Årgång 3, nummer 8−9 (juni 2000)

Fortsatt kritik av onda filosofer

Denna tidskrift handlar väldigt mycket om ondskan. Anledningen är att ondskan är en mycket utbredd före­teelse och att det enda effektiva vapen vi har mot den är ordentliga kunskaper om dess natur; men detta vapen är också desto effektivare. Förstår man inte ondskan är det lätt att falla offer för den; men förstår man den kan den inte längre göra en särskilt mycket ont.

Ond filosof nr 1: Immanuel Kant

Mattias Svensson skrev en Metrokolumn, publicerad 23 mars 00, under rubriken ”Självuppoffring är ett sätt att offra livet”, där han tog bladet från munnen och kontrasterade Ayn Rands etik med Immanuel Kants. (Mattias gjorde något som jag efterlyst ett par gånger här i Nattväktaren, nämligen pre­senterade Ayn Rands idéer rakt av – inte alla hennes idéer gi­vetvis, men en av de allra mest centrala.) Jag passade på att författa några inlägg om Kant; de återges här med endast smärre redigeringar. Läsare som är obekanta med Kants etik kan lämpligen läsa eller läsa om uppsatsen ”Om pliktmoral” i årg. 3 nr 1. Eller ännu hellre kapitlet om Kants etik i Leonard Peikoffs The Ominous Parallels. Eller helst av allt Kant själv.

Immanuel Kant(2)Mattias Svensson kontrasterar i sin kolumn Ayn Rands etik med Immanuel Kants. Enligt Ayn Rand handlar det, med Mattias ord, ”om att leva sitt eget liv för sin egen skull”, och enligt Kant är det, med Mattias ord, ”moraliskt att leva bara om vi hatar vår egen tillvaro”, vilket Mattias sedan exemplifierar med ett herostratiskt ryktbart exem­pel ur Grundläggning av sedernas metafysik. Somliga tycks nu mena att detta citat är lösryckt och ger en vrångbild av Kants etik. Men så är det inte alls.

Till att börja med var Kant en svuren motstån­dare till allt vad ”lyckomoral” eller ”egenkärlek” heter. Det har omvittnats av Kants egna elever att han aldrig var så engagerad eller engagerande i sina föreläsningar som när han angrep dessa företeelser. Och alldeles i början av Grundläggning finner man en sarkastisk kommentar som går ut på att om me­ningen med våra liv vore ”självbevarelse”, ”välfärd” och ”lycksalighet”, då borde naturen inte ha utrus­tat oss med sådana egenskaper som förnuft och fri vilja – det vore bättre om vi levde som djuren med vägledning av instinkter.

Kärnan i Kants etik – och det som gör den ond – är att han ställer moralen i motsats till vårt eget liv, våra egna målsättningar här i livet, våra egna intressen, vår egen lycka. Det är därför som han utan att blinka eller erfara några egna samvetsföre­bråelser kan säga något sådant som att själva öns­kan att bevara sitt eget liv blir moralisk först när li­vet blivit outhärdligt och varje hopp om bättring gått förlorat. (En sådan idé är inget annat än ett stycke utstuderad sadism. Och jag talar i viss mån i egen sak här: jag vet en smula om hur en gammal och sjuk människa känner sig när livet blivit till ett utdraget lidande. Som god egoist bekymrar jag mig en smula om mina egna anhöriga.)

Kant är också emot lögn och bedrägeri (ett an­nat av hans exempel i Grundläggning handlar om plikten att tala sanning), och det är förhoppnings­vis också de flesta av oss. Men låt oss inte bedras av Kants resonemang här!

De flesta av oss, vill jag hoppas, talar sanning och agerar hederligt, vi arbetar för vårt levebröd eller studerar med inriktning på att i framtiden kunna försörja oss själva, bedömer våra med­människor efter förtjänst och följer våra övertygel­ser hellre än sviker dem. (Om det här låter som en uppräkning av ”dygdkatalogen” i Galts tal, är det naturligtvis ingen tillfällighet.) Varför? Därför att det faktiskt ligger i vårt eget intresse att göra det! Att basera sitt liv på en lögn, att försöka leva på att bedra sina medmänniskor, att leva på allmosor eller stöldgods, att omge sig med skurkaktiga och svek­fulla ”vänner”, eller att högtidligt proklamera fina ideal och sedan leva tvärt emot dem – sådant kan bara göra ens liv olyckligt och eländigt. (Och jag vågar en slant på att den som vill säga emot mig på dessa punkter redan är både olycklig och eländig.) Alla dessa dygder är egoistiska dygder: de syftar just till ”självbevarelse, välfärd och lycksalighet”. Att förstå detta är strängt taget den enda motiva­tion en människa behöver för att vara moralisk.

Men det är just denna motivation som Kant underkänner! Om en människa är sannfärdig där­för att hon inser att sanningen gagnar henne bättre än lögnen – eller arbetar därför att hon inser att ett liv som allmosetagare eller tjuv inte är särskilt till­fredsställande – då är hennes handlande enligt Kant inte moraliskt. Det är inte ”pliktuppfyllelse för pliktuppfyllelsens egen skull” (vilket är den enda moraliska drivfjäder Kant godkänner). Med Kants egen formulering: hon handlar visserligen, av en tillfällighet, ”i enlighet med plikten”, men inte ”av plikt”. Att tala sanning blir moraliskt endast i en situation där sanningen kan skada dig själv eller någon du själv håller av. Sådana situationer är ovanliga, men de förekommer. Antag t.ex. att KGB eller maffian är ute efter din bäste vän, och att du därför håller honom gömd i din källare. När nu KGB eller maffian knackar på dörren och frågar ef­ter honom – först nu blir det enligt Kant fullt mo­raliskt att tala sanning. Och det är ingen illvillig vrångbild jag här målar upp – se min uppsats ”Om pliktmoral”.

Många av er vet förmodligen att Ayn Rand kallade Kant för ”den ondaste människan i histo­rien”. Tyvärr är det alltför få som vet varför. Jag hoppas denna korta inblick i Kants tankevärld ska vara till hjälp.

Och precis som Ayn Rands essäer i Själviskhetens dygd finns Kants Grundläggning av sedernas metafysik tillgänglig i svensk översättning.[1] Så det går att kolla mina uppgifter.

(ii)

Pliktetik och despoti

Någon debattör anklagade Mattias Svensson för att hävda att Kant förespråkade despotism. Mattias replikerade att ”Kants maxim inte är det skydd mot despoti som flera, kanske även Kant själv, verkar benägna att tro”. Det är sant att Kant inte öppet förespråkade politisk despotism och att han ofta be­traktas som en tänkare i den liberala, frihetliga traditionen. Detta är enligt min mening ett ytligt betraktelsesätt; går man på djupet bör man se att Kants etik (och övriga filosofi) i själva verket öppnar vägen för despotism. Min replik nedan är ett försök att förklara varför.

Jag håller i och för sig med Mattias, men jag vill gå ett steg längre och hävda att Kants etik i själva verket är ett recept för despoti.

Den enkla anledningen är att Kant gör ”plikt” till etikens centrala begrepp. ”Plikt” innebär lydnad mot budord utfärdade av någon auktoritet. Att göra sin plikt är att lyda Gud och i världsliga ting också den överhet Gud påstås ha satt över oss.

Om vi inte lyder överheten har överheten makt att straffa oss; lyder vi den, har den makt att be­löna oss. Gud har – om vi nu tror att han finns – den enorma makten att skänka oss evig salighet, ifall vi bara gör som han säger, eller eviga straff i helvetet om vi trotsar honom.

Men att eftersträva belöningar och undvika straff är en självisk bevekelsegrund. Så om en människa gör sin plikt och lyder Gud av rädsla för eviga straff eller av längtan efter evig salighet, så handlar hon faktiskt inte av plikt; pliktuppfyllelsen är inte ett mål i sig utan ett medel att uppnå lycka (eller slippa bli olycklig) – om inte i detta livet, så åtminstone i nästa.

Det är denna själviska bevekelsegrund som Kant helt och hållet avvisar. Om en människa gör sin plikt med sådana ”baktankar”, då är det inte pliktmedvetandet som är hennes drivfjäder; och för Kant är ett handlande moraliskt endast om den enda och allenarådande drivfjädern är det rena pliktmedvetandet.

Nu säger ju Kant också att den auktoritet vi ska lyda inte är Gud eller den världsliga överheten, utan förnuftet. Men bortsett från allt annat som är fel med Kants syn på förnuftet (vilket skulle kräva en egen avhandling) bör följande observeras:

En rationell och livsbejakande etik (sådan som Ayn Rands) säger också att vi ska följa förnuftet. Men vi följer vårt förnuft i en alldeles bestämd av­sikt: att leva och leva väl. Vi handlar förnuftigt där­för att vi förstår att vi inte kan bli lyckliga genom att handla oförnuftigt.

Men precis som Kant klipper banden mellan moral och mänskligt liv och välbefinnande, klipper han också banden mellan förnuft och mänskligt liv och välbefinnande. Om ens handlande är moraliskt endast när det gör livet olidligt blir förstås moralen en tvångströja. Om utövandet av förnuftet (vilket för en rationell människa är ett sant nöje) också blir förnuftigt endast när det gör livet olidligt, då blir förstås också förnuftet en tvångströja. (Läs gärna artikeln ”Är det tråkigt att vara förnuftig?” i Natt­väktaren årg. 3 nr 2–3.)

Sambandet med despoti då? Despoter har i alla tider varit beroende av människor som lyder och gör sin plikt utan att fråga varför. (”Theirs is not to reason why. Theirs is but to do and die.”[2]) Ju ”renare” pliktmedvetande desto bättre, ur despo­ternas synvinkel.

(iii)

Långsiktighet

Svar på ett inlägg som tog upp frågan om egoism är långsiktig eller kortsiktig (med något besynnerliga argument, vilket bör framgå av nedanstående).

Ska vi diskutera den rationella egoismen bör vi väl gå till grundtexterna, precis som när vi dis­kuterar Kant?

Rationell egoism är självfallet långsiktig. Och vi som inte kan räkna ut det på egen hand kan ju all­tid läsa oss till det hos Ayn Rand:

Människan kan inte överleva genom att, som ett djur, leva för stunden. Ett djurs liv består av en serie separata cykler som upprepas om och om igen, som t.ex. att föda upp sina ungar eller att samla in mat för vintern; ett djurs medvetande kan inte integrera hela dess livslängd; det kan bara nå till en viss gräns, och sedan måste djuret börja cykeln från början igen utan någon koppling till det förflutna. Människans liv är ett sammanhängande helt: på gott eller ont innehåller varje dag, år och decennium i hennes liv summan av alla dagar som ligger bakom henne. Hon kan ändra sina val, hon är fri att ändra färd­riktning, hon är i många fall t.o.m. fri att gottgöra kon­sekvenserna av sitt förflutna  men hon är inte fri att undfly dem, ej heller att ostraffat leva sitt liv för stunden som ett djur, en playboy eller en bandit. Om hon ska lyckas med uppgiften att överleva, om hennes handlingar inte ska syfta till hennes egen förstörelse, måste män­niskan välja sin färdriktning, sina mål, sina värden inom den ram och ur den synvinkel som utgörs av en hel livs­tid. Inga förnimmelser, varseblivningar, drifter eller ”in­stinkter” kan göra detta; endast ett intellekt kan göra det. (”Objektivismens etik”; översatt av undertecknad.)

Sign. Daniel (socialist) undrar vad det är för mening att vara egoistisk när han ändå inte kom­mer att vara ”samma person” på sin ålders höst (eller nästa vecka) som han är idag. (Det märks att socialismen har en av sina rötter hos Herakleitos!) Det enda jag egentligen kan säga till detta är att Daniel förvisso är fri att leva efter denna maxim, men knappast fri att undvika konsekvenserna. (Tänk på det idag; när du blir äldre kan det vara för sent.)

Och rätta mig om jag har fel, men använde Kant uttrycket ”det absoluta jaget”? Mig veterligen var det Fichte som införde den termen. Kants egen term var ”det noumenala jaget”. Men denna termi­nologiska petitess åsido bör vi hålla i minnet att när Kant talar om att

handla så att du behandlar mänskligheten såväl i din egen som i varje annan person aldrig blott såsom medel utan tillika såsom ändamål

då är det inte någon verklig levande per­son han talar om utan en ”noumenal” spökfigur. Annars kan man förledas tro att Kant menar det­samma som vi: att varje människa är ett själv­ändamål.

(iv)

Det följande är en sammanställning av diverse kortare repli­ker.

Det finns ett par besynnerliga missuppfatt­ningar som framskymtat i debatten.

Den första är att det är fel att fördöma Kant som ond, därför att han kanske inte hade några onda avsikter med vad han skrev, han begrep bara inte bättre. Premissen bakom detta måste väl vara att folk inte rår för att de tänker som de tän­ker, eller att de inte rår för att de är dumma.

Men det är fullständigt obegripligt att en per­son skulle tillbringa hela sitt liv med att bygga upp ett filosofiskt system som kulminerar i en glädje­dödande och sadistisk etik utan att veta vad det är han håller på med.

Den andra missuppfattningen är att det är fel att uppehålla sig vid Kant eftersom ingen ändå bryr sig om honom. Premissen bakom detta måste väl vara att filosofiska idéer aldrig får något genomslag i verkliga livet (och att folk pratar filosofi bara för nöjet att reta gallfeber på varandra). Men all er­farenhet säger oss att filosofiska idéer har genom­slagskraft. Varken modern demokrati eller modern diktatur vore t.ex. möjliga utan filosofernas insat­ser. Så det finns all anledning i världen att ta så­dana idéer på allvar och skärskåda dem under lupp.

Att så många människor upplever allt vad ”mo­ral” heter som en glädjedödande tvångströja måste ju ha en orsak. För att inte tala om att all självisk­het rutinmässigt och utan eftertanke fördöms som ond. (På den punkten har det blivit bättre de se­naste årtiondena, och vems förtjänst tror ni det är? En viss filosofs förtjänst.)

$ $ $

Alex Lindberg [känd från ”Kritik av det rena struntpratet” i Nattväktaren 3:6] har fått mitt tänkande om bakfoten. Jag anser visst inte att Pla­ton, Kant och Hegel ensamma bär ansvaret för allt elände i världen. Ansvaret vilar tungt på var och en som inte bemödar sig om tankeskärpa.

Idén att filosofiska ståndpunkter skulle kunna förklaras ”biologiskt” [som hr Lindberg också fram­förde] är faktiskt en smula bisarr. Historiskt har al­truismen sitt ursprung i den urgamla sedvänjan att bringa människooffer för att blidka gudarna.

[Hr Lindberg – som specialiserar sig på psyko­logiska spekulationer om människor han aldrig träffat – vågade sig också på gissningen att jag för­dömer Kant därför att jag har en ”malevolent uni­verse premise”.] Om jag har en ”malevolent uni­verse premise” är det en sak mellan mig och min psykoterapeut (om jag hade någon). Däremot kan jag vara väldigt elak, vilket om inte annat torde framgå av artikeln ”Kritik av det rena struntpratet” i Nattväktaren årg. 3 nr 6.

$ $ $

Sign. Matrix ger i ett inlägg uttryck för den van­liga missuppfattningen att normal mänsklig hygglighet och hjälpsamhet skulle vara någon sorts ”självuppoffring”. Men ”uppoffring” innebär (om vi ska vara precisa i vårt språkbruk) att man offrar ett högre värde för ett lägre värde eller ett icke-värde.

Det är t.ex. ingen uppoffring att lägga ner en timma på att lyssna på en vän som har bekymmer. (Kallar man det för ”uppoffring” ska man inte kalla personen för ”vän”.) Att lägga ner samma timma på att lyssna på rent fyllsnack är däremot en upp­off­ring.

Ordet ”uppoffring” används lite slarvigt i det normala språkbruket. (Jag skulle ju t.ex. lika gärna ha kunnat skriva ”offra en timma” i stycket ovan.) I sportvärlden pratas det alltid om att ”offra sig för laget”. Men observera att en sann altruist inte kan offra sig för det egna laget. Han måste offra sig för motståndarlaget!

Matrix tackade mig för det klargörande svaret och ställde några ganska vettiga följdfrågor, som jag svarade på (under tidspress, för det var sista debattdagen, men jag är ändå rätt nöjd med svaren).

  1. Det är klart att det där med att lyssna på en väns bekymmer beror på sådana saker som hur god vännen är och om hans bekymmer är värda att lyssna på. Men låt oss göra exemplet riktigt dras­tiskt. Antag att en människa som du är djupt och varaktigt förälskad i och vill dela ditt kommande liv med allvarligt funderar på att begå självmord. I ett sådant extremt fall har jag svårt att se var grän­sen går för hur mycket tid du ger dig att prata igenom situationen med henne (eller i förekom­mande fall honom). För om den här personen be­går självmord är ju också ditt eget liv slaget i spill­ror och kommer att ta lång tid att reparera.
  2. Vems måttstock? [Matrix hade undrat med vems måttstock värden bedöms: ”Är det personen själv som avgör vad som är högt eller lågt eller är det någon annan, någon tredje part?”] Ayn Rand har skrivit en uppsats som besvarar exakt denna fråga [”Vem är den yttersta auktoriteten inom eti­ken?”, OS 13]. Ett eget svar i alla fall:

Den yttersta måttstocken eller värdemätaren är människans liv. Det här är en abstrakt måttstock; det är inte någon viss människas liv som är mått­stock, utan sådant som är gemensamt för alla människor. Att tillämpa denna måttstock på sitt eget liv är vad man måste göra själv.

För att exemplifiera: det går objektivt att fast­ställa att vissa näringsämnen gagnar människans liv, medan andra ämnen är giftiga. Men det be­tyder ju inte att alla måste äta precis samma mat.

Det går också att objektivt fastställa att det är bra och livsbefrämjande för vilken människa som helst att ha en produktiv yrkeskarriär – medan andra ”karriärer” (t.ex. luffare, bandit eller dikta­tor) inte alls är livsbefrämjande. Men det betyder ju inte att samma yrkeskarriär är den bästa för var och en. (T.ex. bör man inte försöka bli konsert­pianist om man är komplett omusikalisk, eller bib­lioteksassistent om man är dyslektisk.)

Eller ta valet av äktenskapspartner. Var och en bör gifta sig och/eller leva ihop med den person han/hon bäst passar ihop med. Och även om det kan vara jobbigt och tidsödande att hitta den rätte/rätta, är det det man måste göra om man vill räkna med ett lyckligt äktenskap. Men om samma kvinna vore den rätta för alla män, eller samme man den rätte för alla kvinnor, skulle ju detta ställa till enorma problem!

  1. [Matrix undrade hur jag ställer mig till föl­jande påstående:

En person kan per definition inte välja något annat än det som personen själv – alla faktorer sammanvägda – uppfattar som det bästa alternativet.]

Det påståendet håller jag inte med om. För det skulle innebära att ingen män­niska någonsin handlar mot bättre vetande. Men all erfarenhet säger att det händer att människor handlar mot bättre vetande. Skälet är att män­niskor har förmåga att blunda för fakta även när fakta är kända. [Om jag förstått saken rätt är detta påstående en variant på idén att alla människor ändå alltid handlar egoistiskt, eftersom var och en gör vad han vill göra; annars skulle han inte göra det – en fråga som besvaras i en av Nathaniel Brandens uppsatser i Själviskhetens dygd.]


Ond filosof nr n+1: John Rawls

MUF-ordföranden Gunnar Strömmer skrev en artikel på SvD:s Brännpunktssida 28 mars 00 om ”Civil olydnad” (en bra artikel, f.ö.). På Brännpunkts webbsida kom en person som kallar sig ”David (liberal)” med vissa invändningar, som sedan bemöttes av en av Nattväktarens prenumeranter, Patriq Backlund. Stridsfrågan mellan David och Patriq var äganderättens giltighet; Patriq intog den objektivistiska ståndpunkten (som ni är bekanta med) medan David intog John Rawls ståndpunkt. Jag skrev några inlägg, varav de vä­sentligaste återges nedan. Mycket till systematisk kritik av Rawls har jag nu inte åstadkommit; jag ägnar mer tid åt att presentera de positiva idéer som Rawls och sign. David ägnar sig åt att försöka undergräva. Möjligen återkommer jag till Rawls någon annan gång.

Vad Ayn Rand ansåg om Rawls kan ni läsa i ”An Untit­led Letter” i Philosophy: Who Needs It?

(i)

John RawlsMan måste ge sign. David det erkännandet att han lägger fram John Rawls filosofi i all dess nakna ohygglighet.

Det är illa nog när en filosof hävdar att vissa människor är födda till herrar eller härskare medan andra är födda till slavar eller undersåtar. T.o.m. den störste av alla filosofer, Aristoteles, gjorde sig skyldig till denna horrör. Men Aristoteles hävdade ändå att den som naturen ”satt att härska” är satt att härska därför att han besitter vissa dygder eller förtjänster.

Rawls är mycket värre. Han menar att somliga är födda med anlag för flit och intelligens medan andra av födsel är lata och dumma, och vidare att det man är född med kan man inte räkna sig till förtjänst – och drar sedan slutsatsen att den flitige och intelligente ska ställa sitt liv i den lates och dummes tjänst.

Flit och intelligens är i hög grad förvärvade egenskaper. Ingen är född flitig: det är något man måste beflita sig om. Sak samma med intelligens; det är likadant med intelligens som med kroppsliga färdigheter: de måste tränas upp. Ingen blir elit­idrottare utan hård träning.

Det är sant att det finns människor som är födda med kroppsliga och/eller mentala handikapp. Inte heller påstår jag att det är fel att försöka hjälpa dem – att göra handikappmedicin till sitt stora livsintresse och sin yrkeskarriär kan man gott göra, om det är det man vill. Och även de handi­kappade är bäst betjänta av att leva i ett fritt sam­hälle där privat ägande åtnjuter fullgott skydd. (Jämför gärna antalet avancerade handikapphjälp­medel – från rullstolar till specialdesignade datorer – i den relativt fria västvärlden med antalet i kom­munistiska diktaturer.) Men det är en helt annan sak att göra dessa handikapp till det kriterium efter vilket resten av oss ska inrätta våra liv. Den exakta innebörden av detta är att eftersom somliga sitter i rullstol ska skillnaderna utjämnas genom att friska människor förses med fotbojor. Detta gynnar inte de rullstolsbundna (så torka gärna bort det själv­rättfärdiga grinet längs mungiporna), men det gör garanterat livet värre för samtliga.

Rawls filosofiska metod – att utgå från ett ”hypotetiskt tillstånd” där människor får fatta stora och livsavgörande beslut bakom en ”slöja av okunnighet” – hör till de mer bisarra tanke­konstruktioner jag känner till. Låt mig bara säga att själva uttrycket ”slöja av okunnighet” påminner alltför mycket om vad Ayn Rand kallade ”mental dimma” för att det ska kunna missas av någon som inte själv är ordentligt insvept i dessa slöjor och dimmor.

Nog för idag med gratis filosofiundervisning åt folk som ändå inte gitter lyssna. (Ja: det är för dem som inte gitter lyssna vi ska filosofera, om vi tar Rawls teori på allvar.) Faktum är att jag skrivit det här därför att jag vet att åtminstone Patriq Back­lund gitter lyssna. Finns det fler, så mycket bättre.

(ii)

Sign. David återkom med ett långt inlägg med en del typiska ”rawlsianska” sofismer.

Visserligen har jag ont om tid, och visserligen har jag ett levebröd att tjäna, men att inte svara sign. David vore ohövligt och skulle kunna ge intrycket att jag står svarslös. Och mina kvällar är ju åtminstone lediga.

Låt oss börja från början. Vissa saker måste upprepas och upprepas till leda, helt enkelt därför att folk inte känner till dem eller, om de känner till dem, väljer att blunda för dem. Jag har sagt det här tusen gånger förr, men jag säger det igen:

Mänskliga rättigheter eller individuella rättig­heter är principer som människor måste vara över­ens om för att alls kunna leva ihop i ett ordnat samhälle. Om de inte respekteras, urartar samhället till tyranni eller anarki. Dessa rättigheter är, med John Lockes formulering, liv, frihet och egendom. Och rätten till frihet och egendom är aspekter av rätten till liv: den som inte är fri och inte får be­hålla frukterna av sitt arbete kan inte heller leva – om vi med ”leva” menar mer än att överleva på brödsmulor i en fängelsehåla.

Denna respekt för liv, frihet och egendom måste vara absolut och ovillkorlig. Det går inte att nagga dessa rättigheter i kanten – för gör man det är det bara en tidsfråga när de blir totalt urholkade. Om ett samhälle t.ex. accepterar snatteri men inte stöld – var ska då gränsen dras mellan snatteri och stöld? Gränsen kommer hela tiden att flyttas fram till snattarnas förmån och – även om det tar tid – kommer det att sluta med att bankrån också ses som en sorts snatteri.

Observera nu att dessa rättigheter grundar sig på en än mer grundläggande princip: att varje människa är ett självändamål. Om en människa i stället är ett medel för andras ändamål (vilket tycks vara sign. Davids mening, att döma av vad han skriver), då har vi naturligtvis inga rättigheter och allt jag skrivit ovan är nys och nonsens. I så fall är fältet fritt för all sorts kannibalism, bokstavlig så väl som metaforisk.

Det är därför som varje inskränkning av ägan­derätten, hur liten och obetydlig den än må synas, är en inskränkning av vår rätt att leva och en in­bjudan till kannibalism.

Om sign. David inte kan förstå eller acceptera mitt och Patriq Backlunds sätt att härleda ägande­rätten – genom att återföra principer på än mer grundläggande principer – så borde han i varje fall kunna härleda den med modern filosofis favorit­metod: att kalkylera konsekvenser. För all erfaren­het säger oss att människor har det bättre ju mer äganderätten respekteras och sämre ju mindre den respekteras, och att detta gäller de mindre lyckligt lottade såväl som de mer lyckligt lottade.

Det här är nog rätt plats för ytterligare en ut­vikning om John Rawls. Rawls menar ju inte att varje olikhet mellan människor ska utplånas utan att de olikheter som gynnar de ”sämst ställda” är acceptabla olikheter. (Det är därför somliga tar Rawls för en ”liberal” tänkare.) Men observera att vi inte alls behöver Rawls ”hypotetiska tillstånd” eller ”slöjor av okunnighet” för att avgöra vilka olikheter som faktiskt gagnar de ”sämst ställda”, och minst av allt behöver vi göra våra liv till medel för de sämst ställdas ändamål.

Principen här är att varje olikhet som är en olikhet i förtjänst eller duglighet alltid gagnar alla, de sämst ställda likaväl som de bäst ställda. Och omvänt: de olikheter som i stället grundar sig på bruket av tvång (det må nu vara statligt tvång eller vanligt kriminellt tvång) är till skada för alla, de sämst ställda likaväl som de bäst ställda.

Kanske jag borde belysa detta med en skog av exempel; men jag tror inte att en skog av exempel övertygar den som bestämt sig för att inte låta sig övertygas. Ett enda exempel bara:

Om en duktig och driftig person grundar och utvecklar ett företag, så bereder han bl.a. arbetstill­fällen för andra som inte är fullt lika duktiga och driftiga (och ju bättre han lyckas, desto fler arbets­tillfällen bereder han). Men om hans företagsamhet hämmas av att han måste sitta nätterna igenom och fylla i alla de byråkratiska formulär som lagen fordrar av honom, och han dessutom tyngs av höga skatter och pålagor, då kan han inte utveckla sitt företag som han vill, och desto färre arbetstillfällen bereds. (Det förtjänar att noteras att effekten skulle bli likartad om han utsätts för sabotage från mordbrännare eller andra ”aktivister” eller om han tvingas betala skyddspengar till maffian.)

Det här är förstås ett argument, bland zillioner möjliga, för ett system av fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism, med staten krympt till sina nattväktarfunktioner. Det är detta system man borde förespråka, om man verkligen ömmar för de sämst ställda. Men observera nu att Rawls teori aldrig någonsin, vare sig av Rawls själv eller av nå­gon av hans anhängare, används för att förespråka detta system, utan alltid för att förespråka välfärds­staten med dess omfördelning från de bättre ställda till de sämre ställda. För att ta exemplet ovan: be­skattningen av vår driftige företagare motiveras med att det finns så många arbetslösa som behöver understöd! Det är därför han ska hindras från att utveckla sitt företag och bereda fler arbetstillfällen!

I ljuset av allt detta är vi i en position att be­döma Davids exempel om att rädda en skepps­bruten pojke med hjälp av en stulen roddbåt. [För sammanhangets skull citerar jag hela exemplet:]

Tänk dig att du promenerar vid en djup sjö och då får ser ett barn med mörk hudfärg ramla av den plastmadrass han tydligen ensam paddlat långt ut på sjön med varefter madrassen snabbt glider en bra bit ifrån honom. Barnet tycks inte kunna simma, verkar drabbas av panik och ser inte ut att kunna hålla sig över ytan länge till. Du be­dömer det som mycket sannolikt att det kommer att drunkna om det inte räddas omgående. Du kan heller inte simma. Däremot kan du ro. Någon meter ifrån dig på stranden ser du en båt med åror. Du vet vem som äger den: en person som är uttalat fientligt inställd mot män­niskor med annan hudfärg och som hävdar att de bäst borde dö. Du bedömer det som helt säkert att mannen inte skulle tillåta dig använda hans båt för att rädda den drunknande. Ingen annan båt finns att tillgå. Inga andra människor finns i närheten. Det enda sättet att rädda barnet är för dig att använda båten. Vad göra? Enligt det resonemang jag framfört (a la Rawls) är saken klar: jag använder båten och försöker rädda barnet. Jag har en moralisk skyldighet att göra så. Den handlingen vågar jag påstå stämmer överens med den moraluppfattning de flesta omfattar. Men om privat ägande vore att betrakta som ett moralisk fundament skulle detta handlande vara direkt moralvidrigt. Jag har ingen rätt att tillskansa mig någon annans båt mot dennes vilja, varför äganderätts­moralen i det här fallet kräver att jag låter pojken dö. Allt annat vore ett övergrepp mot båtägaren! Att utnyttja bå­ten vore att kränka ”andras rätt till frukterna av vårt ar­bete” för att använda dina ord. Denna möjliga kon­sekvens hävdar jag tydligt visar på orimligheten i att se privat ägande som en grundläggande moralisk rättighet.[3]

Det första jag vill säga är att exemplet är nästan lika orealistiskt som Rawls ”hypotetiska tillstånd”. Hur ofta i en människas liv händer det att hon rå­kar ut för situationer eller moraliska dilemman av det här slaget??? Ändå är det på grundval av sådana exempel som Rawls och hans anhängare uppmanar oss att inrätta våra liv och vårt samhälle.

Sign. David är kanske nyfiken (vad vet jag?) på vad det grundläggande felet i det här sättet att re­sonera är, så jag ska berätta det också.

Utmärkande för människan är att hon måste leva sitt liv långsiktigt, inte bara från den ena stun­den till den andra. Eldsvådor, skeppsbrott och lik­nande katastrofsituationer (inklusive den situation David beskriver i sitt exempel) är emellertid sådana där ingen långsiktig planering överhuvudtaget är möjlig: allt man kan göra är att rädda vad som räd­das kan. När eldsvådan är över, då är det dags att planera långsiktigt igen och börja bygga ett nytt hus eller försöka hitta en ny lägenhet och allt vad mer som behöver göras. Men det är ingenting mindre än horribelt att försöka bygga upp en etik eller en politik för människans normala liv som grundar sig på förhållanden som bara är förhanden under katastrofsituationer. (Om människolivet verkligen vore en enda lång katastrof – vilket är vad den här sortens resonemang implicerar – då skulle mänskligheten för länge sedan ha dukat un­der.[4])

Om jag verkligen någon gång skulle hamna i den situation David beskriver, då skulle jag stjäla båten, rädda pojken och betala skadeståndet ef­teråt – och jag skulle inte försätta tillfället att un­der pläderingen i domstolen utbreda mig över vil­ken luspudel den rasistiske båtägaren är. Men detta betyder inte att jag måste tillbringa resten av mitt liv med att leta efter drunknande barn att rädda. Och vad det allra minst betyder är att jag ska verka för en lag om att alla roddbåtar ska konfiskeras. Men detta är vad sign. Davids resonemang implice­rar, fast det naturligtvis sträcker sig långt utöver roddbåtar och omfattar all privategendom över­huvudtaget.

Med allt detta i ryggen borde det inte vara så svårt att se varför jag betraktar välgörenhet med andras pengar som hyckleri. [Jag hade nämnt detta i ett kortare inlägg som jag inte brytt mig om att ta med här.] För det första: avsteg från en princip (i detta fall principen att pengar tillhör den som tjä­nat ihop dem) innebär att principen som sådan ges upp. Den som accepterar välgörenhet med andras pengar har inget svar att ge en bankrånare, bara bankrånaren delar ut bytet till de fattiga. För det andra: sådan välgörenhet kan inte leda till sitt eget påstådda mål, att förbättra de sämst ställdas lott, allt den kan göra är att försämra de bäst ställdas lott. Och för det tredje: man måste ifrågasätta om motivet verkligen är omsorg om de sämre lottade och inte ren missunnsamhet mot de bättre lottade.

Därmed får denna gratislektion (som kostat mig ett par timmar av min fritid) vara över. För den som vill begripa bör den vara tillfyllest. Och den som inte vill begripa kan inte heller resa några anspråk på min tid.

Tillägg: Det finns ett kortare och effektivare sätt att bemöta Davids ”roddbåtsexempel” som jag ty­värr inte kom på förrän efteråt:

Om den rasistiske roddbåtsägaren inte anser att mörkhyade människor bör få leva – och dessutom är beredd att agera efter denna övertygelse – med vilken rätt kan han åberopa några rättigheter alls? Med vilken rätt kan han åberopa någon rätt till sitt liv och sin roddbåt? Ingen rätt alls. Ingen kan ha rätt till en självmotsägelse.

Davids sätt att resonera är därför bara ytter­ligare ett exempel på det ”stulna begreppets” och det ”borttappade sammanhangets” felslut. Rätten till egendom är ett korollarium till rätten till liv.

(iii)

Sign. David har framfört ytterligare ett resone­mang som jag för fullständighetens skull bör bemöta. Det handlar om det påstådda ”problemet med ursprungligt förvärv”. Det borde höra till den filosofiska allmänbildningen att detta problem slut­giltigt lösts av John Locke[5]. Men det finns de som inte gillar den lösningen: gillar man inte ägan­de­rätten – därför att den lägger hinder i vägen för ens önskan att idka välgörenhet med andras resur­ser (eller därför att man gärna vill livnära sig på tjuv­nad och liknande aktiviteter) – kan man ju inte heller gilla insikten att äganderätten har ett fun­dament.

Det enklaste exemplet på ursprungligt förvärv är om jag plockar bär eller svamp i en skog. Bär och svampar som växer vilt har ingen ägare (det är detta som skiljer dem från säd på en åker eller frukt i en fruktträdgård); de blir till min egendom i det ögonblick jag stoppar dem i min korg. Sak samma om jag samlar virke i skogen för att göra upp en eld eller om jag timrar mig en koja: elden och kojan är mina i och med det arbete jag lagt ned på dem.

Vad sign. David nu vill pracka på oss är idén att jag i själva verket stulit bären och svamparna och virket från resten av mänskligheten, i all syn­nerhet då från alla dem som inte plockat eller sam­lat in dessa livsförnödenheter. (Karikatyr? Jag tycker det framgår rätt klart av vad David skriver.)

Principen är densamma när någon första gången bryter en åkerlapp i tidigare obruten mark, och det går att hitta fler exempel. (Att skriva en roman som ingen annan skrivit, t.ex., eller att pre­sentera en teori om äganderättens upphov som ald­rig tidigare presenterats.)

Vad har nu David att anföra som ”kritik” mot detta? Jo, följande: ”Hur mycket luft äger jag ge­nom ett andetag? Den luft jag andas in? All luft på 1 km avstånd? All luft på jorden?”

Det vänligaste jag kan säga är att sign. David har den fullständiga, oinskränkta intellektuella äganderätten till denna sofism, och att han inte på minsta vis handlat till förfång för någon enda människa på jorden genom att göra sofismen till sin – för ingen människa kan ha den ringaste nytta av en sådan sofism.

Att andas är faktiskt inget arbete och kan inte jämföras med bär- och svampplockning, insamling av virke, timrande av kojor, brytning av åker, an­läggande av fruktträdgårdar eller industrikoncerner eller sådant som att integrera en webbläsare med ett operativsystem.

Att försöka påskina att den som skapar något i själva verket stjäl från dem som inte skapat, och att hans skapande skulle kunna vara någon annan människa till något slags förfång är ingenting annat än en parasits premiss – och bortser dessutom från att om det inte fanns människor här i världen som arbetade och skapade nyttigheter, skulle det heller inte finnas något för parasiterna att parasitera på.

Sign. David är ju inte själv född med de för­ståndshandikapp han påstår sig ömma för. Men han har tydligen inget annat bruk för sin hjärna än att fabricera sofismer. För all del: sådant kan man också bli professor på. Men en sak man inte kan bli med den metoden är en mänsklighetens välgörare.


Ond filosof nr n+n+1: Max Stirner

Max StirnerPå den tiden Nathaniel Branden fortfarande var en hjälte skrev han en bok som heter Who is Ayn Rand[6], ur vilken jag vill citera ett par stycken:

Ayn Rands motståndare har föredragit att debattera med halmdockor och likställa hennes filosofi med Spencers eller Nietzsches eller Spinozas eller Hobbes och därmed öppna sig för anklagelsen att vara filosofiska analfabeter – hellre än att identifiera och argumentera offentligt mot det som Ayn Rand faktiskt står för.

Om de debatterade idéerna hos en författare vars verk var okända för allmänheten skulle deras motiv före­falla uppenbart. Men det är ett ganska groteskt spektakel att bevittna hur människor till synes försöker låtsas dölja för allmänheten idéerna hos en författare vars läsare kan räknas i miljoner. (Who is Ayn Rand?, s. 58.)

Det är snart fyrtio år sedan detta skrevs. Men var och en som läst några av de ”recensioner” av Ayn Rand som då och då flyter fram ur våra ”in­tellektuellas” pennor och hittar vägen in i tid­ningar och tidskrifter i stället för att stanna där de hör hemma (på de ”intellektuellas” egna dassdör­rar) vet att orden fortfarande är lika giltiga då som nu.

Häromveckan fick jag ett tips om en artikel på nätet om Ayn Rand, skriven av en för mig okänd person som påstods vara ”vänsteranarkist”. Arti­keln är överhuvudtaget inte läsvärd, men den in­nehåller ett påstående jag skulle vilja kommentera, bara för att ni ska kunna få lite lättare att tyda det klotter som hittar vägen från dassdörrarna och ut i den allmänna debatten: att det inte skulle vara nå­gon skillnad på Ayn Rands rationella egoism och Max Stirners version av egoismen.

Max Stirner (pseud. för Caspar Schmidt, 1806–56) hör inte till filosofihistoriens större jättar, knappast ens till de mindre. Han är känd för ett verk som heter Der Einzige und sein Eigenthum (”Den enskilde och hans egendom”) från 1845, i vilken han hävdar (jag citerar för enkelhetens skull Filo­sofilexikonet)

att det enda som existerar är det indivi­duella jaget, som försöker göra allt till sin egendom. Etiskt betyder det, att man gör allt för sin egen skull. Egoismen, allas kamp mot alla, blir kon­sekvensen. Ingen lag, ingen stat, ingen kärlek till andra kan binda en.

Enkel övningsuppgift i filosofiskt detektivarbe­te: är det här en argumentation för egoism alls?

Till att börja med: om ”egoism” betyder ”allas kamp mot alla” och ”ingen kärlek till andra”, då är ju detta den välbekanta avigan av altruismens falska mynt: det finns inget annat alternativ än att härska eller behärskas, att offra sig för andra eller offra andra för sig själv.

Men notera framför allt att Stirner hävdar att han, för att kunna vara egoist alls, måste tro att han själv är den enda människa som existerar i hela universum och att alla andra människor bara är hans egna inbillningsfoster [”det enda som existe­rar är det individuella jaget”, ett uttryck som rimligen måste referera till Stirners eget jag.]. För att på all­var (inte bara som ett tillfälligt tankeexperiment) kunna hysa en sådan idé måste en människa vara gravt psykotisk. Och Stirner själv trodde inte på allvar på denna idé, för i så fall skulle han aldrig ha brytt sig om att ge ut en bok om saken (att först accepteras av en förläggare som bara fanns i han egen inbillning, sedan sättas och tryckas och distri­bueras och säljas och till sist läsas och kommente­ras och recenseras och citeras av andra foster av hans egen inbillning). Slutsats: Stirner skrev sin bok bara för att bevisa att egoismen är absurd. (Och det har han ju rätt i: den sortens ”egoism” är precis lika absurd som altruismen.)

Filosofilexikonet fortsätter:

Kunskapsteoretiskt be­tyder det att alla allmänbegrepp (universalier) blir blotta samlingsbeteckningar (jfr nominalism), lik­som man är fullständigt obunden av varje sanning (inbegripet sanningen av Stirners egen filosofi). [Min kursivering.] … I kraft av denna radikala individu­alism har Stirner haft betydelse för anarkismen.

Vem hade trott något annat?

En som ”bevisar” altruismen genom att försöka visa att egoism endast kan försvaras på grunder som är uppenbart absurda ”bevisar” förstås också altruismens korollarier – kollektivism och etatism – på samma sätt: genom att visa upp baksidorna av dessa falska mynt i all deras nakna absurditet.

Och svaret är detsamma som alltid: ett falskt mynt är lika falskt på båda sidor.


Fortsatt kritik av en ond företeelse (kommunismen)

Det följande är skrivet med anledning av en insändare av en vänsterpartist i Strängnäs vid namn Lasse Pettersson.

Kommunister är så goda och så snälla…

…och har ingenting med Sovjetdiktaturens blodiga praktik att göra, eller har i varje fall inte haft det sedan 1989. Och deras slagord är sådana att de måste få hjärtat hos den mest förhärdade att smälta: ett klasslöst samhälle organiserat efter parollen: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Om mitt hjärta inte smälter beror det på att jag har förmågan att konkretisera vad denna paroll faktiskt innebär.

Ta en person som vi för verklighetsanknyt­ningens skull kan kalla Lasse Pettersson. Lasse be­sitter ett antal förmågor: han kan tjäna sitt eget le­vebröd, han kan vinna den kvinna han åtrår och bilda familj med henne, han kan spara ihop till sin egen bostadsrätt eller villa (kanske rentav bygga den själv), han kan skriva sina egna avhandlingar eller romaner, kanske måla sina egna tavlor eller komponera sina egna symfonier. Kort sagt: han är riktigt duktig.

Ta nu en annan person som vi – återigen för att göra exemplet realistiskt – kan kalla Per-Olof Sa­muelsson. P-O besitter inga förmågor alls och gör sig inte heller besväret att förvärva några. Alltså har han inget jobb, och ingen kvinna vill veta av ho­nom; han har ingen egen bostad utan lever på sina gamla föräldrar, utan att ens kunna hjälpa till med hyra eller matlagning eller städning; han kan knappt gnola på en enkel melodi, och vad hans skrivkunnighet beträffar är det med knapp nöd han kan formulera en enkel insändare som går ut på att ”kapitalismen måste krossas”. Men hans behov är omättliga.

I ett kapitalistiskt samhälle har förstås P-O, om han vill tillfredsställa dessa omättliga behov, inget annat val än att ta sig i kragen och förvärva någon liten förmåga, så att han åtminstone kan ta ett låglönejobb – och åtminstone tvätta sig och borsta tänderna innan han ger sig ut på friarstråt. Men i det kommunistiska idealsamhället – där kapitalis­men som bekant är avskaffad – är allt så mycket enklare: det är bara för Lasse Pettersson att ge allt han äger och har – sin lön, sin hustru, sin villa, sina konstnärliga verk – till P-O Samuelsson. Lasse kan­ske känner sig bitter och frustrerad över detta? Vad har det med saken att göra? Sådant är ju bara överklassen som klamrar sig fast vid sina ”privile­gier”!

Kommunisterna kan ju söva sig själva och sina samveten bäst de gitter med att kalla sin paroll för ett utslag av godhet, medmänsklighet och ”social rättvisa”. Den rätta beteckningen är och förblir pa­rasitism.

Och den här parollen skulle inte ha med Sov­jetkommunismen att göra? Den gamla Sovjet­nomenklaturan fick sina datjor och andra gratis­förmåner för att de var så duktiga och så produktiva? För all del: att avancera i maktens korridorer, att ställa sig väl med högsta ledningen och klara sig helskinnad igenom återkommande utrensningar och att själv manipulera bort medtävlare i makt­kampen – detta är väl också en sorts ”förmåga”. Men inte den sort som belönas i det slags samhälle kommunisterna vill avskaffa. Att använda andras förmåga (i detta fall det arbetande ryska folkets, och en del andra undertryckta folks, förmåga) till att tillfredsställa sina egna behov är och förblir blodsugeri.

(Namnen i texten ovan är självfallet fingerade.)

11 mars 2000

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren/Strengnäs Tidning 22.3.00

Lasse Pettersson och ytterligare en socialist besvarade mitt inlägg.

Jag visade i mitt förra inlägg att de­visen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” inte är något eftersträvansvärt ideal utan i själva verket innebär parasitism och blodsugeri. Varken Lasse Pettersson eller Mikael Lind gör det ringaste försök att bemöta mig på den punkten, och det kan man förstå. (Hr Lind påstår att jag saknar ar­gument, som om ett argument skulle försvinna bara för att han behagar ignorera det.) I stället by­ter de diskussionsämne. Jag får väl göra detsamma.

Lasse Pettersson upprepar vad han redan tidi­gare berättat för oss: att det fanns en lång period, från maj till november 1917, och en nästan lika lång period, från c:a 1989 fram till idag, då hans parti inte slickade en enda kommunistisk dikta­torsstövel. Den korta parentesen däremellan, då partiet slickade varenda kommunistisk diktators­stövel som stod att uppbringa, ombeds vi högakt­ningsfullt ignorera. Visst är det väl synd att vi kommunisthatare har så dåligt sinne för proportio­ner!

Mikael Lind hävdar att socialismen inte tänker konfiskera all privategendom, bara storföretagen. När socialister talar om att överföra storföretagen i hela folkets händer brukar uttrycket ”hela folket” ha en något speciell innebörd: det syftar på ett kot­teri av socialistiska intellektuella och deras hand­gångna män. Men även om ”hela folket” betydde ”hela folket” skulle det inte göra denna konfiska­tion mindre orättfärdig. Ett företag tillhör dem som byggt upp det och dem som satsat pengar i det; det tillhör inte ”alla”. Gemene man kan f.ö. bli del­ägare i storföretagen helt enkelt genom den syn­nerligen antisocialistiska åtgärden att köpa aktier i dem – och om det skulle ha gått någons näsa förbi är detta något som i vår tid sker i allt större ut­sträckning.

Om storföretagen konfiskerades skulle det ”hela folk” vilkas talan socialisterna påstår sig föra ganska snart bli alldeles utarmat. Jag ska förklara varför den dag jag får en helsida till mitt för­fogande.[7]

Hr Lind påstår också att hela världen är kapita­listisk. Men detta är prat mot bättre vetande. Bort­sett från alla de diktaturer – kommunistiska och andra – som finns kvar är resten av världen bland­ekonomisk. Detta är en sak som jag påpekat i in­sändare efter insändare sedan slutet av 70-talet, och socialisterna har aldrig svarat annat än med att täppa till öronen. Så det tjänar nog ingenting till att påpeka det en gång till.

4 april 2000

Denna replik publicerades inte; däremot kom följande alter­nativa kortreplik in:

Till Lasse Pettersson: Det var inte alls min avsikt att ”raljera”, utan att visa vad devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” fak­tiskt innebär – nämligen att de dugliga ska offras för de odugliga.

Det finns en beskrivning av vad den här devi­sen skulle innebära i praktiken som är betydligt bättre än vad jag själv kan åstadkomma i Ayn Rands roman Och världen skälvde, avsnittet om vad som hände vid 20th Century Motors. Du kan sä­kert låna boken på biblioteket.

Till Mikael Lind: Världen är inte kapitalistisk; den är blandekonomisk. Och det vet socialisterna lika väl som jag.

Jag har bemött socialismen åtskilliga gånger på denna insändarsida utan att det har gått in i någon socialisthjärna. Jag börjar tycka att det är slöseri med tid.[8]

Detta korta svar föranledde ytterligare en svamlig replik från Lasse Pettersson, som jag aldrig fick möjlighet att replikera på, även om jag försökte.

Jag bevisade vad jag hade föresatt mig att bevisa i mitt första inlägg, nämligen att kommunismen är parasitär. Att Lasse Pettersson inte kan eller inte vill ta resonemanget till sig ändrar inte den saken. Kommunister är hur som helst oförmögna till själv­rannsakan.

Vänsterns standardinvektiv har jag ju hört några gånger förr. Men när jag nu ändå har chan­sen ska jag bemöta dem:

  1. Du har helt rätt i att jag är moralist. Jag anser att det goda ska försvaras och det onda för­dömas. Och att Du kallar min ståndpunkt ”mo­ralistisk” är ju faktiskt ett erkännande av att Din egen ståndpunkt är omoralisk. Men så långt hade Du kanske inte tänkt?
  2. Vad menar Du med ”förakt för svaghet”? Den som i den här debattomgången (liksom i många tidigare debattomgångar) visat en gnutta empa­ti med kommunismens offer är faktiskt jag. För­söker Du tala om för läsekretsen att det bara är ”de starka” som kommunismen utrotar eller förslavar? Det försöket är i så fall bara värt för­akt.

Det är nu inte ”svaghet” jag föraktar utan så­dant som dumhet (i all synnerhet självförvållad dumhet), intellektuell ohederlighet och hyckleri. (Parentetiskt föraktar jag också förre professorn i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, Harald Ofstad[9].)

  1. Idén att politisk frihet betyder ”den starkes rätt” är outsägligt vämjelig. Vem är ”den star­ke” i en diktatur, om inte diktatorn och dikta­torns lakejer? I ett samhälle där bödlarna har makten är ingen vanlig anständig människa med en gnutta frihetslängtan i bröstet särskilt stark. Och man måste vara blind för att inte se detta. Självförvållat blind.

Att allas frihet fordrar att var och en är fri [en marxistisk standardklyscha som LP citerade] är jag den förste att hålla med om. Jag tror t.o.m. att det är just därför som kommunistregimer stänger sina gränser och förbjuder utvandring. För om någon enda undersåte vore fri att lämna landet skulle det kunna statuera exempel och få resten av befolk­ningen att också fordra sin frihet. Så var lite försik­tig nästa gång Du svänger Dig med Marxcitat!

19 april 2000

Denna replik blev inte publicerad, inte heller följande alter­nativa nedkortade replik.

Det begränsade spaltutrymmet på denna debatt­sida hindrar mig att ge Lasse Petterson den ut­skällning han förtjänar.


Långt farväl till kommunismen

Inlägg till SvD:s webbdebattsida med anledning av den stän­digt återkommande debatten om vänsterpartiets lik i garde­roben.

Alla politiska partier har förvisso sina lik i garde­roben. Men inget parti har på långt när lika blodbesudlade lik i sin garderob som Vänsterpar­tiet. (Det skulle då möjligen vara Kristdemokrater­na, som villigt bär med sig alla kristendomens ill­gärningar, från utdrivandet ur Paradiset till Synda­floden och vidare framåt.)

Nu är det så att det är omöjligt för en människa att helt fly från sitt eget förflutna. Och om det är omöjligt för en enskild människa, hur mycket svå­rare måste det då vara för ett politiskt parti, som består av ett stort antal människor? En enskild per­son kan förvisso ändra sin livsåskådning, men det är en process som alltid tar tid. Hur mycket längre tid måste det då inte ta för alla medlemmarna i ett politiskt parti att omvända sig och göra bättring?

Somliga kommunister ägnar sig åt något som kallas ”långt farväl till kommunismen”, för att ci­tera en boktitel av Bo Hammar. Under svår inre kamp lösgör de sig från sina gamla ideologiska bindningar. Och gemensamt för dem alla (jag kan inte komma på något undantag) är att de aldrig når helt till botten med sin självuppgörelse. De kom­mer aldrig tillrätta med idén att det skulle finnas någon sorts ”sund kärna” i kommunismen eller att de själva i sitt engagemang skulle ha drivits av nå­gon sorts, visserligen missriktad, men dock ”ideali­tet”. Eller att kärnan i kommunismen skulle vara någon sorts ”krav på rättvisa”. Eller i varje fall att ”drömmen var vacker”, fastän verkligheten blev så ful. Och detta är inte att undra över. Det är filo­so­fiskt obegripligt, men det är psykologiskt för­klar­ligt. En självrannsakan som verkligen gick till bot­ten skulle vara alltför smärtsam för en tidigare övertygad kommunist att uthärda.

Den som går till botten i sitt tänkande måste förr eller senare nå fram till insikten att kapitalis­men (den fullständiga, oreglerade laissez-faire-kapi­talismen) är det ideala samhällssystemet, och att varje försök att ”krossa” eller ”tygla” eller ”tämja” kapitalismen är destruktivt och ont. Den som vet med sig att han under en stor del av sitt liv engage­rat sig för kapitalismens krossande vet också med sig att han ställt åtskilliga år av sitt liv i ondskans tjänst. Det är den insikten som är för smärtsam för en f.d. kommunist att ställas inför. Därför blir det ”långa avskedet” alltid ett halvhjärtat avsked.

Om en enskild kommunist kommer ens till detta halvhjärtade avståndstagande från kommu­nismen, då måste ju han eller hon i konsekvensens namn gå ur partiet. Men kan ett parti som Väns­terpartiet som helhet, som parti, nå fram till ett så­dant avståndstagande? Nej, det vore omöjligt. (Kosmetiska förändringar, som att ta bort ett ord ur partibeteckningen, gör varken till eller från.)

Om Vänsterpartiet menar allvar med att göra upp med sitt förflutna, finns det därför bara en lösning:

Upplös partiet!


Debatt om Kuba

Bo Södersten och Birgit Friggebo besökte Kuba i början av året ”med en föreställning om att Kuba utvecklats i riktning mot större öppenhet och frihet”. Förhoppningen kom på skam (hade ni väntat er något annat?), och om detta rappor­terade de i en Brännpunktsartikel i SvD 16.3.00. På webb­sidan blev det en intensiv debatt mellan Castroanhängare och Castromotståndare (de absolut bästa inläggen i debatten kom från en exilkuban vid namn Alexis Gainza Solenzal). Mina egna inlägg följer här.

(i)

Vem borde bojkotta vem?

Talet om att Kubas fattigdom beror på USA:s bojkott avslöjar en skrämmande okunnighet om marxism-leninismens elementa.

Enligt marxism-leninismen kommer införandet av ett socialistiskt samhällsskick med endast kort tidsfördröjning att leda till en tidigare oanad väl­ståndsexplosion. Detta finns utrett med all önsk­värd tydlighet i Lenins Staten och revolutionen, en bok som varje god marxist-leninist rimligen bör ha läst och studerat med omsorg.

Slutsatsen av detta kan endast vara att Kuba alls ingenting har att frukta av en bojkott från USA:s eller andra ”kapitalistländers” sida. Kuba le­ver i överflöd – ”kapitalistländerna” är fattiga. Och fattigast av alla är USA, som är det mest kapitalis­tiska landet. Tvärtom är det ju USA och vi andra i västvärlden som har allt att frukta om Kuba skulle välja att bojkotta oss och vägra oss att få någon liten del av landets socialistiska välståndsexplosion.

Under dessa förhållanden måste det betecknas som ytterst märkligt att Kuba överhuvudtaget vill ha med den relativt kapitalistiska omvärlden att göra och att man ens försöker bedriva turistnäring, så som man gör idag, för att dra till sig inkomster i enligt teorin helt värdelösa USA-dollar. Nordkorea agerar i så fall betydligt mer konsekvent genom att föra en verkligt isolationistisk politik. Och det är väl ingen tvekan om att Nordkorea är ännu mer välmående än Kuba?

För att inte tala om att det enligt all marxist-leninistisk teori borde vara en strid flyktingström till det välmående socialistiska Kuba från det utfat­tiga och utarmade Florida. Floridaborna borde vara tillräckligt desperata för att riskera livet i rangliga flottar och gummibåtar för att slippa fattigdomen och förtrycket.

Om det här låter verklighetsfrämmande så kan det ju faktiskt bero på att marxism-leninismen är en falsk teori.

(ii)

Det som göms i snö…

Castrodiktaturens försvarare tycks inte ha sär­skilt mycket på fötterna. Det finns åtskilliga konkreta exempel i Söderstens och Friggebos arti­kel på förtrycket, fattigdomen och det dåliga hälso­tillståndet på Kuba, exempel som borde vara lätta att vederlägga ifall de skulle vara falska. Ändå fort­sätter Castroförsvararna med svepande tillmälen typ ”högerextremist” och lika svepande propagan­dafraser typ ”världens bästa hälsovård”, ”världens lägsta barnadödlighet” eller ”världens högsta me­dellivslängd”. Så t.ex. nämner Södersten och Frig­gebo att ”1993 beräknades 50 000 kubaner lida av optisk myelo neuropati, en ögonsjukdom orsakad av vitaminbrist, som ofta leder till blindhet”. Vill Castroanhängarna att vi ska tro att detta är en propagandalögn som bara högerextremister kan tro på? Förmodligen. Det strider ju så uppenbart mot Castros egna ovan redovisade ”propagandasan­ningar”.

Nu är det ju faktiskt så att totalitära samhällen alltid är slutna samhällen, d.v.s. samhällen i vars inre förhållanden det är svårt eller rentav omöjligt att få insyn. (Även detta exemplifieras i Söderstens och Friggebos artikel och förbigås med tystnad av deras meningsmotståndare). Och eftersom det är så finns det faktiskt ingen anledning att sätta minsta tilltro till de där ”propagandasanningarna” om den goda hälsovården och den låga barnadödligheten. En god gissning är att vi får full klarhet i hur det verkligen förhåller sig först några år efter Castro­regimens fall.

Minns ni, för att ta ett parallellexempel, de ru­mänska barnhemsbarnen? Ett par år efter Ceau­şescuregimens fall avslöjades att vanvård och ren svält hade varit vanliga, rentav regel, på rumänska barnhem. Innan Ceauşescu föll var det ingen som visste någonting om detta. Det ingick inte i turist­reklamen.

Och när den dåvarande tyska regimen i mitten av det gångna seklet ville visa världen att man hade världens humanaste fångvård, då var det inte Auschwitz eller Buchenwald man visade fram. Det var Theresienstadt.

Vi lär nog få liknande rapporter från Kuba framöver. Bara Castroregimen faller.

(iii)

En Castroanhängare vid namn Zoltan Tiroler, som deltog fli­tigt i denna debatt, upprepade några av Castros propaganda­sanningar.

Jag får väl tacka hr Tiroler för hans klargörande svar. Än hellre tackar jag Alexis Gainza Solenzal för alla inlägg som verkligen ger lite kött på de magra castroitiska benen.

Det förefaller som om hr Tiroler har missat mitt tidigare inlägg ”Vem borde bojkotta vem?”, så jag får väl upprepa mig en smula. Det har alltid va­rit en grundbult i marxismen att ett socialistiskt maktövertagande skulle leda till en välståndsexplo­sion. Socialismen skulle inte bara ”fördela svälten rättvist”, den skulle definitivt avskaffa svälten så snart den införts. Och det var just den kraftigt ökande produktiviteten i en socialistisk ekonomi som skulle möjliggöra det slutgiltiga språnget till ett både klass- och statslöst samhälle (”statens söndervittring”). Läs Staten och revolutionen! Kritiker av socialismen har hävdat motsatsen: att socialis­men till sin natur är parasitär och att ett socialis­tiskt samhälle endast kan överleva så länge det hålls under armarna av en mer eller mindre kapita­listisk omvärld. Vem har rätt? Jag tycker faktiskt att vi har facit i hand.

För om marxismen hade rätt, då borde socialis­tiska samhällen – Sovjetimperiet på sin tid, eller Kuba och Nordkorea idag – ha kunnat ”krossa ka­pitalismen” med blotta exemplets makt. Och om inte det räckte, då borde en handelsbojkott hjälpa utvecklingen på traven. Ändå har det aldrig, under nära nog ett sekel av Sovjetsocialism, ens knystats om att Sovjet eller dess satelliter skulle bojkotta USA eller dess allierade. Men när det knystas om det motsatta – att västvärlden ska bojkotta socia­listländerna – då utbryter ett ramaskri över väst­världens ondska hos socialisterna och deras sympa­tisörer.

Om det fanns minsta sanning i den marxistiska teorin – och om Kuba verkligen hade ”världens bästa hälsovård” – då skulle en blockad från USA:s eller den samlade västvärldens sida varken göra till eller ifrån. Det skulle vara vi, här i väst, som var sjuka och utfattiga, inte Castros undersåtar.

Det finns säkert någon fantasivärld någonstans – i Fidel Castros eller Zoltan Tirolers hjärnor – där kommunismen är ett paradis. Men i den värld där vi faktiskt lever är kommunismen alltigenom ond. Och det bästa beviset på enskilda kommunisters ondska är den skrämmande likgiltigheten för kom­munismens offer. Det spelar ingen roll från vilket kommunistland man lyckats fly, med risk för sitt eget liv – det förtal man drabbas av från våra väl­mående hemmakommunisters sida är ändå det­samma. (Ni kan ju alltid fråga Sara Lidman vad hon har att säga om vietnamesiska båtflyktingar, t.ex.)

Sedan är det en annan sak att USA:s handels­blockad inte visat sig särskilt effektiv (eftersom Castroregimen fortfarande sitter kvar). En bättre lösning vore att USA invaderade Kuba, tillfångatog Castro och ställde honom inför rätta för förbere­delse till massmord på amerikanska medborgare (brottet förövades hösten 1962, om någon skulle ha glömt bort det). Att sedan också utlysa fria val vore kanske inte någon dum idé.

Och vad WHO och andra FN-organ beträffar, har jag länge ansett att FN:s högkvarter borde omlokaliseras till Havanna.


Några andra onda företeelser

Abortmotståndare

Också detta är ett inlägg till Brännpunkts nätdebattsida.

Är det förenligt med debattreglerna att uttrycka vrede över skenheligt hyckleri? I så fall är det exakt vad jag nu tänker göra.

Hr Stephan Alm (kd) försöker hävda att en ”kultur av icke-våld” fordrar förbud mot aborter. Får jag fråga hur vanligt det är att förespråkare för rätten till abort ger sig till att sabotera förloss­ningskliniker? Om hr Alm känner till ett enda fall där något sådant skett, kan han ju lossa sin hyck­lande tunga och tala om för oss när och var. Där­emot är det synnerligen vanligt att abortmotstån­dare ägnar sig åt sabotage mot abortkliniker, och detta med andra abortmotståndares gillande och/ eller goda minne. En person som var tillräckligt skenhelig för att få Nobels fredspris för det, nämli­gen Moder Teresa, brukade uppträda till sådana sabotörers försvar i domstolarna. Och sådan sabo­tageverksamhet ska kallas ”icke-våld”???

Hr Alm har också den utsökta fräckheten att vrida språk och logik till oigenkännlighet genom att tala om ”människor som önskar inresa i landet och livet via våra förlossningskliniker”. Ett ofött foster kan inte ha några önskningar. Att jag kom­mit till världen beror inte på att jag före min fö­delse uttryckte någon önskan om att få komma till världen. Jag kom till världen därför att mina föräld­rar önskade sig ett barn, ingenting annat. Att jag kommit till världen är ingenting jag normalt går omkring och gnäller om. Men jag måste säga att när jag läser inlägg sådana som hr Alms och tänker på hur världen skulle se ut om sådana som han fick bestämma, då önskar jag av allt mitt hjärta att jag hade fått slippa bli född. Hr Alm kanske har svårt att sätta sig in i saken, men det är faktiskt ett li­dande att leva i en värld där skenheligheten rege­rar.

Abortmotstånd har ingenting att göra med ”respekt för livet” utan är helt enkelt ett uttryck för en sadistisk önskan att göra livet till ett helvete för de redan födda – i all synnerhet för de redan födda som blivit oönskat gravida: de ska minsann inte få bestämma hur deras eget liv ska gestalta sig. Och hurdant liv ett oönskat barn kan tänkas få är inte heller något som nämnvärt bekymrar sadis­terna. De har ju redan gjort sin plikt: lagt ytterli­gare en smula misär och elände till all misär och allt elände som redan finns. När sådana människor tar ordet ”liv” i sin mun menar de inte ”liv och lycka”; de menar ett liv i lidande.

Det sägs att kristendomen är en kärleksreligion. Inget kan vara längre från sanningen.

Något svar på detta inlägg fick jag inte. Jag misstänker att abortmotståndarna inom Kristdemokraterna och Livets ord helt enkelt drar något gammalt över sig när de blir ordentligt bemötta.

Djur”rätts”aktivism

Ett språkrör för Grön ungdom beklagade sig på SvD:s Bränn­punktssida 19.5.00 över att han blivit misstänkt för ”trots mot polis”, därför att han satt sig i ingången till en pälsaffär i akt och mening att hindra affärsverksamheten och (får man förmoda) driva alla pälshandlare i konkurs.

(i)

När hr Gustav Fridolin (mp) – troligen tillsam­mans med några till, för den här sortens ak­tioner är inte typiska för människor som kan stå på egna ben – sätter sig i dörren till en pälsvaruaffär, begår de en våldshandling och ingenting annat. Av­sikten är att hindra pälsvaruhandlare från att be­driva sitt näringsfång och att hindra deras kunder från att spendera sina egna pengar på vad de anser att pengarna bäst behöver spenderas på, rimligen ett skydd mot vårt bistra nordiska klimat. Om po­lisen ber hr Fridolin och hans kumpaner att gå sin väg, gör de bara vad de är anställda för att göra, nämligen att skydda vanliga medborgares rättig­heter; och om hr Fridolin vägrar är det trots mot polis och trots mot principen om individens rättig­heter.

Men det är värre än så. Den ”moral” hr Fridolin och hans kumpaner åberopar är en rutten och människofientlig moral. Den sätter rävars och min­kars ”rättigheter” över människors rättigheter. Om det verkligen vore sant att det är omoraliskt att bära päls, måste det ha varit lika omoraliskt att göra det under stenåldern som det är idag. Men om människorna under stenåldern hade avstått från att döda djur för att använda köttet till att äta sig mätta och deras hudar till kläder eller till plädar, då skulle mänskligheten för länge sedan ha dött ut, och hrr djur”rätts”aktivister skulle inte ha något att protestera mot.

Det finns fler exempel än detta på att mänsk­ligheten inte skulle ha kunnat göra framsteg om djuren hade behandlats så som hr Fridolin och hans kumpaner vill tvinga oss att behandla dem. Innan det fanns sådant som datorer eller tryckpres­sar var man tvungen att fästa sina ord, inte på papper utan på pergament, tillverkade av djur­hudar, och att göra det, inte med ett tangentbord utan med gåspennor. Och mycket av den musik som gör livet en liten smula drägligare för oss har ursprungligen framförts på stränginstrument där strängarna varit tillverkade av djurtarmar. Ger det hr Fridolin &Co rätten att blockera ingången till Berwaldhallen inför en violinkonsert?

Om hr Fridolin verkligen ägnade sig åt dessa aktiviteter därför att han är upprörd över att rävar och minkar ”mördas”, som han kallar det, då är det faktiskt fullkomligt obegripligt att han inte upprörs lika mycket över att rävar ibland tar höns och de­monstrerar mot det! Eller att rovdjur i allmänhet tillåts vara rovdjur och inte övergår till ett ”mora­liskt” vegetariskt levnadssätt. Men naturligtvis är det inte alls omsorg om djuren som driver honom, lika lite som det driver några andra djur”rätts”­aktivister. Det är hat mot människan och den civi­lisation människan under årtusendenas lopp lyc­kats bygga upp.

Så har hr Fridolin också mage att åberopa sin egen ilska. Varför är hans ilska mer värd än min? Jag kan försäkra honom att jag är urförbannad över vad han och hans meningsfränder håller på med, och att min ilska inte blir mindre utan tvärtom till­tar i styrka när jag tänker på vad det måste vara som i grunden motiverar dem. Skillnaden oss emellan är definitivt inte att den ene skulle ha så mycket finare känslor än den andre. Den stora skillnaden är att jag saknar förmågan att smöra in mig hos dem som bestämmer på våra tidningar och därför aldrig kommer att bli publicerad på Bränn­punkt.

PS. Jag glömde nämna vilket straff som vore lämpligt för hr Fridolins och andra djur”rätts”akti­visters våldshandlingar.

Ett straff ska stå i proportion till brottets art. (Herakles bestraffning av Prokrustes är ett efter­följansvärt exempel.) Det lämpliga straffet vore därför deportation till Vuoggatjålme. Vintertid. Och med bara bomullskläder i bagaget.

(ii)

En debattör vid namn Magnus Hubner sade sig hålla med mig i stort, men ansåg ändå att protester mot just mink­farmar skulle kunna vara berätti­gade.

Tack för svaret. Ett par saker bara:

En del människor är mer frusna än andra. Jag har t.ex. en damvän som verkligen lider av vinterkylan och blir helt förtvivlad om vi dessutom har en kall sommar, sådan som vi hade 1998. Hon har sagt mig att en fuskpäls inte hjälper; det är bara riktig djurpäls som hjälper, och det bästa är mink­päls. (Tyvärr har varken damvännen eller jag själv råd med minkpäls.)

Jag gillar naturligtvis djurplågeri lika lite som du. Men är det relevant här? Gustav Fridolin ta­lade om att rävar och minkar mördas, inte att de plågas. Och djur”rätts”aktivisternas tes är att djur har samma rätt till liv som vi människor. Natur­ligtvis tänker de inte denna ohyggliga tanke till slut – det är det jag försöker hjälpa dem att göra, även om det säkert är bortkastad tid. Det betyder att människan är en mördare när hon utför de livs­befrämjande handlingar utan vilka mänskligheten för länge sedan skulle ha dukat under. Och det be­tyder förstås också att alla rovdjur är mördare och borde ställas inför rätta för sitt levnadssätt. Det be­tyder att endast gräsätande djur har rätt att leva på jorden. Och det betyder att människors lidande vä­ger lätt mot djurs lidande. Att allt detta är absurt bekymrar dem föga. De hatar civilisationen, det är allt.

(iii)

Jag fick ytterligare en replik som i stort sett upprepade sam­ma argument.

Jag borde kanske vara glad över att få åtminstone någon respons på vad jag skriver. Men Magnus Hubners senaste svar gör mig inte glad.

För det första: varför är människors lidande så mycket mindre värt än minkars? Det må vara ego­trippat av mig att klaga över att min damvän fryser (men var och en står faktiskt sin egen damvän närmast). Men hur är det med pälshandlare och minkfarmare? Betyder inte deras lidande något? Avsikten är ju att få dem att slå igen och driva dem i konkurs. Deras livsverk ska slås i spillror. Åratals, kanske generationers arbete på att bygga upp en verksamhet ska tillspilloges. Och varför? Endast och allenast för att Gustav Fridolin ska kunna göra politisk karriär.

För det andra: det finns inga som helst propor­tioner i detta ömmande för djurs lidande. Det finns människor som lider betydligt värre än både min damvän och de konkurshotade pälshandlarna och minkfarmarna. Det finns åtskilliga krigshärdar och svältkatastrofer i världen idag, och ännu fler i det förgångna. Det finns jordbävningsoffer och över­svämningsoffer. Det finns politiska fångar i värl­dens diktaturer. Och mycket, mycket mer som kan kategoriseras som mänskligt lidande, inte bara som djuriskt lidande. Och ändå väljer Gustav Fridolin och likasinnade att fokusera uppmärksamheten på djuren, inte på människorna. Vad de har att säga en sargad mänsklighet är att den ska sluta äta kött och bära päls! Är det något att säga till människor som fryser och svälter? (Senast jag debatterade dessa frågor, i lokalpressen, låg min mor på sjuk­huset med bruten höft, och jag var tvungen att sitta hundvakt åt en köttätande hund; jag kunde inte låta bli att nämna detta faktum. Men det var säkert också egotrippat: det handlade ju gudbevars bara om min egen lilla mor!)

För det tredje: Magnus retoriska fråga – ”Vad tycker Du om att djur plågas (och många djur också) för att Du eller någon annan ska kunna bära ett klädesplagg?” – skulle precis lika gärna kunna riktas mot de munkar som under medeltiden skrev av handskrifter med gåspennor på pergament. Ota­liga får och getter måste under dessa århundraden ha fått gå till slaktbänken för att man skulle kunna göra pergament av deras hudar. Och jag vet natur­ligtvis lika lite om djurhållningen under medeltiden som Magnus erkänner sig veta om förhållandena på dagens minkfarmer, men det är ju faktiskt inte omöjligt att dessa får och getter också led innan de slaktades. Så säg gärna postumt till medeltidens munkar att deras önskan att föra kulturarvet vidare vägde lika lätt mot fårs och getters lidande som min önskan att min damvän ska ha något varmt på kroppen väger mot Gustav Fridolins önskan att göra politisk karriär på minkars verkliga eller på­stådda lidande!

Jag är inte säker på att Magnus verkligen läste mitt första inlägg ordentligt och försökte uppfatta sammanhanget i det – i så fall skulle han knappast ha hakat upp sig på en sådan detalj som om mink­farmarna behandlar sina minkar väl eller ej, och han skulle definitivt inte ge Gustav Fridolin något lillfinger. Gustav Fridolin bryr sig inte ett dyft om minkar. Hans måltavla är mänskligt liv och väl­befinnande. Människan ska maka på sig, det är allt det går ut på.

Frustration som ursäkt för vandalism

Som bekant anordnades den 1 maj en ovanligt fredlig gatu­demonstration i Stockholm – så fredlig att polisen hade fått order om att inte på minsta sätt ingripa mot den. Om detta skrev Polisförbundets ordförande Jan Karlsson en Bränn­punktsartikel 9 maj under rubriken ”Gatans parlament hotar demokratin”, en mycket bra och kraftfull artikel dessutom. På webbsidan skrev oppositionsborgarrådet Annika Billström ett genmäle som gick ut på att sitta på två stolar samtidigt: å ena sidan kalla våld och skadegörelse för ”oacceptabel” (detta till intet förpliktigande ord!) och å andra sidan fordra att vi hyser förståelse för demonstranternas ”frustration”.

Min första tanke när jag såg Annika Billströms inlägg var att någon lånat hennes namn för att bedriva satir. Men så är det tydligen inte, för i så fall skulle väl redaktionen ha plockat bort inläg­get.

Det enda som egentligen behöver sägas är att Annika Billströms resonemang precis lika gärna skulle kunna tillämpas på Kristallnatten: först kalla all glaskrossningen och misshandeln för ”självfallet oacceptabel” och sedan i nästa andetag säga att vi ändå måste lyssna till ”det tyska folkets frustra­tion”. Skillnaden mot det aktuella fallet är en grad­skillnad, inte en artskillnad.

Att människor är frustrerade över både det ena och det andra i dagens samhälle är förstås sant. Ett århundrade av diverse socialistiskt inspirerade sam­hällsexperiment har nog en hel del med saken att göra; för att inte tala om några årtusenden av al­truistisk självuppoffringsmoral. Men skadegörelse är inte någon lösning på frustration. Skadegörelse kan faktiskt bara göra saker och ting värre. Och att visa ”förståelse” för skadegörarna är bara att upp­muntra dem till mer i samma stil.

Nu kommer Annika Billström självfallet att in­vända att hon bara försvarat de ”fredliga” demon­stranterna, inte den vandaliserande minoriteten. Men en sådan invändning skulle missa poängen. Var och en som arrangerar en demonstration av det här slaget vet mycket väl om att demonstratio­nen också kommer att dra till sig den vandalise­rande minoriteten; att låtsas inte veta om det är att smita från sitt ansvar. Och dessutom är grundidén bakom demonstrationen helt horribel. Dessa de­monstrerande ungdomar har aldrig haft större äganderätt till våra gator och torg än någon av oss andra och har därför inte heller någon sådan ägan­derätt att fordra tillbaka.

Anti-egoismens verkliga innebörd

Inlägg till Metros nätdebattsida i samband med en av Mattias Svenssons kolumner, mars 2000.

Det bästa exemplet ur min egen erfarenhet på anti-egoismens verkliga innebörd är detta: för ett antal år sedan hade jag en granne som påstod sig alltid ha röstat på vpk (det hette fortfarande så), därför att han ”var emot varje form av egoism”. Till min grannes vanor hörde att ställa ut soppåsen i trappen och låta den stå där och lukta illa i flera dagar hellre än att masa sig nedför trappan och över gården till soptunnan. Mer än en gång var det jag som blev tvungen att gå till soptunnan med på­sen, när jag inte stod ut med lukten längre, en tjänst för vilken jag aldrig fick ett ord till tack. Till sist satte jag ett plakat på min egen ytterdörr med texten: ”Egoister håller rent framför egen dörr.” Men eftersom min granne var en principfast anti-egoist hade det ingen verkan.

Anti-egoismens verkliga innebörd är inte hjälp­samhet eller ”solidaritet” (min granne t.ex. brydde sig aldrig om att hjälpa till med sådana saker som gårdskrattning, ogräslukning eller snöskottning, sysslor som vi andra i bostadsrätten försökte dela jämnt på), utan att vältra över ansvaret för ens eget liv på andra. Och vi har sett exempel på detta i denna debattomgång. Ta t.ex. det argument vi hört från en dam med alkoholproblem att hon ”måste skyddas från sig själv” – och detta är skälet till att alla vi som kan dricka med måtta ska straffbeskat­tas för våra dryckesvanor för att skydda henne från hennes. Så om en människa är ansvarslös, är det inte hon själv som ska drabbas av ansvarslöshetens konsekvenser; de konsekvenserna ska i stället vält­ras över på oss som kan ta ansvar för våra liv. Det är vi som ska lida för alkoholisternas alkoholism.

Folk som inte vill ta ansvar för sitt liv brukar inte heller uppskatta det faktum att vi människor har fri vilja. Alltså har vi också fått höra att en al­koholist egentligen inte har något ansvar för sin al­koholism, eftersom han inte valt att bli alkoholist och inte kalkylerat med att bli det. Såå? Har då inte alkoholisten, gång efter annan, under det lång­variga supande som gjort honom till alkoholist, valt att strunta i att kalkylera alls? Nänä. Att sluta supa när man märker att supandet inte är bra för en, det är ju alldeles för egoistiskt. Visst måste vi vända oss emot varje form av ansvarstagande för våra egna liv?


[1] Mina egna citat ur Grundläggning av sedernas metafysik är hämtade ur Gustaf Lefflers översättning från 1907. Det finns en modern översättning som kom för bara ett par år sedan, men den har jag inte läst.

[2] Citatet är ur Alfred Tennysons dikt ”The Charge of the Light Brigade”.

[3] Det skulle inte förvåna mig om ni har hört liknande exem­pel från äganderättens belackare. Ett välkänt exempel är ”haj­exemplet” – som går ut på att man är ute och simmar, förföljs av ett koppel hajar, med uppbådande av sina sista krafter når fram till en ö, bara för att mötas av plakatet ”Privat egendom. Tillträde förbjudet”, och därför, för att inte kränka ägande­rätten, måste simma tillbaka ut till hajarna. (Jag tog upp detta och några liknande exempel i en essä för några år sedan under rubriken ”Om äganderätt”.) Det är för att förkovra sig i den här sortens so­fismer somliga tar dyra studielån!

[4] Det behöver väl knappast sägas att resonemanget i detta stycke bygger på Ayn Rands uppsats ”Nödens etik”, på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 27.

[5] Jag måste ändå nämna att Locke begår ett misstag: han hävdar att den orörda naturen är ”gemensam för alla”, vilket uppenbarligen kan tolkas som att det finns en ”kollektiv äganderätt” som blir ”inskränkt” när något blir privatägt. Och det är just det misstaget hos Locke som sign. David och lika­sinnade utnyttjar till bristningsgränsen. Sanningen är förstås att den orörda naturen inte har någon ägare alls. (Ayn Rand visste bättre: se kapitlet ”Äganderätten till etervågorna” i Ka­pitalismen: det okända idealet.)

[6] Boken kom ut 1962. Tyvärr är den idag så gott som omöj­lig att uppbringa, men om någon är intresserad finns det ett exemplar på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. (Själv har jag en fotokopia som jag inte lånar ut, eftersom jag be­talade 1 kr/sida för kopieringen och inte vill riskera att bli av med den.) Det är annars en synnerligen rekommendabel bok, och om någon skulle ha skrupler mot Branden, vill jag påpeka att Ayn Rand själv i samband med brytningen 1968 betonade att denna bok (liksom Brandens tidigare uppsatser i The Ob­jectivist Newsletter och The Objectivist) var fullt förenliga med objektivismen.

[7] Det går att läsa sig till det i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics. Men den boken är ganska tjock.

[8] Och dessutom är det faktiskt inte heller särskilt roligt att lägga ner en massa tid och jobb på att formulera ett utförligt och väl genomtänkt svar som kanske ändå inte blir publice­rat.

[9] Det var Ofstad som myntade uttrycket ”förakt för svaghet” (i en boktitel) och hävdade att sådant ”förakt” är utmärkande för en ”fascistoid personlighet”. Det är alltså sådant som kommunister har lov att säga om mig, i den folkpartistiska pressen, utan att jag ges tillfälle att replikera.

Annonser