Årgång 4, nummer 4 (senhösten 2001)

De rikas terrorism mot de rika

En kolumnist i Dagens Nyheter, Johan Croneman, raljerade häromdagen över uttrycket ”Världen kommer aldrig att bli sig lik igen”, som alltid uttalas efter någon stor katastrof – Palmemordet eller Estonias för­lisning m.m., m.m. – och nu efter terrorattacken mot USA den 11 september. Världen är sig alltid precis lik efteråt! Han har rätt. Kommentarerna efter terrordådet har varit fullständigt förutsägbara. Vänsterskribenter har upprepat samma gamla mantra som alltid: ”Visserligen var det hemskt, men…” Och detta ”men” går alltid ut på att USA och västvärlden egentligen har sig själva att skylla och att den rätta responsen är fortsatt eftergifts­politik mot terroristerna, att USA och väst ska vika ner sig för terroristernas krav (eller rättare: för vänster­skribenternas egna krav), att allt som fordras är att vi ber om ursäkt för den lilla kapitalism vi har (för ”globali­seringen” och ”nyliberaliseringen av världsekonomin”) och fortsätta att påskynda vår avveckling av den. Att ett otal offentliga röster skulle fördöma terrordådet i så starka ord de orkar uttala, för att sedan inte lyfta ett finger för att stoppa terrorismen (och i stället knäppa händerna i bön), det var också förväntat. Att USA:s regering ska skramla med vapnen utan att sätta in dem är också förväntat.[1]

Å andra sidan: att Leonard Peikoff och The Ayn Rand Institute skulle gå ut och rekommendera omedelbar krigsförklaring mot alla terroristnationer och ett fullskaligt krig mot dem, det var också förväntat. Och miss­förstå mig nu för allt i världen inte: jag menar att Peikoff den här gången har fullständigt rätt. (Att han burit sig åt som ett svin mot mig är i det här sammanhanget fullkomligt ovidkommande.)

I Koranen, i en sura som handlar om Domedagen, står det:

När händelsen händer, kan intet väsende för­neka att den händer.

Ändå är det som om världen inte insett att vad som har hänt har hänt, eller att det som har hänt har något att betyda. Allra värst, och allra mest olycksbådande, är att man inte ser att nuet har en koppling till det förflutna eller till framtiden: man blundar för att liknande saker inträffat i det förflutna, i nå­got mindre skala: nedskjutningen över Lockerbie, den förra bombningen av World Trade Center, ambassad­sprängningarna 1998, för att ta några exempel ur högen. Lika lite förstår man att samma eller värre händelser kommer att upprepas om och om igen i framtiden: det finns fortfarande gott om skyskrapor och andra terror­mål i USA och övriga västvärlden. Kort sagt: fastän detta är verkligt, tror man (eller agerar som om man tror) att det bara hänt på TV.

Ayn Rand sade en gång i en frågestund:

Somliga måste bli slagna i huvudet med händelser, innan de kan koppla ihop två tankar.

Men det sorgliga är ju att inte ens det räcker!

Den vanligaste skenförklaringen på detta och tidigare terroristdåd är att det handlar om att de fattiga i värl­den slår tillbaka mot de rika och att USA har sig självt att skylla för sin ”arrogans”. Men detta är den absur­daste (och mest hycklande) av alla möjliga förklaringar.

Till att börja med: är Osama bin Laden fattig? Visst inte. Han är enligt uppgift en av världens rikaste män. (Det tvistas om exakt hur rik han är, men att han är rikare än de flesta är oomstritt.) Han har sin rikedom från sin familj, som äger Saudi-Arabiens största byggföretag. Hans aktiviteter sponsras av andra miljonärer och mil­jardärer i arabvärlden. (Hans ivrigaste försvarare här i Sverige, Jan Guillou, är inte heller precis utfattig.) Och vore terrorister fattiga skulle de inte heller ha råd med så utstuderade aktioner som denna senaste. Det är inte de fattiga som bedriver terror mot de rika; det är en viss sorts rika som bedriver terror mot en annan sorts rika. Ni som läst Atlas Shrugged kan ju kalla dem de Orren Boyle-rika som bedriver terror mot de Hank Rearden-rika.

Så mycket för den delen av hyckleriet. Men det är värre än så. All rikedom som existerar i arabvärlden vilar på en enda produkt: oljan. Något annat av värde på världsmarknaden produceras inte i dessa länder. Som kon­trast bygger västvärldens rikedom på en nästan ofattbar mångfald av industrier.

Men arabvärldens oljefyndigheter upptäcktes och utvecklades ursprungligen av västerländska företag med västerländskt kapital och västerländsk teknik. Det står lika lite om oljeutvinning i Koranen som det står i Bi­beln! Men medan västvärlden i viss mån lämnat Bibeln bakom sig för Newton och Edison, har inget mot­svarande skett i arabvärlden. Utan västerländsk teknik skulle Saudi-Arabien fortfarande vara en öken som hu­vudsakligen livnärde sig på boskapsskötsel.

Alla dessa oljefyndigheter har exproprierats och nationaliserats av arabländerna. Det började med Iran 1950, och andra arabländer har successivt följt efter. Detta innebär att oljeshejkernas miljarder är stulna från västerländska kapitalistiska företag. Det är dessa från kapitalismen stulna pengar som idag går till att finansiera krossandet av kapitalismen. Vi i väst förgörs med våra egna pengar!

Skamligast av allt är ändå den amerikanska regeringens agerande här. Oljebolagen gjorde motstånd mot Irans konfiskation 1950 – de såg den, helt rättmätigt, som ett unilateralt kontraktsbrott – och gick med på den först efter påtryckningar från den egna regeringen. Detta är det första exemplet på USA:s påstådda ”arrogans”: det var inte en ”arrogans” som riktade sig mot barbarerna i Iran utan mot landets egna producenter. Och så har det fortsatt. (För detaljer om detta rekommenderar jag en uppsats av Richard Salsman och Lisa L. Principe: Terro­rism and Its Appea­sers i The Capitalist Advisor.

Men det finns en annan sida av samma ohyggliga mynt. OPEC-kartellens dominans inom oljeindustrin har gjort det möjligt för dessa länder att bedriva utpressningspolitik (det tydligaste exemplet är oljekrisen på 70-talet). Men detta skulle vara omöjligt om olja kunde utvinnas i andra länder än arabländerna. Det finns gott om outnyttjade oljereserver i USA. Men USA, liksom resten av världen, är i miljörörelsens grepp och hindrar aktivt exploatering av dessa fyndigheter. (Det finns också gott om alternativa energikällor: kol, naturgas, kärn­kraft. Inte heller dessa får lov att exploateras, och det beror också på miljörörelsens boa constrictorgrepp.)

M.a.o.: arabländerna har sin rikedom inte bara därför att de stulit västerländsk olja utan också därför att västvärldens regeringar förbjuder sin egen olje- och kraftindustri att konkurrera!

(För detaljer om denna aspekt, se George Reisman, A Simple Super-Weapon Against Middle-East Terro­rism: Economic Freedom for the U.S. Energy Industry. Eller ännu bättre: läs hans bok The Government Against the Economy.)

Sådan är USA:s ”arrogans”. Den riktar sig inte mot terroristerna (än mindre mot de fattiga, som själva är of­fer för terrorismen) eller mot de länder som härbärgerar och sponsrar terrorister; den riktar sig mot den egna industrin.

Det finns ett tredje ohyggligt exempel. USA påstås uppamma ”rättmätig” fientlighet i Mellanöstern genom att stödja Israel. Israel är det land som är värst drabbat av terrorism (och får ta emot mest skit från våra egna intellektuella vad landet än gör för att värja sig). Den palestinska terrorismens obestridde ledare är Yasser Ara­fat. Idag är han palestiniernas president och har tagit emot Nobels fredspris för sitt löfte att i fortsättningen ”vara snäll” (vilket betyder att han inte längre själv terroriserar utan överlåter det åt Hamas). Varför går Israel överhuvudtaget med på att förhandla med Arafat? Det är inte vad Israel vill; men det är vad USA vill!

Om USA idag har sig självt att skylla, så är det för dessa (och många andra) skamligheter.

Vad beträffar frågan om krig tror jag nog att anti-kapitalisterna och USA-hatarna kan vara fullkomligt lugna. USA kommer att iscensätta några meningslösa (i stort sett symboliska) militära operationer och på sin höjd få bin Laden utlämnad och nöja sig med det. Sedan kommer allt att fortsätta i de gamla hjulspåren ända till nästa ohyggliga terrorattack – och så kommer skådespelet att upprepas om och om igen. USA-hatarna och anti-kapitalisterna kan bänka sig framför TVn och jubla, precis som de jublar idag.

Skulle USA ta sitt förnuft till fånga och gå till ett verkligt krig för att utrota terrorismen (på samma sätt och med samma grundlighet som nazismen utrotades vid slutet av Andra världskriget), då kommer USA att få ännu mer skäll. Valet står mellan död och förödelse i terroristländerna eller död och förödelse i USA. Det är det senare våra egna intellektuella högst av allt önskar sig.

Vilket scenario som än blir verklighet kommer människor att dö. Men merparten av USA:s befolkning (jag bortser då från de intellektuella, som är värre än talibanerna) är människor som besjälas av de ursprungliga amerikanska idealen, av sådant som strävan efter framgång och lycka här i jordelivet. De är inte offerdjur och betraktar sig inte som offerdjur. Merparten av världens muslimer besjälas av rakt motsatta ideal – av jordelivet som en trång passage antingen till Paradiset eller till Helvetet. Vad är det för perversion som får folk att mena att de som vill leva ska offras på terrorismens altare – medan de som inget hellre vill än dö för sitt imaginära paradis ska skonas?

Naturligtvis har denna situation filosofiska rötter. Det är en konflikt mellan kapitalismen och religionen. (Att våra socialister ställer sig på religionens sida är inte så konstigt.) Med ”religion” menar jag förstås islam, men jag menar också kristendomen. Att islam, snarare än kristendomen, idag är huvudfienden beror förstås på de senaste århundradenas sekularisering som aldrig nått den muslimska världen. Men båda dessa religioner predikar mysticism och självuppoffring. Muslimska självmordsbombare offrar sina liv för ett löfte om gratis­biljett till Paradiset – vilket innebär så mycket som att de offrar sina verkliga liv här på jorden för ett imaginärt liv efter detta. Sådant är vad mysticismen åstadkommer. Kristendomen predikar att vi ska vända andra kinden till, be för våra fiender i stället för att bekämpa dem, ge dem handen när de begär lillfingret, o.s.v. Det är det fortsatta kristna inflytandet i västvärlden, mer än något annat, som gör att vi viker ner oss för terrorismen.

Jag vill sluta med att citera Ayn Rand:

Från första början sargades Amerika av konflikten mellan dess politiska system och den altruistiska moralen. Kapitalism och al­truism är oförenliga; de är filosofiska motsatser; de kan inte existera tillsammans hos samma människa eller i samma samhälle. Idag har konflikten nått sin yttersta klimax; det står helt klart vad valet gäller: antingen en ny moral av rationell egennytta, med frihet, rättvisa, framåtskridande och människans lycka på jorden som konsekvenser – eller altruismens primitiva moral, med sla­veri, rå styrka, stagnation och skräck och offerugnar som konsekvenser. (Ayn Rand, ”För den nye intellektuelle”; på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 36.)

Detta skrev 1961, för exakt 40 år sedan.

Folk som inte har trott på det här förut kanske kan börja tro på det idag, när kapitalismens stoltaste sym­bol, World Trade Center, har förvandlats till en offerugn.

Valet är fortfarande ert.

$ $ $

PS. Inte bara offerugnar utan också slaveri, rå styrka, stagnation och skräck.

Skräck: Om altruisterna får som de vill och vi i väst fortsätter att vända andra kinden till, kommer vi att få leva i ständig skräck inför nästa terrorattack, och nästa, och nästa…

Stagnation: Världsekonomin kommer säkert att överleva den senaste terrorattacken och kanske de nästa tio eller tjugofem. Men inte när de blir hundra eller tusen, vilket de kommer att bli om kindvändningspolitiken fortsätter.

Rå styrka: Har vi redan sett. Men det finns terroristsympatisörer som berättar för oss att terrorismen är ”den svages vapen” och försöker intala oss att motstånd mot terrorismen är ”förakt för svaghet” – som om bö­deln vore ”svag” och offret ”starkt”. (Se Björn Kumms artikel i altruistiska SvD 14.9; hans ord kommer helt visst att upprepas av varenda socialdemokratisk ledarskribent.) Det är först när den råa styrkan (förhoppnings­vis ledd av en smula intelligens) sätts in mot terroristerna som våra altruister kommer att börja gnälla.

Slaveri: Ja, vad tror ni?


Om det pågående kriget

(Ett inlägg med huvudet ovanför sanden)

USA bör förklara krig mot terroristnationerna i Mellanöstern och sedan genomföra kriget till dess slut – till dess dessa nationer är fullständigt besegrade och deras regeringar ersatta med USA:s egna marionettrege­ringar. Om detta genomförs, kommer det att betyda slutet på terrorismen, precis som Andra världskriget be­tydde slutet för nazismen. Om inte, kommer vi att fortsätta att hemsökas av terroristangrepp, det ena värre och blodigare än det andra.

Den vanligaste invändningen mot detta – uttalad av strutsar som lyfter huvudet ur sanden länge nog för att uttala någon välmenande floskel och sedan sticker ned det i sanden igen – är att ett sådant krig innebär att oskyldiga civila offras och att vi inte får ”sänka oss till terroristernas egen nivå”, en nivå som strutsarna själva ännu inte ens nått upp till, eftersom terroristerna trots allt har huvudet ovanför sanden (hur skulle de annars kunna planera sina illdåd?).

Att krig drabbar även oskyldiga är naturligtvis ett alldeles förträffligt argument mot krig – och därför också ett alldeles förträffligt argument för det enda samhällssystem som skulle undanröja kriget, nämligen fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism över hela världen. Men för att inse detta fordras att man ständigt (med avbrott endast för välbehövlig sömn) håller huvudet ovanför sanden. Ingen av de strutsar jag nämnde i stycket ovan har ett gott ord till övers för kapitalismen – vad de pläderar för är varje form av samhällssystem som garanterar att krig kommer att fortsätta hemsöka vår jord. Om kriget drabbar oskyldiga civila i länder som har en smula kapi­talism, bryr de sig inte ett dugg om den saken. Det är först när det riskerar att drabba oskyldiga civila i länder med rakt motsatt samhällssystem som strutshalsen höjer sig över sanden och börjar yla ikapp med schakalerna.

Om någon kan komma på ett sätt att föra krig som inte drabbar en enda civil, kan han ju ha vänligheten presentera det för mänskligheten. Om inte, kommer hans fromma önskan inte att åstadkomma någonting – inget annat än att ännu fler oskyldiga civila offras. När ett krig väl är ett faktum är det ett faktum, och fromma önskningar kan inte ändra fakta.

Ett krig drabbar färre ju kortare det är – och det innebär: ju snabbare fienden besegras. Att USA har den mi­litära kapaciteten att bringa kriget mot terrorismen till ett snabbt slut råder det knappast något tvivel om. Men om ett land som USA ger sig ut i krig utan att ha total seger i sikte, kan kriget komma att förlängas i det oänd­liga, med fler och fler offer på båda sidor som resultat. Det verkliga skräckexemplet på detta är Vietnamkriget. (Ni har säkert sett filmen Rambo. Jag tyckte det var en rätt dålig film, men den innehöll en enda bra replik. När Rambo ska skickas iväg på sitt uppdrag att hitta krigsfångar i Vietnam, säger han: ”Are we allowed to win this time?”) Hade USA velat vinna, hade Vietnamkriget snabbt varit över. Nu drog det ut i åratal, 58 000 ameri­kanska soldater dog (och hur många vietnameser vet jag inte) – och USA förlorade kriget. (USA borde aldrig ha gett sig in i det kriget från första början. Om målet var att stoppa kommunismen, varför stoppa den just i Viet­nam och ingen annanstans? Det hade varit bättre att kriga mot Kuba, som ligger tillräckligt nära USA för att utgöra ett reellt hot, och som 1962 planerade att rikta kärnvapen mot alla städer i USA. Men när väl Vietnam­kriget var ett faktum, borde USA ha inriktat sig på snabb seger, inte på långsamt nederlag.) Sådant blir resulta­tet, när självuppoffringsmoralen får råda: onödiga krig utkämpas och förloras, med tiotusentals förspillda män­niskoliv; krig som verkligen behövs utkämpas inte, återigen med tiotusentals förspillda människoliv som resul­tat.

Den nakna sanningen är att USA redan befinner sig i krig med terroristnationerna. Att inte utfärda en offi­ciell krigsförklaring är att låtsas som om det råder fred när det i verkligheten råder krig. Det är ett utslag av mystikers och altruisters sedvanliga mentalitet: att tro att saker inte är vad de är, så länge man låtsas att de är något annat.

Terrorattacken den 11 september var en krigshandling. Men sanningen är att USA befunnit sig i krig med dessa nationer i decennier och ändå låtsats som om det rådde fred.

Den första krigshandlingen i detta krig genomfördes redan 1979, med gisslandramat i Teheran. Den rätta tidpunkten att förklara krig var . Det kriget hade bara behövt genomföras mot Iran; det hade räckt för att effektivt stoppa den fortsatta utvecklingen och rädda World Trade Center och Pentagon från förstörelse. Det enda som gjordes var en insats med helikoptrar som skändligen misslyckades. Så fort Jimmy Carter (beskriven av Peter Schwartz som ”en kindvändande kristen”) lämnade över presidentämbetet till Ronald Reagan (vars retorik åtminstone var en annan än Carters) släpptes gisslan. Men Reagan gjorde heller ingenting.

Fler krigshandlingar har utförts sedan dess, och jag behöver inte räkna upp dem. En av de värsta – inte i dödsoffer räknat, men väl i implikationer – var ayatolla Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie. Observera att en av de saker som upplysningen och sekulariseringen här i väst skänkt oss är det fria ordet. Det fria ordet existe­rade inte hos oss heller under feodalismen och den absoluta monarkin. Det existerar inte heller i teokratiska länder som ayatollans Iran. Fatwan mot Rushdie gick ut på att han skulle avrättas varhelst i världen han be­finner sig. M.a.o.: det fria ordet ska förbjudas inte bara i Iran utan över hela världen. Fatwan var ett anspråk på världsherravälde. Detta var återigen en krigsförklaring – inte bara mot USA utan mot hela vår frihetliga tradi­tion. USA:s dåvarande president, Bush sr., sade några väl valda ord, men rörde inte ett finger.

När terrorister från Libyen sprängde ett passagerarplan över Lockerbie 1988, såg USA till att två libyska ter­rorister ställdes inför rätta för attentatet – och det tog nära ett decennium att få dem utlämnade. Ingen krigs­förklaring utfärdades mot Libyen, trots att det varit väl känt sedan länge att terroristläger existerar i landet med Khadaffis goda minne.

När ambassaderna i Kenya och Tanzania sprängdes 1998, och det var känt att bin Laden låg bakom, at­tackerade USA två mål, ett i Afghanistan och ett i Sudan, och det var allt. (Målet i Sudan var en läkemedels­fabrik som, visade det sig senare, inte ens hade med bin Laden att göra.)

Saddam Hussein sysslar av allt att döma med att framställa massförstörelsevapen – och att leka kurra­gömma med de vapeninspektörer som försöker hindra honom från det. Inget görs mot det, annat än fullstän­digt tandlösa ekonomiska sanktioner som drabbar Iraks folk men inte gör ett dugg för att rubba Saddam ur sadeln.

Alla dessa nationer – Afghanistan, Iran, Irak, Libyen, Sudan – är terroristhärdar och utgör ett mycket verk­ligt hot mot USA och mot oskyldiga amerikanska liv – för att nu inte tala om att de håller världen i skräck, hela världen utom de som väljer att tänka och agera som strutsar. Krigsförklaringen mot USA – och mot resterna av vårt kapitalistiska system – är sedan länge ett faktum. Ändå väntar USA på någon sorts klartecken från ”världsopinionen” för att börja föra ett krig som det redan de facto befinner sig i.

Samtidigt förs samma krig mot kapitalismen på andra fronter. Miljörörelsen bedriver t.ex. ett ”lågintensivt krig” mot vårt industrisamhälle – och har USA:s och alla andra länders regeringar på sin sida. USA:s regering bedriver ett liknande ”lågintensivt krig” mot en av den moderna kapitalismens främsta företrädare, Bill Gates, vars skapelse Microsoft man försöker krossa genom att stycka upp det. USA ställer helhjärtat upp på Fidel Castros sida mot Elián Gonzales. Och fler exempel går säkert att hitta. Men när det skrias om att ”USA har sig självt att skylla”, är det minsann inte för dessa saker man ställer USA till svars.

Det verkligt skrämmande i dagens situation är att USA inte kommer att föra det här kriget till seger heller. Det blir nog en upprensningsaktion i Afghanistan (om man inte lyckas gå vilse bland de afghanska bergen, vilket inte heller är uteslutet). Kanhända man lyckas hitta bin Laden och ställa honom inför rätta. Han har säkert råd med samma advokater som O.J. Simpson. Och vi kommer kanske att vara befriade från terror – i ett par år. Sedan kommer något nytt attentat från något annat håll – och strutsarna får tillfälle att lyfta huvudet ur sanden länge nog för att ”mana till besinning”. Och så kommer skådespelet att upprepas.

Bakgrunden till denna pessimistiska spådom är filosofisk. Vilken är den dominerande filosofin i USA idag? Pragmatismen. Vad går pragmatismen ut på? Att sanningen är ”föränderlig”, att ”det som var sant igår inte be­höver vara sant idag”, att ”verkligheten är förhandlingsbar”. Det är en sådan filosofi som förmår USA:s ledning att blunda för att alla dessa nationer är dess fiender och att t.ex. betrakta Iran som en bundsförvant i kampen mot Irak, och ett par år senare vice versa. Det är en sådan filosofi som förmår USA att inom sina gränser hysa en organisation som Förenta Nationerna, en organisation där förbrytarstater som forna Sovjet eller vilken som helst av dagens kvarvarande diktaturer ska ”förhandla om verkligheten” med de halvfria nationerna – och som utesluter Taiwan till förmån för humanitärerna från Himmelska Fridens Torg. Det är en sådan filosofi som hindrar USA från att säga ett klart och definitivt nej till en sådan ”lågintensiv terroraktion” som Kyotoavtalet. (Behöver jag fortsätta?) Det är en sådan filosofi som USA slutgiltigt måste göra upp med och bryta med. Men man byter inte filosofi i en handvändning. Och en ”ynka liten händelse” – som att USA:s stoltaste skyskrapa rasat samman, och tusentals liv och all vår framtidstro med den – ändrar inte filosofiska övertygelser, allra minst då övertygelsen att man inte ska ha några övertygelser. Så pragmatismen kommer att prägla USA:s poli­tik ett bra tag framöver.

De av er som läst Och världen skälvde minns säkert eken på Taggartgodset i första kapitlet. Den rasar ihop för ett blixtnedslag, därför att den är murken inuti. Om allt USA står för – frihet, välstånd, kapitalism – får lov att murkna inifrån, då kan också USA rasa samman för ett blixtnedslag, sådant som vi såg den 11 september.

Så ursäkta min dysterhet. Kunde jag sprida hopp, skulle jag göra det. Men just nu ser jag inget.

För att ni ändå inte ska deppa ihop fullständigt låter jag Ayn Rand få sista ordet. Det följande är slutkläm­men i uppsatsen ”Avundens tid”, skriven för precis trettio år sedan:

Det finns ingen jätte bakom världens ödeläggelse – bara en hopskrumpen varelse med samma förtorkade ansikte som ett barn som tänker spränga köket i luften därför att han inte både kan stjäla och ha sina kakor. ”Titta på [honom] nu, när ni står inför ert sista val – och om ni väljer att gå under, gör så med full vetskap om hur billigt en hur liten fiende har krävt era liv.” (Och värl­den skälvde.)

Vilket är det vapen man behöver för att bekämpa en sådan fiende? För en gångs skull är det jag som säger att svaret är kärlek – kärlek i ordets rätta bemärkelse, som är motsatsen till den innebörd de ger det – kärlek som ett gensvar på värden, kärlek till det goda för att det är det goda. Om du håller fast vid visionen av varje värde du håller kärt – ditt intellekt, ditt arbete, din make eller maka eller ditt barn – och håller i minnet att det är det som fienden är efter, kommer din upproriska rysning att ge dig den mora­liska eld, det mod och den orubblighet som behövs i denna kamp. Vilket bränsle kan underblåsa ens eld? Kärlek till människan när hon är som bäst.


Ayn Rand om Nobels fredspris 2001

Eftersom ni inte kommer att höra annat än applåder över årets fredspris – utom möjligen då från dem som menar att FN inte är tillräckligt konsekvent i sin kamp mot ”USA-imperialismen” – vill jag som motvikt ge ett par citat från Ayn Rand.

Det första är från Kapitalismen: det okända idealet, kap. 14, ”Kompromissens anatomi”. Det är visserligen sant att kommunismen inte är samma hot idag som när detta skrevs (1964), men det betyder ju inte att FN har ändrats och förvandlats till en frihetens fyrbåk.

Att identifiera denna institution [Förenta Nationerna] är att fördöma den, så att all kritik blir överflödig. Det är en in­stitution som påstår sig hylla fredens, frihetens och de mänskliga rättigheternas sak, och som bland sina ursprungliga medlemmar har Sovjetryssland – den brutalaste fredsbrytaren, den blodigaste diktaturen, den storskaligaste massmörda­ren och massförslavaren i hela världshistorien. Ingenting kan läggas till detta faktum, och ingenting kan mildra det. Det är en så groteskt ondskefull skymf mot förnuft, moral och civilisation att ingen ytterligare diskussion är nödvändig, utom en blick på konsekvenserna.

Psykologiskt har FN bidragit en hel del till det grå träsk av demoralisering – av cynism, bitterhet, hopplöshet, fruktan och namnlös skuldkänsla – som håller på att uppsluka västvärlden. Men kommunistvärlden har vunnit en moralisk sank­tion, en stämpel av civiliserad respektabilitet från västvärlden – den har vunnit västerlandets hjälp med att föra sina of­fer bakom ljuset – den har vunnit en likaberättigad partners status och prestige, och därigenom har den uppfattningen vunnit hävd att skillnaden mellan mänskliga rättigheter och massmord bara är en politisk åsiktsskillnad.

Kommunistländernas uttalade mål är att lägga under sig världen. Vad de har att vinna på ett samarbete med de (relativt) fria länderna är de senares materiella, ekonomiska, vetenskapliga och intellektuella resurser; de fria länderna har ingenting att vinna från kommunistländerna. Den enda möjliga formen av gemensam politik eller kompromiss mellan två sådana parter är därför den som en markägare följer om han stycke för stycke ger efter för en beväpnad bandit i utbyte mot banditens löfte att inte råna honom.

FN har överlämnat en större del av jordens yta och befolkning i Sovjetrysslands våld än Ryssland någonsin kunnat hoppas på att erövra med vapenmakt. Behandlingen av Katanga i jämförelse med behandlingen av Ungern är ett fullt tillräckligt exempel på FN:s politik. En institution som påstås ha bildats för syftet att använda världens samlade styrka till att stoppa en fredsbrytare har blivit ett medel att använda världens samlade styrka till att tvinga det ena hjälplösa landet efter det andra att överlämna sig i fredsbrytarens våld.

Vem, utom en konkretbunden kunskapsteoretisk vilde, kunde ha väntat sig några andra resultat av ett sådant ”experi­ment i samarbete”? Vad skulle du ha väntat dig av en brottsbekämpande kommitté vars styrelse innehöll sam­hällets le­dande gangsters?

Det andra citatet kommer från uppsatsen ”The Shanghai Gesture” i The Ayn Rand Letter, Vol. I, No. 14. Det skrevs 1972, alldeles efter det att Taiwan uteslutits ur FN till förmån för de kommande mördarna från Him­melska Fridens Torg:

Det är fåfängt att uttrycka indignation över FN eller ens diskutera det. I närvaro av en viss nivå av sedefördärv är in­dignation – som har en moralisk grund – inte på sin plats. När en institution når den grad av korruption, fräck cynism och vanära som demonstrerats av FN under dess skamliga historia, innebär en utförlig diskussion att man implicerar att dess medlemmar och anhängare kan ha gjort ett oskyldigt misstag beträffande dess natur – vilket inte längre är möjligt. Det finns ingen marginal för misstag när det gäller ett missfoster som skapats för det påstådda syftet att ena världen mot varje fredsbrytare men gått till verket att ena den mot varje offer för fredsbrott. Uteslutningen av en medlem som un­dertecknat den ursprungliga stadgan [”a charter member”], Republiken Kina – en handling som förbjuds av FN:s egen stadga – var ett ”sanningens ögonblick”, en naken uppvisning av Förenta Nationernas själ.

Vad kvalificerade Kommunistkina för medlemskap i FN? Det faktum att dess regering gripit makten med våld och be­hållit den i tjugotvå år genom terror. Vad diskvalificerade Nationalistkina? Det faktum att det var en vän till Förenta staterna.

Det var mot Förenta staterna som alla dessa mottagare av vårt utlandsbistånd röstade i FN. Det var hat mot För­enta staterna och nöjet att spotta oss i ansiktet som de firade tillsammans med sin frigörelse från moral – med, som sig bör, vildar som dansade djungeldanser i gångarna mellan bänkraderna.

Och det är en sådan organisation som ska stå som garant för ”folkrätten” och från vilken USA ska inhämta nådigt tillstånd att få gå i krig mot världens terrorister (terroristerna själva behöver minsann inte inhämta något sådant tillstånd). Men, som sagt, att ens uttrycka indignation är inte på sin plats.

FN borde naturligtvis kastas ut från New York och få lov att omlokalisera sig till (exempelvis) Havanna. Men något sådant kommer inte att ske, så länge pragmatism och kristligt kindvändande är förhärskande bland USA:s egna ledande politiska gestalter (se mina båda första artiklar i detta nummer).


Ayn Rand om oskyldiga dödsoffer i krig

På ARI:s hemsida har man lagt ut två frågesvar av Ayn Rand i detta ämne. (Svaren har redigerats och kortats ner en aning av ARI.) Eftersom det här är viktigt, har jag tagit mig friheten att översätta svaren till svenska.

Ford Hall Forum 1972: ”A Nation’s Unity”

Fråga: Vad ska man göra åt att oskyldiga människor dödas i krig?

AR: Detta är ett huvudskäl till att människor ska bekymra sig om sin stats [eller regerings] natur. Om de på grund av försumlighet, okunnighet eller hjälplöshet inte kunnat störta sin dåliga regering och välja en bättre, då måste de betala priset för sin regerings synder – liksom vi alla betalar för vår regerings synder.

Det är därför som vi måste intressera oss för statsfilosofi och, i den mån vi kan, se till att vi har en bra re­gering. En regering är inte någon oberoende entitet; det är meningen att den ska representera en nations folk.

Om somliga finner sig i en diktatur – som vissa gör i Sovjetryssland och som de gjorde i Tyskland – då för­tjänar de precis detsamma som deras regering förtjänar.

Det enda man ska bekymra sig om är: vem satte igång kriget? Och så snart man kan fastställa att det är ett visst givet land, finns det ingen hänsyn att ta till det landets ”rättigheter”, för det har initierat bruket av våld och därigenom lämnat principen om rättigheter bakom sig.

Nationer som sådana har inga rättigheter, regeringar har inga rättigheter, endast individer har det. [Se ”Kollektiviserade rättigheter” i Själviskhetens dygd (på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 33).]

Ford Hall Forum 1976: ”The Moral Factor”

Fråga: Antag att ett angreppskrig startades av Sovjetunionen; antag också att det inom Sovjetunionen fanns människor som motsatte sig aggression från den härskande gruppen. Hur skulle ni handskas med den typen av problem?

AR: Denna fråga är så skriande felställd att jag inte kan förstå hur någon på allvar kan överväga den. Den antar att en individ inom ett land kan tryggas från det samhällssystem han lever under och som han accepterar (efter­som han inte har lämnat landet). Det är idén att andra måste ge efter för aggression – med andra ord, vara dj-a pacifister som inte vill slåss, ens när de angrips, därför att de skulle kunna döda oskyldiga människor.

I Sovjetryssland finns det inte särskilt många oskyldiga – och de finns huvudsakligen i koncentrationsläger.

Om du kunde ha ett liv oberoende av systemet så att du inte skulle bli indragen i ett orättfärdigt krig, skulle du inte behöva bekymra dig om politik. Men vi bör bry oss om att vi har rätt samhällssystem, därför att våra liv är beroende av det – därför att ett politiskt system, bra eller dåligt, etableras i vårt namn och vi bär ansvaret för det.

Ingen behöver finna sig i aggression och ge upp sin rätt till självförsvar av fruktan för att skada någon an­nan, skyldig eller oskyldig. När någon ger sig på dig med ett skjutvapen och om du har ett uns av självaktning, kommer du att besvara honom med våld, oavsett vem han är eller vem som står bakom honom. Om han är ute efter att förgöra dig, är det vad du är skyldig ditt eget livs helgd.


Inlägg av andra

Nödvändigt att gå till motoffensiv

av Bengt-Åke Harrysson

Terrordåden i USA är en moralisk krigsförklaring, riktad mot det fria och öppna samhällets kärnvärden: förnuft, människans rätt att leva för sin egen skull, individualism och lycka. Terroristernas ideologi är den rakt motsatta: tro, självuppoffring, kollektivism och mänskligt lidande.

Varje frihetsälskande människa i den fria och upplysta världen bör därför ge sitt helhjärtade stöd för en omedelbar och kraftfull vedergällningsattack. Undfallenhet, obeslutsamhet, eftergifter och förlåtelse från väst­världens sida är som att försöka släcka en eldsvåda med bensin.

En militär motattack handlar inte, i första hand, om hämnd för de tiotusentals oskyldiga människor som har dödats. Det främsta syftet är att förhindra nya liknande terror- och våldsdåd i framtiden, d.v.s. skydda oss efterlevande. Det handlar om att försvara vår frihet och vår rätt att leva, verka, bedriva handel och röra oss fritt i fredlig samexistens.

Detta är ingen vanlig brottsutredning, där man söker bevismaterial i form av fingeravtryck och mordvapen, för att kunna ställa en brottsling inför domstol. Nej, detta är en minutiöst planlagd krigshandling av en sådan omfattning att det är naivt att påstå att de skyldiga består av en enskild galning eller en grupp av galningar. Därför löser det heller inga problem att bestraffa enskilda terrorister, tvärtom skapar det fler och värre problem. Det är absolut nödvändigt att rikta en motoffensiv mot problemets kärna, alltså det som utgör grunden för deras existens och deras ondskefulla verksamhet. Det är de förbrytarregimer som stödjer, förespråkar, sprider och utövar förtryck, våld och terror i världen som skall bekämpas, med alla till buds stående medel.

Budskapet till dem som initierar bruket av våld i umgänget med andra människor bör vara klart och en­tydigt: ”Vi kommer att svara med våld!”

Publicerad i Göteborgs-Posten 18 september 2001. Bengt-Åke skickade också inlägget till SvD:s nätdebatt. Det blev lite debatt, men tyvärr mest med skräpinlägg.

Agget mot USA och Västvärlden

av Jakob Meijling

Jakob skickade detta och nästa inlägg till SvD:s nätdebatt. Den här gången blev det en riktigt hyfsad debatt med flera bra inlägg; jag nöjer mig med att återge ett par av mina egna.

Sent i tisdags kväll uttryckte signaturen Johan G en dyster farhåga i SvD:s debatt om attentatet mot WTC: ”Snart kommer svenska TV-soffor befolkas av vänsterfolk som uttalar sig enligt: ’Visserligen tar jag avstånd från det skedda men…’. Därefter kommer ett försvarstal för dessa handlingar.” Han behövde inte vänta länge. Redan dagen efter fick Björn Kumm soloutrymme under tio minuter i P1:s kvartslånga program Obs.

I ansträngt eftertänksam ton luftade Kumm en teori som bara är alltför populär bland de marxister som ibland med obehaglig uppriktighet brukar kalla sig ”civilisationskritiker”, nämligen att hotet från muslimska fundamentalister mer eller mindre uppfanns av Väst för att skydda det så kallade militärindustriella komplexet när kommunismen kollapsade kring 1990. Kumm varnade för en uppdelning av världen i Väst och ”de andra” – d.v.s. icke-kristna, förtryckta, svaga före detta kolonier i Tredje Världen – och menade ungefär att detta kom­mer att öka spänningarna eftersom terrorism är det enda som står till buds för desperata och svaga män­niskor i dessa av oss förtryckta länder.

Men vem är det egentligen som delar upp världen i ”vi och de”? Vem är det som drar alla kulturer och folk öster om Svarta Havet över en kam, och dessutom klumpar ihop dem med alla som bor söder om Sahara och söder om Rio Grande, och menar att det är begripligt att hat mot USA frodas i alla dessa ”fattiga” länder? Det är Björn Kumm och hans kollektivistiska meningsfränder. Att idén om USA som ”Den Store Satan” inte odlas i Kina, Indien, Sydostasien eller Latinamerika, utan just precis i ett begränsat antal muslimska stater, verkar inte spela någon som helst roll för den kulturdebattör som ingalunda är ute efter att förklara några samband, utan endast att kritisera Väst och västliga värderingar.

Faktum är att de flesta länder öster om Pakistan har betydligt väsentligare saker för sig än att ägna sig åt fejder med Europa och USA; de är upptagna med egna problem, diktatorer, självständighetskonflikter, samt inte minst med byggandet av en bättre tillvaro för sig själva. Den gamla brittiska kolonin Indien är en demo­krati med ungefär en miljard invånare som till och med gjort sig ett namn inom IT. Det är närmare 30 år sen som samvetsömma människor i väst talade om ”de svältande barnen i Calcutta”. När Nederländerna för unge­fär tio år sen tänkte be Indonesien om ursäkt för övergreppen under kolonialtiden, svarade indonesierna att hol­ländarna gott kunde bespara sig mödan; man hade inget intresse av att göra några symboliska gester kring nå­got som inte längre spelade någon roll.

Nej, USA-hatet är en företeelse som odlas i den arabisk-muslimska världen. Är dessa stater fattiga och svaga, utan talan i världen? Knappast. (Låt mig här lämna konflikten Israel–Palestina därhän tillfälligt.) Man tjänar osannolikt mycket pengar på oljan, och det är pengar som faktiskt inte hamnar i fickorna på ameri­kanska oljemagnater. Att folk far illa i dessa länder beror enbart på deras egna ledare, deras egen politik, deras egen kultur. Den stat som står för det värsta USA-hatet, Irak, har en klan vid makten som visar precis samma likgiltighet för de egna undersåtarnas liv som man gör för amerikaners liv. USA-hatet är ett kvasireligiöst på­fund som helt och hållet syftar till att skydda traditionella maktstrukturer. Man köper gärna alla möjliga väl­ståndsprodukter från Väst, men de idéer som gjort dessa produkter möjliga vill man inte ha att göra med. Ännu extremare är naturligtvis Afghanistan, med en regim som utan att darra på handen vrider klockan tillbaka så mycket som de bara förmår. Vem inbillar sig egentligen att talibanerna skulle vara intresserade av välstånd? De stänger in sina kvinnor och förvägrar dem skolgång, de tvingar män att bära långa skägg, de spränger Buddha-statyer, de fängslar biståndsarbetare under förevändningen att dessa skulle ha ägnat sig åt kristen mission, och hotar dem med avrättning. Talibanerna hatar frihet och välstånd just för att det är frihet och välstånd.

Vi i Väst har våra egna talibaner. Det är människor som Björn Kumm som med hjälp av västteknologi spri­der åsikten att den frihet och kapitalism som gjort denna teknologi möjlig i själva verket skulle vara något ont. Som antyder att det är USA:s eget fel att fundamentalistiska psykopater i sitt oresonliga hat mot frihet, demo­krati, individualism och välfärd arrangerar Armageddon på Manhattan. Som om det skulle vara de tyska judar­nas eget fel att nazisterna försökte utrota dem – judarna hade ju uppträtt provocerande genom att odla en framgångsrik affärskultur! Det är verkligen på tiden att dessa våra egna talibaner avslöjas som de nihilister och hycklare de är, och att deras förvrängda beskrivningar av världens tillstånd hamnar där de hör hemma – i sop­tunnan.

14 september 2001

Agget mot frihet och välstånd

av Jakob Meijling

Så har Göran Rosenberg, föga förvånande, också sällat sig till vår lokala talibanavdelning. I Dagens Nyheter 17.9.2001 skriver Rosenberg:

I den nya terrorismens tankevärld är sambandet [mellan mål och metod] borta. Åtminstone det slags sam­band vi kan begripa. Idag finns tankevärldar med vilka vi inte kan kommunicera. Och som inte kan eller vill kommunicera med oss – annat än genom massmord och massförödelse.

I den gamla terrorismens tankevärld var mord och förödelse medel för att förändra samhället eller välta det över ända. I den nya terrorismens tankevärld är mord och förödelse heliga handlingar, påbjudna handlingar, handlingar som rättfärdigar sig själva, handlingar som renar världen.

Göran Rosenberg tycker uppenbarligen att just det religiösa perspektivet gör det svårt att begripa att även den ”nya” terrorismen faktiskt är ute efter att ”välta samhället över ända”, och ängslig kollektivist som han är så är han mån om att framhålla att ”vi” inte kan begripa. Men varför är det plötsligt så viktigt att skilja denna ”nya”, ”heliga” terrorism från den där ”gamla” som grodde i våra egna europeiska studentkorridorer? Jo, för att det nu är dags för självrannsakan. Att apokalypsens piloter kommer från Arabvärlden beror nämligen på att Arabvärlden är mobbad av Väst:

Apokalyptiska tankevärldar blir möjliga när den värld som existerar uppfattas sakna existensberättigande. Apokalyptiska tanke­världar blir möjliga i utanförskap, förnedring och förtvivlan.

Som om de aktuella terroristerna, artiga och trevliga välutbildade saudier, skulle ha lidit av ”utanförskap och förtvivlan” på universitetet i Hamburg, på flygutbildningen i Florida?! Men, som sagt, det handlar om självrannsakan:

I den mån vår egen västliga, globalt dominerande tankevärld, på gott och ont formad och symboliserad av USA, föder växande, och potentiellt destruktiva, känslor av frustration och främlingskap, finns det goda skäl att självkritiskt granska också den [—] för att bättre förstå vad som krävs för att [terroristernas] potentiella efter­följare ska hinna känna att vår värld också är deras – in­nan de spränger sig själva och världen i bitar.

Ja, ska de känna att ”vår värld också är deras” så vill det nog till att vi snarast konverterar till hyperortodox islam, stänger in våra kvinnor och låter skägget växa. Precis som övriga marxistintellektuella vägrar Rosenberg inse att det inte är frihet, demokrati och välstånd som eftersträvas av de fundamentalistiska psykopaterna, utan reaktionär religiositet och traditionalism – för att bevara etablerade maktstrukturer i Arabvärlden. Hur marxis­ter lyckas slingra sig från att analysera de strukturerna är för mig en gåta.

18 september 2001

Oskyldiga i krig

av Linus Myrbäck

Också ett inlägg i SvD:s nätdebatt.

Det finns två aspekter att diskutera i den här frågan.

  1. Vilka kan betraktas som helt oskyldiga i krig.
  2. Vems är ansvaret för att oskyldiga kommer till skada.

För att ta den första frågan, så är Nazityskland ett bra exempel. För att Hitler och nazisterna skulle kunna komma till makten och sedan införa verklig diktatur, så krävdes det att en stor del av befolkningen aktivt eller passivt stödde dem. Ingen som på det ena eller andra sättet gav dem sitt stöd kan sägas vara helt oskyldig. De verkligt oskyldiga brukar snabbt låsas in eller arkebuseras i en diktatur. Alternativt så flyr de landet.

Vidare, när ett demokratiskt land hamnar i krig med en diktatur så är sanningen den att diktatorsregimen i princip kan ta alla ”privata” resurser i bruk för att kasta mot fienden. Detta innebär att all produktion och alla människor som överhuvudtaget förekommer i landet kan användas av diktaturen och är således ett hot mot den demokratiska staten. Så ur den aspekten är det endast de som totalvägrar att bidra med någon resurs eller arbete alls (t.ex. genom att fly landet) som är helt oskyldiga till den fortgående krigföringen.

Den andra aspekten är vem som är skyldig till att civila dödas. Är det diktaturen som inleder krigföringen eller nationen som försvarar sig med krigföring? Ett annat sätt att säga detta är: Sänker sig offret till mördarens nivå när han använder våld för att försvara sig?

Det är självklart inte på det viset! Det går inte att bekämpa en krigförande nation på annat sätt än med krig. I krig mellan nationer är det ett oundvikligt faktum att det kommer att drabba civila. Dessa civilas död faller helt och hållet på den attackerande diktaturens moraliska konto. Det är enbart dess skuld att de dödas

Detta innebär inte att den självklart bästa lösningen är att i självförsvar asfaltera en diktatorisk nation. Men detta är en militärstrategisk fråga. Uppgiften är att skydda den egna nationen och dess medborgare på ett så effektivt sätt, och med så små förluster som möjligt.

17 oktober 2001

(Min kommentar:)

Bra, Linus! Och ingen människa är helt och hållet oskyldig i krig. Varenda en av oss har ett medansvar för det samhällssystem vi lever i, och om det samhällssystemet leder till krig, är vi alla i någon mån medansvariga. Minst skyldiga är vi som pläderar för laissez-faire-kapitalism, eftersom ett sådant system skulle vara den bästa garanten mot krig. Men innan vi helt lyckas (vilket lär ta några generationer), är inte heller vi alldeles oskyl­diga.

21 oktober 2001

PS. Eftersom det finns plats över, skulle jag vilja göra en filosofisk kommentar till problemet att oskyldiga kan dö i krig.

Objektivismen skiljer som bekant skarpt mellan kunskapsfel (”errors of knowledge”) och moraliska för­brytelser (”breaches of morality”). Att en människa begår misstag gör henne inte till ett moraliskt monster (och berövar henne inte förmågan att rätta till sina misstag). Vad som gör en till ett monster är evasion, ohederlig­het, svek mot ens egna övertygelser. Men detta betyder inte att en moraliskt oförvitlig människa är fri från konsekvenserna av de misstag hon begår. Varje misstag har sitt pris, även om det begåtts oskyldigt, av okun­nighet eller av förbiseende. (En oskuldsfull varelse som Cherryl Taggart i Atlas betalar t.ex. ett mycket högt pris för misstaget att inte i tid genomskåda sin man. Och exempel ur verkliga livet lär inte vara svåra att hitta.)

Det är så man bör se risken att dö i krig. Så länge vi lever i ett samhälle som är långt ifrån rationellt, är detta en risk vi måste ta och vara medvetna om – och det gäller också oss som arbetar för ett bättre samhälle. Om vi alla vore intellektuella giganter som Ayn Rand och ett fåtal andra, skulle vi ha lyckats för länge sedan. Nu är vi inte det, och vi måste bära konsekvenserna.

Och det är egentligen ingen skillnad mellan detta och det faktum att även den moraliskt mest oförvitlige kan omkomma i en jordbävning eller en flygkrasch. Det må vara ett ”kunskapsfel” att inte veta exakt när en jordbävning ska inträffa och sätta sig i säkerhet, eller att inte veta att just detta plan ska krascha – det är väl ett ”kunskapsfel” att vi inte är allvetande.

Det är en himmelsvid skillnad mellan detta och att leva som en struts med huvudet i sanden och vägra se skillnad mellan angreppsvåld och vedergällningsvåld.


Mina egna inlägg

Andra kinden till?

TV 4 hade ett intressant reportage om Osama bin Laden häromkvällen. Bl.a. intervjuades en av hans medarbetare, och han hade följande att säga:

Om du slår mig på den ena kinden, vänder jag inte den andra till. Du får en smocka rätt i ansiktet.

Det är ju inte bara islam som predikar självuppoffring; det gör kristendomen också. Men medan islam pre­dikar ”heligt krig” och utlovar fribiljett till Paradiset för dem som dör i det kriget, har kristendomen en annan variant: älska dina fiender och be för dem som förföljer dig; vänd andra kinden till; om din fiende snor över­rocken från dig, så ge honom skjortan och byxorna också.

Så i den mån debatten handlar om islams skuld vill jag säga att kristendomen är precis lika skyldig.

USA-hatarna i debatten (sådana som Kumm och Greider) är kvicka att berätta för oss att USA egentligen fått vad USA förtjänat – USA har inte varit självuppoffrande nog mot resten av världen, USA kryper inte till­räckligt för Förenta nationerna, USA har inte helt gett efter för kraven att stänga ner industrin och driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen, det är USA:s (inte socialismens) fel att människor svälter i u-länderna, etc. ad nauseam.

Men om USA har sig självt att skylla är det för raka motsatsen – för att USA inte stått på sig, för allt sitt eländiga kompromissande med frihetens och kapitalismens fiender.

USA anklagas för att ”agera världspolis”. Sanningen är att USA åtskilliga gånger skickat ut trupper där ame­rikanska intressen inte står på spel eller endast ytterst indirekt står på spel. Bosnien och Somalia är två exem­pel. Men det värsta exemplet är ändå Vietnamkriget – där USA offrade jag vet inte hur många tusen av sina unga män, bara för att förlora kriget och låta kommunisterna ta över.

Men när USA:s verkliga intressen varit hotade, då har man reagerat synnerligen tamt. Det här är ju inte den första terroristattacken. Det började väl egentligen med gisslandramat i Teheran 1979, och sedan har det fort­satt: sprängningen över Lockerbie 1989, den förra attacken mot World Trade Center 1992, ambassadspräng­ningarna 1998, m.m. USA har i alla dessa fall vedergällt med ärtbössor!

Och dessutom har USA exporterat denna typ av självuppoffringsmoral. Vem var ledaren för palestinsk ter­rorism under 70-talet? Yasser Arafat. Vem är det som USA numera uppmanar Israel att förhandla med och sluta fred med? Yasser Arafat.

Och vad gjorde USA med Saddam Hussein efter Gulfkriget, när man hade honom i säcken? Släppte ut ho­nom ur säcken! Med känt resultat.

Nu har USA fått ett värre slag på kinden än någonsin förr. Ska nu denna kind vändas en gång till, och en gång till och en gång till…? Och hur många amerikaner och kanske andra västerlänningar ska dö på den ”fre­dens” altare?

15 september 2001

Fler exempel

Kumm och Greider är naturligtvis inte de enda röster vi hör och kommer att få höra till terrorismens för­svar.

Vilken svensk filosof är det som har gjort akademisk karriär på att förespråka terrorism (tillsammans med diverse andra ohyggligheter)? Torbjörn Tännsjö. Vem är den förste som får komma till tals om de senaste händelserna på DN Debatt? Torbjörn Tännsjö.

Vem var det som stormade ut från Biblioteksmässan och vägrade att delta i de tre tysta minuterna, därför att det var hyckleri? Jan Guillou. (På ett sätt måste man ju ge honom rätt. Står man på terroristernas sida, då är det hyckleri. Bättre det än att vörda offren i tre minuter och ägna resten av sitt liv åt att baktala kapitalis­men.)

Och det kommer säkert inte att dröja länge innan vi får se ett försvarstal av Jan Myrdal[2]. Myrdal har för­svarat Pol Pots terrorregim i Kambodja, han har försvarat Irans fatwa mot Salman Rushdie, han har försvarat massakern på Himmelska Fridens torg [– för att inte tala om att han försvarat Stalins skenrättegångar på 30-talet och t.o.m. Robert Faurissons ”historierevisionism”]. Det vore milt sagt förvånande om han vände sina vänner ryggen den här gången.

Och ärkebiskopen – vars empati för mördare är utan gräns – kommer att snacka försoning.

De stora tidningsdrakarna – SvD och DN och några till – kommer inte att vägra dem spaltutrymme.

Vad kan vi göra? Inte mycket. Men de av oss som är skrivkunniga kan i varje fall anlägga verbal moteld.

PS. Det finns bättre röster. Göran Skytte i gårdagens SvD och Per Ahlmark i gårdagens DN är två exempel. Och i dagens SvD finns en insiktsfull artikel av Lennart Berntsson (en gammal marxist som kommit på bättre tankar).

16 september 2001

Mer vänsteridioti

Jag lyssnade just på radions Kulturnytt som ägnade dagens sändning åt internationella kommentarer om ter­rordådet. De föll alla (med ett undantag) in den vanliga vänstertrallen och förklarade det med klyftan mellan fattiga och rika – en av dem kopplade det till motståndet mot ”globaliseringen”.

Så vad har terrordåd med fattigdom att göra? Det är inte världens fattiga som utövar terror. Världens fattiga har intresse av att lyfta sig själva ur fattigdomen. För att kunna göra det har de behov av samma system som en gång lyfte oss i väst ur fattigdomen: kapitalismen. Nej, de som iscensätter terrordåden är inte de fattiga. Usama bin Laden är inte fattig. Det tvistas om exakt hur många miljoner eller miljarder han förfogar över, men det är fler än någon av oss gör. Inga av dem som sponsrar terrorism är fattiga. Det är inte heller fattiga ynglingar som kastar sten mot kapitalismen i Göteborg eller Genua: det är över- och medelklassyngel. Inte heller de intellek­tuella som urskuldar eller försvarar terroristerna är fattiga. Jan Guillou är stenrik. Göran Greider är inte fatti­gare än att hans största personliga problem är övervikt (något som han ju har den stora magen att skylla kapi­talismen för).

Ska sådana människor verkligen få slippa undan med sådant hyckleri som att det är de fattiga de månar om? Vanliga socialisters lösning är att baktala de rika och ta ifrån dem deras pengar. Terroristernas lösning är att mörda dem. Vilken fattig blir rikare av det?

En enda kommentator hade vett att koppla terrordådet till ofriheten i den muslimska världen. Han på­pekade att dessa länder tillämpar censur mot allt västerländskt. Uppfattningen av västerlandet blir helt enkelt förvrängd.

18 september 2001

Tröst när hatet smärtar?

Svenska Dagbladet intar på ledarplats en någotsånär kompromisslös inställning när det gäller USA:s rätt att gå till motangrepp mot terroriststaterna. Men på Brännpunkt och under rubriken ”Gästdebattör” på nätdebattsidan publiceras endast inlägg som tar terroris­ternas parti (inte öppet, förstås, men andemeningen är denna), t.ex. att USA:s vedergällningsaktioner skulle strida mot folkrätten (vilket terrordådet 11 september självfallet inte gjorde), att USA måste be FN och ”världssamfundet” om lov, att kvinnor är rädda för USA:s bombningar (som om de inte vore rädda för bin Laden), o.s.v. ad nauseam. Den förste som fick lov att kommentera terror­attacken var Göran Greider, och det säger väl allt. (Till läsekretsens heder ska sägas att dessa debattörer fått rejält med mothugg.)

Jag finner de tackbrev som influtit till SvD och publicerats idag (23.9) fullständigt fantastiska. Det är sant att SvD på ledarplats sagt några vackra ord om att stå bakom USA i denna svåra stund. Samtidigt släpper man på annat håll i tidningen fram de mest rabiata USA-hatare man kan finna och låter dem fordra att USA viker ner sig och tillgodoser kraven på att avveckla sitt någotsånär kapitalistiska system – och be terroristländerna om ursäkt för att amerikaner inte är lika fattiga som deras egna undersåtar. Fattigdomen (som ju faktiskt endast och allenast beror på att dessa länder inte anammat kapitalismen) ses som orsak till terrorismen – och som en godtagbar ursäkt.

Varför säga en sak på ledarplats och sedan praktisera raka motsatsen i resten av tidningen? Är det verkligen än idag, efter den 11 september 2001, viktigare att gulla med vänstern än att sätta stopp för terrorismen?

Ovanför på samma sida skriver Mats Johansson:

Vi har inte heller accepterat ’förklaringen’ att terrorn kan motiveras med att människor i de länder där de förtrycks är fattiga. Att skära halsen av amerikanska flyg­värdinnor med kniv förbättrar inte deras situation.

Men bara på motstående sida har man en Brännpunkts­artikel som för fram just den förklaringen! Finns det något slags vattentätt skott mellan ledarredaktionen och den övriga tidningen?

Mats Johansson skriver också:

Vi har på ledarplats avstått från den religiösa faktorn och vi har inte pekat ut gärningsmän.

Gärningsmännen är inte bara bin Laden och några till; gärningsmännen är alla de stater som i årtionden härbärgerat, utbildat och finansierat terrorister. Att peka ut dem är inte svårt. Den religiösa faktorn? Ingen (utom enstaka rasistiska knäppgökar) har påstått att varenda muslim i hela världen är medskyldig.

Religionen som sådan är naturligtvis i högsta grad medskyldig – men det gäller kristendomen lika väl som islam. Båda dessa religioner predikar den moral som gör sådana här illgärningar möjliga: självuppoffringsmora­len.

Men här gäller det inte bara att gulla med vänstern: det gäller också att stryka de religiösa medhårs.

23 september 2001

Bombningen av WTC ger anti-terrorismen förnyad styrka

Bo Wirmark, medlem i Broderskapsrörelsen, skrev så här i SvD 4.11.01:

Jörgen Andersson går (21/10) till rätta med SSU och s-kvinnor för att de dristat sig att ifrågasätta de amerikanska bombningarna över Afghanistan. […] Terrorister måste skoningslöst utplånas, anser Jörgen Andersson. Men är det liktydigt med att utplåna terrorismen?

Det återstår att visa. En i stort sett enig kår av Afghanistanexperter har hela tiden varnat för att bombningar i själva verket stärker talibanernas och terroristernas grepp om landet. […]

Till detta kommer det oacceptabelt stora lidande för civilbefolkningen som bombningarna förorsakar och som kunde ha förutsetts, i och med att det alltid finns en felprocent i fråga om avfyrade vapen, minst fem procent enligt experter.

Det måste även i vårt land vara möjligt att ifrågasätta USA:s krigföring utan att för den skull bli utsatt för politisk mobbning.

Bo Wirmark (SvD 4.11.01) missar ett uppenbart faktum. Det må vara sant att bombningarna i Afghanistan stärker talibanernas grepp. Och detta kommer att vara speciellt sant ifall bombningarna skulle upphöra innan talibanerna är slutgiltigt besegrade – av samma skäl som nazisternas grepp om Tyskland skulle ha stärkts, ifall de allierade backat ur innan Hitler var slutgiltigt besegrad. Men det är precis lika sant att terrorattacken 11 september har stärkt motståndsviljan mot terroris­men i USA och i hela västvärlden (med partiellt undantag då för SvD:s debatt­sidor).

USA:s folk sluter upp bakom vedergällningspolitiken och hoppas bara att den ska bli så effektiv som möjligt. Undantaget utgörs av universitetsprofessorer och annat intellektuellt slödder, som försöker underminera motståndet inifrån och förmå USA att böja sig för terroristernas krav: att det kapitalistiska systemet ska avvecklas och västvärlden gå tillbaka till samma medeltid som råder i Afghanistan. Men det är de intellektuella. Folket är ännu inte helt genomkorrumperat.

Hr Wirmark borde därför rikta sina kloka ord till Usama bin Laden, till taliba­nernas ledning och till alla andra (både i den islamska världen och här hemma) som stöder och sponsrar terrorismen. Be dem lägga av! Förklara för dem att det finns risk för att deras handlingar leder till att de blir fullständigt förintade! Och om hr Wirmark hade lite ryggrad, skulle han kunna resa till Afghanistan och ta ett snack om saken med talibanledarna. Fast risken är väl att han i så fall blir avrättad (på fotbollsplanen i Kabul) för att försöka införa en främmande religion i landet.

Om det är civila offer hr Wirmark månar om, så finns det bara ett sätt att mi­nimera antalet sådana offer, och det är att föra kriget till ett snabbt och segerrikt slut. Att backa ur nu skulle bara maximera antalet oskyldiga civila offer – särskilt här i västvärlden, där vi kommer att utsättas för den ena terrorattacken värre än den andra.

Nu tror jag knappast att hr Wirmark, som god broderskapare, är i stånd att ta till sig detta resonemang. Hans kristna övertygelse sitter förmodligen alltför djupt. Och han kan alltid luta sig mot Jesusord som: ”Fader, förlåt mig, för jag vet inte vad jag gör!” Men jag vet vad hr Wirmark gör, när han skriver sådana här insändare, och jag förlåter honom inte.

4 november 2001

PS. Ett par år i början av 60-talet var jag aktiv inom Uppsalaavdelningen av ”Kampanjen mot atomvapen”. Hr Wirmark kanske kommer ihåg mig. Jag nämner nu detta endast för att jag är angelägen om att be mänsklig­heten om ursäkt för denna ungdomliga förvillelse.

Jag skickade detta till SvD:s insändarsida, som naturligtvis(?) inte publicerade det. Jag lade också in det på SvD:s nätdebattsida, där jag fick en del respons (mest positiv). En replik jag skickade kan vara värd att återge (något förkortad):

  1. Det är inte USA som har startat det tredje världskriget. Det är terroristerna som har startat det.
  2. Det är inte fråga om ett krig mellan muslimer och kristna. Det är inte kristendomen som Usama bin Ladin har angripit, det är den västerländska sekulariserade civilisationen. Hade det varit kristendomen, skulle terrorattacken 11 september har riktats mot någon katedral, inte mot WTC.
  3. Vet du hur underrättelsetjänsterna ska komma åt terrorismen, kan du ställa dina kunskaper till under­rättelsetjänsternas förfogande.
  4. Ett krig tar slut när någondera parten vinner kriget. Allt vi bör bekymra oss om idag är att det blir USA som vinner kriget, inte terroristerna. Att föra ett lite halvhjärtat krig som drar ut i det oändliga utan att avgöras är en garanti för att miljoner, kanske miljarder, människor får sätta livet till. Att sätta in alla klutar för att vinna kriget är det bästa sättet att minimera antalet dödsoffer.

En förnuftets röst i mörkret

På de båda nästa sidorna publicerar jag ett debattinlägg av Leif Santala som stod i Eskilstuna-Kuriren/ Strengnäs Tidning 29 september 2001 och mitt eget svar på det, publicerat 20 oktober 2001. Jag har tyvärr inte Santalas adress och har därför inte kunnat be honom om tillåtelse att återge artikeln, men jag tror knap­past han har något emot att få den spridd till fler läsare, så jag tar risken. Artikeln är helt enkelt för bra för att inte tas med!

Naturligtvis finns det småsaker man kan invända mot. När Santala skriver att Vietnamkriget var ett stort misstag, skulle jag vilja tillägga att det första misstaget var att alls ge sig in i det kriget, och det andra misstaget var att när man ändå påbörjat det inte föra det till ett segerrikt slut. (Jag har skrivit detsamma tidigare i detta nummer; och att det också var Ayn Rands uppfattning bör framgå av vad hon skriver i Kapitalismen: det okända idealet.) Hur mycket Marshallhjälpen gjorde för att lyfta Europa ur ruinerna efter Andra världskriget kan disku­teras; själv tror jag att det var mer betydelsefullt att Västtysklands finansminister Ludwig Erhard var lärjunge till Wilhelm Röpke, som i sin tur var lärjunge till Ludwig von Mises (Erhard genomförde ganska långtgående frimarknadsreformer). USA gick ju inte tillräckligt långt i Gulfkriget heller: Saddams djävulska planer stoppa­des inte; de bara fördröjdes. Men sådana detaljinvändningar förtar inte helhetsintrycket.

För ett tjugotal år sedan hade jag Leif Santala som elev i svenska på Komvux i Eskilstuna. Men det är knappast därför han skriver så bra; han kunde skriva redan då. (Och han har skrivit en mängd bra insändare i olika ämnen i Eskilstuna-Kuriren under årens lopp.) Om han är objektivist vill jag låta vara osagt, men han har berättat för mig att han läst Urkällan och tyckte det var det bästa han någonsin läst.

Med USA mot fundamentalismen

av Leif Santala

Det har i tidningarna förekommit insändare som tycker att de tusentals människor som blev offer för historiens värsta terrordåd inte förtjänade någon tyst minut. Istället gör de en stor redovisning för vilket ”ondskans imperium” USA är och har varit.

Vad är då detta USA som de som har undertecknat insändarna så innerligt hatar? USA är ingenting annat än den största mixen av olika befolkningsgrupper från hela världen. USA är cirka tio miljoner svenskättlingar, cirka fyra miljoner finskättlingar, miljoner kineser, vietnameser, tyskar, indier, pakistanier, iranier, palestinier, italienare, afrikaner, et cetera, et cetera. Alla världens länder och religioner finns representerade. USA har alltid varit fristaten folk har flytt till undan svält, politisk förföljelse och terror. ”Den Stora Satan” är ingenting annat än delar av alla världens länder hopsamlade i ett land. Fundamentalisterna som utförde terrordådet och de som skrivit under insändarna hatar med andra ord hela världen.

Jag håller med om att kriget i Vietnam var ett fruktansvärt misstag och att CIA begått en hel del tvivelaktigheter. Men utan USA skulle det knappast finnas några demokratier alls kvar i världen. Under andra världskriget gjorde USA en stor insats när det gällde att slå nazisterna. Med Marshallhjälpen efter kriget kom de västliga ekonomierna igång med Tyskland som motor. I de kommunistiska länderna gick ekonomierna och folkens frihet som bekant åt pipan. USA stoppade Saddams planer att våldta Kuwait och starta ett storkrig i regionen, förmodligen med kärnvapen och giftgas inblandade. Vad Saddam var redo att göra vet vi. Det visade han när han provade sin nervgas på 6 000 kurder i Halabja. USA gjorde även en bra insats och skyddade muslimer på Balkan, där FN-styrkorna som vanligt bara kunde titta på när folkmord pågick framför ögonen på dem.

Det måste finnas en militärstyrka som kan handla konkret, inte bara prata och titta på när vidrigheter pågår. Med galningar, mördare och religiösa fundamentalister går det aldrig att konversera.

Det förvånar mig oerhört att när alla goda demokratiska krafter måsta samlas i världen för att stoppa de galna terroristerna, så blommar USA-hatet upp.

Demokratin är ständigt hotad överallt i världen där den finns eller uppstår. De största hoten har i decennier varit kommunismen, nazismen samt den religiösa fundamentalismen. Den islamska fundamentalismen håller allt fler människor under sitt skräckvälde. Enbart i Pakistan finns tusentals koranskolor som producerar nya självmordsbombare på löpande band. Där har även Usama bin Ladin fått sin religiösa utbildning. Där har han bildat sin terrorgrupp al-Qaida, som kämpar för ett muslimskt världsövertagande. I dessa koranskolor får små pojkar lära sig att alla icke-muslimer är otrogna som måste utplånas, och speciellt då amerikaner.

Konflikten mellan dessa fanatiker och västvärlden beror inte enbart på ekonomiska faktorer. Detta bevisas inte minst av attacken mot World Trade Center och Pentagon. Flera av terroristerna kom från Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. Dessa länder är bland de rikaste i världen. Oljeshejkerna från dessa länder gör av med hundratals miljoner åt gången när de drar iväg till shoppingturer med sina femtio fruar och egna jetplan. Men dessa herrar angrips aldrig av terroristerna tros sina enorma rikedomar och trots att de bor i samma länder som terroristerna. Varför, kan man ju undra?

De religiösa fanatikerna begår inte enbart terrordåd världen över. De håller även sina egna befolkningar, och då speciellt kvinnorna, under ständigt skräckvälde. Talibanerna är de värsta av alla. I Afghanistan tillåts inte kvinnorna att gå utanför dörren utan manligt sällskap. De tillåts inte studera eller arbeta. De får dessutom ingen läkarvård, eftersom kvinnliga läkare saknas, och de får inte gå till manliga läkare. Talibanerna har likt de Röda Khmererna fört samhället flera tusen år tillbaka i tiden. Bin Ladin, som med sina miljarder skulle kunna modernisera landet, satsar istället allt på vapen och terror.

Terroristerna måste gripas och deras träningsläger förstöras. Fundamentalisternas koranskolor, där nya terrorister skapas, måste stängas. I denna kamp måste alla länder hjälpas åt. Befolkningar i länder där fanatikerna har makten lever i ständig skräck. Världens länder, med USA i spetsen, måste hjälpas åt att befria dessa länder från fundamentalismens ok.

Terroristerna inte bara mördade 7 000 människor[3]. De gjorde dessutom hittills cirka 200 000 människor arbetslösa i turist- och flygbranschen enbart i USA. Dessutom påskyndades lågkonjunkturen i hela världen med oanade följder för oss alla. Detta bör inte minst vi metallarbetare vara bekymrade över, inte ösa ut vårt USA-hat i en stund som denna. Bin Ladin uttalade sig förut om att USA hade stulit oljan från arabländerna. Vad han inte tänkte på var att om inte USA köpte någon olja, skulle arabländerna bli väldigt fattiga. Vid den islamska revolutionen i Iran förstatligades oljan. Regimen lovade att alla skulle få dela på vinsterna från oljeindustrin. Men som alltid i diktaturer: Folket blev bara fattigare och fattigare under den islamska statsterrorismen. Mullorna och ayatollorna stoppade vinsterna från oljan i egna fickor.

Jag känner personligen många muslimer. Ingen av dessa känner de minsta sympatier för fanatikerna som härjar i deras länder. Det är just därför de har flytt hit, för att slippa den religiösa fanatismen.

Vi måste kämpa tillsammans med våra muslimska vänner mot fundamentalisterna i deras hemländer och mot intolerans, orättvisor och fördomar här i Sverige.

Mitt svar:

Jag har ingen större lust att skriva i den här tidningen, eftersom det bara resulterar i att jag blir kastad åt vargarna och vargarna alltid får sista bettet. Men jag måste rikta ett varmt och både från hjärta och hjärna kommande tack till Leif Santala för hans debattartikel 29 september. Det är det bästa jag hittills läst i svensk press om terrorattacken och reaktionerna på den. Och om ens ställningstagande i denna konflikt är en ”klassfråga”, då vill jag säga att det finns ett par metallarbetare här i landet (den andre är Henrik Unné) vilkas ord väger tyngre än allt akademiskt marxistslödder som tillåts dominera vår opinionsbildning.

Det enda som förvånar mig något är att Leif kan uttrycka förvåning över att USA-hatet blommar upp i dessa tider. Att USA-hatarna vill se död och förödelse – ”slaveri, rå styrka, stagnation och offerugnar”, för att citera en person som visste vad hon talade om [Ayn Rand, förstås] – har jag insett länge. Den 11 september 2001 fick de sitt lystmäte. De fäller en och annan krokodiltår i offentlighetens ljus, men tro inte annat än att de är glada och nöjda.

Bevis? När USA äntligen, efter årtionden av allt mer upptrappad terrorism, gör något för att komma tillrätta med terrorismen, då går tusentals av dessa människor ut och demonstrerar och fordrar att terroristerna ska få fortsätta att i godan ro krossa kapitalismen och ”USA-imperialismen”. Inte en enda av dessa personer gick ut och demonstrerade mot terrorismen efter 11 september. Kan det råda något tvivel om var deras sympatier ligger?

Tro inte att USA hatas för sina synders skull – vore det så, skulle man hata USA för att det inte för länge sedan tagit itu på allvar med terrorismen. Man skulle hata USA för Jaltakonferensen, där Östeuropa såldes ut till Stalin – med decennier av ”kallt krig” (och några riktigt heta) som resultat. Man skulle hata USA för att USA backade ur Gulfkriget i sista minuten och lät Saddam sitta kvar i orubbat bo. Man skulle hata USA för att inget effektivt gjordes när ayatolla Khomeini utfärdade sin fatwa mot Salman Rushdie. Man skulle hata USA för att man försöker bygga broar till mördarna från Himmelska Fridens Torg. Man skulle hata USA för att USA utlämnade Elián Gonzales till Fidel Castro. Man skulle hata USA för försöken att krossa Bill Gates och Microsoft – och allt detta bara för att ta de mest uppenbara exemplen. Men inget av allt detta hatas: det applåderas.

Nej, det är för sina dygders skull USA hatas – för det som fortfarande finns kvar av dessa dygder.


Notiser

  • Med detta nummer följde en bilaga: ett specialnummer av ARI:s nyhetsbrev Impact, utgivet med anledning av terrorattacken 11 september. ARI vill gärna att detta nummer fotokopieras och sprids så mycket som möjligt, och jag håller med. – Jag har som bekant ett antal gäss oplockade med The Ayn Rand Institute, men i dagens läge kan jag inte göra annat än att utlysa vapenstillestånd; gässen kan jag plocka senare. [Bilagan finns idag inte tillgänglig på nätet.]
  • Mer läsning: Utöver artiklarna i Impact som [medföljde] detta nummer [fanns] det bra artiklar på [ett par andra]webbsidor [som emellertid inte längre existerar]. Några artiklar jag speciellt vill rekommendera är följande:
  • America vs. Death-Worship: The Moral Meaning of the Coming War av Harry Binswanger. Sätter in konflikten i det stora ideologiska sammanhanget. Harry Binswanger när han är som bäst!
  • What A Real War Looks Like av Robert Tracinski. Förklarar varför halvmesyrer inte duger och varför ett fullskaligt krig och en ockupation är nödvändiga.
  • Is Islam At Fault? av Warren Ross. Förklarar varför just islam just nu är den farligaste av världens reli­gioner. (Detta betyder inte – och jag måste nog upprepa det gång på gång för att det ska gå hem – att andra religioner är ofarliga.)

Ett par andra artiklar jag redan nämnt, men rekommendationen tål att upprepas:

  • Terrorism and Its Appea­sers av Richard Salsman och Lisa L. Principe i The Capitalist Advisor. En mycket grundlig genomgång av hela si­tuationen, och en genomgång av de händelser, från 1950 och framåt, som lett fram till den.
  • A Simple Super-Weapon Against Middle-East Terrorism: Economic Freedom for the U.S. Energy In­dustry av George Reisman. Enda problemet med Reismans förslag (att omedel­bart avskaffa alla ekonomiska restriktioner och regleringar) är att det inte kommer att genomföras; så det utgör inget alternativ till att gå i krig. Men på sikt är detta den absolut bästa lösningen. Ett USA (eller ett västerland) som verkligen hade ekonomisk frihet skulle inte behöva frukta några terrorister. Men det är lång väg dit!
  • Ny Randbiografi: Facets of Ayn Rand av Charles och Mary Ann Sures. Makarna Sures var nära vänner till Ayn Rand under många år; Mary Ann Sures var t.ex. den som renskrev manuskriptet till Atlas Shrugged. Enligt förhandsreklamen är denna biografi skriven av personer som inte ”har någon yxa att slipa” utan bara är intresserade av att göra Ayn Rand rättvisa.
  • Artikel om Ayn Rands begreppsteori: en artikel av mig om detta har publicerats i senaste numret av Noesis, en tidskrift som ges ut av Idéhistoriska föreningen vid Stockholm universitet. Titeln är: Vad ska vi med begrepp till? Kort inledning till Ayn Rands Inledning till objektivistisk kunskapsteori. (Att jag blev erbjuden att skriva denna artikel visar att det lönar sig att de­battera. Boström blev intresserad efter att ha läst Filip Björners och mina inlägg i SvD:s nätdebatt i våras; han kontaktade Filip som i sin tur vidarebefordrade kontakten till mig.)
  • Ayn Rand i Svensk Linje: Svensk Linje (organ för Fria Moderata Studentförbundet) planerar att ge ut ett temanummer om Ayn Rand i december. Jag kommer att medverka med en artikel som heter ”Det för­flutna, Ayn Rand och framtiden”. Jag vet inte exakt vilka andra som kommer att medverka eller vad de kommer att skriva om, så resten av detta temanummer kan jag varken sanktionera eller fördöma. (För ett tiotal år sedan lovade jag att aldrig mer medverka i Svensk Linje, efter det att en debatt jag initierat om ”vara och böra” spårade ur och jag fick ta emot en mängd invektiv från en illitterat filosofidocent. Men jag kan inte vara hur långsint som helst, och om min artikel går hem och gör ungmoderater intresserade, är det ju bara bra.)

[1]) Sedan detta skrevs har USA gjort mer än bara skramlat med sina vapen; man har i varje fall inlett kriget mot terrorismen. Men det står fortfarande i det vida fältet om man verkligen också tänker slutföra det och bringa det till slutgiltig seger. Jag är pessimistisk, och skälen till min pessimism kommer att stå klara, när ni läser vidare.

[2]) Märkligt nog har detta försvarstal ännu inte kommit. Myrdal bidar väl sin tid.

[3]) Den verkliga siffran var 2 500–3 000 människor.

Annonser