Årgång 6 (vintern 2004)

Till frågan om Immanuel Kants fördärvbringande inflytande

(Prolegomena zu einer jeden künftigen Kantkritik, die als vernunftsmässig wird auftreten können)

(För er som inte kan tyska och inte känner till titlarna på alla Kants böcker betyder detta Prolegomena till varje framtida Kantkritik som ska kunna uppträda som förnuftsmässig. Och ”προλεγομενα” är grekiska för ”inledande anmärkningar”.)

Immanuel Kant(3)Jag har haft lyckan att känna en filosof som var min lärare. Hans öppna panna, byggd för tänkande, var ett säte för oförstörbar munterhet och glädje; tankeväckande tal flöt från hans läppar. Skämt, kvickhet och gott lynne utmärkte hans lärorika och underhållande föreläsningar. […] Han uppmuntrade och tvingade på ett angenämt sätt till självtänkande. Despotism var honom helt främmande. Denne man som jag nämner med största tacksamhet och högaktning är Immanuel Kant. – Johann Gottfried von Herder.

In the final issue of The Objectivist, Ayn Rand described Kant as ”the most evil man in mankind’s history”. She said it knowing full well that, apart from his ideas, Kant’s actions were unexceptionable, even exemplary. Like Ellsworth Toohey, he was a peaceful citizen, a witty lecturer, a popular dinner guest, a prolific writer. She said it because of what Kant wrote – and what it would have to do to mankind. She held that Kant was morally much worse than any killer, including Lenin and Stalin (under whom her own family died), because it was Kant who unleashed not only Lenin and Stalin, but also Hitler and Mao and all the other disasters of our disastrous age. Without the philosophical climate Kant and his intellectual followers created, none of these disasters could have occurred; given that climate, none could have been averted. – Leonard Peikoff, ”Fact and Value”.

Immanuel Kants filosofi har diskuterats rätt intensivt under det gångna året på Filip Björners e-postlista ”Forum för rationell diskussion”. Nedan följer mina egna viktigaste inlägg i diskussionen plus en del av replikväxlingen. (Jag har konsekvent utelämnat namnen på mina med- och motdebattörer, eftersom det är argumenten som är intressanta, inte personerna.)

Eftersom vi under år 2004 kommer att fira (alternativt beklaga) 200-årsdagen av Immanuel Kants död och 280-årsdagen av hans födelse, funderar jag på att göra en mer systematisk polemik, både mot hans egen filosofi och mot objektivismens kritik av den. Men detta är, som alltid, en fråga om ”tid, ork och motivation”. Dessutom har jag svårt att bestämma mig för vad som är värst, Kants filosofi – eller objektivismens kritik av den.

(i)

En invändning som riktades mot Kant redan på hans egen tid och strax därefter är att hans kategoriska imperativ bara ger formen för en maxim som ska kunna upphöjas till allmän lag, men inte säger någonting om innehållet. Idén är att en maxim ska vara ”universaliserbar utan motsägelse” för att kunna upphöjas till all-

män lag; man måste kunna besvara frågan: ”Hur skulle det bli om alla gjorde på det viset?” Men detta är alldeles för allmänt för att kunna ge någon riktig vägledning. Ett exempel jag har hört är detta: antag att någon hade som maxim, värd att upphöjas till allmän lag, att var och en någon gång borde resa till Königsberg och lägga en blomma på Immanuel Kants grav. Det är ju inte mycket till moralisk maxim, men det är svårt att hitta någon intern motsägelse i den.

Kant själv ger ju en del exempel. Det mest bekanta är att man måste hänga sig fast vid livet, även om det blivit fullständigt outhärdligt för en och man inte längre har den ringaste motivation att leva vidare. Resonemanget är att om man inte hängde fast vid livet, skulle det på något vis betyda att man upphöjde det till allmän lag att det är OK att begå självmord. Ett annat exempel är att man måste avstå från att ljuga, även i sådana fall där en lögn skulle kunna rädda livet på ens bästa vän, därför att man då på något sätt skulle göra ljugande till allmän lag. (Just det här exemplet finns inte i Grundläggning av sedernas metafysik; jag har hämtat det från en av Kants lärjungar. I Grundläggning har Kant tre exempel till, som i rättvisans namn inte är fullt så vedervärdiga som det första.)

Kants första formulering av det kategoriska imperativet (han har två formuleringar till) säger egentligen detsamma som den gyllene regeln: handla mot andra som du vill att de ska handla mot dig. Samma invändning kan riktas mot den: den säger inte hur man vill bli behandlad. Formen kan fyllas med i stort sett vad som helst. Det positiva den gyllene regeln säger är: var konsekvent; håll dig inte med dubbla moraliska måttstockar; och bedöm inte andra efter en måttstock som du inte är beredd att tillämpa på dig själv. Men vilken måttstock man ska använda sägs det ingenting om.

Och nu är det inte Kants formulering av sitt imperativ som gör hans etik så ond, utan hans fordran att vi alltid underordnar oss plikten och är beredda att offra lyckan på pliktens altare, och att ens liv och lycka inte har det ringaste med moral att skaffa, annat än just när de ska offras.

Post scriptum

En titt på ett av Kants inte fullt så vedervärdiga exempel:

En annan [person] ser sig tvingad av nöd att låna pengar. Han vet väl, att han icke kan betala, men förstår också, att han icke får låna något, om han icke säkert lovar att återbetala det på viss tid. Han känner lust att avgiva ett sådant löfte, men ännu har han nog makt att fråga sig: är det icke otillåtet och stridande mot plikten att på sådant sätt hjälpa sig ur nöden? Antag, att han dock beslöte det, så skulle hans maxim för handlingen ha följande lydelse: om jag tror mig vara i penningnöd, så vill jag låna pengar och lova att betala dem, även om jag vet, att det aldrig kan ske. Det går kanske bra att förena denna egenkärlekens och den egna nyttans princip med hela mitt framtida välbefinnande, men nu är frågan om, huruvida det är rätt. Jag förvandlar alltså egenkärlekens begäran till en allmän lag och formulerar frågan så: hur skulle det gå, om min maxim bleve allmän lag? Då märker jag ju genast, att den aldrig kan gälla såsom allmän naturlag och överensstämma med – utan i stället måste motsäga – sig själv. (Grundläggning av sedernas metafysik, övers. Gustaf Leffler, s. 56.[1])

Jag måste säga att detta exempel är rent nonsens. Jag anser att det säger sig självt att om man tar ett lån som man vet sig inte kunna betala tillbaka, så offrar man helt enkelt sin egen framtid (”hela sitt framtida välbefinnande”) för en kortfristig fördel. Jag vet inte vad det är Kant tar för givet här: att man skulle kunna ta pengarna och gömma sig för all framtid från kraven på återbetalning genom att bosätta sig i Amazonas djungler? Eller också tar han för givet att människans egennytta och egenkärlek bara kan handla om det omedelbara ögonblicket och att framtiden på något vis är overklig? (Er gissning är säkert så god som min.)

Det är klart att Kant har rätt i att en sådan maxim inte kan upphöjas till allmän lag utan att innebära en motsägelse. (Om alla handlade så, skulle ingen vilja låna ut pengar.) Men den rationella egennyttan säger här precis detsamma som Kants ”oegennyttiga” plikt.

En annan sak är om man lånar pengar som man inte är helt säker på att man kan betala igen (t.ex. för att starta ett företag som man inte på förhand kan veta om det kommer att bära sig eller ej). I så fall är det fråga om en kalkylerad risk. Men det är lika mycket en kalkylerad risk för den som lånar ut pengarna – och detta är en risk som banker i viss mån tar varenda gång de beviljar ett lån.

För övrigt: om Kant hade nöjt sig med att säga att våra böjelser (våra känslor, önskningar, förhoppningar, farhågor och nycker – bara för att köra med den ordräcka Ayn Rand brukar använda i sådana här sammanhang) kan strida mot det rätta, vore allt gott och väl. En person i penningförlägenhet kan förvisso känna sig frestad att handla som i exemplet ovan – eller att förköpa sig på sina kreditkort, för att ta ett exempel som är vanligt i vår tid. Men hur kan Kant påstå att ett sådant handlande är förenligt med egennytta eller egenkärlek? Det finns människor som super ihjäl sig, därför att stundens ingivelse säger dem att de måste visa för sina kompisar hur mycket de kan dricka. Men vem skulle kalla sådant handlande egennyttigt?

(ii)

Replik till en debattör som försökte ta Kant i försvar.

Jag vet inte om det tjänar så mycket till att gräla på dig om Kant (det är nog bättre att gräla på Kant direkt), men jag måste ändå invända mot vad du skriver här:

Sedan har du naturligtvis rätt i att vi inte har några plikter, eller pliktuppfyllelser. Karl’n hade fel helt enkelt, men fel gör vi alla. Sedan levde ju Kant i en annan tid. Han var säkert lika fast i sitt tankesätt som du och jag är.

Här verkar det som om du betraktar Kants pliktmoral som ett smärre misstag som man bara skulle kunna rensa bort och behålla resten av hans etik. Men att plikten är överordnad allt annat är i själva verket det mest centrala i hans etik, och den står och faller med detta. Och vad Kant kontrasterar plikten och pliktuppfyllelsen emot är alltid egenintresset, en människas personliga lycka och välbefinnande här i livet. Kant brukar kalla detta ”lycksalighetsprincipen” eller ”lycksalighetsmaximen”. Om ens drivfjäder är det allra minsta egoistisk eller bemängd med baktankar på den egna lycksaligheten, är detta nog för att Kant ska avfärda en som i bästa fall oredlig, i värsta fall ond. Det radikala onda består enligt Kant just i att sätta den egna lycksaligheten över pliktens bud. Hade Kant någonsin kommit i kontakt med Ayn Rands rationella egoism (som säger att den egna lyckan inte bara är tillåten att eftersträva, utan att denna strävan är det högsta moraliska syftet med en människas liv), vad hade Kant svarat? Logiken fordrar att Kant hade fördömt henne som ”den ondaste människan i världshistorien”. Varför? Därför att detta att sätta den egna lyckan högst enligt Kant är ondskans själva essens.

Jag tog mig förresten en repetitionstitt på Kants teori om den fria viljan igår kväll (den finns alldeles i slutet av Grundläggning). Det kan vara värt att jämföra vad Kant skriver med vad jag själv skriver i mina ”Spridda tankar om den fria viljan” [”Nätnattväktaren” 24.8.2002]. Jag säger t.ex. att vi vet att vi har fri vilja genom direkt (introspektiv) observation, m.a.o. att den kan beläggas empiriskt. Kant däremot säger att det inte finns det allra minsta empiriska stöd för den fria viljan, utan vi måste komma fram till den via Kants egen favoritmetod: ”transcendental deduktion”. Den fria viljan är för Kant en av dessa ”apriorikategorier” som inte kan hämtas ur erfarenheten utan måste antas vara sanna ”före och oberoende av erfarenheten”[2]. Jag gör en poäng av att den fria viljan inte är det minsta mystisk utan fullständig begriplig – en ständigt återkommande företeelse i vardagslivet. Men Kant har i stället ett långt resonemang som till sist utmynnar i att den fria viljan i slutändan är något för oss fullständigt obegripligt. (Läs själv: det är avsnittet som börjar med rubriken ”Om de yttersta gränserna för all praktisk filosofi”.)

Enligt Kant är den fria viljan ett av tre ”praktiska postulat” (de båda andra är Gud och odödligheten) som teoretiskt varken kan bevisas eller motbevisas men som vi ändå måste anta vara sanna för att moralen ska vara möjlig – för att det ska kunna finnas någon sedelag att rätta sig efter, några plikter att uppfylla. Att bunta ihop den fria viljan med Gud och odödligheten är förstås att göra den mystisk och religiös. Så när jag säger att fri vilja – val mellan alternativ – är något vi upplever dagligen och stundligen, svarar Kant att det gör vi inte alls: det är en obegriplig idé som vi måste ta till oss på samma sätt som vi tar till oss de lika obegripliga idéerna att det finns en Gud och att vi har en odödlig själ.

Jag och Kant är nog inte riktigt på samma våglängd…

(iii)

Ett parentetiskt inlägg i en annan diskussion

Jag hakade upp mig på formuleringen: ”objektivisters uppfattning om att allt som är relaterat till Kant är ont”. Jag har nu skrivit en hel del om Kant, både här och i andra sammanhang, och jag hoppas innerligt att det jag skrivit åtminstone är relaterat till honom. Det gör förstås inte det jag skriver ont. Nu var det säkert inte så du menade… Men:

  1. Jag vill inte påstå att allt Kant skrivit har varit ont. T.ex. hävdar Kant i en av sina smärre skrifter att det dåtida bruket att linda spädbarn borde avskaffas. Jag kan inte annat än hålla med. Den lindning av spädbarn som förekom ofta förr gjorde barnen närmast orörliga, och det kan inte vara bra för dem. Jag menar sannerligen inte att man ska förespråka något sådant, bara för att Kant var emot det. (Det visar kanske att Kant trots allt inte var alldeles omänsklig.)
  2. Det är nog riktigt att man ibland kan få det intrycket av vad objektivister skriver om Kant att allt ont i världen är hans fel. Men så kan det ju inte vara. Kants årtal var 1724–1804, och visst fanns det mycket ont i världen redan före 1724.

Men det är klart att när vi stämplar Kants filosofi som ond, är det inte sådant som lindning av spädbarn vi tänker på. På rak arm skulle jag säga att det är två huvudpunkter i hans filosofi som gör den ond:

Den första, som jag redan utbrett mig en hel del om, är hans etik – därför att den utgör ett angrepp på människans strävan efter personlig lycka här på jorden. Att sätta sin lycka före ”plikten” är enligt Kant det ondas själva essens. Och för att göra en lång historia kort säger jag (och objektivismen i allmänhet) raka motsatsen: att ge upp sin strävan efter lycka är det ondas själva essens.

Och den andra punkten är hans kunskapsteori, för kärnan i den är att vi inte har någon kontakt med verkligheten och aldrig kan få det: vi kan bara veta hur tingen ”ter sig” för oss men aldrig hur de verkligen är. Detta är ett angrepp mot kunskapssökande överhuvudtaget: varför söka kunskap alls, om vi ändå aldrig kan nå den?

Så (bara för att exemplifiera) även om jag kan sympatisera med Kants inställning till lindning av spädbarn, vill jag gärna veta om detta bruk bara ”ter sig” inhumant eller om det verkligen är det.

För att inte tala om hur fel det är att göra moralen till en tvångströja.

(iv)

Skrivet ett par månader senare, och inledningen till den egentliga Kantdiskussionen.

Jag undrar om någon har några synpunkter på Ayn Rands påstående att Immanuel Kant var ”den ondaste människan i världshistorien”?

Jag sympatiserar förstås inte med Kant. Framför allt hans etik är otvivelaktigt ond. Hans inflytande på filosofin efter hans tid har varit skadligt. Men det finns invändningar som min ”inbyggda djävulsadvokat” matar mig med utan att jag hittar något tillfredsställande svar.

En av dem är att Kant omöjligt kan vara upphov till all ondska i världen. Det fanns mycket ont i världen före hans tid. En del av det (som t.ex. den kristna självuppoffringsmoralen) fördes vidare av honom. Men det gör ju honom inte till dess upphov.

En annan sak gäller Kants filosofi som upphov till nazismen. Om det fanns ett direkt samband skulle man vänta sig att ju mer kantiansk en filosof är, desto större sympatier skulle han ha för nazismen. Men jag kan inte se att det är så. Mitt bevismaterial är begränsat, men ta svenska filosofer. De mest framträdande svenska nykantianerna under mellankrigstiden var Hans Larsson, Alf Nyman och Alf Ahlberg. Alla tog klart avstånd från nazismen.[3]

Och sedan är ju alltid problemet hur man graderar mänsklig ondska. Låter det sig alls göras? I varje fall med anspråk på precision.

Eller ska Ayn Rands formulering tas som medvetet överdriven, för att ställa motsatsförhållanden mellan henne och Kant på sin spets?

Eller är jag helt enkelt ute och cyklar här?

Som svar på en replik:

Ayn Rand skriver inte att Kant hade den ondaste filosofin, utan att han var den ondaste människan i mänsklighetens historia. Jag kan inte få i mitt huvud att vanliga, fysiska massmördare skulle vara mindre onda än Kant.

Som svar på flera repliker:

Låt mig försöka nysta lite i problemen.

Först det exakta förhållandet mellan Kants filosofi och världens ondska. En enkel fråga för att ställa problemet på sin spets: när Usama bin Laden beordrade 11 september-attacken, gjorde han det för att han läst Kant, tagit till sig budskapet och dragit implikationerna av det? Uppenbarligen inte. (Tror knappast att han ens hört talas om Kant.) Så finns det ett samband är det betydligt mer indirekt än så.

Så till poängen om att ”vara helt enig med Rand i alla retoriska detaljer”[4]. Jag tror inte vi kan avfärda hennes hårda ord om Kant som retorik – jag tror hon menade vad hon sade. Och hon lade väldigt stor vikt vid konsekvens.

Vad beträffar poängen att kärnan i Kants filosofi är vetskapsvägran: jovisst, om man ser till sådana saker som att han förnekade möjligheten att veta något om verkligheten ”i sig”, visst kan det kallas ”vetskapsvägran”. Men jag kan inte se att det skulle vara unikt för Kant. Samma kan väl sägas om David Humes skepticism i så fall. Eller om varje människa som evaderat minsta lilla faktum för den delen. ”Vetskapsvägran” är en väldigt vid abstraktion. Skulle Kants ondska bestå i att han sätter den i system? Jag har en bestämd förnimmelse av att han är långt ifrån ensam här. Jag uppfattar de flesta filosofier som enorma korthus som kan ramla ihop vid minsta kontakt med verkligheten.

Och om Kants ondska ”tangerar gränsen för det ofattbara”, gör inte Torbjörn Tännsjös det också? Bara som ett uppenbart och för er alla välkänt exempel.[5]

Jag skulle ju kunna drämma till med ett annat exempel också: Martin Heidegger. Där finns det åtminstone ett så direkt samband med nazismen som att han faktiskt stödde den. Och om det hör till Kants synder att han medvetet argumenterade på ett sätt som överväldigar genom sin obegriplighet, då kan ni göra ett försök med Heideggers Varat och tiden.

Eller varför inte Schopenhauer? Målet för hans filosofi var ”kosmiskt självmord”, utplånandet av allt liv (eftersom han såg livet som sådant som något ont.) (OK, Schopenhauer vore omöjlig utan Kant. Men så långt gick väl Kant aldrig.)

Avstickare om sfärisk trigonometri

Är det någon här som är bra på sfärisk trigonometri? Jag undrar, därför att jag läste det följande i en bok härförleden, och jag begriper det inte riktigt:

Om två ting är fullkomligt lika i alla delar som någonsin kan upptäckas i vart och ett av dem (i alla bestämningar som hör till storlek och kvalitet), så måste följa att det ena i alla fall och alla sammanhang kunde sättas på det andras plats, utan att utbytet skulle förorsaka ens den minsta märkbara skillnad. Så förhåller det sig faktiskt också med plana figurer i geometrin; men somliga sfäriska figurer uppvisar, trots en dylik fullständig inre överensstämmelse, ett sådant yttre förhållande att den ena inte alls låter sig sättas på den andras plats. Exempelvis kan två sfäriska trianglar på var sin hemisfär, med en båge till ekvatorn som gemensam bas, vara helt lika med avseende på såväl sidor som vinklar, så att ingenting påträffas vid en fullständig beskrivning av en av dem var för sig som inte också ingår i beskrivningen av den andra, och likväl kan den ena inte sättas på den andras plats (nämligen på den motsatta hemisfären).

Jag har försökt visualisera det här, och jag kan inte komma på något skäl för att man inte skulle kunna sätta den ena tringeln på den andras plats, ifall både sidor och vinklar är exakt desamma.

Är det någon som vet?

Som svar på ett svar:

Jag tror också att författaren utesluter möjligheten att spegelvända den ena eller den andra triangeln, för annars ger resonemanget ingen mening alls, vad jag kan se. Dessutom skriver han i nästa stycke:

Vad kunde väl likna min hand eller mitt öra mer i varje del än dess spegelbild? Och ändå kan jag inte sätta en sådan hand som den som syns i spegeln på originalets plats; för om det var en högerhand, så är det en vänsterhand i spegeln, och bilden av högerörat är ett vänsteröra, som aldrig kan ta det andras plats.

Det är alltså inte en mattebok jag citerar, och författaren försöker göra en filosofisk poäng. Ni kan ju grunna på vilken.

Gåtans lösning:

Citaten är ur Immanuel Kants Prolegomena. Han ger exemplen för att visa att rummet är en åskådningsform hos vårt medvetande och inte tillkommer tingen i sig själva. Jag kan inte se att det bevisar det alls. Att spegelbilder är spegelvända bevisar väl inte den saken?

Jag undrade över saken, eftersom jag inte kunde begripa det första, trigonometriska, exemplet. Men som det verkar är det bara en variation av det senare exemplet.

Replikskifte:

Vad jag skulle vilja hävda, och som jag tror att även Kant menade, är att bl.a. den rena matematiken är kunskap a priori, fast vi som individer endast kan få kunskap om dem när de framträder för oss.

En liten ”delsumma” mot Immanuel Kant ska jag väl kunna åstadkomma, såhär på kvällskvisten…

Jovisst, Kant hävdade att matematikens och geometrins satser är ”syntetiska a priori”. Men frågan är ju om han hade rätt i det.

Kant observerar (och det har han väl rätt i) att matematiken och geometrin framställer en mängd satser som inte är direkt ”givna i erfarenheten”, men som lika fullt är tillämpliga på erfarenheten. (Ett enkelt exempel skulle vara Pythagoras sats. Vi ser ju inte den satsen med våra sinnen, men vi kan bevisa den i geometrin, och den visar sig utomordentligt tillämplig i verkliga livet; lantmätare använder den t.ex. hela tiden.)

Men bevisar detta vad Kant menar att det ska bevisa? Nämligen ”tidens och rummets idealitet”, eller att tid och rum inte tillkommer ”tingen i sig själva”? Jag kan inte se att det bevisar det alls. Allt det bevisar är att vår förmåga att abstrahera och göra något med våra abstraktioner är väldigt stor.

En fråga man skulle kunna ställa till Kant är vad han anser om djurens rums- och tidsuppfattning. Djur har ju inte vår abstraktionsförmåga och vet ingenting om Pythagoras sats eller cirkelperiferins förhållande till radien. Menar Kant att de inte har någon uppfattning alls om tid och rum?

Och dessutom: oavsett vad jag har för kunskaper i geometri, så vet jag ju att om jag i detta ögonblick reser mig från datorn och tar en liten sväng ut i köket och tillbaka, så har jag passerat en sträcka i rummet under en kort period av tiden. Vad behöver jag för ”apriori-kunskaper” för att förstå det? Varför skulle det inte vara ”objektivt giltigt”?

Och dessutom vet jag ju vad en ”kvällskvist” är, utan att behöva förlita mig på matematik och geometri. Och ”kvällskvist” är ju ett tidsbegrepp.

Min egen Kantvederläggning

Om det kan glädja någon, kan jag ju ge min egen vederläggning av Kants metafysik och kunskapsteori.

1.Det finns en uppenbar motsägelse i Kants framställning av förhållandet mellan ”fenomenen” och ”tingen-i-sig-själva”. Å ena sidan hävdar han att våra kategorier bara gäller för fenomenen och inte för tingen i sig. Men å andra sidan hävdar han att vi visst kan anta att dessa ”ting i sig själva” faktiskt existerar och ligger till grund för vad vi upplever som fenomen. Men både ”existens” och ”realitet” och ”orsak” ingår i Kants egen lista över kategorier! Och då kan de ju inte gärna vara tillämpliga på relationen mellan fenomen och ting-i-sig-själva.

Man kan ju fråga sig varför Kant gör sig skyldig till en sådan logisk slingerbult. En förklaring jag har hört och är beredd att köpa är följande: om vi inte kan veta något om ”tingen i sig själva”, men ändå har rätt att anta att de finns och ligger till grund för vad vi upplever – hur kan vi anta det? Vi måste anta det, inte som vetande utan som en trossats. Och på så sätt skulle den här slingerbulten bereda väg för Kants senare resonemang om Gud och odödligheten. Han menar att det ”rena, teoretiska” förnuftet varken kan bevisa eller motbevisa dessa saker, men att det ”praktiska” förnuftet behöver dem. (Jag har den här poängen från Adam Mossoffs föreläsning ”Immanuel Kant’s Gimmick”.)

  1. Kant hävdar att våra åskådningsformer (rum och tid) och kategorier (alla tolv, bland dem då kausalitet) inte kommer ur erfarenheten utan utgör nödvändiga förutsättningar för att erfarenhet överhuvudtaget ska vara möjlig. (Därav uttrycket ”a priori”.) Men de ”nödvändiga förutsättningarna för att vi alls ska kunna ha någon erfarenhet” är att vi har fungerande sinnesorgan och en fungerande hjärna. Det behövs inga ”inbyggda” åskådningsformer och kategorier.
  2. Varför skulle inte ”rum” och ”tid” kunna vara egenskaper hos ”tingen i sig själva”? För många år sedan läste jag vad Kant skrev om detta i Kritik av det rena förnuftet (det finns en urgammal svensk översättning av valda delar av denna kritik), och jag slogs då av att Kant inte kommer med några bevis på sin tes. Det enda försök till bevis jag sett är faktiskt det han skriver i Prolegomena, nämligen att spegelbilder är spegelvända – som om det vore något konstigt med det!

(PS. Detta är naturligtvis inte någon fullständig vederläggning av Kant. Jag skulle vilja lägga till åtminstone en punkt till, nämligen vad Kant själv kallar sin ”kopernikanska revolution” i filosofin. Jag har inte hans exakta formulering framför mig just nu, men kontentan är denna: all tidigare filosofi hade tagit för givet att vår kunskap måste rätta sig efter objekten för kunskapen; jag ska nu försöka mig på det omvända: att objekten för vår kunskap måste rätta sig efter vår kunskap eller vår kunskapsförmåga. Men detta är så absurt att det vederlägger sig självt och strängt taget gör det onödigt att alls granska resten av hans filosofi.)

Replikskifte:

När du läser Kant så måste du inte läsa absolut alla hans böcker och detaljstudera samtliga texter för att förstå kärnpunkterna i hans filosofi. Det är helt enkelt inte nödvändigt.

Kanske inte detaljstudera in i minsta detalj. (Vad Kant ansåg om lindning av spädbarn är nog inte så relevant vid bedömningen av hans filosofi.) Men kärnpunkterna hos en filosof (det må sedan gälla Kant eller Rand eller vem som helst) måste man inhämta från filosofens egna skrifter, inte från andras sammanfattning, utläggningar eller polemik.

Och jag undrar på om du ställer rätt typ av frågor till det material du studerar, för kom ihåg: Som du frågar får du svar.

Irriterad POS svarar: ”Det är väl inte du som bestämmer vilka frågor jag ska ställa till materialet!” POS i en något snällare inkarnation svarar så här: De första frågor man ska ställa är: ”Vad säger karln?” och ”Vad menar karln?” Det är sådana frågor jag ställer till materialet. Brukar använda samma metod, vem det än gäller, f.ö.

Hur mycket du än läser av Immanuel Kant, så kommer du aldrig någonsin att upptäcka någon passage där det står: ”Hej, jag heter Immanuel Kant och jag strävar efter att utplåna mänskligheten”, eller ”Hej, jag heter Immanuel Kant och jag är världens ondaste människa” eller ”Hej, jag heter Immanuel Kant och jag har för avsikt att bereda grunden för Hegel, Schopenhauer, Nietzsche och Marx, samt rädda religionen från ateismens attacker, så att Lenin, Stalin, Hitler, Mao, Pol Pot, Bin Laden m.fl. kan sopa mattan med mänskligheten på 1900-talet och ännu längre framåt i tiden.”

Nej, det är klart. Kant skulle aldrig säga ”Hej” till mig, utan ”Sehr geehrter Herr Samuelsson.” Men vad är kärnpunkten? Menar du att Kant satt i Königsberg och planlade mänsklighetens utplåning i sitt diaboliska sinne? Och om han inte uttryckligen säger det i sina skrifter, så beror det på att han vill dölja denna sin avsikt? Upp till bevis, i så fall!

Både Ayn Rand och Leonard Peikoff menar f.ö. att bevisen på Kants ondska finns i hans skrifter. Om jag inte hittar bevisen där, var ska jag hitta dem? I en transcendental deduktion av ondskans natur?

Om du (implicit) letar efter något som bara antydningsvis påminner om något av detta, så kan du lika gärna ge upp. För du kommer aldrig att hitta det. Du kan lika gärna slänga Kantböckerna i papperskorgen.

En enkel förklaring till att jag inte hittar vad jag söker är att det inte finns där. Och om du själv säger att jag aldrig kommer att hitta det, vad är det du själv medgett?[6]

Kant och förnuftet

Som exempel skriver Ayn Rand detta i sin text ”From the Horse’s Mouth” [I Philosophy: Who Needs It]:

The Kantian division allows man’s reason to conquer the material world, but eliminates reason from the choice of the goals for which material achievements are to be used. Man’s goals, actions, choices and values – according to Kant – are to be determined irrationally, i.e., by faith. (Min kursivering)

Mitt minne kanske sviker mig, men om jag inte misstar mig så härleder Kant det kategoriska imperativet (bara för att ta ett exempel), om och om igen till förnuftet, inte till någon tro. Så här skriver han t ex i Grundläggning av sedernas metafysik att alla ”sedliga begrepp helt a priori har sitt säte och ursprung i förnuftet”. Och han återkommer gång på gång för att påpeka detta. Därmed inte sagt att han har samma uppfattning om vad som är ”förnuftet” som Ayn Rand eller att hans definition/uppfattning är likvärdig eller korrekt, men detta är ju egentligen annan fråga.

Ett problem här är att Kant aldrig egentligen talar om för oss vad han menar med ett ord som ”förnuft”. Ayn Rand gjorde ju det: ”Förnuftet är den själsförmögenhet som identifierar och integrerar det material människans sinnen förser henne med.” Någon motsvarande definition hos Kant har jag aldrig hittat.

En annan sak är att Kant menade att ”förnuft” och ”tro” är förenliga. (Så han skulle säkert ha avvisat objektivismens syn på saken som en ”falsk dikotomi”.) Jag anser förstås att han har alldeles fel här. Men också Thomas av Aquino menade ju att förnuft och tro kunde förenas och ”leva sida vid sida”, och Thomas av Aquino stämplas ju inte som ond, åtminstone inte av objektivister.

En tredje sak är att man inte gärna kan hävda att Kant förkunnade ”känslornas överhöghet över förnuftet”, när han i själva verket hävdade ”förnuftets överhöghet över känslorna” (vilket han gör när han diskuterar sedelagen). I så fall måste man hävda att han – medvetet och uppsåtligt – sade precis tvärtemot vad han verkligen menade.

Så när Ayn Rand skriver: ”Man’s goals, actions, choices and values – according to Kant – are to be determined irrationally”, lägger hon ord i Kants mun som Kant aldrig själv yttrat. Och hur fel Kant än må ha, är detta inte den rätta metoden att bemöta honom.

Något om Kants etik

Kant är komplicerad, men jag ska göra ett försök att bena ut hans etik.

  1. Kant ställer upp en sorts dikotomi mellan ”sinnlighet” och ”förnuft”. Våra ”böjelser och begär” hör till sinnligheten, medan moralen och sedelagen hör till förnuftet. Nu är frågan: är sinnlighet och förnuft med nödvändighet i konflikt med varandra? Är våra ”böjelser och begär” nödvändigtvis i konflikt med sedelagen?

Om jag och min tantvän tillbringar natten i samma säng, så följer vi våra ”böjelser och begär”. Men vad är det för omoraliskt i det? Vilken sedelag skulle säga oss att göra något annat: att vi ska tillbringa natten skilda åt?

En våldtäktsman, å andra sidan, följer också sina ”böjelser och begär”. Men i hans fall strider det mot allt vad moral och sedelag heter.

Den enda slutsats vi kan dra av det är att vissa böjelser är förenliga med sedelagen, andra är det inte.

2.Vad säger nu Kant om de här båda exemplen? Att jag och tantvännen är lika goda kålsupare som våldtäktsmannen, eftersom vi alla tre gör vad vi har böjelse att göra? Visst inte. Han påstår inte (för att uttrycka det mer generellt) att det alltid och under alla omständigheter är fel att eftersträva personlig lycka och välgång. Det finns en hel del uttalanden hos honom som går ut på att det är helt OK att göra det. T.ex. följande:

Det kan t.o.m. ur viss synpunkt vara en plikt att sörja för sin lycka, dels på grund av att lycka (vartill hör duglighet, hälsa, rikedom) innehåller medel för uppfyllande av ens plikt, dels på grund av att avsaknad av den (t.ex. fattigdom) innehåller frestelser att bryta mot plikten. (Kritik av det praktiska förnuftet, s. 123.)[7]

Så om jag och min tantvän frågade den snälle professor Kant om det är OK att sova ihop, skulle han svara: ”Visst, kära vänner, det är väl inget ont i det.” Om våldtäktsmannen ställde motsvarande fråga, skulle han få rakt motsatt svar.

(Det är därför det är så fullständigt befängt att påstå [som en person gjort i denna debatt] att Kant ”förespråkar livslång tortyr för hela det mänskliga släktet”. Någon rättvisa måste det vara, även när det gäller en filosof som man är djupt oense med.)

  1. Men det är egentligen först nu som vi kommer till kruxet med Kants etik – till det som gör hans etik kantiansk. För att fortsätta citatet ur Praktiska förnuftet: ”Men att främja sin lycka kan dock aldrig vara en direkt plikt och ännu mindre en princip för all plikt.” Och varför inte det då?

Det enkla och korta svaret är att lyckan ibland (och kanske t.o.m. oftast) är förenlig med plikten, men den är det inte alltid. Och därför kan lyckan inte göras till ”princip för all plikt” – m.a.o., och för att använda Kants terminologi: att sträva efter lycka är inte en maxim som kan upphöjas till allmän lag.

Varför Kant betraktar detta som en omöjlighet är en fråga som jag nog måste spara till en annan gång.

Men i alla fall: om sedelagen säger att jag alltid och under alla omständigheter ska göra det som är rätt, då förstår jag inte hur sedelagen och min rationella egennytta någonsin skulle kunna gå isär. Jag utgår, i all enfald, från att om jag gör det rätta, så kommer jag att bli (åtminstone någotsånär) lycklig, och att om jag gör det orätta, så kommer det att barka åt helvete för mig. Om jag följer en maxim som inbegriper en självmotsägelse (som t.ex. att ställa ut löften som jag inte har för avsikt att hålla, för att ta ett exempel av den typ Kant själv använder titt som tätt), då kan jag inte vänta mig annat än att den motsägelsen slår tillbaka mot mig själv och ruinerar min lycka.

Ayn Rands Kantkritik granskad

Det är besvärligt att diskutera Kant (och objektivismens kritik av Kant), speciellt som så få har läst honom. Men det är en detalj i Ayn Rands Kantkritik som jag vill ta upp, för såvitt jag kan se stämmer den helt enkelt inte.

I ”Vem behöver filosofin” skriver hon bl.a.:

Har du någonsin tänkt eller sagt följande: […] ”Jag kan inte bevisa det, men jag känner att det är sant.” Det har du fått från Kant. [8]Var skriver Kant något sådant?

Jag har hittills inte sett något i vad jag läst av Kant där han pläderar för den här sortens emotionalism, däremot en hel del där han vänder sig emot känslotänkande.

Jag har måhända en ”plikt” att ge belägg för detta påstående. Så ett citat bara:

Vad som är det essentiella i handlingars moraliska värde är att sedelagen direkt bestämmer viljan. Om viljebestämningen sker i överensstämmelse med sedelagen men endast förmedelst en känsla, av vad art den vara må, som måste förutsättas för att sedelagen skall bli en tillräcklig bestämningsgrund för viljan, så att handlingen inte sker för lagens skull, så skall handlingen visserligen innehålla legalitet men inte moralitet. (Kritik av det praktiska förnuftet, s. 96, min kursivering; Kants egna kursiveringar har jag utelämnat för att inte röra till det mer än nödvändigt.)

Vad det här betyder kan ni ju grubbla över. Men vad det definitivt inte betyder är att Kant skulle mena att sedelagen grundar sig på en känsla, ”av vad art den vara må”.

Replikskifte 1:

Vi har massvis med belägg för att Ayn Rand var ärlig. Vi har massvis med belägg för att hon var insatt i filosofins historia. Vi har massvis med belägg för att hon förstod ämnet filosofi. Vi har massvis med belägg för att hon var ett geni. Och vi har inget skäl att misstänka att hon skulle bluffa.

Om den här diskussionen hade handlat om Ayn Rands karaktär, skulle det här vara ”question-begging”. Men nu är det inte hennes karaktär jag diskuterar här.

Så vad är problemet?

Att få Ayn Rands anklagelser mot Immanuel Kant att gå ihop med vad Kant själv skrivit.

Replikskifte 2:

Nej, det är klart att det inte stämmer. Kant har aldrig sagt så. Men Rand har heller inte påstått eller menat det. Om jag förstår henne rätt menar hon dock att det är en implikation av Kants filosofi. Ty om verkligheten är oåtkomlig för förnuftet, men åtkomlig för känslorna, är det fullt logiskt att resonera så. Ingenting kan bevisas, men allt kan kännas…

Det är ett problem med det här. Om påståendet ”Jag kan inte bevisa det, men jag känner att det är sant” inte finns hos Kant själv, utan i de implikationer Ayn Rand ser, hur kan då de som hör hennes föreläsning eller läser hennes uppsats ha fått det från Kant? Om implikationen vore glasklar, okej, då vore det möjligt. Men vem (Kantanhängare eller objektivistisk kritiker av Kant) har någonsin anklagat honom för att vara glasklar?

Och f.ö. påstår Kant inte att verkligheten (”den noumenala världen”) skulle vara åtkomlig för känslorna. För att ge kortast möjliga sammanfattning av Kants filosofi, så säger han i sin teoretiska filosofi att ”noumena” är oåtkomliga för det teoretiska förnuftet (som varken kan veta bu eller bä om dem), men i sin praktiska filosofi att de är åtkomliga för vad han kallar ”det rena, praktiska förnuftet”. Detta kringelikrokresonemang kan man ju ha sina synpunkter på… Men han påstår i varje fall inte att dessa ”noumena” skulle vara ”oåtkomliga för förnuftet men åtkomliga för känslorna”.

Vad jag menar (och jag vet inte varför jag ens ska behöva säga det) är att hur fel Kant än må ha och hur ond han må vara, kan man inte polemisera mot en vrångbild av hans filosofi. Och även om Kants filosofi själv är en vrångbild, varför polemisera mot en vrångbild av en vrångbild?

Fortsatt replikskifte:

En märklig fråga. Menar du att enda sättet att bli påverkad av en filosof är ha läst honom själv eller läst/hört direkta citat? Är indirekt påverkan omöjlig?

Det är klart att indirekt påverkan är möjlig. Men om idén ”Det är sant, för att jag känner att det sant” inte ens finns hos Kant, hur kan då någon ha fått den från Kant?

Tja, Rand själv skriver så här i ”An Untitled Letter” (i Philosophy: Who Needs It, s.16): ”…your conclusion must be brazenly clear, but your proof unintelligible.” Mao: Kant är delvis klar och delvis oklar.

Jag kan inte se något hos Kant som är ”brazenly clear”, vare sig bevis eller slutsatser. Kan du ge något exempel på något uttalande hos Kant som är ”brazenly clear” och som faktiskt kommer från hans egna skrifter?

Vad menar han med ”det rena, praktiska förnuftet”? Vad återstår att ”komma åt” saker med när det ”rena teoretiska förnuftet” har avfärdats?

Fråga inte mig. Fråga Kant. (Läs Kritik av det praktiska förnuftet och se om du blir klokare på svaret.) Det är faktiskt inte min avsikt att presentera någon sorts försvar av Kant här, utan att försöka reda ut vilka anklagelser mot honom som stämmer och vilka som inte stämmer.

Hitler sade inte uttryckligen att judarna skulle gasas till döds. Men han implicerade i många tal att de skulle dödas. Betyder detta att det var nazisterna på marknivå som var ansvariga för mördandet?

Den analogin håller inte. Vad Hitler ville göra med judarna framgår klart av vad han själv skrivit och sagt. (Man behöver sannerligen inte anstränga sig att hitta ”implikationer” i det fallet.) Att Kant ville göra något motsvarande får du allt belägga i hans egna skrifter. Och om du utgår från att Kant bär ansvaret för 1900-talets illgärningar, så utgår du faktiskt från det du ska bevisa.

Om jag på allvar påstår att man kan göra spädbarns huvuden hårdare genom att släppa dem med huvudet före från fjärde våningen – förespråkar jag eller förespråkar jag inte att spädbarn dödas? Om du anklagar mig för det första – kan jag gömma mig bakom att jag inte uttryckligen förespråkar dödande av spädbarn? Om jag dessutom inte är stendum – kan jag gömma mig bakom att jag inte kan beslås med att ha sagt exakt det? Är enda sättet att fälla någon för något filosofiskt ”brott” att hitta citat där han uttryckligen förespråkar skändligheten?

Den analogin håller inte heller. Det återstår fortfarande att bevisa att Kant förespråkade denna metod att göra spädbarns huvuden hårdare. Eller, mera allmänt, att han förespråkade de saker han anklagas för. (Och f.ö.: det enda Kant mig veterligen sagt om spädbarn är att det är fel att linda dem. Men det kanske faller utanför ämnet?)[9]

Det är typiskt för onda människor att de inte uttryckligen säger vad de i grunden känner. De måste blunda för sin egen natur och rationalisera sina känslor.

För all del. Jag är inte född igår. Att bedragare inte tillkännager sin avsikt att bedra har jag lärt mig den hårda vägen. Men det är ju fortfarande ”question-begging” att utgå från att Kant var en bedragare. Eller att han sysslade med att rationalisera sina känslor. (Vad i all världen vet du om Kants känsloliv?)

Få av dagens människohatare säger att de vill att människan skall leva ett fattigt och eländigt liv som tar slut före 30. Ändå förespråkar de det – indirekt, implikationsmässigt, men likväl reellt – när de förespråkar att industrisamhället skall avskaffas.

Åter en analogi som avviker från ämnet. Var förespråkar Kant industrisamhällets avskaffande?

Menar du att en av världens fyra filosofiska genier inte fattade – eller kunde ha fattat, om han velat fatta – vad han förespråkade?

”Question-begging” igen. Du utgår från att Kant förespråkade precis vad du påstår att han förespråkade. Men – ursäkta tjatet – det är ju det som ska bevisas.

Ett par metodologiska påpekanden:

  1. Man kan aldrig bevisa en tes med hjälp av analogier. På sin höjd kan man illustrera
  2. Om man vill bevisa att Kant var ond, kan man inte börja med att utgå från att han var ond. Man måste lämna svaret på den frågan (”Var Kant god eller ond eller mittemellan?”) öppet, vilket är vad jag f.n. gör. Vad jag till sist kommer fram till vet jag inte ännu.

2a. Och därför kan jag ju inte (”a priori”, om uttrycket ursäktas) förlita mig på Rands eller Peikoffs eller Adam Mossoffs eller någon annan objektivists omdömen om Kants filosofi. Jag måste stämma av dem mot vad Kant verkligen skrivit. (Och f.ö.: använder vi inte den metoden när vi ser kritik mot Ayn Rands filosofi? Stämmer av kritiken mot vad hon faktisk skrivit och sagt?)

  1. Därför är alla dina analogier (och många andra som jag hört) giltiga endast som illustrationer av hur djävla ond Kant var, och kan vara giltiga först när hans ondska är slutgiltigt bevisad. Innan dess är alla sådana analogier ”question-begging”.[10]

Ludwig von Mises var ond

Till att börja med måste jag väl deklarera att jag inte alls anser att Ludwig von Mises var ond. Så ta det följande som ett övningsexempel i vart rationalistiska deduktioner kan leda. Och fundera över var felet eller felen i resonemanget kan ligga. Hursomhelst, här är ”beviset”:

För det första: Mises hade en kantiansk kunskapsteori. Den som inte tror mig kan läsa The Ultimate Foundation of Economic Science. För att ta det kort: all vetenskap, och i synnerhet ekonomin som vetenskap, måste utgå från vissa ”kategorier” som måste vara kända ”a priori”, och ekonomin som vetenskap måste vara strikt deduktiv och alla dess teorem deducerade ur dessa kategorier. (För att ta det utförligare: läs boken!)

  1. Kants kunskapsteori är ond. Kärnan i dess ondska är att den innebär ”systematisk vetskapsvägran”. Den säger att vi ingenting kan veta om verkligheten och är dömda att leva i en ”fenomenvärld”. (Jag ska återigen inte gå in på detaljer; saken har ju ältats förut.)
  2. Om Mises accepterar Kants kunskapsteoretiska premisser, då måste hans kunskapsteori också vara ett system av ”vetskapsvägran” och därmed ond. Och om detta är essensen i Kants ondska, då måste det väl också vara essensen i Ludwig von Mises ondska.

Naturligtvis finns det åtskilliga hakar med detta resonemang – som t.ex. att Mises förespråkade laissez-fairekapitalism, en sak som vi är överens om är något gott. Eller att Ayn Rand rekommenderade Mises skrifter – visserligen med en eller annan reservation, men definitivt inte med reservationen att Mises innerst inne var ond.

Det finns en annan, mer specifik, hake: Kants filosofi leder raka vägen till Hitler och nazismen. (Det är i varje fall vad objektivismen hävdar.) Så varför flydde då Mises till USA undan nazismen? Varför ställde han inte sig själv och sina ekonomiska insikter i nazismens tjänst?

Tesen att Mises var ond förefaller (milt sagt) absurd. Ändå: vad är det för fel på själva syllogismen? I syllogistisk form:

Kants kunskapsteori är ond
Mises kunskapsteori är en variant av Kants
Mises kunskapsteori är också ond

Ta er en funderare.

PS.Vare sig ni tar det här resonemanget på allvar eller ser det som ett elakt skämt från min sida, finns det ett problem här som har bekymrat mig länge: om Mises filosofiska utgångspunkter är så fullkomligt åt pepparn, hur kan han då ha så fundamentalt rätt i sina ekonomiska teorier? Dålig kunskapsteori borde leda till dåliga resultat i ekonomin också. Men i det här fallet gör det tydligen inte det. (Jag har inget fullständigt svar på den frågan, och det är också en sak jag måste hinna med innan jag dör.)

Immanuel Kant och folkmordet i Rwanda

(i)

En debattör menade att jag ifrågasatt Leonard Peikoffs kunskaper om Kant.

Jag har inte ifrågasatt Leonard Peikoffs kunskaper om Kant. Vad jag ifrågasätter är idén att Kant bär ansvaret för alla det senaste seklets ohyggligheter. För att citera Peikoff i ”Fact and Value”:

Without the philosophical climate Kant and his intellectual followers created, none of these disasters could have occurred; given that climate, none could have been averted.

I vissa delar av Afrika tvingas barn gå ut i krig; och en metod att tvinga dem är att avrätta deras föräldrar mitt för ögonen på barnen och säga ”detsamma händer dig, om du inte lyder oss”. (Det var ett reportage på Rapport om detta i augusti 2003.) Detta är en ohygglighet, och den äger rum i vår egen tid. Var, exakt, finns kopplingen till Immanuel Kants filosofi? Vill någon påstå att om Kant inte funnits, skulle det heller inte finnas barnsoldater; men eftersom Kant faktiskt funnits, är det oundvikligt att det finns barnsoldater?

Teorin om Kants ansvar öppnar en fråga som jag ställt flera gånger förr utan att ha fått svar, nämligen: om Kant är ansvarig för vår tids ohyggligheter, vem bar då ansvaret för de ohyggligheter som inträffade innan Kant ens var född? För ingen vill väl påstå att världshistorien före Kants tid var fylld av ”hyggligheter” och att ohyggligheterna kom först med Kant?

Vilken filosof (för att ta ett exempel ur högen) bar ansvaret för Stockholms blodbad?

(ii)

Vi får väl ta det hela från början igen och se om poängen äntligen går hem.

Utan Immanuel Kants inflytande skulle inga av vår tids ohyggligheter ha varit möjliga; med Immanuel Kants inflytande är de inte bara möjliga utan oundvikliga. Det är med detta faktum vi måste börja.

Som de minnesgoda kanske erinrar sig skedde det för några år sedan ett folkmord i Rwanda. Ett folkmord borde kvalificera som en ”ohygglighet”. Orsaken till detta folkmord är väl solklar: Rwandas universitet är nerlusade med kantianska och/eller kantianskt influerade professorer. (Så är det ju med de flesta universitet i dagens värld; så varför skulle Rwanda vara annorlunda?) Dessa professorer skapar ett kulturklimat i vilket folkmord blir oundvikliga.

Fast nu finns det ju inte så värst många universitet i Rwanda (betydligt färre än i Sverige, där ju inga folkmord inträffat på rätt länge). Men är det en relevant invändning? Svaret är ju fortfarande enkelt: Rwandas intellektuella har tillbringat sina studieår vid universitet i Europa eller USA, där de insupit kantiansk och/eller kantianskt influerad filosofi.

Och vad är det de har insupit som måste leda till folkmord? Uppenbarligen idén att man ska blunda för verkligheten (varför skulle man anstränga sig att göra något annat, när den ändå är ovetbar?)[11]. Med detta i bagaget reser de sedan hem till Rwanda och sätter igång folkmord, på den premissen att de människor de har ihjäl ändå inte är verkliga.

Lätt som en plätt, så långt. Men en och annan, som saknar förmågan att höja huvudet över de omedelbara konkreterna och se de stora sammanhangen, invänder att det förekom en eller annan ohygglighet redan innan Immanuel Kant var påtänkt. De kan komma dragande med sådana exempel som mongolernas härjningar under 1100-talet och framåt. Mongolerna brukade också utrota alla främmande folk som kom i deras väg. (En marxist jag har läst[12] har kommit med den fullkomligt häpnadsväckande idén att detta skulle ha något att göra med att mongolernas hela ekonomi var baserad på bete, och att bete i stor skala kräver enorma betesmarker: så snart ett område är avbetat, måste man söka sig ett nytt; och är det folk i vägen måste man ta kål på dem. Men sådan vulgärmarxism kan vi väl lämna därhän i det här sällskapet?) Vi vill ha en filosofisk förklaring, och en sådan ger sig utan vidare: var det inte Immanuel Kant som låg bakom, då måste det rimligen vara någon annan filosof som var väldigt lik Immanuel Kant. (Precis som att om det inte var Christer Pettersson som mördade Olof Palme, så måste det vara någon med i stort sett samma gärningsmannaprofil.) Och då är det ju bara att leta upp någon sådan filosof i Mongoliet med omnejd.

Nu fanns det förstås ännu färre universitet i Mongoliet på 1100-talet än i Rwanda på 1900-talet. Men man ska väl inte hänga upp sig på konkreter och accidenser? Fanns det inte universitet, så måste det väl ändå ha funnits filosofiska skrifter de kunde studera? Och fanns det inte ens det, måste det väl ha funnits en muntlig tradition? Något måste det ju ha varit, och det är idéhistorikernas sak att fylla i kunskapsluckorna här.

Mot denna bakgrund måste man ju sannerligen förvåna sig över att det finns debattörer i detta forum som betvivlar att Immanuel Kant skulle ha detta fördärvbringande inflytande. Än mer måste man förvåna sig när debattörer med mångåriga, intensiva studier av objektivismen bakom sig kommer med sådana grundlösa tvivel.

För ingen kan väl gärna hävda att jag i resonemanget ovan ägnat mig av någon form av rationalistisk deduktion i ett vakuum? Var, i så fall, skulle detta vakuum finnas? Jag har bara hänvisat till saker som otvivelaktigt finns: folkmord, Rwanda, Mongoliet, 1100-talet, universitet och universitetsprofessorer, etc. Ingen del av deduktionen ovan är ”transcendental” (d.v.s. ”sträcker sig utöver varje möjlig erfarenhet”). Alltihop är fakta som hur lätt som helst kan kontrolleras.

Enda förklaringen måste vara systematisk vetskapsvägran. Inget annat än massiv evasion kan förmå någon att inte se Kants ondska.

Och ni vet alla vad som händer, när man väl börjat evadera. Man kan bara inte sluta…

PS. Någon kan säkert komma med den kortsynta invändningen att utgångspunkten för resonemanget är godtyckligt vald, eftersom jag inte hänvisar till verkligheten utan till ett uttalande av Leonard Peikoff. Men än sen? Så mycket närmare verkligheten än till Leonard Peikoff kan man väl inte gärna komma?

(iii)

Jag får väl böja mig för mina lärda kolleger och medge att Kants inflytande på den afrikanska kulturen varit näst intill obefintligt, även om det är med sorg i hjärtat jag gör detta medgivande. Situationen i Afrika måste ha vållats av inhemska afrikanska filosofer. Frågan är bara: vilken eller vilka? Att vi inte vet så mycket om det beror förmodligen på att Afrikas filosofer inte producerat sig så flitigt i skrift utan huvudsakligen ägnat sig åt sådant som att leda regndanser och driva ut goda andar (eftersom de är onda filosofer, förmodar jag att det är goda andar de driver ut).

Nu är ju förekomsten av barnsoldater och folkmord inte det enda negativa vi känner till om Afrika. Den afrikanska civilisationen är inte särskilt utvecklad, om man jämför med vår egen, eller ens med Asiens. Afrika är också den kontinent som i vår tid är mest hemsökt av svältkatastrofer. Och det har varit rätt gott om grymma diktatorer av Idi Amin-snitt. (Mugabe är inte heller särskilt sympatisk, men han är förstås marxist.) Men det är ändå något som inte hänger ihop här.

Immanuel Kant var den ondaste människan i världshistorien, betydligt ondare än alla afrikanska medicinmän tagna tillsammans. Detta är det ovedersägliga (”apodiktiska”) faktum vi har att utgå från. Saken har bevisats så grundligt, om och om igen, att endast massiv evasion (vetskapsvägran) kan få någon att missa det. (Jag har påpekat det förut, men det förtjänar att upprepas.) Och den civilisation som befinner sig i Kants järngrepp är vår egen (medan Afrika bara befinner sig i relativt hyggliga medicinmäns grepp). Den enda rimliga slutsats man kan dra av detta är att vår egen civilisation måste vara betydligt ondare än Afrikas.

Nåväl, om ens slutsatser inte går ihop, ska man pröva sina premisser och finna att en av dem är fel (Hugh Akston-principen). I det här fallet är det nog så att vi (eller åtminstone jag) är offer för en gigantisk synvilla. I själva verket har Afrika en fredlig, relativt rationell kultur, blomstrande och präglad av materiellt överflöd; medan vi själva lever i vidskepelse och fattigdom. Det bara verkar som om det vore tvärtom.

Och vem bär det yttersta ansvaret för denna synvilla? Hmm… Immanuel Kant, förstås!

Stickspår: Nicolaus Cusanus (i)

SvD hade 28 augusti 2003 en understreckare om den senmedeltida filosofen Nicolaus Cusanus (1401–64), ur vilken jag saxar följande:

Cusanus mest kända text är De docta ignorantia (Om den lärda okunnigheten), där filosofen presenterar en kunskapsteori som förmedlar en till synes pessimistisk bild av vår kapacitet att nå kunskap. För det första vet vi inte om den bild vi har av världen utanför oss är den sanna bilden, för det andra kan vi inte nå kunskap om Gud eftersom det obegränsade (det vill säga Gud) inte kan inrymmas i den begränsade föreställningsförmåga som människan besitter. Det enda som människan till syvende och sist kan få sann kunskap om är sin egen okunnighet.

Låter inte så olikt Immanuel Kant, eller vad säger ni?

Nåväl, vi har ju åtminstone en idéhistorisk lucka utfylld här. Ansvarig för de ohyggligheter som inträffade från 1400-talets slut till 1800-talets början (då Kant tog över) var Nicolaus Cusanus.

Några små ohyggligheter inträffade ju också under den tidsperioden. Trettioåriga kriget, t.ex. Eller Bartholomeinatten. För att inte i onödan upprepa mig genom att nämna Stockholms blodbad. Utan Cusanus hade de aldrig skett; med Cusanus var de oundvikliga.

(ii)

Jag slog upp Cusanus i Filosofin genom tiderna, och här är ett belysande citat:

Det rätt och slätt och absolut största, i förhållande till vilket intet större kan finnas, är för stort för att vi skall kunna fatta det: det är ju den oändliga sanningen. Det kan blott nås av oss på ett sätt som inte är fattbart. Då det inte tillhör det slags ting som tillåter ett mer eller mindre, höjer det sig över allt som vi kan begripa. Ty alla ting vi uppfattar med våra sinnen, med förståndet eller intellektet uppvisar inom sig och i förhållande till varandra sådana skillnader att ingen exakt likhet kan finnas mellan dem. Den största likheten, som inte är förenad med olikhet eller differens från något annat, överstiger därför allt förstånd. Därför är det absolut största alltigenom aktuellt verkligt, då det ju aktuellt är allt det som är möjligt. Och liksom det inte kan vara större, så kan det av samma skäl inte vara mindre; det är ju aktuellt allt som kan vara. Det allra minsta är nu det, i förhållande till vilket ingenting kan vara mindre. Och eftersom det största just är av detta slag, är det uppenbart att det minsta sammanfaller med det största.

Detta blir ännu tydligare, om man begränsar det största och det minsta till kvantiteten. Ty den största kvantiteten är den allra mest stora och den minsta kvantiteten är den allra mest lilla. Lösgör nu det största och det minsta från kvantiteten genom att tänka bort egenskaperna stor och liten, då inser du klart att det största sammanfaller med det minsta. Ty liksom det största är en superlativ är också det minsta en superlativ. Den absoluta storheten är alltså inte i högre grad den största än den minsta, eftersom i den det minsta är det största genom att sammanfalla med det.

Om inte detta är helt lättfattligt, beror det väl på att det handlar om det ofattbara…[13]

Men om man följer Cusanus i spåren, så måste väl också det allra lättfattligaste och det allra obegripligaste också sammanfalla? Detta är väl glasklart ända till ogenomskinlighet? (Det glasklaraste och det ogenomskinligaste måste ju också sammanfalla.)

Nu undrar jag hur det här ska kunna tillämpas på begreppen ”gott” och ”ont”. Är det inte så att det största goda och det största onda också måste sammanfalla? Så att (t.ex.) terrorattacken 11 september var absolut god just därigenom att den var så absolut ond? Jovisst:

Lösgör nu det godaste och det ondaste från kvantiteten genom att tänka bort egenskaperna god och ond, då inser du klart att det godaste sammanfaller med det ondaste. Ty liksom det godaste är en superlativ är också det ondaste en superlativ.

Kan en civilisation ostraffat ta till sig idéer av det här slaget? Vad händer när de tillämpas i praktiken?

Så varför käbblar vi om Kant, när vi har Cusanus?

Men sedan var det ju det där med hur stort inflytande Cusanus egentligen hade, och om det var just hans idéer som fick människor att mörda och tortera varandra under de närmaste seklerna med ungefär samma intensitet som de gjort under föregående sekler och under efterföljande.

Mja… Jag tror nog inte Kristian II tänkte just så här när han anställde Stockholms blodbad.

Kants filosofi som objektivismens raka motsats

Jag anser att det finns bra mycket viktigare saker inom objektivismen än just varför/om Kant är världens genom tiderna mest onda person. Jag anser faktiskt att det är en synnerligen oviktig fråga, inte något som helt och hållet raserar allt som Rand någonsin sagt och skrivit.

Det må vara att objektivismen inte står och faller med frågan om Immanuel Kants ondska. Men vi kan inte heller blunda för att Ayn Rand själv tillmätte denna fråga rätt stor betydelse och att hon utnämnde Kant till sin filosofiske huvudfiende.

I uppsatsen ”Brief Summary” (sista numret av The Objectivist) skriver hon:

On every fundamental issue, Kant’s philosophy is the exact opposite of Objectivism.

Lägg märke till hur mycket man kan lära sig om objektivismen från detta enda, koncisa uttalande, utan att för övrigt ha läst ett ord av vad Ayn Rand skrivit eller lyssnat på någon enda av Leonard Peikoffs bandkurser – bara man känner till huvudpunkterna i Kants filosofi.

Kant trodde på Gud och odödligheten; objektivismen är ateistisk och avvisar tanken på ett liv efter detta.

Kant hävdade att människan har fri vilja; objektivismen är deterministisk. [14]

Kant menade att det var omöjligt att bygga en etik med den rationella egennyttan som högsta princip; objektivismen menar att det går alldeles utmärkt.

Kant menade att vi i alla väder (och oväder) ska göra vår plikt; objektivismen predikar pliktförgätenhet.

Kant avvisade kategoriskt (rentav som ett kategoriskt imperativ) alla dubbla måttstockar inom etiken; objektivismen har inget som helst emot dubbla måttstockar.[15]

Kant försvarade sinnenas vittnesbörd mot de skepticistiska invändningar som riktats mot dem[16]; objektivismen menar att sinnena bedrar oss.

Kant menade att syntetiska omdömen a priori ligger till grund för matematik, naturvetenskap och metafysik; objektivismen menar att dessa omdömen är helt onödiga.

Kant menade att föremålen för vår kunskap måste rätta sig efter vår kunskapsförmåga; objektivismen hävdar det motsatta: att vår kunskap måste rätta sig efter föremålen.

Och sist, men kanske inte minst: Kant motsatte sig bruket att linda spädbarn; objektivismen förespråkar lindning av spädbarn.

De av er som känner till lite om objektivismen ser säkert att somliga av dessa deduktioner träffar mitt i prick, medan andra hugger helt i sten.

Men Ayn Rand skrev faktiskt att Kants filosofi på varje fundamental punkt är objektivismens raka motsats. Alla de punkter jag räknat upp ovan, med undantag för den allra sista, är fundamentala filosofiska frågor.

(Lindning av spädbarn är ingen fundamental filosofisk fråga, men den är av avgörande vikt för spädbarnen själva. Och vem av oss har inte en gång varit spädbarn? Och dessutom: en människa som är så alltigenom ond som Kant påstås vara borde ha varit för lindning av spädbarn. Varför var då Kant emot? Eller var detta ställningstagande bara ett sätt att sockra det människofientliga budskapet i resten av hans filosofi?)

Replikskifte:

Ayn Rand hävdade (med rätta) att hennes filosofi var fundamentalt oppositionell mot Kants filosofi, men har hon därmed påstått att vem som helst kan upptäcka objektivismens alla tankeelement (inkl. hennes mest radikala upptäckter och rön), enbart genom att läsa Kant och försöka tänka sig till motsatsen????

Det kan du bara inte mena på allvar. Och eftersom du inte gör det, så måste du ju själv inse att du inte heller har någon duglig poäng här.

Suck… Varför är den motsatta sortens deduktioner helt OK? Att ”upptäcka Kants alla tankeelement (inkl. hans mest radikala upptäckter och rön), enbart genom att läsa Ayn Rand och försöka tänka sig till motsatsen”????

Ta Kants syn på viljan. Skulle den reella motsatsen till den synen vara determinism? Jag kan inte se hur det skulle vara möjligt, då hans syn på det han kallar ”vilja” är hur ett determinerat medvetande kan hantera en indeterministisk (eller ovetbar) ytterverklighet. Den raka motsatsen till detta måste i så fall vara ett indeterministiskt medvetande som fritt hanterar en determinerad ytterverklighet. Exakt var skriver Kant att vårt medvetande är determinerat? Det här är inte Kant, det är din tolkning av Kant.

Ayn Rand ansåg att den fria viljan är ett autonomt och lagbundet medvetande som fritt väljer att orientera sig i den lagbundna verkligheten, som likaså är fullt ut lagenligt påverkbar.

Och exakt var påstår Kant motsatsen? Detta är återigen inte Kant utan din tolkning av Kant.

Kant och Upplysningen (i)

Ayn Rand och Leonard Peikoff menade att Kant var den mest onda människan i historien därför att han måste ha evaderat mera än någon annan människa har gjort. Kant hade mycken mera kunskap att evadera än vad någon afrikansk medicinman någonsin har haft. Kant levde ju i Upplysningstidens Europa och såg därför vad förnuftet gjorde möjligt. Och sedan föresatte han sig ändå att systematiskt förstöra människornas respekt för förnuftet. Det måste ha krävt gigantiska evasioner från Kants sida.

Naturligtvis kan jag inte besvara detta utan att själv göra mig skyldig till gigantiska evasioner. Men jag besvarar det i alla fall, så ni får en inblick i hur evaderare resonerar:

För det första: att jag själv evaderar är något jag har direkt introspektiv kunskap om. I det här fallet vet jag mycket väl om att Kant var den ondaste människan och att han ligger bakom allt annat ont (eller i varje fall det mesta). Men det finns ingen som helst möjlighet för er andra att veta att det är evasion jag sysslar med, annat än att jag själv talar om det för er. Och dessutom kan ni ju inte veta om jag i själva verket ljuger för er om saken, bara för att djävlas med er.

Att en viss människa evaderar, eller vad han evaderar, eller hur mycket han evaderar, är fullständigt omöjligt för en utomstående att ha kännedom om. Det skulle fordra avancerad telepati. Och att beskylla en människa för att evadera, och dessutom berätta hur hans evasioner i detalj är beskaffade (i det här fallet att Kant evaderade allt vad Upplysningen lärt honom) är ren psykologisering.

Det mesta jag kan veta är att om en människa begår en ond handling, så måste det ligga någon evasion i botten. (Om någon t.ex. försöker förbjuda mig att översätta Ayn Rand till svenska – vilket givetvis är ett totalt orealistiskt exempel, som jag bara drar till med därför att jag inte har något mer verklighetsförankrat att komma med – så drar jag slutsatsen att det åtminstone är något den här personen har evaderat. Men exakt vad han eller hon evaderat skulle jag inte drömma om att spekulera över.)

Det får räcka för idag. Jag tänker återgå till min dogmatiska slummer, titta på den spännande upplösningen av fri-idrotts-VM och ta hand om tvätten. Och nästa vecka är det jobbet som gäller, och då måste jag evadera allt annat.

Replikskifte

Jag vill bara – for the record – påpeka att jag aldrig någonsin har uppfattat dig som en evaderare. (Inte ens de gånger då du rationalistiskt på allvar har hävdat om dig själv att du har evaderat en smula.)

Och jag som trodde att inlägget du besvarar skulle vara tillräckligt ”tongue in cheek” för att det skulle märkas.

Kants ondska är ingen enkel frågeställning. Och hur kunnig du än är om objektivismen, så har du din fulla kunskapsteoretiska och moraliska rätt att brottas med den problemställningen.

Jodå, det är en enkel frågeställning, och jag ”brottas” sannerligen inte med den. Det är en fråga om att måla upp en djävulsbild. Det enda problemet att ”brottas” med här är varför människor som menar sig ha förnuftet och verkligheten på sin sida har ett sådant behov av att måla upp och klamra sig fast vid denna djävulsbild.

(ii)

Det har ju sagts här i debatten att Kant levde i Upplysningstidens Europa och därför såg vad förnuftet gjorde möjligt – och sedan ändå föresatte sig att systematiskt förstöra människornas respekt för förnuftet.

Det kanske därför är av visst intresse att se vad Kant själv ansåg om Upplysningen. Det finns en kort uppsats av honom som heter ”Vad är upplysning” och som översatts till svenska. Jag ska citera:

Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk.

”Sapere aude!” betyder ”Våga veta!” – ett besynnerligt uttalande, onekligen, när det kommer från en systematisk vetskapsvägrare.

Lättja och feghet är orsakerna till att så många människor, efter det att naturen frikänt dem från främmande ledning… ändå gärna förblir omyndiga livet ut, och till att det blir så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare. Det är bekvämt att vara omyndig. Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe, har jag en själasörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en läkare som bestämmer dieten i mitt ställe o.s.v., så behöver jag ju inte anstränga mig själv. Jag behöver inte tänka om jag bara är i stånd att betala – då kommer andra att överta den förtretliga sysslan. Att lejonparten av mänskligheten… inte bara anser att steget till myndighet är besvärligt utan dessutom mycket farligt, sörjer de förmyndare för, vilka gunstigast påtagit sig uppsikten över den. Sedan de fördummat sitt husfolk och nogsamt beskyddat det så att de stillsamma varelserna inte skulle våga ta ett steg utanför den gåstol i vilken de blivit inspärrade, visar de dem på den fara som hotar om de försöker gå själva. Denna fara är visserligen inte så stor, ty efter att ha fallit några gånger torde de slutligen lära sig gå, men ett enda exempel av det slaget verkar dock återhållande och avskräcker vanligen från alla vidare försök.

Och lite längre fram:

Att en publik skulle upplysa sig själv, är däremot snarare möjligt, ja nästan ofrånkomligt om den medges frihet. Ty då kommer det alltid att finnas några som tänker själva, till och med bland de tillsatta förmyndarna över den stora hopen, några som när de själva kastat av sig omyndighetens ok sprider en anda av förnuftig självkänsla och av varje människas kallelse att tänka själv.

För att komma från en tänkare vars mål var att förvandla människorna till osjälvständiga små robotar, lätta att göra till viljelösa offer för totalitära diktaturer, måste väl också detta sägas vara ett besynnerligt uttalande?

Och ännu lite längre fram:

För denna upplysning erfordras emellertid inget annat än frihet, och närmare bestämt det oskadligaste av allt som kan rymmas under samlingsrubriken frihet, nämligen att i alla stycken göra offentligt bruk av sitt förnuft.

Också en besynnerlig plaidoyer för yttrandefrihet, om man tar i betänkande att den kommer från en tänkare vars hela diktan och traktan var att bereda vägen för 1900-talets totalitära diktaturer.

Kanhända någon eller några borde tänka om och fundera över om de inte i själva verket tar del i en smutsig och lögnaktig förtalskampanj.

Ayn Rands Kantkritik ytterligare granskad

Här är ett exempel på hur Ayn Rand målar upp en djävulsbild av Kant. Det är från uppsatsen ”Filosofiskt detektivarbete” (på svenska i OS 11):

I modern historia är Kants filosofi en systematisk rationalisering av varje svårare psykologiskt lyte. Denna världs metafysiska underlägsenhet (som en ”fenomenvärld” av blotta ”föreställningar”[17]) är en rationalisering för hat mot verkligheten. Uppfattningen att förnuftet är ur stånd att varsebli verkligheten och endast har att göra med ”föreställningar” är en rationalisering för hat mot förnuftet; den är också en rationalisering för en sorts djupgående kunskapsteoretisk egalitarianism som drar ned förnuftet i jämhöjd med ”idealistiska” drömmares fåfänga pladder. Den ”noumenala” världens metafysiska överlägsenhet är en rationalisering för känslornas överhöghet, eftersom de härigenom ges makt att veta det ovetbara med obeskrivliga medel.

Klagomålet att människan kan varsebli verkligheten endast genom sitt eget medvetande, inte genom några andra typer av medvetande, är en rationalisering för den mest djupgående typ av andrahandsmentalitet som någonsin bekänts i tryck: det är jämmerlåten från en människa som plågas av ständiga bekymmer för vad andra tycker och av oförmåga att bestämma sig för vilka andra han ska rätta sig efter. Önskan att varsebli ”ting i sig själva”, som inte bearbetats av något medvetande, är en rationalisering för önskan att slippa ifrån den ansträngning och det ansvar som det innebär att tillägna sig kunskap – med hjälp av den automatiska allvetenhet en nyckdyrkare tillskriver sina känslor. Det moraliska imperativet att man har en plikt att offra sig för plikten, ett offer som ingen har något att vinna på, är en grov rationalisering för bilden av (och själen hos) en sträng, asketisk munk som blinkar mot dig med obscent sadistisk vällust – lusten att krossa människans ande, ambition, framgång, självaktning och njutning av livet här på jorden. Och så vidare. Detta är bara några av höjdpunkterna.

Är det här en vederläggning av Kant? Visst inte. Att Kant har fel (och till yttermera visso, att Ayn Rand beskrivning av hans filosofi är korrekt) tas för givet. (Och det är rätt mycket som tas för givet: t.ex. att Kant skulle ha haft något till övers för ”idealistiska drömmares fåfänga pladder”; det hade han inte.[18] Eller att han skulle ha klagat och jämrat sig över det ena eller andra; vad man än för övrigt hittar hos Kant, hittar man inte särskilt mycket kverulans. Eller att han tillskriver sina känslor ”allvetenhet”; det gör han visst inte, och det har jag varit inne på förr.)

Är det ens en filosofisk analys av Kants filosofi? Det är det inte heller. Det är endast och allenast ett karaktärsmord på Immanuel Kant. Det är f.ö. också ett gigantiskt ”intimidationsargument”: håller du inte med, så visar du bara vilka avgrunder av psykologiska lyten du har inom dig.

Jag förstår inte varför det här skulle vara nödvändigt. Om Kant har fel, kan man väl lugnt och nyktert peka ut var han har fel? Varför ta sin tillflykt till argument som är så uppenbart ad hominem och ad intimidationem? Och jag kan inte undgå att göra den reflexionen att en filosof som själv skrivit en uppsats om varför det är fel att psykologisera, och som själv identifierat ”intimidationsargumentet”, inte håller sig för god att själv psykologisera och intimidera.

Vad mig själv anbelangar, så vet jag mycket väl vad det är för fel på Kants filosofi (och jag tror mig om att någon gång kunna lägga fram en systematisk Kantkritik). Men just därför känner jag inte det ringaste behov av att dessutom svärta ner hans karaktär, eller blåsa upp hans inflytande till alldeles orimliga proportioner.

Replikskifte:

När du själv läser Kant, försöker du inte förstå honom självständigt då? Och försöker du inte att sammanfatta din förståelse av hans texter för dig själv i en egen terminologi? Och i så fall, har du inte själv tolkat honom då?[19]

Definitivt inte. Jag ägnar mig inte åt tolkningar. Jag läser vad som står i texten.

Att göra tolkningar är i själva verket ett utslag av subjektivism. Det innebär att man läser in sina egna tankar och funderingar i texten. Men när man läser en filosofisk text är objektet för ens kunskap vad som står i texten, inte ens egna funderingar om den.

När man studerar en filosof är det viktigt att man försöker förstå vad filosofen själv menar med vad han skriver. Det är först när man gjort det som man kan bedöma om det han skriver är sant eller falskt, viktigt eller oviktigt, värdefullt eller värdelöst.

Och du borde inte förvåna dig över detta. Det torde vara allmänt bekant att jag aldrig varit särskilt förtjust i diverse ”uttolkningar” av Ayn Rands filosofi. ”Läs vad hon själv skriver!” är vad jag brukar säga. Men det gäller förstås vilken tänkare det än är fråga om.

Och i debatter möts man ibland av ett ”jag tolkar det du skriver som att du menar bla-bla-bla.” Man vill ju bara skrika, till den öde stjärnhimmelen ovanför sig och till den stränga sedelagen inom motdebattören: ”Varför läser du inte istället vad jag skriver?!?!”

Det finns förstås en modifikation. Är man inte säker på vad något faktiskt betyder, är det inte mycket annat att göra än att tolka det så gott man kan. Men då måste man också vara medveten om att det är en tolkning, ingenting annat. Och då kan man markera det med ett ”såvitt jag förstår” eller liknande fras.

Replik i största allmänhet:

Det har påståtts att jag inte vet vad argumentet ad hominem går ut på. Det vet jag utmärkt väl. Låt mig förklara.

Felslutet ad hominem består i att försöka vederlägga ett argument genom att nedsätta dess förespråkares karaktär. Exempel: ”Immanuel Kant hade svåra psykologiska lyten; alltså är hans filosofi fel.” Eller: ”POS är ute efter att förlöjliga objektivismen; alltså håller inte hans resonemang.”

”Intimidationsargumentet” består i att hota att nedsätta en motståndares karaktär med hjälp av hans argument och på så sätt avfärda argumentet utan debatt. Exempel: ”Endast en person med svåra psykologiska lyten kan formulera en filosofi sådan som Kants.” Eller: ”Endast de som är ute efter att förlöjliga objektivismen kan resonera som POS.”

Om man däremot bara säger: ”Immanuel Kant hade svåra psykologiska lyten, punkt, slut” eller ”POS är ute efter att förlöjliga objektivismen, punkt, slut” (d.v.s. utan att alls gå in på argumenten eller försöka vederlägga dem), då är det varken ad hominem eller ad intimidationem. Det är bara ett kallt konstaterande av (påstådda) fakta.

Men om det jag citerade sist ur ”Filosofiskt detektivarbete” inte är avsett vare sig som ad hominem eller ad intimidationem, då återstår bara ett alternativ: att det är karaktärsmord för karaktärsmordets egen skull.

Och vad är poängen med det?

Synpunkter från en outsider, besvarade av en insider

Sin rationella grund till trots – betraktar man objektivismen utifrån med psykologiska glasögon så företer den vissa drag som tycks gemensamma med vilken irrationell, vidskeplig, subjektivistisk troslära eller ideologi som helst. Ett av dessa är att ägna en ansenlig kraft åt att markera/hetsa/polemisera (fortsätt listan den som vill) mot en inbillad eller verklig yttre fiende. För mig känns det inte sällan som om Kant och subjektivismen är näst intill identiska tankefigurer som ”de otrogna” hos muslimerna, ”kättarna” hos 1500talets spanska inkvisition eller bourgeoisen hos en renlärig marxist.

Bra poäng, som jag tyvärr måste medge att det ligger något i. Ett par andra exempel är scientologerna, som skyller allting på psykiatrin, eller Europeiska Arbetarpartiet, som skyller allting på engelska kungahuset.

Jag antar att ni lika lite som jag anser er ha några själar.

Här måste jag protestera. Objektivister har visst själar!

Objektivismen avvisar Platons och Descartes dualism mellan kropp och själ; m.a.o. vi betraktar inte själen som någon sorts oberoende substans (som dessutom kan ta sig till himmelriket eller helvetet, när kroppen har lagt av att finnas till). Men visst har vi en själ – den är bara inte skild från kroppen, lika lite som synförmågan är skild från ögat och kan existera för sig själv utan något öga.

Konsten att misskreditera förnuftet och dygderna

Ifall det finns någon här på listan som är väldigt intresserad av att bringa förnuftet i vanrykte, kan jag alldeles gratis tipsa er om en metod som jag tror är betydligt effektivare än den Immanuel Kant använde. (Att jag inte tror att Kants metod är särskilt effektiv beror på att den är alltför komplicerad för att mannen på gatan ska kunna ta den till sig.)

Ett parallellexempel till att börja med: antag att någon vill misskreditera matlagningskonsten: hur ska han bära sig åt? Ett sätt är att skriva kokböcker med recept på gourmeträtter, få den allmänt spridd, sedan öppna egen restaurang med dessa rätter på matsedeln, och till sist endast servera lapskojs. (Naturligtvis kan man bara misskreditera sin egen matlagningskonst på detta sätt. Men om tillräckligt många anammar metoden?)

Sättet att misskreditera förnuftet består i att tala vitt och brett om hur viktigt förnuftet är, och gärna para det med en evinnerlig klagolåt över hur förnuftsfientlig den omgivande kulturen är och vilka attacker bruket av förnuftet är utsatt för – och sedan inte göra det minsta för att utöva det förnuft man predikar så ihärdigt för. Om en enskild person gör så här, kan han förstås bara misskreditera sitt eget förnuft; men görs det av tillräckligt många människor, kommer mannen på gatan snart att tänka att allt detta förnuftsprat bara är tomt prat.

En liknande metod kan användas för misskreditera dygden. Man skriver långa avhandlingar om dygdens väsen och dess metafysiska och kunskapsteoretiska fundament. Sedan agerar man som en fähund i verkliga livet. Ganska snart kommer mannen på gatan att tänka att detta prat om dygd är tomt prat, och att dessa teoretiska dygdemönster skriver sina avhandlingar om dygd för att själva slippa vara dygdiga.

”Intimidationsargumentet” kommer väl till pass här. Visserligen fungerar detta argument bara på dem som är osäkra, men osäkra människor finns det ju gott om. Om någon fördömer en för att man agerat som en fähund, svarar man bara: ”Jag vet allt om dygdens väsen; har jag inte bevisat det i mitt författarskap? Hur kan då mina handlingar vara annat än dygdiga? Betvivlar du det, är du skyldig till moralisk agnosticism.” Mot detta argument är de osäkra försvarslösa. (”Vem är jag att uttala mig om moralistens egen dygd? Bäst att hålla med honom för att slippa bli kallad agnostiker.”)

På den som är säker på sin sak och kan se en fähund när han agerar som en fähund, biter förstås inte det argumentet. Men hur många sådana människor finns det i världen?

Post scriptum

Ett par illustrativa exempel:

  1. Ayn Rand var den godaste människan i mänsklighetens historia. Beviset är enkelt: Immanuel Kant var den ondaste människan i mänsklighetens historia; och på varje fundamental punkt är Ayn Rands filosofi raka motsatsen till Kants. Och om någon betvivlar saken, måste det bero på att han/hon i någon mån delar Immanuel Kants ondska.

2. To be good is to be good all of the time; to be evil some of the time is to be evil.

(Leonard Peikoff i föreläsningsserien ”Objectivism: State of the Art” från 1989.) Den som säger något sådant är naturligtvis själv god hela tiden; annars skulle han inte våga säga det. Om någon sedan finner några av hans gärningar onda, kan det inte annat än slå tillbaka på en själv.

Tyvärr talar fakta ett annat språk.


Vederläggning av identitetslagen

Det behövs kanske något lättsammare efter den långa utläggningen om Kant. Det här är också från Filip Björners e-postlista ”Forum för rationell diskussion”.

(i)

Bara för att visa att jag kan tänka själv och inte är bunden av en massa objektivistiska dogmer, ska jag presentera en enkel vederläggning av identitetslagen, i två steg:

  1. Hästar är hästar och kan inte vara något annat än hästar. Åsnor, å andra sidan, är åsnor och kan inte vara annat än åsnor. Alltså kan det inte finnas mulåsnor.
  2. Nu är det ett ovedersägligt faktum, hämtat ur erfarenheten, att det finns mulåsnor, fastän det strider mot identitetslagen. Alltså gäller inte identitetslagen, eftersom den motsägs av verkligheten.

Några invändningar?

(ii)

Jag hoppas ingen tog min vederläggning av identitetslagen på alltför stort allvar. En kort ”felsökning” i alla fall:

Första ledet i resonemanget är ett exempel på ”rationalistisk deduktion i ett vakuum”. I stället för att gå ut i verkligheten och ta reda på vad fakta faktiskt är, sitter jag hemma i länsstolen och försöker räkna ut vad fakta måste vara.

Andra ledet är ett exempel på det ”stulna begreppets” felslut. Jag använder mig av motsägelselagen för att ”bevisa” att identitetslagen inte gäller. Men motsägelselagen är själv ett korollarium till identitetslagen!

Nu måste jag ju säga att man ibland ser argument framföras på fullt allvar som inte är ett dugg bättre än detta skämt…

(iii)

En del av er har säkert hört det här förr, men inte alla: jag formulerade själv en gång lite tanklöst identitetslagen som ”A=A”. Det var i den första versionen av min biografiska essä om Ayn Rand som stod i allra första numret av Objektivistisk skriftserie. Jag översatte den här essän till engelska och skickade till några av de ”ledande objektivisterna” i USA. Harry Binswanger skrev mycket vänligt till mig och påpekade att formuleringen är ett misstag:

The equal symbol denotes two different things which have the same quantity. The law of identity states that a thing is itself. A small point, but worth thinking about.

Men en annan sak som är värd lite eftertanke är att ”A är A” bara är ett av många möjliga sätt att uttrycka identitetslagen. Det har den fördelen att det är kort och därför ovanligt lätt att hålla i huvudet. Men att förstå identitetslagen är sannerligen inte detsamma som att memorera den här frasen. Identitetslagens innebörd är att allt som existerar – från minsta sandkorn till solsystem och galaxer – är vad det är och ingenting annat. Ingenting som existerar kan motsäga sin egen natur, för att ta en annan möjlig formulering. Om du finner det obegripligt att en filosof skulle vilja arbeta som kock på ett motell, pröva dina premisser: du kommer att finna att en av dem är felaktig – för att ta Hugh Akstons tillämpning i Atlas.

Och varför ska det vara så himla viktigt att hålla den saken i huvudet, när den ändå är så fullständigt självklar? Därför att även det mest självklara kan evaderas. Därför att det finns hela filosofier som bygger på ett förnekande av identitetslagen. Hegels system t.ex. är ju ingenting annat. Eller ta alla moderna filosofer som avfärdar identitetslagen med att den ”ingenting säger” och betraktar den som någon sorts språklig konvention, inte som en lag som gäller för verkligheten som sådan.

Om man nu inte har någon lust att acceptera att saker och ting är vad de är, kan man förstås roa sig med att sätta mikroskopet på den specifika formuleringen ”A är A” och undersöka vad det där ”är” egentligen är för ett ”är”. En som var fullständigt medveten om detta var f.ö. Ayn Rand. Leonard Peikoff har en gång berättat att han sagt till henne att denna formulering var så fullständigt kristallklar att den omöjligt skulle kunna missförstås av någon enda människa som överhuvudtaget var kapabel att förstå orden; varpå Ayn Rand gav honom en föreläsning om alla de möjliga sätt att missförstå satsen som en lingvistisk analytiker skulle kunna göra sig skyldig till – allt grundat på alla olika betydelser som kan läggas in i det lilla ordet ”är”.

Vad vi än har att säga, måste vi uttrycka det med ord. Ord har den otrevliga benägenheten att inte alltid vara alldeles entydiga. Inte ens det enkla lilla ordet ”är” är alldeles entydigt. Om jag säger ”jag är”, menar jag att jag finns eller existerar; men om jag säger att ”jag är kär i Beate-Sofie”[20] är ordet ”är” bara en liten kopula som behövs för att skapa en grammatiskt begriplig sats. (Jättestort problem, eller hur?) Men varför slå i ordböcker för att begripa vad folk menar i ett fall som detta? Orden beskriver en verklighet, och det går bra att titta på den!

Och f.ö. – om jag får spinna vidare – tror jag inte ens att man behöver vara objektivist för att inse det här. Min senaste ”store idol” – Eugen von Böhm-Bawerk – klagar ibland över att personer han debatterar med bara fogar ihop ord utan att bilda sig någon föreställning om vilka förhållanden i verkligheten (i det här fallet den ekonomiska verkligheten) som orden avser att beskriva.


En fråga till objektivisterna

Från en debatt under denna rubrik på Svensk Politisk Debatt.

Allehanda begreppsförvirring

Jag har lite svårt att se vad objektivismen är lösningen på eftersom jag inte kan se att den undflyr subjektiva omdömen om yttervärlden i någon större utsträckning.

Vi antar (för enkelhetens skull) att objektivisternas primära anspråk (existens och identitet) är riktiga och gör följande distinktion: beakta en bil, låt ”bil” (alltså substantivet inom citationstecken) referera till den materia i yttervärlden [som] så att säga är orsaken till konceptet bil (utan citationstecken) i vårt medvetande. ”Bil” är alltså underkastad fysikens lagar och de grundläggande objektivistiska axiomen. Detta är en analogi till distinktionen mellan syntax och semantik, ”bil” syftar då på själva ordet medan bil är ordets mening.

Vidare, antag följande exempel. Låt säga att det finns två arter av människor, A (vi) och B, (exemplet är ur A-perspektiv) som lever helt åtskilda. B saknar knä- och höftleder vilket resulterat i en oförmåga att sitta (själva begreppet är dem okänt), varför de icke heller är i besittning av något att sitta på. Men de ägnar sig åt jakt och använder då ett vapen som är mycket likt en stol. De kallar detta vapen lost. Antag att en människa från vardera arten möts och att de gemensamt betraktar en stol. Vi har då att ”stol” = ”lost”, men att stol != (skilt från) lost, d.v.s. eftersom de betraktar samma föremål kan de enas om egenskaper hos materian som färg, form, fysik etc. men deras tolkning av verkligheten, de extraherade koncepten stol och lost, är uppenbart olika. Objektiviteten tycks alltså enbart röra en väldigt basal nivå av omdömen om yttervärlden (tillräckliga för vetenskapen), medan sammansatta koncept som stol och lost, för att inte tala om moraliska omdömen, förefaller just subjektiva (därmed inte sagt att de är godtyckliga!!).

Vad är objektivistens åsikt?

[Det framgick ju inte exakt vilken objektivists åsikt som efterfrågades. Man jag låtsades att det var min och svarade som följer.]

Det skulle vara lättare att besvara din fråga, om jag begrep ett dyft av vad den går ut på.

Begreppet ”stol” står för varje stol som existerar, som någonsin har existerat och som någonsin kommer att existera. Att somliga inte kan sitta i stolarna därför att de är handikappade ändrar väl inte den saken?

Jag är en enkel, torr och knastrig själ som skiljer mellan fantasi och verklighet, och är därför inte rätt person att bedöma sådana fantasiexempel som det du ger. Det är bara en sak jag fundrar på: varför i all världen skulle de här människorna utan höftleder använda ett så klumpigt jaktredskap som det du beskriver?

Replikskifte:

Eftersom jag har varit oförsiktig nog att lägga mig i diskussionen, blir jag väl tvungen att svara. Du skriver:

Stol (utan citationstecken) är ett begrepp som finns i våra huvuden. ”Stol” (med citationstecken), är å andra sidan ett stycke materia som vi inordnar under begreppet stol, men som de höftlösa inordnar under begreppet kastvapen.

Nu undrar jag verkligen vad du har gått i för skola. I alla skolor jag gått i (och jag förmodar alla andra här) får man lära sig att man ska använda citationstecken, när man syftar på ordet eller begreppet, och inte när man syftar på själva saken. Följde man din rekommendation, bleve man ju tvungen att sätta citationstecken om snart sagt vartenda ord.

Mitt stolsbegrepp är inte din platonska idéstol ovan.

I så fall undrar jag också i vilka skolor du inhämtat dina filosofiska kunskaper. Det är nämligen fullständigt obegripligt hur du kan läsa in platonsk begreppsrealism i mitt enkla konstaterande att begreppet ”stol” står för stolar i yttervärlden.

Så skriver du:

Mitt begrepp stol finns i mitt huvud, i min hjärna och det är mitt begrepp. Bara mitt.

Att begreppet ”stol” finns i huvudet, till skillnad från själva stolarna, som finns i yttervärlden, är vi nog tämligen överens om. Jag skulle ändå vilja påpeka för dig att alla människor som talar svenska (eller något av våra systerspråk) använder ordet ”stol” när de talar om stolar. På vad sätt blev det ditt begrepp och bara ditt?

Okej, du har rätt vad beträffar citationstecken, det finns ju en vedertagen praxis och det är bara förvirrande att ändra på den. Så istället, #stol# är den nakna, kala, och framför allt, otolkade materian i yttervärlden. Stol har ju mening. Stol är en tolkning av #stol#. En tolkning som implicerar något att sitta på osv. Så strängt taget är stol inget som existerar enbart i yttervärlden. En stol är en #stol# plus en tolkning (som finns i våra huvuden). För de höftlösa finns det inga stolar eftersom de inte kan tolka en #stol# som något man sitter på. De tolkar ju en #stol# som ett lost. Det är lätt att gå vilse här, kanske jag själv har gjort det…

Att jag läste in platonik kan bero på att du ordagrant yttrade: ”Begreppet ’stol’ står för varje stol som existerar, som någonsin har existerat och som någonsin kommer att existera.”

Dom platonska vibbarna föranleds av oändlighetsaspekten. Det är inte med begrepp som med kilot i Paris. Man åker inte till Paris en gång vartannat år för att korrigera sitt stolsbegrepp mot det objektiva stolsbegreppet. Helt enkelt därför att det objektiva stolsbegreppet inte finns. Allt som finns är en massa subjektiva stolsbegrepp i våra hjärnor. Emellertid är de väl korrelerade, men likväl långt ifrån identiska. Och stolsbegreppet är inte heller konserverat. Den som lever i några tusen år skulle kanske identifiera en glidning i stolsbegreppet som har att göra med människans tilltagande kroppsstorlek eller ändrade vanor. Människan kanske flyttar ner på golvet igen och mammutfällen kommer åter till heders under begreppet stol. I den mån man kan tala om det objektiva stolsbegreppet så är det som någon slags medelvärde av alla de subjektiva stolsbegrepp som finns i människan just nu. Men begreppens Olymp, den finns inte.

Nej, jag menar inte heller att det finns någon ”begreppens Olymp”. Platons idé var ju att begreppet ”stol” existerar för sig självt i en annan dimension, och att de stolar vi ser omkring oss är ofullständiga avbilder eller avspeglingar av denna ”urstol”. Det är en besynnerlig idé, och jag delar den inte.

Vad jag menar är att när begreppet ”stol” väl bildats, så står det för de föremål det står för. När ett barn första gången bildar (eller fattar) begreppet ”stol”, gör det det på grundval av likheter i form och funktion: vissa föremål har det gemensamt att de har en plan yta att sitta på, ett stöd att luta ryggen emot och några stöd eller ben undertill. När det väl är gjort, kan barnet bilda begrepp för underavdelningar som ”pinnstol” eller ”fåtölj” (eller dividera med sig själv om soffor är en sorts stolar, eller ska klassificeras under ett eget begrepp; eller om en pall också är en stol, fastän den saknar ryggstöd). Det behövs ingen ”Olymp” för det, och egentligen är det ju rätt enkelt (men så är stolar inte heller så värst komplicerade föremål).

Jag tror du har missuppfattat det här med ”oändlighetsaspekten”. Antalet stolar i universum är förstås ändligt. Och antalet stolar som till sist (vid jordens undergång) kommer att ha existerat är också ändligt. Poängen är att oavsett hur många stolar det till sist blir, så faller de alla under begreppet ”stol”. (Det är likadant som med talserien: oavsett hur högt tal ”n” står för kan man alltid bilda ett nytt tal, ”n+1”.)

Vad beträffar parallellen med begreppet ”meter” så åker man inte till Paris för att kalibrera sitt begrepp om vad en meter är. Man gör det för att kalibrera sitt mätverktyg.

Inte heller tror jag riktigt på ditt exempel med mammutfällen. Jag är tämligen övertygad om att ifall människorna hamnade i detta tillstånd, skulle de använda begreppet ”fäll”.

Aftonstjärnan och Morgonstjärnan

Under forna dagar existerade de två begreppen aftonstjärna och morgonstjärna, den förstnämnde var den stjärna som först dök upp i skymningen, den senare den stjärna som sist försvann i gryningen. Dessa tvenne stjärnor uppfattades av de dåtida som två olika saker, två olika s.k. referenser. Ett begrepp refererar som du kanske vet till verkliga föremål.

Dock visade det sig att aftonstjärnan och morgonstjärnan refererade till samma referens: planeten Venus. Två begrepp, ett föremål. Tillika var begreppen felaktiga i så måtto att det vi förknippar med begreppet stjärna, d.v.s. en mycket avlägsen sol, ej heller var korrekt. Det var en planet. Inte en siffra rätt alltså.

Om du ska stila med dina idéhistoriska kunskaper, kan du ju berätta att du fått det här från Gottlob Frege (1848–1925). Varför denna intressanta iakttagelse skulle utgöra ett så väldigt kunskapsteoretiskt problem vet jag däremot inte.

”Morgonstjärnan” och ”Aftonstjärnan” är inte allmänbegrepp, utan egennamn. Så om människor en gång inte visste att namnen stod för en och samma stjärna [hoppsann, planet], är det inte konstigare än om någon inte vet att Dagmar Lange och Maria Lang är en och samma person.[21] (Bara för att ta ett exempel ut högen.)

För övrigt använder ju olika språk olika ord för att beteckna ett och samma begrepp. Engelsktalande säger ”chair”, när vi säger ”stol”, t.ex. Varför det är så kan man ju grubbla över, om man har lust. (En teori går ut på att Gud blev förbannad på människorna för att de byggde ett hus som var för högt för hans smak.) Men varför skulle det utgöra ett gigantiskt kunskapsteoretiskt problem?

Om du svarar på sakfrågan i stället för att sätta dig på hög häst och kasta sarkasmer omkring dig så kanske vi kan förstå varandras synpunkter bättre. Du vinner även i respekt, en inte nog så viktig beståndsdel när man via retorik ska försöka övertyga en meningsmotståndare om bärkraften i de egna argumenten.

Nå. En sak jag debatterat med Henrik [Unné] är frågan om varseblivning, i samband med kunskapsteori. Jag har använt argumentet att varseblivningen är androcentrisk d.v.s. baserad på människans begränsade sinnen. Hundars luktsinne är överlägset vårt. Fladdermössens hörsel kommer vi inte i närheten av. Örnars synförmåga slår vår med hästlängder. Våra små vänner insekterna kan därtill se infraröda färger.

Det torde därmed vara bevisat att våra sinnen inte uppfattar all information som världen omkring oss bär i sitt sköte. Icke desto mindre hävdar randentusiasterna Henrik och Linus [Myrbäck] att den mänskliga varseblivningen och i förlängningen förståelsen av omvärlden alls icke är relativ utan tvärtom fullkomligt objektiv och totalt pålitlig.

Vilka är dina åsikter om detta?

Jag har inte läst vad Henrik har skrivit om den här saken. Men du har förstås helt rätt i vad du skriver om hundar och fladdermöss och insekter. Misstaget du begår är att röra ihop ”objektivitet” med ”allvetenhet”. Kunskap behöver inte vara fullständig för att utgöra kunskap. Att vårt luktsinne inte är lika utvecklat som hundens betyder inte att de dofter vi uppfattar inte ger korrekt information. Våra sinnen ger den information de ger: de lurar oss inte.

Replikskifte med annan debattör:

Med risk för rejäl sågning (vilken jag är villig att ta): Kan man tänka sig något mer subjektivt än lukter? Det är ju för övrigt ett bra exempel på varför alla sinnen är subjektiva i någon mening (även om vi brukar anta att de ger samma upplevelser hos olika individer, men utan att egentligen kunna bevisa detta).

Jag förstår vad du menar med att objektivitet inte kräver total förnimmelseförmåga (vilket vore en omöjlighet). Förhoppningsvis kan du reda ut begreppen för oss skeptiker här som bara hört en massa lösa påståenden om objektivismens oerhörda förträfflighet.

Jag vet inte riktigt varför luktsinnet skulle vara mer subjektivt än de andra sinnena. Är det därför att det växlar mer från person till person än de andra?

Poängen (min poäng, alltså) är att oavsett om sinnena ger oss mycket eller lite information om yttervärlden, så är det yttervärlden de ger oss information om, och det finns ingen anledning att tro att de bedrar oss.

Standardexemplet på det här är färgblindhet. Färgblinda får veta betydligt mindre om omgivningen än vi andra. Men den lilla information de får, i sin gråskala, är lika fullt korrekt.

Subjektivitet och objektivitet

Termerna ”subjektiv” och ”objektiv” brukar vålla förvirring och ge upphov till onödiga ordträtor, så jag ska försöka reda ut saken.

Varje sinnesintryck vi har är ett resultat av en interaktion mellan något som finns ute i yttervärlden och våra egna sinnesorgan (och vår hjärna). Hur vi uppfattar en viss färg, t.ex., beror på molekylstrukturen hos föremålet vi ser, på hur ljuset faller (och kanske en del annat), men också på hur vårt öga är konstruerat, på synnerverna och på vår hjärnas syncentrum. Hur ett ljud uppfattas beror på luftens svängningar, men också på hur vårt öra och vårt hörselsystem fungerar. O.s.v.

Naturligtvis kan den ”subjektiva” sidan av detta växla från person till person. Somliga är färgblinda och uppfattar inte färger som vi andra. Somliga är skumögda eller rentav synskadade. Somliga är lomhörda. Somliga är tondöva, medan andra har absolut gehör. Och, som tidigare påpekats, kan detta växla från art till art. Hundar kan uppfatta toner som är för höga för att vi människor ska kunna göra det. Insekter lär kunna uppfatta infrarött med synsinnet.

Så långt är ju allt gott och väl. Men subjektivister tar det som ett argument för subjektivism på följande sätt: varenda sinnesförnimmelse involverar ett subjekt, och subjektets egna sinnesorgan är inblandade i förnimmelsen. Alltså är våra sinnesförnimmelser alltigenom subjektiva.

Problemet med resonemanget är att man lika gärna kan vända på det: varje sinnesförnimmelse involverar ett objekt; alltså är alla våra sinnesförnimmelser objektiva.

Nu är det ju så att våra sinnesorgan, likaväl som föremål ute i yttervärlden, är som de är. Att sinnesorganen är konstruerade på ett visst sätt, som gör att vi uppfattar somligt som grönt, annat som rött (t.ex.) är ett faktum och som sådant precis lika objektivt som vilket annat faktum som helst. Att den röd-grön-blinde uppfattar färgerna annorlunda, därför att han saknar något i sitt synsinne som vi andra har, är också ett objektivt faktum.

Och det är egentligen inte alls den här saken objektivister talar om när de utslungar sina bannbullor mot subjektivismen. Det är egentligen (för att uttrycka det så enkelt som möjligt) en bannbulla mot önsketänkande. Ayn Rands eget uttryck för det här var ”putting the ’I wish’ over the ’it is’” – att sätta ”jag önskar” över ”det är”.

Hoppas detta rätar ut en del frågetecken. (Själv börjar jag bli allergisk mot termerna ”subjektiv” och ”objektiv”, just därför att de så lätt ger upphov till missuppfattningar och onödiga ordträtor. Men när nu objektivisterna har låst sig fast vid denna terminologi, ser jag ingen annan råd än att hålla mig till den. Att den kan krångla till saker i onödan har jag en del exempel på på min hemsida.[22])

Replikskifte 1:

Då bortser du ifrån möjligheten att fantisera, drömma, bli suggererad (en del kan suggereras att verkligen uppleva saker som inte finns i verkligheten).

Fantasier och drömmar är inte sinnesintryck! Och jag har då verkligen inga problem med att skilja mellan en katt som jag verkligen ser och en som jag bara plockar fram i min fantasi.

Replikskifte 2:

Hjärnan skiljer inte mellan den katt man just nu ser och den som plockas fram ur minnet. Det är oerhört svårt att skilja mellan upplevelser man varit med om och upplevelser man skapat i sin hjärna. Detta spelar oss spratt hela tiden och försvårar värdering av vittnesmål. Var en viss person närvarande eller är det en efterkonstruktion? Var bilen röd eller är det grannens bil jag lägger in i sammanhanget o.s.v. Det är mycket lätt att förändra människors upplevelser genom att förändra deras förväntningar. Jag kan ju också skilja mellan en katt jag ser just nu och en minnesbild av en katt!

Har vi inte hamnat på ett stickspår här?

Detta är centralt inom studiet av perception och varseblivning. Du kan anta att du kan skilja mellan en ”verklig” katt och tanken på en katt i den kontext du befinner dig men det är inte riktigt samma sak som att veta. Det har skett en hel del på området, perception, bara under de 15 år som gått sedan jag började studera hjärnans funktion och sjukdomar, ännu mer under de 15 år som gått sedan min hustru började studera neuropsykiatriska funktioner och handikapp.

Katten är kanske det lättaste att komma överens om men sammanhanget katten befinner sig i kommer att skilja sig mycket mellan observatörer. Katten kommer att väcka upp en rad associationer som skiljer sig från person till person. Någon ser en elak ”vanlig” katt med bruna ränder medan en annan ser en bruntigrerad Burma med lång nos etc. Någon kanske såg ett lodjur medan en fjärde såg en ”liten varelse med mössa”.

Och det hänger inte på hur bra man ser utan hur intrycket fylls ut med associationer (gamla minnesbilder). Bara den som sett många katter kommer att kunna beskriva katten som den ungefär såg ut medan den som aldrig sett en katt inte kommer att få en siffra rätt i sitt signalement.

Du är ute på ett stickspår.

Kanhända mitt minne börjar svika mig på gamla dar, men jag har en väldigt klar minnesbild från igår att jag diskuterade det faktum att enkla begrepp (som t.ex. ”katt”) bildas utifrån varseblivningar av katter. Hur kommer minnesbilder av katter och fantasier om katter in här?


Objektivistisk sekterism

Inlägg på debattforumet Svensk Politisk Debatt.

En debattör undrar hur det kommer sig att objektivismen sönderfaller i fraktioner. Nå, det är ju den Stora Olösta Gåtan, och något slutgiltigt svar har jag ännu inte kommit fram till (och frågan är om jag gör det innan jag dör). Men om jag inte kan ge en förklaring, kan jag i alla fall ge en lägesbeskrivning.

Det finns många olika sätt att klassificera de olika objektivistiska sekterna, men ett sätt är att utgå från citatet jag använder som signatur: ”Filosofin är resehandboken, men den resande är du.”

Skarpnäcksobjektivisterna ägnar sig huvudsakligen åt att sälja resehandboken och förklara hur förträfflig den är när man ska ut och resa.

Enskededalsobjektivisterna ägnar sig huvudsakligen åt att diskutera innebörden i vad som står i resehandboken och att göra jämförelser med andra resehandböcker – sätta in denna nya, fina resehandbok i en historisk kontext och framhäva den nya resehandbokens alla fördelar.

Strängnäsobjektivisterna använder huvudsakligen resehandboken när de är ute och reser – och är dessutom medvetna om sanningen i det gamla talesättet ”Om kartan inte stämmer med terrängen, är det terrängen som gäller”.

Det sistnämnda är förstås tal i egen sak, så ni får gärna avfärda det som tomt skryt, om ni vill. (Och säkert kommer objektivisterna i Skarpnäck och Enskededalen att skära mig i strimlor för det.)

En annan sak värd att nämna är att åtskilliga objektivister huvudsakligen använder resehandboken till att undvika att hamna i Königsberg. Königsberg är en farlig stad att vistas i, för enligt resehandboken är den hemvist för en Djup Ondska. Men jag har varit i Königsberg (bildligt talat, förstås), och hittar inte mer Ondska där än på andra håll i världen. Inte mer Godhet heller, för den delen. Men detta är ett ämne jag återkommer till.

Kort replikskifte:

Jag noterar att du använder pluralis om t.ex. ”Strängnäsobjektivisterna”, men kanske är det mer korrekt att använda singularis? Finns det fler än tre kända objektivister i Svedala?

Nej, jag skojade lite. Det finns bara en i Strängnäs, och bara en i Skarpnäck. I Enskededalen finns det en familj på fyra personer, men jag vet inte om döttrarna har hunnit bli indoktrinerade i läran; de är fortfarande väldigt små.

Hur många det finns i hela Sverige vet jag inte; de är utspridda lite här och var. (Det finns rätt många i Göteborg.) Jag har bra kontakt med en del av dem, och ingen kontakt alls med andra. Tyvärr händer det att vi råkar i luven på varandra över de besynnerligaste stridsfrågor (som t.ex. det här med om Ondskan verkligen är bosatt just i Königsberg).

Civilkurage

Jag kan passa på att kommentera Henrik Unnés uttalande:

Vi förlorar alltså friheten bara för att de flesta inte har läst Ayn Rand och därför inte har kunskaperna som ger dem civilkurage.

För det första behöver man ju inte alls ha läst Ayn Rand för att ha civilkurage. (Har Henrik aldrig hört talas om Vilhelm Moberg? Eller Émile Zola?)

Och för det andra är det rena osanningen att man skulle få civilkurage bara genom att läsa Ayn Rand. Själv är jag oerhört frustrerad över bristen på civilkurage hos många Randanhängare. Det var en situation för några år sedan, där de ”ledande objektivisterna” i USA utsatte en god och rättskaffens person för en fullständigt skandalös behandling. Det var ytterst få objektivister som den gången ställde sig upp till hans försvar. (Jag var en av dem.Henrik Unné var det inte.)

Och folk som bara pratar om civilkurage har jag inte mycket till övers för.

Förresten är det ju något fel med idén att blotta kunskaper skulle ge en civilkurage. Man blir inte rakryggad genom att läsa en instruktionsmanual i ämnet. Men blir rakryggad genom att ofta hålla ryggen rak!

Replikskifte:

Förvisso får man inte civilkurage bara genom att läsa Ayn Rand och skaffa sig kunskaper. Man måste använda sin fria vilja också. Man måste fokusera på det man vet och sedan handla på grundval av det. Kunskaper är inte en tillräcklig förutsättning för civilkurage. Men de är en nödvändig förutsättning.

En människa som inte förstår det som sker i verkligheten kan inte veta vad hon ska göra i verkligheten för att klara sig. Då kan hon inte ha något självförtroende och civilkurage.

Förvisso behöver man inte just läsa Ayn Rand för att skaffa sig civilkurage. Det har funnits många icke-objektivister som har haft civilkurage. Men objektivismen gör det lättare att skaffa sig civilkurage. De borgerliga politikerna skulle kunna förespråka kapitalismen om de visste varför kapitalismen är bra. De behöver insikter om kapitalismens filosofiska grund. Den grunden kan de bara få från Ayn Rand.

Det du skriver är en ”deduktion i ett vakuum”.

Visst, jag skulle önska – av mitt fullaste hjärta – att det vore så som du skriver: att flitiga Randstudier skulle stärka civilkuraget. Men ”wishing won’t make it so”, som vår gemensamma läromästarinna skriver på ett ställe. Och när mina egna erfarenheter säger mig raka motsatsen, då måste jag gå efter min erfarenhet.

När personer som Leonard Peikoff, Peter Schwartz, Harry Binswanger och Michael Berliner beter sig så uppenbart klandervärt som de har gjort mot George Reisman, då hör man knappast ett enda protestpip från den objektivistiska menigheten. Och de få som ändå piper blir utfrysta – återigen utan att minsta protestpip hörs. I det här fallet agerar flertalet objektivister efter premissen: ”När far super är det rätt.” Nää – fy fan för objektivister!

Det är inte ”uppenbart” att dr Reisman har behandlats orättvist. Men den frågan kan inte bedömas av deltagarna i detta debattforum, om de inte sätter sig in i konflikten. Och varför skulle de vilja göra det när de inte redan är objektivister?

Jodå, den saken är alldeles solklar, och man måste ha rejäla skygglappar för att undvika att se det. Plus en avsevärd förmåga att ställa skygglapparna i ”rätt” läge.

Däremot håller jag med om att detta är fel forum att diskutera saken på. De som är intresserade kan alltid gå in på min hemsida och bläddra runt. (Kolla den engelskspråkiga avdelningen.)

Sedan är ”civilkurage” inte bara en fråga om att våga yttra sig i en debatt eller att uttala obekväma åsikter. För att jag ska kalla något ”civilkurage” måste det finnas med ett element av personligt risktagande: sådant som att man kan bli utsatt för trakasserier, äventyra sin ställning på jobbet, mista vänner och/eller bundsförvanter – saker i den stilen. Att säga att Ayn Rand är en stor filosof och förtjänar att läsas är kanske en smula obekvämt i dagens förtvivlade läge, men det fordrar inte något mod utöver det vanliga. Man blir inte bränd på bål för det, i varje fall…

Inte heller är det civilkurage att beskylla Immanuel Kant för allt elände som drabbat oss under 1900-talet. Det är ju möjligt att det är sant, och att jag bara är för dum för att inse det (eller har läst för lite av Kant för inse vidden av hans ondska). Men att rikta sådana anklagelser mot någon som har varit död i 199 år och inte har den ringaste chans att försvara sig är faktiskt fullständigt riskfritt.

Hade inte Ayn Rand civilkurage?

Att Ayn Rand hade ett civilkurage långt utöver det vanliga vore jag den siste att förneka. Att jag sedan anser att hennes Kantkritik skjuter rejält över målet är en annan sak.

Det är hennes eftersägare och epigoner jag inte är helt nöjd med. Sådana som utnämner Kant till världshistoriens store skurk utan att ha öppnat en bok av honom. Eller sådana som utnämner Aristoteles och Thomas av Aquino till dess stora hjältar utan ha läst en rad av dem (utom möjligtvis i korta citat).

I den konflikt som orsakade en brytning mellan dig [Henrik Unné] och mig såg jag civilkurage endast hos en handfull personer. Resten höll tyst, eller jamade med.

Nu behöver det kanske inte bero på bristande civilkurage. Det kan vara ren djävla dumhet också.

Den osannolikaste kulten i världshistorien

En debattör länkade till en uppsats på nätet som heter ”The Unlikeliest Cult in History”.

Jag har inte läst den här uppsatsen (jag ögnade igenom den som hastigast). Men jag har ju läst Barbara Brandens ”passionsbok”, så jag vet vad det här bråket handlar om.

Det kan ju vara av intresse vad Ayn Rand själv sagt. Så här skrev hon i en uppsats från 1968 (som f.ö. handlade om just det här bråket):

I never wanted and do not now want to be the leader of a “movement”. I do approve of a philosophical or intellectual movement, in the sense of a growing trend among a number of independent individuals sharing the same ideas. But an organized movement is a different matter. (Min kursivering.)

Om nu Ayn Rand inte ens ville att objektivismen skulle vara en organiserad rörelse, hur kan hon då anklagas för att ha grundat en sekt eller en kult? Om det finns andra som försöker gör den till en sekt eller kult, får det väl stå för dem själva.

Sedan är det ju också ett enormt skutt från idén att det är nödvändigt att fälla moraliska omdömen till idén att man måste gilla Rachmaninov bara för att Ayn Rand gjorde det. (Och jag har då aldrig sett i skrift att detta skulle vara ”obligatoriskt” för en ”rättskaffens objektivist”.)

På tal om kulter har jag tyckt mig se embryot till en ”POS-kult” här i landet. Alltemellanåt är det någon som kallar mig ”Sveriges ledande objektivist” eller ”Sveriges främste filosof”. Det är ju smickrande, men någon större trängtan efter att bli sektledare eller kultfigur hyser jag inte.

Replikskifte:

Det centrala här är ju inte Rand, utan objektivismen. Oavsett vad hon avsåg så verkar det ju finnas drag i hennes filosofi som får denna effekt på människor. Såvida det inte är en ren tillfällighet att personer med behov av ”sektliknande beteende” drogs – eller dras – till hennes verk. Delvis var det kanske tidsandan. Men jag måste tillstå att jag ser drag av detta även idag.

Visst, du har ju stött på så många objektivister i din dag, och varenda en av dem har varit en sekteristisk knäppgök!

Samma fråga kom på tapeten lite senare i en annan debatt

Som jag uppfattar det så finns det inslag både i [Ayn Rands] lära och hennes uppträdande som gett denna [kult]effekt.

Jag har läst och hört betydligt mer ”skvaller” om Ayn Rands liv och personlighet – både positivt och negativt – än vad du har gjort, och jag har förstås inte kunnat undgå att göra en eller annan reflexion över hurdan hon ”egentligen var”. Men jag ser ingen större mening i att dryfta detta offentligt med personer som inte läst hennes verk, än mindre då haft något personligen med henne att göra.

Att det sedan är något fel på hennes ”universalarvinges” (Leonards Peikoffs) sätt att behandla folk måste jag ju hålla med om, eftersom jag vet hur han behandlat mig. (Den mannen är f.ö. otroligt skärpt, men det gör ju bara hans beteende än mer oförlåtligt.) Men jag förstår inte hur jag ska kunna hålla Ayn Rand ansvarig för vad hennes arvingar tar sig för ett par decennier efter hennes död. (Fast om allt gott som sker i världen ska tillskrivas Aristoteles och Ayn Rand, och allt ont som sker ska tillskrivas Platon och Kant, får jag väl förmoda att alltihop egentligen är Immanuel Kants fel…)

Och jag har verkligen inte mycket till övers för dem som kritiserar Ayn Rand eller hennes efterföljare för att ”lita för mycket på förnuftet” eller för att de tror att ”moralen kan ha en objektiv grund”. Det där är filosofiskt nonsens av den sort man kan insupa på vilket filosofiseminarium som helst, och jag finner det enbart tröttsamt att ideligen behöva bemöta det.

Det skulle därför aldrig falla mig in att kritisera Rand eller Peikoff eller någon ”rank-and-file Objectivist” som Henrik Unné för att vara ”alltför rationella” eller ”alltför moraliska”. Om jag någonsin kritiserar dem, är det för att de bara svänger sig med orden ”förnuft” och ”moral” (”dygd” ”självständighet”, ”rättvisa”, etc.), och samtidigt struntar blankt i de saker dessa ord refererar till.

För övrigt – om det kan intressera någon – var jag själv under några år runt 1970 medlem i en farlig religiös sekt. Jag fick under den tiden min beskärda del av ledarkult, av behovet av rättning i leden och av nödvändigheten att ta avstånd från och fördöma avfällingar. Så jag borde ha utvecklat ett eller annat känselspröt för sådana här attityder. Att jag tog mig ur den här sekten har Ayn Rand en hel del av förtjänsten för, för det var under denna tid jag först började läsa hennes böcker och nåddes av budskapet att mitt liv är ett självändamål och att jag inte skulle ställa det i någons tjänst. (Det är ju genant att jag inte lyckades komma fram till det på egen hand!) Om jag nu möter samma saker inom den ”objektivistiska rörelsen”, är det klart jag lägger märke till det. Det är ju för djävligt att jag bara ska ha gått från den ena sekten till den andra!


Liktal över Schrödingers katt

”Schrödingers katt” är ett grymt experiment som går till så här: man stänger in en katt i en gaskammare tillsammans med en geigermätare, en radioaktiv isotop och en cyanidampull. När isotopen sönderfaller, ger geigermätaren utslag och utlöser cyanidampullen, som i sin tur dödar katten. Eftersom vi inte vet exakt när isotopen ska sönderfalla – bara att den kommer att sönderfalla inom ett visst tidsintervall – kan vi inte heller veta exakt i vilket ögonblick katten dör. Enligt den version av kvantteorin som Heisenberg och Bohr står för är det så att om vi inte vet i ett givet ögonblick om katten är död eller ej, så är katten inte heller vare sig levande eller död. Schrödinger presenterade detta tankeexperiment för att visa att Heisenbergs och Bohrs version leder till absurda konsekvenser. Ändå finns det folk som tar det som ett bevis på att Heisenberg och Bohr hade rätt – och för att ”orsakslagen bryter samman på subatomär nivå”.

Det här ohyggliga kattexperimentet ägde rum för sisådär 75 år sedan (jag vet inte det exakta årtalet, men det var i den vevan). Så alldeles oavsett att det fanns en kort period under själva experimentets lopp under vilken man inte säkert kunde veta om katten levde eller var död, så vet vi idag med absolut visshet att den är död. Är det inte dags att ge den stackars katten en anständig begravning?

För det första dog katten alldeles i onödan. Det fordras inget avancerat djurplågeri för att göra den poäng som det här experimentet försöker göra. Vanlig enkel slantsingling duger gott.

Det finns bara två möjliga utfall vid slantsingling: krona eller klave. (Möjligheten att myntet ställer sig på kant är så liten att den är försumbar.)

Gör så här: kasta upp myntet med ena handen och låt den landa på den andra. Sedan, innan du hunnit se efter (du kan ju blunda, för säkerhets skull), lägger du handen över myntet. Nu vet du inte om det är krona eller klave. Vad ska du dra för slutsats? Att det varken är krona eller klave? Att det är både krona och klave (på samma gång och i samma avseende)? Att det inte blir vare sig krona eller klave, förrän du lyft handen och tittat efter?

Det är absolut ingen skillnad mellan detta och Schrödingers katt, utom att experimentet kan utföras av vem som helst och inte kräver vare sig radioaktiva isotoper eller något invecklat maskineri. Inte heller fordrar det åratals studier i kvantmekanik. Den som utför det här experimentet behöver inte dölja sig bakom vetenskapens täckmantel. Och utan dessa vetenskapliga attiraljer framstår idén i all sin nakna löjlighet.

För det andra: Schrödinger utförde inte alls det här experimentet för att bevisa att ”slumpen regerar” eller att lagen om orsak och verkan ”kollapsar” på subatomär nivå. Han gjorde det för att påvisa att Bohrs och Heisenbergs version av kvantteorin leder till orimliga konsekvenser!

Men detta hindrar inte folk att komma dragande med den här döda katten så fort frågan om orsakslagens allmängiltighet kommer på tal.

Det finns två möjliga reaktioner när det visas att någon viss teori leder till absurda konsekvenser. Den ena är att avvisa teorin som absurd (och sedan fundera över om den ska förkastas helt eller bara behöver modifieras en smula). Den andra är att säga: ”Titta! Tillvaron är absurd! Den hänger inte ihop! Hur kan ni vara så naiva och osofistikerade att ni inte inser det? Överge det där överreklamerade mänskliga förnuftet!” Det här är ett vägval som varje seriös tänkare allt bör göra tidigt i sin karriär…

Vad katten beträffar må den vila i frid. Och en ursäkt är på sin plats till hela kattsläktet för att den dragits in i en filosofisk träta som inte angår katten själv det minsta!

  1. Strutsar skiljer sig från katter. Innan strutsen har dragit huvudet ur sanden, så varken existerar verkligheten eller existerar inte. Eller?
Replikskifte 1:

Tack för en fin andakt till kisse! Men om strutsen har du fel hypotes: han stoppar inte huvudet i sanden alls om man får tro moderna zoologer. Däremot är det vanligt bland folk!

Får väl be strutsarna om ursäkt då. Förhoppningsvis gick min poäng hem i alla fall.

Replikskifte 2:

1.Experimentet har aldrig utförts. Det är ett rent tankeexperiment. 2. ”Han gjorde det för att påvisa att Bohrs och Heisenbergs version av kvantteorin leder till orimliga konsekvenser!” Det är korrekt. Därför är ditt exempel med myntet inte jämförbart. Ingen har nämligen påstått att myntet befinner sig i ett osäkert tillstånd. Det som har påståtts är att på kvantnivå så kan detta fenomen inträffa.

Jag vet att det var ett tankeexperiment. (Men det var en person i min egen lilla ”fan club” som mejlade mig privat och klagade över att det inte alltid är lätt att avgöra om jag är ironisk eller menar allvar.)

Ingen har nämligen påstått att myntet befinner sig i ett osäkert tillstånd. Det som har påståtts är att på kvantnivå så kan detta fenomen inträffa.

Det var väl ändå det som var en av poängerna med mitt liktal? På alldaglig nivå kan vem som helst se det orimliga i idén. Ska man klara sig undan med den, får man krypa in i en vetenskap som få har några egna insikter i. Det förlänar idén en ”respektabilitetens aura” som den sannerligen inte förtjänar.


Vi behöver en rationell filosofi!

Från debattforumet Svensk Politisk Debatt, med anledning av ett inlägg av Henrik Unné om att maten i våra fängelser skulle vara tio gånger dyrare än skolluncherna, och att det enda som kan avhjälpa detta missförhållandena är en rationell filosofi.

Vi behöver en rationell filosofi! Vi behöver en rationell filosofi! Vi behöver en rationell filosofi!

Henrik har hållit på och tjatat om att vi behöver en rationell filosofi ända sedan 1982. Inte har vi fått någon rationell filosofi för det!

Mest av allt påminner det här om de nyårsönskningar som brukar publiceras i tidningarna varje år. Så gott som alla som uttalar sig önskar att det ska bli fred på jorden och slut på alla krig. När sedan året har gått till ända är det fortfarande inte fred på jorden, och om något krig till äventyrs blivit avslutat, så har det brutit ut ett par andra krig i stället. Konstigt, va?

En rationell filosof som jag studerat en smula skrev en gång att ”wishing won’t make it so”. Det blir inte fred på jorden bara för att folk önskar sig det en gång om året. Och lika litet får vi en rationell filosofi bara genom att ständigt och jämt upprepa att det är det vi behöver.

Replikskifte[23]:

Men vi lever ju i en rationell filosofi. Descartes tankar (Pensées) genomsyrar fortfarande vårt gemensamma tankeliv, till del inblandat med rousseauanism (samhällskontrakt), nihilism (Hägerström) och kantianism (no comments).

Dock, Descartes rationalism finns som beståndsdelar i alla dessa idéer och som en betydande del i vårt samhällssystem. Detta gäller kanske inte vårt politiska system, men vad kan politikerna göra numera, förutom att beskatta medborgarna?

Var finns kopplingen mellan Descartes filosofi och det faktum att fängelsematen kostar tio gånger mer än skolmaten?

Vad fängelselunchen kostar relativt en skollunch har med krasst ekonomiskt agerande att göra, inte med filosofiska tankar från 1600talet (dessutom verkar olika saker jämföras, ett helt dygns näringsintag för internerna mot en enkel skollunch för barnen; enligt Kristina nedan).

På motsvarande sätt skulle man kunna fråga sig vad Einsteins teorier om tidens olika hastighet skulle ha att göra med att man någon gång missar en buss.

Nej, käre POS, lyft blicken och se skillnaden mellan det i sammanhanget triviala (näringsintaget för interner eller den missade bussen) och det generella (tankar av Descartes och Einstein).

Min motdebattör har nog missat poängen, men det är i så fall inte första gången.

Att fängelsematen kostar tio gånger mer än fängelsematen förefaller inte helt rationellt. Även med hänsyn till Kristina Larssons invändning verkar det inte helt rationellt att den kostar dubbelt eller kanske tre gånger så mycket. Nu skriver Henrik att detta visar att vi behöver en rationell filosofi. OK, det kan väl inte skada. Min invändning mot Henrik är att det inte förslår långt att upprepa denna objektivistiska propagandafras om och om igen.

Men nu kommer min motdebattör och säger att det inte alls behövs, eftersom vi redan har fyra rationella filosofier: Descartes’, Rousseaus, Hägerströms och Kants. Så vad ska vi med en femte rationell filosofi till?

Men faktum kvarstår ju: fängelsematen är dyrare än skolmaten.

Jag kan inte se att någon av de filosofier min motdebattör nämner kan åstadkomma något för att råda bot på detta missförhållande. Möjligen då med undantag för Kant. Om människor alltid handlade efter maximer som går att upphöja till allmän lag, skulle de inte begå några brott, de skulle slippa hamna i fängelse, och problemet skulle vara ur världen. (Tyvärr är detta så gott som det enda i Kants filosofi som inte är rent nonsens.)

För att få någon sorts rationalitet i det här föreslår jag två andra filosofer: Leibnitz och Hegel.

Enligt Leibnitz lever vi i den bästa av alla möjliga världar. Gud kunde inte skapa en värld där fängelsemat och skolmat kostade lika mycket; eller rättare sagt: han kunde ha gjort det, men hade han gjort det, skulle det ha blivit något värre fel någon annanstans i världssystemet. Att vi inte alltid kan se detta beror på att vi inte kan inta samma allvetande perspektiv som Gud kan. Kunde vi bara det, skulle vi vara glada och nöjda över att det inte är värre än vad det är.

Och enligt Hegel är detta missförhållande i själva verket ett led i Världsandens fortgående strävan efter självförverkligande. Världsanden vet bäst!

Till båda dessa filosofer kan man förstås svara att med det resonemanget kan man lika gärna försvara Auschwitz eller attacken mot WTC.

Summa summarum: vi behöver en rationell filosofi.

Fan att man alltid ska behöva upprepa det!

Förslag till slutlösning

Skulle det inte kunna vara så att skillnaden i kostnad beror på stordriftsfördelar? Det är ju väldigt många skolbarn som ska utspisas varje dag, men relativt få fångar.

Är det så, är förstås både Henrik och jag ute och seglar, när vi tror att problemet skulle kunna lösas med en rationell filosofi.

I stället skulle jag då föreslå följande lösning: bygg ut fängelseväsendet, så att vi har lika många och lika stora fängelser som vi idag har skolor.

Det blir förstås ett problem att fylla på dessa fängelser med interner. Men eftersom vi allesammans är fattiga, syndiga människor, behäftade med arvsynd, så är det ju strängt taget ingen av oss som förtjänar att leva i frihet. Problemet att fylla på med interner löses enkelt genom att man sätter folk i fängelse inte bara för brott de begått, utan också för brott som de skulle kunna tänkas begå i framtiden.

Men mitt förslag skulle ungdomar kunna gå direkt från skolan i fängelse (möjligen med uppehåll för värnpliktstjänstgöring).

Allt skulle bli så mycket enklare. Och vi skulle komma betydligt närmare det socialistiska målet med total inkomstutjämning.

Återstår att bestämma vem som ska sköta den administrativa ruljangsen. Men redan Platon satt ju inne med lösningen på det problemet: gör filosoferna till kungar och kungarna till filosofer![24]

Replikskifte 1:

Hur ska man kunna tänka klart utan rationella filosofiska idéer? Till att börja med måste man ha de rätta metafysiska axiomen (åtminstone implicit) – verkligheten är vad den är, den är vetbar, den är kausal, verklighetens fakta är oberoende av subjektet, osv. Sedan måste man ha rationella kunskapsteoretiska principer (åtminstone implicit) – man måste undvika kontradiktioner i sitt tänkande, man måste ha ens egna varseblivningar som grund, man måste integrera sina kunskaper, man måste granska andras påståenden kritiskt, osv.

Så visst spelar det en stor roll för ens tänkande om man har en rationell filosofi eller inte.[25]

Jovisst, men jag har också hört glunkas att det hör till en rationell filosofi att alltid ta hänsyn till kontexten.

Till kontexten här hör att dina siffror (5 kr för skolpilten, 50 kr för fången) har satts i fråga av Kristina Larsson. Till kontexten hör också mitt påpekande att kostnadsskillnaden kan ha med stordriftsfördelar att göra. (Jag påstår inte att det nödvändigtvis är så, men möjligheten bör undersökas.) Och om det är så, är det faktiskt fråga om en helt normal marknadsmekanism.

Med detta vill jag naturligtvis inte ha sagt att vare sig vårt skolsystem eller vårt kriminalsystem är alltigenom rationellt. Existensen bevare mig från att säga något sådant!

Replikskifte 2:

Måste man har en dogmatisk rationell filosofi för att kunna tänka klart?

Det är absolut nödvändigt att ha en dogmatisk filosofi för att tänka klart. Annars måste man tänka alldeles själv, och då blir det förstås oklart. Om sedan filosofin är rationell spelar inte så stor roll.

Äsch…

Om jag ska försöka vara lite allvarlig, så undrar jag varifrån du fått idén att en rationell filosofi skulle behöva vara dogmatisk?

Det är klart jag kan svara att så länge ens dogmer är rationella, kan man gott hålla sig till dem. Men det blir ju mest en lek med ord. Använder man ordet så som det brukar användas, då tycker jag allt att dogmatism och rationalitet är oförenliga företeelser.

Är det fråga om något allmänt intryck du fått av alla testuggande objektivister som härjar på detta debattforum?

POS (som stenhårt håller fast vid dogmen att all dogmatism ska förkastas)


Några bidrag till objektivismens sociologi

En person som kallar sig Gandalf satte igång en debatt på Liberal Debatt om ”den objektivistiska rörelsen i Sverige” som kom att handla om vilken typ av personer som attraheras av objektivismen.

(i)

Du har glömt ett par väsentliga människotyper som dras till objektivismen.

Dels finns det en del kroppsbyggare. Anledningen till det är att en känd amerikansk kroppsbyggare, Michael Mentzer, var objektivist och propagerade en hel del för Ayn Rand. (Jag vet att det finns åtminstone två personer i Sverige som kom i kontakt med objektivismen på det sättet.[26])

Och sedan får vi inte glömma att både Billie Jean King och Martina Navratilova har uttalat sin uppskattning av Atlas. Varav vi måste dra slutsatsen att objektivismen utövar en enorm dragningskraft på lesbiska tennisstjärnor.

Jag återkommer kanske senare med ett utförligare och lite mer seriöst svar.

(ii)

Gandalfs sociologiska undersökning av vilka som blir objektivister grundar sig på ett alldeles för litet faktaunderlag. Nu känner jag långt ifrån varenda objektivist i världen, så mitt faktaunderlag är inte mycket större det. Men några iakttagelser/invändningar kan jag väl bidra med.

Den randianska magneten verkar nästan uteslutande som starkast på individer som är män och dessutom unga män. Medelåldern ligger väl runt 20 år.

Stämmer inte in på mig i alla fall. Jag var trettio när jag först började läsa Ayn Rand. Henrik Unné och Filip Björner (som är de jag känner bäst) var i den åldern också, eller kanske något år yngre. Och för något år sedan fick jag kontakt med en person som närmade sig 50, som nyligen börjat intressera sig.

Vad gäller mansdominansen, så verkar det stämma här i Sverige. (Jag minns bara en kvinnlig objektivist som varit aktiv i Sverige, och hon har flyttat till Nya Zeeland.) Jag tror inte den dominansen är lika stor i andra länder.

Många av dessa unga män förefaller söka en struktur och mening i det strikt logiska. Rollspel, strategispel, datorspel, programmering och en musiksmak som domineras av det närmast matematiska i klassiska stycken eller i syntetiskt skapade ljudbilder (synth/ hårdrock) där taktfasthet råder.

Stämmer inte för fem öre på mig. Hårdrock lyssnar jag överhuvudtaget aldrig på. (Därmed inte sagt att andra inte gör det.) Men OK, klassisk musik gillar jag.

De har läst mer av serietidningar och böcker ur science-fiction/fantasy-genren än en mångfald av etablerad ”stor” litteratur.

Jag läste Stålmannen med stort intresse när jag var i åttaårsåldern (och mina föräldrar pikade mig för det), men idag föredrar jag nog Kalle och Hobbe. Röda Nejlikan gillade jag givetvis skarpt, när jag blev lite äldre. SF läser jag inte särskilt mycket (men där kan du ju alltid dra till med John-Henri Holmberg som motexempel). Av fantasy har jag bara läst Tolkien (som hör till mina stora favoriter); jag har aldrig brytt mig om att läsa något annat, för jag skulle säkert bli besviken på dem efter Sagan om ringen.

När jag var i den där åldern då de flesta faller offer för Ayn Rand var mina litterära favoriter Herman Hesse och Thomas Mann (och, för all del, Dostojevski).

Och en hel del av Homeros och de andra stora grabbarna har jag faktiskt läst.

(Det blev en förfärlig massa tal i egen sak. Men du får nog fråga varje objektivist för sig, innan du drar allt för vittgående slutsatser.)

Kan man inte slå andra män på käften eller spöa skiten ur killen som är bufflig mot en på bussen så kan man åtminstone spöa skiten ur andra med logik och specialkunskaper om österrikisk nationalekonomi…

Visst, visst, det är väl det jag håller på med hela tiden? Något annat skäl till att klämma sig igenom mastiga volymer som Böhm-Bawerks Capital and Interest än att spöa skiten ur de mindre vetande kan det väl inte finnas?

…eller tjusiga begrepp såsom ”qua” eller ”psykoepistemologi”.

Qua person som gärna använder den svenska synonymen ”i egenskap av” finner jag detta lite larvigt.

Fast det är klart: använder man ett ord som ”psykoepistemologi”, får man allt göra sig omaket att förklara det. (Nu har jag inte använt det i detta forum, så jag bryr mig inte om att förklara det.)

Objektivister har liksom de flesta andra grupperingar egenutvecklade begrepp och nyckelord.

Jodå, men inte så värst många.

[Objektivister slänger] sina truismer i huvudet på elaka kollektivister och evaderare.

Jag gillar truismer! Det är ofta det mest näraliggande och självklara som folk missar. (Kollektivister och evaderare kan dra åt h-e, men det är en annan sak.)

För att visa vem som minsann är mest logisk.

Suck…

Vem som är mest trogen sin Rand.

Suck…

Vem som vinner åhörarnas applåder.

Suck…[27]

(iii)

Till saken hör att jag känner en kille som står mig nära och som är 21 år. Allt sedan han började diskutera med objektivister har han förändrats till det negativa. Inte bara enligt mig, utan alla som känner honom upplever detta. Han ifrågasätter sig själv ständigt, har taskigt självförtroende, försöker vara ”rationell” efter en sorts mall som konstruerats av intellektuella bakom ledande objektivistiska organisationer. Det mesta i hans värld verkar plötsligt vara så svart eller vitt, det mesta nattsvart och dystert.

Jag talar inte om ”objektivister” som grupp, utan om den här killen och mina observationer av honom.[28] Att du läser Capitalism m.fl. böcker med rationellt själviska motiv i grunden betvivlar jag inte. Men den här killen gör definitivt inte det, enligt mig. Han gör det för att visa hur påläst han är och söker en identitet i den ”objektivistiska rörelsen”. Han vill skaffa sig ”ammunition” för att kunna skjuta argument i huvudet på sina ”fiender”. Han drömmer om att träffa en livspartner med sådana egenskaper som hjältinnorna i Rands romaner, men avfjärmar sig från ”vanliga” tjejer. ”Ska jag ha en flickvän så ska hon vara objektivist!” resonerar han. Lycka till, säger jag.

Den här killen brukade vara pigg på att undersöka olika filosofers synsätt. Idag är han fördömande, gravallvarlig och dyster för det mesta. Han tycks ha bestämt sig för att Rands filosofi är den ultimata sanningen med färdiga lösningar på det mesta i tillvaron. Han sluter sig mer och mer mentalt. Han pratar om hur fel det är med våld men sitter ändå och spelar grova våldsspel på datorn som exempelvis Postal 2 och Soldier of Fortune 2 i timmar efter timmar efter timmar. Pluggar visserligen lite matte och programmering, men mest för att han hoppas kunna tjäna bra med pengar på en återhämtande IT-sektor som färdig civilingenör om några år. Lyssnar på monoton technomusik, samma låtar om och om igen. Men frågar man honom vilken musik han gillar så blir svaret ”Rachmaninov”, som han har i hyllan men fråga mig inte varför, för han lyssnar inte på denna (och annan klassisk Ayn Randapproved) musik.

Men jag förstår inte varför andra objektivister som påverkar honom inte gör mer för att sätta stopp för det här. De tycks snarare uppmuntra honom att bli alltmer isolerad och säga upp bekantskapen med sådana vänner som jag, som faktiskt bryr mig även om det verkar som att jag är en mystisk evader och smygkollektivist som älskar altruismen och vill se honom lida i ett tillstånd av pragmatism och skepticism i purgatorium.

Nej, det här låter ju inte roligt alls. Jag har hört talas om att sådant här förekommer, men jag har aldrig själv stött på något fall som är så extremt som det du beskriver. Man får väl hoppas att detta bara är en övergående fas i den här killens utveckling.

Jag har själv sett väldigt mycket av den här attityden under årens lopp, och jag kan verkligen inte påstå att jag gillar den. (I och för sig har jag i någon mån haft den själv, men det är inget jag gillar mig själv för heller.)

Jag tror att objektivister (eller somliga av dem – man ska inte dra dem alla över en kam) har en benägenhet att ta kritik mot Ayn Rand som en personlig förolämpning. (Jag gjorde det själv förr i världen, men på den punkten har jag lugnat ner mig med åren.)

Sedan finns det också, som du noterar, en benägenhet att ta motstånd mot objektivismen som ett utslag av ”evasion”. Ibland är det nog så, men det är inte alls någon generell sanning. Mycket oftare handlar det om missförstånd eller okunnighet eller att det tar tid att ta åt sig nya och främmande idéer. Och dessutom är det faktiskt helt omöjligt att veta om en annan person ägnar sig åt evasion eller inte. Man skulle behöva vara telepatisk för att med säkerhet avgöra en sådan sak!

(iv)

[Citat ur en uppsats av Nathaniel Branden:]

Her readers come to me and they say; ”Boy, it was so great. I read her books and I got rid of the guilt that the Church laid on me. I got rid of the guilt over sex. Or wanting to make money.” ”Why have you come to see me?”, I ask. ”Well, now I’m guilty about something else. I’m not as good as John Galt. Sometimes I’m not even sure I’m as good as Eddie Willers,” they respond.

A man came to me a little while ago for psychotherapy. He was involved in a love affair with a woman. He was happy with her. She was happy with him. But he had a problem; he wasn’t convinced she was worthy of him — he wasn’t convinced she was ”enough.” And why not? Because, although she worked for a living, her life was not organized around some activity comparable to building railroads. ”She isn’t a Dagny Taggart.” The fact that he was happy with her seemed to matter less to him than the fact that she didn’t live up to a certain notion of what the ideal woman was supposed to be like.

Jag tycker den här inställningen är lite underlig. Det är ju faktiskt rätt enkelt att bara vara sig själv i stället för att ständigt jämföra sig med Ayn Rands hjältar.

Nu finns det säkert psykologiska förklaringar på det här. Personen Branden talar om lider uppenbarligen av bristande självförtroende. Han börjar med att känna sig mindervärdig för att han gillar sex och pengar, och sedan känner han sig i stället mindervärdig för att han inte är som John Galt.

Och att avstå från en lycklig romantisk relation därför att flickvännen inte är en exakt kopia av Dagny är givetvis rena vanvettet!

Nu ska man förstås skilja på filosofi och psykologi – och inte vänta sig att objektivismen i ett nafs ska lösa alla ens psykologiska problem!

(v)

Det verkar som om debatten har lämnat ”Den objektivistiska rörelsen i Sverige” och nu handlar om Gandalfs 21-årige kompis. Låt mig bara säga att man ska akta sig för att ställa psykologiska diagnoser (som att han ”lider av depression”) på människor man aldrig har träffat.

Depression är en allvarlig sjukdom, och det enda som hjälper är rätt medicinering. Om den här personen har sådana symptom som ständig ångest och återkommande gråtattacker, då är det en depression, och då bör han kontakta en läkare som kan skriva ut rätt medicin åt honom. Om han inte har de symptomen, så är det något annat.

Sedan det här med att han påstår sig gilla Rachmaninov (som var Ayn Rands favorit bland klassiska tonsättare):

I mitten av 80-talet höll Leonard Peikoff en hel kurs på 12 föreläsningar, ”Understanding Objectivism”, som i stort handlar om hur man skiljer väsentligt från oväsentligt vad gäller objektivismen. En sak han nämnde i början (s.a.s. för att ringa in problemet) är att det finns folk som får höra att Ayn Rand ogillade Beethoven, och så började de förebrå sig själv för att de gillar Beethoven. Eller de fick höra att hon föredrog skyskrapor framför naturscenerier, och så tyckte de inte att de själva var ”riktiga objektivister” därför att de hade motsatt preferens. Det här är uppenbarligen en oförmåga att skilja objektivismen som filosofi från Ayn Rands personliga egenheter.

(Jag själv är ingen större Rachmaninovbeundrare. Jag tycker att andra och tredje pianokonserten är superba, medan annat jag hört av honom lämnar mig rätt likgiltig. Och Beethoven är en av mina stora favoriter!)

(vi)

Det florerar så mycket fåniga missuppfattningar och påhitt om vad objektivismen är, att man kan bli knasig på att besvara dessa.

Instämmer helhjärtat!

Jag har aldrig råkat ut för något krav eller påtryckningar om att jag bör säga upp bekantskapen med några av mina ”andra” vänner.

Tyvärr förekommer sådant. Jag har blivit indragen i en del personkonflikter under årens lopp, som föreföll viktiga när de pågick, men som i efterhand verkar fullständigt meningslösa.

Och tyvärr kommer sådant ibland från ”högsta ort”. När jag tog parti för George Reisman i hans dispyt med ARI, skrev någon på ARI till Henrik Unné och sade åt honom att han fortsättningsvis inte fick samarbeta med mig. Henrik är en lydig pojke, så Henrik lydde.

Och i samma veva var det en person som skrev till mig och rådde mig att ta avstånd från Reisman, därför att det skulle ”ligga i mitt egenintresse”. Jag ansåg allt att jag bäst kunde tillvarata mitt egenintresse alldeles själv. När jag sedan försökte diskutera saken med honom, blev han så otrevlig att jag fann mig tvungen att bryta med honom.

Allt är inte bara frid och fröjd!


Objektiv sanning

Från en debatt på forumet Liberal Debatt, initierad av en person som skriver under sign. ”kid”, d.v.s. ”barnrumpa”.

”Objektiv sanning” är ju strängt taget en pleonasm. För om jag säger att något är sant, lägger jag ju inte till något, om jag också säger att det är ”objektivt sant”.

Vad skulle motsatsen vara? En ”subjektiv sanning”? En sanning som handlar om något ”rent subjektivt”, som t.ex. en dröm man har haft eller något man sätter sig och fantiserar ihop?

Men normalt hävdar man väl inte att ens drömmar eller fantasier är ”sanna”?

Det är ju bara om man drömmer eller fantiserar ihop något och sedan påstår att det är verkligt som någon kan komma och invända: ”Nej du, det var inte sant. Så förhåller det sig inte alls.”

Nu var ju ”kids” fråga inte vad som menas med ”objektiv sanning” utan hur man kommer fram till den objektiva sanningen i någon viss fråga.

På den frågan finns det ju en del ”objektivistiska patentsvar”, så jag kan ju saxa ett sådant patentsvar ur en uppsats av Leonard Peikoff:

”Rätta dig efter förnuftet” betyder i huvudsak: grunda kunskapen på iakttagelser; bilda begrepp i enlighet med faktiska (mätbara) förhållanden mellan konkreta företeelser; använd begrepp i enlighet med logikens regler (ytterst, identitetslagen). Eftersom var och en av dessa beståndsdelar grundar sig på verkliga fakta [åter en pleonasm: vad skulle menas med ”overkliga fakta”?], är de slutsatser som nås genom en förnuftsprocess objektiva. (”Objektivismens filosofi: en kort sammanfattning”, Objektivistisk skriftserie nr 7; uppsatsen är ett utdrag ur The Ominous Parallels.)

(Att de här förhållandena ska vara ”mätbara” får vi väl ta upp, när vi kommer till kap. 3 i studiecirkeln.)

Det kan kanske behövas lite kött på benen här, så låt mig ta ett enkelt exempel: det är sant (och en objektiv sanning) att jag inte har hunnit diska efter middagen i går. Det kan jag konstatera genom att göra en enkel iakttagelse. Det förutsätter att jag lyckats bilda begreppet ”diska” (och kan skilja ”diska” från ”städa”, ”röka”, ”knappa in ett debattinlägg på datorn” eller ”slå dank”). Och logiken är att det inte kan vara diskat och odiskat i mitt kök på samma gång och i samma avseende.

Om exemplet är för enkelt, så kom med något krångligare.

Fast varför det skulle vara så förfärligt svårt att komma fram till objektiva sanningar förstår jag inte. Tillvaron är ju smockfull med objekt: att identifiera de här objekten och tala sanning om dem kan väl knappast innebära oöverstigliga svårigheter?

Replikskifte:

Är du hundra procent säker på att det ligger i alla människors intresse att vara rationella egoister, är det det bästa sättet att leva våra liv?

Menar du verkligen att jag ska behöva tröska igenom argumenten för rationell egoism en gång till? Det har jag gjort tillräckligt många gånger förr. Att förklara för andra varför de ska leva sina liv för sin egen skull är ju faktiskt rena altruismen.

Jag föreslår allt att innan du ställer mig frågor på detta forum, så ska du läsa mina samlade skrifter.[29] Eller åtminstone ta en titt på min hemsida. (Länken finns i min profil.)

Beklagar snäsigheten, men jag har rimligt att döma färre år kvar att leva här på jorden än du, och jag hade tänkt tillbringa dem med att praktisera rationell egoism och inte öda all min tid på att förklara hur bra det är.

Kom på en sak, som i och för sig är lika enkel och trivial som allt annat jag kommer på.

Det finns en typ av frågor som ständigt dyker upp i debatter av det här slaget, och som vanligtvis (om jag får lov att vara sarkastisk) ställs av barnungar. ”Är du säker på att verkligheten är verklig?” är en sådan fråga. ”Hur vet du att det är förnuftigt att vara förnuftig?” är en annan.

Kids fråga: ”Är du hundra procent säker på att det ligger i alla människors intresse att vara rationella egoister, är det bästa sättet att leva våra liv?” är ju en fråga av samma slag. För vad innebär den i själva verket? ”Hur vet du att det ligger i människors eget intresse att tillvarata sina egna intressen?”

Det enklaste sättet att besvara klurigheter av det här slaget är faktiskt att fråga sig vad frågan egentligen innebär.


Debatt om anarkokapitalism

Från forumet Liberal Debatt.

(i)

Historien är fylld av våldshandlingar, somliga initierade av stater, andra av enskilda individer, andra åter av stammar eller klaner (m.a.o. av rudimentära statsbildningar). Att utifrån detta diskutera vilket som är det ideala samhällsskicket är bara att diskutera vilken som är den bäste, resp. den värste, kålsuparen.

Men de som framhåller det medeltida Island som det ideala samhällsskicket borde sätta sig ner och studera den isländska sagolitteraturen, t.ex. Njáls saga (det går bra med Egil Skallagrimson eller Gunnlaug Ormstunga också, eller vilken som helst). Man kan inte säga annat än att detta ”anarkistiska idealsamhälle” karaktäriserades av evinnerliga släktfejder.

Och den ”utrikespolitik” detta anarkistsamhälle bedrev bestod huvudsakligen i sjöröveri.

(ii)

Det kommer att dröja innan vi får en nattväktarstat. (Det kommer inte att ske i vår generation.) Men uppenbarligen står vi inför ett enormt dilemma den dag den är införd: det kommer att finnas en hoper anarkister som vägrar att delegera sin rätt till självförsvar till denna enormt förtryckande stat, och som vill sköta försvar och rättskipning själva i stället.

Men lösningen på dilemmat är också väldigt enkel: tillåt anarkisterna fritt utträde ur nattväktarstaten. Det borde inte vara svårare än det idag är att utträda ur Svenska kyrkan. En liten summa för att trycka upp blanketter skulle betunga nattväktarstatens budget, men knappast så stor att man skulle behöva överge principen om frivillig beskattning. (Portot kan anarkisterna själva gott stå för.)

Den som på så sätt utträder ur nattväktarstaten kan förstås inte heller åberopa eller påräkna nattväktarstatens beskydd, om eller när det skulle behövas. Blir anarkisten t.ex. bestulen eller mördad, så ingriper inte nattväktarpolisen eller nattväktardomstolen, utan han blir tvungen att vända sig någon annanstans.

Det här skulle fungera alldeles utmärkt, så länge anarkisterna utövar sin egen privata rättskipning i umgänget med varandra. Det är först när vi andra, vi som har delegerat vår rätt till självförsvar till nattväktarstaten, blir drabbade, som nattväktarstaten har anledning ingripa mot anarkisterna.

Frågan är hur länge det skulle dröja?

Annars är ju allt frid och fröjd. Anarkokapitalisterna får som de vill, och vi andra får som vi vill.

Eftersom detta dilemma tillhör en så avlägsen framtid, och dessutom är så lättlöst, tycker jag att klyftan mellan ”nattväktarstatare” och ”anarkokapitalister” mest är en käbbelklyfta, och att det finns viktigare saker att diskutera – t.ex. vad vi kan göra eller inte göra idag för att minska statens makt och öka friheten.

Replikskifte 1:

Men då får du allt förklara raderna i din artikel [”Har en nattväktarstat rätt till sitt våldsmonopol?”] där du mer eller mindre placerar anarkokapitalister på samma hörn som marxister (som jag skyr som pesten)…

Därför att de har samma uttalade målsättning, nämligen statens söndervittring.

Jag undrar om du, som verkar väldigt inläst på Murray Rothbard, också har läst hans lilla skrift Left and Right: the Prospects of Liberty. Det är framför allt från den pamfletten jag har min uppfattning om marxismens och anarkokapitalismens väsensfrändskap.

Så länge Rothbard inte är anarkist är han f.ö. väldigt bra!

Replikskifte 2:

Enligt mina källor (har inte läst Rothbard första hand) så blev Rothbard en beundrare av Sovjetunionen, och ansåg att det var USA som var den stora skurken i det kalla kriget.

Det står om det i pamfletten jag nämnde, och också i For a New Liberty.

Beundrare av Sovjetunionen är nog fel ord. Men han tar dess utrikespolitik i försvar. Han tycks också mena att Finland, under president Paasikivi, gjorde rätt som lät sig ”finlandiseras” efter Andra världskriget.

(iii)

På tal om Murray Rothbards inställning till kommunistländer hittade jag följande ute på nätet idag:

The source of many conservatives’ and libertarians’ hatred for America is, however, no mystery: the baneful influence of the founder of the Libertarian Party, Murray Rothbard. He is the reason why so much of the entire libertarian movement is in bed with the hate-America left, and why so many conservatives are getting under the same covers.

The intellectual parents of the libertarian movement are philosopher Ayn Rand and economist Murray Rothbard, whose followers caused an ideological split in the movement in the 1970s. Randian libertarians are pro-defense, pro-America; Rothbardians are the opposite. Tragically, the latter seized control of the Libertarian Party and have not relinquished it since.

I will never forget the day I canceled my subscription to Rothbard’s Libertarian Forum newsletter in 1974. The lead editorial was written by Rothbard, in which he said: ”The Soviet Union is the greatest force for peace in the world today.” Not once – never – did Rothbard take the side of America in any dispute with the Soviet Union.

Citatet är ur en artikel av Jack Wheeler, en person som jag i övrigt inte vet något om.

Replikskifte:

I sådana fall var Rothbard onekligen ute och cyklade ibland. Att stödja Sovjetunionen, och kalla det fredligt, är bara dumt.

Däremot behöver man inte hastigt och lustigt stödja all militärintervention jänkarna ägnat sig åt utomlands: mycket av det är inte bara rättighetskränkande (om det nu skulle vara ett ”bara”…), utan dessutom, av allt att döma, kontraproduktivt och motsägelsefullt.

Hur logiskt är det av jänkarna att hålla sig väl med Saudi-Arabien, om det nu är mänskliga rättigheter de är bekymrade om? Hur logiskt är det av USA att ha sitt fångläger på Guantanamo Bay, om de nu skulle bry sig om mänskliga rättigheter? Varför detta nästintill oreserverade stöd för Israels alla göranden och låtanden (som onekligen är rättighetskränkande[30])?

Och man kan ju misstänka att USA:s politik gentemot Sovjetunionen snarare bidrog till att hålla liv i Sovjet än orsakade dess fall. Men det är en spekulation.

Men vänta nu ett ögonblick…

Ingen objektivist (eller ”randiansk libertarian”, för att använda Wheelers språkbruk) har någonsin hävdat att dagens USA skulle vara perfekt. Tvärtom vimlar objektivismen av uttalanden om att USA frångått sina egna ursprungliga principer och av varningar för att, om inte trenden bryts, USA kan vara på väg mot ren etatism. Så det är ju inte alls det som är tvistefrågan!

Men det är ett rejält hopp härifrån till att, som Rothbard, ta Sovjets parti i det kalla kriget. Och det finns gott om uttalanden i den här stilen, både i pamfletten Left and Right och i For a New Liberty. I Left and Right gör han stort väsen av att kommunisterna från början var ”statsfientliga” och hade ”statens söndervittring” som målsättning. Detta gör dem tydligen, i Rothbards ögon, till bundsförvanter. Att medlen för att åstadkomma denna söndervittring var ett gå via ”proletariatets diktatur”, likvidering av meningsmotståndare, tvångsarbetsläger och annat mindre trevligt, det tycks Rothbard betrakta som ”olycksfall i arbetet” – eller som en beklaglig men oundviklig reaktion på ”västerländsk imperialism”. (Du kan ju läsa pamfletten själv, ifall du tror att jag överdriver.)

Varför Rothbard intog denna attityd har jag ingen aning om. Det finns en viss logik i att om man menar att staten som sådan är upphov till allt ont i världen, så bekymrar man sig inte nämnvärt om det gäller en blandekonomisk, interventionistisk stat eller en ren diktatur. Men att gå så långt som till att föredra diktaturer?

Och jag är uppriktigt sagt mystifierad av Rothbard på den här punkten. För när han skriver om sådana saker som österrikisk konjunkturteori eller guldmyntfot eller interventionism i banksystemet är han alldeles ypperlig. Jag vet inte om det är så att vissa premisser kan få det att slå slint i huvudet även på de intelligentaste.

PS. F.ö. tror jag att Sovjetimperiet skulle ha fallit långt tidigare, ifall USA och västvärlden intagit en hårdare attityd. Om något är en skandal här, så är det utförsäljningen av Östeuropa till Stalin i Jalta, och att Sovjet gjordes till ”charter member” i Förenta Nationerna.


Oändlighet och Big Bang

På debattforumet Liberal Debatt finns också en studiecirkel om Leonard Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. De följande inläggen hör till diskussionen om kap. 1, ”Reality”.

(i)

Jag tycker själv att ”oändlighetsfrågan” är en smula knepig. Eftersom jag inte har så värst stora kunskaper om ”universum som helhet”, blir det mest en sorts begreppsanalytisk deduktion (”vad fan betyder egentligen de här begreppen?”).

Det enda jag med säkerhet vet är att det inte finns något ”utanför” eller ”före” eller ”efter” universum, för det skulle innebära en självmotsägelse. (”Universum” eller ”världen” är totaliteten av det som finns, så hur skulle det kunna finnas något utanför eller före eller efter denna totalitet?)

Men vad menas med ”oändlighet” i det här sammanhanget? Jag kan kalla en cirkelperiferi eller en klotyta ”oändlig”, och då menar jag att den inte har någon början eller något slut. Men hur är detta tillämpligt på universum som helhet?

Peikoff insisterar på att universum är ”finite”, d.v.s. ”ändligt” eller ”begränsat”. Men vad menas med det? Jag kan komma ”till vägs ände”. Men det betyder ju inte att hela världen tar slut; det kan finns en skog eller något där vägen tar slut. Men det kan ju inte finnas något ställe här i världen, där hela världen tar slut!

Och gränser är något som finns inom världen. Sverige har en gräns mot Norge, t.ex., och mitt tålamod kan ha en gräns där det övergår till otålighet. Men universum kan ju inte gärna ha någon gräns mot ”icke-universum”.

Det är sådana här knepiga frågor som gör att jag numera nästan uteslutande fokuserar min uppmärksamhet på hundlivet i centrala Strängnäs . Det ligger åtminstone inom min horisont! (Samt är för min livskamrat en aldrig sinande källa till glädje!)

Replikskifte:

Peikoff hävdar att universum är evigt, d.v.s. har alltid funnits och kommer (antar jag) alltid att finnas… Men det hävdas också senare, vilket jag också är med på, att en faktisk oändlighet är en motsägelse.

Peikoffs svar på detta (jag tror inte det står i boken, men frågan brukar komma upp under frågestunder) är att ”evig” (”eternal”) inte betyder detsamma som ”oändlig”. ”Evig” betyder att universum inte finns i tiden, utan att tiden finns i universum. Och därmed blir det meningslöst att fråga sig när universum självt började, eller när det kommer att ta slut.

Men, som sagt, sådana här frågor är lite knepiga.

(ii)

Det finns, som jag ser det, ett litet problem med teorin om Big Bang.

Teorin säger ju att universum från början var väldigt litet (bara en liten klump som plötsligt exploderade) och att det sedan växt till sig något alldeles förfärligt.

Men hur skulle universum som helhet kunna växa eller krympa?

Parallellexempel: om städerna växer och breder ut sig, så gör de det på landsbygdens bekostnad. När städerna blir större till ytan, blir det lite mindre landsbygd på jorden. Och om civilisationen skulle gå bakåt och städerna börja krympa, blir det lite mer landsbygd.

Men om universum som helhet växer och breder ut sig, måste det göra det på ”intets” bekostnad. När universum växer, blir ”intet” lite mindre. Och om det krymper (som i idén om ett ”oscillerande universum”), blir ”intet” i stället lite större. Men hur kan ”intet” bli större eller mindre?

Nu sägs det att det finns observationer som bekräftar teorin att universum expanderar. Det har att göra med något som kallas ”rödförskjutning”. Jag är inte insatt i astrofysik, så jag kan inte bedöma den saken. Man kan tänka sig (det här är ren spekulation, förstås) att vi själva befinner sig i en del av universum som expanderar, och att det finns någon annan del av universum som i stället krymper. (Astronomerna i den delen av universum är säkert väldigt bekymrade över alla observationer som tyder på att universum håller på att ta slut; de kan ju inte gärna veta hur mycket vår del av universum växer och frodas.)

Replikskifte:

Alltså, det du missar är att rummet expanderar. Det är inte alls samma sak som att en stad växer. Staden växer i ett rum som inte blir större bara för att staden blir större. I och med att universum expanderar, expanderar också rummet.

Om rummet expanderar, måste det göra det på bekostnad av något som ligger ”utanför rummet”. Men det finns ingenting ”utanför rummet”. ”Utanför” är ett rumsbegrepp. ”Utanför rummet” skulle betyda ett ställe där det inte finns något rum. (”Ställe” är också ett rumsbegrepp.)

Ta Andreas Agoranders exempel med prickarna som kommer på större avstånd från varandra, därför att de är målade på ett tänjbart material.[31] Det är möjligt, därför att materialet är tänjbart. Men jag ser ingen mening i idén att ”universum (eller rummet) som helhet” skulle vara tänjbart.


Debatt om Reisman

Också denna debatt ägde rum på forumet Liberal Debatt.

(i)

Jag borde egentligen inte lägga mig i debatten mellan Adam och Dennis, för den kan lätt bli en heltidssysselsättning, och heltidssysselsättningar har jag redan gott om. Men någon måste väl svara. Så låt mig börja med att citera Reisman själv, s. 42 i Capitalism:

george-reismanThe second challenge to economics’ focus on wealth is the mistaken claim that economics is a science of choices rather than a science of wealth—a science which studies the “allocation of scarce means among competing ends.” [Här följer en fotnot med hänvisning till Israel Kirzners The Economic Point of View, en bok som jag måste erkänna har stått i min bokhylla i åratal utan att jag kommit mig för att läsa den; det kanske är dags nu.]

This contention rests on a logical fallacy. It does not see that what gives rise to economics’ study of choices and its concern with the allocation of scarce means among competing ends is the fact that people have a virtually limitless need for wealth but only a limited capability of satisfying that need at any given time. Thus, people must choose which aspects of their need for wealth are to be satisfied and which are not. Economics studies the determinants of human choice only insofar as they concern choices of how to spend incomes that are of necessity limited, and only insofar as they affect the attraction of capital and labor to the production of some goods rather than other goods. In other words, it studies wealth. As will be seen, in a division-of-labor society this refers to the rendition of such services for the purpose of earning money. Thus, the services of personal physicians, personal attorneys, barbers, and the like come within the sphere of economics insofar as they are performed for money, which is the means by which these parties obtain wealth.

To claim that economics is on this account a science of human choices rather than of wealth is to confuse an aspect of the science with its totality. To adopt this view is to be led to ignore all the really crucial matters that economics deals with and to seek esoteric extensions of the subject that have nothing whatever to do with its actual nature. Fortunately, those who adopt this view are highly inconsistent in its application and generally continue to devote most of their attention to the serious business of economics and leave the alleged necessity of extending the subject beyond the domain of wealth as a task to be carried out in the indefinite future.

[Fotnot:] Regrettably, this criticism applies to the great von Mises and his efforts to portray economics as merely the “hitherto best developed part” of an allegedly wider science of human action known as praxeology. See Ludwig von Mises, Human Action, 3d ed. rev. (Chicago: Henry Regnery Co., 1966), pp. 1–10 passim. I wish to note, indeed to stress, however, that even when I have ultimately come to disagree with some position of von Mises, as in this case, I do not recall ever having read so much as a single paragraph of his writings that did not serve as the most powerful stimulus to my own thinking. Therefore, I urge everyone to give the most serious consideration to every portion of his writings.

Dennis citerar följande ur Human Action:

For a long time men failed to realize that the transition from the classical theory of value to the subjective theory of value was much more than the substitution of a more satisfactory theory of market exchange for a less satisfactory one. The general theory of choice and preference goes far beyond the horizon which encompassed the scope of economic problems as circumscribed by the economists from Cantillon, Hume, and Adam Smith down to John Stuart Mill. It is much more than merely a theory of the “economic side” of human endeavors and of man’s striving for commodities and an improvement in his material well-being. It is the science of every kind of human action. Choosing determines all human decisions. In making his choice man chooses not only between various material things and services. All human values are offered for option. All ends and all means, both material and ideal issues, the sublime and the base, the noble and the ignoble, are ranged in a single row and subjected to a decision which picks out one thing and sets aside another. Nothing that men aim at or want to avoid remains outside of this arrangement into a unique scale of gradation and preference. The modern theory of value widens the scientific horizon and enlarges the field of economic studies. Out of the political economy of the classical school emerges the general theory of human action, praxeology. The economic or catallactic problems are embedded in a more general science, and can no longer be severed from this connection. No treatment of economic problems proper can avoid starting from acts of choice; economics becomes a part, although the hitherto best elaborated part, of a more universal science, praxeology. (Mises, Human Action, sid 3)

Jag ska inte ge mig in på frågan vem som har rätt här, Reisman eller Mises, för uppriktigt sagt har jag själv inte något definitivt svar. Däremot kan jag säga att jag finner Dennis invändningar (för att uttrycka det diplomatiskt) besynnerliga.

Till att börja med tycks Dennis mena att om man accepterar Reismans definition, att ”ekonomin är en vetenskap som studerar produktion av rikedom under ett system av arbetsdelning”, så implicerar det en arbetsvärdelära – m.a.o. en värdelära som menar att varors värde bestäms av den mängd arbete som lagts ned på att publicera varan. Om vi nu bortser från sådana petitesser som att det inte finns ett ord i Reismans bok som förespråkar en sådan värdeteori, så lider resonemanget av en annan påtaglig brist: det är fullständigt non sequitur.

Den enkla sanningen om ”arbetsvärdeteorin” är denna: varor blir inte värdefulla därför att människor lägger ned arbete på att framställa dem; människor lägger tvärtom ned arbete på att framställa varor, därför att de räknar med att dessa varor ska betinga ett värde och kunna säljas. (För en utförligare diskussion om saken kan jag hänvisa till Böhm-Bawerks uppsats ”The Ultimate Standard of Value” i Shorter Classics of Böhm-Bawerk.) Att Reismans teori skulle innebära ett förnekande av detta uppenbara faktum är faktiskt absurt.

Nu har ju Dennis några specifika argument, så jag får väl ta upp dem.

Jämför man t.ex. Reismans teori om arbetslöshet med Mises teori så upptäcker man att de kommer fram till fundamentalt skilda slutsatser. Reisman hävdar att under fri konkurrens finns ingen arbetslöshet (Reisman, sid 580ff) medan Mises hävdar motsatsen (Mises, sid 598ff).

Om man kollar upp de här båda referenserna finner man att Reisman skriver om massarbetslöshet. Massarbetslöshet orsakas av statliga ingrepp. (Och den saken behöver jag väl inte breda ut mig om?) Men avsnittet ur Human Action handlar om något helt annat, nämligen om ”friktionsarbetslöshet” eller, som Mises föredrar att kalla det, ”katallaktisk arbetslöshet”. Eller utan fina termer, sådant som att en person som mist sitt jobb kan vänta en tid innan han skaffar sig ett nytt. Att den sortens arbetslöshet kan existera även på den friaste marknad är väl inget att tvista om? (Även om man mister sitt gamla jobb ena dagen och får ett nytt dagen därpå, är man ju ändå arbetslös över natten? Och man kan ju, som Mises påpekar, leva på besparingar några månader medan man letar efter ett rimligt välbetalt jobb.) Vad som inte kan existera på en helt fri marknad är förstås den typ av arbetslöshet som vi idag är mest vana vid, omfattande arbetslöshet som sträcker sig år ut och år in.

Uppriktigt sagt: att Mises och Reisman talar om helt olika saker här är väl inte svårt att se???

Men utifrån denna elementära felläsning kommer Dennis några rader längre fram till en slutsats som jag finner fullständigt häpnadsväckande:

Resultatet blir att för Reisman är arbetsmarknaden i jämvikt om fri konkurrens föreligger medan österrikarna anser att den endast går mot jämvikt men aldrig uppnår det tillståndet. Att Reisman utgår från marknadsjämvikt, istället för att som ”österrikarna” utgå från att marknaden inte är i jämvikt, visar sig i att han inte har någon teori om hur marknaden når jämvikt och då inte heller någon utredning om entreprenörsvinster.

Ögonbrynen åker verkligen upp i taket här. Jag måste undra om jag och Dennis läst samma bok. Var i Reismans bok (till skillnad från i sina egna deduktioner av vad Reisman måste mena) har Dennis funnit belägg för att han ”utgår från marknadsjämvikt” och inte från att ”marknaden inte är i jämvikt”? Nåväl, jag gjorde en bläddring på måfå i Capitalism och hittade följande på s. 185:

It must be stressed that the uniformity-of-profit principle describes a tendency, never an actually existing state of affairs. This is because before a uniform rate of profit can be achieved in all branches of production, new changes occur, requiring a different pattern of investment of capital in the economic system if such uniformity is to be achieved. And before the relative size of the various industries can be adjusted to conform with that pattern, still further changes occur, requiring yet another pattern of investment of capital, and so on without end. Thus, the economic system never comes to rest in an actual state of final equilibrium, whose existence is an essential condition of the existence of a uniform rate of profit. The economic system is merely tending toward such an equilibrium, which is itself constantly changing.

The final equilibrium toward which the economic system tends constantly changes because of continuous changes in such phenomena as the state of technology and supply of capital equipment, population and its distribution in terms of age and sex, climate and weather conditions, usefulness of various areas for mining, and so on. The uniformity-of-profit principle is nonetheless fully real. Its reality is confirmed by the fact that definite changes must occur in order to prevent its realization. Among the most important of such changes, of course, is, as we have seen, the continuous innovation required to stay ahead of competitors, whose emulation of one’s earlier improvements would, in fact, drive one’s profits down to the average rate if one did not continue to innovate. [Det finns två fotnoter i detta avsnitt, som båda hänvisar till Human Action, s. 245.]

Så var det alltså med den saken. Vad gäller marknadens ”jämvikt” eller ”ojämvikt” säger Reisman och Mises ett och detsamma.

Längre fram skriver Dennis:

Om du bara kunde övertyga Marx om att kapitalister utför arbete så tror jag inte att han skulle ha haft något som helst problem med [Reismans resonemang]. Problemet är att det inte är arbetet i sig som är värdegrundande.

För det första påstår ju inte Reisman någonstans att ”det är arbetet i sig som är värdegrundande”, och jag förstår inte varför Dennis envisas med att läsa in saker som inte står i texten; och f.ö. tog jag upp det här förut. Och för det andra: om någon kunde övertyga Marx om att han hade fel, skulle han förstås ha övergett marxismen! Men det är lättare sagt än gjort… Försök diskutera kapitalisternas arbetsinsatser med någon marxist, så får du se hur gott det är. (Naturligtvis är det nyttan som är värdegrundande, inte arbetet. Den saken har, som jag nämnt, bästa av alla utretts av Böhm-Bawerk. Med tanke på att Capitalism vimlar av referenser till Böhm-Bawerk, ser jag det som en konstig gissning att Reisman skulle ha en avvikande uppfattning på just den här punkten. Och hade han det, borde jag själv ha märkt det!)

Israel Kirzners recension har jag inte läst, och det skulle jag helst vilja göra innan jag kommenterar den. Men i samband med denna skriver Dennis att Reisman har ”en avvisande inställning till tidspreferenser”. Detta måste väl ändå vara en missuppfattning? På s. 743 skriver han, under rubriken ”Net Consumtion and Time Preference”: ”Net consumtion is not an ultimate cause of profit. It itself reflects the operation of time preference.” (Etc. – läs vidare själv.) Däremot är det riktigt att han avvisar tidspreferensteorin i dess traditionella form, på s. 792ff.

Sedan skriver Dennis att han tror att Reisman ”överskattar förnuftets förmåga”. Ursäkta mig, men jag anser att den här idén att förnuftets förmåga skulle kunna överskattas är direkt fånig. Men jag ska inte ge mig in på några objektivistiska diatriber om den saken nu – det har jag gjort förr. (En del människor överskattar sina egna idéer och tror att de är förnuftigare än de faktiskt är. Men det är liksom en annan femma…) Hayeks ”förnuftskritik” kan jag spara till en annan gång. (Jag skrev en lång uppsats om den för några år sedan, f.ö.)[32]Bara en sak, för ordningens och rättvisans skull. Dennis skriver på slutet:

Vad bland annat objektivisterna tycks missa, och det förundrar mig något, är att efter en längre period av välfärdsstat måste förnuftets förmåga ha påverkats på något vis. Om man inte vet något annat sätt än att andra har en skyldighet att ta hand om en är vissa av dem som även i en välfärdsstat är på randen av att klara sig i behov av hjälp i en nattväktarstat. Personligen kan jag inte se något direkt positivt i att dessa utsatta individer helt får klara sig själva tills de andra i samhället insett att de kanske borde ta ett mer aktivt ansvar. Ytterligare är det ju så att välfärdsstaten förhindrar individens fulla möjlighet att sörja för sin framtid, inte minst i Sverige genom ATP-systemet, varför det är omöjligt för mig att se det riktiga i på en gång införa en nattväktarstat.

Okej, okej, objektivister kan också vara dumma (om du bara visste hur mycket dumt jag har hört från objektivister…). Men jag har faktiskt aldrig hört någon av dem förespråka ett omedelbart införande av nattväktarstat. Det skulle f.ö. vara omöjligt att göra det, även om man försökte. Jag kan väl alltid ge ett auktoritativt citat:

Precis som tillväxten av kontroller, skatter och ”statliga åtaganden” i vårt land inte åstadkommits över en natt så kan inte heller frigörelseprocessen fullbordas över en natt. En frigörelseprocess skulle gå mycket fortare än förslavningsprocessen har gått, eftersom verklighetens fakta skulle stå på dess sida. Men ändå fordras en gradvis genomförd process… (Ayn Rand, ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd; övers. POS.)

(ii)

Jag upptäckte ytterligare en sak vid lite bläddrande på måfå i Capitalism angående Reismans påstådda ”avvisande inställning till tidspreferenser”.

”Tidspreferens” är principen att det som ligger nära i framtiden, allt annat lika, är mer värt än det som ligger längre fram i tiden. Ett mål mat idag är t.ex. mer värt än samma mål mat om en vecka eller om ett år eller om tio år.

Den yttersta grunden till fenomenet ”tidspreferens” är det enkla faktum att förutsättningen för att leva i morgon (eller om ett år eller om tio år) är att man lever idag. Ett mål mat idag är mer värt än samma mål mat om tio år av det enkla skälet att jag behöver äta idag för att överleva. Överlever jag inte dagen eller veckan eller året, får jag aldrig tillfälle att avnjuta det bespetsade skrovmålet om tio år.

Att tidspreferens ligger till grund för fenomenet ränta (”originary interest”, med gängse ”österrikisk” terminologi) upptäcktes av Eugen von Böhm-Bawerk. Hans framställning av saken återfinns i Capital and Interest. Vol 2, s. 259ff. Böhm-Bawerk har en lång utredning av orsakerna till tidspreferensen, men han nämner faktiskt aldrig explicit den yttersta grund jag själv nämnde i förra stycket. (En småhandlare som jag ska förstås inte kritisera en gigant som Böhm-Bawerk, men nu gör jag det i alla fall.)

Men Reisman gör det. Så här står det i Capitalism, s. 56:

The nature of human life implies time preference, because life cannot be interrupted. To be alive two years from now, one must be alive one year from now. To be alive tomorrow, one must be alive today. Whatever value or importance one attaches to being alive in the future, one must attach to being alive in the present, because being alive in the present is the indispensable precondition to being alive in the future. The value of life in the present thus carries with it whatever value one attaches to life in the future, of which it is the precondition, plus whatever value one attaches to life in the present for its own sake. In the nature of being alive, it is thus more important to be alive now than at any other, succeeding time, and more important to be alive in each moment of the nearer future than in each moment of the more remote future. If, for example, a person can project being alive for the next thirty years, say, then the value he attaches to being alive in the coming year carries with it whatever value he attaches to being alive in the following twenty-nine years, plus whatever value he attaches to being alive in the coming year for its own sake. This is necessarily a greater value than he attaches to being alive in the year starting next year. Similarly, the value he attaches to being alive from next year on is greater than the value he attaches to being alive starting two years from now, for it subsumes the latter value and represents that of an additional year besides.

The greater importance of life in the nearer future is what underlies the greater importance of goods in the nearer future and the perspective-like diminution in the value we attach to goods available in successively more remote periods of the future. Det här kan väl knappast kallas ”avvisande inställning till tidspreferenser”?

Nu finns det en komplikation här, och jag förmodar att det är detta som får ”ortodoxa österrikare” att slå bakut. Den vanliga ”österrikiska” teorin är att tidspreferensen direkt orsakar profit- och räntenivån; Reisman menar att den gör det indirekt, via kapitalisternas nettokonsumtion.

Jag har ett exempel i huvudet för att illustrera Reismans teori, men det kan lite tid att skriva ner, så jag spar det till senare (ifall intresse finns).

(iii) Tidspreferens och nettokonsumtion

Ingen var intresserad av mitt exempel; men jag ger det här i alla fall:

Allt annat lika har fattiga människor högre tidspreferens (och därmed mindre framtidsorientering) än rika. Ta som exempel en person som lever på att plocka tombuteljer ur stadens papperskorgar: en sådan person är fullt upptagen av blotta överlevnaden för dagen och kan knappast planera för nästa vecka, än mindre då sätta pengar åt sidan för sin pension. En medel- eller höginkomsttagare kan göra både detta och spara ihop till en ny lägenhet, en ny bil, nästa års semester, sina barns skolutbildning, etc. Och i andra ändan av skalan har vi en mångmiljardär som Bill Gates eller George Soros: en sådan person har inga som helst bekymmer för hur han ska klara sig idag eller denna vecka eller detta år eller ens under hela sin livstid; han kan ha tillräckligt mycket pengar för att ens behöva bekymra sig om sina barnbarns eller barnbarnsbarns utkomst.

Givetvis finns det undantag. Även en mycket fattig människa kan gneta och spara för att få en chans att få det bättre i framtiden. Och även en mycket rik människa (t.ex. en oduglig arvtagare) kan leva för dagen och slösa bort sina ärvda rikedomar, för att plötsligt en dag finna sig på fattighuset eller gäldstugan. Men dessa undantag är försumbara vad gäller ekonomin som helhet.

En ändring i fattiga människors tidspreferens gör väldigt lite för ekonomin i dess helhet. Det lilla fåtalet slösaktiga rika gör det inte heller. Det är de välbeställdas och de flitiga rikas tidspreferens som betyder något. Så länge dessa människor har en låg tidspreferens och (vilket är detsamma) en hög grad av framtidsorientering kommer de att investera, och det är deras investeringar som driver ekonomin framåt.

Enligt Reismans teori är profiten i ekonomin lika med kapitalisternas nettokonsumtion (jag lämnar nettoinvesteringarna åsido, för jag tror inte de påverkar mitt resonemang). Så länge kapitalisterna har låg tidpreferens, håller sig också nettokonsumtionen på samma låga nivå: merparten av deras rikedomar går till produktiva investeringar. Och ju rikare de blir, desto lägre blir deras tidspreferens, och desto mer blir investerat, desto mer blir producerat, desto fler människor blir satta i arbete, och till desto högre löner. Men anta att kapitalisternas tidspreferens skulle bli större (och deras framtidsorientering mindre); detta skulle kunna inträffa om det förelåg ett allvarligt hot att alla deras rikedomar skulle bli konfiskerade (eller om världens undergång vore nära förestående). Då skulle det motsatta inträffa: de skulle konsumera upp sina rikedomar i stället för att investera dem, produktionen skulle sjunka, arbetslösheten skulle stiga i höjden, och det skulle också den allmänna profitnivån och därmed räntorna.

Det är alltså därför som tidspreferensen inte är en direkt utan en indirekt orsak till räntenivån. Den verkar via kapitalisternas nettokonsumtion.

(iv)

Jag läste igenom Kirzners recension av Capitalism nu på eftermiddagen, men det kommer nog att ta lite tid för mig att förstå hans huvudinvändningar så väl att jag kan besvara dem. Men en sak fastnade jag direkt för. Han har ett långt avsnitt där han försvarar idén att vetenskap i allmänhet och ekonomisk vetenskap i synnerhet ska vara värderingsfri. Frågan är varför Kirzner tycker att just denna idé är så viktig? Varför sätter han ett så stort värde just på värderingsfrihet?

Jag kan ju börja med att citera det stycke i Capitalism som Kirzner polemiserar mot (s. 36):

[O]ne philosophical question that must be briefly addressed here is the assertion that science and value should be kept separate and distinct—an assertion that is often made by advocates of socialism and interventionism when they are confronted with the advocacy of capitalism. This book obviously flies in the face of that demand, for it consistently seeks to forge a union between the science of economics and the value of capitalism.

Despite the prevailing view, this procedure is perfectly sound. The notion that science and value should be divorced is utterly contradictory. It itself expresses a value judgment in its very utterance. And it is not only self-contradictory, but contradictory of the most cherished principles of science as well. Science itself is built on a foundation of values that all scientists are logically obliged to defend: values such as reason, observation, truth, honesty, integrity, and the freedom of inquiry. In the absence of such values, there could be no science.

The leading historical illustration of the truth of these propositions is the case of Galileo and the moral outrage which all lovers of science and truth must feel against those who sought to silence him. It is nonsense to argue that science should be divorced from values. No one who makes this demand has ever been able consistently to practice it. What it is proper to say is that science should be divorced from mere emotion—that it must always be solidly grounded in observation and deduction. Irrational emotion should not be confused with dedication to values, however.

Så vad har Kirzner för invändningar mot detta?

Reisman ends his opening chapter with a brief by emphatic rejection of wertfreiheit (the doctrine “that science and value should be kept separate and distinct” (p. 36)). As is well-known, Mises strongly supported the importance for economic science of economists’ strictly maintaining their wertfreiheit. But Reisman is uncompromising. “It is nonsense to argue that science should be divorced from values” (ibid.). The character of Reisman’s book is decisively (and unfortunately) shaped by this insistence (central, of course, in Randian thought) upon the objective demonstrability of values. Regardless of the validity of this rejection of wertfreiheit (a rejection shared, as it happens, by many who would otherwise disagree with much that is in this volume), it has surely had predictably costly [min kursivering] consequences for the book’s overall character.

Om Kirzner hade skrivit att Reismans förkastande av wertfreiheit har dåliga konsekvenser, skulle det vara uppenbart för alla och envar att han fäller ett värdeomdöme och alltså inte själv lever upp till idealet wertfreiheit. Men vad gör det för skillnad att han väljer ordet kostsamma i stället? Den som har som princip att värdeomdömen inte får fällas måste väl vara helt likgiltig inför en sådan sak som att konsekvenser är ”kostsamma” eller ”mindre kostsamma”?


Ett par inlägg om Says lag

I ”Forum för rationell diskussion”.

(i)

Om vi inser efterfrågans viktiga funktion, är det då inte rimligt att staten stimulerar denna när den sviktar?

Jag förmodar att frågan är avsedd att vara retorisk. Men för att ändå besvara den: man bör först göra en distinktion mellan real och blott och bart monetär efterfrågan. Vad den reala efterfrågan beträffar är den, om man ser till ekonomin som helhet, lika med det totala utbudet. Detta är innebörden i Says lag. Enkelt uttryckt: det man köper från andra eller på något sätt byter till sig från andra måste betalas ur ens egen produktion. Om mitt yrke är att föda upp värphöns för att sälja ägg på torget, skulle min efterfrågan på andra varor vara lika med det antal ägg mina höns värper. Om jag byter till mig ett par skor för ett antal ägg, är skomakarens efterfrågan lika med hur många skor han tillverkar. O.s.v. Enda sättet att öka eller minska efterfrågan är att öka eller minska produktionen och utbudet. Så den där ”efterfrågesvackan” är i själva verket en produktions- och utbudssvacka!

Den monetära efterfrågan å andra sidan handlar om hur mycket pengar det finns att handla för. Om vi hade metallisk myntfot skulle detta inte göra någon skillnad, för guld-, silver- eller kopparmynt är hur som helst varor bland andra varor, precis som ägg eller skor i exemplen ovan. (Enda skillnaden är att ett mynt saknar bruksvärde och bara har bytesvärde, eller m.a.o. att deras värde ligger just i att de är mynt.) Men med dagens slippriga pappersmyntfot är saken en annan, och distinktionen mellan real och monetär efterfrågan spelar roll.

För när staten griper in för att ”avhjälpa” en s.k. ”efterfrågesvacka” gör den det ju inte genom att producera ägg eller skor eller ens öppna en ny guld- eller silvergruva – den gör det genom att skapa pengar s.a.s. ”ur tomma intet”. Med mer pengar i handen tror folk att de kan köpa mer. Men rätt snart går priserna upp, och den ”stärkta efterfrågan” visar sig vara en illusion.

Men observera en sak till: dessa nya fiatpengar, skapade ”ur tomma intet”, fördelas inte jämt på marknadens alla aktörer. Vissa får de nya pengarna i handen så snart de skapas, andra får dem i handen först långt efteråt. Resultatet av detta är att de som står först i kö vid sedelpressarna får dem i handen innan priserna hunnit stiga, och andra får dem först när priserna redan stigit. Om detta råder bot på någon ”efterfrågesvacka”, så är det den första gruppens svacka – och detta på bekostnad av den senare gruppen.

Om det verkligen finns en efterfrågesvacka i ekonomin som helhet (alltså inte bara hos någon enskild person eller inom någon viss bransch), så kan det bara bero på en allmän nedgång i produktionen. ”Stimulans” i form av inflationspengar kan inte göra ett dugg åt den saken. Allt det kan göra är att skifta mönstret i efterfrågan.

Som alla goda och rättskaffens objektivister känner till finns det inget sådant som ett ”tomt intet” i universum. Men det har ju aldrig hindrat skickliga trollkarlar från att trolla fram kaniner ur tomma hattar. Det är ungefär så som nya fiatpengar trollas fram. Idag görs det inte ens så mycket med sedelpressar, utan genom att man ändrar siffror i någon liggare eller i en dator på centralbanken.

John Maynard Keynes var en… nej, jag ska inte säga ”charlatan” en gång till, för det blir tjatigt. Han var en skicklig illusionist!

(ii)

En av förra årets nobelpristagare i ekonomi, Vernon Smith, fick priset för något som kallas ”experimentell ekonomi”. Jag vet inte vad för slags experiment Smith gör, men vad jag förstår går de ut på att i en liten grupp simulera vad som kan hända på marknaden i stort och se vad utfallet blir. Jag har läst någonstans att han lyckades förutse elkrisen i Kalifornien på det sättet. Nåväl, George Reisman gav en gång i en föreläsning ett liknande ”experimentellt bevis” på Says lag, utan att ha blivit nobelprisbelönad för det. Jag tar det ur minnet:

Idén var att låta åhörarna byta pennor, suddgummin och anteckningsblock med varandra. Första raden byter sina pennor mot andra radens suddgummin, andra raden byter till sig tredje radens anteckningsblock, o.s.v. Här är det uppenbart att det totala utbudet på denna ”minimarknad” består av x antal pennor, y antal suddgummin och z antal anteckningsblock. Och det är lika uppenbart att den totala efterfrågan också består av x pennor + y gummin + z anteckningsblock!

Man kan ju föra exemplet vidare. ”Experimentet” visar att Says lag gäller under byteshandel utan pengar. Men för in pengar i bilden, vilket skulle kunna göras genom att dela ut polletter till deltagarna och bestämma att de måste använda polletterna vid bytestransaktionerna. Det är lätt att se att polletternas antal inte på minsta vis kan rucka Says lag. Om deltagarna får en pollett vardera, kommer den ”allmänna prisnivån” att bli 1 pollett per vara, får alla 10 polletter blir nivån 10 polletter per vara, öser man ut 100000 polletter per deltagare blir nivån 100000 polletter per vara. Det är fortfarande utbudet av varor som bestämmer efterfrågan.

Men låt oss säga att alla polletterna går till åhörarna i första raden. Och låt oss behålla antagandet att första raden ska handla med den andra, den andra i sin tur med den tredje, o.s.v. Vad tror ni kommer att hända? Den första raden har i utgångsläget en enorm köpkraft. Eftersom första raden med all sannolikhet inte kommer att använda alla sina polletter med en gång utan spara en del av dem, kommer andra raden att ha något mindre köpkraft, tredje raden ännu något mindre, etc., ända till sista raden som kommer att ha jämförelsevis mycket liten köpkraft.

Men i ”reala termer” gäller Says lag fortfarande fullt ut. Det finns fortfarande x pennor, y gummin och z anteckningsblock. Skillnaden är bara att denna totala förmögenhet omfördelas till förmån för de rader som sitter längst fram.

Ni kan ju prova det här ”experimentet” vid tillfälle, och se om det faktiskt blir som jag tror. Och sedan kan ni skicka resultatet till nobelpriskommittén, så får vi se om det blir något nobelpris…


Kritik av det rena svamlet

Detta är ett förslag till svar på ett svammelinlägg som publicerats på något moderat debattforum.

Skillnaden mellan kristendom och objektivism är nog främst att objektivismen lugnar människan i hennes absurda situation, utan sanning eller mening, och därmed en (åtminstone chimärt) sviktande kunskapsgrund, med att påstå att den är en filosofi sanning [tydligen somnade debattören här, eller insåg för ett kort ögonblick det absurda och meningslösa i att försöka debattera med objektivister].

Den första skillnaden mellan kristendom och objektivism är rimligen att de kristna tror på Gud, medan objektivister är ateister. Men den andra skillnaden är kanske väsentligare: kristna är födda med arvsynd; objektivister är det inte. (Det finns klara belägg för det; John Galt säger uttryckligen i Atlas: ”I refused to be born with original sin.”) Det är väl uppenbart att den som är född med arvsynd är determinerad att bli kristen, eftersom endast Kristi offerdöd på korset kan lösa honom/henne från arvsynden? Och lika uppenbart är det väl att den som vägrar att vara född med arvsynd förr eller senare måste råka ut för samma olycksöde som John Galt, nämligen att bli torterad i ett försök att tvinga honom att ta på sig rollen som frälsare och diktator? Det hjälpte ju som bekant inte något vidare att spika upp Jesus på korset (för det blev inte mindre synd i världen för det), så varför inte försöka med någon annan syndfri person? För hur ska någon som själv är behäftad med arvsynd kunna lösa oss andra ur syndens garn?

Korollariet till detta är att de kristna går omkring och släpar på ett enormt syndamedvetande. Hur goda de än försöker vara, hur många goda gärningar de än bemödar sig att utföra, vet de med sig att de inte klarar av det. Som den store kristne tänkaren Immanuel Kant så riktigt påpekar i Religionen inom det blotta förnuftets gränser, är även de bästa ibland oss behäftade med det där ”radikala onda” (hans term för vad som annars brukar kallas ”arvsynd”). För detta dilemma råder ingen bot, annat än Guds oförskyllda nåd, en nåd som ju ligger i Guds makt, inte i vår egen (något som påpekats av en annan av kristenhetens store, Martin Luther, och av många, många andra).

Objektivister, å andra sidan, har inte den minsta gnutta syndamedvetande. Korollariet till detta (och beviset på tesens sanning) är att objektivister samt och synnerligen saknar varje förmåga till självkritik. Eftersom de inte har något ”radikalt ont” i djupet av sina själar – ingen ”hjärtats vrånghet”, för att återigen låna en term från Immanuel Kant – kan de ju egentligen aldrig göra något ont. Och skulle de ändå i misshugg göra något ont, så rättar de till det med en endaste gång. Och rättar de inte till det, så var det väl inte ont till att börja med; det bara såg ut att vara ont? Objektivisternas förnuft och rationalitet är ju självkorrigerande, åtminstone om man ska tro vad de själva säger.

Och naturligtvis har debattören fullständigt rätt i sin analys av objektivismen (eller skulle åtminstone ha det, ifall han inte somnat mitt under analysen). Jag vet det ju av egen personlig erfarenhet. Innan jag kom i kontakt med objektivismen var jag alldeles skärrad över min absurda situation i en tillvaro utan mening och sanning. Objektivismen har försänkt mig i en dogmatisk slummer, ur vilken jag endast vaknar upp ungefär en gång vart tionde år; jag är fullständigt skärrad några månader – kunskapsgrunden sviktar och jag befinner mig ute på ett kunskapsteoretiskt gungfly – och sedan slumrar jag lugnt in igen.

Du kan ju citera det här, om du har lust. Risken är väl bara att de som läser det tar det lite för mycket på allvar.


Ödmjukhet och tolerans

Debatt på Smedjan i anslutning till Mattias Svenssons kolumn ”För fega för att slåss, för feta för att springa” (riktad mot konservatismen). Hr Disen varnade för en ”objektivistfälla”.

Tonårslitteratur?

Det er lett att förlesa seg på Ayn Rands tonåringslitteratur”, om man ska tro Elling Disen.

Nu undrar jag om ED är förtrogen med det felslut som kallas ”argumentum ad intimidationem” eller ”skrämselargument” på svenska. Det består i att ”vederlägga” en uppfattning genom att säga att endast dåliga människor kan ha en sådan uppfattning. ”Bara tonåringar kan uppskatta Ayn Rand” är ett skolexempel (och argumentation av den typen är väldigt vanlig, så du är inte ens någon nydanare; men det säger jag bara för att intimidera dig).

Knepet med argumentet är att det appellerar till människors förmodade mindervärdeskomplex. Detta är också svagheten med det: på dem som inte har några större mindervärdeskomplex biter det inte.

Mina egna litterära favoriter när jag var i tonåren var Hermann Hesse och Thomas Mann (Ayn Rand hörde jag inte ens talas om förrän jag var 30). Vad menar du att det säger om mig? Att jag var ovanligt mogen som tonåring och sedan blivit infantilare med åren?

Hur gammal menar du annars att man ska vara för att kunna avgöra vilken litteratur som är värd att uppskatta? Och hur gammal ska man ha hunnit bli för att slippa anklagas för ”tonårsmentalitet”? Räcker det med att ha uppnått pensionsåldern? Det hoppas jag innerligt, för jag har bara knappt fyra år dit.

Och hur gammal är du förresten själv?

Eller är det en fråga om att ha de rätta akademiska meriterna inom det litteraturvetenskapliga fältet? För all del, mina formella meriter i ämnet är rätt beskedliga (en etta i litteraturhistoria och 60 poängs ”blocksvenska”). Men jag har läst en del böcker i min dag.

Dessutan förer sådant fornuftsdyrkande til bitra personfejder, grötmyndig ateism og dårlig med ödmjukhet og tolerans.

Det kan du ju ha rätt i. ”Ödmjukhet och tolerans” är jag inte mycket för – speciellt som kraven på dessa ”dygder” oftast kommer från sådana som själva sitter på höga hästar och inte visar särskilt mycket av vad de fordrar av andra. Och vad ateism beträffar, så har jag inte stött på särskilt många ateister som varit grötmyndiga (det skulle väl vara jag själv, i så fall), men desto mer av den varan från religiöst håll.

Förnuftsdyrkan?

En sak till, ED: var har du fått pratet om ”förnuftsdyrkan” ifrån?

Jag använder det lilla förnuft jag har av en mycket enkel anledning: jag har inget annat att tänka med och inget annat att vägleda mitt handlande. Vad har det med ”dyrkan” att göra? Snickare brukar använda hammare och såg i sitt arbete, bönder traktorer och tröskmaskiner och mjölkningsapparater, målare sina penslar och sin färg, musiker sina instrument, o.s.v., o.s.v. Betyder det att de dyrkar sina arbetsredskap? Nej, någon måtta för det allt vara på ekvivokationerna och ordlekarna.

För övrigt skulle jag bra gärna vilja veta hur man bär sig åt för att dyrka förnuftet. Ska man plocka ut det ur hjärnan eller tallkottkörteln eller var det nu kan tänkas sitta, göra ett altare av det och sedan tända ett ljus vid det varje kväll? Den enda jag kan påminna mig som försökte göra något sådant var Maximilien Robespierre – och han kunde gott ha använt sitt förnuft lite mer och dyrkat det lite mindre.

Och på vad sätt menar du att förnuftet ska skyllas för ”bittra personfejder”? (Att sådana fejder faktiskt förekommer är en annan femma.) Skulle jag undvika trätor med mina medmänniskor ifall jag lade förnuftet åt sidan och i stället böjde mig i tolerans och ödmjukhet inför min skapare (eller vad du nu menar att jag borde göra i stället)? Men det finns inga empiriska belägg för att det skulle förhålla sig så. Martin Luther, som förkastade förnuftet och kallade det för ”djävulens högsta hora”, var inte god vän med vare sig påven eller Erasmus eller Zwingli.

Fast det förnuftigaste av allt är kanske att strunta i allt struntprat man hör…

Slutreplik

Jag vill inte framstå som svarslös, så här följer ett relativt utförligt svar:

ED påstår att jag ”raljerar och ironiserar” med honom. Det är inte sant. Jag har försökt att behandla honom som en vuxen människa, i stånd att föra ett samtal och lyssna på ett argument. Jag har misslyckats med det, men man kan ju inte lyckas jämt.

ED beskyller mig för ”pajkastning”. Det är inte heller sant. Den ende som kastar pajer här är ED själv.

ED beskyller mig från att avvika från debattämnet. Men det var han själv som förde in ”objektivistfällan” i debatten.

ED frågar: ”Hvorfor er den heroiske svenske objektiviströrelsen splittrat i åtminstone två läger?” Det är en helt fantastisk fråga. Varför skulle alla objektivister behöva vara överens om allting? Och om vi vore det – om vi alla vore stöpta i en och samma form – skulle det ju inte vara bra, det heller.

Vidare: ”Hvorfor sensurerar dom norska objektivisterna sine debattfora?” Nu har jag aldrig varit inne på något norskt objektivistiskt debattforum och har följaktligen inte den blekaste aning om vad ED syftar på. Likafullt ska jag tydligen ställas till svars för vad folk gör i Norge.

Dessutom är censur något som statsmakten sysslar med. Objektivistiska debattfora är inte statliga. I ett debattforum, liksom i en tidning eller här på Smedjan, är det ägaren eller ägarna som bestämmer spelreglerna.

Och om jag ska våga mig på en gissning, grundad på ED:s debattstil här, har han förmodligen blivit utsparkad därför att han visat brist på hyfs och folkvett. Men OK, jag kan ha fel på den punkten.

Låt mig nu ta det här med ”tolerans och ödmjukhet” lite långsamt. Det finns två saker jag förväntar mig av var och en som förespråkar tolerans och ödmjukhet.

Det första är att de kommer med något argument för att dessa karaktärsegenskaper är goda egenskaper eller dygder. Detta är långt ifrån självklart eller något som kan tas för givet utan diskussion.

Det andra är att förespråkarna för tolerans och ödmjukhet själva visar prov på dessa påstådda dygder och inte bara fordrar dem av andra.

Det är möjligt att det finns förespråkare för tolerans och ödmjukhet som faktiskt själva är toleranta och ödmjuka. Jag kan inte påminna mig att jag har sett något exempel på det under min livstid, men det är ju möjligt att jag haft otur.

Vad gäller förespråkare för tolerans, så räcker det med att man säger emot dem det allra minsta för att all deras tolerans ska vara som bortblåst och de börjar agera som stuckna grisar. (Jag avhåller mig från att exemplifiera denna tes, eftersom somliga skulle kunna ta det som ett personangrepp.)

Och vad gäller ödmjukhet är det ingen tillfällighet att ordet är etymologiskt besläktat med förödmjukelse. De som fordrar ödmjukhet av sina medmänniskor gör det rimligen i avsikt att göra dem ödmjuka, m.a.o. att förödmjuka dem. OK, om ödmjukhet är en dygd gör de väl sina medmänniskor en tjänst när de förödmjukar dem. Men varför blir det då ett helt annat ljud i skällan ifall de själva upplever sig som förödmjukade? Varför tackar de inte bara och tar emot?

Nu finns det förstås människor som bara skulle må väl av att bli förödmjukade, nämligen sådana människor som är högfärdsblåsor. En sådan blåsa kan man gott sticka hål på, av samma skäl som en varböld mår bäst av att bli punkterad. Men det är en annan sak när berättigad stolthet och berättigad självaktning möts av krav på ödmjukhet. Sådant bara avslöjar en översittarmentalitet, en önskan att sätta sig på folk.

Det skulle t.ex. aldrig falla en människa av genuin självaktning in att håna andra för deras litterära preferenser. Om någon föredrar Joyce och Kafka framför Rand och Tolkien (bara för att ta ett par exempel ur högen), kan man tycka att det är besynnerligt, men att ge sig på dem och attackera dem och räcka lång näsa åt dem för den sakens skull är helt enkelt ingenting man gör. Varför skulle en människa av genuin självaktning känna sig hotad av att andra gillar annan litteratur än man själv? Så en sådan människa går inte ut offentligt med sådana anklagelser som att ”endast försupna akademiker kan gilla Joyce och Kafka”.

Nej, det är faktiskt bara pajkastande ödmjukhetsapostlar som kan komma på idén att försöka förödmjuka sina medmänniskor genom att attackera deras konstnärliga värderingar och preferenser. Vad är det för sorts dubbla måttstockar som gör att de sedan blir rasande, ifall de får mothugg?

”I rest my case.” Vi får väl se om det får ED att lugna ner sig, eller om det blir mer gallskrikande.


POS och de ”äkta objektivisterna”

Saxat ur ett meningsutbyte på debattforumet fundera.nu.

Jonas: Varför göra reklam för ”Nattväktaren”, som är anti-ARI? Vi som är äkta objektivister, d.v.s. stödjer ARI, sanktionerar inte objektivismens fiender.

Fredrik: Per-Olof Samuelsson, som ger ut Nattväktaren, har haft mage att rucka på skygglappar som exponerat evaderande individers fragila egon för verkligheten. Gud nåde – f’låt, Peikoff nåde ska det vara – den som säger att vem som är objektivist avgörs av verklighetens fakta, inte av självutnämnda auktoriteter!

(Men fåren fortsätter att självständigt tugga gräset på Rands betesmarker och bräka att de är äkta objektivister.)

Jonas igen:Du har uppenbarligen fått hela objektivismen om bakfoten. Vem som är objektivist bestäms ytterst av Ayn Rand. Idag ligger denna uppgift på hennes intellektuella arvtagare dr Leonard Peikoff. Subjektivister (du?) kan tycka vad ni vill om dr Peikoff som person, men det förändrar inte det objektiva faktum att han är Miss Rands utsedda arvtagare och därmed har den objektiva rätten att fastställa vem som är objektivismens fiende och vem som inte är det. […] Du kan för övrigt ta bort mig ur medlemsregistret. Jag sanktionerar inte objektivismens fiender och tänker inte argumentera med ondskefulla människor som vägrar inse objektiva fakta.

POS: Jonas har naturligtvis alldeles rätt. Det är varje sann objektivists moraliska skyldighet att ta avstånd från mig, och från alla andra som inte tar avstånd från mig.[33]
Ur äganderättslig synvinkel har faktiskt Jonas alldeles rätt. Leonard Peikoff är idag den rättmätige ägaren till Ayn Rands verk, och han har fått det genom arv. Så ur den synvinkeln har Peikoff all rätt i världen att t.ex. förbjuda mig att göra översättningar av dessa verk. Och om jag ändå gör det, kan han ju hävda sin rätt i domstol.

Men om hans agerande mot mig i det här fallet ska betraktas som en implikation av objektivismen som filosofi och som morallära, då måste jag ju fråga mig om en sådan filosofi överhuvudtaget är något att bry sig om?

Men här är dilemmat: efter trettio års rätt intensiva studier, efter jag vet inte hur många genomläsningar av Ayn Rands samlade verk – för att inte tala om allt arbete jag lagt ned på att göra henne tillgänglig på svenska – är ju objektivismen inte något som jag kan sluta bry mig om.

Andreas: Förutom att Fredrik verkar vara inne på rätt linje i att Jonas inte låter seriös så kan jag bara konstatera att om POS inte kvalificerar så undrar jag vad han skulle säga om mig som tar Kelleys parti i den konflikten?

POS: Jag var själv en furiös Kelleymotståndare på den tiden denna konflikt rasade som värst. Jag är fortfarande oenig med honom vad gäller hans idéer som ”tolerans” som en dygd, men furiositeten är borta.

Hela ämnet ”objektivistisk schismologi” är stort, och för att riktigt reda ut det skulle det fordras oändlig tid, oändligt tålamod och oändlig hjärnkapacitet. Men jag är en ändlig varelse, så är det är mer än jag klarar av.[34]

Sedan kan man ju alltid göra det lätt för sig, som Jonas, och bara bestämma sig för vem som har rätt i stället för vad som är rätt. Du blir det hur lätt som helst att ta ställning.


Råskäll

Följande intressanta och civiliserade meningsutbyte utspann sig för något år sedan i en objektivistisk(?) diskussionsgrupp på nätet. Det utlöstes av att Filip Björner, efter att ha fått en inbjudan till en libertariansk konferens, skrev ett mejl till Dr. Chris Tame, i vilken han förklarade sig ”hata libertarianer”.

Erik Herbertson[35]: Filip Björner and Per-Olof Samuelsson are two Swedish self-proclaimed ”Objectivists” who are nuts. I know about both of them. They are giving Objectivism a bad name in Sweden. Although some of the stuff they write are[36] OK, they all too often fall down into this kind of crazy outbursts like the ones Chris Tame have posted here.

Samuelsson questioned whether Chris Sciabarra was mentally sane without reading his books, for example. The strange thing now, however, is that both Björner and Samuelsson are expelled from ARI. They defended Reisman when he was ousted from ARI, so they are on their own. Therefore they can be credited for not being totally blind followers of Peikoff, but that doesn’t stop them from being nuts. And the Swedish ARI-followers are no better than these two guys.

Thankfully, there are many Objectivists and Objectivist-oriented libertarians in Sweden who are not like these people and we have a growing influence.

POS: If I haven’t read Sciabarra, how come I can give extensive quotes to back up my judgement of him? And how come his friends in Sweden have never attempted to explain to me what it is I supposedly have misunderstood, but have merely (in the condemnationist vein that is so widespread among “tolerationsts”) told me that I shouldn’t be so nasty? Well, that’s a mystery for you backbiters to figure out. (Maybe I only read the few passages I quoted and concluded the rest was nonsense, too. [37])

Besides, the best “anti-Sciabarra” piece I have read was written by a “tolerationist”, James G. Lennox. What was so good about it is that he shred this presumptuous nonsense to pieces without even raising his voice. For that reason, it was much more effective than John Ridpaths review in TIA (although I agree in essence with Ridpath, too). This has not stopped you backbiters from claiming I must authoritatively have taken my cue from Ridpath.

It is true that I have taken a firm stand for George Reisman and against Leonard Peikoff et.al. The reasons for it are spelled out in no uncertain terms on my own site, http://www.nattvakt.com (look for essays in English). Perhaps the idea of someone taking a firm moral stand on an issue is simply too foreign to you? (As for Filip Björner, let him speak for himself. As far as I know, he is still wavering on this issue. I think I can live with that.)

You might also read my essay “Untangling ‘Objectivist Schismology’”, so you have at least an inkling of what I actually think in those matters. As an example of how misunderstood I can get, some years ago I took part in an electronic discussion group, and someone who knew nothing of me asked: “Aren’t you the famous Swedish Kelley hater?” Now, this is ridiculous. Why on earth should I hate David Kelley, when I don’t even know the guy? I strongly disagree with the views he set forth in his memo “A Question of Sanctions”. When did “strong disagreement” become synonymous with “hatred”? (I disagree as strongly whith those who preach “intolerance” but then practice this in a highly selective manner. I do hate double standards. But to discover a double standard does require some rudimentary ability to abstract.)

The only kernel of truth in Mr. Herbertson’s evaluation of me is that I sometimes get too angry. Big deal!

Chris Tame[38]: Jesus, what a nutcase you are too! […] It’s tragic that that crazed arseholes like both of you do so much to discredit a great philosophy – and that you don’t realize what insane clowns you appear to everyone else.

Incidentally, I have posted the original exchange widely on the net where it is causing great hilarity. I will do so with this one. It only adds to the discrediting of bogus “Objectivists” like yourself and speeds the day when parasites and second-handers like you disappear down the toilet of history.

And, by the way, it’s “Dr” Tame to you, tosh[39]. I expect the correct address even from snarling wimps like you.

[…] The existence of real Objectivists, independent, rational men of self-esteem and noble soul like myself […] and many others clearly drives you into a frenzy. It really must be hell being a Peikoffian cock-sucker[40] like you: deep down you know what a pretence it all is. Pseudo self-esteem built on a foundation of self-delusion always comes crashing down. [Min kursivering.]

Ellen Moore[41]: Per-Olof Samuelsson is not an “ARIan”. […] Per-Olof Samuelsson is one of the most intelligent men having truly integrated an honorable, loyal, Objectivist character whom I have been fortunate to know. His dedication to rationality, courage, and personal achievement is supremely noteworthy.


[1] Det finns en modernare översättning, men den har jag inte skaffat. De som är allergiska mot konjunktivformer på verben och alltför flitig kommatering kan ju läsa den.

[2]För att vara exakt hör den fria viljan inte till Kants tolv ”kategorier” utan till de tre ”nödvändiga förnuftsidéer” eller ”praktiska postulat” som han menar behövs för att etiken ska bli möjlig.

[3] Denna invändning fick jag aldrig något svar på.

[4] När Ayn Rand kallar Kant för ”den ondaste människan i mänsklighetens historia” skulle det alltså vara fråga om en ”retoriskt tillspetsad formulering”. Det skulle kännas bättre om det vore så. Men det finns hos Ayn Rand och Leonard Peikoff (och alla objektivister som följer dem i spåren) en nästan monoman fixering vid Kant som huvudfienden. En sak som diskuterades på ”Rationell diskussion”, men som jag inte tagit med här, var Peikoffs idé i föreläsningen ”Modernism and Madness” att schizofreni inte skulle ha förekommit före Kant, och att det är hans filosofi som gör människor schizofrena. En del av objektivismens anklagelser mot Kant är schizofrenare än Kant själv!

[5] F.ö.: om någons ondska ”tangerar gränsen för det ofattbara”, hur bär man sig åt för att fatta den? Eller fatta exakt hur ond den är? Transcendental deduktion?

[6] Man kanske inte ska skriva det självklara på folks näsor – men vad som här medges är ju faktiskt att inget av det Rand eller Peikoff påstår finns i Kants skrifter, och som gör honom så ond, finns där; och att enda sättet att pådyvla Kant denna ondska är att slänga hans egna skrifter i papperskorgen.

[7] Fortfarande underordnas lyckan under plikten. Men det sägs inget om någon nödvändig konflikt mellan lycka och plikt – och definitivt inte att pliktuppfyllelse skulle innebära livslång tortyr.

[8] Hon skriver också: ”’Det är ont, för det är själviskt.’ Det har du fått från Kant.” Men faktum är att vi inte har fått detta från Kant, utan från Arthur Schopenhauer. Och visserligen betraktade sig Schopenhauer som ”Kant sanne arvtagare” – men idén att ”allt som är egoistiskt är ont” formulerar han i polemik mot Kants etik.

[9] F.ö. är det ett brott ”att fälla någon för något filosofiskt ’brott’”, om man inte kan belägga det med citat. Att anklaga Torbjörn Tännsjö för att förespråka mord på oskyldiga människor vore en moralisk skändlighet, ifall det inte bara vore så att han faktiskt har gjort just det.

[10] Utöver att alla dessa analogier är fullständigt fantastiska är de också djupt omoraliska. Om någon anklagar mig för att förbereda folkmord, slavarbetsläger eller gaskamrar, och jag ber om belägg för saken, är det naturligtvis inget belägg att börja prata om Hitler som om jag vore Hitler – eller börja yra om hur jag påstås bete mig mot spädbarn. Det är inget argument alls; det är rent, förbannat förtal. Jag ska inte hänga ut min motdebattör med namn på nätet – för det är ju faktiskt möjligt att han själv kan komma underfund med att han pratar i nattmössan – men uppriktigt sagt tycker jag han borde skämmas ögonen ur sig över att komma med sådana här ”argument”. Men tyvärr är han inte ensam om att ”argumentera” på detta sätt. I slutet av den tidigare nämnda föreläsningen ”Immanuel Kant’s Gimmick” finner sig tydligen Adam Mossoff ha en objektivistisk plikt att stämpla Kant som ”den ondaste människan”, och han gör det genom att prata om Al Capone – som inte mördade någon själv, men beordrade flera mord. Men varken Mossoff eller någon annan har lyckats hitta något i Kants skrifter som kan tydas som en order att begå mord. Sådana anklagelser kan med rätta riktas mot Torbjörn Tännsjö – som faktiskt öppet förespråkar dödande av oskyldiga människor – men ska man rikta en sådan anklagelse mot Kant, får man faktiskt anföra belägg för det, inte bara leta implikationer som är lika väl dolda som den berömda nålen i höstacken.

[11] Och vad skulle man f.ö. blunda för, om inte för verkligheten? Det finns väl inget annat att blunda för?

[12] Jan Myrdal, i en understreckare i SvD för många år sedan.

[13] Eller (i likhet med Immanuel Kants ondska) ”tangerar gränsen för det ofattbara”.

[14] Jag har faktiskt hört en gång att eftersom objektivismen förespråkar fri vilja och Kants är objektivismens raka motsats, så måste Kant ha förnekat den fria viljan.

[15] I teorin avvisar objektivismen dubbla måttstockar. Att enskilda objektivister titt som ofta använder dubbla måttstockar i praktiken bevisar nog bara att teorier ibland kan vara svåra att tillämpa.

[16] Objektivistiska Kantkritiker är fullständigt okunniga om den saken. Hans försvar för sinnena står under rubriken ”Apologie der Sinnlichkeit” i boken Anthropologie in pragmatischer Hinsicht från 1798. Ett kort citat bara: ”Die Sinne betrügen nicht. Dieser Satz ist die Ablehnung des wichtigsten, aber auch, genau erwogen, nichtigsten Vorwurfs, den man den Sinnen macht.” (”Sinnena bedrar inte. Denna sats är ett avvisande av den viktigaste men också, noga övervägt, den intigaste invändning som man gör mot sinnena.”) Men när Ayn Rand tillvitar Kant uppfattningen att ”människan är blind, därför att hon har ögon” (etc.), tror objektivister tydligen att detta är direkt hämtat ur någon av Kants egna skrifter. Det är det inte.

[17] I den svenska översättningen av Prolegomena översätts Kants term ”Erscheinungen” med ”framträdelser” i stället för ”föreställningar” eller ”företeelser”. Det har kanske inte så stor betydelse, men jag nämner det i alla fall, om någon skulle vilja läsa boken.

[18] Kants egen term för ”idealistiska drömmares fåfänga pladder” var svärmeri, och för svärmeri hade han inget till övers. Man bör allt läsa Kant, innan man börjar pladdra om vad han påstås ha sagt!

[19] Det finns ett misstag i denna frågeformulering, utöver vad jag skrev i mitt svar. Att bygga upp en halmdocka och sedan attackera halmdockan (vilket faktiskt är vad Ayn Rand gör med Kant i de stycken jag citerat) är inte detsamma som ”att sammanfatta sin förståelse av hans texter för sig själv i sin egen terminologi”. (Är det detsamma, ska man låta bli att göra det!)

[20] Jag har aldrig i mitt liv träffat någon kvinna som heter Beate-Sofie. Men jag är säker på att om jag gjorde det, skulle jag omedelbart falla för henne!

[21] Eller om inte alla figurer i Frank Hellers romaner har klart för sig att ”professor Pelotard” refererar till samma entitet som ”Filip Collin”.

[22] Se mina uppsatser om den ”österrikiska” skolans subjektivism.

[23] Det finns folk på nätet som pratar i vädret. Så grubbla inte mer än nödvändigt över vad den här debattören egentligen försöker säga.

[24] Nu tror jag inte att det går att göra filosof av vare sig vår kung eller vår kronprinsessa. Och existensen bevare oss för att göra Torbjörn Tännsjö till kung!

[25] En annan av Henrik Unnés många vältaliga kritiker besvarade detta så här: ”Lustigt nog klarar jag allt det du nämnde – och jag har inte ens läst Ay… Ay… Ay… Jag kan inte få ur mig det…”

[26] varav en visade sig vara med på detta debattforum.

[27] Gandalf hade en kommentar (eller gliring) om objektivisters sexliv också, men den drar jag en barmhärtighetens slöja över. Vårt sexliv är vår tvåsak!

[28] I det inlägg jag bemötte talade Gandalf faktiskt just om ”objektivister som grupp”. Och nu visar det sig att han generaliserat från iakttagelser av en enda person. Hm…

[29] Formuleringen är ”plankad”: ”I suggest that before asking me questions here, you read my books.” – Ayn Rand, frågestund efter föreläsningen ”The Sanction of the Victims”, New Orleans 1981.

[30] Något som givetvis inte kan sägas om palestiniernas göranden och låtanden?

[31] ”Om du målar prickar på ett tyg eller annat utsträckbart material och sedan ’drar’ i materialet så kommer det att skapas mer utrymme (och prickarna kommer avlägsnas från varandra).”

[32] En liten repetitionskurs skadar väl aldrig. Om förnuftskritikerna menar att även den mest förnuftige kan ta miste, finns det ju inget att invända. Men vilken själsförmögenhet ska man då använda för att komma på misstaget och rätta till det? Blir det enklare, om man överger förnuftet? Vidare: om förnuftskritikern kommit underfund med att förnuftet inte alltid är att lita på, vilken själsförmögenhet har han använt sig för att göra det? Om det är någon annan själsförmögenhet än förnuftet, kan man ju inte resa några förnuftiga invändningar; det skulle för det första vara ”question-begging” och för det andra inte tjäna något till. Om han å andra sidan använt sitt förnuft, varför ska man då lita på förnuftet när det kritiserar sig självt, när man inte kan göra det annars?

[33] Se Peter Schwartz uppsats ”On Sanctioning the Sanctioners”, The Intellectual Activist, Vol. IV, No 20.

[34] Dessutom är ”objektivistisk schismologi” inget annat än en oändlig såpopera. Att agera bifigur i denna såpopera är inte riktigt vad jag ser som meningen med mitt liv.

[35] Erik Herbertson är gramse på mig därför att han för ett tiotal år sedan, i samband med Kelleykonflikten, misslyckades med att få mig att ta avstånd från Leonard Peikoff. (Peikoff själva lyckades bra mycket bättre med den saken.) Herbertson, som tvivelsutan är en vidsynt och tolerant person, avslutade vårt meningsutbyte om saken med att förklara mig vara ”en förstockad, löjlig och tragisk figur”.

[36] Det ska naturligtvis vara ”is”, men Herbertson får stå för sin egen grammatik.

[37] Jag har läst boken..

[38] Chris Tame är, som framgår av texten nedan, filosofie doktor (gissningsvis på en avhandling om ”Betydelsen av artighetsbetygelser inom den libertarianska rörelsen” – eller kanske på den psykologiska försvarsmekanism som kallas ”projicering”)..

[39] ”pysen”

[40] ”person som suger Leonard Peikoffs kuk”. (Inte för att jag vet varför jag måste översätta den frasen, men jag kunde inte avhålla mig.)

[41] Ellen Moore är en kanadensisk dam i 75-årsåldern. Hennes vackra ord om mig grundar sig på mitt ställningstagande i Reismankonflikten.


© 2004 Per-Olof Samuelsson

Eftertryck med angivande av källa

Annonser