Årgång 4, nummer 1 (våren 2001)

Det mesta av materialet i detta nummer har tidigare stått att läsa på Nattväktarens hemsida, men jag har gjort en del smärre tillägg och redigeringar. Det sista avsnittet, ”Tännsjö i Smedjan” kommer från en debatt på nättidskriften Smedjan.

Ayn Rand och Friedrich Nietzsche

Ayn_Rand1Friedrich NietzscheMed ojämna mellanrum, interfolierade av tystnad, händer det att någon intellektuell – någon uppburen professor från något citadell av lärdom – öser ut sitt förakt över Ayn Rand på någon kultursida eller i någon annan finkulturell publikation. Det senaste, men säkert inte det sista, exemplet är en understreckare i SvD 31 oktober 2000, signerad Merete Mazzarella. Dessa utgjutelser är sig alla förunderligt lika. Man garderar sig på förhand mot kritik genom att stämpla och ”fula ut” Ayn Rands beundrare med något pejorativt epitet (i Mazzarellas fall ”tänkande icke-intellektuella”[1]); undantagslöst undviker man att diskutera Ayn Rands egna idéer och identifierar henne i stället med Friedrich Nietzsche – antagligen för att få henne att framstå som en eländig epigon, inte som den nydanande och banbrytande tänkare hon faktiskt är. Inte för att jag tror att det tjänar någonting till[2], men jag vill gärna utreda exakt hur det förhåller sig med hennes förhållande till Nietzsche; hu­vudsakligen tänker jag göra det med direkta citat som talar för sig själva.

För att börja med det biografiska:

I Barbara Brandens biografiska essä om Ayn Rand, som grundar sig på ingående intervjuer och som ingår i Nathaniel Brandens Who is Ayn Rand? (1962), läser man följande:

Under sina filosofistudier upptäckte hon Nietzsches Så talade Zarathustra. Eftersom Nietzsche vördade det heroiska hos män­niskan, eftersom han försvarade individualismen och föraktade altruismen, trodde hon att hon hade funnit en andlig bunds­förvant. Men hon blev illa berörd av implikationen att en stor människa skulle söka makt, inte över naturen utan över andra människor; att härska, ansåg hon, var en ovärdig sysselsättning för en hjälte; en hjälte skulle inte förnedra sig genom att tillbringa sin tid med att förslava andra.

Allteftersom hon läste vidare i Nietzsches skrifter förbyttes hennes hopp gradvis i besvikelse. Och när hon i Tragedins födelse upptäckte en öppen förkastelsedom över förnuftet, visste hon att varje värde hon kunde tänkas finna i hans verk endast kunde vara partiellt och selektivt; hon såg att i sina grundpremisser var hon och Nietzsche filosofiska motsatser.

Alan Gotthelf (en tänkande icke-intellektuell som förtjänar sitt levebröd på att forska i Aristoteles filosofi, därtill ursprungligen inspirerad av Ayn Rands beundran för Aristoteles) säger i stort sett detsamma i sin bok On Ayn Rand (Wadsworth Philosophers Series, 2000).

I förordet till Journals of Ayn Rand (postumt utgiven 1997) skriver Leonard Peikoff:

Ayn Rands första anteckningar avslöjar ett inflytande från Nietzsche i form av små droppar av subjektivism och av idén att hjäl­tarna bland människor har medfödd storhet till skillnad från de medfött korrupta massorna som endast förtjänar bitterhet och dominans från sina herrar. Inget av detta sägs klart ut, men sådana idéer dyker upp här och var mellan raderna.

Det är instruktivt att de hur dessa små droppar – varenda en av dem – dunstar bort utan att något blir kvar allteftersom Ayn Rands egna principer träder fram i solskenet och blir uttryckligt formulerade; detta är ett perfekt exempel på hur vetenskapen (förnuftet) fungerar självkorrigerande. Sedan hon kommit fram till en definition på ”förnuft” försvinner subjektivismen; efter hennes analys av individens rättigheter är ”dominansen” borta; sedan hon fattat viljans natur säger hon inget mer om ”medfödd” andlig resning.

I början av 30-årsåldern hade Ayn Rand tänkt sig ur varje element av nietzscheanism. Med Urkällan är det enda spår som finns kvar i Dominiques och Wynands karaktärer; deras bitterhet mot världen bevisas av Roark vara ett kardinalfel. Efter Ur­källan är Nietzsche inte ens ett misstag som behöver vederläggas; allt som finns kvar är ren Ayn Rand.

Leonard Peikoff – ifall namnet skulle vara obekant för våra lärda professorer – är en tänkande icke-intellek­tuell som trots sin bristande intellektualitet lyckats bli FD på en avhandling om motsägelse­lagens ontologiska status (och om detta låter motsägelsefullt är det väl någon premiss som behöver omprövas, någonstans, i nå­gons hjärna). Han betraktas också, med viss rätt, som ledande expert på Ayn Rands filosofi.[3]

Låt oss nu försöka se vad det var som fick Ayn Rand att initialt känna sig dragen till Nietzsche för att sedan ta avstånd från honom.

I förordet till 25-årsupplagan av The Fountainhead (Urkällan) kan man läsa följande:

Det kanske bästa sättet att förmedla Urkällans livskänsla är med det citat som stått överst i mitt manuskript men som jag tog bort i den avslutade publicerade boken. Med denna möjlighet att förklara mig vill jag gärna föra in det igen.

Jag tog bort det därför att jag är djupt oenig med författarens, Friedrich Nietzsches, filosofi. Filosofiskt är Nietzsche mystiker och irrationalist. Hans metafysik består av ett något ”byronskt” och mystiskt ”illvilligt” universum; hans kunskaps­teori under­ordnar förnuftet under ”viljan”, eller känslan eller instinkten eller blodet eller medfödda karaktärsdygder. Men som diktare pro­jicerar han stundtals (om än inte konsekvent) en magnifik känsla för människans storhet, uttryckt i emotionella, inte intellek­tuella, termer.

Detta är speciellt sant om det citat jag valt. Jag kunde inte skriva under på dess bokstavliga innebörd: det förkunnar en oför­svarbar lära – psykologisk determinism. Men om man tar det som en poetisk projicering av ett känslotillstånd (och om man in­tellektuellt byter ut begreppet medfödd ”grundläggande visshet” mot begreppet förvärvad ”grundläggande premiss”) – då för­medlar detta citat det inre tillståndet av upphöjd självaktning – och sammanfattar de emotionella konsekvenser för vilka Urkällan ger den rationella filosofiska grunden:

”Det är inte verken, det är tron, som här är avgörande och som här bestämmer rangordningen, för att återigen använda en gammal religiös formel i en ny och djupare innebörd: någon grundläggande visshet som en förnäm själ hyser om sig själv, något som inte låter sig sökas, inte låter sig finnas och kanske inte heller låter sig förloras. – Den förnäma själen hyser vördnad för sig själv.” (Friedrich Nietzsche, Bortom gott och ont.)

Den skillnad mellan Rand och Nietzsche som alla bör känna till – även de som har den ytligaste kännedom om Ayn Rands idéer – är att Nietzsche visserligen avvisade altruismen men hamnade på avigan av samma falska mynt genom att plädera för en ”egoism” som går ut på att förtrycka och/eller förslava andra. Jag citerar ur inledningen till Själviskhetens dygd:

[”N]ietzscheanska egoister” [är i själva verket] en produkt av den altruistiska moralen och utgör den andra sidan av det altruis­tiska myntet: de som tror att varje handling, oavsett dess natur, är god om avsikten är att gagna en själv. Precis som tillfreds­ställandet av andras irrationella önskningar inte är något kriterium på moraliskt värde, är inte heller tillfredsställandet av ens egna irrationella önskningar något sådant kriterium. Moralen är inte någon tävlan mellan nycker.

Och ur titelessän till För den nye intellektuelle:

Nietzsches revolt mot altruismen bestod i att ersätta ens egen uppoffring för andra med andras uppoffring för en själv. Han för­kunnade att idealmänniskan inte drivs av förnuftet, utan av sitt ”blod”, av sina medfödda instinkter, känslor och maktvilja – att hon av födseln är förutbestämd att härska över andra och offra dem för sig själv, medan de av födseln är förutbestämda att vara hennes offer och slavar – att förnuft, logik och principer är fåfängliga och försvagande, att moralen är onyttig, att ”övermän­niskan” står ”bortom gott och ont”, att hon är ett ”rovdjur” vars yttersta måttstock inte är något annat än hennes egna nycker. Alltså bestod Nietzsches förkastande av Häxdoktorn i att upphöja Attila till ett moraliskt ideal – vilket betydde: att i dubbel måtto avträda moralen till Häxdoktorn.

Och slutligen, vad gäller Nietzsches syn på förnuftets roll:

I Tragedins födelse hävdar Nietzsche att han iakttagit två motsatta beståndsdelar i de grekiska tragedierna, vilka han såg som två metafysiska principer inneboende i verklighetens natur; han gav dem namn efter två grekiska gudar: Apollon, ljusets gud, och Dionysos, vinets gud. Apollon är i Nietzsches metafysik symbolen för skönhet, ordning, visdom, effektivitet (även om Nietzsche svävar på målet i fråga om det sistnämnda) – m.a.o. förnuftets symbol. Dionysos är rusets symbol eller, rättare sagt, Nietzsche anger ruset som sin identifikation av vad Dionysos står för: vilda, ursprungliga känslor, orgiastisk glädje, människans mörka, vilda, obegripliga beståndsdel – m.a.o. känslans symbol.

Apollon är enligt Nietzsche en nödvändig beståndsdel, men en opålitlig och därför underlägsen vägvisare i tillvaron, som ger människan en ytlig verklighetsuppfattning, en illusion av ett ordnat universum. Dionysos är den fria, obundna anden som – ge­nom en mystisk intuition framkallad av vin och droger – erbjuder människan en djupare vision av en annan sorts verklighet, och är därför den överlägsne. Och – vilket visar att Nietzsche klart och tydligt visste vad han talade om, fastän han för säkerhets skull valde att uttrycka det på ett drucket dionysiskt sätt – Apollon representerar individualitetens princip, medan Dionysos leder människan till ”fullkomlig självförglömmelse” och till sammansmältning med naturens ”enhet”. (De som vid en ytlig läsning tar Nietzsche som en förespråkare av individualism torde lägga märke till detta.) (”Apollon och Dionysos” i The New Left: The Anti-Industrial Revolution, sv. övers. i Objektivistisk skriftserie nr 31.)[4]

Detta borde vara nog.

Om nu våra intellektuella vore hederliga skulle de, efter att ha fått denna information, erkänna att de begått ett misstag; de skulle ta tillbaka vad de sagt om Ayn Rands ”måttlösa Nietzschebeundran”, och de skulle lova att åtminstone försöka sätta sig in i hennes egna idéer innan de nästa gång fäller ett expertutlåtande (och lyfter honorar för det).[5] Men gör de det? Kommer de att göra det den här gången? Jag tvivlar. De saker jag nämnt här har påpekats förr, både av mig och av andra Randkännare, och det har aldrig haft någon effekt. Och jag tror det finns en förklaring.

Dessa intellektuella må tala hur föraktfullt de vill om Nietzsches ”övermänniskoideal”, men det finns en aspekt av hans filosofi som de själva allesammans accepterar, och det är just den ”dionysiska” aspekten, Nietz­sches misstro mot vetandet och förnuftet. Detta är ett genomgående ledmotiv i Nietzsches skrifter, och man kan nästan slå upp dem på måfå för att finna belägg. Att ett omdöme är falskt, skriver han t.ex. i Bortom gott och ont, är ingen invändning mot omdömet; ett omdöme kan mycket väl vara falskt och ändå vara ”livsbefrämjande, livsuppehållande, artuppehållande, kanske till och med artförädlande”. Allt detta ”förnuftsprat” är enligt Nietz­sche egentligen bara en förtäckt maktkamp; världen behärskas som bekant, enligt Nietzsche, av ”viljan till makt”. Och samma maktvilja behärskar då självfallet också våra intellektuella: den tar sig det uttrycket att de till varje pris måste försvara sina uppnådda positioner – vid sina universitet, på sina kultursidor, eller var det vara må. Den som kommer med ”nya tavlor” (för att låna Nietzsches uttryck) ses som ett hot. Men Nietzsche kan åtminstone invagga dem i en bedräglig trygghet: om allt går ut på makt är väl vår maktlystnad inte värre än alla andras? Ayn Rand är ett mycket större hot – eftersom just detta är den aspekt av Nietzsche som hon be­stämt avvisar: Ayn Rand lämnar inte minsta kryphål för maktlystnaden. Därför är också våra intellektuellas hat emot henne så mycket starkare och så mycket illvilligare än det ljumma avståndstagandet från Nietzsche. Och det faller av sig självt att om dessa intellektuella delar Nietzsches syn att ”sanningskärlek” eller ”sannings­lidelse” är en chimär, då spelar det inte heller någon större roll för dem om de far med sanning eller med lögn, när det handlar om att försvara sina positioner.

Fast jag kanske har fel? Kanske dessa intellektuella bara är oinformerade och kommer att be om ursäkt nu när de är bättre informerade? Bevisa det för mig! Det skulle göra mycket för att bota min ingrodda misstro mot den akademiska världen.

19 november 2000

Artikeln tillställd SvD, som självfallet inte publicerade den.

Några kortare inlägg

Två personer (Per Nilsson och Henrik Jordahl) skrev till SvD och protesterade mot Mazzarellas understreckare.

Suckande läser jag igenom SvD:s understreckare den 31 oktober och finner att professor Mazzarella likt alla andra som får spaltutrymme i de större tidningarna väljer att smutskasta Ayn Rand istället för att skriva något sakligt om henne. Vanligtvis brukar man välja taktiken att försöka tiga ihjäl Rands idéer genom att helt sonika låtsas som om hon inte fanns (trots böckernas popularitet). När hon för en gångs skull nämns så blandas innehållet i artikeln bestående av en rad slag under bältet med rena felaktigheter.

Ett av de vulgäraste misstagen är då Mazzarella beskyller Rand för att ha utvecklat en slags ”Nietzsche­beundran”. Jag vet inte hur djup analys som har gjorts av Rands filosofi i det här fallet, men uppenbarligen är den långt ifrån tillräcklig för att ens kunna klarlägga de mest elementära delarna. Objektivismen erbjuder i själva verket den direkta motsatsen till de flesta av nihilisternas idéer. Det enda som de har gemensamt är att båda sidor säger sig förespråka individualism, men i själva verket lägger de helt olika betydelse i ordet och syftar således på två skilda begrepp. Det nietzscheanska idealet tillåter den så kallade ”övermänniskan” att hänsyns­löst ställa sig över rätt och fel och utnyttja andra människor. I likhet med altruismen har nihilismen en etik som går ut på att någon måste offras – frågan är bara vem. Valet står bara mellan om det är ädlast att offra någon annan eller självmant offra sig själv. Ayn Rand observerade felaktigheten i denna dikotomi och förespråkade istället en individualism på helt andra villkor, där ingen ska offras. Det är ingen slump att de som har förstått hennes böcker och beundrar henne säger att hon utmanar tusentals år av västerländskt tänkande, inklusive herre/slav-förhållandet som anses råda av många idag.

Därefter utmålas Rand som en hård elitist som enbart tänker på de mest intelligenta och produktiva, men även här görs en vantolkning. Observera att i boken The Fountainhead är det ej de med hög social status och omedelbar framgång som författaren har tagit parti för. Tvärtom lever huvudpersonen under perioder av histo­rien mycket knapert och ej heller dennes vänner har det speciellt gott ställt. Det verkar uppenbarligen som om artikelförfattaren totalt har missat budskapet i Rands böcker. Jag antar att vederbörande inte har intresse av att sätta sig in ordentligt i ämnet, men till läsarna vill jag ändå varmt rekommendera att läsa Rands skönlitterära böcker The Fountainhead och Atlas Shrugged med omsorg. Även Leonard Peikoffs sammanfattning av filosofin i boken Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand kan vara en bra informationskälla om ni själva vill studera vilka unika tankar som Rand faktiskt presenterade.

För övrigt undrar jag hur en tidning med SvD:s anseende kan publicera direkta förtal av detta slag. Föro­lämpningar såsom ”tänkande icke-intellektuella” och avsiktligt provocerande jämförelser med religiösa fanatiker är naturligtvis ingenting som är brukligt då man på ett seriöst sätt ska skriva om en författare. Men jag antar dessvärre att man inte hade några sådana intentioner.

Per Nilsson
studerande, Linköping

Ej publicerat.

Att hitta osakligheter i Svenska Dagbladet är något som irriterar mig mycket. Jag tycker inte att en tidning med höga krav på saklighet borde ha antagit Merete Mazzarellas understreckare den 31 oktober i sitt pub­licerade skick. Anledningen är att Mazzarella behandlar författarinnan och filosofen Ayn Rand på ett sätt som hör hemma i kvällspressen. Eftersom Rands filosofi, objektivismen, bygger just på saklighet (överensstämmelse med verkligheten) var det både komiskt och tragiskt att läsa den fullständigt osakliga nedsabling av Rand som Mazzarella tryckt in i sin artikel. Utan att Mazzarella på något ställe motiverar varför får vi bland annat veta att Rands alster tillhör ”böcker som ingen människa borde läsa” och ”inte… nånsin kommer att få plats i någon litterär kanon”. Det mesta som Mazzarella skriver går egentligen inte att bemöta. Ayn Rands personlighet eller kärleksaffärer är helt enkelt inte relevanta vid bedömningen av hennes verk. Det som däremot går att bemöta är påståendet om hennes Nietzschebeundran. Var och en som läst Rand vet att hon på flera ställen tydligt tar avstånd från Nietzsches idéer. Speciellt förkastar hon den falska dikotomi som ofta uppställs mellan socialis­mens uppmaning att offra sig för andra och Nietzsches uppmaning att offra andra för sig själv. Att utelämna detta faktum är inte direkt ett tecken på saklighet.

Henrik Jordahl
doktorand i nationalekonomi, Uppsala

Publicerat (med en smärre strykning) på SvD:s insändarsida 21.11.00. Jag skrev följande svar:

Henrik Jordahl ska ha ett varmt tack för sin insändare om Rand och Nietzsche i SvD 21.11. Och det gläder mig att SvD äntligen tar in genmälen på all desinformation som sprids om Ayn Rand. Det är på tiden!

En annan uppgift som upprepas till leda är att Ayn Rand skulle ha varit ”libertarian”, fastän hon åtskilliga gånger tog kraftigt avstånd från den ”libertarianska” rörelsen (p.g.a. att det i grund och botten inte är kapita­lism den förespråkar, utan anarkism).

Ett annat stycke desinformation som jag sett i SvD:s spalter är att hon skulle använt sig av en Hegelinspire­rad ”dialektisk” metod i sitt tänkande, detta fastän Hegel var en de filosofer hon allra skarpast tog avstånd ifrån.[6]

Folk som skriver om Ayn Rand i våra tidningar bryr sig uppenbarligen inte om att kontrollera de mest ele­mentära fakta innan de fattar pennan. Vi har ett tyskt lånord som beskriver attityden: besserwisser.

De estetiska ”omdömena” om Ayn Rands romaner är inte bättre de. Jag ska inte käbbla om dessa ”om­dömen”, för de fyller mig med avsmak. (Jag har inget emot Homeros; men Ayn Rand är bättre.) Ayn Rand är förmodligen den av 1900-talets författare som vunnit störst uppskattning hos den breda allmänheten, åtmin­stone i USA[7]. Hur rimmar det med den evinnerliga beskyllningen för ”elitism”? Och vilka är det som kommer med beskyllningen? Folket? Eller ”eliten”[8]?

21 november 2000

Ej publicerat.

PS.SvD-medarbetaren Mattias Lundbäck skrev en kolumn, publicerad i SvD 28.1.01, som handlade om Alan Greenspan och hans förhållande till Ayn Rand. Kolumnen var inte fientlig och relativt saklig. Mina synpunkter följer nedan:

I jämförelse med all dynga som under årens lopp östs över Ayn Rand och hennes filosofi i SvD (från Sven-Eric Liedmans ”recension” av Och världen skälvde 1986 till den understreckare av en begravnings­hyena som publi­cerades 31 oktober 2000) var Mattias Lundbäcks kolumn (28 januari 01) välgörande saklig. Jag vill ändå rätta till några vilseledande formuleringar:

  1. Oavsett hur mycket diverse ”libertarianer” försöker vränga till saken är objektivismen minst av allt nå­gon ”statskritisk” filosofi, om nu ”statskritisk” ska betyda att man är emot allt vad stat heter. Objektivismen förespråkar en ”nattväktarstat”.
  2. Vilka var de där ”fem ledande objektivisterna”? Bortsett från att Ayn Rand fram till 1968 betraktade Nathaniel Branden som sin ”intellektuelle arvtagare” känner jag inte till att hon skulle ha etablerat någon sorts rangordning bland sina anhängare.
  3. Det må vara att Alan Greenspan säger sig aldrig ha tagit avstånd från objektivismen eller säger sig fort­farande vara objektivist. Men det märks inte mycket av det i hans handlande. T.ex. har han inte gjort nå­gonting för att införa guldmyntfot och t.o.m. kommit med ut­talanden i ämnet som går stick i stäv mot vad han själv skrev på 60-talet. Och när han till­frågades om saken i samband med att han fick jobbet som riks­bankschef, svarade han att han inte tar med sig sina personliga uppfattningar i ämbetet. – Jag tror säkert Greenspan gör så gott han kan, och att en annan riksbankschef skulle göra ett sämre jobb. Men jag tror inte att det går att vara ”rättrogen objektivist” och riksbankschef på samma gång. Om man följer objektivismens politiska filosofi någotsånär konsekvent måste man komma till slutsatsen att riksbanker är oberättigade in­stitutioner!
  4. ”Vissa anhängare [av Ayn Rand] har verkat i sektliknande former.” Jag har en vag aning om vad Lund­bäck menar… Min egen personliga form av sekterism kan studeras på min hemsida.

4 februari 2001


”I kännarnas ögon är det fuskverket som är fulländat”

De tog en människa och gjorde henne till ett missfoster; de tog ett ansikte och gjorde det till ett tryne. De hämmade växten; de knådade till anletsdragen… Där Gud satt blicken, satte denna konst skelningen. Vad Gud gjort harmoniskt gjorde de vanskapt. Vad Gud gjort fulländat gjorde de till ett fuskverk. Och i kännarnas ögon var det fuskverket som var fulländat.

Victor Hugo
(citerad av Ayn Rand i ”Comprahicos”, OS2)

Om någon idag skrev en understreckare för SvD som verkligen gjorde Ayn Rand rättvisa, skulle den inte bli publicerad; inte i vår generation. Jag vet att det här låter pessimistiskt, men vi måste vara realistiska: vi måste inse att den kultur vi lever i är långt ifrån rationell, och det kommer att ta lång tid innan den blir det. Som en historisk parallell kan ju nämnas att den filosofiska ”Aristotelesrenässansen” inleddes på 1200-talet och att den industriella revolutionen inte tog fart förrän på 1700-talet. En ”slutgiltig seger” för objektivismen be­höver inte ta fullt så lång tid, eftersom stora tänkare från Thomas av Aquino fram till idag gjort en hel del för­beredelsearbete; men andra tänkare har också gjort mycket för att rasera detta arbete. En snabb och enkel seger är det minsta vi kan vänta oss. Den kultur vi lever i är naturligtvis inte heller alltigenom irrationell; ingen av oss som sitter framför en dator och har möjlighet att kommunicera med varandra med blixtens hastighet kan gärna säga annat än att detta är en triumf för mänsklig rationalitet. Men i ”elfenbenstornen” – vid universiteten och inom den s.k. ”finkulturen” – är det faktiskt Hugh Akston som är i strejk och Simon Pritchett som dominerar.

Jag tror jag har sagt det förr, men det förtjänar att upprepas: om vi vill ha en mer rationell framtid har vi inget annat val än att först förstå Ayn Rands filosofi väl och sedan tillämpa den: använda den för att analysera och bekämpa det rådande oförnuftet i världen. Jag har också sagt att jag inte anser att hennes filosofi egentligen är särskilt svår att förstå: hon har själv framställt sina grundtankar tillräckligt klart för att vi ska kunna fatta dem, även om våra förståndsgåvor är begränsade i jämförelse med hennes. Men tänkandet är ingen automatisk funktion, så att verkligen tillämpa hennes idéer på varje tänkbar fråga kräver ändå en hel del ansträngning.

Men antag att någon vill ta en ”genväg”. Om det är så jobbigt att använda Ayn Rands filosofi till att analy­sera det rådande oförnuftet, varför inte i stället ta det rådande oförnuftet till att analysera Ayn Rand? Det rå­dande oförnuftet finns ju ändå här, och lärs ut på vartenda universitet, så varför inte använda det? Om det nu inte finns någon Hugh Akston vid våra filosofiinstitutioner, varför då inte försöka ställa sig väl med Simon Pritchett? Hans motsvarigheter existerar tvivelsutan i parti och minut. Om vår kultur ändå domineras av Kant, Hegel och Marx, varför inte göra det ”lätt” för sig och försöka presentera en kantiansk, hegeliansk eller marxis­tisk version av Ayn Rand? Gör vi henne inte rentav en tjänst om vi agerar så? Ayn Rands stora problem har ju alltid varit hennes ”utanförskap”. Är det inte på tiden att hon blir ”inne”?

Det här må låta bisarrt, men är det inte så somliga resonerar?

En som resonerar så är uppenbarligen Johan Norberg. Och han har fått en understreckare publicerad (SvD 15 februari 2001).

Innan jag går vidare vill jag påminna mina läsare om att jag åtskilliga gånger försökt resonera med Norberg och förklara för honom vad som är så fel med denna attityd[9]. Allt detta har gått in genom ena örat och ut ge­nom det andra. Skulle något av det jag skriver längre fram förefalla vara det minsta lilla ovänligt mot Norberg, ber jag er hålla detta i minnet.

Är Ayn Rands filosofi i behov av rekonstruktion?

Om det vore sant, som Johan Norberg hävdar i sin understreckare 15.2, att den akademiska världen håller på att omvärdera Ayn Rand, vore det förstås ett hälsotecken som visar att den akademiska världen håller på att tillfriskna. (Mig personligen kvittar det lika: jag vet hur jag värderar Ayn Rand, och jag ger den akade­miska världen en god dag.) Tyvärr övertygar Norberg inte mig om att något väsentligt och positivt har hänt. Den ”Ayn Rand” som nu plötsligt blivit så populär bland akademiker som förr ignorerat och/eller avhånat henne har ingen större likhet (nätt och jämt en ”wittgensteinsk familjelikhet”) med den Ayn Rand jag själv studerat intensivt i drygt ett kvartssekel.

Det är några frågor man borde ställa men som Norberg uppenbarligen inte förmår ställa sig själv:

  1. Varför är Ayn Rands filosofi i behov av ”rekonstruktion”? Är den inte god nog som den är?
  2. Om den nu måste ”rekonstrueras”, varför då göra om den till just en dialektisk filosofi? Ayn Rand hade bestämda uppfattningar om andra filosofiska skolbildningar; Hegel och all filosofi som grundar sig på Hegel hörde till hennes hatobjekt. Är det meningen att vi ska anta att hon i själva verket var hegelian fast hon var för dum för att själv begripa det? Ska vi anta att andra begriper hennes filosofi bättre än hon själv gjorde? Jag kan inte se något annat i detta än ett försök att hävda sig ha äganderätt till innehållet i en annan människas hjärna – något som jag betraktar som en moralisk förbrytelse.
  3. Om nu någon har en revolutionerande ny ”dialektisk” filosofi att presentera för mänskligheten, varför gör han inte helt enkelt det och sätter sig eget namn under? Varför står han inte själv för vad han säger? Vad är meningen med att proppa in denna nya revolutionerande filosofi i andra människors hjärnor – Rands eller Hayeks eller min eller Johan Norbergs eller vem det vara må? Jag kan inte se något i detta annat än en form av intellektuell parasitism.

Nu menar jag inte att var och en som propagerar för Ayn Rand eller diskuterar hennes idéer har någon plikt att hålla med henne på precis varenda punkt. En människas tänkande kan aldrig vara en exakt kopia av någon annans tänkande. Men det är ju lätt att säga: ”Här är vad jag håller med om – här vill jag anmäla avvikande mening.” Om jag t.ex. såg något positivt i ”dialektik” (vilket jag inte gör) skulle jag säga det; men jag skulle inte ge mig till att säga att Ayn Rand ”egentligen” tyckte likadant fast hon sade precis tvärtom.

  1. Om nu det som akademiker idag diskuterar så intensivt inte är Ayn Rands egen filosofi utan en ”re­konstruktion”, vad är vunnet? Det är lite genant att behöva påpeka det, speciellt för en bildad man som Johan Norberg, men saker som bara har namnet gemensamt har faktiskt bara namnet gemensamt.[10]

Norberg ondgör sig över att det officiella ”Ayn Rand-institutet” inte ens nämner andra ”tolkningar” av hen­nes filosofi än hennes egen. Jag har en hel del otalt med detta institut, men på den här punkten finner jag kriti­ken helt obefogad. Institutet är trots allt tillkommet för att sprida kännedom om hennes filosofi, inte om alle­handa ”rekonstruktioner” (och allra minst då ”rekonstruktioner” som är rappakalja). Det är – helt i förbigående – en annan sak att ARI konsekvent förtiger George Reismans existens: Reismans avhandling är varken ”re­konstruktion” eller rappakalja, utan en nationalekonomisk milstolpe.

Och även om jag också har mycket otalt med Leonard Peikoff är det bara en enkel gärd av rättvisa att säga att hans bok Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand inte är någon ”rekonstruktion” utan en samvetsgrann och korrekt sammanfattning av hennes filosofi. Vore det den boken som väcker så stort uppseende i den akademiska världen, skulle jag vara betydligt mer optimistisk. Vore det inte skäl att puffa för den boken i stället?

Det finns ett par andra böcker som riktar sig till en ”akademisk” läsekrets som också vore värda att nämna: On Ayn Rand av Alan Gotthelf och Viable Values av Tara Smith. Och jag kan faktiskt inte se det som annat än en flagrant orättvisa att sådana böcker förtigs och ignoreras; för att nu inte tala om att det är en flagrant dubbel måttstock att samtidigt beklaga sig över att det finns beundrare av Ayn Rand som inte accepterar vad för smörja som helst.

Jag har en del andra smärre invändningar, men jag vill inte belamra utrymmet med dem just nu. [Jag åter­kommer till dem senare.] Bara en allmän kommentar:

Det finns många beundrare av Ayn Rand, vilkas uppriktighet jag inte nödvändigtvis vill ifrågasätta, som är alltför angelägna om att göra henne ”rumsren” i de finkulturella kretsarna. (Jag hör inte till den kategorin.) Jag skulle vilja råda dessa människor att se Buñuelfilmen Frihetens fantom och särskilt uppmärksamma en scen där folk förrättar sitt tarv offentligt, sittande runt ett bord, men drar sig undan till hemlighuset när de blir hungriga och behöver äta. Det är en ovanligt bisarr scen t.o.m. för att vara Buñuel, men varje gång jag ser hur ”fin­kulturen” bemöter Ayn Rand, är det den scenen jag kommer att tänka på. Vem vill vara ”rumsren” i ett sådant sällskap?

Min egen attityd har alltid varit att det är världen (inklusive den akademiska världen) som behöver Ayn Rands filosofi, inte tvärtom. Och det är faktiskt ingen större poäng med att vinna världen (än mindre då den akademiska delen av vår värld) om priset är att man förlorar sin själ.

Fast ett sådant resonemang förutsätter förstås att man har en själ att förlora…

16 februari 2001

Nedvärdering av Johan Norbergs omvärdering av Ayn Rand

Jag skrev förra gången att jag eventuellt skulle återkomma med övriga invändningar mot Johan Norbergs un­derstreckare. Under arbetets gång fann jag att artikeln var betydligt värre än mitt första intryck gav vid han­den; och att den blir värre ju noggrannare man läser den och ju mer man tänker efter vad den faktiskt säger. Jag ska helt enkelt gå igenom den, steg för steg, så får ni själva se.

Mysteriet i Ayn Rands roman Atlas Shrugged handlar om en gäckande gestalt vid namn John Galt. Han håller sig i skymundan i ett sönderfallande samhälle med en förtryckande stat. Men bakom kulisserna förändrar han världen genom att få uppfinnare, företagare och konstnärer att sluta stödja samhällssystemet. Om man vill vara dramatisk skulle man kunna säga att den rysk-ame­rikanska författarinnan Ayn Rand (1905–1982) idag har ett inflytande som påminner om hennes romankaraktär.

Utmärkt inledning. Skada att resten av artikeln inte lever upp till inledningen.

Norberg ger sedan en hel del utrymme åt en volym som heter Feminist Interpretations of Ayn Rand. Nu anser jag inte att Ayn Rands filosofi är i behov av ”tolkningar”; den gör sig bäst i original. Dessutom hade hon en ytterst negativ syn på modern feminism, som man naturligtvis kan tycka vad man vill om men inte gärna kan tolka om till feminism (lika lite som man kan tolka om henne till dialektiker). Låt oss ändå se vad det är Nor­berg refererar.

Radikalfeministen Susan Brownmiller ser dock Rand som en förrädare mot sitt kön. Rands personliga syn på kärleken och sexua­liteten, där hon såg det som naturligt med en undergiven roll för kvinnan, är allt annat än okomplicerad.

Om det här är vad Susan Brownmiller fått ut av att studera Kira Argounova, Dominique Francon eller Dagny Taggart (alla synnerligen ”undergivna” kvinnor, inte sant?), då är det väl det hon har fått ut. Vad som är ägnat att förvåna är att Norberg inte går ut på toaletten och spyr över detta utan i stället försöker pracka på oss en bok med ett sådant innehåll.

Kritiker kan också tolka Rands kvinnoporträtt som att kvinnan ska tvingas spela på en ”manlig” planhalva, med vetenskap och produktion som enda dygder.

Så Dagny Taggart basade för Taggart Transcontinental, inte därför att hon själv ville göra det utan för att någon tvingade henne till det? Nej, sådana ”tolkningar” av Ayn Rand bör allt hamna i papperskorgen.

Trots detta kan även en särartsfeminist som Camille Paglia uppfatta det som att hon och Rand ger samma grundläggande bud­skap till läsarna: ”Tänk själv! Var inte så inställsam! Sluta följa gruppen!”

Alltid något.

Därefter följer ett par stycken där Norberg försöker presentera Ayn Rands filosofi. I stort sett är presenta­tionen korrekt, men det finns några besynnerliga formuleringar som jag vill uppmärksamma.

Den filosofi hon spred i rader av facklitterära verk och tidskrifter hämtade element från Aristoteles, upplysningen och liberalis­men.

Dålig formulering av en i och för sig korrekt punkt. Självständiga och originella tänkare ägnar sig inte åt att ”hämta element” – det är eklektikers prerogativ att syssla med sådant. Men jag skulle inte göra något väsen av det här om det inte vore för att somliga vill frånkänna Ayn Rand så mycket som möjligt av hennes originalitet och försöker ”förklara” hennes filosofi med vad hon fått lära sig i skolan.

Utgångspunkten var kunskapsteorin, där hon förde fram en kritisk realism.

Kritisk realism? Går Ayn Rands kunskapsteori ut på att vi ska vara realistiska på ett kritiskt sätt? Ord­sammanställningen är totalt intetsägande. Men jag slog upp termen i Filosofilexikonet (bara för att försöka förstå vad Norberg menar) och fick veta att den står för en perceptionsfilosofisk teori som i korthet går ut på att när vi betraktar ett föremål – låt oss säga ett glas – är det inte ett glas vi ser utan ett tecken på att det finns ett glas därute i yttervärlden. Längre från Ayn Rands egen perceptionsfilosofi kan man knappast komma.

Med hjälp av våra sinnen, rationell begreppsbildning och tänkande kan vi få kunskap om verkligheten. Varken religion, känsla eller kollektivt förnuft betraktade hon som kunskapsverktyg. Man måste tänka själv, av epistemologisk nödvändighet.

De raderna har jag inget att invända mot. (Vill man vara petnoga så finns det inget sådant som ”kollektivt förnuft”. Och vill man vara riktigt petnoga är den där nödvändigheten metafysisk snarare än epistemologisk.)

Till detta kommer en moralfilosofisk individualism i den naturalistiska traditionen.

Vilken naturalistisk tradition? Just moralfilosofin är faktiskt ett område där Ayn Rand bryter med all tra­dition och kommer med något radikalt nytt.

Rand avvisade både värdeobjektivism och subjektivism.

Ayn Rand kallade sin filosofi ”objektivism” (en upplysning som man får leta i månen efter i Norbergs arti­kel) och betraktade värden som objektiva (försåvitt de är rationella, givetvis). En rimlig term för idén att värden är objektiva är faktiskt ”värdeobjektivism”. Och här får vi höra att detta var en idé hon avvisade!

Jag har visserligen själv sagt någon gång att man inte ska träta om ord när man kan träta om sak, men det här är faktiskt mer än en ordträta. Vad akademiska filosofer kallar ”värdeobjektivism” borde i stället kallas ”intrinsikalism”. Det går i korthet ut på att värden är ”inneboende” i vissa ting eller handlingar oavsett deras relation till eller konsekvenser för ett värderande subjekt. Den här punkten är säkert för abstrakt och teoretisk för att tas upp i en tidningsartikel, så det är inte det jag klandrar Norberg för. Men det är bara alltför tydligt att Norberg inte betraktar Ayn Rands egen terminologi som god nog eller fin nog för de akademiska kretsar han vill nå. Den måste till varje pris göras om. Jag förmodar att detta är Norbergs idé om hur man undviker att vara ”andrahandare”.

Värden finns inte som separata metafysiska entiteter, men det innebär inte att de inte finns alls. Gott och dåligt finns i relation till det mänskliga livet, det individuella. Vi bör därför ta reda på vad som gynnar vår överlevnad och vällevnad – ”eudaimonin”, som de som passar in henne i den aristoteliska traditionen kallar det.

Inget att invända bortsett från att Norberg inte vill kalla detta för ”objektivism”. Det förtjänar också att nämnas att den förste som passade in Ayn Rand i den aristoteliska traditionen var Ayn Rand själv. Och ska man nödvändigt pressa in henne i en tradition, så varför inte den tradition där hon placerade sig själv?

Uppoffringar och kompromisser såg hon som sätt att begå våld på sig själv.

En implikation av detta som Norberg uppenbarligen missat är att man inte ska kompromissa med sina filo­sofiska fiender, och att det är sig själv man skadar om gör det. Och om Norberg ser ”akademikerna” som sina filosofiska vänner – samma akademiker som fört fram den intellektuella motsvarigheten till Hannibal Lecter (nämligen Torbjörn Tännsjö) till en professur i praktisk filosofi – varför då kompromissa med Ayn Rand?

Jag ska inte närmare kommentera Norbergs höjande av Sciabarra till skyarna, för jag har flera gånger tål­modigt försökt förklara vad som är fel med hans ”rekonstruktion” och jag har inte fått annat än ovett för det. (Jag har för all del kommit med en del ovett själv, men jag har i varje fall gjort mig mödan att förklara varför.) Och om Norbergs mål är detsamma som Sciabarras,

att släpa akademiker och Randanhängare till dialog, ”kicking and screaming if necessary”,

då måste jag allt säga att de som sparkar och skriker värst när jag för Sciabarra på tal är Sciabarras egna an­hängare.

Norberg har sedan en lång sociologisk betraktelse över de möjliga orsakerna till att Ayn Rand betrakta(t)s som persona non grata. Min invändning är att denna förklaring ingenting förklarar. Den bästa förklaringen är faktiskt den som en gång gavs av hennes egen förläggare, Bennett Cerf: hon utmanar och ifrågasätter 2500 år av västerländskt tänkande. Proportionerna blir förryckta om man betraktar det här i termer av de allra senaste decenniernas politiska modeväxlingar. (Det är inte fullt så bisarrt som att försöka förklara hennes idéer med hennes skolgång, men det inte någon bra förklaring.)

Så här långt kan mina invändningar förefalla petimeteraktiga. Men det blir värre. Efter att ha delat ut be­röm till Nathaniel Branden, David Kelley och George Reisman skriver Norberg:

Men Rands värsta fiender har på sätt och vis varit hennes egna anhängare. Trots att Rand menade att den viktigaste dygden var att tänka själv, har randianerna ofta varit djupt fundamentalistiska och skrivit under på vartenda ord hon sade. Rand hade tyvärr allt som krävdes för att inspirera till sekteristiskt tänkande: en dominerande personlighet, anspråk på totalförklaringar, kanoniska skönlitterära texter och en fördömande attityd mot avvikande uppfattningar.

Detta lever vidare i den ”officiella” randianska tankesmedjan i USA, The Ayn Rand Institute. Den leds av lärjungen Leonard Peikoff, som ärvde rättigheterna till Rands verk och hennes efterlämnade papper. Institutet vägrar till och med att låtsas om att det finna andra tolkningar av Rands filosofi än de egna. Sekundärlitteratur som inte stämmer med den egna varianten nämns helt sonika inte i de egna litteraturförteckningarna, och arkiven hålls stängda för den andra sidan. Det påminner snarast om bokstavs­vänsterns splittringar och väcker löje i det vetenskapliga samfundet.

Det här är ett lågvattenmärke.

Jag vill be er först notera en besynnerlig obalans: om Nathaniel Branden ska berömmas för sina insatser inom psykologin, David Kelley för att han skrivit en bra lärobok i logik (han har f.ö. skrivet en ännu bättre bok om perceptionsfilosofi) och George Reisman för att han skrivit ett epokgörande verk i nationalekonomi – varför ska det då förtigas att Leonard Peikoff skrivit den bästa sammanfattningen av Ayn Rands filosofi? Och Peikoff har gjort fler berömvärda insatser: han har frilagt den filosofiska bakgrunden till nazismens framväxt i Tyskland (The Ominous Parallells) och han har gjort en enastående insats för att göra filosofins historia begriplig i sina föreläsningsserier i detta ämne, bara för att ta vad jag betraktar som höjdpunkter i hans livsgärning.

Andra personer inom den grupp Norberg attackerar har också gjort insatser som förtjänar att lyftas fram. Harry Binswanger har bl.a. skrivit en utmärkt bok som tillämpar Ayn Rands filosofiska insikter på biologin och en klargörande essä om hennes teori om den fria viljans natur. Peter Schwartz har skrivit en lysande exposé över modern ”libertarianism”. Glenn Marcus och Ron Pisaturo har skrivit intressanta och möjligen på sikt epokgörande saker om matematikens grundvalar. En strid ström bandade föreläsningar om ämnen från idé­historia till ekonomi till naturvetenskap till litteratur väller ut från Second Renaissance Books; jag kan ju nämna David Harrimans föreläsningar om fysikens utveckling från Newton fram till kvantfysiken, eller Darryll Wrights utomordentligt pedagogiska genomgång av Platons Staten, eller Andrew Bernsteins sällsynt med­ryckande föreläsningar om litteratur, bara för att ta några exempel ur högen. Och var och en som har ett hum om vad jag talar om vet också att inget av det här bara är slaviska efterapningar av Ayn Rand av den typ man skulle vänta sig av bokstavstroende fundamentalister.[11]

Lägg därtill allt arbete ARI uträttar för att göra Ayn Rands kvarlåtenskap tillgänglig för den intresserade allmänheten: hennes korrespondens, hennes journaler, de redigerade utgåvorna av hennes föreläsningar om hur man skriver effektivt. Vi som har ett genuint intresse för Ayn Rand har faktiskt större utbyte av detta än av några akademiska ”tolkningar” och ”rekonstruktioner”.

Nu begär jag naturligtvis inte att allt detta ska nämnas i en artikel på begränsat utrymme. Vad som är signi­fikativt är att inget av det nämns eller ens antyds. Att det är just Branden, Kelley och Reisman som lyfts fram beror nog på att de är personer som (med rätt eller orätt) hamnat ”i onåd”. Och Norbergs motiv för att nämna George Reisman är sannerligen inte detsamma som mitt!

Hela den här raddan av pejorativa omdömen (”fundamentalistisk”, ”skriver under på vartenda ord”, ”sekte­ristiskt tänkande”, ”dominerande personlighet”, ”kanoniska texter”, ”fördömande attityd”) är ju faktiskt inte seriöst menade argument alls utan bara ett försök att stämpla och fula ut var och en som inte till 100% skriver under på Norbergs egen verklighetsbeskrivning. (Och skulle någon ta detta som en insinuation att Norberg hycklar och begagnar sig av dubbla måttstockar, är det förstås precis vad jag säger!)

Jag anser naturligtvis att alla dessa schismer och splittringar mellan Ayn Rands anhängare är djupt beklag­liga. Men varför generalisera och lägga hela skulden för dem på en enda part och sedan stämpla just den parten med en räcka förklenande omdömen utan minsta underbyggnad? (Jag säger inte sådana saker om t.ex. Branden eller Kelley – eller Leonard Peikoff för den delen – även om jag långt ifrån är ense med dem.)

Att sedan anföra som ett ”argument” att det här ”väcker löje i det vetenskapliga samfundet” är bara fegt. Folk som inte kan stå för sina egna idéer (eller förolämpningar) brukar gömma sig bakom ”kollektiva opinio­ner” på det här sättet.

Norberg citerar Nietzsche: ”Man måste förlåta varje stort geni hans första lärjungar.” Jag håller inte med Nietzsche här. Ett stort geni har inget behov av förlåtelse alls! Ett stort geni kan ha behov av ett erkännande som inte är helt hycklat – vilket är vad jag önskar att Ayn Rand kunde få lite oftare än hon får. Att sedan som­liga av geniets lärjungar är bättre, andra sämre, är en naturlig aspekt av att vi människor alla är olika varandra. Men något så enkelt och oskyldigt är det förstås inte Norberg menar. Vad han menar är att ju seriösare och ju mer kompetent en Randanhängare är, desto viktigare blir det att tränga undan honom eller henne ur offentlig­heten; ju mindre man begriper, desto mer utrymme ska man få. Medelmåtta ska vara mer värd än expertis. Odågan ska förlåtas; endast den tåliga förtjänsten ska vara oförlåtlig.

Det problemet kan emellertid växa bort när andra Randinfluerade tankesmedjor och kretsar tar fasta på hennes budskap om ra­tionalitet och beredskap att ständigt anpassa sig efter fakta, och därför väljer en öppen attityd till meningsutbyte och forskning.

Uttrycket ”beredskap att ständigt anpassa sig efter fakta” inrymmer i detta sammanhang en försåtlig ekvi­vokation. Man måste anpassa sig efter fakta man inte kan ändra. Att det skrivits ett par böcker – och nu också en understreckare i SvD – som inte gör Ayn Rand rättvisa är ett faktum vi inte kan ändra. Men att stillatigande acceptera innehållet i dessa är en helt annan form av anpasslighet. Och att ”välja en öppen attityd till menings­utbyte och forskning” måste väl i all rimlighets namn betyda att man har rätt att kritisera även den ”forskning” (om man nu ska kalla det så) som bedrivs av Sciabarra och vänta sig att meningsmotståndare antingen tar till sig kritiken eller också presterar någon sorts begriplig motkritik? Men Norberg har efter min förra artikel dekla­rerat att han aldrig mer vill höra av mig. Så mycket bevänt var det med det ”öppna meningsutbytet”.

Personen har hittills stått i vägen för idéerna. Rands utanförskap och hennes fanatiska anhängare [sådana som P.O. Samuelsson] har hållit forskarna borta från området.

Ingen, vare sig ”fanatiker” eller andra, har gjort mer för att presentera och popularisera Ayn Rands idéer än Ayn Rand själv – och inga av de personangrepp Norberg så öppet och urskillningslöst skriver under på kan ändra detta faktum. Om ”forskarna” verkligen är intresserade, kan de börja med att läsa hennes egna texter! Och de har varit tillgängliga länge. Det har inte funnits någon ursäkt för att ignorera dem.

När jag först öppnade en bok av Ayn Rand – år 1972, vid en tid då jag fortfarande var en förvirrad mystiker och trodde att världen var ett utflöde av någons medvetande – imponerades jag av att allt hon skrev, oavsett hur komplicerat ämnet var, var så fullkomligt kristallklart. Idag, snart trettio år senare, är det fortfarande det som imponerar på mig. Och här kommer Johan Norberg (f. 1973) och säger att enda sättet att göra Ayn Rand begriplig är att koka soppa på hennes idéer! Och att det är hennes eget fel (hennes verkliga eller inbillade per­sonlighet) att detta soppkok ska vara nödvändigt.

Vad som såg ut att vara en länge efterlängtad murbräcka för Ayn Rand, och som började så lovande i de för­sta raderna, visade sig i slutändan vara ett lågsint angrepp, både mot henne själv och mot alla oss som tar henne på allvar.

Summa summarum: jag är besviken.

28 februari 2001

$ $ $

Någon kanske undrar: ”Du har själv tagit avstånd från Peikoff och ARI, så varför blir du så upprörd över vad Norberg skriver om dem?” Observera då att vad jag än sagt om dem, så inte är det att de är ”fundamenta­listiska” och ”skriver under på vartenda ord”. Tvärtom! Jag har fördömt Peikoff för att han deklarerat att Reis­man och Packer är omoraliska utan att anföra skymten av belägg – ett förfarande som går stick i stäv mot vad Ayn Rand skrivit. Så är det någon som ska anklagas för att vara ”bokstavstroende” här, är det faktiskt jag.

$ $ $

Vad beträffar Norberg personligen: jag anser inte att man ska döma människor enbart efter det sämsta de gjort. Norberg gör en hel del nytta i samhällsdebatten, även om han inte gjorde det den här gången (och uppenbarligen inte ”trängt till botten” av Ayn Rands filosofi och inte ens ansträngt sig att göra det). Jag brukar stödja honom när han förtjänar stöd. Jag gör det inte när han inte gör det. Vad beträffar hans sciabarrianska villfarelser har jag haft stort tålamod med dem – jag har, som jag nämnt, försökt resonera och inte enbart för­döma. Med det som ingress kan jag citera vad han själv skrivit till mig:

I framtiden undanber jag mig dina e-postutskick. Jag kan ”tolerera” att vi har olika åsikter i vissa frågor – hör och häpna. Men att du antyder att jag skulle vara ute efter att vanställa Rand på grundval av att jag gillar en bok som du aldrig har läst och att döma av vad du skriver har missförstått; att mina lyckade försök att ge Rand mer uppmärksamhet bara möts av okvädinsord från din sida; att förbiseenden alltid ska tolkas utifrån föreställningen om de ondaste avsikter; att du antyder att jag är en feg människa; att du ifrågasätter om jag har ”en själ att förlora…”, o.s.v. – allt detta betraktar jag som personliga förolämpningar. Därför gör jag framöver med dina texter som du när det gäller Sciabarra – jag väljer att inte läsa..

Det här brevet innehåller så många missuppfattningar att jag måste besvara det, även om Norberg vägrar läsa mitt svar.

Jag har för det första aldrig ”antytt” att Norberg (eller Sciabarra) skulle vara ”ute efter” att vanställa Ayn Rands filosofi; jag påstår att det är det de gör. Vad de egentligen är ”ute efter” har jag ingen aning om och anser inte att det är värt att grubbla över. De kan mycket väl vara så godtrogna att de agerar i god tro – vad vet jag?

Jag skulle för det andra bra gärna vilja veta när jag har ”tolkat förbiseenden utifrån föreställningen om de ondaste avsikter”. Jag kan ha gjort det någon enstaka gång, men långt ifrån alltid. Och i det föreliggande fallet är raka motsatsen sann: jag har alltför länge försökt tyda Norberg till det bästa och hans misstag som blotta förbiseenden, vilket de inte är. Han ”förbiser” så mycket att det måste ses som systematisk evasion.

Jag fördömer Sciabarra utan att ha läst honom? Men jag har ju faktiskt läst honom, även om jag inte pinat mig igenom hela hans bok (vilket jag tänker göra, inte därför att jag väntar mig något utbyte av den, utan bara för att slippa den här sortens anklagelser[12]). Det här är i själva verket ett enkelt fall av induktion och deduktion. Läser man ett uttalande av en person som är urbota dumt, och sedan ett annat lika dumt, och sedan ett tredje, och kanske ett fjärde och ett femte – och inte heller hittar något enda motexempel – då måste man dra den induktiva slutsatsen att personen är dum, och sedan deducera att allt annat är lika dumt det. Det är inte kons­tigare än att solen kommer att gå upp imorgon, vilket alla accepterar som inte råkat ta en filosofikurs som lär ut att all mänsklig visdom börjar och slutar med David Hume. Och f.ö. måste väl Norberg ha använt samma me­tod för att komma fram till att objektivister är bokstavstroende fundamentalister. Eller?

Jag har diskuterat feghet i olika sammanhang, vilket kanske inte är så roligt för dem som är fega. Jag tror inte att jag tidigare placerat in Norberg i den kategorin. (Jag gör det i insändaren nedan.)

…själ att förlora…

Den här raden var inte personligt menad. Men jag medger att den var illasinnad. Den som tar den personligt måste ju ha sina skäl.

$ $ $

En kamrat [Filip Björner] skrev till mig och menade att det värsta med Norbergs artikel är att han ger John-Henri Holmberg ett erkännande för att han gett ut Ayn Rands skönlitterära verk i svensk översättning, men inte med ett ord omnämner mina egna (och Henrik Unnés) insatser för att göra hennes essäer tillgängliga på svenska. Jag håller inte med om att detta skulle vara ”det värsta” – det värsta är den integrerade helheten – men det är tvivelsutan en del av hans strategi att nedvärdera ”oss fundamentalister”. Och skulle det här vara ett förbiseende, så är det ett systematiskt förbiseende: de webbsidor Norberg redigerar tillsammans med några andra ”randianska liberaler” (eller möjligen ”sciabarrianska randianer”) nämner inte heller dessa insatser med ett ord. (Webbsidorna heter Heureka, Liberalismen och Marknadskraften. Jag har inget emot att nämna dem, för en del av vad som står där är bra, och jag måste lita på er egen förmåga att sålla agnarna från vetet.) [Idag, 2015, verkar dessa sajter ha försvunnit.]

Kort insändare i samma ämne

Med anledning av Johan Norbergs understreckare i SvD för ett par veckor sedan vill jag påpeka att Ayn Rands essäsamlingar (liksom också hennes monografi om begreppsbildningens natur) har funnits till­gängliga i bokhandeln i flera decennier, och att den akademiska världen aldrig har haft någon ursäkt för att ignorera dem. Det är inte, som Norberg skriver, Ayn Rands påstådda personlighet som bär skulden för detta; det är akademikernas egna personligheter. Att några av Norbergs egna såta vänner nu ägnar sig åt att laga pyttipanna av hennes idéer kommer inte att ändra på läget.

Att Norberg sedan stämplar en grupp människor – i vilken jag själv tvivelsutan ingår – som fundamentalister och fanatiker, och dessutom gör det i en tidning där han mycket väl vet att vi aldrig kommer att få replikrätt, är så bottenlöst fegt att språket saknar ord för det.

28 februari 2001


Traktat mot toleransen

För några år sedan skrev jag en skarp vidräkning med David Kelley, Summa contra David Kelley. Många av er har säkert läst den; om inte, säljer jag den fortfarande för 10 kr så länge lagret räcker. Jag måste emeller­tid säga att när jag skrev denna pamflett visste jag inte att det finns personer som är betydligt värre än Kelley vad gäller att förvränga objektivismen och ”förvandla Ayn Rands guld till bly”, och att en av dessa personer är Leonard Peikoff. Hade jag vetat då vad jag vet idag skulle jag fortfarande vara kritisk mot Kelley, men jag skulle definitivt inte ha tagit i fullt så hårt. Jag skulle t.ex. definitivt ha räknat det till Kelleys förtjänst att han aldrig uppsåtligt försökt förstöra någons goda namn och rykte (så som Peikoff försökt göra med George Reisman), och att han aldrig, aldrig någonsin försökt förbjuda mig att översätta Ayn Rand till svenska.

För tydlighetens skull: jag är fortfarande djupt oenig med Kelley om att tolerans skulle vara en dygd ”på det intellektuella området” och speciellt oenig med hans huvudexempel på en intellektuell grupp vi bör tolerera: marxistiska akademiker; detta är en av de grupper vi bör visa minst intellektuell tolerans. (Det finns andra så­dana grupper, men det är denna grupp Kelley nämner.)

Mitt skäl mot tolerans har jag gett förr, men det tål att upprepas: de goda har inget behov av tolerans (eller fördragsamhet eller överseende eller en ”förlåtande attityd” eller vad för synonymer ni än må välja); de goda har behov av rättvisa och av ett erkännande för vad de uträttar. De onda förtjänar inte tolerans och blir inte bättre av att tolereras; att tolerera det onda är att gå det ondas ärenden.

Vad beträffar alla människor som är ”mittemellan”, vilka utgör den stora merparten av mänskligheten, ser jag inget problem med att berömma dem när de gör något bra och klandra dem när de gör något dåligt. När det gäller onda idéer (till skillnad från onda handlingar) är det mycket vanligt att människor hyser onda idéer i god tro; de förstår inte hur onda dessa idéer är och hur fördärvbringande deras implikationer är. Altruism och reli­gion och välfärdsstat och mycket, mycket annat accepteras av människor som inte alls är monster och som skulle avvisa dessa företeelser om de bara lärde sig mer och begrep bättre. Men att tolerera dessa onda idéer är verkligen inte den rätta medicinen. En enkel analogi skulle vara en skolelev som räknar fel på ett mattetal; han behöver hjälp från magistern med att räkna rätt; han är inte betjänt av att magistern tolererar felet. (Jag menar inte att magistern ska ta fram riset eller ställa eleven i skamvrån – och är det det som menas med ”tolerans”, för all del, då är väl jag också tolerationist…)

Jag har också en mer ”rationalistisk” invändning mot begreppet ”tolerans”, i varje fall om det upphöjs till en stor, övergripande dygd, nämligen att det med nödvändighet är självupphävande. Det sägs ofta att ”man kan vara tolerant mot allt, utom mot intoleransen”. Men om tolerans verkligen vore en dygd, och en kardinaldygd, då skulle man vara tvungen att vara tolerant alltid och i alla väder, precis som man alltid och i alla väder måste vara rationell och självständig och hederlig. Om en dygd är en kardinaldygd tillåter den inga undantag. (Det här bör ni känna till. Man kan inte vara rationell ”bara när man känner för det”. Eller självständig ”bara så länge man inte sårar någon”. Eller hederlig ”när det passar”.) Men uppenbarligen finns det sådant som bara inte kan tolereras. Någonstans måste en gräns dras, och var man drar gränsen beror av ens övriga idéer och över­tygelser. David Kelley är t.ex. inte mer tolerant än att han kallar Peter Schwartz för ”zelot”, ”hysterisk”, ”anti-intellektuell”, ”illvillig” och ”trångsynt”. Poängen är inte om det här stämmer på Peter Schwartz eller ej (jag kan själv säga ännu värre saker om honom). Poängen är att det är långt ifrån tolerant. Och om Kelley menar att tolerans är en dygd, har han inte gjort annat än fördömt sig själv för sådant ordval.

Ett exempel bara för att göra riktigt tydligt vad jag menar. Antag att jag skriver en artikel om antisemitism. I en sådan artikel skulle jag påpeka (1) att antisemitism är en korkad idé, utan fog och utan grund i fakta, och att den är ett uttryck för antisemitens egen osäkerhet inför tillvaron, hans avund mot de rika och framgångsrika och/eller någon annan form av psykologisk perversion; och (2) att denna korkade idé har haft otaliga onda konsekvenser i verkligheten, av vilka nazisternas judeutrotning är den värsta, men långt ifrån den enda. Det skulle inte finnas ett spår av tolerans i min artikel. Enligt tesen ”allt ska tolereras utom intolerans” måste min artikel fördömas. Enligt David Kelleys speciella ”knorr” skulle punkt (2) passera, men inte punkt (1). (Eller möjligen skulle han säga: ”Javisst är de korkade – men vad är det för ont i det?”) Ska jag då behöva tolerera mina kritikers intolerans? Om inte, ska de behöva tolerera min fortsatta intolerans? O.s.v. i en oändlig regress. Om tolerans ska tolereras men inte intolerans, varför ska då intolerans mot toleransen tolereras, men inte into­lerans mot intoleransen? Och om jag i min artikel i förbigående också kallade antisemitismen ett exempel på intolerans skulle det inte ändra saken – regressen skulle fortfarande vara oändlig, den skulle bara börja ett ynka steg tidigare.

Strax innan jag skrev ”Summa contra” hade jag en brevväxling med en Kelleyanhängare. Personens diskus­sionsmetod bestod i att ignorera alla mina svar och upprepa sina egna ståndpunkter (eller slagord) om och om igen. Hans avskedsord till mig var att jag är ”en förstockad, löjlig och tragisk figur”. Inte mycket till tolerans där, vill jag påstå. Och inte blev jag tolerantare av att höra det, om det nu var det som var meningen.

Eftersom den här frågan debatterats så livligt (för att inte säga hetsigt) bland objektivister och t.o.m. splitt­rat den objektivistiska ”rörelsen” i fientliga läger, borde det vara av intresse att studera vad Ayn Rand själv har att säga om ”tolerans”.

Förvånansvärt litet – och av det kan vi dra slutsatsen att hon inte betraktade detta begrepp som något av filosofins eller etikens fundamentala begrepp. På rak arm känner jag bara till två ställen i hennes skrifter där begreppet diskuteras alls. Och t.o.m. ”diskuteras” är nog för mycket sagt.

I The Romantic Manifesto, kap. ”Basic Principles of Literature”, tar som bekant Ayn Rand en scen ur Urkällan (första replikväxlingen mellan Roark och Keating) och visar vad som händer med Roarks karaktär om man skriver om scenen och gör honom ”humanare”. En av hennes kommentarer till den omskrivna, ”humaniserade” scenen är denna:

Roark visar tolerant respekt för alla meningsskiljaktigheter och bekänner därmed en icke-objektiv, relativistisk syn på idéer och värden.

Anti-tolerationistiskt så det förslår, eller hur?

I ett privat brev till filosofiprofessorn John Hospers skriver hon, på tal om hur hon och Nathaniel Branden bemötte åhörare vid Brandens föreläsningar:

Lägg märke till att vi är toleranta, men bara mot hederlighet, inte mot evasion. (Letters of Ayn Rand, s. 532.)

Inte mycket – men finns det verkligen mer att tillägga?

Ända har frågan om objektivismen är en ”tolerant” eller en ”intolerant” filosofi gett upphov till en väldig och uppslitande fejd där båda läger slungar anklagelser och motanklagelser mot varandra. Mitt svar är att den är varken-eller. Mitt svar är att detta är en dum fråga. Och jag tolererar inte vilka dumheter som helst!

Det finns mer att säga om vad Ayn Rand sagt och inte sagt som har betydelse för denna konflikt.

Ni har förmodligen hört mig säga, eller någon annan objektivist säga, att en sann idé också är en god idé och att en falsk idé också är en ond idé – att det inte kan finnas någon dikotomi eller någon boskillnad mellan det sanna och det goda. Den främsta anklagelsepunkten mot Kelley har varit att han förnekat detta genom att hävda att motsatsparet sant-falskt bara gäller idéer, motsatsparet gott-ont bara handlingar – och att det följaktli­gen är fel att fälla moraliska omdömen om idéer. Leonard Peikoff kallar detta ett ”avvisande av objektivismens grundprinciper”. Så vad kan Ayn Rand själv tänkas ha att säga?

Ayn Rand tillfrågades en gång i en intervju om hon ansåg att idén att det finns en Gud är en ond idé. Innan jag ger hennes svar vill jag säga vad jag själv, grundat på mångårigt studium av objektivismen, skulle svara.

Den här idén, skulle jag svara, är falsk, alltså är den också ond: det som är sant är gott och det som är falskt är ont. Jag skulle sedan kunna ge en lång litania över gudstrons konsekvenser, existentiella såväl som psykolo­giska. Men, skulle jag fortsätta, detta betyder inte att var och en som tror på Gud nödvändigtvis är ond. Det fordras en enorm mängd kunskap och intelligens för att inse gudsidéns ondska, mer kunskap och intelligens än man kan fordra av människor i gemen. Man kan inte ens fordra det av de stora genierna. Det tydligaste exemplet på detta är Thomas av Aquino, som av Ayn Rand själv betraktades som den näst störste av alla filo­sofer, efter Aristoteles. Att han trodde på Gud gör honom knappast ond (allt det betyder är att vi måste studera honom med urskillning).

Men är detta Ayn Rands svar? Till allmän förvåning (inklusive min egen) är det inte alls så. Hennes svar är att idén att det finns en Gud inte alls är ond, bara falsk. Punkt, slut. Hon säger att idén är en fantasiprodukt och att den är farlig, psykoepistemologiskt, men hon förnekar uttryckligen att den skulle vara ond.

Själv störs jag inte sådär enormt mycket av att Ayn Rands svar inte är exakt vad jag själv skulle svara. Men håller man fast vid Leonard Peikoffs tes att uttalanden av det här slaget utgör ett fundamentalt brott mot ob­jektivismens fundamenta, då är den enda slutsats man kan dra att Ayn Rand med detta svar har förövat ett mörkt svek mot objektivismen och förtjänar att fördömas tillsammans med David Kelley.

Nu hyser jag den ortodoxa uppfattningen att objektivismen fortfarande och för all framtid är namnet på Ayn Rands filosofi, inte på någon annans tolkningar eller tillämpningar eller vidareutvecklingar (eller missupp­fattningar), det må vara Leonard Peikoffs eller David Kelleys eller mina egna. Och skillnaden mellan mitt svar ovan och Ayn Rands eget svar är faktiskt inte större än att den kan avskrivas som en semantisk petitess. Är det då mer en semantisk petitess som skiljer Peikoff och Kelley åt? (Annat än att Peikoff också är skyldig till onda handlingar som Kelley, åtminstone mig veterligt, är oskyldig till.)

”Kelleykonflikten” är en storm i ett vattenglas – och jag har inte för avsikt att stanna kvar i detta vattenglas längre än vad som är absolut nödvändigt. Det finns en värld utanför vattenglaset där betydligt värre stormar rasar och där vår intolerans skulle göra betydligt större nytta. Hur vore det om vi fortsättningsvis bekymrade oss lite om den? Det är väl den världen vi lever i?

22 oktober 2000

[När detta skrevs fanns det en sajt på nätet under rubriken ”Introduction to Objectivist Schismology”, där man konde läsa några av de mest välresonerade inläggen från båda sidor i konflikten, men den sajten är sedan länge försvunnen.]

Fast kanhända har jag varit alltför tolerant mot ”tolerationisterna” i alla fall. Vid ett besök på deras hemsida nyligen fann jag att de svalt Sciabarra med hull och hår och tycker att han är det bästa som hänt objektivismen. Jag finner detta så mycket märkligare som den mest avslöjande och mest förödande recension av Sciabarras bok som jag läst skrevs av en ”tolerationist”, James G. Lennox.


Untangling “Objectivist Schismology”[13]

This is in response to an essay by Robert James Bidinotto, titled “Facts, Values and Moral Sanctions: An Open Letter to Objectivists”. But first some preliminary remarks:

Until a few years ago I was a staunch admirer and defender of Leonard Peikoff. When his essay “Fact and Value” was published in 1989 I accepted and defended (in quite strong words) the view he set forth. I have never received a “Thank you” from Dr. Peikoff for this, but this is excusable, since what I wrote was written in Swedish (and no Objectivist in Scandinavia seems to have informed him of it). I never thought that Dr. Peikoff was infallible (since no human being is infallible, obviously), but I did not think that he would ever commit a major moral breach or betray the philosophy whose guardianship Ayn Rand had bequeathed to him.

I was wrong. I won’t have to go into details on this; you can read my essay ”Why I Do Not Support the ‘Of­ficial’ Objectivist ‘Movement’”.

The actions perpetrated by Peikoff against Reisman and Packer and whover refused to side with him in this dispute made me think I should perhaps re-consider the Kelley issue as well. But, in David Kelley’s own phrase, I have had “better things to do” and I haven’t gotten around to it until recently.

Now to the Bidinotto article. Bidinotto takes a strong, uncompromising stand against Peikoff, and for that I have to give him credit. Nevertheless, I do not think his reasoning is correct, at least not in every detail.

To begin with, Bidinotto claims that “Peikoff’s interpretation of Objectivism represents … an unconscionable injustice against Kelley”. [My emphasis.] I have to say to this that if one is the victim of injustice, the last thing one should do is make a plea for tolerance. If you are unjustly treated, make a plea for justice. The very fact that Kelley builds his defense around the issue of “tolerance as a virtue” is (whether intentionally or not) an implicit confession that he is not the victim of an “unconscionable injustice”.

Note, in this context, that when Reisman and Packer were “ousted”, they did not make this plea for toler­ance. They simply expressed their contempt. And I myself have certainly not pleaded for Peikoff’s tolerance, nor have I granted such tolerance.

“Tolerationism” is simply a profound error. Tolerance might be the proper attitude to take when someone inadvertently steps on your toe; this does not transform it into a major virtue. Kelley and his adherents some­times use the term “benevolence” interchangeably with “tolerance”. But it is as absurd to be benevolent toward everything and everyone as it is to be tolerant toward everything and everyone. One certainly should not take a benevolent attitude toward one’s own destroyers. So do not ever answer an injustice with a plea for bene­volence, either: answer, again, with a plea for justice.

Secondly, Bidinotto claims that “Peikoff’s interpretation of Objectivism represents a subtle, yet profound, perversion of the basic thrust of Ayn Rand’s epistemology”. Now, I agree that Peikoff is twisting Objectivism to fit an agenda of his own; but unfortunately I do not think Bidinotto succeeds in proving this in his article. (My own proof will be presented in due course.)

In “Fact and Value” Peikoff claims that we may infer from a good act that the mental processes behind this act are also good, and from an evil act that the mental processes behind it are evil. To me, this sounds like solid good sense. But Bidinotto claims that this means that we do not judge the act as “good” or “evil”, we merely judge the thought processes behind it, and in effect treat the existential results as some kind of artificial by-pro­duct of those thought processes; thus he claims that Peikoff arrives at the idea that the only real crimes are “thought crimes”. Thus, Bidinotto subscribes to Kelley’s idea that “good” and “evil” apply only to actions, not to ideas – and then ascribes to Peikoff the opposite error. But this accusation is manifestly unjust. To see this, let me quote the relevant lines from “Fact and Value”:

Now, let us consider what is involved in judging a man’s actions morally. Two crucial, related aspects must be borne in mind: existence and consciousness, or effect and cause. Existentially, an action of man (as of sunlight) is good or bad according to its ef­fects: its effects, positive or negative, on man’s life. Thus, creating a skyscraper is good, murdering the architect is bad – both by the standard of life. But human action is not merely physical motion; it is a product of a man’s ideas and value-judgements, true or false, which themselves derive from a certain kind of mental cause; ultimately, from thought or from evasion. Human action is an expression of a volitional consciousness. This is why human action (as against sunlight) is morally evaluated. The skyscraper’s creator, one infers in pattern, functioned on the basis of proper value-judgements and true ideas, including a complex, specialized knowledge; so he must have expended mental effort, focus, work; so one praises him morally and admires him. But the murderer (assuming there are no extenuating circumstances) acted on ideas and value-judgements that defy reality; so he must have evaded and practiced whim-worship; so one condemns him morally and despises him.

There is simply nothing in this quote to support Bidinotto’s interpretation.

I certainly agree with Bidinotto that it is the skyscraper that we admire and the murder that we abhor. That the mental processes behind them are good in the first case and bad in the second case is something we infer. Peikoff wanted to show that there is no dichotomy between mental processes and existential results, nothing else – certainly not that it is “only” the mental processes we judge morally.

I think Peikoff’s point is clear, but maybe it can be made even clearer. Suppose this skyscraper were de­molished by an earthquake. Earthquakes do not have free will; so we do not condemn it morally. By contrast, suppose it were demolished by government decree. Then we would condemn the government morally – and we would even look for “thought crimes” behind this action. But does this looking for thought crimes mean we exonerate the actual demolition?

Neither do I agree that this in any way constitutes “psychologizing”. To state that the architect’s mind is good and the murderer’s mind is evil is so clear-cut that the opposite statement would simply be self-refuting (an evil architect creating a glorious building and a good murderer committing a heinous murder?). Now, if one starts making speculative assumptions about how the architect’s and the murderer’s minds work (beyond the obvious judgements “good” and “bad”), then that would be psychologizing; and if one’s first thought is to look for “feet of clay” in the architect or an “unhappy childhood” in the murderer – that would be psychologizing.

And in fact it is Bidinotto’s attempt to find a “hidden intention” behind Peikoff’s words that constitutes psychologizing. Bad things may certainly be said about Leonard Peikoff’s psychology; but they cannot be read from the passage quoted above from “Fact and Value”.

However, there is a third issue on which I believe Bidinotto is right. The architect and the murderer dis­cussed above are extremes on a scale, and the people we actually encounter in life seldom, if ever, fall neatly into one of those categories. To put it another way, there aren’t just Roarks and Tooheys in the world, and there aren’t just Galts and Taggarts. But Peikoff divides mankind neatly into “thinkers” and “evaders”; he also claims that “honest errors” are “not nearly so common as some people wish to think, especially in the field of philosophy” and that such errors are restricted to the very young. I agree with Bidinotto’s criticism of this claim. (In another essay, Kirsti Minsaas points out that this claim does not rhyme very well with Ayn Rand’s fiction; she cites Gail Wynand and Hank Rearden as two obvious examples of “honest errors” of a very serious nature persisting long into adulthood.) Peikoff points out that “honest errors” are self-correcting (while errors grounded in evasion are not). This is true, but it does not mean such self-correction is a quick and easy matter.

But even here, I have to point out an odd discrepancy in Bidinotto’s reasoning: when later dealing with the varying attitudes among proclaimed Objectivists, he writes:

One’s sense of life – whether or not one loves this earth, and is confident in his ability to deal with it – will determine how he views and utilizes the Objectivist philosophy. There are those who see Objectivism as an intellectual map or compass to help them explore a world filled with wonders and challenges. But there are others who view Objectivism as a mental refuge or shield from a world filled with evils and perils. The former see Objectivism as a key to unlock all doors to a rewarding, exciting world; the latter, as a door to slam shut against a threatening, revolting world.

Observe that here it is Bidinotto who divides Objectivists neatly into two mutually exclusive categories! What he actually describes here are two extremes on a scale, just like the architect and the murderer above. Now, I do not know every Objectivist in the world, but I know some; and few, if any, of them completely fits either description; they fall somewhere in between. I certainly could not put myself in either of those categories. I know, intellectually, that the first attitude is the right and rational one. But I am certainly not free of the bitterness and disappointment that might prompt someone into the second category. (Whoever is, cast the first stone…)

Now I have to say a word about “meek little Immanuel Kant” (since Bidinotto sees “lack of proportionality” in claiming he “is more evil that Hitler and Stalin”). I would grant anyone that Kant’s evil is not readily appar­ent, the way Hitler’s or Stalin’s is; before one passes such a judgement, one should at least know something about his philosophy, at least to the extent of having read Foundations of the Metaphysics of Morals. But the point of Kant’s evil is not something Peikoff has arbitrarily superimposed on the philosophy of Ayn Rand: it was she who called him “the most evil man in mankind’s history”. (The Objectivist, September 1971.) (“Most evil”, if anyone wants to nitpick, means “more evil than Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot or whoever”.) As to why she con­sidered him so evil, this is probably known to this audience: his philosophy paved the way for their atrocities.

Also, it was Ayn Rand who once taught us about the two archtypes who, in symbiosis, work to destroy the world: Attila and The Witch Doctor. The Witch Doctor’s crimes are certainly, in Bidinottos words, “thought crimes”, while Attila’s crimes are existential crimes, committed “out there”, in reality. But Attila is in need of The Witch Doctor; it is he who provides the rationalizations. Thus, it is by no means a lack of proportionality to condemn him along with Attila; it is simple recognition of cause and effect. I mention this for a specific reason. That some Objectivists, myself included, get so furious with Kelley is not just due to the fact that he preaches “toleration” (that is a mistake that possibly could be tolerated) but that he picks “academic Marxians” as a specific target for toleration. If an “academic Marxian” is not a Witch Doctor, then who is?

Incidentally, I think there is a logical error in the “proportionality” argument. That there are degrees of evil does not justify treating a small evil as if it were good. E.g.: we might “reintroduce the measurements” and find a vast difference between Stalin and Clinton. This does not make Clinton good. But, having said that, I also have to say that when it comes to judging personalities – who are usually “mixed” – one cannot judge them rotten merely for being mixed.

Those are my main points. I have not covered every conceivable issue, since that would probably violate the “crow epistemology”. But I would like to say a word about the “root cause” behind all those recurring schisms among Objectivists.

Peikoff says in “Fact and Value” that the root cause is some people’s rejection – or failure to even grasp – the concept of “objectivity”. If this is true, then I would have to say that it applies as much to Peikoff himself as it applies to Kelley or anyone else. I do not think a person who has told me that his view on a certain subject is “objective to me” but cannot “be made objective to others” has any business even talking about the concept of objectivity; he should purge every subjectivist from the “movement” – and start with himself.[14]

But neither do I agree with Bidinotto’s contention that the cause has anything to do with “disturbing dis­closures concerning Ayn Rand’s personal life” or the fact that Peikoff made people’s reaction to The Passion of Barbara Branden a “litmus test”. (I believe he did; but that is his problem, not mine.) I read Passion when it appeared, and although it “disturbed” me slightly, I cannot say that those “disturbances” left a lasting impres­sion. (I do not think this is an “evil” book; I merely find it stupid.) If some people “tolerate” this book and others find it an outrage, I regard this as a minor issue.

But I do think that a root cause of those schisms is that Ayn Rand is not read thoroughly enough.

For example, what does Ayn Rand actually say about the “movement”? This certainly has bearing here, be­cause it is from this “movement” that Kelley and Bidinotto and Reisman and Packer and myself and numerous others have been “excommunicated”. Nobody has been “excommunicated” from the philosophy of Objectivism. Such a thing would be a contradiction in terms. To be “excommunicated” from a philosophy would literally mean that one could be kicked out of one’s own convictions. So what are Ayn Rand’s own words? I quote from “To Whom It May Concern”:

I never wanted and do not now want to be the leader of a “movement” I do approve of a philosophical or intellectual movement, in the sense of a growing trend among a number of independent individuals sharing the same ideas. But an organized movement is a different matter.

Then she goes on to discuss some of the problems of NBI. But it would be extremely concrete-bound to think her words only apply to NBI. They apply as much to ARI or to any institution which attempts to “orga­nize” Objectivists. (Incidentally, I believe Bidinotto will agree with me on this point.)

If Objectivism isn’t an organized movement, what is there to throw us out of? If, on the other hand, Objec­tivism is “a philosophical or intellectual movement, in the sense of a growing trend among a number of in­dependent individuals sharing the same ideas”, there would still be any number of disagreements among us – fur would still be flying and some shit might still hit the fan – but there would never be such a subject as “Ob­jectivist Schismology”. There would not be the two “kinds of Objectivists” that Kelley and Peikoff have come to represent: the kind that condemns only bad actions and tolerates bad ideas – and the kind that condemns only bad ideas and tolerates bad actions, even atrocious ones.

Now, is Ayn Rand herself responsible for any of the ugly stuff that is going on?

I think in one respect, yes. She of course was not infallible, but I think the one really serious mistake she made, and for which we are suffering, was her appointing of intellectual heirs. She once appointed Nathaniel Branden her intellectual heir, and we know where that ended. She then appointed Leonard Peikoff her intellec­tual heir, and today we know where that has ended. But the point goes beyond the personalities of Branden and Peikoff. Nobody could ever literally be someone else’s intellectual heir. Nobody could inherit someone else’s mind. And to bequeath one’s mind to someone is to commit a double injustice: first toward oneself – since it is virtually certain that the “heir” will betray one, even if the “heir” has the best intentions in the world – and secondly to this “heir” who is loaded with a responsibility which is actually impossible to live up to.

How could Ayn Rand commit such an egregious mistake? Don’t ask me. I’m not her heir.


Till frågan om den ”österrikiska” skolans subjektivism

Denna uppsats finns utlagd separat.


Tännsjö i Smedjan

Nättidningen Smedjan publicerade 6.12.00 en artikel av Håkan Holmberg under rubriken ”Varför man bör misstro Torbjörn Tännsjö”. Även om artikeln var klart negativ mot Tännsjö fann jag den vara ett typiskt exempel på modern relati­vism; t.ex. fann Holmberg Tännsjös ”alltför tvärsäkra attityd” mer skrämmande än de skräckexempel ur Tännsjös produktion han själv nämnde. Jag och ett par andra personer fattade pennan och skrev några inlägg till Smedjan.

Det som förvånar mig mest…[15]

…är att ingen ser vidden av Torbjörn Tännsjös ondska, fastän han bokstavligt talat skriver den på våra näsor. Jag skulle därför vilja ber er försöka se följande framtidsscenario för er inre blick:

Du är en hårt arbetande familjefar och har en familj som du verkligen håller av; du har en son (eller dotter) i övre tonåren som aldrig gett dig annat än glädje, som är begåvad och flitig och förefaller ha framtiden för sig. En dag knackar det på dörren, och när du öppnar står både polis och ambulanspersonal där. ”Ni har en son”, säger polismannen. ”Ja, nog har jag det. Är något på tok? Har det hänt honom något? Har han gjort något olagligt?” Du är oroad. ”Nej då, visst inte”, svarar polisen. ”Men samhället behöver organ för transplantationer, och nu har lotten fallit på er son. Vi är här för att hämta honom. Det är inget farligt. Han kommer att sövas ner innan han slaktas och styckas och kommer inte att känna någon smärta.” Du är svarslös, för att inte säga mål­lös. För vad ska du svara? Du lever i ett samhälle som sedan länge genomsyras av idén att ”det allmänna bästa”, eller ”majoritetens bästa” väger tyngre i varje vågskål än sådana petitesser som din eller din familjs lycka – tyngre än era liv. Du lever i ett samhälle där motsatta idéer sedan länge undertryckts. Kanhända har du själv accepterat dessa läror, i tron att de alltid ska drabba någon annan, bara inte just dig och de dina. Kanhända är du i tysthet motståndare till dessa läror. Men det är polisen som står där, och du vet att det är polisen som har vapen och handbojor, inte du.

Kanhända du gör ett försök att kontakta din advokat. Vad kan han göra? Lagarna är redan så utformade att de ger ”det allmänna” rätten att saklöst ta din sons liv. Kanhända du försöker göra saken offentlig och bilda opinion, starta protestlistor mot avrättningen av en oskyldig, skriva insändare och debattartiklar. Men det finns bara en tidning i hela landet, och bara en enda webbsida (www.folketsdagblad.se), och den är strängt censure­rad: inlägg som ifrågasätter ”allmännyttan” (inklusive allmännyttig slakt av oskyldiga), tas helt enkelt inte in. (Däremot kan du nog räkna med att bli offentligt stämplad som en ”fascistoid personlighet”.) Det finns ingen­ting, absolut ingenting, du kan göra. Du har inte längre någon livslust, och din hustru har det inte heller och inte familjens övriga barn. Folkets Dagblad kommer att skriva att ni alla ska glädjas över att så många patienter nu kan räddas till livet som kanske inte kunde det förut.

Tänk efter noga hur det här skulle kännas! Känner du den där jublande glädjen över att du hjälpt så många medmänniskor att leva ett rikare (eller åtminstone lite längre) liv? Eller känner du det jag skulle känna i en sådan situation: vrede, bitterhet, indignation – känslor som så småningom ger vika för en oändlig, utdragen hopplöshetskänsla?

Det här är fantasier, invänder ni kanske: så långt kommer det aldrig att gå. Men att idéer är absurda har inte hindrat dem från att accepteras och genomföras. (Hur många kristna har t.ex. protesterat mot Guds befall­ning att Abraham skulle offra sin son? Och hur många judar har i modern tid fått sätta livet till för den absurda idén om en judisk världskonspiration? Hur många offer har kollektivismen i allmänhet krävt?) Och Torbjörn Tännsjö betraktas allmänt inte ens som en kuf. Hur skulle en kuf kunna bli professor i ett så viktigt universi­tetsämne som etik, d.v.s. läran om gott och ont? Hur skulle en kuf kunna bli landets flitigast publicerade filoso­fiske debattör? Och han är anlitad som expert på medicinsk etik; hans böcker används i läkarutbildningen. Ja, det kan ta någon generation innan mitt (och Tännsjös eget) skräckscenario blir verklighet. Men indoktrine­ringen har för länge sedan börjat.

Tännsjö menar inte allvar, invänder någon: det här är bara ett tankeexperiment. Men det är inte vad Tänn­sjö själv säger. Hans idé är ”i princip moraliskt riktig”; att den ännu inte genomförts beror på att vi är ”för blö­diga”. (I en intervju i DN för några år sedan menar han att sådan här slakt av oskyldiga vore acceptabel, bara den kunde ske i hemlighet, ”så att ingen blir oroad”. Med en enda, noga censurerad, tidning i hela landet lär väl inte det vara något större problem?) Det är bara ”moralisk slapphet” som skiljer oss från dessa grymheter i namn av en ”lyckomoral”.

Och vad säger våra intellektuella om Tännsjö? (Ni vet, de där som sitter med sina breda bakar på akade­miska institutioner och på tidningarnas kultursidor och ser till att inte ett ljud hörs om möjligheten av en etik som förespråkar rationell egoism eller om möjligheten av ett samhällssystem som inte bygger på uppoffring.) I DN för ett par år sedan (i samband med debatten om Peter Singers Sverigebesök) hyllades han av Johannes Åhman som ”en som konsekvent följer förnuftet”. Och i SvD för några år sedan jämfördes han, av den lärde och oändligt civiliserade Lars Lönnroth, med Thomas Stockmann i Ibsens ”En folkefiende”. (En verklig mag­vändare!) Och vi ska inte glömma att det var just i Svenska Dagbladet Tännsjö fick plats för sin plädering för organdonationsslakt. Hade den publicerats där den hör hemma (i någon obskyr vänsterblaska) hade vänster­blaskan kunnat bli åtalad för uppvigling. Men ett konservativt flaggskepp åtalar man helt enkelt inte för upp­vigling, sak samma vad som står där.

Bör vi misstro Torbjörn Tännsjö? Visst inte. Vi bör ta honom på orden, för han menar vad han säger. Att oskyldiga människor ska tas av daga (för något påstått ”människovänligt” syfte) är inte något tillfälligt hugskott från hans sida, det är en livslång passion; det är ett tema han återkommer till (med smärre ytliga variationer) år ut och år in, decennium ut och decennium in. Och att han valt just utilitarismen som sin filosofi beror på att utilitarismen bäst förefaller rationalisera denna passion. Att lite försiktigt och lite mjäkigt ”misstro” en sådan person är självmordsmässigt. Det finns bara en sak att göra, och det är att ta avstånd. Vi borde fordra att han avsätts från sin professur – utan fallskärm, utan avgångsvederlag och utan pension – och vi borde fordra att de som rekommenderat honom till professuren ställs till svars för tjänstefel.

Gör vi inte det, förtjänar vi knappast själva bättre än att få våra organ utkarvade ur kroppen.

Det som förvånar mig näst mest…

…är hur någon kan tro att den rätta medicinen mot Tännsjös mördarfilosofi är någon form av relativism och skepticism. Det som gör Tännsjö ”till en filosof som skrämmer” är självfallet innehållet i hans filosofi (slakt av oskyldiga, avskaffande av yttrandefriheten – så att inga protester mot slaktandet ska bli hörda, försvaret för Sovjetdiktaturen). Men fastän Håkan Holmberg nämner alla dessa saker, förefaller hans huvudinvändning vara en helt annan: att Tännsjö är alldeles för absolutistisk och tvärsäker i sin tillämpning av utilitarismen.

Om jag har rätt i detta (och Holmberg inte bara uttryckt sig oklart) – om det som skrämmer honom är ab­solutism, kompromisslöshet, tvärsäkerhet, sak samma vad absolutismen, kompromisslösheten eller tvärsäker­heten gäller – då borde han rimligen vara precis lika rädd för mig, eller för den filosofi jag ansluter mig till, som han är för Tännsjö. Sådant som att människans liv är den yttersta värdemätaren och att initierandet av tvång måste bannlysas i alla mänskliga relationer (och att tvång eller våld endast ska användas i självförsvar) och mycket annat betraktas av mig och likasinnade som absoluta, orubbliga sanningar, sanningar som man inte bara kan schackra bort. Jag (och Jakob Meijling, Patriq Backlund och Per Nilsson, för att nämna dem som yttrat sig i denna debatt) är lika kompromisslöst för det goda som Tännsjö är så kompromisslös han kan i sin plädering för det onda. Kanhända jag är överdrivet misstänksam, men min erfarenhet av folkpartister (och av många icke-folkpartister för den delen) är att de skräms lika mycket av idén om oreglerad laissez-faire-kapita­lism som de skräms av kommunistisk diktatur. Allt ska vara lagom, och helst ska man inte stöta sig med någon (utom möjligtvis med mig). Fanatiker får man minsann inte vara, även om det man är fanatiker för är det som är sant, rätt och gott.

Men det här är inget annat än eftergiftspolitik, en sorts filosofisk ”Münchenanda”; och att eftergiftspolitik inte fungerar har vi väl gott om exempel på.

Det går knappast att bevisa att Tännsjö har fel

skriver Holmberg. Men den enkla sanningen är att beviset för att Tännsjö har fel är vad han själv säger och skriver. Om en teori eller hypotes leder till konsekvenser som strider mot vad vi redan med säkerhet vet eller som är uppenbart absurda, är detta fullt tillräcklig vederläggning av teorin eller hypotesen. Detta brukar kallas ”reductio ad absurdum” eller ibland ”reductio ad impossibile”. Om en moralteori leder till konsekvenser som är uppenbart ondskefulla, är detta i sig full vederläggning av moralteorin. (Jag har själv döpt detta specialfall till ”reductio ad malevolentiam”.)

Nu säger oss sådana här reduktioner bara att något är fel med teorin, de säger oss inte vad som är fel; det måste man anstränga sig att ta reda på. (Principen här är densamma som om man får ett uppenbart orimligt resultat på ett mattetal: man får gå tillbaka och se var man räknade fel.) Men när det gäller utilitarismen (i varje fall i dess vanligaste form) är detta ganska enkelt. Felet ligger i idén om ”största möjliga lycka för största möjliga antal”. Det här är en kollektivistisk idé som innebär att man ska tänka så lite som möjligt på vad som gör en själv lycklig och tillfreds med livet, och att man ska vara beredd att offra sin egen lycka, ifall man kan tänka sig att andra på så vis blir lyckligare. Det är den idén som Tännsjö mjölkar de yttersta (och ondske­fullaste) konsekvenserna ur. (Bentham själv var säkert alldeles för civiliserad för att dra Tännsjös konsekvenser. Men faktum är att han borde ha tänkt sin tanke till slut, insett absurditeten i tankegången och övergett den. Om inte annat, skulle vi idag i så fall vara rätt mycket lyckligare.)

Ingen människa kan vara ansvarig för någon annans lycka än sin egen. Det är den enda lycka som står i ens makt att maximera (och det kan vara svårt nog, men det är en annan femma). Att alla andra ska vara lyckliga också är naturligtvis högeligen önskvärt. Och man mår inte själv särskilt bra av att bara se lidande omkring sig. Men detta ändrar inte på det grundläggande, naturgivna (eller, som objektivister hellre säger, metafysiska) faktum att ”var och en står sig själv närmast”.

Att predika en moral som påstår sig gå ut på att maximera lyckan här i världen och samtidigt komma med rekommendationer (inklusive rekommendationen av ett socialistiskt samhällssystem) som garanterat bara maximerar olycka och misär är förstås också ett utsökt hyckleri. Och menar Tännsjö allvar är det väl inget som hindrar honom att gå ned på Sahlgrenska sjukhuset och erbjuda sina egna organ? Men så konsekvent och kom­promisslös kan han inte vara. Inte bara skulle ett sådant handlande beröva honom hans feta professorslön; det skulle också hindra honom i hans stora projekt att göra vår tillvaro till ett helvete i ”lyckomaximeringens” namn.

Daltandet med Tännsjö

En debattör skrev ett ilsket inlägg som går ut på att det daltas med Tännsjö, vilket ju är helt sant.

Det har ju kommit några inlägg på den här sidan som inte daltar med Tännsjö. Men i det stora hela har Michael Ståhlberg rätt.

Orsaken är att alltför många människor tror att det onda försvinner, eller blir mindre ont, bara de vänder bort blicken från det. På så sätt blir Tännsjös ondska hans eget bästa skydd. Folk hör och ser honom plädera för mord, men de kan (eller törs) inte tro att någon kan vara fullt så ond, och så försöker de hitta någon sorts rim och reson hos honom som inte finns där. Eller de hör någon annan (mig t.ex.) berätta hur ond han är men kan helt enkelt inte tro det och törs inte kolla upp saken.

Ett par exempel ur min egen erfarenhet:

År 1982 skrev jag ett debattinlägg där jag angrep Tännsjös plädering för terrorism och skickade det till Filo­sofisk Tidskrift, som refuserade det. (Det blev i stället publicerat i Svensk Linje; inlägget och min korrespon­dens med Filosofisk Tidskrift finns på min hemsida för den som är intresserad.) För att göra en lång historia kort anklagades jag av den refuserande redaktören för att tolka Tännsjö ”illvilligt”. M.a.o.: att Tännsjö menar att det är i sin ordning att spränga bussar med skolbarn i luften (bara det kan ha en positiv effekt på världs­revolutionen) är inte det minsta illvilligt; det är jag som är illvillig när jag påtalar saken. Tännsjös lärde kollega och beskyddare vänder bort blicken och vägrar se vad Tännsjö faktiskt skriver. (Hans namn är Lars Bergström, och han var tidigare också professor i praktisk filosofi, d.v.s. i läran om gott och ont.)

För ett år sedan skickade jag två inlägg om Tännsjö till en debattsida på nätet; det första tog upp en artikel på DN Debatt där Tännsjö hävdar att Bibelns Gud är en lika ”pragmatisk utilitarist” som Tännsjö själv och minsann också tar kål på oskyldiga när det ”passar” honom; det andra tog upp hans organlotteriidé och bestod huvudsakligen av ett direkt citat ur den artikel i SvD där han presenterade den. Det första inlägget togs in, och det andra refuserades. Vid förfrågan fick jag höra att det varit ett misstag att ta in det första inlägget därför att det ”gränsar till förtal” och att man borde ”kollat upp saken” först. Det förklarar ju inte varför ett inlägg som belägger Tännsjös ondska med ett direkt citat refuseras. Redaktören yrar om att ”kolla upp saken” och orkar inte ens slå upp en nyligen publicerad artikel i landets näst största morgontidning! Men en slutsats kan vi väl dra av detta: att Tännsjö är så ond att han inte ens kan citeras rakt av utan att det innebär förtal. (Eftersom detta kräk till redaktör förtjänar att hängas ut offentligt kan jag nämna att det var tidningen Metros chefredaktör Sakari Pitkänen.)

Den här attityden inskränker sig förstås inte till Torbjörn Tännsjö. Det daltas t.ex. fortfarande rätt mycket med Jan Myrdal (om än inte fullt så mycket som förr om åren), t.o.m. efter det att han försvarat massakern på Himmelska Fridens Torg. Det daltas med Göran Greider, som tycker att ”lite fönsterkrossning piggar upp”. Och ni kan säkert själva hitta fler exempel. Och den ständiga anklagelsen mot Per Ahlmark är ju att han inte daltar med kommunistmedlöpare eller antisemiter; det kallas för att han ”bedriver vendetta”.

Opinionsbildningen ligger i händerna på fega krakar som tittar åt ett annat håll så fort de får se något ont, och som inte vill höra talas om att gullungar som Tännsjö, Myrdal eller Greider skulle kunna vara onda. (De är rädda för det goda också, vilket om inte annat visas av deras bemötande av Ayn Rand. De vänder blicken från det goda också, för de ser det som en förebråelse.)

Och denna feghet är ju så fullständigt onödig. Det onda är inte farligt så länge det bara befinner sig på pla­neringsstadiet (t.ex. i huvudet på en moraliskt imbecill filosofiprofessor – eller för den delen i huvudet på en avsigkommen österrikisk vykortsmålare). En sådan Djävul sticker svansen mellan benen vid första tecken på kompromisslöst motstånd. Riktigt farlig blir ondskan först när den tillåtits växa sig stor och stark.

Torbjörn Tännsjö kan aldrig på egen hand tillfoga oss någon skada. Vad han behöver för att bli en fram­gångsrik häxdoktor vid någon Attilas hov är ett samhälle av fegisar.

Sens moral: visa lite ryggrad!

Regelutilitarism och konsekvensutilitarism

Patrik Strömer[16] skrev i ett inlägg för en tid sedan att felet med Tännsjö är att han inte vill acceptera regel­utilitarism. Jag vill ta det till utgångspunkt för en utredning. (Jag ber på förhand om ursäkt ifall det här blir omständligt. Jag tänker koppla på det filosofiska mikroskopet.)

Jag håller med Strömer om att ”regelutilitarism” är en betydligt mer plausibel form av utilitarism än vad som brukar kallas ”konsekvensutilitarism”. Bara för att fortsätta exemplet med avdagatagande av oskyldiga: om det finns en regel som säger att vi när som helst kan dödas eller spärras in eller berövas vår egendom, sak samma vad vi gör, skulle vi inte kunna vara lyckliga. Vi skulle gå omkring med en ständig rädsla. (Man kan tänka på invånarna i totalitära samhällen som måste räkna med att när som helst bli väckta mitt i natten av hemliga polisen och släpas iväg vem vet vart.) En regel som säger att vi har rätt till liv, frihet och egendom – och att denna rätt är okränkbar så länge vi respekterar samma rätt hos andra – gör att vi känner oss trygga. Endast brottslingar skulle känna sig otrygga under en sådan regel. En sådan regel säger oss inte allt om hur vi bör handla, men den säger oss ändå vilken sorts handlingar (klart definierade brottshandlingar) vi bör undvika.

”Konsekvensutilitarism” å andra sidan innebär att vi inte ska hålla oss med sådana allmänna regler; innan vi utför en handling ska vi först kalkylera alla konsekvenser handlingen kan tänkas ha för oss själva och för alla andra varelser i universum, från nu och till tidens ände. Redan här kan vi se att konsekvensutilitarismen är absurd: en sådan kalkyl skulle ta så lång tid att vi skulle vara döda långt innan kalkylen var klar; och vi skulle aldrig hinna utföra en endaste liten handling. (Och vi skulle dö rätt snabbt, eftersom vi inte ens skulle hinna kalkylera konsekvenserna av ett så enkelt alternativ som att bre en macka eller i stället äta frukost nere på fi­ket.)

Så varför avvisar Tännsjö regelutilitarismen? I sin terroruppsats från 1978 säger han att regelutilitarism inte är någon ”riktig” utilitarism utan en hybrid mellan utilitarism och deontologi (pliktetik). Tanken måste väl vara att om vi överhuvudtaget rättar oss efter regler, hur vettiga dessa regler än må vara, så är detta en fråga om ”lydnad mot pliktens bud” eller ”hörsammande av det kategoriska imperativet” eller något liknande. Lägg märke till att konsekventa deontologer, sådana som Kant, menar att konsekvenserna av ens handlande över­huvudtaget inte ska tas med i beräkningen (speciellt inte konsekvenserna för ens eget liv och välbefinnande); det är ”plikt för pliktens egen skull” som gäller.

Vad Tännsjö här försöker pracka på oss är ett falskt alternativ: det ska bara finnas två skolor inom etiken, en som lär oss att blint följa vissa regler (”maximer” enligt Kants terminologi, ”principer” enligt objektivistisk terminologi) utan hänsyn till konsekvenser – och en annan som lär oss att vi ska kasta regler, maximer eller principer överbord och inte tänka på annat än konsekvenser. Allt annat är en ”hybrid”. Och eftersom både Kant och Tännsjö är onda filosofer innebär detta att vi ska sitta i en moralisk rävsax där vi bara har att välja mellan två former av ondska.

Låt mig då också visa varför konsekvensutilitarismen är logiskt ohållbar.

För det första kan inte ens konsekvensutilitaristerna göra sig kvitt varje regel. För ”handla så att konsekven­serna blir de bästa möjliga” är ju faktiskt en regel. En alltför allmänt hållen regel för att vara oss till någon större hjälp, men dock en regel.

För det andra: att säga ”de handlingar är goda som leder till goda konsekvenser” är uppenbart att resonera i cirkel. Hur vet vi vilka konsekvenser som är goda? De som i sin tur leder till goda konsekvenser, som i sin tur… o.s.v. i en oändlig regress? M.a.o.: konsekvensutilitarismen säger oss inte ett dyft om vilka konsekvenser som faktiskt är goda; den bara låtsas säga det.

Var och en som alls uttalar sig om gott och ont behöver någon grundläggande princip, någon måttstock för gott eller ont. Eftersom jag är objektivist (och i största allmänhet en rätt hygglig person) använder jag män­niskans liv som måttstock: det som gagnar mänskligt liv och välbefinnande är gott, det som skadar det är ont. Jag bedömer handlingar och konsekvenser efter samma måttstock (och jag avvisar, i förbigående sagt, idén om ”onda handlingar med goda konsekvenser” som rent nonsens). En religiös person skulle använda en annan måttstock: det Gud vill är gott, det Gud förbjuder är ont (så om Gud fordrar av Abraham att han ska skicka Isak till slakt på organtransplantationskliniken, rättar sig Abraham efter det). En miljöfundamentalist skulle använda ”den orörda naturen” som måttstock (d.v.s. allt som finns i naturen utom människan). En socialist som ännu inte hunnit bli cynisk kan tänkas ha ”folkets väl” som sin måttstock; har han väl blivit cynisk är hans måttstock ”makt för maktens egen skull”. En hedonists måttstock är njutning – en njutning som han försöker mäta längs olika parametrar som intensitet och varaktighet (detta var t.ex. Jeremy Benthams mått­stock).

Det skulle leda alldeles för långt att reda ut vad som är fel med alla dessa ”alternativa måttstockar”, men ett ord måste sägas om den hedonistiska måttstocken. Om vi människor bara njöt av det som främjar våra liv, skulle allt vara gott och väl. Men så funtade är ju inte vi människor. En alkoholists eller narkomans njutningar är inte alls livsbefrämjande, inte heller en pedofils. Den enda njutning en diktator kan erfara är förmodligen maktberusning. Somliga njutningar är sadistiska. Visst: det är något fel med dessa njutningar, och det finns andra och bättre njutningar: njutningen att gå i säng med rätt partner, att njuta av en god bok eller en symfoni, eller bara njutningen att klia en hund bakom öronen (av familjeskäl måste jag alltid inkludera ett sådant exem­pel). Men det visar att njutning inte duger som måttstock; njutningar måste bedömas med livet som mått­stock.

Men det är den hedonistiska utilitarismen Tännsjö bekänner sig till. Så rimligen är njutningen hans yttersta måttstock och det är för att ”maximera njutningen” han vill ta oskyldiga av daga. Och jag tvivlar inte ett ögon­blick på att han faktiskt känner en sadistisk njutning av att fästa sina orimligheter på papper, och att den njut­ningen förstärks varje gång han ser en elev eller kollega eller debattredaktör svälja giftet, och att den förstärks än mer av den vördnad han bestås med. (Jag har noterat Tomas Lappalainens svassande beröm i förordet till ”Filosofi och politik”.)

Själv lider jag när jag ser det. Men det känns inte helt fel att kunna bemöta det. Och den lilla njutningen är nog inte helt irrationell.

”Lagom” mycket kannibalism istället?

av Per Nilsson

Jag tycker att det är full naturligt att folk reagerar med avsky inför professor Tännsjös teorier om etik eftersom hans bisarra exempel tydligt illustrerar implikationerna av dem. Eftersom mannen verkligen väljer att vara en fullständigt konsekvent utilitarist och konsekvensetiker frambringar han också de mest magvändande bilder av hur ett samhälle baserat på utilitarismens principer kan formas. Just offrandet av vissa individer till förmån för kollektivet verkar vara en av hans största hjärtefrågor, speciellt då terrorism och organtransplantationerna som omnämndes i Holmbergs artikel. Förhoppningsvis kan de flesta se det absurda i denna vidriga behandling av människovärdet. Ytterst få skulle nog vilja leva i ett samhälle där man riskerar att bli slaktad i syfte att rädda andra patienter då man uppsöker läkarhjälp. Lyckligtvis är det fortfarande så att man inser att det ligger något sjukt i en sådan idé. Men vad händer i det långa loppet om en sådan som Tännsjö fortsätter att respekteras i den svenska debatten? Visserligen slätar han ut sitt barocka påstående om organtransplantationerna med ut­sagan: ”Men jag säger inte att man ska göra det, bara att det i princip är en moraliskt riktig handling.” Inte ens han själv törs titta sin egen moralfilosofi ordentligt i ansiktet. Detta ändrar emellertid inte hans grundläggande uppfattning om moral – nämligen att det är motiverat att offra livet på en oskyldig stackars människa för att gynna andra människors syften. Konsekvenserna av den uppfattningen kan beskådas i de diktaturer som vi har haft genom historien, exempelvis Sovjetunionen som han själv vurmade för.

Artikelförfattaren [Holmberg] verkar däremot inte främmande för att skriva under på att Tännsjö i princip har rätt i att utilitarism är det som ska vägleda människan i sitt handlande. Invändningen är dock att det i hans resonemang görs alltför konsekvent. Om nu utilitarismen skulle vara en god moralfilosofi vore den också önsk­värd i alla lägen, men av någon underlig anledning finner inte artikelförfattaren det önskvärt att alltid tillämpa denna ”hedersprincip”. Ligger då den optimala lösningen i att blanda lika delar mänskliga rättigheter och utili­tarism, lika delar säkerhet och styckmord samt lika delar liv och död? Nej, att göra detta leder ingen vart, ty det enda som då uppkommer är en gradskillnad. Att delvis eller bara ibland offra mänskliga rättigheter till förmån för allmännyttan är inte heller lösningen, utan istället måste vi gå till grunden med problemet och identifiera vad vår etik skall grunda sig på. Hur skall vi annars avgöra vad som bör tillämpas för stunden – lotten, stundens nycker eller rent utav ett meddelande från en gudomlig makt? Om nu artikelförfattaren hävdar att Tännsjös värld är ”strikt inrutad” måste han själv befinna sig i ett slags icke-kausalt universum där slumpen avgör indivi­dens godtyckligt valda ställningstaganden. Det är inte lätt att vara konsekvent om ens utgångspunkter inne­håller kontradiktioner förstås.

Det finns en utgångspunkt som till varje pris motarbetar förtryck av den här formen, nämligen individens okränkbara rättigheter. Att erkänna den enskilde människans rätt att själv få bestämma över sitt eget liv och ge henne ett skydd mot dem som vill skada henne – är inte den principen värd att kämpa för? Rättighetstänkan­det är i det långa loppet det enda som konsekvent försvarar liberalismen och de mänskliga värdena. Visst kan en utilitarist slingra sig undan frågan om huruvida det är värt att göra sådana ofattbara uppoffringar av indivi­den genom att hävda att det i just det specifika fallet inte skulle innebära någon nyttomaximering. I det långa loppet måste däremot utilitarismens filosofi leda till ofattbara kränkningar av vissa personer i de fall då man kan bevisa att det gagnar flertalet. Frågan är då – vad har då de stackarna gjort för att förtjäna ödet att offras på allmännyttans altare? Min lösning på problemet är att istället överge denna kannibalmoral helt och hållet och ersätta den med full respekt för varje människas okränkbara rättigheter.

Till min stora förtvivlan är det nästan ingen idag som är beredd att förespråka det rättighetstänkandet. An­ledningen är väl antagligen att en sådan respekt för individen logiskt sett leder till en legitimering av laissez-faire kapitalism, något som man absolut vägrar att acceptera som följd av någon anledning.

På kollisionskurs med den mänskliga naturen

av Jakob Meijling

Jag tycker att Holmberg är fullständigt ute och cyklar i sin kritik av Tännsjö. Trots att Tännsjös gärning handlar om moralfilosofi, så undviker Holmberg att identifiera de moraliska principerna i resonemangen. Istället menar han att ”väsentliga moralfilosofiska diskussioner uppstår just när vi erkänner att de principer vi bekänner oss till kan vara både motstridiga och ofullständiga och att definitiva svar på alla moraliska frågor knappast går att finna.” I mina öron låter det som samtalet kring kaffet efter en god middag; knappast ett exempel på en väsentlig diskussion. Och utan att ens ställa frågan vad som är ”moral” och vilka som skulle om­fattas av detta, så släpps djur”rätts”filosofen Peter Singer in i diskussionen, varefter Holmberg mest uppehåller sig vid ”brister i resonemanget” — istället för att undersöka filosofernas grundpremisser.

Om man börjar med att fråga sig vad som gör människan till det speciella djur hon är, så rämnar grunden för både Tännsjö och Singer. Båda dessa inbillar sig uppenbarligen att det är emotionerna som är nyckeln i moralen. Hos Singer får det till följd att han suddar ut gränsen mellan människor och djur, eftersom djur, pre­cis som människor, kan känna smärta, vara glada, bli ledsna eller deprimerade. Eftersom det ändå är uppenbart att det är en viss skillnad mellan till exempel mig själv och min katt, så kunde man ju förvänta sig att Singer skulle fortsätta sitt sökande efter svar, men det gör han inte. Det finns fog för att misstänka att vare sig Tänn­sjö eller Singer är speciellt intresserad av människans väl och ve.

Det finns åtminstone en filosof som presterat ett plausibelt svar på frågan vad som skiljer människan från djuren: hon heter Ayn Rand och pekar på det faktum att människan inte är utrustad med vare sig instinkter eller redskap i form av rovtänder, päls eller klor, men däremot med ett begreppsskapande förstånd – något som inte återfinns hos någon annan djurart på vår planet. Om förståndet alltså är nyckeln till människans över­levnad, så blir nästa fråga givetvis under vilka förutsättningar förståndet fungerar bäst, och under vilka förut­sättningar det inte fungerar alls, och därmed har man lagt grunden för en moralfilosofisk diskussion som fak­tiskt handlar om människan qua människa. Eftersom moral bara är en fråga för varelser som tänker, och som är beroende av att tänka, så är det bara en fråga för människor.

Rand identifierar också under vilka generella omständigheter som förståndet blir obrukbart: tvång och hot om våld (”the use of force”). Redan på denna elementära nivå står det alltså klart att Tännsjös moralfilosofi är på kollisionskurs med den mänskliga naturen. Tännsjös Utopia med dess intellektuella centralism och ständiga hot för individen om att bli nedsövd och slaktad skulle bli ett skräckslaget samhälle där ingen, som inte hade lyckats komma åt något slags frisedel, skulle orka ägna sig åt något mer avancerat skapande än att odla potatis och bränna sprit för att försöka stå ut, en dag i taget.

Varför har Holmberg sådana svårigheter med att bemöta Tännsjös offermoral? Är det för att även han anser att handlingar, för att vara moraliska, måste ha en annan förmånstagare än aktören? Och hur skall han i så fall bemöta alla socialstatskramare som vill politisera en allt större del av samhället för att någon annan – under­såtarna – skall få förmåner/bidrag på tredje mans bekostnad? Välfärdssystemet är ett altruistiskt ”ideal” där alla kan känna sig mer eller mindre självuppoffrande, men där kraven också ständigt växer på att ”andra” skall offra allt mer. Den attityden är inte kompatibel med mänsklig kreativitet.

Uppenbarligen har altruismen en så dominerande roll att människor ibland inte ens inser att den är en mo­rallära. Således skriver Per Skålén i sitt inlägg att ”människor i högre grad styrs av egoism än moral” – som om egoism vore något annat än en moraluppfattning! I skenet av detta är det kanske inte så konstigt att människor har problem med att identifiera Torbjörn Tännsjös ondska.

Trafikdöden

av Jakob Meijling

Intressant nog tar Per Skålén upp biltrafiken som ett exempel på ett ”system” där hundratals människor ”off­ras” varje år utan att det skulle väcka någon större uppmärksamhet. Min omedelbara invändning är förstås att trafikdöden inte är något annat än en synnerligen oönskad bieffekt, och således inte alls jämförbar med ett nitlotteri vars själva existens skulle motiveras av ”behovet” av organ för transplantationer. Skålén tycks mena att den begreppsmässiga grunden i ”trafik” och ”organnitlotteri” skulle vara ”ett system i vilket människors liv offras slumpmässigt för en samhällsekonomisk större nytta.” Den definitionen tål ingen granskning.

Men kopplingen mellan organdonation och trafikdöd finns redan idag. Notera den uppenbara orimligheten i att å ena sidan beklaga att den s.k. Nollvisionen spricker, och att å andra sidan beklaga den påstådda bristen på organ till transplantationer. Trafikolyckor måste vara det ”bästa” sättet att få tag på friska och fungerande organ. Och hur kan det överhuvudtaget vara ”brist” på organ? Alla friska människor föds med en komplett uppsättning; det finns ingen överskottsproduktion. Den som inte har tillräckligt från början brukar dö senast vid födseln.

Antag att Tännsjö istället för att slingra sig i sina moralfilosofiska resonemang skulle börja förespråka ökad dödlighet i trafiken för att säkra tillgången på material till transplantationerna. Hur länge skulle han då få hål­las?

Dock förmodar jag att det skulle betraktas som ”moraliskt ointressant” eftersom trafikdöden i ytterst ringa omfattning handlar om självuppoffring.

För en tid sedan skrev några läkare en larmartikel på DN Debatt om att det råder stor brist på organ för transplantationer. Varifrån – från vem – räknar dessa läkare med att organen ska komma? – POS.


Thomas av Aquinos änglar

Thomas av Aquino hade en teori om änglar som går ut på att när en ängel fattar ett begrepp fattar den också, i en och samma medvetandeakt, alla konkreter som subsumeras av begreppet. När en ängel t.ex. fattar begreppet ”bord”, så blir den i samma ögonblick allvetande om alla bord som finns, har funnits och kommer att finnas. När ängeln fattar begreppet ”rättvisa”, vet den ögonblickligen allt om vilka människor och handlingar som är rättvisa eller orättvisa. O.s.v. Ayn Rands kommentar om detta var att även om detta vore sant om änglar (ifall änglar funnes), så är det inte sant om människor: vårt medvetande fungerar inte på det viset. Även om vi bildat och fattat ett begrepp korrekt fordrar tillämpningen av begreppet för oss alltid en ny mental ansträng­ning. (Jag har dessa upplysningar från föreläsningen om Thomas i Peikoffs kurs i filosofihistoria.)

Vad har då detta med den verklighet jag själv lever i att göra?

I den första versionen av ”objektivistisk schismologi” skrev jag:

Peikoff says in “Fact and Value” that the root cause is some people’s failure to grasp the concept “objectivity”. I cannot agree with that. I do not think grasping this concept is very hard – what is hard is applying it consistently, in every issue. And as long as men are infallible (which is a complicated way of saying “always”), failures of application are possible and will occur.

En kommentar från en alert läsare (Filip Björner, ifall någon undrar) fick mig att fundera. Det verkar som att jag för in en dikotomi mellan att fatta ett begrepp och att tillämpa det. Har man väl fattat vad ”bord” eller ”rättvisa” eller ”objektivitet” innebär ska det väl inte vara något problem att också tillämpa det? Men vi är inte änglar utan människor, och därför kan tillämpningen av ett begrepp vara ett problem för oss.

”Objektivitet” är inte något ”first level concept” som ”bord”. Det kräver rätt stor abstraktionsförmåga att alls fatta. Men i grunden är det rätt enkelt. Vad fordras för att bilda begreppet? Man måste observera att det finns två fundamentalt olika metoder att använda sitt medvetande: att inrikta sitt medvetande på att lära känna fakta, eller att inrikta det på att få fakta att ”stämma överens” med ens känslor, fördomar, förutfattade meningar, etc. – att sätta ”objektet” för ens kunskap först, eller att sätta ”subjektet” först. Det förra är ”objekti­vitet”, det senare ”subjektivitet”. Att vara objektiv är att hålla sig till saken; att vara subjektiv är att hålla sig till något annat än saken. (I detta inbegrips ”att hålla sig till någon annan sak än vad saken gäller” – ifall någon vill käbbla med mig om denna formulering.)

Har man väl fattat detta, så har man fattat det, och vet vad begreppet ”objektivitet” står för. Men att til­lämpa det på varje konkret fall är ändå inte det lättaste och fordrar en mental ansträngning från vår sida. Att alltid vara objektiv är inte fullt så lätt som att prata om objektivitet.

Saken har en viss betydelse vid bedömningen av människor. Som jag betonat förr (t.ex. just i ”objektivistisk schismologi”) hittar vi sällan i verkliga livet vare sig rena helgon eller rena monster; merparten av de människor vi möter har ”blandade premisser”. Till detta hör att vi sällan stöter på någon som i varje situation är fullkom­ligt objektiv; men vi hittar lika sällan fullständigt fullfjädrade subjektivister. (En fullfjädrad subjektivist skulle f.ö. inte har stor chans att överleva alls.) Vi måste vara objektiva och bedöma människor för vad de är och varken göra dem bättre eller sämre än de är.

Men (om någon undrar vad detta har med Johan Norberg eller Chris Matthew Sciabarra att göra): det be­tyder inte heller att ens tålamod måste vara änglalikt…


[1] Uttrycket kan för all del tas som en komplimang, Men det var inte så det var avsett.

[2] Blotta det faktum att jag gjort mig känd som kännare och beundrare (och översättare) av Ayn Rand är fullkomligt nog för att hindra mig från att bli publicerad i finkulturella sammanhang; det faktum att jag aldrig strukit Ayn Rands belackare medhårs, skrubbat deras ryggar eller polerat deras ändalykter ökar knappast chansen till publicering.

[3] Peikoff diskuterade filosofi med Ayn Rand så gott som dagligen under trettio års tid. Detta gör honom förstås inte allvetande eller ofelbar, ens när det gäller just detta ämne, men det betyder faktiskt att vad han har att säga om henne och hennes filosofi är värt att lyssna till.

[4] Alla översättningar mina. Nietzschecitatet översatt från det tyska originalet.

[5] En välvillig tolkning av Merete Mazzarellas understreckare är att hon själv aldrig öppnat en bok av Ayn Rand utan bara skriver av den bok hon recenserar. ”Andrahandsmentalitet” är en utbredd företeelse bland de ”finkulturella”.

[6] Artikeln ifråga var skriven av Johan Norberg och införd på SvD:s kultursida 24 februari 1999.

[7] Bokförlaget Random House gjorde förra året en informell opinionsmätning om vilken engelskspråkig roman från 1900-talet som var den populäraste; Ayn Rands fyra romaner belade platserna 1, 2, 7 och 8. Sådana mätningar ska förstås tas med åtskilliga skopor salt (jag tror t.ex. inte att det fanns någon spärr mot att lägga sin röst flera gånger), men någonting visar de i alla fall.

[8] Det är svårt att få fram tonfall i skrift. Men ordet ”elit” ska här givetvis uttalas precis som krögaren Thénardier gör i den svenska uppsättningen av Les Misérables.

[9] ”Tassandet runt den heta gröten” och ”Äreräddning av Marx eller dialektisk irrgång?” (NV 2:6); ”Var Ayn Rand dialektiker?” (NV 2:9); ”Ordets makt över tanken” (NV 3:7); ”Sciabarra än en gång” (NV 3:10–11).

[10] Att Sciabarras och Norbergs prat om att Ayn Rand skulle vara ”dialektiker” grundar sig på en grov ekvivokation har jag förklarat utförligt förr. Det finns ingen ursäkt för att inte ha fattat det.

[11] Jag kan naturligtvis ha detaljinvändningar mot de verk jag nämner här. Jag kan ha detaljinvändningar mot Ayn Rand också, för den delen. Men i detta sammanhang är detta fullkomligt irrelevant. I Norbergs universum är jag hursomhelst ”djupt fundamentalis­tisk och skriver under på allt”.

[12] I den första nätversionen av denna artikel skrev jag att Sciabarraanhhängarna borde betala mig för att alls läsa Sciabarras bok. Detta var ett utslag av onödig och obefogad hämndlystnad från min sida, och jag har strukit det stycket.

[13] Jag betraktar inte denna uppsats som det sista ordet (eller ens mitt eget sista ord) i frågan om ”objektivistisk schismologi”. Om jag någonsin hittar det slutgiltiga svaret på den urgamla frågan: ”Varför skola människor strida?”, då kommer jag givetvis att ge offentlig­het åt det.

[14] Detta stycke är omarbetat. Se ”Thomas av Aquinos änglar”, s. 28.

[15] Underrubrikerna här är inspirerade av min lillasyster, som förr i världen fick små reflexioner publicerade i Svenska Dagbladet under rubriken ”Det som förvånade mannen/kvinnan mest …”

[16] Jag vet ingenting om Patrik Strömer utöver att hans inlägg var läsvärt.