Årgång 5, nummer 1 (våren 2002)

Det förflutna, Ayn Rand och framtiden

Denna uppsats är ett beställningsarbete för Svensk Linje, som i december 2001 gav ut ett temanummer om Ayn Rand. (SvL satte en ovanligt korkad egen rubrik på uppsatsen, som jag inte ens vill återge.)

Den stora eken hade stått på en kulle ovanför Hudsonfloden, i en enslig del av Taggartgodset. Eddie Willers, sju år gammal, tyckte om att gå dit och titta på trädet. Det hade stått där i hundratals år, och han trodde att det alltid skulle stå där. Rötterna höll kullen i ett fast grepp, som en knytnäve med fingrarna djupt inborrade i myllan, och han tänkte att om en jätte skulle gripa trädet i toppen skulle han inte kunna rycka loss det utan svänga kullen och hela jorden runt med det som en boll i ändan på ett snöre. Han kände sig trygg i ekens närvaro; den var någonting som ingenting skulle kunna ändra eller hota; den var hans vikti­gaste symbol för styrka.

En natt slog blixten ned i eken. Eddie såg den morgonen därpå. Den låg bruten mitt itu och han såg in i stammen som i myn­ningen på en svart tunnel. Stammen var bara ett tomt skal; kärnan hade ruttnat bort för länge sedan; det fanns ingenting inuti – bara tunt grått damm som skingrades för varje nyck av den svagaste vind. Livskraften var borta och den skepnad den lämnat efter sig hade inte förmått hålla sig upprätt den förutan. (Och världen skälvde, kap. 1.)

Medan Ayn Rand skrev Atlas Shrugged (Och världen skälvde) ställde hon upp en regel för sig själv: ”Syftet med denna bok är att hindra sig själv från att bli profetisk.” Har hon lyckats? Efter den 11 september 2001 är det svårt att svara annat än nej. Den blixt som slog ned i World Trade Center denna dag var en män­niskotillverkad blixt, tillverkad av två huvudingredienser: västerländsk avancerad teknik i form av flygmaskiner, dirigerade av uråldrig primitiv mysticism och självuppoffringsmoral. Det återstår att se exakt hur murken eken är inuti – men det finns idag inget som tyder på annat än att USA kommer att fortsätta i de gamla pragmatiska hjulspåren, be hela världen om tillåtelse innan någonting görs alls och sedan göra så lite som möjligt, sätta fast någon enstaka terrorist och sedan vänta på nästa blixtnedslag. I de gamla grekiska dramerna brukade man vägra lyssna på Kassandra; i dagens värld har man vägrat lyssna på Ayn Rand.

När Ayn Rand skulle publicera Atlas Shrugged, skickade hon manuskriptet till fyra olika förlag för att utröna hur de tänkte hantera boken. Chefen för Random House, Bennett Cerf, reagerade med att säga att boken ”utmanar 2500 år av västerländskt tänkande”. För Ayn Rand var det nog att han insåg så mycket; Random House fick rättigheterna. 2500 år betyder: tillbaka till Platons och Aristo­teles tid. Så egentligen är uttalandet en underdrift; kampen mellan förnuft och mysticism har pågått längre än så, säkert så länge det alls funnits människor på jorden. Men Platon och Aristoteles kan gott stå som företrädare och symboler för de båda mot­polerna.

Har det tagit 2500 år för en ek att växa till, så har det tagit lika lång tid för den att murkna sön­der inifrån. Och om eken ska föreställa vår civilisation, så är dess rötter aristoteliska och murken­heten kommer från Pla­ton. Mer allmänt: vår civilisation har sina rötter i att människor utövat sitt förnuft; murkenheten kommer av mysti­cism och blind tro.

Hur har mystikerna fått vår civilisation att ruttna inifrån? De börjar med att klyva världen och människan i två hälfter: de proklamerar att den värld vi lever i inte är den verkliga världen, att det finns en ”högre dimen­sion”, en utomsinnlig värld, som är mycket bättre än den värld vi lever i; och de klyver människan i kropp och själ, i strid med varandra, där kroppen hör till denna jämmerdal, själen till himlen eller det hinsides. De skapar ett krig inom människan. Som Ayn Rand påpekat är en själ utan kropp ett spöke, en kropp utan själ ett lik; båda är symboler för döden. Ändå har detta motsatsförhållande varit allmänt accepterat och predikats av såväl religiösa som materialister. Och vi såg det dramatiserat den 11 september 2001: ett litet fåtal män var beredda att lämna sina egna kroppar bakom sig (tillsammans med tusentals andra) för att träda in i sin översinnliga värld.

För 2500 år sedan gjorde Aristoteles den lika revolutionerande som egentligen självklara upp­täckten att allt som existerar är individuellt, partikulärt, och att abstraktioner är vår metod att ordna och klassificera allt detta individuella eller partikulära – av vilket följer att varje människa är just en individ. Aristoteles är individualis­mens fader i filosofihistorien. Kollektivismens fader är Platon: Platon menade att abstraktioner existerar för sig själva i en högre dimension och att den enskilda människan därför inte är annat än en återspegling eller ett fragment av denna abstraktion – och han drog de politiska konsekvenserna av detta i dialoger som Staten och Lagarna.

Förnuftets och individualismens filosofi implicerar politisk frihet; rationell övertalning är fria in­dividers enda sätt att umgås med varandra. Mysticismen och kollektivismen implicerar motsatsen: politiskt tvång. Och om detta är alltför abstrakt för att se, kasta då en blick på världshistorien, på alla dess tyrannier och alla dess blodiga krig. Det var först när sekularisering, individualism och fri­het fick genomslag (under Upplysningens och den industriella revolutionens tid) som krig blev till undantag och fred det normala tillståndet; när kollek­tivis­men under 1900-talet återvann herra­väldet, vände också den trenden.

Självuppoffring – att offra sitt verkliga liv på jorden för en fiktiv hinsides tillvaro – är en följd av mysticism och tro. Om självuppoffringsmoralen – eller altruismen – har Ayn Rand haft mer att säga än om något annat ämne, och alltför få har lyssnat. Så här skrev hon 1961, för fyrtio år sedan:

Kapitalism och altruism är oförenliga; de är filosofiska motsatser; de kan inte existera tillsammans hos samma människa eller i samma samhälle. Idag har konflikten nått sin yttersta klimax; det står helt klart vad valet gäller: antingen en ny moral av rationell egennytta, med frihet, rättvisa, framåt­skridande och människans lycka på jorden som konsekvenser – eller altruismens primitiva moral, med slaveri, rå styrka, stagnation och skräck och offerugnar som konsekvenser. (”För den nye intellektuelle”; på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 36.)

Den 11 september 2001 förvandlades den västerländska civilisationens stoltaste symbol – dess högsta sky­skrapor – till en offerugn; och mörkrets makter – oförnuftet och den religiösa tron – valde sitt mål med det diaboliska förnuft som också de är mäktiga. Vilken bättre demonstration behöver världen av att blind tro och blint tvång går hand i hand – precis som Ayn Rand så många gånger sagt oss? Hur många fler offerugnar ska vi behöva se? Och om Ayn Rand redan 1961 (och säkert långt tidigare) kunde se att ”konflikten nått sin yttersta klimax”, hur kan då vi idag, 2001, undgå att se det?

Detta var de dåliga nyheterna. Alltför få har lyssnat på Ayn Rand, fastän inget någonsin hindrat dem, och vad vi har framför oss är en avgrund och en återgång till medeltiden.

Den goda nyheten är att Ayn Rand har existerat och att hennes böcker existerar, och endast ett grundligt och världsomspännande bokbål kan ändra på den saken. Den goda nyheten är att genera­tion efter generation av unga människor (unga till åren eller till sinnet) kommer att upptäcka henne och ta till sig hennes idéer. Och jag utgår från att det är för en sådan ny generation jag skriver denna artikel. Vad jag måste visa er är vad ni har framför er och vilket motstånd ni har att möta.

För att ge er en idé: fråga er varför Ayn Rand aldrig fått Nobelpriset i litteratur. Det har hon inte, och hon har säkert aldrig ens nominerats eller diskuterats. Ändå måste var och en som läst Urkällan och Och världen skälvde inse att dessa böcker är en höjdpunkt i världslitteraturen, fullt jämförbara med Homeros, Dante, Shake­speare och några andra. Eller gå till närmaste stadsbibliotek och ta reda på hur mycket av Ayn Rand som finns i hyllorna. Finner ni då att de svenska översättningarna av hennes romaner inte köpts in, så fråga varför. Ni kommer att få höra saker som ingen anständig människa ska behöva utsättas för. Gör det i alla fall: det kom­mer att ge er en idé om vad motståndet handlar om.

Det är rätt ut i [ett dystert grått] vakuum de Nya Intellektuella måste träda

skriver Ayn Rand i samma uppsats från 1961 som jag citerade tidigare.

De svårigheter de kommer att möta på vägen är inte stenbarriärer utan dimma: den passiva resignationens täta dimma, genom vilken det kommer att vara svårt för dem att finna varandra.

För att vi ”nya intellektuella” ska finna varandra och inte tappa bort varandra i dimman måste vi undvika vissa fallgropar.

Det finns gott om människor som pratar om Ayn Rand mer än de läser henne, och det finns de som inte använder henne som annat än ett slagträ för någon privat agenda. Det finns t.ex. stats­hatare som samlar stats­fientliga yttranden från henne och använder dem till att propagera för anar­kism, och sedan ignorerar allt annat hon sagt eller skrivit (i all synnerhet då, givetvis, hennes argu­ment för varför vi behöver en stat). Detta är nu långtifrån det enda exemplet, men det är det mest välbekanta, så jag nöjer mig med det.

Så finns det människor som är mer intresserade av Ayn Rands privatliv än av vad hon skrivit – av varför hon bröt med Nathaniel Branden, eller kom i luven på Kay Nolte Smith, eller tappade tåla­modet med Murray Rothbard, o.s.v. ad nauseam. Eller varför hennes anhängare och beundrare över­huvudtaget har så svårt att hålla sams inbördes. Dessa människor söker inte en filosofi, utan en såp­opera; finner de en filosofi, är de besvikna.[1]

(Jag menar inte att Ayn Rands privatliv är ointressant eller att personkonflikter är oväsentliga – även om de huvudsakligen är väsentliga för personerna själva, inte för oss andra. Jag menar bara att detta måste komma i andra hand. Det enda kloka den svenska 1800-talsfilosofen Christopher Jacob Boström någonsin sade var f.ö.: ”En filosofs självbiografi är hans idéer.”)

Sedan finns det de som menar att Ayn Rands filosofi inte är god nog som den är utan måste ”rekonstrueras” – en ”rekonstruktion” som består i att anpassa den till rådande akademiska mallar – m.a.o. till just de idéer Ayn Rand ägnade sitt liv åt att bekämpa. Dessa människor har inte lyckats fatta det enklaste och mest lättförståe­liga av Ayn Rands många budskap: att man inte ska blanda mat och gift.

Det är varken med skvallerkrönikor eller med besynnerliga ”uttolkningar” man ska inleda sitt studium av Ayn Rand; det är med Ayn Rands egna skrifter. Och för att ett ögonblick tala personligt: varför har jag lagt ned så mycket obetalt arbete på att översätta henne till svenska? För att jag gillar att jobba med översättningar, givetvis; det är den sortens intellektuella utmaningar jag klarar av. Men också därför att jag ser det som så oer­hört väsentligt att Ayn Rand verkligen blir läst, inte bara ompratad.

Ska man börja med tolkningar, så börja åtminstone med Leonard Peikoffs Objectivism: the Philo­sophy of Ayn Rand, som i varje fall är en pålitlig sammanfattning av hennes filosofi. Jag är inte alltid ense med Peikoff (och jag har dessutom personliga skäl att hata honom, men det är mellan mig och honom), och hans bok är ingen ersättning för att läsa henne själv. Men den är en vägledning.

Jag skrev att vi står vid en skiljelinje och att vi riskerar att gå in i en ny medeltid. Det stora pro­blem vi står inför är detta: det är vi som har förnuftet på vår sida, våra motståndare har inget annat än det brutala våldet. Men förnuftet behöver tid på sig för att slå igenom. Betänk att vi hade en Aristotelesrenässans redan på 1100- och 1200-talen; det tog flera århundraden innan den gav så­dana resultat som den industriella revolutionen, liberalismens genombrott och Förenta staternas födelse. Det brutala våldet behöver inte så lång tid på sig: att rasera World Trade Center var ett ögonblicks verk; att planera attacken tog lite längre tid, men definitivt inga århundraden. Allt vi kan göra idag är att rida ut stormen – och hoppas att det finns tillräckligt mycket virke kvar i eken för att den ska överleva. Att bygga något nytt och starkare kommer att ta lång tid. Vi kommer nog inte att få se något ”randianskt” idealsamhälle på många och långa generationer.

Ayn Rand skrev i något sammanhang att ”den som kämpar för en bättre morgondag lever i den idag”. Det finns nog inte mycket mer jag kan säga heller. Annat än ett ”Lycka till” till var och en som är beredd att ta upp kampen.

Strängnäs i oktober 2001
Per-Olof Samuelsson

Utöver min egen uppsats innehöll temanumret en rätt klargörande uppsats om objektivismens estetik, skriven av Henrik R.S. Olsson. Resten innehöll mest det gamla vanliga tramset om hur ”sekteristiska” vi allesammans är. Sådant strunt orkar jag inte ens läsa. (Om det är så att Svensk Linjes redaktion önskar en dialog med oss ”fundamentalistiska mantrarabblare” och överbrygga det problem jag själv nämner i min uppsats – att vi nya intellektuella kan ha svårt att hitta varandra i nutidens intellektuella ödemark – då kan den ju ha vänligheten inleda dialogen med något annat än att spotta oss i ansiktet.)


Sekteristiska tråkmånsar välkomna i “Frihets”fronten?

Bakgrund: En person i Australien vid namn Prodos Marinakis (han använder sig vanligen bara av sitt förnamn) tog förra året ett initiativ som han kallade WalkForCapitalism (Marschera för kapitalismen). Söndagen den 2 december anord­nades demonstrationer för kapitalismen i ett hundratal städer världen över, och det är meningen att manifesta­tionen ska upprepas första söndagen i december varje år framöver. Prodos själv ansluter sig till objektivismen, men det är inte meningen att manifestationen ska vara ”rent objektivistisk”; den är till för att visa att kapita­lismen har gott om anhängare, och den ska utgöra en sorts motvikt mot alla de stenkastande huliganer som försöker erövra gator och torg och driva bort oss anständiga och produktiva människor därifrån. Manifestatio­nen ska vara ”ad hoc”, och de som ställer upp som arrangörer ska inte ha lov att använda den för att propagera för något annat än just kapitalism, inte för ”libertarianism”, inte för ”anarkokapitalism”, och inte heller ens för objektivism. (Ett manifest för demonstrationen har författats av Andrew Bernstein, som otvivelaktigt är objek­tivist.)

I Sverige ordnades demonstrationer i Stockholm, Göteborg, Lund och Växjö. Flera av dessa demonstratio­ner (i synnerhet den i Lund) stördes av motdemonstranter från vänstern. (De ger inte godvilligt upp sin strävan att driva bort anständigt folk från gator och torg, lika lite som al-Qaida ger upp sin strävan att riva våra hög­hus.)

Jag själv anmälde mitt intresse att ställa upp i Stockholmsdemonstrationen. När jag anmälde mig till en e-postlista fann jag att jag hade hamnat i en anarkokapitalistisk diskussionsgrupp. Efter vad jag senare fick veta var det ett misstag; det berodde på att samme person ansvarade för båda e-postlistorna och placerat mig på fel lista i misshugg. Vare därmed hur som helst: huvudarrangören för Stockholmdemonstrationen är anarkist, och samarbete med anarkister är något jag drar mig för.

Av ren nyfikenhet åkte jag i alla fall upp till Stockholm 2 december för att se hur demonstrationen skulle avlöpa. Följande rapport (som jag skickade till SvD:s nätforum) kanske kan intressera:

Jag och min kropps älskade var uppe i Stockholm och tittade på den stora demonstrationen.

Positivt var att allt gick lugnt och städat till. Inte en rånarluva så långt ögat nådde, och god stämning bland demonstranterna.

Negativt var, som i Lund, att det delades ut små flygblad med reklam för ”Frihets”fronten. Fast att demon­strationen ”kapats” av sådant folk visste jag ju innan, så det var ingen överraskning. (Det gick omkring unga flickor med insamlingsbössor för Liberala ungdomsförbundet också.)

Bland plakaten – som sträckte sig från ”Stjäl inte; staten hatar konkurrens” till ”Fler bastuklubbar” – letade jag förgäves efter en käck paroll som ”Pappersmyntfot är legaliserat falskmynteri”. Jag stötte på en demonstrant och undrade om det inte fanns något plakat för guldmyntfot. Men han stod som ett frågetecken. Guldmyntfot? Det visste han inte ens vad det var.

Ett annat plakat som lyste med sin frånvaro var: ”Ayn Rand hade rätt: kapitalism och anarkism är ofören­liga.” Men det berodde nog på att jag var för lat och för oengagerad för att spika ihop ett eget plakat.

Det mest objektivistiska jag såg var annars en sandwichman med texten: ”Who is John Galt?” (inte ens översatt till svenska). Men vem bryr sig om vem han var, om man inte redan läst boken? Och har man läst boken, vet man det ju redan.

[En person invände och påpekade att det också fanns ett plakat med texten ”A=A”. Det hade jag missat.]

Anförandena som hölls var korta med inte helt oävna. Bortsett från att Karin Pilsäter höll ett anförande där jag endast uppfattade att ett eller annat är en ”bjudande plikt”. Så uppenbarligen var demonstrationen inte bara infiltrerad av anarko-”kapitalister” utan också av kantianer.

Johan Norberg fick pris för att han är den som under det senaste året gjort mest för att främja kapitalismens sak i Sverige. Jag får väl förmoda att det grundar sig på hans stringenta uppgörelse med bokstavstroende fun­damentalister (som jag har för mig att vi har diskuterat förr). För det är väl inte tu tal om att det är just bok­stavstroende fundamentalister som utgör det största hindret för att kapitalismen – äh, förlåt, anarko-”kapitalismen” – ska bli fullt ut accepterad?

Något som slog mig var att det officiella demonstrationsmanifestet, ”Bernsteindeklarationen”, inte ens de­lades ut. Förstår inte varför. Det är ju ändå inte explicit objektivistiskt fastän det skrivits av en objektivist. Men kanske ändå alltför implicit objektivistiskt för att falla ”frihets”frontare och anarko-”kapitalister” på läppen.

Allt som allt: det kunde varit värre. Men det kunde också varit fan så mycket bättre.

Därmed till huvudämnet.

I kölvattnet efter marschen för kapitalism 2 december fördes en debatt om objektivisters relation till ”Fri­hets”fronten på SvD:s nätdebattforum. Frontens nuvarande ordförande, Henrik Alexandersson, skrev bl.a.:

Inom Frihetsfronten finns frihetsvänner av många slag. Här finns människor som tröttnat på förmynderi och politikervälde [vem har inte gjort det?], här finns folk som sysslar med traditionell politik men som samtidigt vill träffa människor som tar idéer på allvar [sådana som mig?], här finns anarko-kapitalister och här finns objektivister. Alla är de välkomna.

M.a.o.: ”vi objektivister” är precis lika välkomna i ”Frihets”fronten som någonsin anarko-”kapitalisterna”. Stora famnen! Ingen diskriminering här inte!

Efter 2 december-manifestationen hade Expressen (6 dec. 2001) ett långt reportage om den svenska nylibe­rala rörelsen, i vilken man bl.a. kunde läsa följande:

Objektivisterna är rörelsens sekterister och beskrivs även internt som tråkmånsar som förläst sig på ledstjärnan Ayn Rand.

Detta är alltså vad som sägs internt, till skillnad från vad som sägs externt, i en nätdebatt.

Att den här attityden existerar har varit uppenbart i decennier. Ett exempel är en ledare i tidskriften Nylibe­ralen (1987:3), där objektivister avfärdas som en ”sekt i sekten”, vars bidrag till den seriösa debatten är att ”hänfört upprepa ett och samma mantra” (etcetera, etcetera). I ett debattinlägg i tidskriften Contra (1993:3) från en ledande företrädare för fronten får vi höra att vi är precis som kommunister och EAPare och att i vår verklighetsuppfattning ”finns det inget utrymme för avvikande uppfattningar eller debatt mellan åsiktsrikt­ningar. Nej, det som gäller är att de som avviker från Sanningen eller vägrar att se Ljuset är avfällingar som trätt i Ondskan tjänst.” Med mera i samma stil. (Se OS-bilagan ”’Debatt’ i Contra” för ett utförligt svar på denna kritik.) Och i en understreckare i SvD, skriven av en av den svenska nyliberalismens hjältar, kan man läsa: ”Men Rands värsta fiender har på sätt och vis varit hennes egna anhängare. Trots att Rand menade att den viktigaste dygden var att tänka själv, har randianerna ofta varit djupt fundamentalistiska och skrivit under på vartenda ord hon sade.” Detta bara för att ge några exempel på måfå.[2]

Så vad är det egentligen vi hälsas välkomna till? Att få höra mer av samma sort? Att tillbringa resten av våra liv med att bli utsatta för idiotiska förolämpningar?

Och omvänt: vad vill ”Frihets”fronten med oss? På vad sätt kan den vara betjänt av en samling tråkmånsar som hur som helst inte har annat att komma med än mantrarabblande och inte kan annat än slaviskt och okri­tiskt upprepa allt Ayn Rand skrivit eller sagt? För det är väl precis sådana vi är?

P.O. Samuelsson är öppen för allt utom tom retorik

(Detta är ett svar på resten av Alexanderssons inlägg.)

Alexanderssons inlägg innehåller en mängd svepande generaliseringar om objektivister i största allmänhet. Men eftersom jag inte gärna kan tala för alla objektivister i världen (eller ens i detta debattforum) ska jag nöja mig med att svara för mig själv.

Objektivisterna … är mycket bokstavstrogna vad gäller den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rands tankar om frihet.

Jag brukar räkna mig själv till de ”bokstavstrogna”. Men det beror på att jag lusläst så gott som allt Ayn Rand skrivit, så jag har ett visst hum om vilka bokstäver det är jag ska vara trogen mot. (Jag brukar hålla mig till bokstaven vad jag än läser, eftersom det ändå är bokstäverna som förmedlar innebörden, inte det som slar­viga läsare behagar lägga in mellan raderna.)

Vissa objektivister går från att vara extrema till att vara fanatiska.

Något enda litet konkret exempel på det, om jag får be.

Dessa avfärdar alla andra frihetsvänner, för att de inte är bokstavstroende vad gäller Ayn Rands tankar.

Hmm. Jag kan inte minnas att jag någonsin direkt avfärdat Aristoteles eller John Locke eller Adam Smith eller Frédéric Bastiat eller Thomas Jefferson eller Ludwig von Mises (jag väljer de personerna, eftersom de före­kommer som galjonsfigurer på WfC:s hemsida). Jag är inte alltid hundraprocentigt överens med dem, men det betyder ju inte att jag avfärdar dem. Och jag har faktiskt inte helt avfärdat Johan Norberg heller, även om jag tycker att understreckaren han skrev för några månader sedan var rena skräpet.

En liten nypa öppet sinne och rimlig tolkning skulle nog gagna deras sak.

Öppet sinne för vad? Rimlig tolkning av vad? Konkretisering, om det inte är för mycket begärt.

Ty de sluter sig ofta inåt och anser att det inte är så stor idé att föra frihetskampen bland vanligt folk. Istället borde de göra som Ayn Rand, låta sig publiceras, delta i det offentliga samtalet och vinna fler vänner till frihetens idéer.

Jag får väl då påpeka att jag har hållit på sedan slutet av 70-talet med att författa det ena debattinlägget ef­ter det andra (somliga väldigt objektivistiska och somliga mera allmänt frimarknadsvänliga) som jag skickat till diverse publikationer. Att mycket av det aldrig blivit publicerat är väl inte mitt fel – och det är sannerligen inte så enkelt här i världen som att bara ”låta sig publiceras”. Men tyder det verkligen på att jag ”sluter mig inåt” och inte vill ”delta i det offentliga samtalet”?

Och sedan har jag faktiskt lagt ner ett stort jobb på att översätta Ayn Rand till svenska och sprida översätt­ningarna till intresserade (ett projekt som jag och Henrik Unné höll på med i nästan 10 år). På vad sätt visar det att jag – eller Henrik – ”sluter oss inåt”? Och jag tycker gott att någon av alla de frihetsvänner som har bättre tillgång till de offentliga rum där det offentliga samtalet förs än vad jag och Henrik har någon enstaka gång kunde ha nämnt det här projektets existens. Som det nu var kämpade vi i motvind hela tiden och lyckades aldrig ens komma upp i 100 prenumeranter.

Sedan kan jag gott medge att jag har väl lätt att tappa tålamodet med folk – speciellt om de täpper till öro­nen och vägrar lyssna på vad jag säger. Men vems slutenhet är det – min eller deras?

(Något svar från Alexandersson fick jag aldrig. Och vad annat var att vänta? De här människorna vräker ur sig sina anklagelser, men blir de bemötta går de hem och gömmer sig, hellre än att antingen underbygga anklagelserna eller dra tillbaka dem. Johan Norberg gjorde ju t.ex. exakt detsamma när jag kritiserade hans understreckare. Det finns som bekant en psykologisk försvarsmekanism som kallas ”projicering”.)

Tillägg: Öppet sinne och rimlig tolkning?

Det kan vara läge för ett Randcitat här:

Lägg bort det farliga lilla slagord som råder dig att ha ett ”öppet sinne”. […] Denna term är ett antibegrepp: den antas vanligen innebära en objektiv, fördomsfri inställning till idéer, men den används som en uppmaning till ständig skepticism, till att inte ha några fasta övertygelser och gå med på att vad som helst kan vara plausibelt. Ett ”slutet sinne” antas vanligen beteckna attity­den hos en person som är oemottaglig för idéer, argument, fakta och logik, som hårdnackat klänger sig fast vid någon blandning av oberättigade antaganden, moderiktiga slagord, stambundna fördomar – och känslor. Men detta är inte ett ”slutet” sinne, det är ett passivt sinne. […] Vad objektiviteten och studiet av filosofin fordrar är inte ett ”öppet sinne” utan ett aktivt sinne. [”Filosofiskt detektivarbete”, på svenska i OS11.]

Något Randcitat om ”rimlig tolkning” känner jag inte till; men jag har alltför ofta sett termen ”tolkning” användas som eufemism för förvrängning. Och själv ägnar jag mig inte åt ”tolkningar” av Ayn Rands filosofi, vare sig ”rimliga” eller ”orimliga”; jag ägnar mig åt att läsa innantill. Den konsten tycks vara svår, och jag har aldrig riktigt begripit varför…

Alla behöver inte vara anarkister för att anarkism ska främjas

Detta inlägg skrevs av Per Nilsson. Jag återger det här, därför att det väldigt klart förklarar vad saken egentligen handlar om.

Henrik, jag hävdar inte att alla inom Frihetsfronten är anarkister. Vad jag däremot hävdar är att Frihetsfron­ten är alltför tolerant mot anarkismen, som håller på att äta upp organisationen inifrån. Jag tror att det finns en hel del personer inom Frihetsfronten som i många avseenden har sunda åsikter, men som brister på en punkt: Man inser inte hur förrädisk anarkokapitalismen är.

Låt oss leka med tanken att Frihetsfronten skulle få oerhört stora framgångar inom 10 år. Låt oss säga att samtidigt har anarkisterna funnits i minoritet, men ändå varit en betydande del av nätverket. Hela tiden har ni sagt att anarkismen står så nära liberalismen att ni gott och väl välkomnar de flesta från den sidan. Det kom­mer att sprida en allmän uppfattning om att anarkismen är en slags ”mer konsekvent” variant av liberalismen. Som vi oftast kan se är det de som är mest konsekventa som i längden vinner trovärdighet (och därmed in­flytande). Det som görs (utan att du kanske vill?) är att man erbjuder folk ett falskt alternativ; en politisk skala som sträcker sig mellan kommunistisk diktatur och anarkistiskt kaos. Det är en falsk dikotomi som presenteras för dem som är liberaler i hjärtat. I mina riktigt unga år som politiskt intresserad (runt 16) höll det nästan på att lura mig. Det som egentligen tilltalade mig var tanken om individens rättigheter, fast samtidigt var det väl­digt förvirrande för mig att anarkism ansågs stå så ”nära” de här idéerna.

Sedan så ägnar ju sig inte objektivister åt att bara tycka illa om Frihetsfronten. Om jag inte missminner mig har svenska objektivister bland annat översatt flera av Rands böcker till svenska, bombarderat insändar­sidorna med debattinlägg (som man vägrar publicera) och finansierat utgivningen av Och världen skälvde. Dock är det bra att du visar för allmänheten vad Ung Vänster går för – det ska du ha heder för! Jag själv blev rasande när jag såg hur de betedde sig. [Syftar på de mötesstörningar som ägde rum, framför allt i Lund, den 2 decem­ber.]

Mannagrynsgröt mellan öronen?

Anarko-”kapitalister” har en hel arsenal av billiga sofismer för att ge sken av att Ayn Rand minsann egentli­gen också var anarkist fast hon var för dum för att begripa det själv. En av dem som ni säkert kommer att få höra är att ”Galt’s Gulch” inte har någon statsmakt och därför är ett idealt exempel på anarki. Det är genant att behöva bemöta en sådan idé, men några observationer kanske kan vara till hjälp för dem som till äventyrs inte kan genomskåda den på egen hand.

Nej, ”Galt’s Gulch” har inte någon statsmakt eller regering. Men om allt som inte styrs av en regering är ett exempel på anarki, då är också mitt förhållande till min damvän ett exempel på anarki, för det förhållandet har inte heller någon regering.

”Galt’s Gulch” fungerar utan att staten behöver ingripa och t.ex. ställa brottslingar till svars? Visst. ”Galt’s Gulch” består av några hundra medlemmar, som dessutom är speciellt utvalda för sin rationalitet. Kriminella element släpps inte in (om nu inte någon vill ha den outsägliga fräckheten att hävda att Ragnar Dannesköld var kriminell, eller att verksamheten som sådan var kriminell). Att en sådan sammanslutning kan fungera utan statlig inblandning betyder inte att en kontinent med ett par hundra miljoner invånare skulle göra det. Och var i Atlas finns det en enda rad om att USA som helhet skulle bli statslöst den dag de strejkande tar över?

F.ö. har också ”Galt’s Gulch” ett embryo till en statsmakt, i form av en domare man kan vända sig till, ifall tvister trots allt skulle uppstå. Det finns inget prat om ”konkurrerande domstolar” i ”Galt’s Gulch”. Och efter vilken lag tror ni domare Naragansett dömer ifall det skulle bli nödvändigt?

”Galt’s Gulch” har också ett eget myntverk. Men om ni minns vad som står på mynten, så står det ”United States of America”, och när Dagny frågar på vems auktoritet dessa mynt präglas, får hon till svar att det står på mynten.

Så mycket för den ”anarkin”.

Jag har förresten haft e-postkontakt med en anarko-”kapitalist” alldeles nyligen. (Eftersom korrespondensen var privat tänker jag inte hänga ut honom med namn.) Han bad mig om ett råd: hur skulle han bäst presentera objektivismens inflytande på anarko-”kapitalismen” i en intervju för någon vänsteranarkistisk blaska? Jag rådde honom att först av allt säga att Ayn Rand tog avstånd från varje form av anarkism. Om han sedan höll med henne eller ej är en separat fråga, men denna enkla sanning borde han i varje fall inte förtiga. Hans svar?

Frågan är från anarko-kapitalistiskt perspektiv, så Rands åsikt är mer eller mindre irrelevant.” (Min kursivering.)

Så stor är hans respekt för sanning (och det förvånar mig sannerligen inte). Med andra delen av samma kluvna tunga öser han beröm över Ayn Rands storhet som tänkare (vilket också är som det brukar vara).

Man kan rådbråka sin hjärna med frågan om det är helt medvetet de förvränger enkla saker på det här sät­tet, eller om de gör det därför att de har mannagrynsgröt mellan öronen i stället för hjärnsubstans. Men varför bry sig? Resultatet blir hursomhelst detsamma.

Att behöva bemöta den här sortens sofismer, år ut och år in, decennium ut och decennium in, tråkar upp­riktigt sagt ut mig. Visst är det tröttsamt att ha med sekteristiska tråkmånsar att göra?

De verkliga stridsfrågorna

Under de sofismer anarko-”kapitalisterna” älskar att ägna sig åt och begär att vi ska ägna all vår tid åt att begrunda ligger ett par verkliga stridsfrågor, som sofismerna är avsedda att dölja. Jag har förmodligen i en eller annan form sagt allt det här förr, men det förtjänar att upprepas.

Vad vi bör sträva efter att uppnå är en legitim ”nattväktarstat”, d.v.s. en stat som skyddar individens rättig­heter, varken mer eller mindre. Att nå dit är en svår uppgift som kommer att ta lång tid. Att intellektuellt över­tyga sig själv om att en sådan stat är idealet är inte alltför svårt, men att sedan också förverkliga det idealet är en gigantisk uppgift som framför allt kräver ett gigantiskt upplysningsprojekt som kommer att ta generationer att ro i hamn. Men det här projektet är anarko-”kapitalisterna” inte ett dugg intresserade av. Allt de tänker på är hur en sådan nattväktarstat, när den väl kommit till stånd, snabbast möjligt ska kunna avvecklas, så att vi snabbt nog är tillbaka vid totalt kaos och total rättslöshet.

Det är sant att ju mer förtryckande och ju mer interventionistisk en stat är, desto sämre blir det för oss. Men det är precis lika sant att i det ögonblick en stat ramlar ihop utbryter inbördeskrig, och att detta inbördes­krig inte tar slut förrän en ny stat (den må vara god eller dålig eller mittemellan) etablerats. Vad som hände när den kommunistiska förtryckarstaten i det forna Jugoslavien bröt samman bör väl vara bevis nog, utan att jag ska behöva dra fler exempel på samma sak. Ändå är det detta – att staten bryter samman och rövarbanden släpps loss att slåss mot varandra – som anarko-”kapitalisterna” framhåller som ett ideal och som historiens verkliga slutmål, inte ett ordnat samhälle där var och en av oss är fri att göra vad vi förmår med våra liv, utan att hindras av några rövarband, statliga eller privata.

Eftersom detta är anarko-”kapitalisternas” slutmål är de sofismer de använder för att snärja oss egentligen irrelevanta. Om de framför dem i god tro – därför att deras hjärnceller bytts ut mot mannagrynsgröt – eller med någon sorts samvetslös uträkning är också egentligen irrelevant.

Nu kan säkert somliga anarko-”kapitalister” sitta vid sitt vinglas (eller sin opiepipa) och fantisera om att just deras form av anarkism inte ska vara som de historiska exemplen utan vara fullständigt fredlig, och att inga konflikter och inga gängkrig eller inbördeskrig ska uppstå. Men det bevisar bara att de besitter den allmän­mänskliga förmågan att dagdrömma. Och i det avseendet är de precis likadana som de socialister som sitter och dagdrömmer om att just deras form av socialism ska vara frihetlig, fast all erfarenhet visar oss att socialism är förtryckande. Men att tvinga på människor ett samhälle grundat på en orealistisk dagdröm är precis vad som alltid drivit mänskligheten i fördärvet. Och lika lite som socialismen kan genomdrivas utan tvång kan anarkis­men göra det. Anarko-”kapitalisterna” har kanske inte uppmärksammat det, men det enda sätt på vilket de skulle kunna genomdriva sin plan för nattväktarstatens avveckling är att ta till vapen mot den. Att bara sätta ut en skylt med texten ”alternativ nattväktarstat” eller ”alternativ polis” eller ”alternativ domstol” skulle inte räcka till. De skulle bara bli utskrattade.

En metodologisk observation till sist: hur kommer man fram till principen ”nattväktarstat – varken mer eller mindre” – d.v.s. hur kommer man fram till att om staten gör för mycket blir det förtryck och om den gör för lite blir det kaos och inbördeskrig? Genom sofistikerad begreppsanalys? Genom att göra mer eller mindre hår­klyvande distinktioner mellan begrepp som ”liberalism”, ”libertarianism”, ”anarkism” och andra relaterade begrepp? Visst inte. Men gör det genom observation och enkel, elementär induktion. Har man den ringaste obser­vationsförmåga, så märker man att det är precis så här det förhåller sig. Sedan kan man ju alltid evadera sina observationer, ifall man nödvändigt vill klänga sig fast vid sin dagdröm.

PS. Just som jag avslutat denna nätnattväktare fick jag en fråga från en person om hur man egentligen besvarar anklagelser för ”sekterism”. Det rätta svaret är att anklagelsen överhuvudtaget inte ska tas på allvar. För obser­vera: det här är inte alls något argument; det är i själva verket bara ett försök till ”psykning”. Det vädjar inte till förnuftet; det vädjar endast och allenast till våra förmodade osäkerhetskänslor och mindervärdeskomplex. Så länge vi inte har några mindervärdeskomplex har ”argumentet” ingen effekt. Man kan bli tillfälligt förbannad över att människor kan vara så in i h-e korkade, men det är också allt. Så ta det med en klackspark!

Ayn Rand skrev en uppsats om det här som heter ”Skrämselargumentet” (”The Argument from Intimida­tion”) som finns med i Själviskhetens dygd. Hennes poäng är att om man känner den minsta osäkerhet i fråga om sina övertygelser kan man vara sårbar för den här typen av ”argument”; det enda effektiva vapnet mot det är moralisk visshet. Den dag man vet, inte bara att man har rätt utan också varför man har rätt, är man fullständigt osårbar. Och för att tala personligt: eftersom jag bara blir styvare i korken för varje år som går, bryr jag mig också mindre och mindre om sådana här löjliga anklagelser. De är irriterande på samma sätt som myggbett kan vara irriterande. Men värre än så är det inte. De som kommer med anklagelserna kanske tror att de är kobror eller mambor eller i varje fall getingar. Det är de inte. De är mygg.

Nu har jag skrivit en spaltmeter om det här och dessutom kommit med ett präktigt ”skrämselargument”: endast myggviktare kan påstå att objektivister är sekteristiska tråkmånsar ;-). Men jag svarar också med det mynt andra satt i omlopp.


Religionen och det personliga ansvaret

Nättidskriften Smedjan publicerade strax före jul en artikel av Anders Mård under rubriken ”Sekularisera skolan” och som gick ut på att skolan bör avkristnas (vilket jag självfallet håller med om). En flitig nätdebattör vid namn Lars Lundeberg kom i efterdebatten med följande makalösa påstående: ”Den som inte tror på något, tror på vad som helst.” Jag kunde inte låta bli att replikera: ”Får jag föreslå att du antingen leder ditt fantastiska påstående i bevis, eller också ber både mig och alla andra ateister i världen om en för­behållslös ursäkt”; varefter Lundeberg drog igång med de gamla vanliga sofismerna om att ateism (som betyder att man inte tror på vare sig gud, djävul eller jultomte) själv är en form av tro, och att vi ateister minsann borde göra som agnostikerna och ödmjukt krypa för den sofismen.

Jag har egentligen lovat mig själv att aldrig mer debattera en så hopplös fråga som agnosticismen. Men efter­som Lundeberg angriper min ståndpunkt, blir jag väl tvungen att svara.

Lundebergs resonemang är en lika billig som urgammal sofism. När ateisten säger: ”Jag tror inte på något”, så får den religiöse detta till att betyda: ”Jag tror på ett (reifierat) ingenting”. (De som inte vet vad jag menar med ”reifierat” får väl slå upp det i en ordbok.) Något annat sätt att vränga ett ”jag tror inte” till ett ”jag tror” finns inte. Och att förvränga en ståndpunkt innan man bemöter den är naturligtvis inte bara dumt utan också djupt ohederligt.

Ödmjukhet betraktar jag som en last. Och de som förespråkar ödmjukhet är dessutom översittare. De fordrar nämligen aldrig ödmjukhet av sig själva, bara av sina meningsmotståndare. Det är de som ska kravla i gruset. Eller rentav snällt lägga huvudet på ett offeraltare.

Och det är väl möjligt att det finns människor som har en ”längtan efter tro”, lika väl som det finns män­niskor som längtar efter att utplåna sig själva och smälta samman med något kollektiv. Men jag har ingen sådan längtan.

F.ö. hyser jag ett grundmurat förakt för Lars Lundeberg ända sedan jag första gången såg honom försöka smäcka i folk att man skulle få längre liv och bättre hälsa av att vara religiös. Detta strider helt enkelt mot vet­bara fakta. På medeltiden, när samhället fullständigt dominerades av religionen, var medellivslängden oerhört låg. Den har ökat i takt med sekulariseringen.

Lundeberg kom med ett antal motinlägg som jag bemötte.

(i)

Eftersom det äntligen – vintersolståndet vare lov – är jullov, ska jag ta mig tid att bemöta Lars Lundebergs inlägg.

Till att börja med föraktar jag Lars bara när han är religiös. När han inte är religiös kan han vara riktigt vettig. Och jag borde förstås inte förakta honom som person, när det är idén jag föraktar. Men det är ju ändå Lars som person som hyser den här föraktliga idén.

Lars påpekar – i och för sig korrekt – att han aldrig gjort någon jämförelse mellan nutid och medeltid. Vad han missar är att det är just det jag kritiserar honom för! Det är just den jämförelsen som är relevant.

Statistiska korrelationer är intressanta om och i den mån de visar på ett kausalsamband. I moderna sekula­riserade samhällen ligger medellivslängden någonstans mellan 75 och 80 år. Jag har inte någon exakt siffra för medeltiden; jag har sett uppgiften 25 år, men om någon vill rätta mig här, tar jag gärna emot rättelsen; den var i varje fall inte ens i närheten av 75 år. Jag tror siffran för 1800-talet är mellan 60 och 65 år, men återigen får den som vet bättre gärna rätta mig. Det viktiga här är att skillnaderna är enorma; det rör sig inte om ett par år hit eller dit.[3]

Vill nu någon förneka att denna ökning i medellivslängden har att göra med sådana saker som läkarveten­skapens framsteg eller förbättrade hygieniska förhållanden? Eller att livsmedelsförsörjningen blivit så mycket bättre och att stora hungerkatastrofer inte längre inträffar i den sekulariserade delen av världen? (De inträffar i stället i länder där tron på ”den store ledaren” är väl så stark som medeltidens gudstro.) Eller att förödande krig i sådana samhällen numera är undantag snarare än regel? (Det krig som pågår just nu är inte, som somliga tror, ett krig mellan kristendom och islam; det är ett krig som konsekventa troende startat mot sekularisering, civili­sation och kapitalism; ett bevis så gott som något på den saken är att kristna ledare som K.G. Hammar tar bin Ladens parti och inte hävde upp sin röst den 11 september utan först när den civiliserade världen började inse situationens allvar.)

Och vill någon förneka att dessa saker har ett samband med att vetenskap tagit överhand över vidskepelse, eller att liberala, anti-auktoritära idéer trängt undan sådana idéer som att överheten är av Gud och att ko­nungen regerar ”med Guds nåde”? Och vill någon förneka att om vi abstraherar och formulerar oss i termer av vad som är väsentligt detta innebär att tron alltmer fått ge vika för vetandet?

Vi har alltså här en statistisk korrelation av rent gigantiska mått som pekar på ett klart och tydligt orsaks­samband. Lars ägnar inte dessa saker en tanke; det är det jag kritiserar (och, för all del, föraktar) honom för.

Återkommer senare till frågan om religionen och det personliga ansvaret.

(ii)

Människor som påstår att kristendomen lär ut personligt ansvar har antingen inte läst Bibeln alls, eller också ignorerar de vad som står där. Ta följande ur Matteusevangeliet, som ju faktiskt inte hör till de mer okända bibelställena:

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader fö­der dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Och om Gud nu ger sådana kläder åt gräset på ängen, som idag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina be­kymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt. 6:25–34.)

Vad än detta bibelställe predikar, så inte är det personligt ansvar. Det predikar raka motsatsen: att man inte ska ta ansvar ens för sådana elementära saker som att skaffa sig mat eller kläder; den saken ska man överlämna åt den ”himmelske fadern”. En ansvarstagande människa planerar för framtiden så gott det någonsin går, och ju mer ansvarstagande hon är, desto långsiktigare hennes planering – och här får vi veta att vi inte ska planera ens för morgondagen, än mindre då för nästa vecka eller nästa år, eller ägna en tanke åt sådant som att förbereda oss för ett produktivt yrkesliv eller se till att vi har något kvar att leva av på ålderns höst.

Är detta bibelställe inte representativt? Låt oss då ta en trossats som i varje fall accepteras av lutheraner: rättfärdiggörelsen genom tron allena. Så länge kristna hävdar att människan kan göra något åt sin egen fräls­ning genom att vinnlägga sig om goda gärningar, är idén att kristendomen uppammar personligt ansvarstagande åtminstone aningen plausibel. Men Luther (och han är blott alltför representativ) hävdar att goda gärningar varken gör till eller från, och att idén att de skulle göra det är ett utslag av förmätenhet och högmod från män­niskans sida (eftersom människan inte kan vara god på egen hand: vi är ändå delaktiga i Adams synd och inget annat än Guds oförskyllda nåd – oförskyllda, nota bene – kan frälsa oss).

Men det är värre än så. Hade vi åtminstone ansvar för om vi tror eller inte, skulle åtminstone detta lilla kunna rubriceras som ”personligt ansvar”. Då skulle vi åtminstone ha ansvar för att vi frånsäger oss vårt ansvar och lägger det i Guds hand. Men så är det inte, åtminstone inte om vi ska tro Luther. Vem som tror och vem som inte tror bestäms av Gud, inte av den troende eller otroende själv. Luther, som var bibelsprängd, belägger f.ö. sin uppfattning med en uppsjö bibelcitat. Ett exempel är att när någon i Bibeln begår en illgärning, läggs ansvaret inte på honom utan på Gud, med frasen: ”Gud förstockade hans hjärta”.

Jag rekommenderar därför Lars Lundeberg och alla andra att inte bara läsa Bibeln utan också Martin Lut­hers skrift Om den trälbundna viljan. Det är en hemsk bok, men man bör allt ha läst den innan man utbreder sig om att kristendomen skulle uppamma personligt ansvarstagande.

Naturligtvis finns det kristna som faktiskt tar personligt ansvar för sina liv. Men de gör det i så fall inte på grund av sin kristna tro utan trots sin kristna tro.

PS. Jag återkommer med fler synpunkter. Just nu måste jag ta ett personligt ansvar för att familjens julfirande blir lyckat. Jag bekymrar mig – så här dan före dopparedan – för morgondagen. Blir det som jag vill, kommer det både rödkål och Janssons frestelse på julbordet, men det är en sak jag själv måste åstadkomma, helt utan den himmelske faderns oförskyllda nåd.

(iii)

Lundeberg skrev i ett inlägg bl.a.:

POS behandlar svenska språket ypperligt, har en stilig webbsida och jag delar hans beundran för Ayn Rand.

Det är alltid roligt att höra att någon delar min beundran för Ayn Rand. Men nu undrar jag om Lars Lunde­bergs beundran utsträcker sig till följande rader som jag saxat ur Galts tal:

Det finns ingen kunskap, lär de, det finns bara tro: din uppfattning att du existerar är en akt av tro, inte mer giltig än någon an­nans tro att han har rätt att döda dig; vetenskapens axiom är en akt av tro, inte mer giltig än en mystikers tro på uppenbarelse; uppfattningen att elektriskt lyse kan frambringas av en generator är en akt av tro, inte mer giltig än uppfattningen att det kan frambringas av att man stryker en hartass under en stege vid nymåne.

Beundrar man det här, så vaktar man väl sin tunga och sin penna mot sådana uttalanden som att ateismen (d.v.s. vägran att tro på Gud eller på uppenbarelser eller på värdet av att stryka hartassar under stegar vid ny­måne) själv är en form av tro?

Jag undrar också om Lars Lundebergs beundran utsträcker sig till Kira Argounovas ”testfråga” i De le­vande. Hon frågar människor om de tror på Gud, och svarar de ”ja”, vet hon att de inte tror på människan.

Och vad gör de troende med vad Ayn Rand skriver i förordet till Urkällan? Det finns några rader där som handlar om att känslor och attityder som brukar förknippas med religionen (”exaltation”, ”dyrkan”, ”vördnad”, ”helighet”) i stället borde riktas mot människan – mot människan när hon är som bäst.

Men jag har ofta hävdat att det inte förslår långt att bara uttrycka sin beundran för Ayn Rand. Man bör allt läsa henne också.

(iv)

Efter att i mina föregående inlägg ha lagt en grund (eller ”etablerat en kontext”, som vi sekteristiska tråk­månsar brukar uttrycka saken), kan jag nu ta upp några av Lars specifika formuleringar.

I praktiken är kristendom och judendom mycket viktiga för västvärldens framgång.

Ingen förnekar väl att dessa religioner haft ett enormt inflytande på vår kultur. Men frågan är ju faktiskt om detta inflytande varit på gott eller på ont. Krig, svält, farsoter och, inte minst, vidskepelse har också bidragit till att forma vår kultur. Men det är ett dåligt argument för att bevara dessa företeelser.

Genom att lära den religion som ligger Sverige närmast, kristendomen, förstår vi hela det moraliska tänkande som finns där.

Javisst. Och jag har förstått att kärnan i detta moraliska tänkande är underkastelse, övervältrande av ansva­ret på en gudomlig auktoritet (att våra synder kan utplånas i Kristi blod, t.ex.) och självuppoffring. Utan gedigen religionsundervisning hade jag kanske aldrig lärt mig det.

Detta moraliska tänkande om eget ansvar [angående ”eget ansvar”, se tidigare replik] uppstår inte av sig själv med en värderelati­vism där inget har värde – allt har lika värde.

Här undrar jag om Lars vet vem eller vad han polemiserar mot. Ingen som läst någonting jag skrivit, eller känner till den filosofi jag ansluter mig till, kan gärna anklaga mig för värderelativism. Och det är just därför att jag tillmäter människolivet (inte minst då mitt eget liv) så stor betydelse som jag kan reagera så kraftfullt mot alla försök att relativisera värden. (Om någon undrar med vilken måttstock jag tillmäter livet så stort värde, är det inte förbjudet att försöka klura ut det själv.) Och finns det något som bidragit till att relativisera människo­livets värde, så nog är det väl religionen? Alla historiens religionskrig – inklusive det senaste, det som satts igång av Usama bin Laden – talar väl sitt tydliga språk? ”Har man Gud på sin sida, är allt tillåtet”, för att travestera Dostojevskij och ge hans slagord en verklighetsbaserad innebörd.

Då faller individen för första bästa dogm som visas upp.

Det här råkar nu vara raka motsatsen till sanningen. Förutsättningen för att man ska falla för ”första bästa dogm” är att man redan lärt sig att dogmer är till för att falla för! (Mekanismen här är att när ens gamla dog­mer ramlar i bitar – vilket de lätt gör – griper man desperat efter någon ny dogm som kan ersätta de gamla.) Och att religionen skulle lära ut ”dogmfrihet” är… ja, vad ska jag säga? Att Ryssland blev ett så lätt byte för kommunismen hänger nog samman med att Ryssland har en ovanligt religiös kultur, i varje fall jämfört med USA och Västeuropa.

Varken anarkistisk värderelativism eller dogmatisk diktatur är svaret. Den ena leder dessutom till den andra.

Javisst. Det är ju också något jag själv sagt och skrivit åtskilliga gånger. Men i det fallet har jag haft större hjälp av Rands och Peikoffs utläggningar i ämnet än av någon religiös tradition.

Att inte våga anlita en kristen präst som moralisk mentor men sedan tro på en sekulär psykolog, visar på okunskap.

Jag litar inte på psykologer heller, så det är så bra med den saken.


Liberalism och buddhism

Också detta är ett inlägg till Smedjan, med anledning av en artikel som försökte göra buddhismen till en liberalismens bundsförvant. (”Timbrohögern” är av någon anledning fullständigt fixerad vid att hitta bundsförvanter.)

Innan man försöker göra buddhismen till en liberalismens bundsförvant bör man allt studera buddhismens egna grundtexter, och varför inte börja med Gautama Buddha själv? I ett berömt tal (föredömligt kort, dess­utom) om ”de fyra heliga sanningarna” slår Buddha fast följande:

Allt liv är lidande. Det är inte bara så att livet innehåller lidande (något som knappast någon skulle vilja förneka) utan att livet självt, livet som sådant, är lidande.

Roten till lidandet är själva livsbegäret, och botemedlet mot lidandet är att utsläcka livsbegäret. Eftersom livsbegäret är så djupt rotat, är vägen till att utsläcka det lång och knagglig, men likafullt måste vi ta den vägen för att slippa lida.[4]

Det här budskapet må nu vara sant eller falskt (i mörka stunder är det lätt att ta det till sig). Men det är knappast liberalt. Man utvecklar inte en avancerad marknadsekonomi, om ens huvudintresse här i livet är att släcka själva livsbegäret.

Och jag tycker att det tyder på en viss desperation att försöka hitta en bundsförvant till den Sanna Libera­lismen i en sådan filosofi.

Vore det inte bättre att söka stöd hos någon filosof som menar att livet är värt att leva och att lidandet, hur svårt det än är, kan övervinnas och att lycka är möjlig här på jorden?

Om ni nu hittar någon sådan filosof. De växer inte på träd.

PS. Det är sant att buddhismen inte, som islam, producerar självmordsbombare. Buddhismen utlovar inte ett nytt liv efter döden i en annan dimension. Allt den utlovar är totalt utslocknande. Men detta betyder bara att buddhismen, inte ens om den drivs till en extrem form, kan utgöra samma hot som extrem muslimsk fun­damentalism utgör. Det gör inte buddhismen till en bundsförvant.


Egoism och altruism

Det följande är några inlägg jag gjorde i en nätdebatt som Henrik Unné initierade på SvD:s debattforum under rubriken ”Altruismen orsakar slaveri”. Argumenten är förhoppningsvis välbekanta; ta det som en repetitionskurs.

Definitionskäbbel

Ordböcker brukar vara klara och entydiga i sina definitioner av ”egoism” och ”altruism”. Nationalencyklope­diens definitioner är som följer:

egoism: egenkärlek, själviskhet, inställningen att det främsta målet för envars handlande är att befrämja sitt eget intresse i så hög grad som möjligt, och andras intresse endast när detta gagnar ens egenintresse. Motsatsen är altruism.

altruism: osjälviskhet, att vilja och behandla någon annan (mänsklig) varelse än en själv väl, utan avsikt att därigenom gagna sitt eget intresse. Motsatsen är själviskhet eller egoism.

Observera vad dessa definitioner faktiskt säger. Definitionen av egoism säger inte att man inte får vara hygglig och hjälpsam mot sina medmänniskor. Den säger bara att man inte ska vara det på bekostnad av sina egna intressen. Och definitionen av altruism säger att man ska avstå från sina egna intressen för att ”behandla andra väl”, att man ska göra det just på egen bekostnad.

Om några av debattörerna här vill använda dessa termer i någon annan bemärkelse än denna, så bör de i varje fall vara medvetna att de i så fall talar om något annat. Och de ska inte anklaga Henrik Unné för att vidga termens betydelse. Henrik använder termen korrekt.

Med vänlig hälsning till alla som det ligger i mitt intresse att vara vänlig mot.

Svar på invändning

Tyvärr har jag inte kvar den invändning jag svarade på här och minns inte ordagrant vad den gick ut på, men förhoppningsvis är mitt svar av värde i alla fall.

Vad du missar är att egoism och altruism är etiska teorier. De handlar om vad vi bör göra, och detta på ett mycket fundamentalt plan: vad som bör vara den innersta drivkraften eller bevekelsegrunden för vårt hand­lande. Och de är varandras motsatser. Om den ena teorin är korrekt, utesluter den den andra, och vice versa.

Egoismen säger att vi bör ta tillvara våra egna intressen, att det är rätt och gott att sträva efter egen fram­gång och välgång i livet. Altruismen säger att vi bör sätta andras intressen över våra egna – vilket innebär att det är fel och ont att ta tillvara sina egna intressen. Så om vår avsikt med att behandla någon annan väl (vilket även en egoist kan göra) är att gagna våra egna intressen, då är denna enligt altruismen ond. (Vill du ha mer kött på de benen, föreslår jag att du läser Immanuel Kants Grundläggning av sedernas metafysik.)

Jag kan hålla med dig om att definitionerna jag gav ur NE inte säger allt som finns att säga om egoism och altruism. Definitionerna är ”etiskt neutrala”, d.v.s. de talar inte om för oss vilken etisk teori som är den rätta. Det måste vi ta ställning till själva. Jag gav dem, därför att debattörer tenderar att röra ihop ”altruism” med allmän välvilja och hjälpsamhet, och jag ville få den hopbuntningen undanstökad. Om det lyckas återstår att se.

Någon altruism hos mig själv har jag inte att bekämpa, eftersom jag för länge sedan bestämde mig för att mitt liv var mitt eget att leva, inte någon annans. Men ute i samhället är altruismen allmänt accepterad som ett ideal, och egoism förknippas fortfarande regelmässigt med ondska. I det sammanhanget bör altruismen bekäm­pas, varhelst den sticker upp sitt fula tryne.

Konkretisering

Jag är en varm anhängare av konkretisering, så låt mig ge ett personligt exempel.

Fram till för ett par år sedan hade jag en mor, och jag lade ner så mycket tid och energi jag någonsin kunde på att hjälpa henne med sådant som gamla och sjuka har svårt att klara på egen hand (matlagning, städning, disk, uppköp m.m.). Enligt den ”konventionella visdomen” – och enligt den hopbuntning altruisterna begagnar sig av för att sockra sitt omänskliga budskap – är det just sådana saker som en egoist omöjligt kan göra. Jag såg det naturligtvis inte så. Jag gjorde det därför att det var min mor.

Men antag att jag vore altruist och tog den altruistiska moralen på blodigt allvar. Det faktum att det var just min mor skulle då vara fullständigt irrelevant. Och värre än så: det skulle kasta en moralisk skugga över mitt handlande. Mitt handlande skulle ha en bevekelsegrund som härflyter från mitt eget jag. Vad altruismen fordrar är att jag helt struntar i min mor (eftersom hon bara är min mor) och i stället lägger ned all min tid och energi på att hjälpa alla andra gamla och sjuka – och allra helst då gamla och sjuka som är mig personligen likgiltiga eller rentav förhatliga.

Naturligtvis handlar inte människor så, även om de bekänner sig till altruismen – det vore alltför omänsk­ligt. Men de ser inte att det är precis så omänsklig altruismen är, om den tas bokstavligt. Det hindrar dem inte från att se altruismen som ett moraliskt ideal och använda den som måttstock för att bedöma både sig själva och andra. Om altruismens politiska konsekvenser har Henrik ordat nog. En av dess allvarliga psykologiska kon­sekvenser är att den leder till oförtjänt dåligt samvete. (Hur mycket jag än hjälper mina nära och kära eller mina vänner eller vem som helst jag ser ett värde i är det inte nog – det är inte osjälviskt nog.)

För att fortsätta konkretiseringen: vad tror ni det är som driver palestinska självmordsbombare? Egoism? Egennytta? Omsorg om den egna välgången i livet?

Och skulle unga män så villigt gå ut på slagfälten i krig och låta sig slaktas, om de vore egoister och måna om sina egna liv?

Hopbuntning

Somliga vägrar acceptera att ”egoism” och ”altruism” är namn på varandra motsatta moralteorier och pratar som om de vore ”natur­liga benägenheter” och som om altruism inte vore något värre än en ”benägenhet” att vara snäll och hjälpsam.

Jag vill påstå att Henrik Unné är föredömligt klar när det gäller att förklara exakt vad han menar med altruism. Ur hans inledningsinlägg: ”Altruismen är idén att varje människa ska leva för andra människors skull – att hon ska leva för att tjäna alla sina medmänniskor.” Och i ett senare inlägg säger han att det är den altruistiska mo­ralläran han talar om, inte något annat, inte några ”naturliga benägenheter” eller liknande.

Åtskilliga debattörer anklagar honom för att använda ordet fel, snäva in dess bemärkelse, o.s.v. På så sätt kommer debatten att handla, inte om vad Henrik skriver (om vart den altruistiska moralläran leder i praktiken) utan om vad ordet ska betyda.

Nu kan man ju fråga sig vad det ska tjäna till att disputera om ords betydelse. Att samma ord kan användas i vitt skilda bemärkelser är inget ovanligt. Och om debatten handlade om ”mål” och det visar sig att den ene debattören menar mål i fotboll medan den andre menar mål i mun – då konstaterar vi bara att de pratar förbi varandra och lägger debatten åt sidan.

Men i det här fallet är det inte fråga om något rent lexikografiskt käbbel utan om försåtliga begreppsglid­ningar och hopbuntningar.

Egoism – som inte betyder annat än att ta tillvara sina egna intressen och leva sitt eget liv för sin egen skull – buntas ihop med varje tänkbar form av brutalitet och bedrägligt beteende, som om brutalitet och bedrägeri vore de enda sätten att tillvarata sina egna intressen. Altruism – som inte betyder annat än att ta tillvara andras intressen och att leva sitt liv för andras skull – buntas ihop med varje tänkbar form av välvilja, hjälpsamhet och kärlek till nästan, som om endast altruister vore förmögna till sådana saker. Kortare uttryckt: egoism buntas ihop med ondska och altruism buntas ihop med godhet.

Innebörden i detta borde vara klar. Innebörden är att jaget är något ont. Innebörden är att jaget ska maka på sig och ställas i något annats tjänst. Vad för ”något annats” tjänst? I äldre tider (och fortfarande idag bland de religiösa) var idén att människan var till för att tjäna Gud. Att sätta sina egna intressen först var att avfalla från Gud. Altruismen – idén att tjäna andra snarare än Gud – är bara en sekulariserad variant.

Själva termen ”altruism” myntades av den franske 1800-talsfilosofen Auguste Comte. Comte, som var mot­ståndare till religionen (han hade en teori som gick ut på att människan skulle lämna det ”religiösa stadiet” bakom sig) ville i stället skapa en sorts sekulariserad variant av religionen, en sorts ”kyrka” där man i stället för att tjäna Gud skulle tjäna mänskligheten eller andra människor. (Etymologiskt kommer ”altruism” från ”alter”, som betyder ”annan”.) Nyckelordet här är ”tjäna”. Människan ska vara en tjänare, inte herre över sitt eget liv. Vad man sedan väljer för herre att tjäna – Gud eller mänskligheten eller nationen eller vad det nu må vara – är tämligen egalt. Varje sådan teori är riktad mot människans jag och människans eget liv här på jorden.

”Altruismer” och självmordspiloter

Någon undrade om jag anser att bin Laden är en ”nietzscheansk egoist” eller en ”altruist”.

Han kanske är det förra, men itutar sina anhängare det senare?

För att ta det sista först: när jag kallar den här formen av ”egoism” för ”avigan av altruismens falska mynt”, så menar jag exakt det. Jag menar det så bokstavligt som en metafor någonsin kan vara. (Kanske det vore bättre att kalla idén för ”omvänd altruism” i stället.) Därför anser jag att det är oväsentligt vilken av de båda etiket­terna man sätter på bin Laden. Grundidén är hur som helst att människan betraktas som ett offerdjur.

Att bin Laden inte spränger sig själv i luften utan överlåter den saken åt andra beror inte på någon verklig ego­ism från hans sida. Eftersom det är han som har resurserna och ledaregenskaperna menar han nog att han tjä­nar saken bättre på sitt eget sätt. Om han verkligen vore egoist, skulle han använda sina ärvda miljarder på något konstruktivt i stället.

Att det måste vara något allvarligt fel på självmordsbombares psykologi är vi säkert överens om. Men jag skulle definitivt inte vilja kalla det en ”typ av panikreaktion”. De som utförde gårdagens attentat[5] måste ha förberett sig länge för uppgiften. De måste t.ex. ha skaffat sig någon sorts pilotutbildning för att kunna styra planen mot deras mål. De handlade definitivt inte ”i panik”.

Men oavsett hur vi ska tolka deras psykologi är det uppenbart att dessa människor inte betraktar sitt eget liv som det högsta ändamålet. De betraktar sig själva som offerdjur. De betraktar sig som medel för något ”högre” ändamål. Ändamålet i det här fallet är ”krossa kapitalismen” eller ”krossa USA” eller ”krossa den västerländska civilisationen”.

Och observera också att människor som inte ser sitt eget liv som något värde inte heller kan se andras liv som något värde. Självmordsbombare och självmordspiloter dödar inte bara sig själva!

Och jag undrar verkligen hur många och hur kraftiga demonstrationer av självuppoffringsmoralen i prakti­ken det ska behövas, innan folk äntligen fattar detta och kan förstå att det också är något allvarligt fel med teorin


.

En gnutta Kantkritik

Det följande är ett par inlägg i en debatt på SvD:s debattforum.

(i)

Jag har inte tid med någon omfattande Kantdiskussion, hur nödvändig den än är. Men jag ska ge ett citat för att visa vad Kant faktiskt ansåg. Det kommer från Grundläggning av sedernas metafysik. Jag har en något ålder­domlig översättning (det finns en modernare), men förhoppningsvis ska det vara begripligt i alla fall.

Alla förnimmelser, som uppstå hos oss oberoende av vårt eget godtycke (såsom t.ex. sinnenas), lära oss icke känna tingen annat än så, som de påverka oss, varvid det förblir okänt för oss, vad de äro i sig själva. Och vad detta slags förnimmelser beträffar, kunna vi således även med den noggrannaste uppmärksamhet och den tydlighet, som de kunna vinna genom att bearbetas av för­ståndet, endast få kunskap om fenomen, aldrig om tingen i sig. Så snart vi en gång för alla hava gjort denna skillnad […], så följer av sig själv, att man bakom fenomenen måste medgiva och antaga något annat, som icke är fenomen, nämligen tingen i sig, om vi också tillstå, att vi – alldenstund de aldrig själva kunna bliva oss bekanta, utan endast, hur de verka på oss – icke kunna komma dem in på livet och aldrig få veta, vad de i sig själva äro. (S. 99f.)

Kort sagt: vi kan förmoda att det finns ”ting i sig” bakom ”fenomenen”, men vi kan aldrig veta ett dyft om hur de är beskaffade.

Det finns nu inte mycket som stämmer i Kants filosofi, om man tittar närmare på den. T.ex. menar Kant att hans tolv kategorier gäller fenomenvärlden, inte tingen i sig själva. Men en av kategorierna är existens/icke-existens. Så hur kan vi då ens förmoda att de existerar (eller inte existerar)? En annan av kategorierna är orsak och verkan. Hur kan vi då förmoda att ”tingen i sig” ens på minsta vis kan verka på oss?

Det här var nu bara första början till en genomgång av Kant. Och, som sagt, jag vet inte om jag hinner mer.

(ii)

Som god objektivist borde jag förstås ha satt in mitt förra inlägg i det relevanta sammanhanget. Samman­hanget var att Henrik [Unné] påstod att Kants idé var att ”vi bara upplever en värld som skapas av vårt kol­lektiva förnuft och att någon objektiv verklighet inte existerar överhuvudtaget”, och att Christer [efternamn okänt] sedan menade att detta är en vantolkning av Kant.

Men vad är egentligen skillnaden mellan att hävda att det inte finns någon objektiv verklighet och att hävda att det ”nog” finns en, men att vi inte kan veta ett förbannade något om den?

Kant försökte genomföra vad han själv kallade en ”kopernikansk revolution” inom filosofen. Vad den gick ut på var följande: hittills har man trott att vår kunskap om objekten (eller föremålen) måste rätta sig efter objekten; men jag (Kant) menar att objekten i stället måste rätta sig efter vår kunskap. Det här är inte vad jag kallar objektivitet. Det är ett frontalangrepp och en krigsförklaring mot objektiviteten.

Kants distinktion mellan ”ting i sig” och ”fenomen” (mellan ”tingen sådana de är i sig själva” och ”tingen sådana de ter sig för oss”) är i själva verket fullständigt godtycklig. Hur tingen ter sig för oss är beroende av hurudana de är. Det enda som kan göra Kants distinktion det minsta plausibel är det faktum att vi inte vet precis allt om ett ting med en enda gång. Vi vet t.ex. inte hur ett hus ser ut på insidan om vi bara ser det från utsidan. Vi måste forska vidare för att ta reda på det. Ju mer vi forskar, desto mer får vi veta. Men vad Kant påstår (och det måste ju framgå av citatet jag gav tidigare) är att det inte spelar någon roll hur länge vi forskar, vi vet ändå alltid precis lika lite!

Syftet med Kants filosofi var f.ö. att rädda religionen (och i synnerhet då den religiösa moralen) undan upplysning och sekularisering. Alla som vet något om Kant vet väl vad han skrev i förordet till 2. uppl. av Kritik av det rena förnuftet: ”Jag har funnit det nödvändigt att upphäva förnuftet för att ge plats åt tron”.

Sedan kan man ju alltid diskutera om det verkligen var Kants idéer som kulminerade i Auschwitz. Leonard Peikoff argumenterar rätt övertygande för den tesen i The Ominous Parallells. Men ni kan ju läsa boken och ta ställning själva.


Nationalekonomer för Usama bin Laden

Jag skrev för några veckor sedan att akademiska ekonomer (den sorts ekonomer som George Reisman kallar ”pseudoekonomer”) ägnar sig åt att dölja sanningen i stället för att avslöja den och presentera den. Jag har nyligen sett ett verkligt skräckexempel på den saken. Men först lite historik:

En av nationalekonomins klassiker är en kort uppsats av Frédéric Bastiat som heter ”Vad man ser och vad man inte ser” (”Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas”). Den är en vederläggning av idén att förstörelse någon­sin kan vara bra för ekonomin. Bastiats exempel är att en gatpojke krossar en fönsterruta i en butik. Vad folk nu ser är att butiksinnehavaren måste punga ut några tusenlappar för att byta ut rutan och att det ger glas­mästaren jobb och alla som glasmästaren i sin tur handlar med, som t.ex. kittfabrikören. Så man drar slutsatsen att fönsterkrossningen är bra för ekonomin och ger arbetstillfällen som annars inte skulle funnits. Vad man inte ser är vad butiksinnehavaren skulle kunna ha gjort med de här tusenlapparna i stället, ifall rutan fått förbli hel – t.ex. köpa en välbehövlig ny kostym, vilket skulle gett hans skräddare arbete och tygfabrikanten skräddaren köper sitt tyg från, och dem som föder upp de får ullen kommer ifrån. (Exemplen kan variera, men ni fattar säkert poängen.) Henry Hazlitt tog senare Bastiats exempel och byggde hela sin bok Economics in One Lesson (Sunt förnuft i nationalekonomi) på det.

Principen gäller förstås inte bara fönsterkrossning utan precis lika mycket den mera omfattande form av för­störelse som går under benämningen krig. I krig observerar människor att vissa industrier blomstrar – de som producerar vapen, ammunition, stridsvagnar, stridsflygplan, o.s.v., och alla deras arbetare och underleverantö­rer. Så man talar om en ”krigsboom”. Vad man inte ser är att andra industrier måste göra motsvarande ned­dragningar. Man ser t.ex. inte alla personbilar och civila lastbilar som förblir oproducerade därför att industrin nu är så inriktad på stridsvagnar. Man ser alla nya vapen som smids; man ser inte hur många plogbillar som förblir osmidda.

Man hör ibland (jag hörde det så sent som igår) att krig åtminstone har det goda med sig att det råder bot på arbetslösheten. Det här är väl nästan det allra värsta argument man kan höra. Sättet att råda bot på arbets­lösheten är att lämna arbetsmarknaden fullständigt fri och att tillåta människor att arbeta för exakt den lön de kan få. Men våra ”humanitära” blandekonomer – som skulle skria i högan sky mot en sådan lösning och tala om ”de grymma marknadskrafterna” och ”marknadens tyranni” och jag vet inte allt – har ingen annan lösning på arbetslöshetsproblemet än att skicka ut unga män att dö på slagfälten.

Inget av detta är väl särskilt svårt att förstå? Men det är inte vad akademiska ekonomer lär ut. John May­nard Keynes, allmänt hyllad som förra århundradets främste ekonom, ägnar ett helt kapitel i sin General Theory åt att försöka visa att pyramidbyggen, jordbävningar och krig är bra för ekonomin – de stimulerar konsumtio­nen och skapar arbetstillfällen. Det är sådant som prånglas ut från lärostolarna i ekonomi och både köps och sväljs av våra beslutsfattare.

Så till själva skräckexemplet, som vid det här laget inte behöver någon kommentar. Paul Krugman, en upp­buren keynesiansk pseudoekonom, skriver följande i The New York Times:

Hur hemskt det än må låta kan [förstörelsen av World Trade Center] t.o.m. åstadkomma en viss ekonomisk nytta… Den dri­vande kraften bakom den ekonomiska avmattningen har varit en skarp nedgång i affärsinvesteringarna. Nu behöver vi plötsligt några nya kontorsbyggnader.

Det är sådant som gäller för ekonomisk visdom i våra dagar! Samtidigt som ekonomer som Bastiat och Hazlitt (vid sidan av giganter som Mises och Reisman) helt enkelt förtigs eller på sin höjd förlöjligas. Vilket öde är världen egentligen värd?

Citatet från Krugman har jag från en artikel av Robert Tracinski, The Economics of War, som finns att läsa på ARI:s hemsida. Frédéric Bastiat finns numera, tack vare den i vissa avseenden förträfflige Johan Norberg, tillgänglig i svensk översättning. Boken heter Vad man ser och vad man inte ser, men innehåller även andra av Bastiats uppsatser.

Sparparadoxen

Det finns en variant av samma felslut som går under benämningen ”sparparadoxen” och som också prånglas ut av keynesianska pseudoekonomer. Den går ut på att sättet att klara en ekonomisk kris är att slösa sig ur krisen. Den kallas en paradox, därför att den strider mot allt sunt förnuft.

Sparparadoxen formulerades ursprungligen av den skotske 1700-talsfilosofen Bernard de Mandeville i en skrift med namnet The Fable of the Bees. Mandeville presenterade ett exempel med två bröder som får ärva en förmögenhet. Den ene brodern sätter genast igång att leva upp sitt arv i sus och dus, medan den andre spa­rar sitt kapital, investerar det och förräntar det. Nu påstår Mandeville på fullt allvar att det är den förre bro­dern som gör ekonomin och mänskligheten en tjänst. Tänk bara på alla kypare som får rundhänt med dricks på alla krogar han besöker! Eller vilket uppsving det kan bli för prostitutionen! Och detta är också vad man ser. Vad man inte ser är att hans sparsamme bror vårdar sina jordagods, får säden att växa och bli till mjöl och bröd, kanske grundar en fabrik eller investerar i en redan existerande fabrik – och därmed skapar nya arbets­tillfällen eller i allra sämsta fall åtminstone bevarar redan existerande arbetstillfällen. Den slösaktige broderns del av arvet är snart slut, och allt är tillbaka vid det gamla igen – kyparna och gatflickorna [eller deras sutenö­rer] är snart lika fattiga som förut; den sparsamme broderns arvedel finns kvar och växer till sig och bidrar till att hela ekonomin växer till sig.

Hur absurd denna sparparadox än är, är det precis detsamma John Maynard Keynes lär ut. En av hans hu­vudteser i General Theory är att sparande är direkt skadligt för ekonomin och att det är spendering av pengar för konsumtion (ju mer och ju slösaktigare konsumtion, desto bättre) som håller ekonomin igång. Att allt som sparas investeras, och att det är investeringar som skapar nyproduktion och arbetstillfällen är ett faktum så uppenbart att Keynes och hans anhängare helt enkelt förnekar det. Att ett slut på sparandet skulle leda till att det snart heller inte finns pengar att lägga ut på konsumtion (och att vi alltså måste svälta) – en sådan tanke går inte in i deras huvuden. Och det är också Keynes recept politiker följer. Varje gång det uppstår en kris eller en lågkonjunktur, handlar det bara om att få igång konsumtionen, inte om att samla i ladorna och få igång produktionen.

Sådan är den ekonomiska vägledning vi erbjuds. Finns det någon vetenskap som är i behov av ordentlig upprensning, är det ekonomin – om nu någon fortfarande undrar över att jag tjatar om att vi behöver George Reisman (och även om jag anser att han är den bäste, är han inte den ende vi behöver).

Informationen om Mandeville har jag från Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics” (New York 1959) som är en grundlig upp­görelse med Keynes teorier.

Långivare och låntagare

En person som läst min uppsats ”Guldmyntfot eller pappersmyntfot?” på nätet e-postade mig och kommenterade mitt påstående att kontinuerligt sjunkande priser skulle vara så gott som oundvikliga under guldmyntfot; han hade funderingar om hur ändringar i penningvärdet påverkar förhållandet mellan långivare och låntagare.

Du har förstås rätt i att varje ändring i penningvärdet påverkar förhållandet mellan långivare och låntagare. Men låt mig titta på de exakta mekanismerna här.

Om det råder inflation leder det till att förmögenheter flyttar från långivare till låntagare. Bara som ett exempel: om jag lånar 10000 kr och ska amortera lånet med 1000 kr/år i tio års tid, kommer den sista tusen­lappen jag amorterar att vara mycket mindre värd än den första och – förutsatt bara att en del av inflations­pengarna hamnat i mitt lönekuvert – blir lånet billigare och billigare år från år. Men resultatet av detta är att räntan trissas upp. Långivaren måste uppenbarligen kompensera sig för värdeförsämringen. Har jag fått lånet till bunden ränta vinner jag på det, men vilken långivare vill binda räntan i tio års tid under dessa förhållanden? Varför låna ut pengar alls, om utlåningsverksamheten ska gå med förlust?

En sak jag måste nämna här: i början av en inflationscykel (när de nya papperspengarna släpps ut på mark­naden) sjunker räntan. Och detta är ett huvudsakligt motiv för att alls bedriva inflationsekonomi: man vill vidga kreditmöjligheterna för att stimulera till nyinvesteringar. Men efter ett tag stiger räntorna till nivåer som motsvarar inflationen, av just det skäl jag nämnde ovan: långivarna måste själva kompensera sig för inflationen. (Att detta sker med någon fördröjning beror på att det också dröjer ett tag innan inflationen slår igenom i form av prishöjningar, men när väl priserna rakar i höjden behöver också långivare mer pengar för sina inköp, och då måste de höja sina räntor.) För att sedan räntan ska sjunka igen behövs en ny dos inflation, och när sedan samma sak upprepas, en ny dos igen och igen och igen… På så sätt startas en spiral som på sikt måste leda till hyperinflation och till att penningvärdet helt går förlorat (pengar i skottkärror à la den tyska hyperinflationen efter Första världskriget). Eller också måste inflationen till sist snabbromsas, och så har vi i stället deflation och depression.

Om penningvärdet i stället ökar (under pappersmyntfot) skulle förhållandet kanske tyckas vara det mot­satta: att förmögenheter omfördelas från låntagare till långivare. Men om detta ökade penningvärde beror på att en inflationsbubbla spricker och att det plötsligt finns mindre pengar än förut, blir resultatet att många låntagare helt enkelt inte kan betala tillbaka sina lån utan tvingas inställa sina betalningar, gå i konkurs, slå igen sin verksamhet. Så vad än långivarna vinner på att det finns färre pengar, förlorar de mer på alla inställda återbetalningar.

Låt oss nu ta ett realistiskt scenario under guldmyntfot. Antag att mängden guld ökar med 2% per år (jag tror det är den faktiska siffran f.n.) medan produktionen av varor och tjänster ökar med i snitt 3% per år. Det skulle innebära ett genomsnittligt prisfall på 1% per år. Utan någon ränta alls skulle det innebära att långivare vinner så mycket per år på sin utlåningsverksamhet (och med ränta förstås något mer). Men vad är i så fall problemet med det? Långivare ska naturligtvis göra profit på sin verksamhet! Gjorde de inte det, vore det ingen vits med att låna ut pengar alls! Profiten är som den ska vara: inte särskilt stor i procent, men tillräcklig för att garantera lönsamhet.

Naturligtvis kan de här siffrorna variera efter omständigheterna. Om t.ex. inga nya guldfyndigheter upp­täcks föreställer jag mig att guldökningen skulle bli lite mindre år för år, eftersom det blir svårare och svårare att utvinna guld ur existerande gruvor. Om å andra sidan det upptäcks någon stor ny guldfyndighet kan ök­ningen av guldmängden temporärt bli större är 2%. Ökningen i produktiviteten kan mycket väl bli större än 3%. Sådana saker ändrar siffrorna i mitt exempel ovan, men det ändrar inte resonemanget.

Räntan skulle under alla förhållanden vara låg under guldmyntfot och inte rasa i höjden så som den gör un­der inflation och pappersmyntfot – för det skulle inte finnas någon anledning för långivare att höja räntan för att kompensera sig för det sjunkande penningvärdet. (Jag skrev ovan att även långivare drabbas av pris­ökningarna som blir resultatet av inflation. Under guldmyntfot gagnas långivare precis som alla andra av de långsamt men stadigt sjunkande priserna.) Jag leker med tanken att i extrema fall – som t.ex. att guldmängden ökar med 1% medan produktionen i allmänhet ökar med 10% – skulle det inte bli någon ränta alls; långivarna skulle i alla fall vinna på affären (fast om det tankeexperimentet är realistiskt törs jag inte uttala mig om). Pengarnas värde ligger i vad som kan köpas för dem, och om samma krona köper mer och mer är detta nog för att långivarna ska göra vinst.

Det finns f.ö. en underlig diskrepans hos alla anhängare av pappersmyntfot och av idén att staten måste gå in och på olika sätt reglera penningvärdet. (Under guldmyntfot finns det inget behov av statlig reglering alls.) För det är sant att även under metallisk myntfot kommer förhållandet mellan pengar och varor att fluktuera. Men om detta är ett enormt ”problem” som hela tiden måste ”åtgärdas”, varför ser man det inte som något problem att penningvärdet under pappersmyntfot måste fluktuera så mycket mer och så mycket häftigare? Under metallisk myntfot begränsas fluktuationerna av verklighetens alldeles egna fakta – att det krävs en för­färlig massa arbete att framställa nytt guld och silver. Under pappersmyntfot finns inga sådana begränsningar alls! Eller i varje fall inte förrän penningvärdet sjunkit så mycket att det begränsas av framställningskostnaderna för papper! Och när vi når dithän är penningvärdet hursomhelst förstört!

Penningsubstitut

Också detta föranlett av en e-postfråga.

Värdepapper (som aktier och obligationer) är inte penningsubstitut. De ger sig inte ut för att vara pengar. De har ett värde i pengar, men i det avseendet skiljer de sig inte från vilka andra varor som helst. Så natur­ligtvis kommer värdepapper att fortsätta att existera, även om vi får guldmyntfot.

Penningsubstitut är något som ger sig ut för att vara pengar utan att vara det. T.ex. Görtzens nödmynt, som enligt statligt dekret fick gälla för att ha samma värde som verkliga mynt men i sig själva var nästan värdelösa. Eller assignaterna under Franska revolutionen, eller ”kontinentalerna” under den nordamerikanska. Eller vilken inflationsvaluta som helst.

Vad Mises kallar ”fiduciary media” [ på tyska ”Umlaufsmittel”, d.v.s. ”omloppsmedel”] är också penningsubstitut. Som det fungerade på 1800-talet, när man hade ”fraktionell guldmyntfot”, kunde en bank ställa ut fler sedlar än det fanns guldtäckning för. Om jag t.ex. deponerade ett kilo guld i banken och fick sedlar att handla för i stället, kunde banken låna ut lika många sed­lar till någon annan (eller flera andra) som backades av samma kilo guld. (Och något liknande existerar med dagens checkkonton, bara med skillnaden att checkerna idag backas av pappersvaluta, som själv är ett penning­substitut – så det är ett snäpp värre idag.) Och problemet med det här är ju att banken skulle gå omkull om alltför många skulle komma och vilja lösa in sina sedlar på samma gång. Då måste banken vända sig till central­banken (som fungerar som ”lender of last resort”) och låna där, och centralbanken måste utvidga mängden papperspengar för att göra det. Det är på så sätt ”fiduciary media” blir inflationsdrivande. (Fast det här var visst en upprepning av vad jag skrivit förut.)

Observera förresten att sedlar skulle fortsätta att existera även under guldmyntfot. Sedlar är mer praktiska att använda än guldmynt (de tar inte så stor plats i plånboken). Och om vi gick över till guldmyntfot idag, skulle vi fortfarande ha bankomatkort och liknande; skillnaden skulle bara vara att korten har guldtäckning. Men bankomater som spottar ut guldmynt i stället för sedlar skulle nog inte vara så praktiska. Men hur som helst skulle sedeln under guldmyntfot helt enkelt vara en ”promissory note”; man skulle när som helst kunna gå in i banken och växla till sig guld för den.

Och en lustig sak med ”fraktionell guldmyntfot”: de sedlar som är i omlopp i ett sådant system måste ju strängt taget betraktas som falska. Men eftersom alla sedlar av en viss valör ser likadana ut, vet man ju inte vilken av dem som är falsk! Och om guldtäckningen för sedelstocken är 50%, är varje sedel strängt taget värd hälften av vad som står på den. Men att det är så visar sig inte förrän i den där krissituationen, när alla vill växla in sina sedlar!


Debatt om guld i Svenska Dagbladet

Jakob Meijling initierade en minidebatt om guldmyntfoten på SvD:s debattforum med följande inlägg i en debatt som egentligen handlade om övergången till euro.

Världsvalutan finns redan, men tyvärr är den inte tillgänglig för enskilda. Den heter guld och är för det mesta inspärrad i riksbankers valv.

Om man skrotade den traditionella pseudovetenskapen kring ekonomin – som för det mesta har mer gemensamt med spekulativ psykologi och illusionskonst – och tog till sig insikten att ”värde” behöver objektiva kriterier för att kunna mätas, precis som längd, vikt och volym, så skulle man snart också inse att detta krite­rium har legat i valven och väntat på återupprättelse sedan förra sekelskiftet. Hela 1900-talet har präglats av politiskt fiffel och båg, och synnerligen bristfälliga teorier om värdeskapande.

Tyvärr tar det väl ytterligare ett sekel innan misstagen blir tydliga för ekonomer och politiker i allmänhet.

Det följande är några invändningar och Jakobs svar:

Guldmyntfot har ju redan testats. Varför skrotades den då? Jo, därför att det inte fanns tillräckligt mycket guld att backa upp alla de varor och tjänster som produceras i världen.

För att den hindrar politisk inblandning i ekonomin.

Vet du varför man inte kan veta hur långt det är till månen? Jo, för det finns inga linjaler som är långa nog…

Naturligtvis är det inte nödvändigt att ha guld som backning för precis alla krediter; det finns gott om andra saker att placera pengar i. Poängen med guldmyntfoten är att den är en definition: 1 peng motsvarar si och så många gram guld. Med en sådan definition måste alla mynt och sedlar motsvara ett faktiskt producerat värde – man kan med andra ord inte ge krediter med mindre än att man har tillgångar.

Att guldmyntfoten avskaffades berodde på att man ogillade det faktum att den hindrar politisk inblandning i ekonomin. Det var ”opraktiskt” att inte kunna fixa krediter som backades av löftet om kommande skatte­intäkter. De stora politiska visionerna behövde smörjas med fiatvaluta, och resultatet ser man i prisnivåerna: saker som är oerhört mycket billigare att producera idag jämfört med för hundra år sedan kostar likväl hundra­falt mer i nominella belopp. Det ger en ganska god bild av hur pengars värde urholkats.

Man kom till en gräns när det fanns så mycket tillgångar producerade att guldet inte räckte till för att backa upp de pengar som behövdes för att ge de faktiska tillgångarna i världen sitt rätta värde.

Detta påstående är helt obegripligt. Det behövs inga pengar alls för att ”ge de faktiska tillgångarna sitt rätta värde” – man kan mäta i utbyte av arbetstid också: om du arbetar 50 timmar för mig får du x kg av en vara av mig. Dylik byteshandel är dock rätt osmidig; man behöver ett måttsystem som kan godtas av människor som inte känner varandra. Därför präglas mynt.

Notera att de monetära måttsystem som används idag är ungefär lika godtyckliga som längdmåtten var på den tiden som ”standarden” uttrycktes som exempelvis ”konungens högra fot”. Byt regent, och vips har din mark ”krympt” eller ”ökat” i areal. Det grundläggande felet med pengar som inte är definierade i guld är att det är omöjligt att spara värden genom insättningar på konto i bank, eftersom pengarnas värde är avhängiga dels produktionen på nationell basis, dels politiska bedömningar av ekonomin. Att trycka mer sedlar (eller återkalla dem) för att försöka parera en önskad kurs är ungefär som när man bränner en ”för stor” kaffeskörd för att hålla kg-priset konstant.

Guld i sig är ju en mjuk ganska värdelös metall. Dess värde ligger ju i att det är accepterat som bytesmedel för varor och tjänster. Det är egentligen en slump att det blev just guld.

Det är inte alls någon slump. Anledningen till att guld varit värdestandarden nummer ett i årtusenden är att det är en lättbearbetad och sällsynt ädelmetall. Den förfars inte genom simpel korrosion, och den angrips av ytterst få andra ämnen. Produktionen av guld kännetecknas inte heller av stora svängningar, vilket innebär att priset – d.v.s. efterfrågan – är mycket stabilt. Svängningar i dagspris har snarare med sedelproduktion att göra än guldproduktion.

Att guldets värde inte är godtyckligt visas också av det faktum att brottslingar på alla nivåer hellre stjäl guld än sedelbuntar av en skräpvaluta.

”Pengar” i sig har ju inget värde (vare sig det är papperslappar, guldmynt eller datafiler). Det är ju konsumenternas värdering av de faktiska fysiska produkterna och tjänsterna som räknas.

Detta innehåller en självmotsägelse eftersom guldmynt är en faktisk fysisk produkt – ett litet stycke av en åtrå­värd ädelmetall med prägling som anger dess vikt. Dessutom innehåller påståendet ett direkt sakfel: datafiler är inte pengar – datafiler är bokföring.

Det värde en valuta får beror på hur stort värde den faktiska produktionen har i valutans land, sett ur utlänningars perspektiv.

Jo, det är just det. Eftersom alla blir lika lurade inom ett valutaområde när centralbanken trycker lite fler sedlar så märks inte lurendrejeriet så mycket när man köper hemmaproducerade varor. Desto tydligare blir det när man handlar med utlandet, och det är också idén att internationell handel sker mellan ”länder” och inte mellan individer som gör fiffel som devalvering politiskt acceptabelt. Så länge mjölk- och brödpriserna inte skenar så blir det inte mycket mer än lite gnäll när utländska varor blir dyrare på grund av att en regering tycker att det är dags att ha exportrea.

När man låter en fiatvaluta ”flyta” så överlåter man åt den internationella valutahandeln att sätta priset på en produkt (sedlar) vars värde är minst sagt flytande redan från början eftersom sedlarna inte har någon täck­ning. ”Folkets” förtroende för valutan bibehålls genom att inte låta sedelpressarna skena, men ”folket” har ofta inte mer ekonomiskt vett än att de tycker att det är rätt okej att besparingar blir värdelösa om det innebär att de kan få ett högre nominellt belopp i lönekuvertet. ”Folket” räknar med att ”pengar” är något som ska ”brän­nas” – medan arveguldet är något man är ganska rädd om och gärna förvarar i bankfacket.

Guld som betalningsmedel

Också detta inlägg är skrivet av Jakob.

Det är just för att guld är en fysisk produkt som det är överlägset som bas för ett värdemåttsystem. Gram och meter har också objektiva definitioner. ”Själva grejen” med guldmyntfot är inte att det är en fast växelkurs, utan att guldet cirkulerar fritt och att valutan är definierad i guldvikt. Det är bara så länge guldet är inlåst i valvet hos en riksbank som man kan ”skriva ner kursen” – om merparten av guldmynten befinner sig i andra valv så skulle ett sådant förfarande innebära att ingen längre ville befatta sig med centralbankens sedlar.

Låt oss anta att Europa begrep att guld är den rätta vägen. Givetvis kan man inte genomföra en sådan för­ändring över en natt, eftersom valutan idag enbart bygger på politiskt förtroende – d.v.s. mer eller mindre tomma ord. Man får ta det steg för steg:

Man inför en systervaluta till euron, låt oss kalla den eurorand (analogt med den legendariska kruger­randen). Ett gram guld kostar ungefär 10 euro, så en lämplig definition kan vara 1 eurorand = 0,1 g Au. Där­efter slås mynt, exempelvis i vikten 25 g = 250 eurorand, och släpps ut på marknaden. Så länge den vanliga papperseuron styrs med järnhand så kan man nu använda valutorna parallellt, men om EU-ECB får för sig att blåsa lite mer luft i euron så kommer förtroendet för denna att falla som en sten och folk kommer att kräva betalning i eurorand. Jag har svårt att tänka mig en bättre hållhake på politikers klåfingrighet. Med tiden får man sedan ”släppa ut luften” ur pappersvalutan genom att anpassa sedelmängd mot metalltillgångar i ECB-filialernas valv. Jag påstår inte att detta skulle vara lätt – jag påstår att det är möjligt, under förutsättning att människor inser att man bör mäta värde med lika objektiva kriterier som man mäter längd, vikt och volym.[6]

Brottslingen intresserar sig för guld eftersom guld alltid är hårdvaluta, men visst blir han tvungen att sälja guldet för papperspengar – guld är ju inte legalt betalningsmedel idag. Naturligtvis skulle inte all världens pro­blem lösas bara för att man återinförde guld som legalt betalningsmedel, men i vilket fall skulle inte regeringar längre kunna sno människors besparingar genom små politiska beslut.

Lite historik

Jesper Katz hade flera intressanta och initierade inlägg i debatten. Jag tar mig friheten att citera en del ur dem, därför att de ger historiska ”kött på benen”[7]:

Fram till 1903 kunde alla banker i Sverige fritt framställa pengar så länge de höll en myntfot i guld. I Skåne var det Trelleborgsbanken: man litade på inte på ”den där stockholmsbanken” (d.v.s. Riksbanken). Ban­kerna var inte tvungna att ha full täckning i guld för alla utställda sedlar eftersom de troligtvis aldrig skulle råka ut för att alla kunder ville lösa in sedlar i guld. Bankerna var däremot tvungna att bevara sina kunders för­troende och inte utställa mer än de kunde bevara detta förtroende. Bankerna tjänade pengar genom att de fick ränta på sedlar de lånat ut som det inte fanns täckning i guld för i valven (men givetvis fanns det täckning för sedlarna i kraven banken kunde ställa till de kunder som lånat dem).

Genom att bankerna tog emot varandras valutor och löste in dem hos varandra fick bankerna signaler när de utställt mer än sin ”marknadsandel” av vad befolkningen som helhet var villiga att hålla. T.ex.: bank A fick en signal att de hade utställt för mycket pengar när andra banker (B, C, D …) ville lösa in fler av A-bankens sedlar än bank A kunde lösa in av B-, C-, D-bankernas sedlar. När detta inträffade minskade bank A:s guld­stock. De fick då minska sin utestående sedelmängd för att bevara/återvinna sin guldstock – eller slutligen för­lora förtroende i allmänhetens ögon.

När politikerna i slutet av 1800-talet förbjöd andra än Riksbanken att utställa sedlar (fr.o.m. 1903) så hän­der intressanta saker. Eftersom riksbanken inte har andra banker som ständigt försöker lösa in dess sedlar (folk i allmänhet kan fortfarande göra det men det finns mer tröghet i sådana processer) så kan Riksbanken öka sin utestående sedelstock på en konstant mängd guld. Även om Riksbanken skulle vilja hålla sedelstocken i nivå med det folk önskar hålla så blir det svårt, eftersom de får lita till andra mycket mer avancerade signaler (pris­ökningar, ränta etc.). När första världskriget sedan bryter ut och det kan förväntas att många kommer att vilja säkra sin förmögenhet genom att lösa in sedlarna i guld, då beslutar Riksbankens styrelse att inte lösa in sina sedlar i guld. För det första hade en bank som gjorde detta under den gamla ordningen förklarats som varande i kon­kurs. För det andra var detta ett brott mot den dåvarande grundlagen som deklarerade att Riksbankens sedlar är inlösbara i guld. Sedan denna tid har vi i princip inte en valuta som är inlösbar i något av värde. Valu­tan har inget ankare.

Resultatet är att vi sedan denna tid har haft en otroligt hög inflation. Inflationen under det gamla systemet var mycket mindre än de 2% som man nu strävar efter.

Slutligen: värdet av sedlar i ett fritt banksystem bestäms av det relativa värdet mellan guld och andra varor. Om produktionen av varor ökar (tillväxt) kommer priset på dessa att falla relativt guld (givet att produktionen av denna är konstant). I realiteten är produktionen av guld någonstans i närheten av 2%. […] Det finns således ingen fara att guldet skulle ”ta slut” och inte räcka till ny produktion av varor.

Också Jesper besvarade en del invändningar. Jag citerar ett par av hans svar som är relevanta för diskussionen:

Efter kriget återinfördes guldmyntfoten igen, men på olika sätt i olika länder. Detta ledde icke-jämvikter på valutamarknaderna som teoretiskt sätt marknaden borde utjämna. Dock hade man fortfarande inte vid depressionens utbrott nått denna jämvikt, varpå systemet återigen avskaffades.

När guldmyntfoten återinfördes använde man samma, eller i varje fall helt felaktiga, värde på valutan i för­hållande till guldet. Storbritannien återinförde konvertibilitet av pundet på samma nivå som innan kriget trots att pundets värde var mycket lägre än innan kriget (mätt i guld). För att motverka detta kunde man inte fritt konvertera pund mot guld utan endast göra det om man hade speciella orsaker (ville importera etc.). Det var således endast fråga om en formell guldmyntfot, inte en riktig. Vidare hade lönerna stigit kraftigt under kriget till följd av inflationen. När man efter kriget införde arbetslöshetsförsäkringar och liknande reformer (med starka fackföreningar), så förhindrade man att lönerna anpassade sig nedåt vilket medförde en mycket stark depression i Storbritannien.[8]

På 40-talet kom man överens om ett nytt system, Bretton Woods, där USA backade upp sin valuta mot guldet, medan övriga länder backade upp sin valuta mot dollarn. På så sätt var alla valutor indirekt kopplade till guldet. Detta fungerade bra i ca 30 år, men när sedan världen drabbades av nya chocker som skakade jämvikten visade sig svagheterna med guldstandarden på nytt.

Återigen var det bara frågan om en formell guldmyntfot. Bara centralbanker kunde byta dollar mot guld. När Vietnamkriget blev kostsamt inflaterade USA dollarn och kunde göra detta utan straff eftersom de övertygade de andra centralbankerna att inte växla in dollar mot guld. Värdet på dollarn föll mot guldet på den vanliga marknaden, men eftersom det inte fanns någon möjlighet till arbitrage så fick guldet två olika priser i dollar på centralbanksmarknaden och den vanliga marknaden. När centralbankerna i olika länder till slut samlat på sig alldeles för stora högar med dollar började de växla in dem och vad hände? Politikerna i USA bröt löftet att lösa in i guld.

Så till mina egna inlägg:

Euron och guldet

Debatten handlade delvis om frågan om en anslutning till EMU för oss närmare guldmyntfot eller ej. Jakob menar t.ex. att en sådan anslutning (förutom andra fördelar) kan ha en pedagogisk effekt – se hans eget inlägg som jag citerar längre ned.

Jakob och Jesper verkar vara överens om det mesta, utom i frågan om det är bra eller dåligt för Sverige att införa euron. Jag och Jakob diskuterade faktiskt det här för drygt ett år sedan på Smedjans debattforum.[9] Jag hävdade att en central europeisk valuta inte var mycket att sträva efter. Så länge vi har nationella valutor finns en viss spärr mot inflation p.g.a. konkurrensen mellan valutorna: om en stat spär på inflationen mer än de andra, kommer pengar att strömma ut ur landet, och därmed finns det åtminstone ett litet incitament att hålla igen inflationen. En gemensam europeisk valuta måste konkurrera med t.ex. amerikansk och japansk valuta, så samma inflationsspärr finns väl ändå kvar. Men skulle det gå så långt att vi får en gemensam världsvaluta, finns ingen sådan spärr alls.

Nu är det sant, som Jakob skriver i något av sina inlägg, att den europeiska centralbanken är i händerna på folk som vill föra en stram penningpolitik. Men vi vet ju inte hur länge det varar. Ingen valuta baserad på pap­per kan någonsin utgöra någon spärr mot inflation. Och centralbanker befolkas, som den store Ludwig von Mises låtit oss veta, av två sorters folk: inflationister och hyperinflationister. Vad händer den dag hyperinfla­tionisterna blir fler än inflationisterna?

Men att ställa sig utanför eurosamarbetet är inte heller någon lösning. Henrik Unné skrev i en annan debatt för några veckor sedan att vi borde stå utanför EMU, därför att det skulle göra det lättare för oss att övergå till guldmyntfot. Som om enda hindret för en sådan reform vore det europeiska valutasamarbetet!

Så är det naturligtvis inte. Euron som sådan för oss varken närmare eller längre bort från guldmyntfoten. (Euron kan ju ha andra fördelar, av vilka Jakob nämnt några.) Kampen för guldmyntfoten får allt föras på det akademiska slagfältet. Låt den studerande ungdomen åtminstone få veta att det finns andra ekonomer än mone­taristiska inflationister och keynesianska hyperinflationister!

Sedan ska nog allt gå bra…

Gemensam valuta?

Detta inlägg var i princip ett svar på följande från Jakob Meijling:

Jag tror att konkurrensen från US-dollar och japanska yen kommer att ha en ganska avskräckande verkan på hyperinflationis­terna. Man ska inte heller glömma schweizerfrancen. Inom tio år kommer en ”oljedollar” i ett antal stater kring Persiska viken, och inom en inte alltför avlägsen framtid kan man vänta sig att rupien och den kinesiska myntenheten, vad den nu heter, blir valutor att räkna med. Papperspengskonkurrens kommer inte att saknas.

Och jag tror inte att man behöver oroa sig för någon pappersvärldsvaluta. mycket kommer man aldrig att lita på en cen­tralbanksstyrelse någonstans på andra sidan jordklotet. När världens fattiga länder till sist lyft sig ur sin misär, och alla människor kan åtnjuta frihet och god hälsa, så kommer en världsvalutadiskussion förmodligen att handla om avskaffandet av centralbankerna – d.v.s. om återinförandet av ”free banking” och guld. (Visst är det väl härligt med lite framtidsoptimism ibland?)

På ett sätt tror jag att euron kan vara bra för oss guldmyntfotsivrare, nämligen pedagogiskt. När euron strax är etablerad kan man säga: ”Tänk dig en valuta lika användbar och accepterad som euron – fast utan centralbank!” Det som ogillas i EU är centra­liseringen, och en fri eurorand i guld skulle förstås vara den ultimata decentraliseringen.

Jag lutar åt att hålla med Jesper om euron. Faktum är att så länge vi har något annat än 100-procentig guld­myntfot går vi omkring med en tickande inflationsbomb. Så länge centralbankschefer är någotsånär ”mone­taristiska” (d.v.s. försöker hålla igen inflationen) kanske vi klarar oss från hyperinflation, men risken för defla­tion och depression kvarstår. Och vi är hursomhelst hänvisade till ett system där vi måste lita på andras goda omdöme. Under guldmyntfot skulle systemet självt vara en garanti (så länge inte klåfingriga politiker försöker manipulera det).

Jakob skriver att euron skulle kunna vara ett pedagogiskt redskap för oss guldmyntfotsivrare. Men jag tror han missar något väsentligt här. En internationell guldmyntfot är visst bra för att den kan utgöra en världs­valuta, och också för att den utgör en stabil måttstock. Men detta är långt ifrån de viktigaste argumenten för guld. Det bästa med guldet är att det är säkrat mot såväl inflation som deflation.

En ”inflation” i guld skulle bara kunna inträffa om man upptäcker någon ovanligt rik ny guldåder (något i stil med guldruschen till Kalifornien runt 1850) – och det skulle vara en engångsföreteelse som naturligtvis kan ställa till lite oreda, men som marknaden snabbt skulle anpassa sig till. Men vad som är viktigast av allt (och det betonas åtskilliga gånger i Reismans bok) är att guldet är deflationssäkert. Papperspengar kan försvinna – det kan bli en kontraktion i penningmängden under pappersmyntfot – och detta utlöser alla depressionssymp­tomen: konkurser, företagsnedläggningar, omfattande arbetslöshet. Men guld försvinner inte. När det väl grävts fram ut gruvorna finns det kvar.

För att anknyta till vad jag skrivit tidigare vill jag också säga att varje centralisering av valutan, typ euro, in­nebär ytterligare ett steg bort från fritt bankväsende och mindre och mindre konkurrens mellan valutorna. Det ideala vore ju att vi gick åt andra hållet, tillbaka till vad Jesper beskriver i ett av sina inlägg: att banken i Trelle­borg konkurrerar med bankerna i Ystad, Tomelilla, Korpilombolo, o.s.v.[10]

Guldmyntfot och köpkraftsparitet

De farhågor somliga här ger uttryck för – att guldet inte skulle ”räcka till” när produktionen ökar – har för­modligen sin grund i en teori som i början av förra seklet utvecklades av Gustav Cassel och som kallas ”köpkraftsparitet”. Teorin går ut på att penningvärdet ska hållas konstant, så att samma mängd pengar alltid köper samma mängd varor/tjänster – och under guldmyntfot ökar pengarnas värde i takt med att produktionen ökar, så att varor och tjänster kontinuerligt blir billigare.

Doktrinen kan verka plausibel om man inte tänker efter, men i själva verket är den inte bara felaktig utan också farlig. Den spelade en roll för att utlösa 1929 års krasch och den därpå följande depressionen. Eftersom prisnivån under 20-talet var stabil (vilket är vad doktrinen om köpkraftsparitet fordrar) såg man inte att det faktiskt rådde inflation, och man såg inte att när denna inflationsbubbla sprack skulle det bli deflation och depression. (Ludwig von Mises såg det; han lär ha skrivit en uppsats som varnade för depressionen några år i förväg; tyvärr har jag inte läst just den uppsatsen.)

Dessutom är ju ”köpkraftsparitet” en absurd doktrin. Varför i all världen skulle penningvärdet vara absolut konstant? Vad är problemet med att penningvärdet stadigt ökar, som det skulle göra under guldmyntfot? Och varför i all världen skulle detta vara värre än att det hela tiden minskar, som det gör under pappersmyntfot? Värdefluktuationer mellan olika varor har vi hursomhelst. Om priset på datorer sjunker medan priset på ägg ökar (t.ex.), så äter vi färre ägg och byter ut våra gamla datorer oftare – konstigare än så är det inte. Om värdet på våra guldmynt ökar, får vi mer för våra pengar. Var ser anhängarna av köpkraftsparitet någon katastrof i det?

Den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin

Jesper skrev i ett inlägg:

Den österrikiska konjunkturteorin har många fördelar – utan tvivel. Jag är i vissa delar en anhängare. Men POS argument om dess användbarhet för att analysera 1929 år krasch är svår att följa. Det är dessutom mycket av det som har skrivits – inte minst av Rothbard. Detta eftersom det kräver ’egna’ definitioner av centrala frågor. Men nu blir vi nog lite väl akade­miska…

Mitt svar:

I all korthet går den ”österrikiska” (eller ”misesianska”) teorin ut på följande: inflation leder till artificiell kreditexpansion; det blir lättare att låna pengar, eftersom det finns fler pengar att låna ut. När sedan inflatio­nen upphör (eller bara bromsas upp) blir det svårt att betala igen lånen, vilket leder till konkurser, till att före­tag tvingas slå igen och därmed också till arbetslöshet.

Sambandet med 1929 års krasch är detta: även om inflationen inte slår igenom i form av pris- och löne­ökningar (utan bara förhindrar sänkningar, vilket är vad doktrinen om köpkraftsparitet fordrar), så fortsätter ändå denna mekanism att fungera. På 20-talet invaggades man i falsk säkerhet av att prisnivån var relativt stabil och togs på sängen av kraschen. De som inte togs på sängen var Mises och Hayek, som naturligtvis kände till den misesianska teorin.

Jesper skriver att teorin behöver ”egna” definitioner. Jag vet inte vad han syftar på, men det är oerhört vik­tigt att man har en korrekt definition på ”inflation”, för en falsk definition hindrar en att tänka klart över före­teelsen. De flesta definierar ”inflation” i termer av stigande priser och löner. Men detta är inte inflation utan en effekt av inflation. Inflation innebär utvidgning av penningmängden (eller uppblåsning av penningmängden för att vara etymologiskt korrekt). Har man inte denna enkla sak klar för sig, kan man hamna i alla möjliga be­synnerliga fallgropar.

Den klaraste framställning av teorin jag känner till finns i inledningen till Murray Rothbards America’s Great Depression. Resten av boken utgörs av en detaljerad historik som jag tyvärr inte minns mycket av, annat än att Gustav Cassel utmålas som en stor buse.

Englands ”återgång till guldmyntfoten”

Jesper har i och för sig tagit upp det här tidigare, men det förtjänar nog att tas upp igen.

England återupptog guldmyntfoten 1925, men när man gjorde det fixerade man förhållandet pund/guld till den nivå som rådde före kriget – samtidigt som antalet pundsedlar som fanns i omlopp sedan dess hade femdubblats. Vad som inträffar om man gör så här är förstås att när folk vill växla in sina sedlar i guld räcker guldet inte till. Vad som sedan gjorde saken ännu värre var att USA försökte hjälpa England på traven genom att sänka den egna räntan. Uträkningen var att eftersom räntan var högre i England skulle det stimulera folk att växla till sig pund för dollar. England fick depression i alla fall, och de sänkta räntorna i USA bidrog ytterligare till att bereda väg för den amerikanska kraschen och depressionen.

Det rätta att göra hade förstås varit att fixera pundets värde i förhållande till guld efter det antal pundsedlar som faktiskt fanns i omlopp.

Det här är naturligtvis, om jag ska mynta en term, en ”guldmyntfot på lerfötter”. Vad man gjorde var ju att sätta ett värde på pundet som var fullständigt falskt! Ändå tycks den ”konventionella visdomen” vara att det var guldets fel att vi fick depression, inte den slippriga pappersvalutans.

Men detta är också det ”vanliga anti-kapitalistiska köret”. Man gör avsteg från sund kapitalistisk politik, och när det sedan går åt helvete skyller man det inte på avstegen utan på den lilla kapitalism man tillåtit finnas kvar. Och sedan tar man ytterligare ett steg i socialistisk riktning, och när det också går åt helvete upprepas samma process, igen och igen och igen. Guldmyntfotens gradvisa urholkning och slutliga avskaffande är bara ett exempel bland många.

PS. Informationen har jag hämtat ur en uppsats av Richard Salsman, ”The Gold Standard: Scapegoat for the Great Depression”, i The Intellectual Activist, januari 1995.

Omsättningshastighet, ”guldinflation” och fallande priser

Jesper skrev i förbigående i en av sina repliker:

Ceteris paribus [allt annat lika] är det sant att om ’produktionen av varor stiger medan mängden guld förblir oförändrad, måste priset i guld per vara sjunka. Men då tar man inte hänsyn till att omsättningshastig­heten på pengar kan öka.

(Det var inte någon av de stora diskussionsfrågorna, men jag passade ändå på att notera följande:)

Omsättningshastigheten på pengar kommer inte att öka under guldmyntfot utan snarare minska. Inflationen driver nämligen på omsättningshastigheten, och det av ett mycket enkelt skäl: i och med att pengarna förlorar i värde över tid blir folk mindre benägna att behålla dessa pengar och köper hellre varor för dem tidi­gare än senare. Extremexemplet på detta är vad som händer under en hyperinflation typ den tyska efter Första världskriget. När pengarna mister i värde dag för dag eller rentav timme för timme, skyndar sig folk att göra sig av med dem så snabbt som möjligt. Men samma mekanism fungerar även under ”normal” inflation, även om proportionerna är andra.

Vad gäller stora nya guldfyndigheter: börja med att observera att inflation bara kan sluta på två sätt: an­tingen en hyperinflation där pengarna till sist mister allt värde, eller också med att inflationsbubblan plötsligt spricker och vi får en krympning av penningmängden med ty åtföljande deflation och depression. Under guld­myntfot kan inget av detta ske. En ny stor guldfyndighet leder förvisso en kort tid till stigande priser, men kan aldrig bli till hyperinflation. Inte ens i era vildaste fantasier kan ni föreställa er en guldfyndighet så stor att priserna stiger med tusentals procent per år, eller fördubblas dag för dag under en längre period. Och å andra sidan: när nytt guld väl kommit ut på marknaden, försvinner det inte. Penningmängden kan aldrig krympa, och deflation är fullständigt omöjlig. (Om jag glömt nämna det i denna debatt – jag har nämnt det på min hemsida – så är fallande priser i sig inte deflation. Deflation är när inflationsbubblan spricker.)

Om vi skulle ha den normala ökningen av guldmängden på c:a 2% per år, skulle priserna långsamt falla år från år; allt som fordras för detta är att produktionen av annat än guld ökar med mer än 2% per år – och allt som fordras för det är att vanligt folk jobbar på som vanligt och att geniers uppfinningsrikedom inte klavbinds av klåfingriga byråkrater. Och fallande priser är bra. Det betyder helt enkelt att vi får mer för våra pengar. Även om priset på arbete – d.v.s. löner – också sjunker, kommer vi ändå att få mer för pengarna, fastän vi får nomi­nellt mindre i våra lönekuvert.

Att det här är svårt att se för de flesta beror på två saker. Den ena är att vi är så vana vid att leva med infla­tion att vi inte kan föreställa oss hur det är att leva utan. Och den andra är att modern nationalekonomi domi­neras av teoretiker som inte har en aning om vad jag talar om här.

Tills jag får tid att skriva min förhoppningsvis epokgörande sammanfattning ”Reisman Made Simple” kan jag inte göra annat än rekommendera hela tegelstenen: Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman.


USA kan sluta lyssna till världssamfundet

av Carl Svanberg

Denna insändare publicerades i SvD 19 januari 2002. (Har tyvärr inte läst det inlägg Carl svarar på.)

Det är inte USA:s plikt att rädda världens alla olycksbarn undan krig, elände och diverse totalitära ideologier. Ulf Wickbom utgår ifrån att det är moraliskt oförsvarbart av ett land att ägna sig åt sådant som rör det och deras intressen − medan det är dygdigt att kräva av USA att de ska agera som världssamfundets tjänare, d.v.s. ett slags världspolis som reser från land till land och bombar ut den ena efter den andra diktatorn.

Men varför är det USA:s plikt att rädda hela världen? Altruism kanske någon skulle svara så där rakt upp och ned. Och det är ju inte en dålig gissning, men det förklarar tyvärr inte varför just USA måste osjälviskt tjäna det så kallade världssamfundet (FN och några diktaturer). För att förstå varför det måste vara USA som offrar sig genom att utföra dessa ”heroiska” hjältedåd i sitt agerande som världspolis måste man också förstå sig på altruismen. Altruismen lär ut att man ska offra det av värde mot det lägsta eller inget värde.

Med andra ord: Man ska offra de bästa bland oss till förmån för de sämsta bland oss. Internationellt sett innebär detta att det land som är störst, mäktigast och rikast ska offra sig genom att agera socialarbetare och/eller världspolis. Och en socialarbetare eller världspolis är precis vad USA varit under en längre tid. Och det är just precis denna övergång från världspolis till att bli ett land som sätter sina egna intressen i centrum som får personer som Ulf Wickbom att bli upprörda och oroliga.

Det anmärkningsvärda med alla denna kritik är att om det nu vore som så att USA faktiskt agerade som hela världens socialarbetare och världspolis, så skulle USA få kritik för det.

Vi skulle ha fått se skribenter kräva att USA slutar med att ”lägga näsan i blöt”, slutar upp med att ”leka världspolis” och slutar upp med sin ”imperialism”. Som ni ser så blir det fel vad USA än gör. Det är därför som USA inte ska fortsätta med att lyssna till vare sig världssamfundet eller FN.


Under kapitalismen gäller inte djungelns lag

av Per Nilsson

Per skickade denna uppsats till SvD:s nätdebattforum i februari 2002. Reaktionerna på uppsatsen var nästan enbart positiva.

Ständigt beskyller man kapitalismen för att vara bra för de rika och dålig för de fattiga. Ett kapitalistiskt samhälle baserar sig emellertid inte på djungelns lag, där det antingen gäller att äta eller ätas. Vi i väst­världen är inte rika på grund av eländet i tredje världen, och Bill Gates är inte rik på grund av att han stjäl från de fattiga i förorten. I själva verket borde rationella människor inte ha några intressekonflikter om de levde i under ett kapitalistiskt system. Kärnan i socialismens läror grundar sig bland annat på att kapitalägarna inte fyller någon funktion och därmed varken är produktiva eller moraliskt legitima.

Om kapitalisterna inte fyllde någon praktisk funktion – varför skulle de i sådana fall kunna existera? Arbe­tarna tvingas inte till arbete för dem med fysiskt tvång. Det finns möjligheter att organisera arbete i annan form med dagens medel, exempelvis kollektivjordbruk. Om de metoderna skulle ha varit fördelaktiga för arbetarna, skulle säkerligen en tendens mot att de övergick till att kollektivt producera saker “solidariskt” finnas. Visst är resurserna begränsade ibland, men nog skulle man kunna se en tendens mot det hållet om det verkligen kunde ge konkurrenskraftiga löner jämfört med den traditionella kapitalismen. Samma sak borde rimligtvis gälla med konsumentkooperativ – varför har inte dessa tagit över hela marknaden om de nu skulle prioritera medlemmarnas väl framför profiten?

Kapitalisten står för produktionsmedlen och organisationen av affärerna. Samtidigt är det han som är inno­vatören i industrin. De som använder sig av bäst produktionsmetoder i sin affärsverksamhet kommer att göra de högsta vinsterna, och konkurrensen mellan kapitalisterna gör därför att det finns en process som gör att de allra mest produktiva får makten att organisera produktionen i samhället. Om de enbart vore ett bihang vore det svårt att förklara varför vissa kapitalister är mer framgångsrika än sina kollegor, när de ändå inte gör någon nytta som borde spela roll i skapandet av välstånd.

I egenskap av finansiärer står de också för risken i produktionen. Föreställ dig att du gick ihop med ett antal medborgare för att på eget bevåg starta igång ett företag. Du satsar din familjs besparingar och riskerar allt du har för att få ett bra företag. Är detta verkligen något som du skulle vara beredd att göra – tänk om något går snett och ni står där med ett konkursbo och skulder upp över öronen? Det finns de som verkligen skulle svara ja på den frågan (entreprenörer kallas de) och vi borde vara tacksamma för att de finns. Lyckligtvis finns även möjligheten för oss att helt enkelt kunna ta anställning hos någon för att slippa riskera allt.

Förutom själva risktagningen krävs också att kapitalisten i förväg sparar undan stora mängder av sina in­komster under en lång tidsperiod. Räntor och avkastningskrav beror på människans tidspreferenser. För att kunna investera i produktionsmedel i morgon krävs också att jag avstår från att konsumera idag, vilket natur­ligtvis avskräcker och kan motivera profiten som kapitalisten får rent logiskt. Ett konkret exempel: Även om jag vet att pengar på banken eller i en aktiefond skulle sig växa mångdubbelt större inom några decennier så tänker jag ändå göra en ganska dyr USA-resa i sommar medan jag fortfarande är ung och hungrig på att genomföra sådana strapatser.

Vissa skulle givetvis invända och hävda att kapitalisterna i regel har ärvt alla pengarna och därmed nöd­vändigtvis inte behöver vara förtjänta av någon hög inkomst eftersom deras “klasstillhörighet” ändå är bestämd på förhand. På en fri marknad finns det emellertid en dominans av företagare som på egen hand har skapat sin förmögenhet eftersom de har varit driftiga och förnyande i sina industrier. Man räknar ibland med att fyra av fem amerikanska dollarmiljonärer är self-made. Där har också de fyra översta på listan över de fem rikaste ska­pat sina förmögenheter själva. Visst kan man också räkna med att det finns en liten andel personer som bara har varit lyckligt lottade vid sin födsel i en rik familj. Dock tenderar sådana förmögenheter att krympa i rask takt när de inte förvaltas kompetent.

Emellertid är det inget moraliskt problem eftersom de inte har lurat någon annan på pengarna som de har fått. Det är deras förfäders vilja att de ska få pengarna, och en inskränkning av deras rätt att ge bort sin för­mögenhet är ett hot mot deras rättigheter (samt raderar även deras incitament till att fortsätta jobba hårt för att bygga vidare på förmögenheten). Dessutom skulle sådana inskränkningar i form av aggressiva arvsbeskatt­ningar och dylikt få som konsekvens att samhället ägnade dessa pengar till att höja den allmänna konsum­tionsnivån då de omfördelades till den övriga befolkningen istället för att fortsätta investeras i långsiktiga pro­duktivitetshöjande satsningar (som storkapitalister ägnar en väldigt hög andel av sina ekonomiska resurser åt).

De rika kan inte sko sig på de fattigas bekostnad hur som helst i ett kapitalistiskt samhälle, något som man annars intalas dagligen i media. Ibland säger man bland annat att lönerna godtyckligt trycks ner av storföre­tagarna till en sorts miniminivå. Deras profiter kallar marxisterna för “mervärde” och hävdar att det egentligen är någonting som har berövats lönearbetaren. Dock är det inte riktigt så enkelt – arbete har inget “inneboende” värde i form av exempelvis antalet arbetade timmar eller antal ton producerat stål. Värdet består i hur vi som människor uppskattar resultatet! Varor och tjänster som det av naturen finns en begränsad mängd av prissätts efter hur mycket de högstbjudande värdesätter ytterligare en enhet av denna vara. Exempelvis är inte sällsynta viner extremt dyra därför att de har tagit speciellt mycket tid att producera, utan därför att finsmakarna värde­sätter just vin av den speciella karaktären oerhört högt.

Arbetskraft är heller inget som finns i oändligt stora mängder, och därför sätts lönerna efter den marginal­nytta som arbetet har för produktionen. Ett företag skulle alltid kunna producera ännu mer om de nyanställde personal, bara priset för den var lägre än det värdeskapande som personalen bidrog med. Arbetskraftsköparna skulle därför bjuda över varandra i pris för arbetet till den punkt då ingen direkt anser sig tjäna mer på att bjuda över med högre lön. Löner tenderar därför att motsvara den nytta som personalen gör för företaget. Gränsen för hur högt denna nivå ligger sätts av hur effektiv produktionen i företaget är – stora resurser och effektivt utnyttjande är därför det enda sättet att på lång sikt få högre löner. Höga profitnivåer går till åter­investeringar i produktionsfaktorer, och därför är det inte helt rättvist [inte alls rättvist – POS kommentar] att tala om en konflikt mellan “arbete och kapital”. Båda borde ha som gemensamt intresse att ha en så välorgani­serad produktion som möjligt och det är detta som affärsmännen står för.

Vänstern hävdar att marknadsekonomi är det samma som “djungelns lag”, där människors konkurrens leder till att de svaga slås ut för att de starka ska kunna få det bra. I globaliseringsdebatten har det bland annat häv­dats att u-länderna borde behålla sina tullmurar eftersom de inte kan konkurrera med den industrialiserade världen på lika villkor. Vad de har missat är att löner egentligen bestäms av vår förmåga att producera. I kon­kurrensen mellan den svage och den starke drar båda nytta av varandra, och deras respektive verksamheter kan ha komparativa fördelar. Ett mycket rikt land kan exempelvis ha extremt svårt att konkurrera med ett fattigt land på marknader inom jordbruk, textiler, m.m. Även om det rika landet skulle kunna producera dubbelt så mycket potatis per person jämfört med u-landet kanske det samtidigt skulle kunna producera fyra gånger så mycket traktorer. Detta skulle leda till att landet tjänar mest på att tillverka traktorer, och därmed skulle det speciali­sera sig på att producera sådant. Jordbruksprodukterna skulle u-landet ta hand om eftersom de alltid kan kon­kurrera med lägre löner.

Samma sak gäller även på den individuella nivån när människor konkurrerar. En mycket skicklig läkare skulle kanske vara mer kompetent än sjuksköterskorna att gå omkring på avdelningen och ge medicin till pati­enterna. Dock gör han inte det, eftersom han är ensam om att kunna klara av andra nödvändiga saker för sjuk­husets drift. Det som varje individ behöver göra för att tjäna på konkurrensen är att helt enkelt anpassa sig genom specialisering mot en sysselsättning där dennes komparativa fördelar är störst, även om detta ibland gör att man måste sadla om.

Kontentan av detta resonemang är att både svaga och starka tjänar på konkurrensen. Den mest produktive tjänar på att det finns någon som kan ta hand om de enklare sysslorna medan han kan koncentrera sig på de mest värdeskapande sysslorna, och den som är mindre produktiv gynnas av att ha någon att anlita för det som han inte klarar av.

Ibland klagas det på invandrarna, som enligt vissa synsätt belastar vår ekonomi genom att dumpa löner och ta arbetstillfällen. Men om fri lönesättning tillåts har vi inget att förlora på den konkurrensen! Tyvärr finns det ofta en spärr mot denna grupp som hindrar dem från att komma in på arbetsmarknaden, nämligen att de inte tillåts konkurrera genom att erbjuda sig jobba billigt.

Det är intresseharmoni som präglar det kapitalistiska samhället. Den enes bröd är inte den andres död. Detta samband gäller emellertid under socialism och andra kollektivistiska samhällssystem! Det finns i dessa fall en viss mängd resurser som ska fördelas mellan ett antal olika individer. När behov snarare än förtjänst styr ens lön finns det stora anledningar till osämja mellan människor. Ens grannes högre lön behöver ju inte vara resultatet av en större ansträngning, utan just resultatet av hans blotta “behov” att få något från övriga sam­hället. Där har vi inte längre det samband som innebär att förtjänster måste föregås av värdeskapande (som gynnar alla). Det skulle kunna vara jämförbart med det populära TV-programmet Robinson där de svagaste röstas ut i slutet av varje program eftersom de “tär” av de gemensamma resurserna.

En sådan form av relationer mellan individer är det som vi ser i det socialistiska systemet. Även om det finns vissa incitamentsprogram som ska ge dem som anstränger sig mer större betalning, så existerar det fort­farande ingen “marknad” för arbetskraft. En arbetare kan då inte gå till en ny arbetsgivare om han är missnöjd med sina villkor. Det finns inget vinstmotiv hos arbetsköparen, annat än kollektivets samlade vilja som kompass för handlandet. Om en enskild person ogillas av kollektivet finns naturligtvis utrymme för att han särbehandlas på ett negativt sett, trots att vederbörande gör en stark arbetsprestation. När allt kommer om­kring är det just profitbegäret inom kapitalismen som inte låter någon diskrimineras för exempelvis ras, kön eller sexuell läggning. Det är ju totalt ovidkommande för produktionen, och således värderar den rationelle kapitalisten sina anställda just efter deras förmåga.

Orsaken till att kapitalismen är en förutsättning för fred mellan människor på detta vis är att den helt en­kelt baserar sig på ett rättighetstänkande som moralisk grund. Varje individ har rätt till sitt eget liv, sin egna ägor och rätten att bestämma över dem. Skiljelinjen mellan människors befogenheter är klart och tydligt defini­erad i äganderätten. Samarbete mellan människor sker enbart med utgångspunkten att varje individ har rätten till just det som vederbörande har förhandlat sig till på frivillig väg. Det är ett system där människor inte har naturliga motsättningar mellan varandra.

Socialister brukar säga att ett ställningstagande för kapitalismen oftast beror på att förespråkaren är född inom borgarklassen. Tydligen är “sanningar” subjektiva för dem. Advokatsonen Marx menade ju att vanlig nationalekonomi bara är borgerlig propaganda som bara kan förstås av borgarklassen. Borgarklassen kunde inte förstå den sanna proletära logiken. Det kunde bara han och kapitalisten Engels, och med ungefär samma reso­nemang kunde Hitler, denna blonde rese, uttolka vad som var den sanna germanska logiken.

Lyckligtvis är inte kapitalismen lik dessa torn på kvicksand, den framhäver istället att det står i varje ratio­nell människas egenintresse att delta i kapitalismens konkurrens. Enbart de som orättmätigt gör anspråk på någon annan människas arbete, exempelvis genom statssubventioner eller lurendrejeri, borde ha något att tjäna på en annan sorts politik.


Notiser

  • Jefferson School: För er som är intresserade av nationalekonomi finns två uppsatser på Jefferson Schools hemsida jag vill rekommendera. Den ena heter Environmentalism in the Light of Menger and Mises av George Reisman [finns nu även i svensk översättning] och är in­tressant därför att den tillämpar insikter från den ”österrikiska” skolans grundare, Carl Menger, på ”miljö­rörelsen”. Den andra är en uppsats av Mengers främste elev, Eugen von Böhm-Bawerk, som tidigare endast funnits på tyska, men som Reisman nu översatt till engelska och försett med ett förord. Den heter Value, Cost, and Marginal Utility, och undanröjer ett vanligt missförstånd, nämligen att det skulle vara ett svalg befäst mellan de ”klassiska” ekonomernas teori att varors värde bestäms av produktionskostnaderna och den ”österrikiska” teorin att det bestäms av marginalnyttan. (Fast om detta låter som abrakadabra, läs något mer grundläggande först!)
  • Konflikten mellan Israel och PLO är det bästa exemplet på den ohyggliga perversion som präglar världs­politiken. Varje gång det sker ett nytt självmordsattentat reagerar ”världssamfundet” med en beklagande axelryckning (sådan är ju ändå livets normala gång i Israel); men när Israel dagen efter företar en veder­gällningsaktion, då samlas FN till krismöte; som en samling ylande ulvar ger sig världsopinionen på Israel och fordrar fullständigt tillbakadragande och tillmötesgående av PLO:s alla krav. Finns det något bättre be­vis på att den s.k. ”världsopinionen” är ond? (Vill ni som motvikt höra en mänsklig stämma, kan jag re­kommendera Benjamin Netanyahus Fighting Terrorism, i detta sammanhang speciellt kap. 5, ”The Gaza Syndrome”.)

[1]) För dem som till äventyrs missar den litterära anspelningen är detta en parafras på ett par diktrader av Edith Södergran:

Du sökte en kvinna
och fann en själ.
Du är besviken.

[2]) Skribenterna jag citerar är i tur och ordning John-Henri Holmberg, Henrik Bejke och Johan Norberg.

[3]) En kompis tipsade mig om Statistiska Centralbyråns siffror över medellivslängden i Sverige från 1750 och framåt. Men lite avrund­ning är några av siffrorna:

1750: 35 år 1850: 45 år 1950: 75 år
1800: 36 år 1900: 55 år 2000: 80 år

Naturligtvis säger inte sådana här siffror hela sanningen. Siffrorna för tidigare århundraden dras t.ex. ner av den extremt höga spädbarnsdödligheten, för att inte tala om hur många människor som dog i förtid i krig, farsoter och svältkatastrofer. Men återigen: vad är orsaken till att spädbarnsdödligheten sjunkit? Ökad religiositet? Eller ökad sekularisering?

När den här frågan för några månader sedan debatterades på SvD:s debattforum var det f.ö. någon som påstod att jag borde ha jämfört medellivslängden hos troende resp. icke-troende under medeltiden. Synd att SCB:s mätningar inte går så långt tillbaka! Men jag vågar en slant på att medellivslängden bland icke-troende inte var särskilt hög på den tiden. Kättare riskerade att bli brända på bål!

[4]) Buddhas tal heter ”Predikan i Benares”. Det finns med i alla sammanställningar av buddhismens grundtexter, t.ex. Buddha talade och sade, utg. i Forumbiblioteket (Stockholm 1963).

[5]) Denna debatt ägde rum i början av september 2001, och det här inlägget skrevs 12 september. Och efter 11 september kände i varje fall jag knappast någon motivation att diskutera begreppen ”egoism”, ”altruism” eller ”självuppoffring”; begreppens referenter tog verkligen överhand!

[6]) Den enda invändning man skulle kunna rikta mot Jakobs förslag är att om politikerna begriper mycket, skulle de lika gärna kunna införa guldmyntfot med en gång. Och vill de å andra sidan inte alls ha guldmyntfot (eftersom den skulle sätta spärr för deras egen klåfingrighet), aktar de sig nog väldigt noga för att följa Jakobs förslag!

[7]) Jag har gjort några smärre uteslutningar och rättat en del slarvfel i texten. – Eftersom jag inte alls känner Jesper Katz., har jag inte haft någon möjlighet att be honom om lov att citera honom. Så jag hoppas bara att han inte har något emot det.

[8]) Jag tar upp samma sak själv i ett av mina inlägg längre fram. Det förtjänar väl att påpekas att det finns en gemensam nämnare i båda de invändningar Jesper bemöter: man inför en sorts manipulerad guldmyntfot, och när det leder till misslyckanden, är det guldmyntfoten man ger skulden, när man i stället borde ge manipulationen skulden.

[9]) Se Nattväktaren årg. 3 nr 12, där hela denna debatt mellan mig, Jakob Meijling och Per Nilsson återges.

[10]) Det var inte exakt vad Jesper skrev. Men idén var ju densamma.

Annonser