Årgång 4, nummer 2 (sommaren 2001)

Ayn Rands påstådda ”utanförskap”

Detta är ett tillägg till förra numrets uppgörelse med Johan Norbergs Sciabarrapropaganda i SvD.

Johan Norberg hävdar i sin understreckare att det beror på Ayn Rand själv och hennes ”fanatiska anhängare” att hon inte fått det erkännande hon förtjänar. Jag förmodar att många av mina läsare själva kan varsebli det absurda i detta och inte har något behov av någon utförlig förklaring. Andra kan kanske behöva det. Låt mig ta det från botten upp.

En entitet är summan av sina attribut; ett ting är summan av sina egenskaper. Ett tings egenskaper hör till tinget; attributen eller egenskaperna är inte s.a.s. påklistrade utifrån. Om en boll är rund, hör rundheten till bollen; det finns ingen orund boll som man klistrat fast någon rundhet vid. Och om bollen rullar, så rullar den för att den är rund.

En människa är också summan av sina egenskaper. Eftersom en människa (till skillnad från en boll) är en ”varelse av viljestyrt medvetande”, är en människa väsentligen vad hon själv gjort sig till. Så t.ex. har en rak­ryggad människa gjort sig rakryggad genom att gång efter annan hålla ryggen rak; en krumryggad människa har gjort det motsatta. Om en människa är god eller ond så är detta väsentligen hennes egen förtjänst eller hennes eget fel.

Mystiker har svårt att acceptera dessa fakta. Deterministers första och sista försvarslinje är alltid: ”Vi rår inte för att vi är som vi är!” När talet faller på brottslingar, får vi höra att man kan avsky brottshandlingen och ändå älska brottslingen. Man bortser från det uppenbara: att det är brottslingen (en entitet som är summan av sina attribut, en varelse av viljestyrt medvetande som medvetet styrt sitt handlande i en viss riktning) som begått brottet. Man skiljer på ”personen” och ”gärningen”, som om gärningen inte begåtts av en person utan av någon demon som tagit över personen och mot personens vilja fått honom att t.ex. rikta en pistol mot någons hjärta och trycka av.

Men det här gäller ju inte bara om brottslingar utan precis lika mycket om normala människor som inriktat sin vilja på sådant som att förtjäna sitt levebröd genom hederligt arbete – och precis lika mycket om personer som gjort något utöver det vanliga: skapat stor musik, skrivit stor litteratur, gjort banbrytande vetenskapliga upptäckter, formulerat en ny filosofi. Det är personen själv som gjort det, inte någon ”god genius” som tagit över och fått föra pennan.

Varje bedömning av Ayn Rand ”som person” måste börja med det uppenbara: att hon skrivit de bästa skön­litterära verken i världslitteraturen och upptäckt ett stort antal epokgörande filosofiska principer. Det var hon som gjorde det, helt utan annan hjälp än den hon själv kunde tillgodogöra sig från tidigare författare och filo­sofer. Ingen annan skrev vare sig The Fountainhead eller Atlas Shrugged eller Introduction to Objectivist Epistemology eller något annat åt henne. Det erkännande hon fått grundar sig på dessa insatser, insatser som var hennes egna. Det är i beaktande av detta fullkomligt absurt att hävda att det är hon själv, hennes personlighet, som gör att hennes storhet ännu inte är erkänd av varenda människa på jorden. Om den ”akademiska världen” inte vill erkänna henne, måste det väl rimligen bero på ”akademikernas” egna skygglappar. ”Akademiker” är också varelser av viljestyrt medvetande; riktar de in sin vilja på att förse sig själva med skygglappar, är det väl inget hon (eller ”vi fanatiker”) kan göra något åt. Och den mur vi har att forcera består huvudsakligen av sagda aka­demikers samlade breda bakar.

Jag tvivlar nu inte ett ögonblick på att Ayn Rand hade en ”dominerande personlighet”, om med detta menas att hon hade ett starkt inflytande på de människor som lärde känna henne (hon har ju faktiskt haft ett starkt inflytande även på mig, fastän jag aldrig träffat henne). Men det faller tydligen inte Norberg in att detta kan ha något att göra med samma karaktärsegenskaper som gjorde det möjligt för henne att skriva sina romaner och formulera sin filosofi. Att hon inte var allvetande eller ofelbar och precis som alla andra kan ha gjort miss­bedömningar är i detta sammanhang helt irrelevant: för vad Norberg faktiskt hävdar är att de egenskaper som ”står i vägen för henne” är just de egenskaper som gjorde henne stor. Och det inflytande hon faktiskt haft har hon inte nått genom att ”smöra sig in” eller ”slicka sig upp”; sådana ”karaktärsdygder” var sannerligen inte hennes.

Till självständigt tänkande människors egenskaper (de egenskaper som sammantagna utgör en person) hör att de känner igen varandra när de ser varandra; så ur den synpunkten är det inte konstigt att vissa människor inser Ayn Rands storhet, andra inte. Johan Norberg är ingen självständigt tänkande människa; han är en slad­dertacka som skriver av andra sladdertackor som i sin tur skriver av åter andra. Hur många gånger har vi egentligen hört det där pratet om att vi skulle ”skriva under på vartenda ord” Ayn Rand skrivit eller sagt? (Per­sonligen gör jag inget annat än läser vad hon faktiskt skriver – d.v.s. precis vad jag gör med Bibeln eller vilken bok som helst. Det är det och endast det som gör mig så ”besvärlig” för människor av Norbergs skrot och korn. Enda sättet att ställa mig tillfreds med dem och smöra mig in hos dem är att sluta läsa innantill. Vem vill ha en P.O. Samuelsson som slutat läsa innantill?)

Jag har tidigare påpekat hur Norberg förtiger Leonard Peikoffs och andra ”fanatikers” bedrifter. Men fak­tum är att vi inte får höra särskilt mycket av honom om Ayn Rands egna bedrifter heller. Som t.ex.:

Hon har visat att kapitalismen inte bara är det mest effektiva, mest lönsamma, samhällssystemet (det har andra redan gjort, från Adam Smith till George Reisman), utan också att det är det enda moraliska systemet. Vad har Norberg att säga om det, annat än det ”förklarar” hennes ”impopularitet”?

Hon har visat att våra rättigheter har sin grund i vår natur som människor ­– inte i ”Guds eller Kongressens lag utan i identitetslagen”. Inte ett ord om det hos Norberg.

Hon har visat sambandet mellan ”liv” och ”värde” och därmed visat att värden och värdeomdömen har en objektiv grund. Vad har Norberg sagt om detta, annat än det innebär ett avvisande av värdeobjektivismen?

Hon har också visat att begreppsbildningsprocessen är objektiv och grundad i fakta (och, i förbigående sagt, löst ett av filosofins äldsta och mest centrala problem). Hade inte det varit värt att nämna, innan man börjar puffa för rekonstruktioner av hennes filosofi?

Hon har identifierat den fria viljans natur, som ”valet att tänka eller inte tänka”, att ”fokusera eller eva­dera”. Fast den punkten hade kanske rentav varit farlig att nämna.

Och hon har identifierat filosofins första utgångspunkter eller axiom. Men ett av dessa axiom säger ju att ”A är A” – och att Ayn Rands filosofi följaktligen är hennes egen, att den har en identitet. Sådant ska väl inte få komma fram?

Ingen begär naturligtvis av Johan Norberg att han ska ge en perfekt presentation av Ayn Rands hela filosofi på en enda helsida – ingen annan än Ayn Rand själv skulle klara av den saken. Men det kunde väl åtminstone antydas? Innan den ”rekonstrueras”.

En sak till: ingen skulle vara det minsta intresserad av ”feministiska tolkningar av Ayn Rand” eller av ”Ayn Rands ryska rötter”, om det inte vore för Ayn Rand. Ändå är det hon som påstås stå i vägen. Parasiter hyser sällan vördnad för den eller det de parasiterar på. (För all del: ingen skulle heller bry sig om Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand – eller Nattväktaren – om det inte vore för Ayn Rand. Men ingen av dessa publikationer hävdar att det är hon som står i vägen för sin filosofi.)

Det är som om en stor arkitekt hade byggt en katedral över människoanden, men somliga människor vägrar att överhuvudtaget se den – kanske kan de inte se den för att den är byggd i glas och lika glasklar som Ayn Rands filosofi. Det är först när huliganerna kommer med sina sprayflaskor och klottrar ner katedralens väggar som de får syn på katedralen. Och då är det inte katedralen de väljer att studera; det är klottret på väggarna.


Varför behöver vi George Reisman? (2)

För ett par år sedan skrev jag en uppsats under rubriken Varför behöver vi George Reisman? I den uppsatsen presenterade jag en av de mest centrala punkterna i hans teoribygge, principen om ”profitens primat”: att löner är ett avdrag från profiter och inte tvärtom (vilket annars stillatigande antagits alltsedan Adam Smiths tid). Men jag vill gärna ge ytterligare smakprov på hans banbrytande teorier; här följer ett:

De av er som är ekonomer känner säkert till Ricardos lag om komparativa fördelar, och de av er som är objektivister känner lika säkert till Ayn Rands princip om duglighetspyramiden (”the pyramid of ability”). Har dessa båda principer något samband med varandra?

Jag minns tyvärr inte Ricardos eget exempel på ”komparativa fördelar”, men principen är denna: antag att land A är överlägset land B både när det gäller att odla säd och att odla vin, men att överlägsenheten är större när det gäller att odla säd. Förutsatt att det råder internationell frihandel, så att de båda länderna fritt kan utbyta sina produkter mot varandra, är det till båda ländernas fördel om land A specialiserar sig på sädesodling och land B på vinodling, och detta fastän land B har sämre förutsättningar för vinodling än land A. Ett land kan m.a.o. vara fullt konkurrensdugligt på världsmarknaden även om det i alla avseenden har sämre förutsätt­ningar än sina konkurrentländer; det behöver bara specialisera sig på de områden där dess underlägsenhet är som minst.

Om det å andra sidan inte råder frihandel – vare sig detta beror på att civilisationen inte nått långt nog för att tillåta varuutbyten mellan olika delar av världen (så som var fallet under stenåldern), eller om något eller båda länderna tillämpar protektionism – skulle båda länderna vara tvungna att producera sin egen säd och sitt eget vin; land A skulle förstås producera mer och ha ett högre välstånd än land B. Men om handeln släpps fri skulle båda länderna avsevärt höja sitt välstånd genom att land A specialiserar sig på det område där dess över­lägsenhet är som störst, och land B på det område där dess underlägsenhet är som minst. Mer säd och mer vin skulle sammantaget produceras, och båda länderna skulle få mer av båda varorna helt enkelt genom att bedriva handel med varandra.

Ricardo skrev på 1800-talet, då folk fortfarande var mottagliga för sunda ekonomiska argument, och hans resonemang spelade stor roll för frihandelns genombrott. Det är naturligtvis i högsta grad relevant för våra dagars ”globaliseringsdebatt”.

Men denna princip gäller inte bara handel mellan länder. Ludwig von Mises visade att den är precis lika til­lämplig när det gäller förhållandet mellan den ”överlägsne” och den ”underlägsne” överallt i ekonomin.

Ett exempel (som jag tror är Mises eget) är följande: en hjärn- eller hjärtkirurg är förmodligen också bra på att hålla sina skalpeller och övriga arbetsredskap i gott skick. Men den tid han lägger ned på att slipa skalpel­lerna betyder att han har så mycket mindre tid till att utföra sina operationer. Det lönar sig därför för honom att anställa en medarbetare som slipar skalpellerna åt honom. Medarbetaren kan vara mindre skicklig och be­höva mer tid för att slipa skalpellerna än kirurgen själv. Men medarbetaren är förstås ännu sämre på att faktiskt utföra operationerna (gjorde han det, skulle patienterna dö och läkarpraktiken få slå igen). Alltså är det till kirurgens (och alla andras) fördel att anställa denne medarbetare, även om han inte är den bäste skalpellslipa­ren i världen.

Exemplen kan mångfaldigas i det oändliga. Ta följande exempel (som jag hämtat ur Reismans bok): en egen­företagare som först sätter igång har kanske inga anställda; han gör allt själv, inklusive företagets bokföring och att sopa golvet efter arbetsdagens slut. Men om hans företag expanderar blir det för mycket för honom, och det kommer att löna sig för honom att anställa en bokhållare och städsla städhjälp. Han kan mycket väl själv vara bättre, både på bokföring och på att sopa golvet, än dem han anställer. Men det lönar sig ändå för honom att göra det, för nu kan han koncentrera sig på det han är ännu mycket bättre på: företagets huvudverksamhet. Han vinner på det, och hans anställda vinner också på det: ju bättre det går för företaget, desto högre lön kan de räkna med.

Ett geni som Edison kunde säkert sopa golvet bättre än någon städhjälp; men hur många av hans uppfin­ningar skulle ha förblivit ouppfunna, om han varit tvungen att ägna en stor del av sin tid åt att sopa golv?

För att sammanfatta: de mer produktiva (uppfinnare, kirurger, egenföretagare, etc.) har allt att vinna på att det finns mindre produktiva människor i vårt samhälle som kan avlasta deras arbetsbörda och ge dem tid att ägna sig åt det de är bäst på.

Ayn Rands ”duglighetspyramid” ger andra sidan av samma äkta mynt. (Jag har talat så ofta om rätan och avigan av falska mynt att det gläder mig att nu kunna tala om rätan och avigan av ett äkta mynt.) Om ni minns hennes framställning av saken i ”Galts tal” så handlar den om att var och en som arbetar i ett fritt samhälle drar omätlig nytta av var och en som står högre i ”duglighetspyramiden”. För att citera:

När du arbetar i en modern fabrik får du betalt, inte bara för ditt arbete, utan för all produktiv genialitet som möjliggjort denna fabrik; för det arbete som utförts av industrimannen som byggde fabriken, av investera­ren som sparat pengar och satsat dem på det nya och oprövade, av ingenjören som konstruerat de maskiner i vars spakar du drar, av uppfinnaren som skapat den produkt du tillbringar din tid med att tillverka, av veten­skapsmannen som upptäckt de lagar som möjliggjort tillverkningen av produkten, av den filosof som lärt män­niskorna tänka och som ni tillbringar er tid med att fördöma.[1] […] Törs du påstå att storleken på ditt lönekuvert skapats endast och allenast av ditt fysiska arbete […]?

Ett exempel på duglighetspyramiden är att jag i detta ögonblick drar omätlig nytta av det arbete som utförts av alla dem som gjort datoriseringen och internet möjliga, liksom av allt som föregick detta: Gutenbergs upp­finning av boktryckarkonsten – och än längre tillbaka i tiden, tillbaka till dem som uppfann skrivkonsten. Utan att nedvärdera mitt eget knackande på tangenter måste jag medge att det inte var jag som uppfann tangent­bordet! (Jag uppfann inte heller skrivmaskinen eller blyertspennan eller alfabetet.)

I det dagliga ekonomiska livet innebär duglighetspyramiden att det ligger i allas intresse att den som är bäst också får lov att vinna i konkurrensen. Om t.ex. två personer ansöker om den lediga befattningen som förman på en fabrik kommer alla att vinna på att den bättre får befattningen, i det långa loppet även den som inte får befattningen. Ett exempel för att illustrera detta:

Antag att både jag och Linus Thorvalds ansöker om den just nu lediga befattningen som chef för Kungl. bibliotekets dataavdelning. (Exemplet är förstås fullständigt orealistiskt, eftersom varken han eller jag skulle göra något sådant. Men det duger som illustration.) Om Thorvalds får jobbet, betyder det att jag gjort en stor förlust? Visst inte. Thorvalds är kanske bäst i världen på datorer just nu, och hans insatser skulle betyda enormt mycket för min egen produktivitet på det jobb jag har, lika väl som för alla berörda. Om jag får jobbet, har jag gjort en vinst? (Utöver den flyktiga tillfredsställelsen i att ha konkurrerat ut Linus Thorvalds.) Knap­past. Jag vet för lite om datorer och om företagsledning, så förmodligen skulle jag köra avdelningen i botten och kanske rentav förlora det jobb jag idag har. Exemplet må vara extremt, men det illustrerar principen: när den bäste hamnar högst, vinner alla på det; när den sämste hamnar högst, förlorar alla på det (också den sämste själv.) (Reisman har ett liknande exempel i sin bok.)[2]

Så vad är sambandet mellan ”komparativa fördelar” och ”duglighetspyramiden”? Båda principerna visar att det finns rum för alla på en fri marknad. Edison behöver en städtant för att få tid att göra sina uppfinningar, och städtanten behöver Edison för att kunna dammsuga i stället för att sopa med kvast. Båda principerna visar att på en fri marknad är konkurrens alltid av godo: ingen har något att förlora på att bli utkonkurrerad av någon som faktiskt är bättre och mer produktiv; och den som får nöja sig med ett lägre betalt jobb (biblioteksassistent i stället för datachef, eller städtant i stället för uppfinnare) har det ändå oändligt mycket bättre än han/hon skulle ha det i den myrstack socialisterna upphöjer till ideal.[3] Båda principerna visar hur fel alla har som för­söker påstå att marknaden är en ”djungel” där det handlar om att ”äta eller ätas” (det är tvärtom när marknaden sätts ur spel som människorna inte ges annat val än att äta eller ätas).

Reismans egen sammanfattning:

Principerna om duglighetspyramiden och om komparativa fördelar kan integreras till en vidare princip som subsumerar [inne­fattar] dem båda. Nämligen att varje person vinner på att det finns andra människor som deltar tillsammans med honom i arbetsdelningen. Om de är mindre produktivt kapabla än han själv, beskrivs hans vinning av lagen om komparativa fördelar. Om de är mer pro­duktivt kapabla än han, beskrivs hans vinning av principen om duglighetspyramiden.

Detta är vad jag kallar integration!

Objektivister pratar alltid om hur viktigt det är med integration – att alltid sträva efter att göra sin kunskap till en helhet. Och jag menar inte att racka ner på dem: det är viktigt. (Däremot kan jag gott racka ner på alla som inte förmår uppskatta en bra integration när de ser den.)

Reisman pratar kanske inte så mycket om vikten av integration. Han gör något som jag tycker är bra mycket bättre. Han integrerar.

Reismans egen framställning återfinns på s. 350–358 i Capitalism: A Treatise on Economics. I samma kapitel tar Reisman bl.a. upp be­folkningsfrågan och visar att en ökande befolkning i ett fritt samhälle alltid är av godo (vilket bl.a. implicerar att ett fritt samhälle absolut ingenting har att frukta av fri invandring).


Monolog om konservatismen

De här inläggen skrevs i efterdebatten till en artikel på , ”Varför liberalismen inte får plats vid universi­teten”. (Det blev nu inte mycket till debatt, därav ordet ”monolog” i rubriken.) En konservativ debattör vid namn Fredrik Östman startade med ett inlägg under rubriken ”Ständigt dessa kängor” (d.v.s. mot konservatismen), där han bl.a. frågade: ”Vilka system om inte kapitalismen är traditio­nellt konservativa!” Jakob Meijling hade ett kort motinlägg, som jag gott kan citera i dess helhet:

Fredrik Östman undrar vilka system som skulle vara traditionellt konservativa, om inte kapitalismen. Låt mig föreslå kristendo­men och al­truismen. De är inte helt jämförbara som ”system”, men dessa båda läror har åtminstone två viktiga egenskaper i sammanhanget:

  1. De påverkar i hög grad det intellektuella klimatet i samhället, universiteten inräknade.
  2. De är inkompatibla med individuella rättigheter och kapitalism.

Jag ogillar terminologiskt käbbel, och jag har för länge sedan slutat bedöma människor efter vad de kallar sig. Men om termen ”liberal” tas i sin ursprungliga och hedervärda bemärkelse – att man vill har ”mer marknad och mindre stat” – då får folk gärna kalla mig liberal, om det nu inte räcker att nämna mig vid namn.

Om ”konservatism” är något bra eller dåligt beror faktiskt helt och hållet på vad den konservative vill kon­servera. Om någon vill konservera de ynka inslag av kapitalism som finns i vårt samhälle, är det ju alltid något. Tyvärr stöter jag sällan på konservativa i debatten som inte också vill konservera hela den religiösa traditionen, den altruistiska självuppoffringsmoralen i all synnerhet inräknad, och som har en människosyn genomsyrad av den kristna föreställningen om arvsynd, d.v.s. om människans fundamentala otillräcklighet och medfödda ondska. Jag vet inte om Östman hör till den kategorin; det får han väl svara på själv.

Men jag måste protestera mot idén att kapitalism skulle ingå i den ”konservativa traditionen”. Att dagens konservativa för det mesta inte är helt emot marknadsekonomi beror på att en hel del av den ursprungliga liberalismen numera ingår i vårt allmänna kulturella arvegods, och alltså hör till det som numera ses som värt att konserveras. Men vem ska vi tacka för det? Gamla tiders liberaler, givetvis!

På den tiden det begav sig var det inte de konservativa som kämpade för näringsfrihet eller för tanke-, ytt­rande- och tryckfrihet – eller ens för slaveriets avskaffande (det var ”manchesterliberalerna”, Cobden och Bright, som gjorde det). De konservativa var de som satte sig till motvärn mot dessa reformer. Det gamla skulle ju gudbevars konserveras!

Därför har jag väldigt svårt att undertrycka min vrede när jag hör dagens konservativa försöka ta entrepre­nad på den lilla kapitalism vi har. De solar sig i glansen från något som faktiskt och historiskt är deras mot­ståndares förtjänst.

Och därför är kängorna mot konservatismen välförtjänta.

Östman kom med en replik, ur vilken jag saxar:

Naturligtvis är detta [synen på arvsynden] en avgörande skillnad mellan konservatism och liberalism, och naturligtvis får man sälla sig till vilket läger man vill t.ex. med utgångspunkt i denna skillnad.

Du är alltså inte bekant med den kapitalism som existerade långt innan de första liberalerna i optimistiskt nit satte sig att systematisera dess lagar i något de trodde var universellt giltiga mänskliga rättigheter?

Jag imponeras inte av din falska historiebild, och än mindre av den surmulna implikationen av den ovan. Om det nu finns så mycket att beskylla konservatismen för, så skall man förstås göra det, så att det kan bemötas (jag bemöter gärna din historia på t.ex. news:swnet.politik, detta är inte rätt forum). Men att känga hej vilt och utan precision är inte förtroendeingivande.

Mitt svar:

Liberalism och konservatism

Eftersom Timbro ska föreställa vara en liberal tankesmedja tror jag allt att det här är ett rätt lämpligt forum att diskutera liberalism vs. konservatism. Och tyvärr har jag inte tid att delta i varenda diskussionsgrupp på nätet. Ämnet är naturligtvis gigantiskt, men jag ska begränsa mig till de punkter Östman tagit upp i sin replik.

  1. Naturligtvis är jag fullständigt medveten om att kapitalismens genombrott och den industriella revolutio­nen har en förhistoria. Jag kan gå så långt som till att säga att vissa rudimentära inslag av kapitalism måste ha existerat sedan historiens begynnelse; för om det aldrig existerat något varuutbyte eller någon kapitalackumula­tion alls, då skulle mänskligheten inte ha överlevt eller i bästa fall stannat kvar på stenåldersstadiet. Så om det är det Östman menar att jag är så fullkomligt okunnig om, har jag i varje fall skingrat den missuppfattningen.

Men detta hindrar inte att den industriella revolutionen innebar ett stort språng framåt, en veritabel väl­ståndsexplosion, vilket om inte annat speglas i de avancerade ländernas befolkningstillväxt. (Vad som döljer sig bakom dessa siffror är det faktum att människor som inte kunnat överleva alls i förkapitalistisk tid nu fick en möjlighet att göra det.)

Är det meningen att vi ska anta att detta inte hade någonting att göra med den kamp mot statligt och kyrk­ligt förtryck som fördes av upplysningstänkarna? Att det inte hade något att göra med de idéer om mänskliga rättigheter och en begränsad statsmakt som fördes fram under denna tid? Att dessa nya idéer bara är ”efter­handskonstruktioner” och att idéer inte har någon som helst kraft att driva utvecklingen framåt? För det vore väl ändå alltför absurt, t.o.m. för den mest inbitne konservative, att anta att upplysningstänkarna i själva verket bromsade utvecklingen och att förtjänsten för den förbättrade materiella standarden ligger hos dem som för­svarade l’ancien régime?

  1. I beaktande av att Östman uttrycker sig så hånfullt om ”universella mänskliga rättigheter” vill jag upplysa om att jag studerat Burkes Reflexioner över franska revolutionen och därför är fullt medveten om dessa hånfull­­heters idéhistoriska ursprung. Jag vill nämna att när våra rättigheter kallas ”universella”, betyder detta något mycket enkelt: att vi har våra rättigheter i kraft av att vara födda som människor, inte därför att vi fötts in i någon speciell samhällsklass eller till någon bestämd position i samhället. Men det är just denna idé Burke vänder sig emot och avhånar. Han avfärdar sådana rättigheter som ”abstrakta” och ”artificiella”. Våra verkliga, naturliga rättigheter är de som växt fram ”organiskt” under samhällsutvecklingens gång – vilket i klartext inne­bär de för tillfället existerande privilegierna.

För undvikande av missförstånd: jag kritiserar förstås inte Burke för att han var emot franska revolutionen. Men när man bedömer Burke måste man hålla i minnet att Reflexioner skrevs innan revolutionen urartat i ter­rorvälde och medan den fortfarande leddes av relativt vettiga personer och det fortfarande fanns hopp om en bättre utveckling. Och visserligen var det några år sedan jag läste boken, men nog minns jag att den innehåller en förfärlig massa panegyrik om hur förträffligt allt var i Frankrike under l’ancien régime. Men vad vi än anser om franska revolutionen måste vi ändå säga att den uppstod ur ett stort och berättigat missnöje med samhälls­förhållandena. Burke har förvisso rätt i att revolutionen urartade; men hade han rätt på den här punkten också är det ett mysterium att den överhuvudtaget kom till stånd. Dessutom är det nonsens t.o.m. på Burkes egna premisser: om ”traditionen alltid har rätt” skulle några anledningar till missnöje med det samhälle traditionen gett oss aldrig ens kunna uppstå.

Men om nu Burke och Östman inte har annat än hån till övers för ”universella mänskliga rättigheter”, då bör de inte heller protestera alltför högljutt och, framför allt, inte fordra något rättsligt efterspel, ifall jag blir så förbannad över dessa hånfullheter att jag helt sonika slår ihjäl dem.[4] Finns det ingen ”universell” rätt till liv, så har heller varken Burke eller Östman någon ”partikulär” rätt till liv.

  1. Östman har rätt i att en avgörande skiljelinje mellan liberaler och konservativa är synen på arvsynden. Utan att generalisera alltför mycket kan man säga att liberaler menar att människan hör hemma på jorden och att det är framgång och lycka här i livet som gäller. Liberaler är sekulariserade; har de någon Gud alls, är det en vettig och hygglig Gud som inte önskar oss människor något ont och inte försöker hindra oss att lyckas eller straffa oss för att vi gör det. Konservativa betraktar jordelivet som en trång och smärtsam passage på vägen mot ett himmelrike som ändå alltid kommer att förbli en hägring; de ser människan som en ofullkomlig stackare vars lott är att lyda och försaka och som absolut inte får förhäva sig och tro att hon själv kan åstadkomma nå­got; den Gud de tillber är därefter. Nidbild? Vad annat kan ligga bakom anklagelsen att felet med liberalismen är att den är ”optimistisk”? Optimism? Här i denna jämmerdal?

Läran om arvsynden säger att människan är fördärvad av naturen, hon är ”född i synd” och kan aldrig befria sig från denna synd, oavsett vad hon gör; hon är utlämnad åt ett övernaturligt väsendes oförskyllda nåd. Avsik­ten med denna lära är att knäcka människors självaktning. Och de enda människor en sådan lära kan appellera till är de som är onda och vet med sig att de är onda; de kan då alltid säga: ”Jag rår inte för det; och förresten är alla andra likadana.” Ingen människa ska få veta med sig att han eller hon är god. ”Ondare än så kan ingen lära vara”, för att citera en filosof som Östman säkert aldrig studerat.

Inför en sådan lära får man inte stå neutral – inte om livet är en kärt. Det räcker inte att säga att man ”får sälla sig till vilket läger man vill, t.ex. med utgångspunkt i denna skillnad” och sedan lämna själva tvistepunkten oavgjord. De som sällar sig till arvsyndslägret för allt ta alla de ohyggliga konsekvenserna, inklusive konsekven­serna för sin egen självaktning. Och jag vill självfallet inte hindra dem från att göra bot för sin medfödda synd – gå ut i öknen och livnära sig på bittra örter eller bli trappistmunk eller vad de vill. De ska bara avhålla sig från att försöka inrätta ett samhälle efter en sådan människosyn. Låt sekulariserade liberaler ta hand om den saken i stället.

  1. Östman har rätt i att klaga över att jag inte alls berört det egentliga debattämnet, varför liberalismen inte har någon plats på universitet. För dagen har jag inget särskilt djuplodande att säga i den frågan.

Östman återkom med följande, under rubriken ”Stickor och strån ryker, halmen fattar eld” (en rubrik som har föga stöd i texten):

[Författaren till den ursprungliga artikeln] menar förhoppningsfullt att konservatismen – den jordnära, direkta och anti-meta­fysiska – har sina rötter hos Platon och Hegel. Om vi för ett ögonblick låtsades att detta vore sant – skulle det kunna motivera kängorna? Skulle det alls ändra något i hur konservatismen är idag och har varit sedan början av adertonhundratalet?

Per-Olof Samuelsson menar upprört, att konservatism går ut på att försvara l’ancien régime in i minsta detalj. Skall vi därav sluta oss till att liberalismen går ut på att utrota l’ancien régime in i minsta detalj? (Vi skulle därvidlag förstås inte bortse från att kapita­lismen frodades under l’ancien régime! Bort med den besudlade kapitalismen!) Han menar vidare, att den privata humanism till vilken konservatismen vill relegera sant metafysiska frågor yttrar sig i intolerans och tvångskristning; att organisk utveckling kan ske genom att all förändring avstannas. Paradoxerna haglar, men var står kritiken mot konservatismen att finna? [Detta var, vil­ket den uppmärksamme läsaren säkert noterat, inte alls vad jag skrev.]

Dubbla måttstockar m.m.

En av de saker jag tycker sämst om här i världen är dubbla moraliska måttstockar – att fordra av andra att de rättar sig efter en måttstock man själv inte gör sig ringaste möda att leva upp till, och att beskylla andra för sina egna synder. Jag nämner detta, för den som i denna debatt sparkar vilt omkring sig är faktiskt Östman. Den som följt debatten bör inte ha alltför svårt att se vem som åtminstone försöker förklara vad han menar och vem som uteslutande delar ut kängor. (Jag finner detta så mycket mer anmärkningsvärt som det debattforum Östman gör reklam för faktiskt innehåller en föredömlig lista med debattråd, såvitt jag förstår sammanställd av Östman.)

Östmans ”sammanfattning” av mitt förra inlägg är en ren oförskämdhet, och dessutom en ovanligt korkad oför­skämdhet med tanke på att var och som så önskar kan läsa mitt inlägg i dess helhet.

Om vi nu bortser från detta kan jag hålla med om att det är dubiöst att kalla Platon en ”konservativ” tän­kare, eftersom det samhällsskick Platon pläderar för i Staten och Lagarna faktiskt är kommunism. Fast kommunis­ter och konservativa står ju enade i sitt motstånd mot all liberalism värd namnet.

Vad beträffar Hegel: tar man Hegel på orden är förstås det just nu existerande samhället alltid – vid varje enskild tidpunkt – det bästa, eftersom det utgör den punkt till vilken Världsanden just nu nått i sitt fort­skridande självförverkligande. Å andra sidan ömsar samma Världsande ständigt och jämt skinn. Från Hegels filosofi (som hursomhelst är fullkomligt absurd) kan man precis lika gärna dra ”konservativa” (samhällsbeva­rande) som ”revolutionära” (samhällsomstörtande) slutsatser.

Vad som menas med ”jordnära” konservatism har jag inte riktigt lyckats få grepp om. Om den består i att avvisa idén om rättigheter för att den är ”universell” eller ”abstrakt”, måste väl det ”jordnära” bestå i aversion mot abstrakt tänkande som sådant. Det är min bästa gissning. Någon förklaring från Östman väntar jag mig inte.

Debatten lämnade nu helt ämnet och kom i stället att handla om Östmans argumentationsmetod (som han f.ö. gett rikhaltiga prov på även i andra sammanhang). Jakob Meijlings slutreplik är ändå värd att citera:

Det är mycket tjat om kängor, uppsåtliga feltolkningar av motståndares synpunkter, och lite för många insinuanta luckor i den egna argumentationen i Östmans inlägg. Och tyvärr letar man förgäves efter ett sammanhängande och begripligt försvar av konservatismen (och dess delar: kristendomen och altruismen) som kunde motivera varför ”kängorna” var oförtjänta.

Ett par andra inlägg

Dessa inlägg är också till Smedjan, så jag lägger dem här. De gav inte upphov till någon debatt.

Kristendom och globalisering

Det finns en fullständigt naturlig förklaring till att ärkebiskop K.G. Hammar och många andra kyrkliga poten­tater motsätter sig globaliseringssträvandena: kristendomen qua kristendom har inte det ringaste intresse av att utrota fattigdomen i världen. Tvärtom. Det har alltid varit en grundbult i kristendomen att fattigdom är ett eftersträvansvärt tillstånd. Den rike har lika stor chans att komma till himlen som en kamel att passera ett nåls­öga, heter det t.ex. Vill man till himlen ska man sälja allt man äger och ge pengarna till de fattiga, heter det också (och detta skulle självfallet vara omöjligt om det inte fanns några fattiga kvar att ge dem till). Är man redan utfattig och har en enda skärv kvar, ska man ge bort den också (och, får man förmoda, fortsättningsvis leva på socialbidrag, bekostade av de rika). T.o.m. den bäste och mest ”inomvärldslige” av alla kristna filosofer, Thomas av Aquino, försvarar frivillig fattigdom; till hans förtjänst vill jag räkna att hans argumentation för sådan fattigdom är lam och halvhjärtad. (Se Summa contra gentiles, kap. 131–135.)

K.G. Hammars och andra kristnas påstådda engagemang för världens fattiga är inte alls avsett att lyfta dessa fattiga ur fattigdomen; enda avsikten är att klämma åt de ”rika och välbeställda” (till vilka räknas vanliga väs­terländska medel- och låginkomsttagare) och se till att vi också blir fattiga.

Kristendomen har i alla tider hävdat att jordelivet är en jämmerdal, fylld av gråt och tandagnisslan. Och visst: för många är det just det. Men inget samhällssystem har gjort mer (eller ens gjort något alls) för att lyfta oss ur denna jämmerdal än kapitalismen, som under de 200–250 år den tillåtits en partiell existens lyckats över hövan väl med den saken. Om kapitalismen fick lov att utvecklas till vad dess belackare kallar ”hyperkapita­lism”, och om den dessutom globaliserades och nådde ut till jordens alla hörn, skulle all denna gråt och tanda­gnisslan och framför allt all svält snart vara ett minne blott. Men för K.G. Hammar och andra kristna är kapita­lism – och i all synnerhet global kapitalism – huvudfienden. Det är den som ska bekämpas. Kommunismen ser man mellan fingrarna med (Hammar själv rentav sympatiserar med den, och det finns det fler biskopar som gör). Och det är inte att undra över. Kommunismen må utlova ett framtida lyckorike (placerat på betryggande avstånd in i framtiden, precis som kristendomens lyckorike är betryggande placerat bortom graven), men i verkliga livet skapar och befäster den (som vi alla vet) fattigdomen och hjälper därmed kristendomen på tra­ven; den garanterar att hur fattig du än är, finns det någon ännu fattigare du kan skänka din sista skärv till, innan du vänder dig med nya krav till de inte fullt så fattiga.

M.a.o.: kristendomens budskap är inte bara att jorden är en jämmerdal – utan att den så ska förbli.

Och samtidigt bär våra biskopar och ärkebiskopar – som Søren Kierkegaard så träffande anmärkt – inte sina kors på ryggen. De bär dem på magen. K.G. Hammar själv går inte ut i öknen och livnär sig på bittra örter; inte heller reser han till Nordkorea för att dela nordkoreanernas lott och försöka livnära sig på gräs; på sin höjd kan han väl tänkas delta i någon ”försoningskonferens” på betryggande avstånd från svälten. Inte säljer han vad han äger och har för att försäkra sig om biljetten till himmelriket; och inte har han någon sista skärv att skänka bort. Det är allt en smula inkonsekvent av honom.

Alf Svensson då? Han är ju för globalisering och knappast någon kommunistsympatisör. Skillnaden är att Alf Svensson, till skillnad från somliga, då och då modererar sin kristna övertygelse med en smula sunt förnuft.

Det daltas med miljörörelsen också

Med anledning av en artikel av Johan Norberg 14.12.00, ”Jag vill ha genmodifierat på julbordet”. (Den uppmärksamme läsaren kan ju notera hur oförskämd och förolämpande jag är mot Norberg här.)

Bra och informativ artikel av Johan Norberg! Det är precis den sortens rapportering vi behöver.

Vad jag kan tillägga är att miljöorganisationers motstånd mot genmodifikationer pekar direkt på miljö­rörelsens människofientliga grundpremiss. ”Miljövänner” måste ju, om de är det minsta konsekventa, vara motståndare också till majs och jordgubbar, kor och kycklingar (för att begränsa mig till Johan Norbergs egna exempel).

Det hävdas ofta (i varje fall från min sida) att miljörörelsen vill driva oss tillbaka till tiden före den industri­ella revolutionen, rentav tillbaka till stenåldern. Egentligen är det värre än så. Motståndet mot varje form av ingrepp i naturen är ett motstånd mot den överlevnadsmetod som är specifik för människan.

Det som skiljer människan från övriga djur är som bekant förnuftet – och förnuftet är en praktisk själs­förmögenhet. Djur anpassar sig till sin omgivning – människan anpassar sin omgivning till sina egna behov. När djur råkar ut för oförutsedda saker som torka eller översvämning eller att de angrips av starkare rovdjur, dukar de under; människan bygger bevattningskanaler och fördämningar och skriver Förenta staternas konstitution. (Exemplen plankade från Ayn Rand.) All teknisk utveckling är resultatet av människans praktiska förnuft – av att hon omskapat naturen efter sina egna behov.

Det är detta miljörörelsen är emot, antingen enskilda ”miljövänner” tänkt tanken till slut eller ej. Den vill inte bara driva människan tillbaka till stenåldern; den vill driva henne tillbaka till djurriket. Eftersom män­niskan inte kan överleva alls med djurens metod, innebär detta att miljörörelsens faktiska slutmål är mänsklig­hetens utrotning.

Varför göra så stor sak av det? (Det gäller ju bara liv eller död.) Precis som när det gäller kritiken mot Tor­björn Tännsjö tycker jag att den kritik som riktas mot miljörörelsen alldeles för ofta är alldeles för mjäkig. Dess människofientliga grundpremiss behöver exponeras och förkastas. Saklig information om teknikens välsignelser (av just det slag som Johan Norberg ger i sin kommentar) är naturligtvis nödvändig. Men på miljörörelsen biter den inte. Miljörörelsen kan ändå inte ta till sig sådant som att ”gyllene ris” kan rädda fattiga människors liv. Vad bryr sig miljörörelsen om fattigdom? Står man på den orörda naturens sida mot människans omskapande förmåga, är det väl bara bra om folk svälter? Ju färre människor dess bättre för den orörda naturen!

Självfallet finns det ”miljövänner” som går på miljörörelsens propaganda därför att de inte begriper bättre. Men den brasklappen gäller inte rörelsens hårda kärna.

Så kalla inte miljörörelsen oinformerad eller vilseledd. Använd ett starkare ord. Kalla den ond.


Nätdebatt i SvD

I början av april lanserade SvD ett nytt debattforum på nätet, där vem som helst i stort sett kan diskutera vad som helst. Den förste som grep detta gyllene tillfälle i flykten var Filip Björner, som omedelbart initierade en debatt under rubriken ”Varför bojkottar SvD objektivister?”, och lite senare följde upp med ”Vad har SvD mot Per-Olof Samuelsson?” Jag återger här nedan en hel del av mina egna debattinlägg; jag har i görligaste mån försökt ordna dem efter ämnesområden. Jag återger också Filips ingresser till de båda debatter jag nämnt ovan. (Filip, och även andra personer, har också skrivit många bra inlägg, men utrymmet medger knappast att jag återger dem också.)

Varför bojkottar SvD objektivister?

Filips ingress:

De senaste 20 åren har SvD haft en beklaglig policy, att till varje pris bojkotta svenska objektivister; dvs. kunniga anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen. Det verkar istället som om det nästan uteslutande är kommunister och nyliberaler som får lov att skriva om hennes filosofi på kultursidorna, debattsidorna och på ledarsidan.

Frågan är vad denna policy egentligen bottnar i. Det finns ju i Sverige flera skrivkunniga personer som är duktigt pålästa i Ayn Rands kunskapsteori, och som gärna skulle vilja bli publicerade i SvD om de bara fick lov. Jag tänker bl.a. på Per-Olof Samuelsson, Henrik Unné, Jerry Nilson, Ulf Elfvin och mig själv. Samtliga av oss – och även en del andra kunniga objektivister – har i åratal bojkottats av SvD, trots att vi har producerat många sakliga och välformulerade inlägg till SvD:s kultursidor m.m.

Vad bottnar denna bojkott av oss i? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Varför är det så viktigt för SvD att Ayn Rands filosofi endast omskrivs av personer som inte klarar av att presentera hennes tankar på ett sätt som stämmer överens med fakta. (Nu senast det begav sig, så hävdade en skribent i SvD att hon var ”kritisk realist”, för att bara nämna ett exempel. Detta påstods, fast sanningen är att Ayn Rand framlade en radikal begrepps­teori som bl.a. är ett strikt kunskapsteoretiskt alternativ till den falska dikotomin mellan naiv och kritisk rea­lism.)

Så; varför får inga kunniga personer skriva om hennes filosofi i SvD?

Varför vi bojkottas?

Jag kan naturligtvis inte svara för de andra personer Filip nämner, men att jag bojkottas måste väl bero på att jag är så förbannat otrevlig och fullständigt ur stånd att iaktta normal hövlighet mot mina medmänniskor. Någon annan förklaring kan väl inte finnas? Visserligen försöker jag vara trevlig och hövlig, åtminstone innan jag själv blir förolämpad, men det lyckas aldrig något vidare.

Fast egentligen har vi väl allesammans redan fått ett helt tillfredsställande svar på varför vi inte får komma till tals? Det beror på att vi är ”djupt fundamentalistiska och skriver under på allt Ayn Rand skrivit eller sagt”; detta har ju den i saken utomordentligt väl insatte Johan Norberg förklarat för oss i SvD 15 februari 2001. Vi kan helt enkelt inte tänka eller skriva på egen hand. För att citera en annan utomordentligt väl insatt person, hr bokförläggaren John-Henri Holmberg, är vi allesammans ingenting annat än ”mantrarabblare”. För att inte tala om att vi allesammans leker ”följa Leonard” – eftersom vi också är totalt oförmögna att säga emot någonting som Leonard Peikoff säger eller gör. Och det här har ju sagts så många gånger, och av så många ärans män[5], att det helt enkelt måste vara sant. Den som ifrågasätter det visar väl inget annat än total avsaknad av förmåga till kritiskt tänkande?

Saken är ju så enkel: vi får inte komma till tals därför att vi är en sämre sorts människor än Johan Norberg och Merete Mazzarella och Sven-Eric Liedman. Det är tillåtet att spotta på oss, men det är inte tillåtet för oss att spotta tillbaka; det skulle (för att återigen citera hr Norberg) vara en personlig förolämpning mot honom, och honom får man inte förolämpa.

Hr Norberg menar också att det är sådana som vi som står i vägen för Ayn Rands inflytande; och om det är sant, då måste ju alla Ayn Rands verkliga beundrare – de som inser att hon tänkte ”dialektiskt”, även om hon var för dum för att själv begripa det – vara tacksamma att de slipper höra ifrån oss. (Norberg menar också att Ayn Rand stod i vägen för sitt eget inflytande – hon hade en alldeles för ”dominerande personlighet” och det ena med det andra. Visst hade det väl varit bättre om hon inte hade haft någon personlighet alls?)

Alltihop är egentligen vårt eget fel. Vi är inte anpassliga nog.

Mer i samma ämne

Henrik Unné skrev ett inlägg där han bl.a. påpekade att SvD är subjektivistisk.

Bra inlägg. Nu tror jag inte att det är någon speciell aspekt av Ayn Rands filosofi som SvD motsätter sig, utan den integrerade helheten. Vi ska inte glömma att Ayn Rand utmanar och ifrågasätter allt traditionellt tänkande, eller i varje fall allt som löper i de mysticistiska och altruistiska banorna. Så det är egentligen inte så konstigt att ”alla är emot henne”. Inte heller ska vi glömma att SvD av tradition är en konservativ (d.v.s. tradi­tionalistisk) publikation. Det är klart att hon blir ”persona non grata” i en sådan tidning, likaväl som hon blir det i vänsterpressen.

Själv hyser jag ett visst hopp om att SvD ska bättra sig, nu sedan den religiöse Mats Svegfors avgått som chefredaktör. Och det faktum att Ayn Rand numera alls uppmärksammas tar jag som ett gott tecken, även om uppmärksamheten tar sig de former den gör. När Merete Mazzarellas infama understreckare publicerades, var det Ayn Rands namn som användes som dragplåster på förstasidan, inte någon av de andra kvinnliga författare som togs upp. Det är en småsak, men den är inte helt betydelselös. Redaktionen vet vilket namn det är som väcker intresse!

För några veckor sedan skrev Mattias Lundbäck en kolumn om Alan Greenspan och Ayn Rands inflytande på honom, en kolumn som jag fann välgörande saklig. Men också Lundbäck låter undslippa sig sådant som att ”somliga av Ayn Rands anhängare har verkat i sekteristiska former”. Vilken sekt menar han? Peikoffsekten? Eller Kelleysekten? Eller Reismansekten? Eller rentav den famösa samuelssonska sekt som i många år gjort livet surt för ”frihets”frontare och timbroiter och andra illustra representanter för subjektivism och relativism? Jag bara undrar.

Fast det här pratet om sekterism är förstås rent trams. Den enkla sanningen är att två individer aldrig kan tänka exakt lika. Så ur den synpunkten är varenda människa en ”sekt” för sig.

Tillägg om Norberg och Holmberg

Jag skrev ett kort inlägg där jag undrade var motståndarna (t.ex. Johan Norberg och John-Henri Holmberg) håller hus, och kompletterade sedan med följande längre inlägg.

Lite information om Johan Norberg och John-Henri Holmberg, mest för att klargöra min egen ställning till dem. (Jag vill ha det sagt, ifall någon av dem skulle lägga sig i debatten, vilket jag i och för sig betvivlar.)

För några år sedan hade jag en brevväxling med Norberg – den handlade om objektivismens inställning till libertarianism och anarkism – och eftersom Norberg systematiskt ignorerade alla mina argument i stället för att bemöta dem och ideligen upprepade saker som jag själv redan bemött, drog jag slutsatsen att han var intellek­tuellt ohederlig och vägrade befatta mig vidare med honom. (Filip Björner hade en liknande brevväxling med honom vid samma tid, och han kan nog bekräfta mitt intryck.)

Ett par år senare fick jag veta att Norberg hade lämnat ”Frihets”fronten, och dessutom tyckte jag att han bok Motståndsmannen Vilhelm Moberg var riktigt bra. Jag tog detta som ett tecken på tillfrisknande.

Uppenbarligen tog jag miste.

Relevant i det här sammanhanget är att jag har lagt ner en hel del möda på att visa att idén att Ayn Rands filosofi är ”dialektisk” grundar sig på en grov ekvivokation (olika filosofer använder termen ”dialektik” i vitt skilda bemärkelser, och man kan inte bunta ihop Aristoteles med Hegel på så lösa grunder). Norberg har säkert läst det, men det går in genom ena örat och ut genom det andra. Varken han eller någon av hans menings­fränder har försökt visa att jag har fel; de har bara anklagat mig för att vara okunnig och orättvis och oför­skämd. Nog om det.

Vad beträffar Holmberg vill jag inte på något vis förringa hans insatser. Han har gett ut Ayn Rands skön­litterära verk i svensk översättning, och det ska vi inte ta ifrån honom. Vad jag finner upprörande i Norbergs understreckare är naturligtvis inte att han berömmer Holmberg för detta, utan att han samtidigt helt förtiger mina och Henrik Unnés insatser för att göra hennes essäer tillgängliga på svenska. Han är faktiskt inte okunnig om vilket enormt jobb vi har lagt ned.

Dessutom delar Holmberg Norbergs uppfattning att det är ”vi fundamentalister” som står i vägen för ett verkligt genombrott för Ayn Rands idéer. För att citera en uppsats publicerad i Svensk Linje 1988: ”…det finns en randiansk rörelse, som reagerar med kraft och förtrytelse på försök att presentera Rand utifrån andra än hennes egna grundförutsättningar”. I samma uppsats hävdade Holmberg att Ayn Rand var ”osystematisk” och att ”det finns betydande luckor i hennes tänkande som ännu inte fyllts av andra objektivister”. Jag ansåg inte att det fanns mycket ursäkt för ett sådant påstående ens då, men det finns ännu mindre ursäkt för det idag, efter publiceringen av Leonard Peikoffs Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. (Jag tonade ner min ”förtrytelse” och försökte få till stånd en debatt om de här sakerna. Inte sjutton blev det någon debatt!)

Eftersom det är Norberg och Holmberg – och folk som rör sig i samma kretsar: i ”Frihets”fronten och Tim­bro och liknande ”tankesmedjor” – som sprider pratet att vi skulle vara ”sekterister” men inte de själva, tror jag dessa fakta kan vara värda att känna till.

Den förträfflige hr Norberg

Johan Norberg har inte dykt upp i debatten, men hans talan förs av en gaphals som talar om för oss vilka improduktiva papegojor vi är och uppenbarligen tror att vi kritiserar honom av ren avundsjuka. Ett par repliker om den saken:

  1. Jag har visst inget emot att folk skriver om Ayn Rand ur allehanda perspektiv. Resultatet blir inte alltid bra, men det är inte min huvudvärk. Vad jag opponerar mig mot hos Sciabarra är att han kokar ihop en egen version av Hegels dialektik och sedan påstår att det var så Ayn Rand tänkte, fast hon tydligen var för dum för att begripa det själv. Det är faktiskt ett oskick att försöka proppa in sina egna tankar i någon annans hjärna. Jag betraktar det som ett försök att parasitera på henne. (Om Sciabarra hävdat att hon borde ha tänkt som Hegel, hade det varit en annan sak.) Och vad jag opponerar mig mot hos Johan Norberg är att han så villigt sväljer detta.
  2. Du har allt missat poängen igen. Ingen förnekar att Johan Norberg har skrivit flera böcker eller att Timbro finansierar utgivningen av dem hellre än av våra papegojpladdrande alster. Jag har än så länge bara läst en av dessa böcker (Motståndsmannen Vilhelm Moberg), och den var riktigt bra. (Jag fick förresten ett dedikations­exemplar av den från Norberg själv. Han var just då vänligt stämd mot mig och insåg nog inte riktigt att jag fortfarande är ”fundamentalistisk och bokstavstroende”.)

Vår kritik handlar faktiskt om innehållet i Norbergs understreckare, inte bara om vår egen avundsjuka. Min egen kritik har jag utförligt redovisat i tre nummer av ”Nätnattväktaren”, så jag ska inte upprepa den här. I stället för att bemöta kritiken spelar Norberg sårad oskuld och utbreder sig om hur förolämpad han blir av den.

Det finns heller ingenting som hindrar Norberg från att ställa upp i denna debatt och försvara sin sak. Han får lov att göra hackmat av våra argument, om han kan. Nu känner Norberg både mig och Filip bättre än vad du gör och vet att vi inte låter oss pratas omkull med några allmänt hållna fraser, än mindre med metoden att stapla ekvivokationer på varandra, en metod som han annars behärskar rätt väl.

De som har tumme med Norberg och vill göra honom uppmärksam på den här debatten kan alltid kontakta honom per e-post. Själv får jag bara ovett om jag försöker.

Precisera!

SvD:s Per Ericson uppmanade oss att ge exempel på refuserade inlägg och återkom sedan med en kommentar som jag besvarade.

Ditt svar innehåller vad jag uppfattar som en halvkväden visa: ”Inläggen visar vilken typ av argument, vilken attityd till meningsmotståndare och vilket språkbruk det handlar om.”

Skulle du därför vilja ha vänligheten berätta exakt vad det är för fel på vår ”typ av argument”, vår ”attityd till meningsmotståndare” och vårt ”språkbruk”?

Du skulle kanske också vilja kommentera våra meningsmotståndares attityd till oss. Merete Mazzarella kal­lar oss t.ex. i SvD 31.10.00 för ”tänkande icke-intellektuella”, och Johan Norberg menar i SvD 15.2.01 att vi är ”djupt fundamentalistiska och skriver under på vartenda ord hon [Ayn Rand] sade”. Varför är en sådan förakt­full attityd acceptabel när SvD:s skribenter visar den mot oss, men inte när vi returnerar den?

Annars kan jag gott medge att mitt eget språkbruk inte alltid är helt rumsrent. T.ex. blev jag en gång refuse­rad med motiveringen att jag använt ordet ”latrintömning” om en latrintömning. Redaktören ogillade ordet. Saken hade han ingenting emot. (Fast detta var inte i SvD utan i Sydsvenskan.)

(Per Ericson har till dags dato inte återkommit med någon ytterligare precisering. Det är rätt ynkligt av honom.)

Exempel på desinformation

Vi ska inte glömma att Per Ericson bara har varit på SvD ett eller ett par år och inte kan lastas för vad som skett förr om åren. Att vi alls fått honom att börja rota i saken är en framgång. (Dessutom brukar jag upp­skatta vad han själv skriver, särskilt i miljö- och klimatfrågor. Och det kan mycket väl vara hans förtjänst att SvD numera släpper fram vettiga inlägg i klimatfrågan. Förr fick Bert Bohlin och Henning Rodhe i stort sett husera fritt.)

Men nu gällde det alltså SvD:s behandling av Ayn Rand.

Ett flagrant exempel på ren desinformation förekom på SvD:s ledarsida 16 juli 1995, där Cecilia Stegö-Chilò kopplade ihop Ayn Rands namn med ett bisarrt anarkistiskt projekt. Både jag och Henrik Unné och Filip Björner skrev motinlägg mot detta. Inget av dessa inlägg publicerades, och inte heller flöt det in någon rättelse eller någon ursäkt.

Det har alltid varit OK för SvD att använda Ayn Rand som spottkopp, när man inte bara tigit ihjäl henne. Kan det vara så svårt att förstå att somliga av oss blir gramse?

(Jag skickade senare också in mitt svar från 1995 till Cecilia Stegö-Chilò. Jag har också lagt in det på Nattväktarens hemsida under länken ”Frihet från att ta Ayn Rand i försvar”, tillsammans med ett personligt brev jag skrev till henne. Känsliga själar varnas för att detta brev ger uttryck för viss vrede och bitterhet.)

Jag bojkottad?

Rätt ska vara rätt. Att jag skulle vara bojkottad av SvD är en sanning med viss modifikation. Jag har blivit publicerad på SvD:s kultursida inte mindre än fyra gånger mellan 1979 och 1987, och två gånger på ledar­sidan vid mitten av 80-talet. Dessutom har jag alltemellanåt fått en syl i vädret på insändarplats. (Det sist­nämnda gäller även Henrik Unné.)

Fast med undantag för den lilla blänkare jag fick in i samband med Sven-Eric Liedmans understreckare har det inte direkt handlat om Ayn Rand, utan om andra saker. Hennes idéer har varit tabubelagda, och är det i stort sett fortfarande – vilket om inte annat visas av att när de presenteras, görs det i en ”rekonstruerad” ver­sion som försöker göra henne till hegelian.

Inlägg om ”anarkokapitalismen”

I debatten har ”anarkokapitalismen” kommit på tal, och jag har skrivit flera inlägg om saken. Jag återger dem här nedan. Jag har gjort några (ytterst små) redigeringar och lagt till lite text för att sätta in inläggen i sitt sammanhang.

Rothbard

I en ledare i SvD 8.4.01 citeras Murray Rothbard som följer: ”Socialismen är ett reaktionärt återtåg, ett motsägelsefullt försök att uppnå klassiskt liberala mål: frihet, framsteg, statens bortvittrande eller avskaffande, genom att använda gammaldags etatistiska och konservativa medel: kollektivism och statlig kontroll.” (Min kursivering.) Filip Björner protesterade och skrev bl.a.: ”Varför är SvD:s ledarsida idag så okritisk gentemot Rothbard? Varför dessa silkesvantar gentemot en person som ansåg att Sovjetunionen var en relativt fredlig statsmakt, och som dessutom ansåg att USA var en synnerligen aggressiv sådan?” SvD:s Per Ericson genmälde (på sitt karaktäristiska intetsägande sätt): ”Att SvD citerar Murray Rothbard betyder inte att vi har en okritisk hållning till hela hans (syn­nerligen omfattande) tankebygge. Hans karaktäristik av socialismen som en motsägelsefull ideologi som säger sig vilja uppnå klassiskt liberala mål med hjälp av konservativa eller t.o.m. reaktionära medel är dock träffande.” (Kursiveringen återigen min.)

Lägg gärna märke till hur Murray Rothbard formulerar sig i det stycke som citeras i SvD:s ledare. Han påstår att ”statens söndervittrande eller avskaffande” är ett ”klassiskt liberalt mål”, och hans invändning mot soci­alismen är bara att den använder fel medel för att nå detta mål.

Men den klassiska liberalismens mål har aldrig varit att staten ska avskaffas eller vittra sönder, utan att den ska bantas ner till sina ”nattväktarfunktioner”. När det gäller statens legitima funktion – att skydda individens rättigheter – ska staten vara stark. En svag stat – en stat som befinner sig i söndervittring – kan inte upprätt­hålla lag och ordning, kan inte garantera rättssäkerhet, kan inte skydda våra rättigheter.

Rothbards mål är inte alls liberalt; det är i själva verket det mål som förenar socialism med anarkism (in­begripet den form av anarkism som kallas ”anarkokapitalism” och som Rothbard själv är upphovsman till). Jag har alltid hävdat att detta mål i realiteten skulle innebära ett tillstånd av permanent inbördeskrig, vilket inte alls är något eftersträvansvärt. Och vad som faktiskt sker när en stat vittrar sönder – t.o.m. en så usel stat som en öststatsdiktatur – har vi ju exempel på i f.d. Sovjet och f.d. Jugo­slavien.

Rothbard smyger in sitt likställande av klassisk liberalism med anarkism tämligen försåtligt – vilket visas av att inte ens Filip Björner, att döma av hans inlägg, tycks ha uppmärksammat det. Filip är annars inte den som missar en sådan implikation. [Filip missade förstås inte heller implikationen, så snart jag hade påpekat den.]

Filip skriver också att ”Rothbard har skrivit många bra saker, och han har skrivit många dåliga saker”. Låt mig komplettera.

Jag har funnit Rothbard alldeles utmärkt så länge han håller sig till ekonomi. (Han hade förresten den bäste lärare som tänkas kan i det ämnet, nämligen Ludwig von Mises.) Jag kan speciellt rekommendera inledningen till America’s Great Depression och essän ”The Essential von Mises”, som, om jag inte misstar mig, ingår som förord i senare upplagor av Mises egen Planning for Freedom. (Rothbards magnum opus, Man, Economy and State, har jag tyvärr inte läst. Men det ska väl också bli av, någon gång.)

Men så fort han ger sig in på politik och politisk filosofi är han en fullständig katastrof.[6]

Kort vederläggning av anarkokapitalismen

Eftersom saken ändå kommer på tal (och eftersom jag i vanlig ordning blivit anklagad för att ”inte se längre än Rands näsa räcker”), kan jag ju berätta vad som är fel med idén om ”konkurrerande stater”.

Om det finns två eller flera stater inom samma geografiska område måste dessa stater konkurrera med var­andra. Och staters enda konkurrensmedel är bruket av fysiskt tvång. ”Konkurrens” här kan bara betyda att de olika staterna slåss med varandra. I en sådan situation finns det tre möjliga scenarion:

  • Staterna inser att det inte är någon god idé att slåss med varandra, så de bestämmer sig för att gå ihop med varandra. Då är vi tillbaka till en monopolistisk stat.
  • Staterna slåss med varandra, och den stat som är bäst på fysiskt våld går segrande ut striden och under­kuvar sina konkurrenter. Och då är vi återigen tillbaka till en monopolistisk stat.
  • De olika staterna fortsätter att slåss med varandra i all oändlighet, och vi har ett permanent inbördes­krig.

Det är det tredje av dessa scenarion som anarkokapitalismen förespråkar. Om de förespråkade det första el­ler det andra måste man ju fråga sig vad vitsen var?

Ett ord också om idén om ”utbrytarstater”, som t.ex. att Stockholm skulle bryta sig loss från övriga Sverige. I så fall skulle Östermalm också kunna bryta sig loss från övriga Stockholm, och sedan Narvavägen från övriga Östermalm. Jag överlåter åt de fantasifulla att föreställa sig vart detta skulle leda. Som en liten antydan kan jag ju nämna att en sådan pyttestat skulle få problem att finansiera sina gränskontroller. Eller allt bråk som skulle bli om vilken stat Karlaplan tillhör (speciellt om Karlavägen skulle följa Narvavägens exempel). Men så långt tänker inte de som skryter med att de tänker längre än andras näsor.

Jag säger detsamma om anarkisterna som Böhm-Bawerk sade om Marx: de har ingen vidare kontakt med verkligheten.[7]

Den ömsesidiga betingningen

Bakgrunden till detta inlägg var en fråga en debattör ställde:

Innebär graden av kapitalism i främsta hand graden av produktivitet i samhället eller graden av styrkan i ett våldsmonopol som upprätthåller individuella rättigheter (enligt klassiskt liberal härledning och motivering)?

Mitt första svar var: ”På rak arm skulle jag svara att dessa båda faktorer ömsesidigt betingar varandra”, ett svar som jag vidareutvecklar nedan:

En fungerande statsmakt (med ett fungerande polisväsende) behövs för produktionen. Utan en fungerande statsmakt har vi anarki, och under anarki blir inte mycket producerat. (Ta som illustration situationen i ”De sju samurajerna”: när bönderna skördat sin säd, kommer ett rövarband och snor den, och bönderna tvingas leja en ”beskyddarorganisation”.)

Omvänt: om staten är förvuxen och själv agerar som ett rövarband blir heller inte mycket producerat. (Ta som illustration Nordkorea, där så gott som ingenting produceras utöver militärparader och hyllningar till ”den käre ledaren”.)

Andra sidan av myntet: ju mer som produceras, desto lättare blir det att bekosta statsmakten. En begränsad stats funktioner är självfallet begränsade, och att avlöna så många poliser, militärer och domstolspersonal som behövs för att utföra dessa funktioner måste bli lättare och lättare allteftersom produktionen ökar. Deras löner skulle också kunna bli avsevärt högre än idag (i reala termer, givetvis, inte i inflationsdrabbad penningvaluta). Vi skulle kunna betala för att bli skyddade till liv och lem, utan att bli utfattiga på kuppen. (Jämför gärna med dagens situation, där dessa funktioner är svältfödda och rättstryggheten därmed satt i fara, bara för att staten gör så mycket annat – inbegripet att försöka klavbinda produktionen.)

Hobbes

Vår motdebattör, ”Lilla My”, bemötte min vederläggning av anarkokapitalismen med det klatschiga argumentet ”släng din hobbesianism i soptunnan!”, som om det vore jag som var hobbesian, inte anarkokapitalisterna. Filip bemötte detta, och jag hakade på:

  • Det finns ju faktiskt ett klart samband mellan Hobbes och anarkokapitalismen. Hobbes var (mig veterligen, är väl bäst att tillägga) den förste som hävdade att valet står mellan anarki och en totalitär stat. Hobbes valde den totalitära staten, medan anarkokapitalisterna väljer anarkin. Men de är ense om att en begränsad statsmakt (en ”nattväktarstat”) är en omöjlighet. Själva utgångspunkten är ju (som Henrik Bejke en gång så vältaligt förklarat, vägledd av de bästa anarkokapitalistiska auktoriteter) att en sådan stat är en logisk omöjlig­het.[8]

Hobbes må väl vara ”ursäktad” av att han inte hade möjlighet att studera John Locke, än mindre då Ayn Rand. Anarkokapitalisterna har ingen sådan ursäkt.

  • Det finns ytterligare en koppling till Hobbes som kan vara värd att nämna.

Filip nämnde någonstans en person som omöjligt kunde frigöra sig från en monstruös implikation fastän han själv kunde se att den var monstruös. Ett exempel jag hört talas om är en libertarian som me­nade att äganderätten är ”absolut” och drog slutsatsen att om han äger en skrivmaskin så får han göra precis vad han vill med den, inklusive släppa den i huvudet på någon. Men det här gäller naturligtvis inte bara skriv­maskiner utan skulle gälla precis lika mycket om han ägde en revolver: det är hans ensak vem han skjuter med den (och om det sker i självförsvar eller ej), så han kan mörda fritt och behöver bara åberopa sin äganderätt till revolvern i domstolen för att bli friad.

Nu menar jag naturligtvis inte att det här exemplet skulle vara tillämpligt på varenda libertarian, men det är faktiskt av intresse att libertarianer kan få sådana idéer i huvudet och inte kunna se vad som är fel med dem. (Är inte principer absoluta? Och är inte äganderätten en princip? Och betyder inte äganderätt fri förfoganderätt över vad man äger? Ska man då inte få skjuta vem som helst med sin egen ägandes revolver, som är betald och allt?)

Det är Hobbes rättighetsteori som spökar här.

Den enda ”naturliga rättighet” Hobbes erkände var rätten till självbevarelse. Så här formulerar han denna rättighet i Leviathan (något förkortat):

Eftersom människans naturliga tillstånd är ett allas krig emot alla följer härav att i ett sådant tillstånd varje människa har rätt till varje objekt, även till en annans kropp.

Och som bekant drog Hobbes slutsatsen att vi måste ge upp denna rätt och underkasta oss en absolut stat, bara för att kunna hålla fred sinsemellan.

Naturligtvis finns det omständigheter där två människor kan ge varandra rätt till varandras kroppar; ”fysisk kärlek” brukar det kallas och är något väldigt fint. Men det är förstås inte det Hobbes har i åtanke utan sådant som mord eller förslavning.

Vad Hobbes gör är att han definierar sin ”rättighet” på att sådant sätt att den blir självupphävande. När nå­gon kan göra vad han vill med min kropp, utan mitt medgivande, har jag ju mist min egen rätt till min kropp.

Men det är exakt detsamma somliga anarkistiska libertarianer gör, när de hävdar att rättigheter för att vara ”absoluta” måste inbegripa ”rätten” att kränka andras rättigheter.

Som My skrev tidigare (fast i fel sammanhang): släng hobbesianismen i soptunnan!

Anarkokapitalisternas motivation

Eftersom jag hävdar att ett ”anarkokapitalistiskt” samhälle i praktiken skulle innebära ett permanent inbör­deskrig, kan man ju fråga sig om ”anarkokapitalisterna” faktiskt medvetet eftersträvar ett sådant tillstånd.

Jag tror inte att någon anarkokapitalist medvetet eftersträvar ett ”rwandaliknande” tillstånd. Allt jag (vi) sä­ger är att deras idéer logiskt leder till ett sådant tillstånd. Fast när man försöker påpeka det för dem, slår de ifrån sig och säger att de inte alls menar så (anklagar oss för att attackera fågelskrämmor). Att de håller på som de gör beror på att de inte bryr sig om att konkretisera eller koppla sina idéer till verkligheten. Det är en sorts akademisk lek de sysslar med, ingenting annat. De är nog mer ute efter att ”vinna en debatt” än efter att fak­tiskt omvandla samhället i frihetlig riktning.

Att David Friedman framhåller sagatidens Island som ett exempel på att ett statslöst samhälle skulle fungera bra är ett typexempel. Var och en som öppnat Njáls saga (eller vilken som helst av de isländska sagorna) vet att detta samhälle präglades av oavlåtliga släktfejder. Och dess ”utrikespolitik” bestod huvudsakligen av sjöröveri. Sådana saker bekommer inte anarkokapitalisterna. De grabbar tag i vad som helst som kan verka plausibelt (även om det inte är det).

Liknande bisarra exempel förekommer hos Murray Rothbard, men jag har för mig att jag har analyserat dem förr.[9]

Per Nilsson skrev ett svar på detta inlägg, ur vilket jag citerar:

Visserligen tror jag inte att de flesta anarkokapitalister eftersträvar det Rwandaliknande tillståndet, men jag tror absolut att det finns de som gör det … I det senaste numret av tidningen Nyliberalen har man bl.a. publicerat en artikel kallad ’Somalia – kaos eller föredöme’ där man verkar vilja försvara Somalias samhällssystem p.g.a. att staten har havererat i vissa områden. För ett tag sedan läste jag även en artikel av … Peter Maass där det bl.a. hävdades att ”Moga­dishu has the closest thing to an Ayn Rand-style economy that the world has ever seen – no bureaucracy or regulation at all” …

Tack för upplysningen, Per. Och den visar förstås precis vad den här sortens ”nyliberaler” går för.

”Anarkokapitalisterna” tror uppenbarligen på fullt allvar att det är bra att en stat havererar. (Ett annat exempel på det är Murray Rothbards reaktion på Sydvietnams sammanbrott vid slutet av Vietnamkriget, som Peter Schwartz rapporterar om i sin pamflett.[10]) Men om det är bra eller illa att en stat havererar beror givetvis på vad som kommer i stället. Kommuniststatens söndervittring i länder som Sovjet och Jugoslavien har lett till inbördeskrig och maffiaekonomi (medan andra gamla öststater som Polen och Tjeckien i varje fall tycks vara på väg i rätt riktning).

De tror uppenbarligen också att ”avreglerad ekonomi” är detsamma som laglöshet. De är fullständigt ur stånd att se att statens rättmätiga funktioner är en förutsättning för att marknaden ska fungera. De skiljer helt enkelt inte statens rättmätiga funktioner från de orättmätiga.

Citatet från Maass visar också hur villiga dessa människor är att vränga till Ayn Rands idéer för att få dem att verka anarkistiska. Det typiska är att de plockar ut en del ”statsfientliga” uttalanden hon fällt och sedan ignorerar allt det övriga. Jag har för mig att det finns ett ord för detta. Vad var det nu? Jovisst: ”context-drop­ping”.

Nattväktarstaten och anarkisterna

Om vi är överens om att nattväktarstaten är ett eftersträvansvärt ideal, då är nästa fråga naturligtvis: hur når vi dit? Vi måste fråga oss vilka hindren är och hur vi ska övervinna dem.

Det första och alldeles uppenbara hindret är att så få andra är överens med oss. Om folk inte vill ha någon nattväktarstat (och föredrar att digna under skatter och ta emot statliga allmosor och det ena med det andra), då kommer vi heller aldrig att få någon. Så vad som först av allt fordras är upplysningsverksamhet. Och det är på den här punkten som väldigt många frihetsvänner (inklusive – dessvärre – många av dem som influerats av Ayn Rand) helt enkelt inte förstår hur mycket upplysningsarbete som faktiskt behövs.

Ett exempel: att kapitalismen inte erkänns som ett ideal beror på att människor som inte ens kallar sig marxister ”köper” Karl Marx beskrivning av sin tids kapitalism (som ett system som suger ut arbetarna). Det faktum att det var kapitalismen och den industriella revolution som lyfte människorna från misär till fattigdom (för att låna ett uttryck som Jan Myrdal brukar använda) är helt enkelt okänt. Det finns ekonomer som för­klarar sammanhangen här, men de ekonomerna läses inte och de ingår inte i universitetens läroplaner. (Med partiellt undantag för Hayek, som en del människor faktiskt läser.) Den bästa boken i det här ämnet är Reis­mans Capitalism (och därför anser jag att folk som förtiger den bokens existens helt enkelt sviker saken).

Men detta är bara en del av den bråte vi har att röja undan. Inget samhälle kan vara bättre än den filosofi det grundar sig på, eller bättre än de idéer som är allmänt förhärskande. Ta bara en sådan sak som att de flesta fortfarande anser att det är fel att agera i sitt eget intresse, och att det fortfarande betraktas som tillräckligt att kalla ett handlande för ”egoistiskt” för att stämpla det som ont.

Eller ta ett par av de idéer som har dykt upp i den här debatten: att ”rättigheter” inte är något annat än en sorts gåva från ”samhället”, eller att ”alla värderingar är subjektiva” bara därför att de är värderingar. (Detta implicerar, måste jag väl påpeka, att värderingen av ett fritt samhälle som något gott är ”rent subjektiv” – eller t.o.m. värderingen att mänskligt liv är något gott.) Eller att metafysiska axiom i själva verket inte är axiom alls, utan ”insmugglade premisser”. Så länge sådana idéer yttras som om de vore självklarheter, omöjliga att ens ifrågasätta, är det inte troligt att nattväktarstaten kan vinna mycket gehör. Idén är helt enkelt alldeles för bra för att människor som accepterar dagens förhärskande filosofi ska kunna acceptera den.

Men även om all denna filosofiska bråte vore undanröjd, betyder det inte att vi automatiskt skulle få en nattväktarstat. Även om alla skulle acceptera att nattväktarstaten är det bästa, återstår att implementera den. Lagar och institutioner behöver reformeras. Och även om vi känner till nattväktarstatens grundprincip – skydd för individens rättigheter, varken mer eller mindre – betyder inte detta att vi självklart vet hur ett samhälle ska vara inrättat för att erbjuda detta skydd. Mycket arbete återstår att göra på den punkten. Jag påstår inte att detta är en omöjlig uppgift; jag påstår bara att den kommer att ta tid och ta mer än en briljant hjärna i anspråk.

Vad är nu anarkisternas (eller ”anarkokapitalisterna”) bidrag till denna diskussion? De har ett ”argument” mot nattväktarstaten, och det går ut på att själva idén är logiskt självupphävande. Nattväktarstaten kan inte upprätthålla sig själv, för vem som helst som får i sin skalle att han skulle kunna åstadkomma en bättre natt­väktarstat är fri att öppna sitt eget kontor, med sina egna lagar, sitt eget domstolsväsende och polisväsende, och förklara ett slags låtsaskrig mot den existerande nattväktarstaten – som i sin tur inte har den ringaste rätt att sätta sig till motvärn. Vad som tagit kanhända århundraden för mina och Filips gelikar att mödosamt bygga upp, det kan någon förvuxen gymnasist riva ned med ett enda penndrag.

Naturligtvis kommer ingenting sådant att ske i realiteten. Den som försöker sig på något sådant skulle helt enkelt bli utskrattad. Så jag nämner saken bara av ett skäl: det visar att ”anarkokapitalisterna” inte alls är in­tresserade av ett fritt samhälle. Allt de är intresserade av är att hitta ett sätt att snabbt demontera nattväktar­staten när den väl, efter många om och men, är etablerad.

Det finns en annan aspekt. Den verkliga stridsfrågan när det gäller staten är: vad för slags stat ska vi ha? En stat som inskränker sig till skyddet av individens rättigheter mot inre och yttre våld – eller en stat som gör mycket, mycket mer? Och det verkliga problemet i dagens läge är faktiskt att staten gör så mycket mer på om­råden där den inte hör hemma att den åsidosätter sina legitima, rättighetsskyddande funktioner. Men ”anarkokapitalisterna” ersätter denna frågeställning med en helt annan: hur många stater ska vi ha? En enda? Eller ingen alls? Eller ett otal stater?

Det är också i det här perspektivet man ska se frågan om det är bra med en enda, allomfattande världsstat. Visst: man kan vara optimistisk och tänka sig en situation (kanske tusen år framåt i tiden) där alla nationella stater, eller de allra flesta, redan är nattväktarstater. Möjligen skulle det vara en god idé för dem att i det läget slå sig ihop till en världsstat. Frågan är väl i så fall om det skulle vara nödvändigt. (Ett försök att idag skapa en världsstat skulle vara en katastrof.)

Nu lever jag runt 2000 och inte runt 3000 och är därför måttligt intresserad av vad som kan hända då. Jag har då betydligt svårare att komma till rätta med följande argument (som jag ofta hör): vi kommer ändå inte att få uppleva laissez-faire-kapitalism och nattväktarstat i vår livstid, så varför bry sig? Varför inte i stället försöka göra det bästa av dagens förtvivlade läge? (För den som är intresserad tar jag upp det här i en kort uppsats betitlad ”Det påstådda problemet med övergång till laissez-faire-kapitalism” i Nattväktaren årg. 2 nr 10.) Men jag böjer mig alltid för det argumentet, går ut och dricker en öl eller två, och studerar hundlivet i centrala Strängnäs.

Är nätet en anarki?

En vanlig ekvivokation – som både marxister och anarkister begagnar sig av – är att använda termen ”anarki” såfort staten håller tassarna borta i sådana fall där en legitim stat ska hålla tassarna borta. Att kalla Internet för en ”anarki” är ett ofta förekommande exempel.

Talet om Internet som ”anarki” grundar sig på en ekvivokation (en betydelseglidning eller betydelseför­skjutning). Ordet ”anarki”, som betyder att det inte finns någon stat, förskjuts till att betyda att staten inte ingriper.

Staten ska hålla tassarna borta så länge det inte begås något brott mot individens rättigheter. Merparten av det som förekommer på nätet är faktiskt fullt lagligt, eller åtminstone sådant som borde vara det i ett fritt sam­hälle. Så staten har ingen anledning ingripa. (Etatister skulle naturligtvis väldigt gärna vilja göra det, och att de inte lyckats är naturligtvis ett gott tecken.)

Det är bara när nätet utnyttjas i brottsliga syften som staten har anledning ingripa. Ett typexempel på det är nazistiska hemsidor som pläderar för ”raskrig” och för likvidering av meningsmotståndare, och som ibland t.o.m. lägger ut ”dödslistor” över folk de vill se likviderade. Sådant måste rubriceras som ”stämpling till mord” och bör förstås rendera kännbara fängelsestraff. Och om staten inte ingriper mot sådant – ja, då är det anarki som är på gång. (Det finns väl andra exempel, men det här är det mest uppenbara.)

Talet om att marknaden (inklusive nätet) är en ”anarki” är ett av marxismens standardargument och ligger bakom det mesta av den regleringsiver som politiker lägger i dagen. Idén har vederlagts hundra gånger om (framför allt av Ludwig von Mises), vilket inte hindrar den från att fortfarande dominera människors tänkande i dessa frågor. Att anarkisterna köper denna marxistiska vanföreställning, för att sedan välja andra sidan av samma falska mynt, visar bara hur villiga de är att acceptera etatismens grundpremisser.

Inlägg om libertarianism (”nyliberalism”)

Ämnena ”libertarianism” och ”anarkokapitalism” hänger nära samman, men jag har valt att under denna rubrik samla inlägg av ”semantisk” natur, d.v.s. om termerna verkligen betyder detsamma.

(i)

Detta och nästa inlägg är svar till sign. Moltas, som hade ett par frågor om libertarianismen och Ayn Rands förhållande till den.

Termen ”libertarian” myntades ursprungligen därför att termen ”liberal” höll på att korrumperas. Den an­vändes som ett samlingsbegrepp för alla som vill ha ”mer marknad och mindre stat”. Och är det det man menar har jag inget större problem med termen, även om man lika gärna, som Moltas själv, kan kalla sig ”klassisk liberal”.

Tyvärr har termen ”libertarian” också korrumperats och kommit att stå för folk som är anarkister eller i varje fall flirtar betänkligt med anarkismen.

Det är riktigt, som både Filip och Henrik påpekat, att Ayn Rand tog totalt avstånd från den libertarianska rörelsen – dels för dess anarkism, dels också därför att den försökt använda sig av hennes goda namn och rykte för att propagera för något som går stick i stäv med hennes egen politiska filosofi. Ayn Rand var helt emot anarkism, och hennes skäl finns redovisade, t.ex. i hennes uppsats ”Statens natur”.

Vad gäller Libertarian Party, har jag faktiskt en gång recenserat ett av dess valmanifest (Ed Clarkes A New Beginning från 1980; recensionen stod i SAF-tidningen någon gång 1982), och den recensionen var över­vägande positiv. Men jag har inte alls följt partiets utveckling och vet därför inte hur mycket anarkistiskt cyan­kalium som finns inmängt i den laissez-faire-liberala champagnen. Om Moltas beskrivning stämmer är det ju bra. Vad som gör mig något misstänksam är att partiets senaste presidentkandidat, Harry Browne, uttryckligen deklare­rat att han är både subjektivist och anarkist. (Browne skrev på 70-talet ett par böcker om guld vs. pap­pers­valuta som jag uppskattade och lärde mig en hel del av. Men han pläderade också för anarkism.)

Jag kan hålla med Moltas om att det råder begreppsförvirring beträffande termerna ”libertarianism” och ”nyliberalism”. En term som definieras av ”mer marknad, mindre stat” är så vid att väldigt mycket kan stuvas in under begreppet – inbegripet anarkism, som ju innebär ”mindre stat” Och det är väl också ett skäl till att anarkisterna döljer sig bakom sådana termer. Själv vill jag inte ge anarkismen lillfingret, så jag undviker dessa termer.

(ii)

Jag är rädd för att den här debatten kan urarta till en ordstrid. Och ”den vise för inga ordstrider; den som för ordstrider är inte vis”, för att citera en filosof som jag annars inte är särskilt överens med (Lao-tse).

Citatet du ger [från en libertariansk webbsida] har jag inget att invända mot – inte om ”libertarian” används i sin gamla hedervärda be­märkelse, som en synonym till ”klassisk liberal” och för uppfattningen att staten ska reduceras till sina ”nattväktarfunktioner”. Objektivister är inte ensamma om den uppfattningen; Ludwig von Mises och hans anhängare anser detsamma, även om de flesta av dem inte är objektivister.

En iakttagelse som kanske kan vara av värde: Ayn Rand diskuterade libertarianismen i en radiointervju nå­gon gång på 60-talet (jag har den tyvärr inte tillgänglig, så jag får redovisa det ur minnet), och där markerade hon visserligen att det finns filosofiska skiljaktigheter mellan henne och libertarianerna, men hon var inte sär­skilt fördömande och inte särskilt hård i sitt ordval. Senare var hon betydligt mer fördömande, och det hänger säkert samman med att somliga försökte plädera för att hennes filosofi logiskt leder till anarkism.

Jag anser nog att den svenska ”Frihets”fronten är ett exempel på en ”nyliberal front som inkluderar anarkis­ter”.

(iii)

Andreas Agorander[11] menade att i Sverige ”är anarkisterna rätt så åtskilda från nyliberalerna” och undrade: ”Om man förespråkar en nattväktarstat med (Randinfluerad) moral och filosofi, vad skall man kalla sig enligt er? Är nyliberal fel?”

Problemet med många ”nyliberaler” (och det gäller även här i Sverige) är att de inte drar någon klar gräns mellan nattväktarstat och anarkism; de kan säga saker som ”vår ståndpunkt ligger så nära anarkismen man kan komma utan att vara anarkism”. Jag har analyserat det här fenomenet i en uppsats för några år sedan, och den kan köpas från mig för 10 kr. Men det är riktigt att detta långt ifrån gäller alla ”nyliberaler”, och att det vore orättvist att skära dem över en kam.

Jag skulle inte ha något direkt emot att kallas ”nyliberal”, om det inte vore för att somliga korrumperat ter­men. Annars duger beteckningen ”klassisk liberal” också bra. Men det viktiga är naturligtvis inte vad vi kallar oss utan vad vi faktiskt står för.

(iv)

Jag och Filip har käbblat en del om själva termen ”libertarianism” (eller ”nyliberalism”) nödvändigt måste bara liktydig med ”anar­kism” eller ”anarkokapitalism”. Jag anser inte det. Men hellre än att återge vårt käbbel vill jag citera vad jag skrev om detta i en upp­sats 1988. Jag anser detsamma nu som då.

Innan jag går till angrepp finns det en lingvistisk punkt som behöver redas ut, nämligen att termen ”libertaria­nism” har en historia. Under förra hälften av detta sekel fanns det en grupp klart frimarknadsinriktade eko­nomer i USA som valde att kalla sig ”libertarianer” av det skälet att den naturliga beteckningen, ”liberal”, höll på att korrumperas och förvandlas till sin motsats. Dessa ekonomer var givetvis inte objektivister, och vi är oense med dem i mångt och mycket. Men detta betyder inte att dessa personer var, eller är, fullständiga mons­ter, och det hindrar inte att vi kan ha mycket att lära av dem, åtminstone när det gäller ekonomisk teori.

Det finns t.ex. ett bokförlag i USA som heter Libertarian Press och ger ut förträffliga ekonomiska böcker (bl.a. av Böhm-Bawerk och Mises). Det vore självfallet nonsens att bojkotta detta bokförlag eller avfärda dess utgivning, bara för att det har ordet ”libertariansk” i sitt firmanamn.

Men vad som hänt är att också ordet ”libertarian” korrumperats: det används nu för att beteckna en rörelse som försöker bunta samman sunda marknadsliberala principer med förespråkande av politisk anarki […]

Och senare i samma uppsats:

Libertarianismen har stulit sitt eget namn, liksom den stulit allt annat. Men själva termen ”libertarianism” är inte i sig något omistligt värde; så om anarkokapitalisterna nöjer sig med detta (och avstår från att ge sig på termer som ”klassisk liberalism”, ”laissez-faire”, ”österrikiska skolan” eller ”objektivism”) kan de gott få behålla stöldgodset.

Detta sista är egentligen det enda jag har anledning att ångra. De borde inte ha fått behålla stöldgodset! ”Libertarian” är en bra term, så använd den inte om anarkister, hur mycket de själva än försöker göra det!

Subjektivitet och objektivitet

(i)

Mats Johansson och ett par andra som yttrat sig resonerar så här: varje uppfattning är någons uppfattning, d.v.s. en uppfattning hos ett subjekt; alltså är varje uppfattning subjektiv.

Låt mig då påpeka att man lika gärna kan resonera så här: varje uppfattning är en uppfattning om något, d.v.s. varje uppfattning har ett objekt; alltså är varje uppfattning objektiv.

Summan av den kardemumman är att varje uppfattning är precis lika subjektiv som varje annan uppfatt­ning, och varje uppfattning är också precis lika objektiv som varje annan uppfattning; och det är i själva verket inte den ringaste skillnad mellan att vara subjektiv och att vara objektiv. Varför, i så fall, använda dessa termer alls?

Filip Björner har å andra sidan gett en korrekt definition på objektivitet: ”viljan att tänka och agera i enlig­het med fakta”. Subjektivitet är då förstås ovilja att tänka och agera i enlighet med fakta. Och vad är då alterna­tivet, om man är ovillig att göra det? Att tänka och agera i enlighet med känslor, önskningar, nycker, fördomar, invanda klyschor – kort sagt, i enlighet med mentala processer som inte har med fakta att göra.

Man är objektiv så länge man är verklighetsorienterad. Man är subjektiv när man sätter sina önskningar över verklighetens fakta. Konstigare än så är det inte.

(ii)

Till vad Filip redan skrivit om subjektivism kan jag lägga följande:

Subjektivism är uppfattningen att det är rätt och riktigt att sätta känslor och önskningar över verklig­hetens fakta. Nu kan man ju fråga sig varför någon alls skulle hysa en sådan uppfattning. M.a.o.: varför är subjektivister subjektivister? Men svaret är enkelt: de är det därför att de hyser en subjektiv önskan att vara det. De vill så hemskt gärna att subjektivismen ska vara sann!

Arthur Schopenhauer är en filosof jag annars sällan håller med. Men han har sagt ett sanningsord: ett uns vilja väger mer än ett ton förnuft. Så länge folk vill vara subjektivister kommer de att fortsätta med det, oavsett hur tålmodigt man försöker förklara för dem vad som är fel med ståndpunkten.

Ett annat kännetecken på subjektivister är att de tror att alla andra också är subjektivister. De kan inte föreställa sig att någon någonsin skulle kunna önska något annat än att önskningar ska få ta överhand över fakta. Det är från den mentaliteten sådana gliringar härstammar som att ”objektivismen går ut på att Ayn Rands subjektiva värderingar är den objektiva och absoluta sanningen”.

En del subjektivister är säkert snälla och hyggliga människor. Synd bara att det inte går att prata med dem!

Den metakognitiva aspekten

En besynnerlig invändning vi fick löd så här: ”Objektivister tenderar att fastna i objektivistiska premisser … vilket betyder att den metakognitiva aspekten i tänkandet successivt försvinner: man bedömer objektivismen utifrån objektivismen snarare än en själv­ständig förnuftsprocess ….”

Det här är en typ av invändning som vi jämt och ständigt möter, om än ordalagen varierar. Så jag ska för­söka besvara den.

Tre satser som du säkert hört till leda är: ”Existensen existerar”, ”Medvetandet är medvetet” och ”A är A”. Om du suckar över att höra dem igen, har du min fulla sympati. Men jag vill be dig observera att vi inte be­höver läsa Galts tal för att veta att dessa satser är sanna. Det räcker med att öppna ögonen och se sig omkring. Du visste det noga taget första gången du slog upp dina klarblå, även om du vid den tiden inte hade ord för din kunskap. Och du kommer alltid att veta det till den dag du dör. Du skulle veta det lika bra idag även om du aldrig hade hört talas om Ayn Rand eller vecklat in dig i diskussioner om hennes filosofi. Det enda Ayn Rand gjort är att fästa på papper något som vi allesammans redan visste. (Egentligen borde jag nu förklara vad som är så märkvärdigt med det. Men det får vara till en annan dag.)

De här axiomen ligger till grund inte bara för objektivismen utan för all mänsklig kunskap överhuvudtaget. Det unika med Ayn Rand är att hon kommit på att just dessa sanningar är så mycket mer grundläggande än alla sanningar: de är implicita (underförstådda) i alla andra sanningar.

De här axiomen betyder förstås något så enkelt som att vårt tänkande måste vara verklighetsbaserat: det duger inte att spinna teorier som bara utgår från andra teorier som bara utgår… etc. Men så länge vårt tän­kande är verklighetsbaserat är det inte cirkulärt (vilket var vad din invändning gick ut på). För om någon säger: ”Du utgår från verkligheten, men du har inte visat mig varför den är en bättre utgångspunkt än overkligheten; alltså förutsätter du det du ville bevisa” – då måste han också förkasta all mänsklig kunskap, inte bara objekti­vismen.

Fast visst finns det folk som ”rabblar Rand” i stället för att utgå från verkligheten. Jag vill bara påstå att de är färre än du tror.[12]

Evolutionen och människan

Detta är ett svar på ytterligare en besynnerlig invändning från samma person.

Jag anser att man måste vara väldigt försiktig när man försöker tillämpa evolutionsteorin på människan eller på mänskliga företeelser. Lägre organismer (växter och djur) är helt underkastade evolutionen, men det be­tyder inte att människan är det på samma sätt.

Om t.ex. ett djur har en genetisk defekt som gör det ”unfit for survival” kommer det att duka under, och den genetiska defekten kommer inte att föras vidare. Men en människa kan mycket väl ha en genetisk defekt och ändå överleva mycket väl och skaffa sig avkomma. Ett extremt exempel är att en människa kan bära på ett genetiskt anlag för dövhet och ändå skapa sig ett namn som tonsättare, och inte vilken tonsättare som helst heller. Eller ha genetiska anlag som gör en rullstolsbunden och ur stånd att tala begripligt och ändå nå ryktbar­het inom den teoretiska fysiken.

Om en antilop bär på ett genetiskt anlag för hälta, kommer den att bli uppäten av lejon innan den hinner fortplanta sig, och anlaget kommer inte att föras vidare. En människa som bär på sådana anlag blir inte upp­äten, och kan få hur många halta avkomlingar som helst som också klarar sig bra trots sin hälta.

Vad evolutionen åstadkommer är organismer som blir bättre och bättre anpassade till den omgivning de le­ver i. Men evolutionen åstadkommer inte rullstolar eller andra handikapphjälpmedel; det får allt människan göra själv. Inte heller åstadkommer evolutionen rymdfärjor eller interplanetarisk handel. (Och jag tänker inte räkna upp allt annat evolutionen inte åstadkommer; det borde inte vara svårt att mångfaldiga exemplen i oänd­lighet.)

Naturligtvis är människan inte helt undantagen evolutionen. Om t.ex. en viss släkt har genetiska anlag för någon svår sjukdom som förkortar livet, då kommer säkert evolutionen att ha sin gång och den släkten kommer att dö ut. Eller om vissa människor har sämre resistens för någon viss sjukdom: då kommer det med tiden att bli färre sådana människor och fler som är resistenta. (Jag är inte expert nog för att kolla fakta i målet, men en sak jag hört är att syfilis med tiden blivit allt ovanligare just av den orsaken.)

Människan som art är naturligtvis en produkt av evolutionen. Men här har också evolutionen åstadkommit något den aldrig lyckats med förr: en varelse med förnuft och fri vilja (vilket bl.a. innebär en varelse som är i stånd att konstruera rullstolar). I och med det har evolutionen gjort sin tjänst: evolutionen kan gå.

När min far (som var från Moheda) var ung, fanns det ett talesätt: ”Gud bevare dig till Vislanda; sedan får du ta hand om dig själv.” Jag säger detsamma om evolutionen: evolutionen har gjort dig till människa; resten är upp till dig.

Att prata om evolution när det gäller specifikt mänskliga (människotillverkade) företeelser är i bästa fall en slarvig metafor och i sämsta fall en ekvivokation.

DDT och malaria

Henrik Unné drog igång en debatt under rubriken ”DDTn räddade människoliv”. Det följande är mitt inlägg. Det kom så sent att folk tydligen redan tröttnat på ämnet, för jag fick inget mothugg mot det.

Innan DDT förbjöds var malaria en sjukdom som var på god väg att utrotas. (Jag har inte den exakta siffran i huvudet, men jag vill minnas att det var färre än 100 fall i hela världen, när det var som bäst. Rätta mig om jag har fel.) Idag skördar malarian mellan 1 och 3 miljoner liv årligen. (Uppgiften är från The New York Times 8 januari 1997.) I ljuset av detta är det inget mindre än chockerande att somliga debattörer försvarar förbudet mot DDT. Inget annat än total kallsinnighet inför livet (inför mänskligt liv, vill säga) kan förklara en sådan attityd.

Och som Henrik Unné påpekat var förbudet grundat på ”experimentella bevis” som var rena bedrägeriet: att mata fåglar med DDT och kalkfattig[13] föda samtidigt, och sedan skylla de förtunnade äggskalen på DDT och förtiga den verkliga förklaringen.

I förbigående kan jag ju nämna att det finns andra sätt att bekämpa malaria än med DDT-besprutning. En metod är att dika ut träsk och våtmarker (där malariamyggan trivs). Jag har hört att den metoden använts med framgång i Italien. Men nu är det ju också så att miljörörelsens hårda kärna är emot alla mänskliga ingrepp i naturen, alltså även utdikning av våtmarker. Miljörörelsen är emot allt som skulle kunna gagna mänskligt liv och mänskligt välbefinnande.

Ett bisarrt argument som framförts är att det borde kunna framställas miljövänligare medel än DDT, och att vi därför ska vänta på att sådana medel ska tas fram. Och under tiden ska alltså miljoner människor komma att dö av malaria, årligen!

Och Fredrik Bendz i synnerhet skulle ju kunna göra detta till sin stora livsuppgift, om han så önskar. Det vore ett bättre bruk av hans obestridliga intelligens än att mata oss med akademiskt nonsens som att alla värde­ringar är subjektiva (inklusive, får man förmoda, värderingen att mänskligt liv och välbefinnande är något bra och eftersträvansvärt) – eller att existens är en relation och därför inte kan existera.[14]

Det mantra som oftast åberopas i sådana här sammanhang är ”försiktighetsprincipen”. Men om miljö­rörelsens program genomfördes i dess helhet, skulle det innebära slutet för all industriell civilisation och vi skulle drivas tillbaka till stenåldern. Genomförs det bara delvis, är det illa nog. Internet, som ju faktiskt slukar en del elektricitet, skulle få packa ihop, och miljörörelsens människofientlighet skulle inte längre kunna disku­teras, så som vi gör här.

Men se människor­ och ­mänskligt liv kan man vara hur oförsiktig med som helst!

Utfall av val

Fredrik Bendz är en ung man som av sina universitetsstudier (eller möjligen av något annat) determinerats att förneka den fria viljan. Han har f.ö. också determinerats att haspla ur sig gliringar om en filosofi han aldrig ansträngt sig att studera.

Det här är kanske inte rätt ställe för en avhandling om den fria viljan, men för vad det är värt vill jag ändå kommentera vad Fredrik Bendz skriver:

Jag förnekar inte att det finns val, men utfallet av valen beror på faktorer som står utanför individens kon­troll. Om jag t.ex. är kines och fått lära mig i skolan att Mao Zedong är (var) god är det sannolikt att mina val blir annorlunda än om jag som kines fått lära mig att han är ond. Värdet av output är ett direkt resultat av värdet på input.”

Till att börja med motsägs detta av det enkla faktum att det t.o.m. i de mest totalitära samhällen finns dis­sidenter som valt att ifrågasätta indoktrineringen. Å andra sidan finns det gott om unga människor i vårt jäm­förelsevis fria samhälle som aldrig valt att ifrågasätta vad de fått lära sig i skolan. ”Har magistern sagt att den fria viljan är en illusion, får jag väl tro på det!”

Ett val är alltid ett val mellan alternativ – och vilka alternativ vi har att välja mellan kan vi inte alltid välja. I exemplet ovan är alternativet att tro på ledarnas eller magisterns auktoritet eller att själv tänka och ifrågasätta. Funnes det ingen magister eller någon annan att lita på och/eller efterapa, skulle frågan aldrig uppstå. Då skulle valet reduceras till: tänka själv eller inte tänka alls.

Utfallet av valet är naturligtvis resultatet av vad man väljer. Väljer eleven att acceptera Mao Zedongs tän­kande eller sin filosofilärares determinism, blir utfallet ett; väljer han att ifrågasätta det, blir utfallet ett annat.

Så mycket för den bisarra idén att ”värdet av output är ett direkt resultat av värdet på input.” Värdet av output är ett resultat av värdet på input, plus vad man själv bidrar med. Det är bara om man väljer att inte bidra med den minsta egna tankeprocess som Bendz ekvation håller. Ekvationen skulle vara introspektivt sann för Fredrik Bendz, om och endast om han aldrig tänkt en egen tanke. Och så illa är det väl inte?

Vi vet alla att livet är fullt av valsituationer och att det spelar roll för våra liv vad vi väljer. Att påstå att ut­fallen av dessa val är determinerade och aldrig skulle kunna vara annat än på ett sätt är att påstå att vi inte väljer alls, vi bara inbillar oss att vi gör det. Varför somliga tror något sådant och dessutom gör sig sådan möda att argumentera för ståndpunkten kan man ju fråga sig. Väljer de förresten att argumentera för sin ståndpunkt, eller tvingas de av krafter utanför egen kontroll att göra det? Det troliga skälet är att de helt enkelt inte vill ha någon fri vilja eller något fritt val. Det är alldeles för besvärligt att jämt och ständigt behöva välja. Vore inte en vegeterande tillvaro, fri från sådana besvär, att föredra? Tyvärr för dem är detta bara en subjektiv önskedröm, och tvånget att välja fritt kan de ändå inte smita ifrån.

Av egen fri vilja väljer jag att sluta här. Alternativet skulle som sagt vara att skriva en avhandling.


Tre andra debattinlägg

Den socialistiska drömmen

Inlägg i en debatt om varför det fortfarande finns en ”vänster”.

Det ligger någonting i vad Carl Bogren säger om att socialistiska utopister saknar inlevelseförmåga eller empati. Men det är bara en yttring av något mer djupgående, nämligen att de lever i en drömvärld och är totalt avskärmade från verkligheten och från verkliga människors verkliga liv.

För observera att vad socialister skryter med är att de har en ”dröm” eller en ”vision” av ett framtida ideal­samhälle – och för denna ”dröm” eller ”vision” är de villiga att rasera allt andra människor mödosamt byggt upp. De är villiga att konfiskera andras egendom för att finansiera förverkligandet av denna dröm. Och det slutar ju inte med det. När egendomen är konfiskerad använder de den till bygga upp monument över sig själva och sin ”dröm”. (Tänk på de palats Rumäniens härskare lät bygga, samtidigt som barn svalt på Rumäniens barnhem – t.ex.) De bygger upp en hemlig polis för att hålla efter människor som kan tänkas sticka hål på deras dröm, och de bygger slavarbetsläger att ta hand om sanningssägarna. De sätter igång och kapprustar för att kunna sprida sin fantastiska vision över världen, och gör allt de kan för att underminera allt motstånd mot drömmen. Kort sagt, de använder sin dröm som förevändning för att kunna förstöra så mycket som möjligt.

Lägg också märke till att när socialister ångrar sig och ska bedriva självrannsakan stannar deras självrann­sakan just vid denna punkt. Hur fel de än må ha haft, var drömmen alltid fin och nobel! (Det är därför f.d. socialister hatar Per Ahlmark. Han låter dem inte komma undan med den ursäkten.)

Men lägg framför allt märke till tomheten i skrytet. Socialister är inte ensamma om att kunna drömma. Vem som helst av oss kan sätta sig och dagdrömma om en värld utan fattigdom, utan krig, utan orättvisor och allt annat ont. Jag kan göra det, och jag är säker på att Carl Bogren också kan det, om han bara har tid mellan alla sina övriga aktiviteter.[15] Alla kan vi dagdrömma. Socialister kan bara­ dagdrömma och sedan förstöra i dag­drömmens namn.

”Empatibrist” kan man ju kalla det. Men det är bra mycket värre. Det är som om en våldtäktsman försvarar sig med att han velat förverkliga sin vision av den fulländade kärleken.[16]

Snömos

Svar på en insändare under rubriken ”Vad är meningen med livet?” Vad insändaren gick ut på bör framgå av svaret.

När folk publicerar sådant snömos som Kjell Haglund i SvD 3.6.01 har de förmodligen något ont i kikaren ­– i det här fallet att rycka upp oss ur våra jordeliv och transponera oss till någon annan, förment ”andlig”, dimension. Sådant låter sig inte göras annat än genom att vädja till frustration och mindervärdeskomplex, och det är ju precis vad Haglund gör. Ta följande:

Du är en slav och robot under de krav och förväntningar som vårt samhälle byggt upp, d.v.s. du ”spelar en roll” där du konsume­rar dig till din identitet för att passa in i samhället, för att inte tala om din tid som är uppspaltad i minuter i din agenda.

Vem riktar sig det här egentligen till? Eftersom Haglund av allt att döma riktar sig till ”oss alla” får jag väl ta det personligt och anta att det bl.a. är mig han syftar på. Så jag får svara för mig själv – och är det tillämpligt på andra, så mycket bättre.

För det första har jag redan en identitet och behöver inte Haglunds eller någon annans hjälp med den sa­ken.

För det andra är jag ingen slav och ingen robot, allra minst då under förväntningar som samhället byggt upp. Jag är herre i mitt eget hus. Att huset ligger i ett samhälle ändrar inte den saken.

För det tredje är min tid inte uppspaltad i minuter i min agenda. Det må vara att jag jobbar häcken av mig för att tjäna mitt levebröd, och att jag jobbar samma häck av mig en gång till på min fritid, bara för att få en smula förnuft att sippra ut i vårt samhälle. Men min tid rår jag själv över, både på jobbet och på fritiden. Det kan vara lite svårt att få den att räcka till, men någon kronometer behöver jag inte hålla i handen, och minu­terna kan få flyta iväg bäst de gitter.

Och var i all världen har Haglund fått den idén ifrån att jag ”konsumerar mig till min identitet”? Jag kon­sumerar för livsnjutningens skull! Varför jobba häcken av mig om jag inte fick lov att njuta frukterna av det? Och hade jag bara råd med det, skulle jag konsumera bra mycket mera.

Till de saker jag gillar att konsumera hör Thomas av Aquinos skrifter (så mycket av dem jag kan få tag i till ett överkomligt pris). Så mycket var det med min ”bristande andlighet”!

Ja, det var vad jag hade att säga. Hoppas nu snömoset smälter undan i förnuftets klara solljus.

”En ganska så korkad teori…”

En person vid namn Ove Tedenstig drog igång en debatt under denna rubrik om Einsteins relativitetsteori.

Jag är ingen fysiker, men jag är benägen att hålla med Ove Tedenstig i hans kritik av Einstein. Jag ska försöka ge mina skäl:

De måttenheter vi mäter med måste vara konstanta. Antingen vi mäter längd med meter eller yards eller al­nar eller någon annan måttenhet, måste en meter alltid vara lika lång. Sak samma med de måttenheter vi väljer för att mäta tid.[17]

Men om jag inte komplett missförstått Einstein menar han att ljushastigheten alltid är ≈300 000 km/sek. vare sig vi befinner oss här på jorden eller i ett rymdskepp som färdas nära ljushastigheten. Men de kilometer ljuset rör sig i rymdskeppet är kortare än de kilometer det rör sig i här på jorden (rumskontraktion), och de sekunder ljuset tar på sig i rymdskeppet är i stället längre än sekunderna här på jorden (tidsdilation) – och därför kan en person som varit ute och rest i rymden vara 70 år när han kommer tillbaka, medan hans tvilling­bror som stannat hemma fortfarande är 30. Vad är det då för sorts kilometer vi talar om, och vad för sorts sekunder?

Einstein skulle väl kunna invända att rumskontraktionen och tidsdilationen tar ut varandra exakt – men blir det något annat av det än en lek med ord?

Just den här invändningen mot Einstein har också rests i en bok jag läst, Einstein har misstagit sig av Folke Westin. Westin har ytterligare ett argument som jag inte kan se någon vettig invändning mot. Einsteins reso­nemang går ut på att om en ljusstråle i rymdskeppet rör sig mot oss, då skulle det stämma att tiden tänjs ut – sekunderna blir längre i rymdskeppet än här på jorden. Men enligt samma resonemang skulle tiden i rymd­skeppet i stället krympa – sekunderna bli kortare – om ljusstrålen i stället går i andra riktningen!

Min andra invändning är denna: både rum och tid är relationer mellan föremål: ”rum” betyder att föremål finns bredvid varandra eller ovanpå eller under varandra (etc.) och på vissa avstånd från varandra; ”tid” betyder att saker händer före eller efter varandra. (Jag håller helt med Ove när han säger att vad som faktiskt existerar ute i verkligheten inte är ”tid” utan rörelse och förändring. ”Tid” är det begrepp vi använder för att mäta rörelse och förändring och relatera skeenden till varandra.) När Einstein talar om ett ”krökt” rum, gör han rummet till något annat än en relation: han ”förtingligar” det.

Konkretisering: det är meningsfullt att säga att ett föremål är rakt eller krokigt, eller att en geometrisk figur är det. Men det ger ingen mening alls att säga att rummet självt är rakt eller krokigt. Det är precis lika absurt som att påstå att rummet befinner sig ”bredvid” eller ”till höger”. Bredvid vad? Eller till höger om vad?

Och min tredje invändning är att tiden skulle vara en fjärde dimension av rummet. Om det vore så, skulle vi mäta tiden med samma mått som vi mäter de tre andra dimensionerna (meter, yard, aln, etc.). Och det gör vi uppenbarligen inte!

Ove Tedenstig har presenterat en egen teori inom fysiken och presenterat den i en bok som heter Matter Unified. Den finns på nätet och kan tas hem i HTML-format. Jag kan själv för lite fysik för att kunna bedöma teorin, men i de stycken som kritiserar Einstein och modern fysik i allmänhet förefaller han ha helt rätt. Nätadressen är: www.newphys.se/elektromagnum/physics/Tedenstig/own/.

En rekommendation jag gott kan upprepa för dem som är intresserade av ämnet är David Harrimans föreläsningsserie The Philo­sophic Corruption of Physics. Harriman har också gett en föreläsning under titeln Physicists Lost in Space. – Som så mycket annat kommer den moderna fysikens korruption från Imma­nuel Kants filosofi. Men jag tänker inte just nu försöka mig på en sammanfattning av Harrimans resonemang. Kanske en annan gång.


Vad har SvD mot Per-Olof Samuelsson?

Filips ingress:

Tycker inte ledarredaktionen för SvD om logisk skärpa? Ogillar kulturredaktionen en skribent som verkligen har något matnyttigt att framföra? Är Idagsidan ovillig att intervjua en person som pga. den litterära späns­ten och den skarpsynta analysförmågan i sin envisa skribentgärning, egentligen borde hyllas som en celebritet i SvD? Ja, det verkar så.

Under rubriken ”Varför bojkottar SvD objektivister?” initierade jag här tidigare en debatt som sköt fart med flera knoppar och följdfrågor. Jag citerar nu några ord ur min introduktion till den debatten:

”De senaste 20 åren har SvD haft en beklaglig policy, att till varje pris bojkotta svenska objektivister; dvs. kunniga anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen. Det verkar istället som om det nästan uteslutande är kommunister och nyliberaler som får lov att skriva om hennes filosofi på kultursidorna, debattsidorna och på ledarsidan. Frågan är vad denna policy egentligen bottnar i. Det finns ju i Sverige flera skrivkunniga personer som är duktigt pålästa i Ayn Rands kunskapsteori, och som gärna skulle vilja bli publicerade i SvD om de bara fick lov. Jag tänker bl.a. på Per-Olof Samuelsson…”

Jag får nu tillägga, att jag tänker framförallt på SvD:s avoga inställning gentemot just Per-Olof. Han har i åra­tal blivit behandlad på ett elakartat sätt som han alls icke har förtjänat. Endast undantagsvis har kulturredak­tionen publicerat honom, som när han med några få ord fick kommentera de premisser som en förvirrad profes­sor i idéhistoria hade åstadkommit i en bisarr understreckare, om Ayn Rands roman Atlas Shrugged.

Men Samuelssons envishet kan ingen rå på; han fortsätter att skriva när vi andra ger upp. Jag själv gav upp under året 1995, vilket jag redovisade i den förra debatten och Jerry Nilson berättade att även han tröttnade på att stånga huvudet i SvD:s refuseringsvägg.

20 år är lång tid. Särskilt för en kompetent individ som Per-Olof. Det är därför dags att redovisa något av den skatt som SvD:s läsekrets har gått miste om. Men håll då i minnet, att även Per-Olof är en människa som går trött ibland. Hur många fler alster skulle han inte ha producerat för SvD under årens lopp, ifall kultur­redaktionen ibland hade haft vett nog att beställa in angeläget material av honom, för den normala köpe­skillingens storlek? Svaret på den frågan kan vi tyvärr blott ana oss till. Men SvD:s avoghet bör i alla fall be­lysas en smula, nu som det finns debattmöjligheter.

Det har redan visat sig att det i SvD:s trogna läsekrets finns personer som mer än gärna vill vinna insikt om vad det är som de har gått miste om. Vad gäller bojkotten av objektivister, så är det viktigaste att notera att till dags datum har ingen kunnig person inviterats till att skriva en understreckare el. dyl. om Ayn Rands radikala begreppsteori, eller kunskapsteori. Vad gäller Per-Olof Samuelsson, så har han en personlig förmåga att rycka upp debattmotståndarnas premisser med rötterna, och det vore ju bra om SvD:s läsare kunde få njuta av en del sådana artiklar.

Vad har SvD emot mig?

Eftersom jag är part i målet vet jag inte riktigt hur jag ska besvara frågan. Förmodligen är det en enkel ”Moment 22”-situation: man blir inte publicerad om man inte gjort sig ett namn, och blir man inte publice­rad kan man inte göra sig något namn.

Men även Torbjörn Tännsjö måste väl en gång ha varit en okänd yngling, innan han kom fram till sina re­volutionerande insikter om att oskyldiga måste slaktas för folkflertalets bästa? Så kanske kruxet är att jag aldrig lyckats nå fram till den insikten?

För det mesta har jag fått de vanliga undanflykterna: ”platsbrist”, ”debatten är avslutad”, ”ditt inlägg är vid sidan av huvudspåret”, ”det där har vi redan hört”, och det enda med det andra. Någon gång har jag fått veta att det är mig det är fel på. Förre kulturredaktören Ingmar Björkstén anser att jag är ”rå, gäll och självcentre­rad”, och en senare kulturredaktör, Lars Lönnroth, menar att jag är ”oförskämd”. (Dessa värda herrar har väl förresten samma yttrandefrihet här som jag och Filip Björner och skulle kunna motivera sina omdömen.)

Det roligaste jag kan berätta är att jag en gång, för säkert mer än 20 år sedan, stötte ihop med en bekant som händelsevis är son till en mångårig SvD-medarbetare. Han rådde mig att försöka ”gå köksvägen” (d.v.s. via honom). Men jag måste säga att jag inte ens reflekterade över att följa den rekommendationen. Jag tycker fak­tiskt att det jag skriver ska stå på sina egna meriter, inte på mina kontakter. (Dessutom gillade jag inte den här personen något vidare.)

Att jag skriver fast jag vet att jag blir refuserad beror på att jag har andra möjligheter att bli publicerad. Förr kunde jag ge ut mina inlägg som bilagor till ”Objektivistisk skriftserie”, idag ger jag själv ut ”Nattväktaren”. Det är bara en handfull personer som läser dessa publikationer, men det är ju bättre än ingen alls.

Pärlor för svin

Filip har citerat åtskilligt ur artiklar jag skrivit under årens lopp för att dokumentera mina kvaliteter som skribent (tack för det för­resten!), bl.a. då ett par texter som stod i allra första numret av Nattväktaren, ”Moralisk syfilis” (om Nietzsche) och ”Dröm och dimma” (om Per Ahlmark och reaktionerna på hans nyutkomna bok).

Skälet till att jag aldrig blir publicerad i SvD finns nog fördolt i just de texter Filip citerar.

Ta inlägget om Nietzsche först. Nietzsche menade att teorier bara är förevändningar för maktutövning (och detta är något som förenar Nietzsche med Marx) – och det är en teori som sväljs med hull och hår av ”etablissemanget”. Jag kan ju citera slutet av samma inlägg:

För att inte tala om alla hycklare som påstår sig ta avstånd från Nietzsches ”övermänniskoidéer” och ”herremoral”, men som sam­tidigt praktiserar exakt vad Nietzsche predikade. Folk som använder sig av hans rela­tivisering av kunskapen till att ljuga en i synen, när de låtsas argumentera med en. Folk som anklagar sina me­ningsmotståndare för att vara nietzscheaner, även när det de sagt är raka motsatsen till vad Nietzsche sagt.

(Tillämpligheten på Merete Mazzarellas infama understreckare 31.10.00 torde vara uppenbar.)

Att inlägget om ”kommunistisk självrannsakan” är opublicerbart i SvD är inte heller så konstigt. Udden var ju riktad mot flera av SvD:s egna trogna medarbetare, som t.ex. Håkan Arvidsson, Lennart Berntsson, Anders Björnsson, Thomas Gür – alla personer som i sin ungdom varit kommunister och vilkas reträtt från kommu­nismen jag anklagar för att vara halvhjärtad. Så jag citerar slutet av det inlägget också:

Saken har också en sociologisk aspekt: somliga av dessa f.d. ’revolutionärer’ är numera tryggt förankrade i det politiska och/eller kulturella etablissemanget – där extrem godhet smäller ungefär lika högt (eller snarare lågt) som extrem ondska, och där kom­promissvilja och intellektuella halvmesyrer skattas högt (och utgör själva inträdesbiljetten till ’etablissemanget’). Men sociologi är föga mer än summan av enskilda människors psyko­logi. När feghet och undfallenhet breder ut sig beror det ytterst på att enskilda människor är fega och und­fallande.

Fast visst är det konstigt att jag ska behöva svara Filip här och föra SvD:s talan? Borde inte den uppgiften åvila SvD:s redaktion?

Samuelsson är oförskämd och lider av förföljelsemani

När jag bläddrade i gamla pärmar fick jag av händelse syn på en korrespondens som kanske kan bidra till att kasta ljus över frågan ”Vad har SvD mot POS?”

Bakgrunden är att Christian Gergils (på den tiden drivande inom den s.k. ”Frihets”fronten) i september 1992 gavs frikostigt med utrymme på SvD:s kultursida att plädera för ”anarkokapitalismen”. Jag och Filip Björ­ner (och några personer till) skrev motinlägg mot Gergils; allt som publicerades av detta var en kort replik från Filip. (Inläggen är för långa att återge här, men de finns samlade i en pamflett under rubriken ”Frihet från att kritisera ‘Frihets’fronten” som kan beställas från mig för det facila priset av 10 kr.) Nu avslutade jag mitt eget inlägg med följande PS: ”Bry er inte om att skriva någon refuseringsmotivering när ni skickar tillbaka det här. Jag kommer ändå bara att ta illa vid mig av den bottenlösa ohederligheten i den.” Detta gav upphov till ett meningsutbyte mellan mig och dåvarande kulturredaktören Lars Lönnroth:

LL till POS: Även om Ni skrivit att Ni inte vill ha någon refuseringsmotivering, bör jag nog klargöra, att vi naturligtvis inte alls är eniga med Gergils men tycker att debatten får vara avslutad i och med [P.C.] Jersilds svar. En stor allmän debatt om kapitalismen och nyliberalismen har vi inte plats för mitt i boksäsongen.

POS till LL: Tack för Ert svar, men jag förstår uppriktigt sagt inte vitsen med det. Det enkla faktum är ju att SvD:s kul­tursida aldrig någonsin skulle publicera någonting jag (eller någon likasinnad) skriver, oavsett vilken ”säsong” det är. Så varför inte säga det med en gång, i stället för att ständigt fabricera nya färska undanflykter? Det spelar ju ingen som helst roll i sammanhanget om det är boksäsong eller någon annan ”säsong” som påstås stå i vägen. Och det var förresten precis det jag menade med ”bottenlös ohederlighet”: undanflykterna växlar precis som färgerna på en kameleont; den underliggande falskheten förblir konstant.

Tror Ni jag överdriver? För all del, vad hände förra gången jag skrev något mot Christian Gergils? Jag fick det tillbaka med standardmotiveringen: det där har vi diskuterat så länge att ämnet är uttröskat (detta efter en enda replik till Gergils, som på köpet i stort sett höll med honom). Men när en kamrat till mig [Henrik Unné] sedan skrev och undrade varför Gergils aldrig fick något rationellt bemötande, fick han till svar att det inte hade kommit några sådana inlägg. Och detta svar kom från samme person som tidigare refuserat mitt inlägg. Ni får faktiskt ursäkta mig om jag tar illa vid mig av att behöva utsättas för den här sortens skamlös lögnaktighet.

Det är förstås inte nödvändigt för mig att utsätta mig för den här sortens obehag överhuvudtaget. Och Ni ska sannerligen inte tro att jag gör det för mitt höga nöjes skull. (Jag skulle vara gladast om jag slapp ha med Er och Era gelikar att göra.) Tyvärr är det emellertid nödvändigt att avslöja och blottlägga ”Frihets”fronten exakt för vad den är: en gigantisk bluff. Denna ”front” poserar som frihetens och kapitalismens ende konsekvente försvarare, samtidigt som den pläderar för något som är kapitalismens raka motsats (anarkism). Och Ni är uppenbarligen helt tillfreds med att hjälpa hr Gergils att sprida denna bluff, utan att bli bemött eller avslöjad. (Att låta en socialist eller anhängare av välfärdsstaten skriva och säga att detta strider mot socialismens eller välfärdsstatens idéer är uppenbarligen inget bemötande: det visar bara att Ni förstår att ett falskt mynt har två sidor, men det gör Er inte till något annat och bättre än falskmyntare eller vidarebefordrare av falska mynt.)

Det är bara ytterligare ett utslag av intellektuell ohederlighet från er sida, när Ni skriver att ”vi naturligtvis inte alls är eniga med Gergils”. Som jag faktiskt förklarade i det inlägg Ni refuserade (och jag tänker inte upp­repa allt som stod i det), råder det ingen fundamental oenighet alls mellan Gergils idéer och den som trumpetas ut på alla håll och kanter: att alternativet till vår förvuxna välfärdsstat är ren (och blodig) anarki.

Med all vänlighet jag kan uppbringa.

LL till POS:Min bäste oförskämde herre!

Refuseringar hör tyvärr till de nödvändiga rutinerna på en kulturredaktion. Av de cirka tiotalet repliker på Gergils artikel som kom till redaktionen tvingades vi refusera alla utom en (publicerad häromdagen). Ingen av de refuserade utom Ni har inbillat sig att refusen berodde på något slags åsiktsförföljelse från vår sida. Er reak­tion måste nog därför betecknas som något överilad, för att uttrycka det milt.

POS till LL: Ren översittarmentalitet. Du bestrider inte de fakta jag lagt fram, och Du försöker inte bemöta min argu­menta­tion. Allt som kan urskiljas i ovanstående är ett tämligen klumpigt försök att ifrågasätta min mentala hälsa. Detta är så mycket mer opåkallat som jag faktiskt erbjudit Dig att refusera vad jag skriver utan att alls motivera det.

All vidare korrespondens från SvD kommer att returneras oöppnad. [Och det har den också gjort, alltsedan dess.]

Kommentar: Att jag är oförskämd mot Lönnroth vore jag den siste att förneka. Översittarfasoner förtjänar inget annat än ett oförskämt bemötande. Men insinuationen att jag skulle lida av någon sorts förföljelsemani är alltför oför­skämd för att lämnas obemött. Jag har full förståelse för att en kultursida inte har utrymme för allt som skickas in. Och jag har inte fordrat att bli publicerad, bara påpekat ohederligheten i undanflykterna. Det enda jag kan tillägga är att det minsann inte råder någon platsbrist när det gäller att publicera Gergils – och inte heller när det gällt att publicera skribenter som förespråkar slakt på oskyldiga (Torbjörn Tännsjö) eller försvarat massa­kern på Himmelska Fridens Torg (Jan Myrdal) eller öst dynga över Ayn Rand (Sven-Eric Liedman, Merete Mazzarella, Cecilia Stegö-Chiló). Det är falskspelet och de dubbla måttstockarna som upprör mig, ingenting annat – allra minst då en sådan skitsak som att min egen fåfänga skulle kunna bli sårad. Jag har inga problem med att tygla min fåfänga; vad jag ibland kan ha problem med är att tygla min vrede.

Vänd på frågan!

Filip har inte fått någon respons på sin fråga vad SvD har emot mig och lär nog inte få det heller. Det vore därför värt att vända på frågan och undra varför SvD sätter skribenter som Merete Mazzarella och Johan Norberg så mycket högre.

Mazzarella stämplade t.ex. i sin understreckare 30.10.00 Ayn Rands beundrare i klump som ”tänkande icke-intellektuella”. Vad vi skulle vilja veta är väl om SvD:s redaktion menar att jag och Filip Björner och andra ur ”vårt läger” som yttrat sig här är renons på all intellektualitet? Betraktas vi som en sorts bysnillen som inte hör hemma i de fina intellektuella salongerna?

Mazzarella utgöt sig i samma understreckare om Ayn Rands ”måttlösa Nietzschebeundran”. Jag besvarade henne faktiskt på den punkten och belade med citat precis vad Ayn Rand ansåg om Nietzsche. Hennes på­stådda ”Nietzschebeundran” är en fet lögn och blir inte mer sann av att bara feta lögnare har lov att uttala sig om henne på kultursidorna. (Understreckarredaktör vid denna tidpunkt var, om jag inte missminner mig, Kay Glans.)

Johan Norberg, som kanske ses som ”Randexpert” med något större rätt än Mazzarella (jag tror inte Mazza­rella läst ett ord av Ayn Rand, utan bara förlitar sig till skvallerbyttor som i sin tur skriver av andra skvaller­byttor), presenterade en hel provkarta på bisarra missuppfattningar i sin understreckare 15.2.01, och den prov­kartan har jag utförligt bemött. Vad som är intressant här är att han betraktar mig och Filip och likasinnade som de främsta hindren för att göra Ayn Rands idéer kända och accepterade – för vi är ”djupt fundamentalis­tiska och skriver under på allt hon sagt”, vilket faktiskt bara är ett besynnerligt sätt att tala om att vi (efter bästa förmåga) vinnlägger oss om att återge hennes idéer korrekt.

Norberg hasplar också ur sig sådant som att ”vi fundamentalister” ska släpas till dialog med våra veder­sakare, ”kicking and screaming, if necessary”. Men detta är uppenbarligen en retorisk figur som han själv inte tar på ringaste allvar. För han har ju inte ställt upp här och besvarat en enda av våra invändningar (att debatten är igång kan knappast ha gått hans näsa förbi). Hittills har vi vare sig sett honom skrika eller sparka, än mindre då försöka bemöta oss på ett lugnt och sansat sätt.

Varför SvD inte gillar mig är kanske mindre intressant. Det är tidningens omåttliga förtjusning i Mazzarella och Norberg och likasinnade som fordrar en förklaring.

Stickspår och stickspår

Filip menade att Johan Norbergs person är ett stickspår i just denna debatt.

Jovisst, Johan Norberg är säkert ett stickspår. Men är inte POS också ett stickspår? Jag vill inte förneka att jag är den viktigaste personen i mitt eget liv, men det finns ju ingen anledning för SvD att ta samma perspektiv.

Huvudpersonen i dramat är nog ändå Ayn Rand. Att du och jag och några andra behandlats illa och refuse­rats av SvD på dubiösa grunder kan väl delvis bero på att vi uttrycker oss grumligt och oklart och kanske inte alltid är så ”fina i kanten”, men det har säkert också en hel del att göra med att vi är fullständigt devota Rand­beundrare, och devota Randbeundrare ska helt enkelt inte släppas fram. Ingen människa borde ens läsa Ayn Rand, om vi ska tro Merete Mazzarella, än mindre då uppskatta henne och ge uttryck för sin uppskattning.

Människors reaktion på Ayn Rand är ju så förfärligt olika. Det finns somliga som uppfattar hennes romaner som romankonstens absoluta höjdpunkt, medan andra förhåller sig rätt likgiltiga och andra åter betraktar dem som sämsta sortens kiosklitteratur. Och det är i och för sig inte så märkligt: människor svarar på konst i enlig­het med sin egen livskänsla, och alla kan inte ha samma livskänsla. Vad som är underligt är att endast den tredje av ovan nämnda kategorier har lov att yttra sig i kulturens s.k. finrum: tidningars och tidskrifters kultur­sidor eller Bibliotekstjänsts ”sambindningslista” (som är normerande för bibliotekens bokinköp). Den kategorin befinner sig faktiskt i klar minoritet bland läsarna!

Så kanske du eller jag eller någon annan borde initiera en ny debatt: ”Vad har finkulturen emot Ayn Rand?”

Sedelärande berättelse

Skrivet med anledning av att ett par debattörer (f.ö. inte alls fientligt inställda) tyckte att mitt ordval ibland var mindre lämpligt och kontraproduktivt, ifall jag vill bli publicerad.

För några år sedan drog jag igång en debatt i lokalpressen med en marxist om kapitalism vs. socialism. Jag försökte resonera och marxisten försökte förödmjuka mig (marxister debatterar alltid på det sättet, och det finns skäl till det). Först kallade han mig en lus som han tänkte krossa under sin skosula, och när det inte skrämde vettet ur mig påstod han att jag krupit upp i mitt eget arsel och försvunnit. I en fri debatt, sådan som vi har här, skulle detta inte varit mycket att orda om. Men nu var den här marxisten också anställd vid samma tidning där debatten fördes och kunde bestämma var streck skulle sättas, vilket han också gjorde.

Jag klagade hos chefredaktören; det hade ingen effekt. Då gick jag vidare och anmälde saken till Allmänhe­tens Pressombudsman; jag ville testa vad de pressetiska reglerna egentligen är värda. Pressombudsmannen me­nade att det var helt OK att påstå att jag krupit upp och försvunnit i mitt eget arsel. Jag överklagade till Pres­sens Opinionsnämnd; samma besked där.

Vad ska man dra för slutsats? Att våra journalister, inbegripet journalistkårens egna etiska nämnder, samt­liga ägnar sig åt att krypa upp och gömma sig i varandras… åh, förlåt, så får man väl inte skriva? Att de borstar varandras ryggar heter det förstås! Och att vilka verbala svinaktigheter som helst går an, så länge det bara är journalistkåren själv som ägnar sig åt dem.

Det finns paralleller med mitt brev till Cecilia Stegö-Chiló. (Det var förresten ett personligt brev, inte ett debattinlägg avsett att publiceras. Men det har väl blivit ett debattinlägg nu, i och med att jag lagt ut det på min hemsida.) Både Kirderf[18] och Ola har hängt upp sig på att jag kallar henne en ”tämligen självrättfärdig hynda”. Men bakgrunden var ju faktiskt att fru Stegö-Chiló själv kallat Ayn Rand en ”tämligen självupptagen[19] romanförfattarinna”, plus diverse andra oegentligheter som jag redovisat. En mig närstående person hävdar att hyndor är rara, och att ”hynda” därför inte är ett dugg förolämpande. Men ”tämligen självupptagen” är det. Så frågan är fortfarande varför det är jag som ska anklagas när jag bara returnerar förolämpningen?

Jag kan medge att ett sådant här utbyte av skällsord inte är särskilt produktivt och (som debattredaktörer älskar att säga när de refuserar ett inlägg) ”inte för debatten framåt”. Men i det här fallet hade ju locket lagts på debatten innan den ens börjat. Saken handlade om att fru Stegö-Chiló skulle få baktala Ayn Rand i SvD helt oemotsagd. Hur skulle jag kunna komma med något produktivt i det läget?

Och får jag bara diskutera offentligt (som det verkar som att jag får nu) ska jag väl inte behöva skälla ut folk privat.


Min översättning av Själviskhetens dygd

Detta finns utlagt separat.


[1]) Syftar förstås på Aristoteles.

[2]) Ett annat exempel är förstås vad som händer när James Taggart i Atlas Shrugged får högsta ledningen för Taggart Transcontinental.

[3]) Man kan alltid hitta exempel i Atlas. Ta scenen i början av del 3 där Andrew Stockton har konkurrerat ut dalens smed – som nu i stället kan ägna mer tid åt det han är bäst på: skulptur – och sin tur glädjer sig åt att så småningom få bli utkonkurrerad av Hank Rearden.

[4]) Det här är förstås för exemplets skull. Jag har naturligtvis ingen tanke på att slå ihjäl någon av dessa värda herrar. Det finns vikti­gare saker att syssla med!

[5]) När jag använder uttrycket ”ärans män” är det en allusion på Marcus Antonius liktal i Shakespeares Julius Caesar.

[6]) Mer om Rothbard – speciellt om hans inställning till kommunismen och till Sovjetunionen – i pamfletten ”’Debatt’ i Contra”, som kan beställas från mig för 10 kr.

[7]) Se också ”Några kommentarer om anarkokapitalismen” i Nattväktaren årg. 3: nr 6, där jag bl.a. bemöter en variant av ”anarko­kapitalismens” huvudargument. – Om någon undrar vad Böhm-Bawerk sagt om Marx: i Karl Marx and the Close of His System (Zum Ab­schluss des Marxschen Systems) menar Böhm-Bawerk att Marx system i Das Kapital är internt motsägelsefritt; det är bara det att ut­gångspunkterna är alldeles felaktiga och därför blir slutsatserna också med logisk nödvändighet uppåt väggarna. Och det beror på att hans system ”inte har närkontakt med fakta”. (Det är sådana kommentarer som ibland får mig att tro att Böhm-Bawerk var objekti­vist…)

[8]) Se återigen pamfletten ”’Debatt i Contra”.

[9]) I For A New Liberty hävdar Rothbard att Ibofolket i Nigeria haft ett ”samhälle utan stat”. Om det är statslöshet, och inte en stark nattväktarstat, som fordras för kapitalism, måste man ju fråga sig varför kapita­lismen då uppstått i det jämförelsevis etatistiska Europa och USA, och inte i det anarkistiska Nigeria? Någon sådan fråga ställer sig inte Rothbard.

[10]) Libertarianism: The Perversion of Liberty.

[11]) Jag kollade Andreas Agoranders hemsida och hittade en riktigt bra uppsats med titeln ”Moral, altruism och egoism”, huvudsakli­gen grundad på Ayn Rands idéer. Andreas är 18 år gammal, och jag skulle vara stolt om jag skrivit något så bra vid den åldern.

[12]) Och dessutom är det en psykologisk projicering. Folk som anklagar objektivister ”i klump” för att bara kunna ”rabbla Rand” är samt och synnerligen själva ”mantrarabblare”, och kan inte tänka sig att någon skulle kunna vara något annat. (Jämför min anmärk­ning om subjektivism tidigare.)

[13]) I mitt nätinlägg skrev jag ”kalkhaltig” och upptäckte inte felskrivningen förrän nu.

[14]) Jag skämtar inte. Personen ifråga har framfört sådana uppfattningar. Han tycker uppenbarligen också att han är rätt smart när han gör det.

[15]) Bogren är en synnerligen flitig debattör på SvD:s debattforum. Han är bra, dessutom.

[16]) Den här liknelsen har jag ju använt förr (och hela inlägget är i stort sett en upprepning av saker jag skrivit tidigare). Men den här gången var det en meddebattör som lyfte på hatten för det.

[17]) Ayn Rand tar upp detta i Introduction to Objectivist Epistemology, kap. 1: ”Vad som krävs av ett standardmått är: […] att det, när det väl valts, förblir oföränderligt och absolut närhelst det används.” Men saken är väl ändå närmast självklar?

[18]) Det förekommer en del fantasifulla signaturer på nätet. ”Kirderf” ska läsas baklänges.

[19]) En småsak: i nätinlägget skrev jag ”självrättfärdig” här i stället för ”självupptagen”.

Annonser