulle ha kunnat undvikas med Wicksells förslag, och Slöseriombudsmannen skulle ha mycket mindre att göra!

Lite tidigare i texten:

Om det gäller att fatta beslut om en föreslagen ny eller en redan existerande statsutgift, kan och bör man väl i allmänhet utgå från förutsättningen att denna i och för sig, sålunda tills vidare bortsett från medlen att täcka kostnaderna, är avsedd för en verksamhet som är till gagn för hela samhället samt att den av alla klasser utan undantag uppfattas som sådan. Om detta inte är fallet, om en större eller mindre del av folket ställer sig likgiltig eller rent av fientlig till den planerade statliga verksamheten, så kan jag för min del inte se annat än att denna verksamhet i och med detta inte längre kan hänföras till de kollektiva behoven i ordets egentliga mening, utan tills vidare, om den alls skall tolereras, bör överlåtas åt det privata initiativet. Det förefaller ju att vara en uppenbar orättvisa, om någon skulle nödgas medverka till finansieringen av åtgärder som inte gagnar hans välförstådda intressen, utan kanske rent av går stick i stäv mot dessa. (S. 49f.)

Javisst. Ja och amen.

$ $ $

Ett annat citat jag fastnat för:

Målet för denna rörelse [den parlamentariska] är likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomisk välfärd och fredlig samverkan mellan alla människor. Det är inte rörelsens mål, och det skulle strida mot den anda som från början inspirerade den, om den skulle försöka byta ut de frihetsfientliga och ljusskygga oligarkiernas ok, som den helt eller delvis har avskuddat, mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni.

Den nutida parlamentarismen kan knappast beskyllas för sådana tendenser. Den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden har för det mesta försvunnit eller lever endast kvar som en efterklang, som bortdöende rester från gångna epoker. Den fria flyttningsrätten, näringsfriheten, religionens, forskningens och pressens frihet är värden som förhoppningsvis för all framtid skall bli bestående i den civiliserade världen. (S. 47f.)

Men här har historien återigen gett Wicksell fel. För hur är det idag med ”den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden”? Ja, inte har den försvunnit! De andra friheter han nämner är ju accepterade i retoriken, men de är också allvarligt hotade i vår tid. – Wicksell var, i likhet med så många andra under den gyllene era som tog sitt slut med Första världskriget, alldeles för optimistisk.

$ $ $

Och från slutkapitlet:

Syftet med förslaget har […] varit – och detta får jag kanske tillräkna mig som en förtjänst – att föra talan för rättvisa åt båda hållen – både åt den sida som jag genom födsel och uppfostran tillhör och åt den som mer och mer tilldragit sig min mognare ålders sympatier. (S. 106.)

Wicksell hade borgerlig bakgrund men kom att ansluta sig till socialdemokratin. Man skulle bara önska att dagens socialdemokrater lyssnade mer till honom! Vi skulle, om inte annat, ha betydligt lägre skatter än vi har idag.

De besittande klasserna, som ju obestridligen omfattar en betydande del av ett lands intelligens och dess ekonomiska styrka och som i inte alldeles sällsynta fall har egna ansträngningar att tacka för sin gynnade ställning, bör inte genom obetänksamma krav från en framstormande demokrati nödgas att ensamma bära hela samhällets skattebörda – men lika litet bör medlemmarna av de fattigare klasserna, som ju också har en viss omdömesförmåga och som inte är lastdjur, utan människor, någonsin nödgas att betala för utgifter, om vilkas nytta och nödvändighet de – kanske av mycket bärande skäl – inte låter sig övertygas. (S. 106; återigen mina kursiveringar.)

$ $ $

Mer om Wicksell en annan gång. Kanske.

$ $ $

Uppdatering 30 oktober: I pamfletten jag nämnde i en fotnot är det faktiskt bara sista kapitlet som tar upp förslaget om kvalificerad majoritet; resten handlar huvudsakligen om hur dåtidens skatter och tullar huvudsakligen drabbade de lägre samhällsklasserna (se Knut Wicksell om brännvinsskatten). Men så här står det:

Hvad åter angår beviljandet av nya utgifter, så synes det oss hvarken nödvändigt eller önskvärdt, att besluten härom allt framgent skola fattas med enkel majoritet. Man kunde alltför väl, just för att skydda minoriteternas rätt, göra en mer eller mindre utsträckt kvalificerad majoritet till grundlagsenligt villkor för bifall. Det blefve sedan regeringens uppgift att genom ett lämpligt val af de skattetitlar, som skulle anlitas för mötande av de nya utgifterna, med andra ord genom en lämpligt afpassad beskattning, i hvarje fall försäkra sig om det erforderliga antalet röster. Kan den icke detta, så tyckes man häri äga ett tämligen starkt kriterium på, att utgiften i fråga icke är af allmännyttig art, och då faller den icke heller inom statsverksamhetens område.

I saknad af en dylik bestämmelse torde i själfva verket regeringarna – åtminstone i de länder där de icke uppfatta sitt kall såsom en blott verkställande myndighet utan snarast sätta sin ära i att uppnå så stora anslag som möjligt – hafva ett alltför lätt spel med folkförsamlingarna. Det är nästan alltid möjligt att vid nya anslagsfordringar foga sådana tilläggsbestämmelser, som gör dem antagliga för en majoritet, om denna blott behöfver bestå i en enda eller några få rösters öfvervikt, och om nämligen minoritetens intressen få desto hänsynslösare trampas under fötterna. Genom ett skickligt manipulerande med de olika partierna skall det på detta sätt efterhand kunna lyckas att uppskrufva statsbudgeten, måhända långt öfver det belopp, som motsvarar landets verkliga bästa. (S. 92f.)

Ja, nog är väl statsbudgeten idag uppskruvad långt utöver vad som svarar mot landets verkliga bästa!

Här är ett stycke till som jag vill citera, även om det är långt:

[S]tatens verksamhet, det inre och yttre skydd den förlänar o.s.v. är af en så vital betydelse för individen, att någon jämförelse mellan den nytta som härigenom tillföres honom och de offer, han för ändamålet får underkasta sig, icke egentligen kan komma i fråga. Detta må vara fullt riktigt, men man måste komma ihåg, att vid det i praktiken viktigaste och oftast förekommande fallet, debatterna om nya anslag och sätten för deras täckande, det aldrig gäller frågan, huruvida statsverksamheten i det hela skall fortsättas eller upphöra, utan endast om en eller annan utvidgning däraf. Det är, för att använda den moderna nationalekonomiens språk, icke den samfällda nyttan af sagda verksamhet, som kommer under ompröfning, utan nyttan af det sista elementet, ”gränsnyttan”. Eller för att uttrycka detsamma utan alla lärda termer: om också ett ordnat samhällsskick med dess högre och lägre ämbetsmän samt här och flotta, är en oundgängligen nödvändig sak och måste upprätthållas till hvad pris som helst, så gäller icke detsamma om hvarje tillökning i ämbetsmännens löner eller i deras antal, icke om hvarje ny utgift för militära ändamål. Sant är visserligen, att det för individen är en ytterst svår sak att med full visshet afgöra, huruvida statsutgifterna öfverstiga den gräns, där hvarje ny tillökning skulle för honom personligen medföra förlust i stället för vinst. Men om detta är svårt för den enskilde individen, så är det uppenbarligen ännu långt svårare för någon annan att göra det i hans ställe. (S. 90.)

Ja, om den enskilde inte ens själv vet vad som är bäst för honom, hur ska då statliga ämbetsmän kunna veta det bättre än han?

Ämbetsmannens eller statsmannens högre kunskap gäller dock till sist endast det tekniska. Han vet, hvad han kan åstadkomma med det och det penningebeloppet, som i skatteväg ställes till hans disposition. Men om frågans ekonomiska sida, huruvida den föreslagna åtgärden skulle för samhället, d.v.s. för dess medlemmar, medföra ett gagn motsvarande uppoffringarna, därom vet han i regeln icke mera än hvarje annan enskild individ – oftast mindre, eftersom han själf vanligen tillhör de samhällslager, som blott i ringa mån erfara skatternas tryck. (S. 90f.; den sista kursiveringen min.)

Och på den punkten är det precis likadant idag! Statsmännen och ämbetsmännen tillhör inte de samhällslager som själva erfar skatternas tryck. (Se min ”nätnattväktare” Skattefrihet för offentliganställda och min bloggpost Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.)


[1]) Ursprungligen skriven på tyska och ingår i Finanztheoretische Untersuchungen (Jena 1896); översatt av Leif Björk och publicerad av Ratio (Timbro) 1987. – År 1894 gav Wicksell (under pseudonymen Sven Trygg) ut en pamflett på svenska, Våra skatter. Hvilka betala dem och hvilka borde betala?, där samma förslag framförs.

[2]) En invändning man gott kan komma med här är att skatter på kapital är precis lika förödande för det arbetande folket som för kapitalägarna. Men hur skulle Wicksell ha kunnat veta det, när han aldrig haft en chans att läsa George Reisman?

Annonser

All offentlig makt går ut över folket

Jag måste säga att jag är något förbryllad över portalparagrafen i vår nuvarande grundlag:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Först utgår alltså den offentliga makten från folket, och sedan utövas den under lagarna. Rimligen måste då alla våra lagar utgå från folket. Men gör de det?

Den senaste upplagan av Sveriges Rikes Lag är 3000 sidor lång, och texten är väldigt finstilt. Hur många av paragraferna i lagen utgår från folket? Hur många av dessa lagparagrafer har folket någonsin fått ta ställning till? Hur många av dessa lagparagrafer känner gemene man överhuvudtaget till?

Men om nu den offentliga makten a) utgår från folket, och b) utövas under lagarna, då vore väl det rimliga att vartenda nytt lagförslag går till folkomröstning? Men så är det ju inte. Ett axplock av de folkomröstningar vi har haft i Sverige:

År 1922 var det folkomröstning om rusdrycksförbud, och där vann nej-sidan knappt (51%–49%) – till stor förtret för Maj-Lis Lööw[1] och till ännu större förtret för den organiserade brottsligheten, som aldrig fick en chans att bli den maktfaktor i Sverige som den blev i Förenta staterna.

År 1955 hade vi folkomröstning om omläggning till högertrafik, och där röstade inte mindre än 82,9% nej till högertrafik – och därför har vi fortfarande vänstertrafik i Sverige. (Eller hur var det nu?)

Pensionsomröstningen 1957 gjorde att vi fick ett pensionssystem som var uppbyggt som ett pyramidspel i stället för ett system på försäkringsmässiga grunder – och det pensionssystemet höll som bekant så länge det höll.

Och så hade vi en omröstning om kärnkraften år 1980, där vi i nåder fick välja mellan att avveckla kärnkraften på 10 år eller låta den vara kvar i 25 år – någon ”linje noll” – Kärnkraften avvecklas inte – fanns inte med bland alternativen. (Det har alltså gått 34 år sedan dess; så någon kärnkraft har vi inte längre. Eller hur var det nu?)

Och de båda senaste folkomröstningarna innebär a) att den offentliga makten nu inte utgår från svenska folket utan (med några undantag) från allt folk i Europa; b) att urholkningen av den svenska kronans värde däremot fortfarande utgår från svenska folket.

Men de här sakerna – rusdrycksförtäring, trafikregler, energiförsörjning, etc. – utgör ju bara en bråkdel av vad som bestäms av lagen och utövas under lagarna.

$ $ $

Somliga lagar är förstås så självklara att de knappast behöver läggas ut till folkomröstning – och om de gjorde det, skulle utgången vara given på förhand. Lagen förbjuder oss att mörda, misshandla eller våldta varandra, att råna eller stjäla från varandra och att lura av varandra pengar under falska förespeglingar. Den sätter också gränser för hur mycket skit vi får prata bakom ryggen på varandra – det finns förtalsparagrafer som sätter stopp för detta. Det enda man kan tvista om här är påföljden: Dödsstraff för mord? Eller livstids straffarbete? Eller räcker det möjligen med samhällstjänst och fotboja?

Men dessa självklara lagar utgör ju också bara en bråkdel av hela lagboken.

$ $ $

Ett konkret exempel som jag har haft anledning fundera över på sida tiden:

Alkohollagen innehåller en hel uppsjö föreskrifter som jag inte tror många känner till (eller ens har anledning sätts sig in i). Bl.a. är det förbjudet att inmundiga medhavda alkoholdrycker när man går på pub eller restaurang.

Den bestämmelsen kan ju förefalla rimlig – men behöver det verkligen stå i lagen? Jag föreställer mig att restauranger och pubar under alla omständigheter ser med mycket oblida ögon på att folk dricker medhavda drycker i stället för att beställa pubens eller restaurangens egna drycker.

Men det är faktiskt också förbjudet att alls ta med sig egna alkoholhaltiga drycker på pubar och restauranger – helt oavsett om man dricker dem eller ej. Handlar man alltså på Systemet innan man går på puben, måste man alltså först gå hem med varorna.

Har man råd med en lägenhet mitt i stan är det här förstås inget problem: då går man bara först hem och sedan ner på puben. Men bor man en bit från centrum eller i utkanten av stan (där jag föreställer mig att hyrorna är billigare), då måste man alltså ta en promenad fram och tillbaka – eller också sitta på puben och snegla ängsligt på klockan, så att man hinner till Systemet innan stängningsdags.

Nåja – den här lagen har säkert en funktion: den ska förebygga att pub- eller restauranggästerna smyger in på toaletten och halsar sin medhavda öl eller sitt medhavda vin, i stället för att beställa en Staropramen, en karaff vin, en snaps eller en Irish Coffee från puben eller restaurangen.

Men den stora faran här är ju faktiskt inte att gästerna ska göra så med sin medhavda systempåse, utan att de ska ha en plunta i innerfickan, som de sedan går på toaletten för att halsa. För att förebygga detta måste förstås alla gäster kroppsvisiteras innan de går in. Inte för att detta sker alltför ofta – men det är ju faktiskt vad lagen innebär!

Somliga pubar och restauranger struntar blankt i den här bestämmelsen, och andra säger åt en att man ska ställa sina medhavda drycker bakom disken. Men det står inte ett dugg i lagen om att detta skulle vara tillåtet. De flesta pubar och restauranger borde därför mista serveringstillståndet, eftersom de antingen inte följer lagen eller försöker kringgå den.

Det här var ett konkret exempel som jag nämner, bara för att jag haft anledning reta mig på det. Andra kan kanske hitta andra exempel.

Och att det här skulle gå till folkomröstning – det håller jag inte för troligt.

Uppdatering 16 oktober: Fler exempel lät inte vänta på sig. Om en krog vill ordna dans, måste den ansöka om tillstånd; och glömmer den det eller inte vet om det, blir det böter. Jaha – och är detta också ett uttryck för folkviljan?

$ $ $

Grundlagens portalparagraf är m.a.o. en ren fiktion – precis lika mycket en fiktion som att offentliganställda skulle betala skatt. Den offentliga makten utgår inte från folket – den går ut över folket.

Mao Zedong var betydligt mer realistisk när han skrev att ”den politiska makten växer ur en gevärspipa”. Och detta är sant om all politisk makt: Skulle vi någonsin nå därhän att vi får en legitim nattväktarstat, skulle det fortfarande vara sant. Skillnaden är bara vart gevärspipan är riktad: I en nattväktarstat skulle den bara vara riktad mot brottslingar och inte, som nu, mot fullständigt oskyldiga medborgare undersåtar.

Lika realistisk var Friedrich Nietzsche när han skrev så här:

Staten är det kallaste av alla kalla odjur. Kallt krälar denna lögn ur dess mun: ”Jag, staten, är folket”. (Så talade Zarathustra,)

Och jag kan inte låta bli att göra reflexionen att det här citatet visar att Nietzsche var långt ifrån att (som man ofta får höra) vara någon sorts chefsideolog för nazisterna. Lögnen krälar förvisso kallt ur alla staters munnar; men kallast av allt krälar den ur munnen på en nationalsocialistisk stat.


[1]) Om ni händelsevis skulle prenumerera på Eskilstuna-Kuriren förstår ni säkert vad jag menar. Om inte, så skriver hon aldrig om annat än alkohol, och tänker förmodligen aldrig heller på något annat.

Vi under skatter digna ner …

… sjungs det i Internationalen; men i sitt förstamajtal i år säger Stefan Löfven att om (s) vinner valet i höst är skattesänkningarnas tid förbi.

Betyder detta att vi numera inte dignar under skatter utan under skattesänkningar? Men vem kan digna under skattesänkningar? Inte de som betalar skatterna, förstås; fastmer då de som tar emot skatterna, d.v.s. politikerna själva och vi offentliganställda, som för vårt dagliga bröd är beroende av politikernas välvilja.

Men socialmoderaterna har ju också sagt att det inte ska bli några fler skattesänkningar framöver. Det spelar m.a.o. ord ingen roll vilket av blocken vi röstar på i det kommande riksdagsvalet: det blir ändå ett oförändrat skattetryck – eller rentav höjt, eftersom höjda punktskatter också har aviserats utan att det mött några högljuddare protester.

Så det är bara att fortsätta digna ner under skatterna. Internationalen får vi sjunga i badrummet, där inga politiker lyssnar.

Jag har skickat detta till ett antal dagstidningar runt om i landet. Jag har förstås ingen möjlighet att bevaka dem, så om ni skulle se det publicerat någonstans kan ni väl meddela mig?

Uppdatering 7 maj: Insändaren har publicerats i Eskilstuna-Kuriren, Sydsvenskan och Borås Tidning (samt också i Katrineholms-Kuriren, men jag kan inte länka dit, eftersom jag måste vara prenumerant för att komma åt den i nätupplagan). (Också i Norrländska Socialdemokraten och i Folket, men det är sak samma där: jag kan läsa den i papperstidningen men kommer inte åt den på nätet.)

Däremot har Expressen tackat nej, varav vi kan dra slutsatsen att Expressen dignar mer under skattesänkningarna än under skatterna.

Uppdatering 9 maj: Jag sökte på nätet och fann att insändaren också kommit in i Gefle Dagblad.

Uppdatering 10 maj: I dagens Eskilstuna-Kuriren publicerades en insändare av ”En gammal sosse som undrar” som undrade över varför ingen sjunger Internationalens text första maj. Tyvärr finns insändaren bara i papperstidningen, inte på nätet. Hur som helst skrev jag ett svar:

Det är nog inte så underligt att man inte sjunger Internationalen, när den innehåller raden ”Vi under skatter digna ner”. När Internationalen översattes till svenska år 1902 var det totala skattetrycket strax under 10%, och under den långa socialdemokratiska hegemonin steg det till strax över 50%. Alliansen har sedan lyckats pressa ner det några ynka procent, något som dagens socialdemokrater opponerar sig emot.

10% var säkert rätt mycket redan 1902, speciellt då för arbetarna. Men hur mycket vi än dignade under skattetrycket då, så måste vi ju digna så mycket mer idag, när det är nästan femdubbelt så högt.

(Ja, jag vet att jag skrev om det här häromdagen.)

(Uppgifter om skattetryckets utveckling hittar ni på Ekonomifakta.)

Vad har politikerna emot de fattiga?

Anders Borg har aviserat en smärre höjning av skatten på alkohol och tobak och en höjning av bilaccisen med 200 kronor. Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion menar att detta är alldeles för litet. Jag har en kommentar till denna ledare, som jag här omarbetat till en kort insändare:

Det slår aldrig fel, oavsett vilket av blocken som sitter vid makten: det kommer alltid en höjning av alkohol- och tobaksskatten, av fordonsaccisen och av bensinskatten och skatten på elektricitet. Dessa s.k. punktskatter drabbar alltid dem hårdast som sämst kan betala dem – detta är en fråga om enkel matematik.[1] De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan de fattiga får nöja sig med det billigaste rödtjutet, och rentav kan vara hänvisade till att plocka fimpar på gatan, ifall röksuget blir för starkt. De rika har också råd med bensinslukande limousiner och kanske rentav jetplan, medan de fattiga för försöka skaffa sig en begagnad bil eller hålla sig till cykeln eller apostlahästarna. Till de rika räknar jag förstås de politiker som beslutar om vilka skatter vi ska betala, och som också bestämmer vilka löner, pensioner och andra förmåner de ska bevilja sig själva.[2] Vad är det egentligen politikerna har emot de fattiga? Har de det inte svårt nog ändå, utan att behandlas som plundringsobjekt av staten?

Hade jag velat skriva en längre debattartikel och räknat med att få den publicerad, skulle jag också tagit upp inflationen, som ju är en dold skatt som drabbar de fattiga betydligt värre än de rika. (Jag hoppas att ni alla känner till Richard Cantillons och Ludwig von Mises analyser av hur inflation fungerar.) Jag skulle också ha visat att alla skatter – speciellt då skatterna på de rika, de som har kapital nog att föra det ekonomiska framåtskridandet framåt – i slutändan måste drabba värre, ju fattigare man är. Om detta har jag skrivit i bloggposten Liberala Partiets skatteprogram (och säkert nämnt det någon annanstans också).

Uppdatering 25 februari: Stefan Karlssons kommentar nedan inspirerade mig till ytterligare en insändare:

De fattiga ska hålla sig nyktra!

(Uppföljare till tidigare insändare om punktskatter.)

Alkoholskatten grundar sig som bekant på mängden alkohol i drycken. Detta innebär att en fattigpensionär betalar betydligt högre skatt i procent räknat på sitt rödtjut eller sin halva Renat är de rika knösarna betalar för sina årgångsviner och sin Napoleonkonjak.

Anders Borg brukar försvara de höga alkoholskatterna med att vi ska arbeta i stället för att supa. Är vår finansminister inte medveten om att själva definitionen på en pensionär är att han/hon inte har något jobb att gå till?

Om någon av mina insändare blir publicerad står förstås skrivet i stjärnorna. Men dagens horoskop i samma tidning säger i varje fall att om jag bara tror på mig själv är mycket vunnet. Däremot inget om att jag måste hålla mig nykter!

Uppdatering 28 februari: Min första insändare publicerades i dagens Eskilstuna-Kuriren.

Uppdatering 4 mars: Och min andra insändare kom in idag.


[1]) Aritmetisk exkursion: Säg att en pensionär får ut 10 000 kronor i månaden efter skatt (det finns de som får ännu mindre, men 10 000 är en behändig siffra att laborera med) och att han röker ett paket cigaretter om dagen à 50 kronor paketet (lite snålt tilltaget, men det är återigen en bekväm siffra att laborera med), vilket alltså betyder 1500 kronor/månad. Säg också att han avstår från det rena råsupandet och nöjer sig med två starköl om dagen på den lokala puben, vilket i runda slängar blir 80 kronor/dag eller 2400 kronor/månad. Det betyder alltså att han har 6900 kronor kvar till mat, hyra, telefon, TV, internetuppkoppling och alla andra moderna bekvämligheter som blivit livsnödvändiga. Längre semesterresor är inte att tänka på.

Exakt hur mycket en riksdagsman har kvar att röra sig med efter det att den fiktiva skatten dragits av har jag inte lyckats komma underfund med, men jag tror att det i runda slängar är 40 000 kronor/månad. Med samma rök- och ölvanor som vår pensionär ovan skulle han alltså ha 36 900 kronor kvar, och därmed har han också råd med en eller annan Havannacigarr och en eller annan butelj av ett lite finare årgångsvin; han kan gå på betydligt fler teaterföreställningar och konserter än vad en fattigpensionär kan; och säkert har han också råd med en större och dyrare lägenhet (utöver övernattningslägenheten som skattebetalarna betalar åt honom). Semesterresor har han säkert också råd med, utöver alla de resor han måste göra i tjänsten och får traktamente för.

Ministerlöner är förstås ännu mycket högre. Reinfeldt får 78 000 kronor per månad efter den fiktiva skatten, vilket ger honom 74 100 kronor kvar till Havannacigarrer och annat, Övriga ministrar får ca 65 000, och det blir förstås något färre Havannacigarrer och något billigare årgångsviner. Kanske lite kortare och mindre lyxiga semesterresor också.

Och direktörslöner inom det privata näringslivet kan förstås vara ännu mycket högre. Men om deras löner har jag ju faktiskt översatt George Reismans öppna brev till en omåttligt rik direktör. Må de njuta av sina Havannacigarrer och årgångsviner, och må de ta långa och välförtjänta semestrar!

Liknande uträkningar kan säkert göras vad gäller bilaccis och bensin- och elskatt.

[2]) Jag tror förresten inte heller att Eskilstuna-Kurirens ledarskribenter är direkt utfattiga.

Liberala Partiets skatteprogram

Liberala Partiet har kallat till extrakongress 17 november för att diskutera det senaste förslaget till partiprogram. Jag har inte hunnit läsa igenom alltihop, men jag har synpunkter på skattepolitiken.

1. Kapitalskatten

Så här står det i programförslaget:

På kort sikt vill Liberala Partiet […] införa en enhetlig kapitalskatt på 25%. [Idag är den 30%.]

Och:

På medellång sikt vill Liberala Partiet […] införa ett sparskatteavdrag som skulle göra alla privatpersoners kapitalinkomster upp till 50 000 SEK skattefria. Det skulle skattebefria sparande för flertalet svenskar och därmed göra sparande mer attraktivt än det är idag.

Men på sikt är just kapitalskatten den mest destruktiva av alla skatter och borde därför avskaffas, och det med en gång.

Till att börja med är det teoretiska underlaget för denna skatt ingenting annat än Karl Marx utsugningsteori, som säger att alla kapitalvinster sugits ut ur arbetarna och därför rätteligen borde tas ifrån kapitalisterna och återföras till arbetarna. Om den teorin är riktig, borde kapitalskatten vara 100%. Att ge tillbaka en ynka fjärdedel till de utsugna arbetarna vore i så fall en eländig halvmesyr.

Men att denna teori är fullständigt felaktig och bakvänd, det har ju George Reisman visat i sin uppsats Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, som jag själv har gjort mig besväret att översätta till svenska, så att ingen svensk längre kan ignorera eller evadera den. Låt mig rekapitulera huvudpunkterna:

  • Vinster är inget avdrag från löner; tvärtom är löner ett avdrag från vinster.
  • Innan det fanns kapitalister och företagare i världen var människor hänvisade till att hanka sig fram på de ytterligt små vinster de kunde göra genom att sälja sina egna produkter – vinster som de ofta inte ens kunde överleva på.
  • Sedan kom kapitalister och företagare och skapade lönearbete, vilket gjorde det möjligt att i stället överleva som löntagare.
  • I och med att kapitalister ackumulerade mer och mer kapital, kunde allt fler ta lönearbete.
  • Samtidigt ledde detta till att produktionskapaciteten stadigt ökades, så att det fanns fler och fler varor till allt billigare priser, vilket innebar att löntagarnas reallöner stadigt blev högre och högre.
  • Kapitalackumulationen ledde också till att allt mer kunde investeras i kapitalvaror, som maskiner, vilket i sin tur ledde till ännu mer produktion av konsumtionsvaror, vilket ledde till att reallönerna ökade ännu mer. Dessutom ledde den till att mer och mer kunde investeras i kapitalvaror för att tillverka ännu fler kapitalvaror, vilket givetvis hade samma effekt.

Det borde vara uppenbart att kapitalskatter inte åstadkommer något annat än en minskning av dessa välgörande effekter. Det blir färre arbetstillfällen, och det blir färre konsumtionsvaror, och höjningen av reallönerna hämmas. Om kapitalskatten vore 100%, så som impliceras av utsugningsteorin, skulle det förstås innebära katastrof; människorna skulle drivas tillbaka till de förkapitalistiska förhållanden där de nätt och jämt kunde överleva, om ens det. En kapitalskatt på 25% är förstås bara fjärdedelen så illa – men är inte det illa nog?

Samma invändning måste riktas på förslaget att ”på medellång sikt” införa ett skatteavdrag på kapitalinkomster upp till 50 000 SEK. Bra för många sparare, givetvis – men det är ju ändå så att de som sparar och återinvesterar mest är de som också mest driver den ekonomiska utvecklingen framåt; så varför sätta någon gräns alls? Eller om det är alltför svårt att vinna gehör för i dagens förtvivlade läge, varför inte sätta gränsen vid 500 000 SEK, eller 5 miljoner?

Så om Liberala Partiet vill vara ett laissez-faire-liberalt parti och inte bara ytterligare ett marxistparti bland alla andra, borde partiet förespråka en enhetlig kapitalskatt på exakt 0%. Går detta inte att genomföra i dagens förtvivlade läge (där ingen människa begriper vad det är för fel på utsugningsteorin), så ha åtminstone ett program för stadig minskning av kapitalskatten, till den landar på dessa 0%.

Den invändning partiet säkert kommer att möta (som en ren ryggmärgsreaktion) är att ett sådant förslag bara skulle ”gagna de rika”. Men har man förstått vad Reisman skriver (eller min kortfattade sammanfattning ovan), då förstår man också att de fattiga gagnas ännu mer än de rika av att företagare och kapitalister får verka fritt och inte straffbeskattas för det goda de åstadkommer.

2. Punktskatter

Det skulle ta lite tid innan det blir märkbart att avskaffandet av kapitalskatten gagnar de fattiga. En reform som direkt skulle gagna de fattiga vore att avskaffa alla punktskatter.

Det kan ju inte vara svårt att förstå att punktskatterna på alkohol och tobak mest drabbar dem som minst har råd att betala dem. De rika (antingen de blivit rika på hederligt företagande eller genom att ge sig in i politiken) kan köpa dyra årgångsviner och röka Havannacigarrer utan att det egentligen märks i deras plånböcker; fattig- och lägre mellanpensionärer (och merparten av det arbetande folket) är hänvisade till att dricka rödtjut; och somliga fattigpensionärer är rentav hänvisade till att plocka fimpar på gatan (vilket de ju också bara kan göra när det är uppehållsväder).

Samma sak gäller naturligtvis energiskatter, d.v.s. skatter på sådant som elektricitet, bensin och andra bränslen. De rika (återigen oavsett om de blivit rika genom hederligt företagande eller som politiker) kan förbruka hur mycket el som helst och åka runt i bränsleslukande bilar eller jetplan, utan att det märks så där väldigt mycket i deras plånböcker; det är de fattiga som måste snåla och hushålla och se till att de inte bosätter sig ute i glesbygden, där de är beroende av sina bilar (som ju dessutom är fordonsbeskattade).

Men att avskaffa eller ens sänka dessa punktskatter finns inte på något politiskt partis agenda. Tvärtom föreslås nya punktskatter – köttskatt, för att få oss att bli vegetarianer eller veganer, och fetskatt för att få oss att hålla vikten. (Säkert som amen i kyrkan kommer man så småningom också att föreslå skatt på kolhydrater, eftersom man numera kommit fram till att kolhydrater är en värre bov än fett, när det gäller övervikt.)

Och att förklara för de fattiga att punktskatterna drabbar just dem är enklare än att förklara att avskaffande av kapitalskatter på lite sikt gagnar också dem.

3. Skattefrihet för offentliganställda

Den skatt som offentliganställda (inklusive då politikerna, om vi undantar fritidspolitiker) påstås betala är en ren fiktion; den finns bara som en siffra på löne- eller pensionsbeskedet men har ingen som helst reell existens. (Jag har visat detta i min uppsats Skattefrihet för offentliganställda och i min bloggpost Politikerna tycker det är häftig att låtsas betala skatt.) Om de här fiktiva skatterna togs bort skulle det inte göra någon annan skillnad än att människor skulle bli medvetna om det faktum att politiker och andra offentliganställda utgör ett skattefrälse – och då skulle de börja fundera på allvar om de anser att de offentliganställda verkligen är värda sin skattefria lön. Det kanske kan ge upphov till en skatterevolt.

Min motion:

Jag föreslår alltså

  • att Liberala Partiet, i stället för en enhetlig kapitalskatt på 25% (punkt 2-3-1 i partiprogrammet) förespråkar en enhetlig kapitalskatt på 0%.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av alla punktskatter.
  • att Liberala Partiet förespråkar avskaffande av de fiktiva skatter som idag påstås betalas av offentliganställda.

Uppdatering 4 december: Ursprungligen föreslog jag också att partiet på lång sikt skulle verka för frivillig beskattning i enlighet med Ayn Rands förslag i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd; men jag upptäckte att det redan finns med i partiprogrammet:

Det långsiktiga målet för Liberala partiet är att få ner skattesatsen till noll procent. Statens kärnverksamhet ska istället finansieras på frivillig väg. Denna förändring kan dock inte ske över en natt, utan kommer att ta tid att genomföra.

Min motion blev förresten avslagen. Det är bara att ta nya tag och se till att mina förslag kommer in i partiprogrammet i god tid innan LP passerar 4%-spärren!

Intervjusvar

Nyligen blev jag intervjuad per e-post av Liberala partiets Ambjörn Hedblom och resultatet av intervjun finns nu att läsa på Liberala partiets blogg. [1] Eftersom min långa karriär som andre biträdande bibliotekarie är av intresse för mig själv och möjligtvis kan vara av intresse för några av mina medmänniskor, lägger jag här ut mina fullständiga intervjusvar, med ett antal tillägg i fotnoter och några förhoppningsvis allmänbildande länkar.[2]

Du gick ganska nyligen i pension. Kan du berätta litegrann om vad du jobbade med och hur du trivdes på jobbet?

Jag tar det här rätt utförligt, eftersom det kan vara bra att ha det nedtecknat.

Jag jobbade på Roggebiblioteket i Strängnäs, som är en filial till Kungliga biblioteket. Jag började i augusti 1984, så det blev 25 år sånär som på ett par månader. Roggebiblioteket är Strängnäs tidigare stifts- och läroverksbibliotek, vilket innebär att merparten av böckerna år från äldre tider, från slutet av 1400-talet och fram till slutet av 1800-talet eller möjligen början av 1900-talet. Sedan var böckerna magasinerade under några decennier, innan Kungliga biblioteket tog över vid slutet av 60-talet.

Min huvudsakliga arbetsuppgift var att katalogisera böckerna; till att börja med på gammaldags maskinskrivna kataloglappar, men med tiden blev det alltmer datoriserat.

Jag vadade igenom och ”lappkatalogiserade” åtskilliga fack: naturvetenskap och matematik, teknik, ekonomi, bokväsen, biografi och några till. Jag gick också igenom och kompletterade åtskilliga fack som redan var katalogiserade.

Sedan fick jag också i uppdrag att katalogisera vissa ”specialsamlingar”. Först av allt vårt 1500-talstryck (inklusive ett tiotal volymer från 1400-talet), och sedan allt svenskt 1600-talstryck. Och därefter vår samling av elzevierer. (Elzevier var en berömd boktryckarfamilj, verksam i Amsterdam och Leiden under 1600-talet; deras böcker var den tidens kvalitetspocketböcker och är idag samlarobjekt bland bibliofiler.) Och sedan en samling som kallas Thuns donation, betydelsefull därför att den var den första stora bokdonationen till stifts- och läroboksbiblioteket. – För dessa samlingar gjorde jag upp databaser i Paradox, men senare övergick vi till Access. – Det finns också en specialsamling för böcker tryckta i Strängnäs; den hade en kollega till mig ansvaret för, men när han gick i pension 2005 tog jag över den och gjorde den klar.[3]

Ett annat projekt, där jag också använde Paradox och senare Access, var Roggebibliotekets ”lucktryck”. Perioden 1700–1829 går i svensk biblioteksvärld under benämningen ”luckan”. Alla svenska böcker t.o.m. 1600-talets slut har grundligt inventerats och katalogiserats av förre riksbibliotekarien Isak Collijn, och från 1830 har också allt funnits redovisat, men perioden däremellan har utgjort en lucka. (På nationell nivå är detta nu åtgärdat.) Det projektet blev jag tyvärr inte helt klar med, men det mesta är gjort.

En sak som ingick i katalogiseringsarbetet var ”proveniensforskning”, d.v.s. att identifiera tidigare ägare till våra böcker. Det finns några stora donatorer till biblioteket, och sedan finns det också s.k. ”sterbhusprovenienser”: det var kutym att när en präst i stiftet avled skulle en eller ett par böcker från sterbhuset skänkas till stifts- och läroverksbiblioteket. Sedan finns det också en del böcker som var krigsbyten från 30-åriga kriget och andra krig. (Somliga av de här provenienserna är rätt intressanta därför att de tidigare ägarna varit kända personer.)

Från början av 90-talet lade jag och ett par av mina kolleger också ner en eller ett par timmar om dagen på att mata in KB:s gamla kataloglappar i det nationella bokdatasystemet LIBRIS. Och de sista åren började vi också att lägga in Roggebibliotekets eget bestånd i LIBRIS. Så ”specialsamlingarna” jag nämnde ovan finns nu också i LIBRIS.

I samband med detta kom en ny arbetsuppgift i början av 2000-talet: att skapa ”auktoritetsposter”. En auktoritetspost är en kort sammanfattning av en författare (eller annan person) som innehåller födelse- och dödsdatum plus en väldigt kortfattad sammanfattning av vem personen var (typ ”August Strindberg, 1849–1912; ej helt okänd svensk författare”). Det finns ofta olika namnvarianter på författarna, och då ska man bestämma vilken namnform som är den ”auktoriserade” namnformen, därav benämningen. Jag gjorde mängder av sådana auktoritetsposter under de senaste åren på jobbet. Det roade mig att leta rätt på data om personer, både i skriftliga källor och ute på nätet.

På frågan om jag trivdes med jobbet kan jag svara kortfattat: I huvudsak, ja.

Vet du vad som hände med din tjänst när du tvingades i pension? Tror du att din ersättare gör ett bättre jobb än du gjorde?

Det finns egentligen ingen ersättare. Fastän det var 3½ år sedan jag gick i pension har min tjänst inte blivit utlyst. Jag kan tänka mig två orsaker till detta: Antingen har KB insett att jag är oersättlig, och i så fall nyttar det ju inget till att försöka hitta en ersättare. Eller också betraktar KB mina arbetsuppgifter som så fullständigt perifera och oväsentliga att de inte ens behöver utföras.

Jag hade en kollega som sysslade med liknande saker som jag och som också var väldigt duktig, men han avled hastigt i hjärtinfarkt för knappt ett år sedan. Inte heller hans tjänst har blivit utlyst.

Ett par personer har tagit över jobbet med att föra in vårt eget bestånd i LIBRIS, och de gör säkert så gott de kan, men att de skulle kunna göra tillnärmelse lika mycket som jag (eller den ovannämnde kollegan) finns inte på kartan. Den ene av dem var tidigare växeltelefonist och gjorde en del andra enklare uppgifter också; och den andre var tidigare vaktmästare men tvingades amputera ena benet för några år sedan och har därför fått ta över den här arbetsuppgiften (och han går också snart i pension).

Med risk för att bli tjatig skulle jag vilja räkna upp några av de kvalifikationer man behöver för att sköta mitt jobb:

Man ska vara någotsånär bevandrad i äldre svenska, så att man inte blir helt ställd av att stavning och ordförråd skiljer sig från modern svenska; och man bör också kunna läsa fraktur obehindrat, eftersom äldre svenska böcker oftast är tryckta med fraktur. (Detsamma gäller tyska böcker, och man bör veta tillräckligt om äldre tyska att man inte blir ställd när t.ex. ”Deutschland” får heta ”Teutschland”. Eller äldre franska böcker, när det står ”françois” i stället för ”français”.)

Man ska ha tillräckligt mycket hum om latin och forngrekiska för att åtminstone förstå vad som står på titelsidorna. (Jag läste både latin och grekiska på gymnasiet, vilket inte betyder att jag kan läsa språken men åtminstone att jag kan förstå titelsidorna. Idag är det väl väldigt få som läser latin på gymnasiet och knappast någon som läser grekiska.)

Man ska kunna lägga upp databaser i Paradox och/eller Access. Att mata in poster i en databas är ju inte så svårt, men databasen måste vara upplagd.

Och man måste vara bra på att slå i diverse uppslagsverk för att hitta personuppgifter. Det här är förstås en färdighet som man övar upp under arbetets gång.

Jag tjatar om detta, därför att man så ofta hör sägas att vi äldre inte ska stå i vägen för de yngre som också kan behöva jobb. Men mitt jobb kan ju ingen gärna komma in direkt från gymnasiet eller ens från universitetet och bara ta över. Det behövs åtminstone en lärlingsperiod.

Hur känns det att inte längre få arbeta och bidra till att skapa något?

Det finns ett par aspekter av den här frågan. Något jag grämer mig över (när jag inte har något bättre för mig än att gräma mig) är att jag inte fick tid att fullfölja ett par av mina projekt.

Ta t.ex. projektet att föra in allt vårt ”lucktryck” i LIBRIS. Strax innan jag gick i pension gjorde jag en överslagsberäkning över hur lång tid det skulle ta mig, och jag kom fram till att det skulle ta högst ett halvår, ifall jag fick arbeta vidare på halvtid. (Att föra in hela vårt bestånd i LIBRIS skulle ta betydligt längre tid; beståndet är ca 70 000 volymer. Men kanske om jag fått jobba till 75. Fast jag försökte aldrig räkna på det.)

Ett annat projekt som jag aldrig riktigt kom igång med var att inventera och katalogisera Roggebibliotekets Plantintryck. Plantin var också en berömd boktryckarfamilj som verkade i Antwerpen, Leiden och Paris vid slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Det finns en del sådana tryck på facket teologi, så jag hade tänkt mig att gå igenom all vår teologiska litteratur och plocka ut Plantintrycken. Men det facket är ungefär hälften av vårt totala bestånd, så det skulle ha tagit rätt lång tid.

Den andra aspekten är lite mer filosofisk. Det är ju väldigt viktigt för en människa att kunna ställa upp och eftersträva mål, stora eller små. Om man inte har några mål alls i livet, blir ju tillvaron tämligen kaotisk. Man vet aldrig riktigt vad man ska prioritera.[4] Så de här målen jag skrev om ovan har helt enkelt berövats mig. Jag får sätta upp betydligt mindre och kortsiktigare mål idag, som t.ex. att det kommer mat på bordet och att min lägenhet blir dammsugen då och då.

Ett annat långsiktigt mål jag hade förr i tiden var att översätta alla uppsatser av Ayn Rand till svenska; men det målet blev jag berövad av Leonard Peikoff när han hotade mig med en kostbar rättegång ifall jag envisades med att fullfölja det målet.[5]

Sedan gillar jag också att livet blir lite inrutat, som det blir när man har arbetstider att passa. Och så länge man arbetar är semestrar och helger välkomna avbrott; men det är inte alls lika kul när livet blir en enda lång semester.[6] (Ifall man inte är ohyggligt rik, så att man kan ägna sig åt att resa jorden runt och besöka all världens gourmetrestauranger.) – Som det nu är, sover jag bort förmiddagarna och sitter uppe alldeles för länge om nätterna.

Har du hittat någonting annat att ersätta arbetet med?

Det enda är att jag arbetar med att översätta George Reismans essäer till svenska.[7] Det är åtminstone en liten aning långsiktigt. Annars blir det mest Facebook och bloggen och att läsa en del böcker som står och skräpar olästa i min bokhylla.

Till sist: Eftersom min lön (och för den delen min pension) kommer från skattebetalarna, kan man ju verkligen fråga sig vad skattebetalarna har för glädje av mitt arbete. Hur många av dem har det ringaste intresse av vilka elzevierer och Plantintryck som finns i Roggebiblioteket? Eller vilka de tidigare ägarna till alla våra böcker var? Inte så många, skulle jag tro. Så kanske hela verksamheten borde anmälas till Slöseriombudsmannen?


[1] Som framgår av länken har jag blivit utnämnd till ”Liberala partiets ålderman” och på Facebook även till ”den svenska objektivismens mysfarbror”; det sistnämnda en välbehövlig motvikt till att jag blivit skälld för ”bitter och arg”, uppmanad att ”slänga mig i väggen och dö”, påstås ”ge objektivismen dåligt rykte i Sverige”, m.m. i samma stil. (Se Den lärda världens utlåtelser om POS.)

[2] I några fall har jag funnit att länkar till ”Ugglan”, d.v.s. Nordisk familjebok. 2. uppl., 1904–1926, är betydligt mer allmänbildande än länkar till Wikipedia.

[3] Se Ur mitt yrkesverksamma liv på min hemsida. Med undantag för Strängnästrycket kan dessa kataloger laddas upp i wordformat och läsas. Det gick tyvärr inte att omvandla dem till pdf-filer. Att omvandla wordfiler till pdf-filer är normalt något som kan göras på en kafferast, men här gick det inte, därför att det var alldeles för mycket wordformatering som pdf-programmet inte klarade av.

[4] Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen som är mödan värd

– som Karin Boye så riktigt skaldar. Men utan mål och mening blir det ju heller inte mycket till väg; man bara irrar omkring.

Ayn Rand tar också upp detta i sin Playboyintervju (jag citerar på engelska, eftersom det kan ta lite tid att få till en bra svensk översättning):

A central purpose serves to integrate all the other concerns of a man’s life. It establishes the hierarchy, the relative importance, of his values, it saves him from pointless inner conflicts, it permits him to enjoy life on a wide scale and to carry that enjoyment into any area open to his mind; whereas a man without a purpose is lost in chaos.

Det här handlar förstås om centrala mål som t.ex. en viss karriär; men jag tror det kan vara tillämpligt även på mindre mål. Ett möjligtvis lite skruvat exempel är att om man inte bestämt sig för vad man ska ha för mat på bordet, har man heller ingen värdehierarki att rätta sig efter, när man går ut och handlar, ingen möjlighet att bedöma den relativa vikten av olika varor; och man blir ett rov för meningslösa inre konflikter.

[5] Bakgrunden till detta finns redovisad på den engelskspråkiga delen av min hemsida. Se också My Life as a Translator. – Det är förstås sådant som gör mig ”bitter och arg” och berövar mig delar av min livslust – det ”får min eld att slockna, den ena oersättliga gnistan efter den andra”. Dock tänker jag inte än så länge slänga mig i väggen och dö.

[6] Helger och semester har ett värde som avkoppling så länge man har ett arbete att koppla av ifrån. Om man inte har något arbete, vad finns det då att koppla av ifrån?

[7] Tyvärr är det för få som läser dem. Hittills, i alla fall. – Men det var likadant på den tiden jag hade lov att översätta Ayn Rand. Objektivistisk skriftserie hade bara strax under 100 prenumeranter, och det är ju alldeles för lite för att åstadkomma någon sorts ”objektivistisk revolution” här i landet. Men jag översätter inte för att rädda mänskligheten, utan för mitt eget höga nöjes skull.

Skattefridagen

Idag är det skattefridagen, den dag då den genomsnittlige skattebetalaren upphör att arbeta för det offentliga och kan börja arbeta för sig själv. Jag vill därför passa på tillfället att köra ett par gamla inlägg i repris:

Skattefrihet för offentliganställda

Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt

(Och det finns fler bloggposter under rubriken Skatter.)

Uppdatering 20 juli: Här kan ni läsa den senaste rapporten från Skattebetalarnas förening. Och det ska väl betonas att det rör sig om ett genomsnitt: somliga betalar betydligt mer än genomsnittet.

Uppdatering 18 juli 2013: I år infaller tydligen skattefridagen redan den 18 juli! 2011 och 2010 var det den 20 juli, och i början av 2000-talet så sent som 10 augusti. (Se Wikipedialänken ovan.) Det är med skattefriheten som med sanningen: Den går framåt om än på larvfötter. Och så väntar vi förstås på att vänsterpressen ska skriva om nedmonteringen av välfärden…

Uppdatering 16 juli 2014: Och i år infaller skattefridagen redan idag!

Uppdatering 16 juli 2015: Samma i år. Men det lär väl ändras till nästa år, om regeringen får som den vill.

Uppdatering 18 juli 2016: Regeringen fick som den ville, och skattefridagen flyttades fram igen.

Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt

Anders E. Borg har dammat av Mona Sahlins gamla slagord: ”Det är häftigt att betala skatt.” Detta slagord är lika hycklande när det uttalas av honom som det var när Mona Sahlin först kläckte ur sig det. Politiker betalar ingen skatt; de bara låtsas göra det. Låt mig utveckla:

Jag kan ta mig själv som exempel, eftersom jag var statsanställd innan jag tvingades gå i pension; jag arbetade på Kungliga bibliotekets filial i Strängnäs, Roggebiblioteket. Min lön de sista åren var i runda tal 21 000 kr, varav en tredjedel, 7 000 kr drogs i skatt, vilket lämnade mig med 14 000 att leva lyxliv för. Men dessa 7 000 kr existerade bara som en siffra på mitt lönebesked. Det skulle inte ha gjort den ringaste skillnad, ifall jag i stället fått 14 000 kr och inte betalat någon skatt alls.

Hade jag jobbat för samma lön inom den privata sektorn, hade dessa 7 000 kr utgjort en verklig skatt. Jag hade faktiskt tjänat ihop 21 000 kr, och stat och kommun hade tagit ifrån mig 7 000 kr för att bedriva sina egna verksamheter. Men eftersom jag var statsanställd, var skatten en ren fiktion.. Staten betalar mig 14 000, men låtsas att den betalar mig 21 000 och drar 7 000 i skatt.

Politiker är förstås i precis samma situation som jag här; den ”skatt” de betalar är en ren fiktion. Sedan finns det förstås några skillnader mellan mig och politikerna:

För det första har politikerna, även efter det att den fiktiva skatten dragits, betydligt högre lön än jag. De har också frikostiga pensionsavtal och behöver aldrig bli fattigpensionärer; och de har en hel del extraförmåner, som övernattningslägenhet i Stockholm och gratis tågresor med första klass. Den enda liknande förmån jag åtnjutit är att tjänsteresor i andraklasskupé till och från Stockholm har bekostats av arbetsgivaren, plus några kronor i traktamente.

För det andra har politikerna makt att ställa till betydligt mer elände än vad jag kunde göra på mitt jobb. Mitt jobb bestod huvudsakligen i att bringa ordning i och katalogisera Roggebibliotekets samlingar – inkunabler, ”koltålderstryck”, elzevierer och gamla böcker i största allmänhet. Vilken skada kan det göra? Det är kanske inte den allra mest samhällsnyttiga verksamhet man kan bedriva, men säkert kommer åtminstone någon forskare i framtiden att ha viss glädje av vad jag åstadkommit.

Politiker ställer allt till betydligt mer skada. (Men spaltutrymmet tillåter knappast att jag utvecklar detta.)

Och dessutom hycklar de, när de påstår att de betalar skatt, och dessutom finner det ”häftigt”. Det inte lika häftigt för alla dem som verkligen dignar under skattebördan.

(Tillsänt Eskilstuna-Kuriren.)

Läs också Skattefrihet för offentliganställda.

Uppdatering 14 december 2012: Minsann! Inlägget kom in i Eskilstuna-Kuriren idag.

Uppdatering 7 november 2017: Länken till EK fungerar inte längre- Men bloggposten har ju blivit kusligt aktuell de senaste dagarna. De som ondgör sig över privatpersoners skatteplanering är ju huvudsakligen sådana som befinner sig i samma situation som jag själv och Mona Sahlin, d.v.s. betalar en alltigenom fiktiv skatt!

Samvetsbetänkligheter

Jag har alltid haft lite dåligt samvete över att vara statstjänsteman. Jag har dövat mitt samvete genom att intala mig själv att det arbete jag utfört i statens tjänst i varje fall inte varit destruktivt (jag har inte jobbat som tulltjänsteman). Bibliotek är viktiga institutioner i varje civiliserat samhälle; bibliotek och arkiv utgör ”en nations minne”. Utan gedigna historiska kunskaper är det omöjligt att förstå nutiden och att förutspå eller planera för framtiden. Nu sägs det visserligen att det enda vi lär av historien är att vi ingenting lär oss av historien, men det är en sanning med viss modifikation. I varje fall har jag dragit mitt strå till stacken genom att jobba på bibliotek och förvalta en del av kulturarvet. Om sedan bibliotek och arkiv ska driva i offentlig eller privat regi är en annan fråga. Men jag lever inte i någon framtida utopi där allt utom statens kärnfunktioner (skydd av individens rättigheter, upprätthållande av lag och ordning) har privatiserats; jag lever i den verklighet jag har omkring mig nu (eller hade under perioden 1984–2009); och i den verkligheten passade jag rätt bra in som biblioteksanställd.

Alltnog; häromdagen besökte jag min gamla arbetsplats, Roggebiblioteket i Strängnäs, en filial till Kungliga biblioteket. Jag plockade med mig en broschyr från KB, ”Vetande i vår tid”, och i den kan man läsa följande:

Bibliotekets samlingar tillhör den svenska staten, det vill säga det svenska folket.

Läge att citera Nietzsche:

Staten är det kallaste av alla kalla odjur. Kallt krälar denna lögn ur dess mun: ”Jag, staten, är folket.”

Den här kommentaren lade jag in på KB:s Facebooksida. Jag trodde förstås att varenda KB-medarbetare skulle bli topp tunnor rasande på mig för att jag sagt att KB:s förankring är statlig men inte för den skull folklig. I stället fick jag en gilla-markering från KB. Men i själva verket var det bara sidans administratör som gillade min kommentar:

Kan man inte ta sånt här så hade det varit illa ställt.

Men mitt samvete lämnar mig ingen ro. Hur samhällsnyttigt har mitt arbete egentligen varit? Jag lade in följande kommentar:

Vi som jobbar (eller, i mitt fall, har jobbat) på KB får ju ytterst vår lön från skattebetalarna, d.v.s. från folket – eller i varje fall från den del av folket som faktiskt dignar under skattebördan. [Se min artikel Skattefrihet för offentliganställda.]

Jag måste, för mitt samvetes skull, anta att skattebetalarna verkligen efterfrågade min arbetsinsats. Men jag har mina gnagande tvivel. För vilken skattebetalare är egentligen intresserad av vilka elzevierer som tryckts av Amsterdamofficinen resp. Leidenofficinen? Vilket boktryckarmärke som pryder titelsidan, Enstöringen eller Minerva? Eller vad de har för nummer i andra elzevierkataloger?

Och vilken skattebetalare har intresse av att veta att somliga av de böcker jag katalogiserat ursprungligen ägts av berömda personer som Michael Agricola, Georg Stiernhielm eller Hugo Grotius?

Eller, för den delen, om en bok har skinnband, pergamentband eller marmorerat pappband?

Nåja, mina personliga samvetsbetänkligheter är förmodligen av ringa intresse för resten av mänskligheten. Men de som klickar på mina länkar ovan kanske lär sig något nytt om vårt kulturarv.


Uppdatering 10 maj 2016: Här är Michael Agricolas namnteckning:

Den så kallade arbetslinjen

När livet var som bäst, var det arbete och möda.
– Salomos Predikare

Det plumpaste argumentet för höjda skatter på tobak och alkoholvaror är det som nyligen framförts av Anders Borg: att människor ska förmås att arbeta i stället för att tillbringa sina dagar med att röka och supa. Innebörden av detta är att vi som inte har något arbete låter bli att arbeta, därför att vi hellre röker och super. Får vi betala mer för att röka och supa, kommer vi att sluta upp med det och i stället ge oss ut och söka jobb.

OK, jag röker. Och jag röker säkert mer än vad som är nyttigt för min ekonomi. Sedan många år röker jag handrullade cigaretter, därför att jag tjänar några ynka kronor, jämfört med att röka fabriksrullade cigaretter. Åtminstone var det så förr: för ett par år sedan upptäckte statsmakterna att detta var en form av skatteflykt, så man chockhöjde skatten på handrullat för att stävja detta skattefusk.

OK, jag super också, D.v.s. jag tar en öl när jag är nere på stan, samtidigt som jag bläddrar igenom kvällstidningarna för att hålla mig à jour med politikernas senaste dumheter. Och jag tar ett par glas rödvin (eller kanske tre eller fyra) fram mot natten, innan jag går och lägger mig. Jag dricker också bäsk vid högtidliga tillfällen (jul, påsk, midsommar), och också lite likör. På grund av de höga likörpriserna håller jag mig till märken jag redan vet smakar gott; jag har inte råd att experimentera med likörer jag aldrig förr smakat. OK, jag super nog mer än vad som är nyttigt för min ekonomi.

Och allt detta skulle jag alltså göra för att slippa arbeta, och för att slippa ställa mig till arbetsmarknadens förfogande, som det så fint heter?

Låt mig nu ta det här lite långsamt.

När jag fyllde 65 år 2007, fick jag i nåder (och efter några om och men) tillåtelse att arbeta vidare till 67.  Men efter 67 är det stopp. Jag arbetar inte, därför att lagen förbjuder mig att arbeta. Vad har det med rökning eller alkoholförtäring att göra?

Nähä, invänder nu någon, det är inte alls så att lagen förbjuder dig att arbeta efter 67: det är en sak mellan dig och din arbetsgivare. Är du egenföretagare och alltså din egen arbetsgivare, arbetar du så länge du har ork och lust. Är du arbetstagare och din arbetsgivare menar att du är oumbärlig på jobbet, eller åtminstone att du fortfarande är kapabel att sköta ditt jobb till belåtenhet, så ligger det i arbetsgivarens intresse, lika väl som i ditt, att låta dig fortsätta jobba, så länge lusten och orken finns kvar. Lagen ger dig rätt att gå i pension när som helst mellan 61 och 67 års ålder, men den tvingar dig inte till det.

Jo, det är ju sant; och så funkar det säkert också inom det privata näringslivet. Och så funkar det nog också inom politikerskrået, med tanke på alla som har suttit kvar som statsöverhuvud långt in på ålderns höst.

Men jag är inte politiker, och jag jobbade heller inte inom det privata näringslivet; jag var statsanställd. Jag arbetade, först som biblioteksassistent och senare som bibliotekarie, vid Roggebiblioteket i Strängnäs, en filial till Kungliga biblioteket. Min lön kom från skattebetalarna.

(Parentetiskt: Jag söp inte på arbetstid. Faktum är att jag de sista åren också väldigt sällan rökte på arbetstid; jag lämnade rulltobaken hemma när jag gick till jobbet.)

Så var det så att min arbetsgivare (Kungliga biblioteket och ytterst svenska staten och alla skattebetalare) när jag fyllde 67 menade att jag inte längre var oumbärlig och inte länge kapabel att sköta mitt jobb till belåtenhet? Det var ingen som sade så till mig i alla fall. Och det finns fakta som talar emot antagandet.

Så t.ex. hände det flera gånger under slutet av mitt arbetsliv att jag fick lönelyft utöver det normala, ett tydligt tecken på att mitt arbete uppskattades av mina överordnade. (Jag fick t.o.m. på omvägar höra att en av mina överordnade på KB, när hon tillfrågades hur hög lön jag borde ha, svarade: ”Hur hög som helst.”)

Fick jag någonsin klagomål om att jag inte skötte mitt jobb? Inte vad jag kan minnas. Däremot hände det faktiskt en gång att jag fick klagomål om att jag arbetade för mycket. (Jag ska inte försöka reda ut hur det här kom sig, för det är förmodligen obegripligt för andra än de närmast inblandade.)

Alltnog: Någon gång på försommaren 2009 blev jag vederbörligen avtackad – med smörgåstårta, en hel del berömmande ord och en fin klocka för ”nit och redlighet i rikets tjänst”. (Vad ska jag med den klockan till, när jag redan har en utmärkt fungerande klocka? Jag kanske kan pantsätta den och köpa rulltobak eller rödvin för pengarna.)

Uppskattande ord uppskattas förstås alltid; men att tvingas ut i arbetslöshet bara för att man råkat fylla 67 är ett klart fall av åldersdiskriminering. Jag anmälde också arbetsgivaren till Diskrimineringsombudsmannen; men inte hjälpte det. Åldersdiskrimineringen är i detta fall lagstadgad; KB har bara följt gällande regler och förordningar. Dessa gällande regler och förordningar kommer från min arbetsgivare, staten.

Men om det nu är så viktigt med arbetslinjen, att få folk i arbete och att stanna kvar i sitt arbete, varför har ingenting gjorts för att göra pensionsåldern flexibel uppåt? Jo, jag vet: Det finns ett förslag att höja den övre gränsen till 69 och den lägre gränsen till 63. Men det har ju jag ingen glädje av; jag fyller 69 på sensommaren i år, och till dess har inte lagförslaget gått igenom. Om gränsen i nästa vända höjs till 71, så är jag säkert 75 eller äldre, när det går igenom.

Det blev mycket prat om mig själv här, men var och en är ju sig själv närmast (och jag tror det gäller för finansministrar också). Jag kan mycket väl bli avfärdad som gnällspik eller kuf, eller ombedd att söka psykiatrisk hjälp mot arbetsnarkomani.

Men låt mig återgå till punktskatterna på tobak och alkohol, för de angår fler än bara mig.

Det är inte särskilt svårt att inse – ”hardly rocket science”, som man säger på engelska – att punktskatter drabbar de fattiga mycket mer än de rika. När chockhöjningen på rulltobak kom för ett par år sedan, gjorde jag en snabbkalkyl och kom fram till att jag själv får lägga ut cirka 17,5% av min pension på rulltobak, medan ett statsråd bara behöver lägga ut 3 promille på att fortsätta rulla sina cigaretter och en riksdagsman 6 promille. Nu finns det säkert inget statsråd och på sin höjd ett fåtal riksdagsmän som röker handrullat (de har råd med kubanska cigarrer i stället), men det ändrar ju inte aritmetiken.

Liknande beräkningar kan göras på alkoholskatten: statsråd, riksdagsmän, landshövdingar och även höjdare inom det privata näringslivet kan prova sig igenom Systemets hela sortiment av likörer och årgångsviner utan att det gräver alltför djupa hål i deras fickor; jag kan det inte, och pensionärer som har det sämre ställt än jag kan det definitivt inte.

Men – invänder ni kanske – dessa punktskatter är bara ett led i den vällovliga strävan att få människor att sluta röka och dricka. Det räcker ju uppenbarligen inte med de braskande varningstexter tobaksindustrin tvingas ha på tobakspaketen för att alls få lov att sälja tobak. Och det räcker uppenbarligen inte att driva ut rökarna i vinterkylan, om de vill röka mellan rätterna på krogen. Och det finns ju tyvärr en årstid som kallas sommar, och ni har fortfarande inte lyckats förbjuda rökning på uteserveringar.

Men om så är, varför inte löpa linan ut och totalförbjuda rökning? I stället för straffsatser kan ni ju utmäta dryga böter för all tjuvrökning. Eftersom dagsböters storlek beror av den straffades inkomst, skulle ju sådana böter drabba rik såväl som fattig, och inte, som idag, endast de fattiga.

Nej, det förhåller sig nog som så att om all rökning förbjöds, skulle staten gå miste om en viktig inkomstkälla. Och staten behöver alla inkomster den kan få. Hur skulle annars framtidens politikerpensioner kunna värdesäkras?

Ja, ja, Anders Borg: du har aviserat en smärre skattesänkning på våra pensioner. Men vad är den skattesänkningen värd, om den äts upp av högre skatter på de få glädjeämnen som står oss till buds? Vi som nått de aftonsvala höjder där människan enligt Heidenstam blir vis, får inte längre arbeta, trots att livet, när det är som bäst, är arbete och möda. Men inte heller har vi lov att förjaga den oundvikliga tristess som sysslolösheten för med sig.

Det finns ett ord i svenska språket som tyvärr alltför ofta behöver användas. Ordet är hyckleri.

PS. Jag hade först tänkt mig det här som ett ”Öppet brev vill Anders Borg”, men för det fick jag svidande kritik från livsledsagarinnan. Det här, menade hon, handlar ju inte alls så mycket om hur dum Anders Borg är, utan fastmer om hur synd det är om mig.

Nu är det säkert inte mer synd om mig än om någon annan, och säkert mindre synd om mig än om många andra (jag bor ju t.ex. i Sverige och inte i Darfur). Jag måste ändå böja mig för berättigad kritik. Själv vet jag mycket väl var min sko klämmer, men varför skulle Anders Borg ha det ringaste intresse av det? Hans sko klämmer säkert någon annanstans. Andras rök- och dryckesvanor är säkert det viktigaste i hans liv.