Årgång 3, nummer 6 (februari 2000)

Några kommentarer om anarkokapitalismen


Bakgrund: Det finns åtskilliga läsarrecensioner av George Reismans Capitalism på nätbokhandeln Amazons hemsida (De flesta recensenter har gett boken högsta betyg, 5 stjärnor av 5 möjliga.) En av recensenterna ondgjorde sig emellertid över att Reisman, i enlighet med ”objektivistisk tradition”, är orättvis mot Murray Rothbard och passade på att dra en del av anarkokapitalisternas stan­dardargument. Jag skrev då följande e-post till recensenten ifråga. (Jag bör anmärka att Reisman inte alls är orättvis mot Rothbard i sin bok: han berömmer honom när han förtjänar beröm, och klandrar honom när han förtjänar klander.)

I am a conscientious person and therefore I do not think that your statements, in your review of George Reisman’s Capitalism on the Amazon web site, should remain unanswered. People who accuse others of being “unfair” should take some pains to be fair themselves.

First, you state:

Neither Rand nor her followers have ever come tho­roughly to grips with the claims of anarchocapitalism that defense and court services can be provided by the market without a central government; nor have they ade­quately faced the difficulties (if not actual contradic­tions) inherent in the creation of a State from scratch without violating anyone’s rights in the process.

Anarcho-capitalism has been refuted more than once. It was thoroughly refuted by Ayn Rand in her essay “The Nature of Government”. This refu­tation does not become a hoot less valid just be­cause there are people in the world who are too stupid to grasp it. People’s stupidity is not a crite­rion of logical validity. But by making their own stupidity a criterion, the anarcho-capitalists are gi­ving themselves a license to repeat their inanities over and over again and pretend that their oppo­nents “have not come to grips” with them. This is simply rewarding stupidity for being stupidity and punishing intelligence for being intelligence.

Incidentally, I myself have refuted both the “court services” argument and the idea of an “in­herent contradiction” in forbidding competing go­vernments. The refutations are quite simple, but I will not bother to repeat them here, since you would probably just close your eyes to them any­way.

I have read some of Rothbard’s writings (and I intend to read more of them, as time permits), and I think he is excellent as long as he writes on eco­nomics. For example, I think his exposition of the “Misesian” trade cycle theory in the introduction to America’s Great Depression is the best and clearest I have seen. This is how “unfair” I am against Murray Rothbard. I have not read his side of what is the actual “bone of contention” between him and Reisman, namely the idea that profit will ulti­mately be wiped out. But I have read Reisman’s account of the matter, and that is quite con­vincing.[1]

But I do not think any achievement of Roth­bard’s can excuse the kind of mud-slinging in which he engages in a piece called “The Sociology of the Ayn Rand Cult” (where Objectivism is “re­futed” on such grounds as that Nathaniel Branden has too many relatives or that Objectivists re-read Atlas Shrugged too many times). Neither do I think that this is excused by any “unfairness” (imagined or real) on the part of Objectivists.

To continue: I certainly do not claim that US politics of this century have been perfect, nor even close to perfect. Neither did Ayn Rand make such a claim. Neither does George Reisman. And neither does any single Objectivist with whom I have ever been in contact. To say that we have not grasped Rothbard’s claims on this account is therefore simp­ly a giant “strawman argument”. The actual issue here is not that Rothbard has described US politics as “imperialistic”. The actual issue is that he compares them unfavorably with those of the Soviet Union; that he calls the US “warlike” and the Soviet Union “peaceful” in the same breath; that he calls the enslavement of Eastern Europe af­ter World War II an act of “peaceful defense” against Western “aggression”; and that he thinks Russian communism was originally a sound “state-hating” movement which was corrupted under ex­ternal pressure. As a staunch Rothbard defender, you can hardly be unaware of those facts; they are spelled out quite clearly in his pamphlet Left and Right: The Prospects of Liberty. No insights into the value of free-market economics could excuse such a stand; in fact, they make it worse.

Of course there is a simple explanation for Rothbard’s flirt with communism. Communism has the same stated final goal as anarcho-capita­lism: the withering-away of the state. But if we did not understand before what this would mean in practice, we should at least be able to see it now, when formerly Marxist states are actually withering away: Maffia rule in the former Soviet Union and actual civil war in former Yugoslavia.

In case you should think I have been writing all this just to “toe the party line”: I am not part of the “official” Objectivist “movement”. I am simply, as I said, conscientious.

14 november 1999

(Jag fick inget svar på detta brev.)


George Reisman, som fick en kopia av brevet ovan, tyckte att jag borde ha gett någon indikation av vari mina vederlägg­ningar av de anarko-kapitalistiska argumenten om ”frimark­nadsdomstolar” och den påstådda motsägelsen i idén om en rättmätig stat består. Jag skrev ner det följande som svar till dr Reisman:

My refutation of the “court services argument” goes like this:

Under anarcho-capitalism we would have com­peting courts. Now suppose persons A and B have a quarrel about an issue they cannot resolve, say about the interpretation of a contract. They go to one court, which decides in favor of person A. Now B takes it to another court, which decides in his fa­vor. The next step would be to go to an appeals court, but under anarcho-capitalism the procedure would then be repeated over and over again. There would be appeals court after appeals court, and the matter would never be resolved.

The only solution to this would be to have a highest court of appeal whose decision every lower court would have to heed. But then we no longer have anarcho-capitalism; we are back to monopo­listic government. Q.E.D.

The situation of course would be even more bi­zarre in criminal cases. For with what would the competing courts compete? One thing would be the severity of the punishments meted out. Then the victim of a crime would naturally want to pat­ronize a court that metes out very severe punish­ment. But the perpetrators would prefer a court that is extremely lenient. You take it from there.

And of course one could go on and on showing the absurdity of this. If the crime is committed by a gang, this gang would most likely be one of the “governments” competing under anarcho-capita­lism, and it would insist on judging it in their own court, while the victim would not accept this.

Also, to take it one step further, under anarcho-capitalism every “competing government” would have its own set of laws, its own constitution, its own “foreign policy”, its own police force, etc.

My refutation of course is simply a variant of Miss Rand’s example of the competing police forces in “The Nature of Government”. That the anarcho-capitalists do not see the force of this example is sheer stupidity on their part.

As to the “Rothbard-Childs argument”[2], as I call it, the way I have seen it presented is this: sup­pose we have a perfect “night-watchman” type government, which only protects rights and does not violate anyone’s rights; and now a “competi­tor” appears. The government now has to accept the “competition”, for if it fights it or forbids it, it is violating the “competitor’s” rights. The first thing to notice is that this does not mean the right to overthrow a bad government and replace it with a better one (as for example John Locke argues); this would be an argument for revolution, not for “competing governments”. But the actual refuta­tion, in my view, is this: if the government is al­ready perfect, what earthly reason could there be to compete with it???[3] The argument is simply whim-worship dressed up as logical sophistry.

One further thought, while I am at it: your re­viewer wrote that there are “difficulties … inherent in the creation of a State from scratch”. But a state (or government) is never created from scratch; it al­ways develops from an earlier state of affairs. A perfect government would have to come into exis­tence either by reforming or by replacing an earlier imperfect government (and the same of course is true if we are talking about degrees of imperfec­tion). And the problems inherent in this should ac­tually be handled the way you handle a similar problem in your treatise, in the section dealing with the “violent appropriation doctrine” [Capita­lism, p. 317–319]. The details of the reasoning might differ, but the pattern would be the same.

21 november 1999


Anarkokapitalismen förklär sig som bekant under sådana be­nämningar som ”libertarianism” eller ”nyliberalism” (i avsikt att blanda bort korten och få sig själva att framstå som kon­sekventa anhängare av frihet och kapitalism); och de blir trodda. Ett exempel är en kolumn i SvD 20.11.99 av förre MUF-ordföranden Thomas Idergard, ur vilken jag saxar föl­jande:

Jag har själv mött denna ”sanna högerextremism” på 80-talets Timbroseminarier med amerikanska libertarianska professorer, vilka förordar privat polis, privat försvars­makt och avskaffande av all strafflagstiftning och statlig rättsskipning, med motivet att det i ett fritt samhälle räcker med civilrättsliga tvister inför frivilligt inrättade skiljedomsinstitut. Stolligt, javisst. Men så långt från ras­lagar och koncentrationsläger det bara går att komma – ja, faktiskt på rakt motsatt sida!

Jag skrev ett brev till Idergard, ur vilket jag saxar det vä­sentliga:

Jag har en kritisk kommentar till Din (i övrigt ut­märkta) kolumn i lördagens SvD. Du skriver om de ”libertarianska” professorer Du träffat under 80-talet och som förespråkat statens avskaffande, och kallar dem ”stolliga” – och det håller jag med om. Men sedan skriver du att de står på ”rakt motsatt sida” om både extremhöger och extremvänster. Och det håller jag inte med om.

Den exakta innebörden av dessa anarkistiska griller är nämligen att olika ”stater” ska ”konkur­rera” med varandra inom samma geografiska om­råde. Och dessa ”konkurrerande stater” kan fak­tiskt vara hur totalitära som helst! Och hur rasis­tiska som helst! Idealet för dem är att det finns ett ”ariskt brödraskap” för samhällets vita och en ”Nation of Islam” för dess svarta, o.s.v. Bara som ett exempel på en möjlig tillämpning av dessa idéer.

Jag vet inte om Du känner till Leon Louws för­slag till ”lösning” av Sydafrikas problem (du bör göra det, eftersom hans bok diskuterades livligt just vid slutet av 80-talet). Den bestod i att splittra upp Sydafrika på ett otal ”kantoner”, där vita extremis­ter skulle kunna få bestämma i en kanton, Inkatha i en annan, ANC i en tredje, vanliga hyggliga libe­raler i en fjärde, etc., etc. Jag nämner detta för att visa att jag inte bara sitter här och spånar.

Jag skulle inte ens vilja kalla de här professo­rerna för ”libertarianer” (eftersom denna term också används om tänkare med betydligt vettigare idéer). Den korrekta termen är förstås ”anarkister”.

23 november 1999

(Jag har inte fått något svar från Idergard.)

Anarkismen är totalitär

Med anledning av samma kolumn skrev Henrik Unné en ut­märkt insändare till SvD, ur vilken jag vill saxa en formule­ring bara därför att den är så bra:

Höger-vänsterskalan är … ett exempel på felslutet att de­finiera en företeelse efter ett icke-väsentligt attribut. Att säga att fascismen är närmare släkt med liberalismen än med kommunismen därför att de förra anses vara icke-egalitära är som att säga att hundar är närmare släkt med undulater än med vargar bara därför att de förra är van­liga husdjur medan vargar är vilda.

Jag skrev följande svar (vilket inte blev publicerat):

Jag håller helt och hållet med Henrik Unné i hans förträffliga insändare ”Höger-vänsterskalan för­virrar bara” i SvD 20.12. Jag skulle inte ha kunnat säga det bättre själv.

Nu fanns det ytterligare en besynnerlighet i Thomas Idergards kolumn i SvD 20.11. Idergard menar att ”libertarianska” anarkister skulle vara de mest konsekventa liberalerna, eftersom de vill att staten inte bara ska krympas till sina ”nattväktar­funktioner” utan helt och hållet avskaf­fas. Ingen­ting kan vara längre från sanningen. Anarkismen är fullt ut lika totalitär som kommu­nismen eller fas­cismen. De ”libertarianska” anar­kisternas speciella knorr är att statens roll skulle kunna tas över av ”konkurrerande beskyddarorga­nisationer”. I prak­tiken skulle detta betyda att sta­tens roll övertas av maffian. Dessa ”libertarianer” (eller ”nyliberaler” som de brukar kalla sig i Sve­rige) har gjort mer än någon annan för att miss­kreditera liberala idéer och dra dem i smutsen. Att de sedan benämner sig själva med termer som inne­håller det latinska ordet ”liber” (”fri”) vittnar bara om deras kompletta ohederlighet.

20 december 1999


Ytterligare ett par anmärkningar kan vara på sin plats, den första terminologisk, den andra prak­tisk.

Själva termen ”anarkokapitalism” är en själv­motsägelse, eftersom anarkism och kapitalism är oförenliga. Kapitalismen fordrar en nattväktarstat – och även om den stat vi har inte lever upp till idea­let ”nattväktarstat” är det bättre än det permanen­ta inbördeskrig som anarkism skulle innebära. Vad termen ”anarkokapitalism” är avsedd att smuggla in i våra medvetanden är idén att kapitalism fak­tiskt är ett permanent inbördeskrig, precis som ka­pitalismens värsta belackare alltid hävdat.

När anarkokapitalisterna kallar sig ”libertaria­ner” eller ”nyliberaler” uppträder de helt enkelt med lånta fjädrar – och de gör det med en avsikt. Personer som faktiskt är för en nattväktarstat kan förvisso kallas ”liberaler” eller ”libertarianer” eller vad som helst som innehåller ordet ”liber” eller ”fri”. Gå nu inte anarkokapitalisternas ärenden ge­nom att bunta ihop alla som kallar sig något med ”liber” i och skära dem över samma kam! (Har jag t.ex. någonsin attackerat ”Frihets”fronten därför att namnet innehåller ordet ”frihet”? Visst inte: jag har attackerat den därför att den är falsk. Jag und­viker också att använda termer som ”libertaria­nism” eller ”nyliberalism”, just därför att anarko­kapitalisterna har lyckats i sitt uppsåt att solka ner dessa termer. Dessutom duger den rättframma ter­men ”liberalism” alldeles utmärkt; och vill man distansera sig från ”folkpartismen” kan man ju säga ”klassisk liberalism”.)

Så från ord till sak.

Anarkism och etatism är två sidor av samma falska mynt (de delar grundpremissen att en rätt­mätig nattväktarstat överhuvudtaget inte är möjlig), och – liksom med andra falska dikotomier – finns det här ett inslag av ömsesidig betingning. Ett exempel som jag flera gånger pekat på är att kom­munismens sammanbrott i ett par länder lett till partiell eller total anarki. Ett annat exempel är att en svällande välfärdsstat inte längre är i stånd att upprätthålla lag och ordning på ett tillfredsstäl­lande sätt. Delar av statens legitima funktioner tenderar att övergå till brottssyndikat. Mc-gäng typ Hell’s Angels och Bandidos är exempel på detta (och ”mc-krig” ger oss en föraning om hur anarko­kapitalisternas ”konkurrerande stater” skulle fun­gera i praktiken). Framväxten av nynazistiska nät­verk och de uppmärksammade brotten med nazis­tisk anknytning är ett annat; och påstått ”anti-fascistiska” organisationer försöker ”bekämpa” ny­nazismen med nynazisternas egna våldsmetoder. (Jag hoppas några av er såg inslaget om detta i TV3:s Efterlyst 3.2.00.) Delvis är detta förstås en fråga om ekonomiska resurser (vår kära ”välfärds”­stat har inte längre råd med sina legitima natt­väktarfunktioner – för mycket pengar går till en ”vård-skola-omsorg” som inte heller fungerar sär­skilt bra; för att inte tala om allt skattefiffel som måste bekämpas och alla flyktingar som måste hindras från att söka sig en fristad här, m.m., m.m., m.m.). Men detta är en effekt: orsaken är ideolo­gisk. Staten riskerar att falla sönder därför att människorna inte förstår vad en stat är till för.

Nattväktarens redaktionella policy innehåller de viktiga orden ”varken mer eller mindre”.

Högerpolitisk musik

Jakob Meijling fick ett inlägg publicerat i Sydsvenskans nöjes­bilaga Dygnet Runt 17 september 1999 som jag gärna vill återge för att visa att det går att få pro-objektivistiska insän­dare publicerade i dagspressen. Jakob har skrivit en ingress för att ”sätta kontexten”.

I Sydsvenska Dagbladets nöjesbilaga Dygnet Runt publicerades den 10.9.1999 en artikel om ”Politisk popmusik”. Som utgångspunkt använde man journalisten Håkan Lahgers aktuella bok Prog­gen, vilken handlar om 70-talets svenska ”musik­rörelse”. Dygnet Runts skribent Staffan Rislund pratade med Magnus Zingmark och Oscar Simons­son i gruppen Koop, samt med Oscar Danielson. Rockrecensenten Håkan Engström intervjuade Da­niel Hedberg, en marxistisk trubadur från Lund. Dessutom listade Rislund sina ”tio politiska favo­ritplattor”, en samling som innehöll både puerila upprorsmakare som Ebba Grön och stora kommer­siella artister som David Bowie och Pink Floyd.

Zingmark och Simonsson pratade om den ame­rikanska fokuseringen på rasmotsättningar och svensk fokusering på ”klassiska vänsterfrågor” samt tipsade om artister som gjort sig till språkrör för veganrörelsen och ”straight edge”. Det enda de kunde komma på som kunde betecknas ”höger” var vit-makt-musik, som de aldrig hade hört, och synthband från 80-talet; ”där fanns det ju ofta gott om piskor, vita skjortor, armbindlar och sånt.”

Oscar Danielson tyckte inte att pop borde skriva folk på näsan vad de ska tycka och tänka. Själv hade han gjort ironiska låtar om gamla prog­gare och arga rockband, men han kunde inte tänka sig att det skulle finnas någon ”bra högerpolitisk musik”. ”Det skulle vara Lustans Lakejer och den sortens band kanske.”

Daniel Hedberg pratade om ”en ny vänster” som inte skulle vara så lätt att organisera som den gamla, och konstaterade att det var lättare att skriva en låt om händelserna i Ådalen 1931 än om Kurdistan av idag. Hans egenutgivna cd heter något så egendomligt som ”Envisas med att tänka”.

Rislunds tio favoritskivor presenterades med valda citat ur etablissemangkritiska texter. Mål­tavlorna varierade mellan Thatcher, USA:s bigot­teri, ”högern” och ”de rika”. Skivorna var valda för att de var exempel på bra rockmusik med politiskt innehåll, snarare än renodlade politiska manifesta­tioner.

Till sist kan väl också nämnas att redaktörerna för Dygnet Runt själva hade varit tveksamma till artiklarnas vinkling, och därför blev väldigt glada för den kritiska responsen.

Saxar också ur själva inlägget:

Om man med ”vänster” menar anti-kapitalistisk borde man rimligen låta ”höger” betyda pro-kapitalistisk, och då framstår det som fullständigt intelligensbefriat att säga att vit-makt-rörelsen, som aldrig skulle lyfta ett finger för att försvara de individuella rättigheter som är en förutsättning för kapitalismen, skulle vara ”höger”. Fungerande kapitalism kräver fritt företagande och minimal politisk styrning, något som vare sig socialdemokrater, kommunister eller nazister är intresserade av.

Jakob nämner också den kanadensiska triion Rush, som

till och med gjort en adaptation av en antitotalitär roman som föregick George Orwells böcker med åtta år, nämligen Ayn Rands Anthem från 1987. Rush kan man hitta i alla välsorterade skivaffärer, Ayn Rand är nåstan omöjlig att hitta i svensk bokhandel.

Inlägg i skilda ämnen

Jag har skickat en del inlägg till tidningen Metros nätsida de senaste månaderna. Jag kan inte återge dem alla här, och de som är intresserade och har internetuppkoppling kan ju läsa dem i alla fall. (Filip Björner och Jakob Meijling är också flitiga debattörer på denna nätsida.) Men två av inläggen vill jag gärna återge.

Svar till Fredrik Bendz

Jag varken tid eller ork eller lust att debattera på Metros nätsida. Men eftersom ingen annan har brytt sig om att bemöta Fredrik Bendz inlägg ”Sammantaget bra kolumn”, får jag väl försöka be­kämpa mina böjelser och följa pliktens bud.[4]

Bendz citerar Mattias Svensson som följer:

Betydelsen av denna insikt [insikten att människors ra­tionella intressen inte står i konflikt med varandra, att den enes bröd visst inte är den andres död utan tvärtom också den andres bröd] kan inte underskattas. Den inne­bär just att vi inte behöver kriga med varandra om be­gränsade resurser. Genom ömsesidigt utbyte blir det mer åt alla, oavsett om vi söker kunskap, välstånd eller lycka.

Och påstår att detta är att ”förespråka socia­lism”!

Premissen bakom detta är att ”konkurrens” är en form av slagsmål eller krig, och att den socialis­tiska versionen av ”samarbete” (att samhället ska fungera som en enda stor myrstack eller bikupa) är fredlig.

Upplysningsvis innebär konkurrens på en fri marknad att man vinner framgångar genom att er­bjuda bättre produkter än sina konkurrenter eller genom att erbjuda produkter till billigare pris – inte att man försöker stjäla eller förstöra sina konkur­renters produkter (sådana handlingar är krimi­nella). Så t.ex. blev Johann Gutenberg rik genom att uppfinna boktryckarkonsten – inte genom att bränna upp handskrifter. Och så t.ex. blev Bill Gates och Steve Jobs rika genom att uppfinna nya operativsystem, inte genom att slå sönder IBM:s datorer. Och på samma sätt kommer förmodligen Linus Thorvalds att bli väldigt rik så småningom – genom att Linux visar sig vara bättre än Windows, inte genom att sprida datavirus som förstör alla Windowsprogram. Socialister blir socialister bl.a. därför att de inte kan tänka sig andra metoder att bli rik än att plundra andras rikedom. Och den so­cialistiska versionen av ”samarbete” eller ”ömse­sidigt utbyte” består i att förbjuda människorna att konkurrera med varandra, m.a.o. förbjuda dem att försöka få fram bättre och/eller billigare produkter.

Vidare: i förkapitalistisk tid hade människorna ofta inget annat val än att ”kriga med varandra om begränsade resurser”. Det är industrialismen och kapitalismen som har skapat ett sådant överflöd av resurser att vi inte längre behöver slåss med var­andra om brödfödan (och kommer att öka över­flödet av resurser än mer i framtiden, ifall bara so­cialisterna misslyckas med att krossa dem).

Och vidare: den avgörande skillnaden mellan socialism och kapitalism är följande: socialismen har inget annat att skryta med än att den ”har en dröm” om ett framtida lyckorike. (Charles Fourier, en av de förmarxistiska, ”utopiska” socialisterna, var extra bra på att drömma: han förutspådde att socialismen skulle komma att omvandla havsvatt­net till lemonad.) För denna dröms skull är de vil­liga att utsätta mänskligheten för oändliga blod­bad. Kapitalismen däremot drömmer inte. Den förverkligar. Och det är detta som uppväcker so­cialisternas hat. Det är samma psykologiska meka­nism som gör att en människa som bara förmår drömma om den fulländade kärleken mellan man och kvinna känner hat mot dem som förverkligar denna kärlek.

Människors materiella egenintressen befinner sig, i ett fritt kapitalistiskt samhälle, i harmoni med varandra. Det är bara i ett ofritt samhälle män­niskor måste vara varandras fiender på liv och död. Detta har sagts förr (Frédéric Bastiat skrev t.ex. en bok som heter just Harmonies économiques). Det kan möjligtvis har funnits ursäkter för att tvivla på detta tidigare. Men efter publiceringen av George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics för ett par år sedan finns inga sådana ursäkter, utom möj­ligen att boken är för tjock för latmaskar att ta sig igenom.

20 januari 2000

I rättvisans namn bör sägas att Fredrik Bendz, som jag kriti­serar här, i en annan debatt skrev ett par mycket bra inlägg, där han med citat vederlade vanföreställningen att Albert Ein­tein skulle ha trott på en personlig Gud. [Men i samma rättvisas namn ska sägas att Freidrik Bendz skrivit massor av dumheter också, Men dem hade jag inte läst när jag skrev detta.]

Kritik av det rena struntpratet

Hr Alex Lindbergs inlägg i denna debattomgång hör till det besynnerligaste jag läst. Möjligen borde jag helt enkelt ignorera dem. Men jag har svårt att hålla tyst när mina djupast kända värden angrips. Till dessa värden hör intellektuell klarhet och precision. Till dessa värden hör också Ayn Rand. Möjligen finns det någon koppling.

Till att börja med måste jag protestera mot hr Lindbergs misshandel av svenska språket. Engels­kans ”spiritual” ska översättas med ”andlig” eller möjligen ”själslig”. ”Spirituell” betyder något helt annat på svenska. (Den som inte vet vad det bety­der kan lämpligen konsultera en ordbok.)

Nu finns det bättre personer än hr Lindberg som då och då rör ihop svenska och engelska, så detta bevisar förmodligen inget annat än den svenska skolpolitikens misslyckande.

Vad värre är är att hr Lindberg säger sig vilja ha en diskussion av Ayn Rands idéer (och deras ge­nomslag i Mattias Svenssons kolumner) och in­leder denna diskussion med ett par kollektiva spottloskor mot alla hennes anhängare, tagna i klump. Vi är alla, om vi får tro hr Lindberg, precis som människorna i Life of Brian som utropar: ”Vi kan tänka själva” när vår ”guru” sagt åt oss att vi kan tänka själva.

Det finns nu tusentals människor i världen idag, kanske rentav tiotusentals, som kallar sig ”objektivister” eller ”anhängare av objektivismen” eller som med större eller mindre rätt påstår sig vara inspirerade av Ayn Rands idéer. Somliga av dessa är synnerligen intelligenta människor, och somliga är rena virrhjärnor, och alla schatteringar däremellan finns representerade. Somliga är mora­liskt högtstående människor, och somliga är (för att uttrycka det diplomatiskt) inte fullt så mora­liskt högtstående. Somliga av dem har verkligen begripit Ayn Rands filosofi, och somliga bara tror sig eller påstår sig ha begripit den. M.a.o.: objekti­vister är ungefär lika olika sinsemellan som män­niskor i allmänhet är olika sinsemellan. Och detta är en tämligen elementär iakttagelse som vem som helst borde vara i stånd att göra. En annan elemen­tär iakttagelse är att dessa tusentals eller rentav tio­tusentals människor inte alltid är särskilt överens med varandra.

Men detta hindrar inte hr Lindberg från att på­stå att vi allesammans ”sjunger i kör” eller att ett gemensamt kännetecken för oss alla är att vi har svårt att ”se längre än näsan räcker”. En smula sur­fande på nätet har övertygat honom om detta. Det vänligaste man kan säga är att hr Lindberg här gjort sig skyldig till ett välbekant induktivt felslut benämnt ”förhastad generalisering”. (Det finns mindre vänliga saker man också skulle kunna säga.)

Många människor kallar sig ”individualister” men är samtidigt helt obekanta med vad begreppet ”individualism” faktiskt innefattar. I begreppet in­går att var och en måste stå för vad han eller hon själv tänker eller säger eller skriver eller gör. Att på lösast möjliga grunder ”skära folk över en kam” är faktiskt ett utslag av kollektivism.

Låt mig göra ett försök att bena upp ytterligare ett par besynnerligheter. Hr Lindberg skriver:

Rand och hennes anhängare [har] stora brister när det gäller vägledning om personlig spirituell utveckling. Jag har läst Rand och misstänker att detta beror på att hon praktiskt taget inte hade några som helst kunskaper om verklig mysticism. Hennes ’mystiker’ är maktgalningar som rider på människors BLINDA tro, fördomar, känslor och rädslor – d.v.s. deras primitiva EGOn. Men verkliga mystiker/spiritualister försöker snarare frigöra män­niskans energi och sätta den (t.ex. i form av känslor m.m.) under kognitiv självkontroll. D.v.s., man lever i nuet istället för igår/imorgon.

Hr Lindberg använder uppenbarligen termen ”mystiker” i en helt annan bemärkelse än den ve­dertagna. En ”mystiker” är en person som efter­strävar förening med Gud (denna förening heter på latin ”unio mystica”, därav benämningen.) Det finns gott om mystiker man kan studera om man vill veta vad detta i praktiken går ut på: Mäster Eckehard, Jacob Böhme, Johannes av Korset, Te­resa av Avila, al-Rumi, och många många fler. Gemensamt för dem alla är att vägen till den mys­tiska föreningen med Gud innefattar ett utplånan­de av det egna jaget. ”Icke jag, utan Gud i mig” är ett slagord som uttrycker detta (jag tror det var Dag Hammarsköld som myntade det) [Nej, förresten. Hammarsköld citerade aposteln Paulus.]. Eller ”Dock icke såsom jag vill, utan såsom du [Gud] vill” (ett slagord myntat av en känd religionsstiftare). Ter­men ”mysticism” används också ofta i en något ut­vidgad bemärkelse för att innefatta all slags tro på något övernaturligt. Sedan finns det också sekulari­serade varianter, där individen utplånar sitt jag för att uppgå i en ”högre gemenskap”.

Hur i all världen går detta ihop med idén att sätta sin energi eller sina känslor ”under kognitiv självkontroll”? Hur kan man ha självkontroll när ens själv har blivit utplånat?

Vad innebär det att leva ”i nuet”? Om man tar detta slagord bokstavligt finns det ingen annan tid att leva i än just i nuet; de som inte lever i nuet är antingen döda eller ofödda. Men naturligtvis finns det människor som ”lever i det förgångna” i den bemärkelsen att de bara sysselsätter sig med sina minnen, och människor som ”lever i framtiden” i den bemärkelsen att de uteslutande fantiserar om hur bra allt ska bli efter revolutionen (eller efter Bingolottovinsten). Men vad är innebörden av slag­ordet ”lev i nuet”? Att man ska utplåna alla sina minnen (och alla sina historiekunskaper) och upp­höra att bekymra sig om morgondagen? Hundar kan leva på det sättet, och haschrökare kan åtmin­stone försöka göra det, men ingen mänsklig varelse kan göra det. Ens liv utgör en helhet som inte kan klippas sönder lite hur som helst.

Vad är ett ”primitivt ego”? I det här samman­hanget måste ”primitiv” rimligen betyda ”outveck­lad”. En människas ego kan möjligen vara out­vecklat i den tidiga barndomen; är en vuxen män­niskas ego outvecklat kan det ju bara betyda att människan ifråga stannat i växten. Nu vet jag inte exakt vad det är hr Lindberg försöker säga, men möjligen försöker han smuggla in den gamla mal­ätna idén att all egoism är ”primitiv”, ”rå” eller ”brutal”. Men en sådan idé kan knappast bildas annat än genom introspektion, så de som framför idén bör allt vara noga med att endast prata för sig själva.

Hur är det då med idén att Ayn Rands ”’mysti­ker’ är maktgalningar som rider på människors … primitiva EGOn”? Var finns de konkreta exemp­len?

Ta förhållandet mellan Ellsworth Toohey och Peter Keating i Urkällan. (Toohey är en ”mystiker” även om han representerar den sekulariserade va­rianten, där ”Gud” ersätts av ”folket”; och han är också en ”maktgalning”.) Är det Keatings ”primiti­va ego” han rider på? Det kännetecknande för Kea­ting är nu faktiskt att han inte har mycket till ego. Han lever av, för och genom andra. Han är urtypen för vad som idag brukar kallas en ”jagsvag” individ. (Är det verkligen möjligt att läsa Urkällan och missa detta?)

Det här var ett långt inlägg om saker som fak­tiskt är ganska enkla och borde vara onödiga att påpeka.

1 februari 2000

Detta inlägg refuserades av Metros redaktion. (Fråga mig inte varför; Metros refuseringspolicy är obegriplig.)

Post scriptum om Torbjörn Tännsjö

Ett av skälen till att Torbjörn Tännsjös idéer om slakt för organtransplantationer möter så lite motstånd är att hans grundpremiss (att det är rätt att offra några enstaka utbytbara individer för att gagna ett flertal) redan accepteras av stora delar av läkarkåren (förhoppningsvis inte av alla läkare, men av tillräckligt många och tillräckligt inflytelse­rika).

Ett exempel på detta är en skandal som inträf­fade i USA för flera decennier sedan. En grupp för­sökspersoner (fattiga svarta människor) smittades medvetet med syfilis för att läkarna skulle kunna studera sjukdomens förlopp – till gagn, får man förmoda, för framtida syfilispatienter. Denna grupp fick för ett par år sedan en offentlig ursäkt från USA:s regering. Men ingenting har mig veterligen sagts om att de ansvariga läkarna ska ställas inför rätta.

Ett annat exempel: en bekant till mig vid namn Alan Rees är engagerad i frågan om vacciners skad­lighet. Det finns mycket som tyder på att vaccina­tion av små barn kan ge upphov till svåra skador, som t.ex. autism eller DAMP. Jag är definitivt ingen expert på detta område och kan därför inte yttra mig kategoriskt i sanningsfrågan. Men vad Alan berättat för mig är ganska skrämmande: när han är ute och debatterar saken möts han ofta av argumentet: ”Låt vara att vissa barn tar skada för livet, som du säger. Men för flertalet barn är det ju ändå bra!”

Så vissa människors välbefinnande skulle fordra att andra offras och får sina liv förstörda! (En som fått sitt liv förstört är Alans egen son.) Sådan är utilitarismen!


  • En glädjande nyhet: Ayn Rands pjäs Night of January 16th har satts upp i Sverige, i svensk översättning. Detta skedde på Värmlands na­tion i Uppsala i mitten av december. Jag åkte till Uppsala för att se föreställningen, utan några större förväntningar (eftersom det var ett amatörsällskap som satte upp pjäsen, och eftersom jag aldrig sett den uppförd tidigare och inte visste hur den skulle göra sig på scen), men det visade sig att uppsättningen var all­deles utomordentlig, med goda skådespelar­prestationer alltigenom, och med stor trohet mot originalet. Och av allt att döma var upp­sättningen en publiksuccé. (Om någon undrar: Karen André blev frikänd.)
  • Ny bok: The Art of Fiction av Ayn Rand. Denna bok är en redigerad transkription av en kurs som Ayn Rand höll i sitt hem i slutet av 50-talet. (Själva kursen finns tillgänglig på kas­settband också.) Redigeringen är gjord av Tore Boeckmann.
  • Det har kommit ytterligare ett par böcker som jag inte hunnit läsa men som med all sanno­likhet är läsvärda: On Ayn Rand av Allan Gott­helf (mångårig objektivist och till vardags Aris­totelesexpert), och Viable Values av Tara Smith, en akademisk framställning av Ayn Rands etik.
  • George Reisman har bett mig skriva en något utvidgad version av min läsarrecension av Ca­pitalism på Amazons hemsida och försöka få den publicerad. Jag arbetar på den, och den är i det närmaste klar. Om och i så fall var den blir publicerad står förstås skrivet i stjärnorna. [Nu utlagd på min engelska blogg. ]

[1]) På den tiden George Reisman och Murray Rothbard var goda vänner (och båda studerade under Ludwig von Mises) argumenterade de om denna sak. Rothbard hävdade att den samlade, genomsnittliga profiten i ett kapitalistiskt samhälle till sist måste sjunka till noll – så att vissa kapitalisters vinster exakt uppvägs av andra kapitalisters förluster. Idén förefaller mig bisarr; men jag känner inte till Rothbards argument. Reismans resonemang återfinns förstås i hans bok, speciellt i kap. 16, ”The Net-Consumption/Net Investment Theory of Profit”.

[2]) Såvitt jag känner till kläcktes detta besynnerliga argument ursprungligen av Murray Rothbard, och det populariserades i en pamflett av Roy Childs.

[3]) Anarkokapitalister är subjektivister. Om man frågar dem vad det kan finnas för rimliga skäl att vilja konkurrera med en stat som redan är perfekt, svarar de att skälen inte spelar nå­gon roll: vem som helst får ”konkurrera”, på vilka grunder som helst. Det enda som uppenbarligen är förbjudet är för den existerande perfekta nattväktarstaten att lyfta ett finger till sitt försvar, eller till de medborgares försvar som delegerat sin rätt till självförsvar till denna stat. Det räcker m.a.o. för Mats Hintze att utropa sig själv till statschef över en stat som består av honom själv, med Anders Varvéus som konsultativt statsråd, för att slippa hamna i fängelse när han apterar bom­ber ”på skoj”.

[4]) Ironiskt menat, men det förstår ni säkert.