Årgång 3, nummer 2−3 (november 1999)

”Jag gör det, därför att det är ont”

Ni känner förmodligen till kyrkofadern Ter­tullianus ord om den kristna återlösnings­tanken, idén att Kristus sonat människor­nas synder genom att, själv syndfri, dö på korset: ”Credo, quia absurdum”, ”jag tror det, därför att det är absurt”. En människa som säger någonting sådant är självfallet oemottaglig för förnuftsargu­ment. Kristna som följer Tertullianus exempel be­höver aldrig överge sin tro därför att någon på­pekar för dem att deras tro leder till orimliga kon­sekvenser. ”Det är ju precis det vi säger!” är deras svar. Inte heller tjänar det något till att påpeka det självklara för dem. Ett korollarium till Tertullianus tes är: ”Dubio, quia evidentum”, ”jag tvivlar på det, därför att det är självklart”. Många filosofer har vi­sat sig på styva linan genom att tvivla på sina egna sinnens vittnesbörd eller på logiska slutledningar som är så enkla att ett barn kan se att de stämmer – detta samtidigt som de vräker ur sig de mest vettlösa absurditeter och väntar sig acceptans och applåder för dem (och ofta också får det).

Det finns ett talande exempel på detta från vårt eget århundrades fysik. En av kvantfysikens grun­dare, Schrödinger, ansåg att den version av kvant­fysiken som lagts fram av hans kolleger Heisen­berg och Bohr, var orimlig. För att visa att den var orimlig gjorde han ett tankeexperiment som fått namn efter honom: ”Schrödingers katt”. Tanke­experimentet går ut på att stänga in en katt i en gaskammare som är kopplad till en geigermätare och en radioaktiv isotop. När isotopen sönderfaller, ger geigermätaren utslag och aktiverar en ampull med cyanid som dödar katten. Men vi vet inte exakt i vilket ögonblick isotopen ska falla sönder, och vi kan därför inte i ett givet ögonblick veta om katten lever eller är död. Och om Heisenberg och Bohr hade rätt, skulle detta innebära att om vi inte vet om katten är levande eller död, så är katten inte heller vare sig levande eller död. Eller också är han levande och död på en och samma gång. Vilket är uppenbart orimligt.

Vad hände med Schrödingers katt? Jo, alla har glömt att tankeexperimentet var avsett att mot­bevisa Heisenberg och Bohr.[1] I stället har katten bli­vit accepterad som dagsens sanning och citeras om och om igen som belägg för tesen att kvantfysiken slutgiltigt bevisat att den värld fysiken studerar inte styrs av orsak och verkan eller av identitets­lagen – kort sagt att det är denna värld själv som är absurd, inte Heisenbergs och Bohrs besynnerliga version av kvantfysiken. Heisenberg och Bohr var de första som drog denna slutsats. Och varför inte? Det är ju just detta deras teori går ut på: att värl­den är absurd. Så varför påvisa det absurda i deras resonemang för dem, när de redan vet (och skryter med) att deras resonemang är absurt?

Det finns en motsvarighet inom etiken. Somliga etiska teorier är onda. För att precisera: de är sadis­tiska. De går ut på att göra människans liv till ett helvete på jorden. Kardinalexemplet är Immanuel Kants etik. Kant säger uttryckligen i Grundläggning av sedernas metafysik att etikens mening inte är att göra människan lycklig utan tvärtom att göra henne olycklig. Det finns ett välbekant stycke i Kants bok där han förklarar att en människas vilja att uppehålla sitt eget liv blir moraliskt lovvärd först när hennes liv blivit fullständigt outhärdligt för henne. En sådan teori kan endast motiveras av ren illvilja, av en önskan att plåga människorna, om möjligt tortera dem. Men skulle det tjäna något till att påpeka detta för Kant? Visst inte. Allt han skulle säga är: ”Javisst. Det ska göra ont att leva. Det är ju just därför jag skriver det. Jag vill inte se lyckliga människor omkring mig, och jag vill inte se människor motiveras av sådant som en önskan att bli lyckliga.”[2]

I dagens Sverige har vi en professor i etik som lär ut ren och oförfalskad ondska till sina elever och till alla andra som gitter lyssna. Han är den av våra akademiska filosofer som flitigast publiceras både i facktidskrifter och i dagspressen. Och det han predikar är undantagslöst död och förstörelse. Professorn i fråga döljer sig bakom en etisk teori som kallas ”utilitarism” eller ”nyttofilosofi” och som i korthet går ut på att maximera den totala lyckan här i världen – skenbart alltså raka motsat­sen till vad Kant predikade. Men den här profes­sorns recept för att maximera lyckan går undan­tagslöst ut på att döda somliga för att andra (påstår han i varje fall) ska få det bättre. Hans favoritämne har de senaste åren varit organtransplantationer (förr i världen var det terrorism). Han vill att friska människor ska slaktas för att få friska organ att transplantera till sjuka människor. Och detta skulle göra våra korta jordeliv lyckligare? Tänk själv hur det skulle kännas att framleva sina sista år med en främmande människas hjärta i kroppen och sam­tidigt veta att den främmande människan inte var ett olyckligt offer för en trafikolycka utan en fullt frisk människa som bara saklöst och brutalt mörda­des för att du skulle få ett nytt hjärta. Jag skulle inte vilja leva med den insikten, och den som skulle vilja det är för rutten inombords för att kunna uppleva lycka alls.

Professorns namn är Torbjörn Tännsjö, men det har ni säkert redan räknat ut. Hans senaste va­riant av organslaktteorin, presenterad på SvD:s ”vetenskaps”sida Samtider 23.10.99 (under sed­vanliga bugningar och fotskrapningar från Sam­tiders redaktör Anders Björnsson) är att man borde anordna ett lotteri, där de som drar nitlotterna slaktas och de som drar vinstlotterna får deras or­gan, något som han hoppas att ett framtida socia­listiskt samhälle ska åvägabringa. (Detta samtidigt som han fördömer liberalismen som ”moraliskt oacceptabel”, därför att den inte fordrar uppoff­ringar av detta slag.)

Skulle det tjäna någonting till att argumentera med Tännsjö och försöka visa honom att hans teo­rier är ondskefulla? Visst inte – lika lite som det skulle tjäna något till att tala om för Tertullianus att hans berömda tes är absurd. Tännsjö vet att hans teorier är ondskefulla; det är just därför han för fram dem.

Men hur är det då med dem som hjälpt fram Tännsjö i hans karriär? Som rekommenderat ho­nom till hans professur? Tidnings- och tidskrifts­redaktörer som så frikostigt ger honom utrymme? De som prisar honom och kallar honom en person som ”kompromisslöst följer sitt förnuft”? Är de lika moraliskt fördärvade, lika ruttna de? Mja. På sätt och vis är de värre. De törs inte bjuda motstånd. Eller så orkar de inte bjuda motstånd, därför att de själva blivit cyniska och bittra av att leva i en at­mosfär där endast irrationaliteten har möjlighet att frodas. Deras ondska är av ett annat slag: det slag som kallas feghet.

Ni har förmodligen hört uttrycket ”de goda människornas tystnad”. (Om inte, så präglades det av Martin Luther King.) När de goda låter sig kuschas av ondskan, då segrar det onda. Men när de goda väljer att tala ut, då är ondskan maktlös.

När det gäller Tännsjö är det hög tid att tala ut, innan hans idéer blivit verklighet. När den dagen kommer, då kommer var och en som reser invänd­ningar att saklöst slaktas och plundras på sina or­gan, för att människor av Tännsjös eget skrot och korn ska kunna leva vidare och sprida sin ondska.

Men än är det inte för sent. Så – alla goda människor – var är ni?

25 oktober 1999

Jag har skickat detta debattinlägg till ett 50-tal tidningar och tidskrifter; vi får väl se om någon av dem är god nog att pub­licera det.


Fortsatt eldgivning mot Tännsjö

(i)

Det tjänar tydligen ingenting till att påpeka att Torbjörn Tännsjö gjort karriär genom att plä­dera för slakt på oskyldiga människor och för ytt­randefrihetens avskaffande; SvD fortsätter att pub­licera honom i alla fall. Jag kan inte förklara detta med annat än den djupa själsfrändskap som för­enar vår kulturelit och som går djupare än till så­dana petitesser som hur man värderar livet i för­hållande till döden, eller friheten att framföra kon­sensusavvikande idéer (som att oskyldiga män­niskor bör skonas)[3] i förhållande till den statliga munkavlen.

Och i DN forsätter Johannes Åman med en druckens envishet att hävda att Tännsjö är en man som ”kompromisslöst följer sitt förnuft”. Det enda kompromisslösa hos Tännsjö är väl hans förstörel­se­lusta? Att han besitter en viss skicklighet i kons­ten att bygga upp en väv av sofismer för att ratio­nalisera denna förstörelselusta är inte alls det­samma som att ”följa förnuftet”; den exakta ter­men för Tännsjös filosofiska verksamhet är ”bränn­vinsadvokatyr”. Och att kalla detta för att ”följa förnuftet” är att tömma begreppet förnuft på all innebörd.

Men det kanske är just det som är meningen?

10 oktober 1999

Tillsänt SvD och DN; ej publicerat. (Däremot blev mitt tidi­gare kortkorta anti-Tännsjöinlägg faktiskt publicerat i SvD 11.10.)

(ii)

Följande inlägg är författat av Jakob Meijling.

Det spekuleras en del i vad som kan vara orsa­ken till det ökande nynazistiska och rasistiska våldet. Det pratas om ”smygrasism”. Den kaotiska situationen i den svenska skolan diskuteras. Den så kallade massinvandringen hamnar åter på tapeten. Men det finns en frågeställning som fortfarande ly­ser med sin frånvaro, och den handlar om moral och filosofi. Och då menar jag inte nynazisternas idéer om ”herrefolket”, utan den filosofi som odlas i det civiliserade svenska samhället.

Låt mig ge en ledtråd. På Svenska Dagbladets sida ‘Samtider’ bereds filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö tillfälle att fundera kring vad som fort­farande är levande i de stora ideologierna libera­lism, konservatism och socialism. I socialismen (SvD 23/10) finner han en levande morallära.

Som exempel beskriver Tännsjö en utopisk kul­tur där man anordnar ett lotteri i vilket inga vinst­lotter ingår, men väl nitlotter. Den som drar en nitlott sövs ner och slaktas, och hans organ tas om hand för transplantation till behövande. Tännsjö gör observationen att enligt den socialistiska mo­ralen skulle vi ha anledning att gratulera detta samhälle för att de funnit en förnuftig lösning på problemet med knapphet på organ. Efter en liten utvikning om Marx’ egen inställning till moral­frågor ställer sig Tännsjö frågan om den socialis­tiska moralen är acceptabel, och svarar att han tror det, men att ”det skulle föra alltför långt att för­söka leda detta i bevis.”

I artikeln om liberalismen slår Tännsjö fast att individuella rättigheter är moraliskt oacceptabla, eftersom de inte inbegriper några altruistiska för­pliktelser. Lyckligtvis har socialismen ett ”radikalt svar”: individuella rättigheter existerar helt enkelt inte.

Den kärna i den socialistiska moralen som Tännsjö uppfattar som så tilltalande hämtar han i en formulering från Dostojevskij: ”Alla är ansvariga för allt.” Genom ett hypotetiskt antagande kom­mer Tännsjö fram till att ”det är fel att lägga mora­lisk vikt vid sådant som avstånd i tid och rum, hur direkt den olyckliga konsekvensen är eller om den är avsedd eller bara förutsedd.” Därför är vi alla lika ansvariga för att svältande barn i tredje värl­den, ”som enkelt kunde räddas”, får dö. Att vi skulle ha ett större ansvar för de barn vi själva satt till världen är ”svårt att förstå”.

Så varför genomförs inte idéerna om donator­lotteri? Tännsjö har ett svar på den frågan: ”Vi är för blödiga.” Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, säger rakt ut, i en artikel i Svenska Dagbladet, att idealet vore att vi införde ett system med godtyckliga avrättningar till allmänhetens fromma, men att vi är för fega för att göra det!

Jag vet ett sällskap som uppehåller sig väldigt mycket kring praktiska frågor om ”mod” och ”feg­het” och avlivande av godtyckligt utvalda män­niskor. Sedan 1995 har detta sällskap sparkat ihjäl en 14-åring, mördat två afrikanska ynglingar, lik­viderat en högljudd kritiker och genomfört två bombattentat.

Samma dag som Tännsjös artikel om socialis­men var införd i Svenska Dagbladet tågade tio­tusen människor runt om i landet för att markera sin avsky mot de här våldsdåden. Ironiskt nog kal­lar sig många av demonstranterna för socialister, men de har kanske inte dragit ideologins kon­sekvenser lika långt som Tännsjö? Dessa män­niskor har dock en sak helt klar för sig: man får inte under några omständigheter godtyckligt ha ihjäl andra människor.

Det är bra att människor visar var de står i den här frågan. Det vore ännu bättre om de ansvariga för Sveriges utbildningsväsen också visade var de står.

En enkel och mycket viktig markering skulle vara att ge Torbjörn Tännsjö sparken från sin pro­fessur. Omedelbart.

Tillsänt SvD; ej publicerat.

(iii)

Jag har skickat bilagan ”Neutral terror” till ett 50-tal ”yrkesfilosofer” som jag råkar ha på min adresslista, tillsam­mans med ett följebrev som jag saxar följande ur:

Ämnet ”praktisk filosofi” handlar huvudsakligen om etik. Etik är läran om gott och ont. Filosofer har i alla tider haft vitt skilda uppfattning om vari det goda och det onda består och på vilka grunder vi bedömer somligt som ”gott” och annat som ”ont”. Att det finns kontroverser om vad som utgör drivfjädern för moraliskt handlande måste ni ju känna till. Somliga filosofer, exempelvis Aristoteles, har menat att drivfjädern bakom moraliskt hand­lande är önskan att leva ett lyckligt och framgångs­rikt liv. Andra, framför allt då Immanuel Kant, har menat att den enda moraliskt giltiga drivfjädern är pliktuppfyllelse för pliktuppfyllelsens egen skull. (Man brukar kalla detta för ”teleologisk” respektive ”deontologisk” etik – en sak jag nämner bara för att visa att även jag känner till de fina ord filosofer brukar svänga sig med.) Och det finns otaliga va­riationer av dessa båda huvudlinjer.

Men de allra flesta filosofer har, oavsett dessa meningsskiljaktigheter, haft anständighet nog i kroppen för att kunna fördöma vissa handlingar som onda – som t.ex. att ta livet av fullständigt oskyldiga människor, oavsett för vilket påstått gott syfte dessa oskyldiga liv ska offras. De som öppet lärt ut sådana idéer har inte kunnat påräkna någon professur i praktisk filosofi. Snarare har de fått dela Jean-Paul Marats öde och fått framleva sina dagar i Paris kloaker.

Men så är det inte längre. Den nuvarande pro­fessorn i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, Torbjörn Tännsjö, har gjort karriär just på att plä­dera för mord på oskyldiga. Ett exempel på detta ges i bifogade uppsats. Ett annat exempel ges i en intervju med Tännsjö i DN 4 mars 1992: det går ut på att slakta friska människor för att få organ till transplantationer.

Men varför ska jag behöva utbreda mig över detta? Ni känner väl allesammans till Tännsjö och vad han står för? Ändå har vi inte – i varje fall inte sedan Ingemar Hedenius dagar – hört någon filosof å yrkets vägnar upphäva det minsta lilla protestpip mot dessa skändliga idéer, eller mot det faktum att de lärs ut från en professorspulpet. Säger inte detta något om var den praktiska filosofin står idag?

Jag överlåter, utan större förhoppningar, åt er att räta ut frågetecknet.

(iv)

Jag kan inte undanhålla er följande citat ur ett brev som jag fick för ett tiotal år sedan. Brev­skrivaren var en ung libertarian, om vars vidare öden jag vet föga eller intet; förhoppningsvis har han blivit klokare med åren.

Vid ett seminarium om civil olydnad, anordnat av [Fria moderata] studentförbundet häromsistens, fick jag till­fälle att växla några ord med Torbjörn Tännsjö. Jag nämnde då din mästerliga artikel om ”neutral terror” i SvL och refusen från Filosofisk tidskrift. Den gode do­centen visade sig dock vara helt obekant med detta. […] mitt intryck är att du kängar till honom rätt ofta i din produktion […] Om du inte redan gjort det skulle jag därför vilja föreslå att du skickade honom en bunt på­hopp, om inte annat så för att få till stånd en förhopp­ningsvis underhållande brevväxling. Karln är en skurk, men en smart och rätt så skojig skurk som åtminstone förtjänar att få läsa publicerade salvor mot sin gärning.

Det här är fantastiskt. Avsikten med mina sal­vor mot Tännsjö skulle vara att ”bereda underhåll­ning”??? För att småpojkar som inte själva har lust att slåss för sina liv ska kunna sitta på läktarplats och iaktta något slags intellektuellt gladiatorspel mellan mig och Torbjörn Tännsjö? Men attityden är typisk för människor som lever i elfenbenstorn och tror att teoretiska resonemang som går ut på att avliva människor inte har med verkligheten att göra utan bara är någon form av sällskapsspel.

Jag skrev ett utförligt svar på det här brevet, ur vilket jag bara ska citera två meningar:

Om du nu identifierat TT som en skurk, vad tänker du göra åt det? Vad hjälper det dig att han skojar och glam­mar medan han karvar hjärtat ur kroppen på dig?

Jag är faktiskt en smula mallig över den formu­leringen. Det här var nämligen innan Tännsjö läm­nade terrorismen och yttrandefriheten därhän för att i stället fokusera sin uppmärksamhet på organ­transplantationer. Det är inte bara Ayn Rand som kan vara profetisk; jag kan det också, någon gång emellanåt.


Kampanj för kapitalismen

Journalisten Björn Elmbrant, en samhällsdebattör av gängse socialdemokratiskt snitt, har bedrivit en kampanj mot den ”hotande hyperkapitalismen”. Som ett led i kampanjen fick han en artikel publicerad på DN:s kultursida 19 september 1999 (den besvarades av Timbros Mattias Bengtsson 20 sep­tember). Elmbrant ville att detta ”hot” skulle diskuteras all­mänt, och DN öppnade då en diskussionsgrupp på sin hem­sida. Jag har tagit tillfället i akt att skicka in ett antal inlägg, även om det säkert inte var den sor­tens debatt Elmbrant efterlyste. Jag återger det huvudsakliga av mina inlägg nedan. (Jag har redigerat bort sådant som är ovidkommande.)

(i)

Om vi ska diskutera kapitalismen måste vi börja med att definiera termen. Jag vill föreslå föl­jande definition, som jag hittat i en bok: ”Kapita­lismen är ett samhällssystem som grundar sig på erkännandet av individens rättigheter, inbegripet äganderätten, där all egendom är privatägd.”[4]

Utifrån denna definition är det uppenbart att vad vi än har idag så inte är det kapitalism. Hur kan det vara det så länge den offentliga sektorn är minst lika stor som den privata och så länge skatte­trycket (enligt den senaste siffra jag sett) är 56%? (Bara för att nämna de mest uppenbara fakta.) Vad vi har är förstås detsamma som vi har haft sedan länge, nämligen blandekonomi, vilket per defini­tion är en blandning mellan kapitalism och socia­lism.

Debattörer som ondgör sig över att ”marknaden segrat” pratar helt enkelt i nattmössan. (Detsamma gäller dem som gläder sig över samma påstådda faktum – folk som dillar om att ”historien tagit slut” i och med Murens fall.) Det är visserligen sant att en del kommunistdiktaturer fallit. Men att kommunismen ligger i ruiner är inte detsamma som att kapitalismen segrat. För vad har vi fått i stället? Inbördeskrig i forna Jugoslavien, maffia­välde i forna Sovjet. Ska det kallas ”kapitalism”? Ska det kallas ett ”erkännande av individens rät­tigheter”?

Det är också sant att Sverige är mindre socialis­tiskt än det var för tio eller tjugo år sedan. (Man märker det, om inte annat, på att uteserveringarna blivit fler.) Men om detta ska kallas en marsch mot kapitalismen är det en marsch som går i snigelfart. Och vi har ingen garanti för att den inte kommer att avbrytas.

Denna sniglande och slingrande marsch mot ett helt fritt samhälle skrämmer uppenbarligen socia­listerna. Termen ”hyperkapitalism” kan ju bara be­tyda ”för mycket kapitalism”, för mycket privat­egendom, för mycket rättigheter för individen, för lite statligt tvång och förtryck. Ska vi varnas för friheten innan vi blivit för fria för vårt eget bästa?

Misstanken har uttalats att debattinlägg från personer som är för kapitalismen överhuvudtaget inte är önskvärda – att debatten ska begränsas till den grupp människor som är rädda för ”alltför mycket kapitalism”, och att vi som vill se mer kapi­talism kommer att utestängas. Det låter som para­noia, och jag hoppas att det är det. Har jag fel får jag väl säga som 68-vänstern brukade säga: ”Kam­rater! Fienden är välorganiserad.”

Till dem som vill försvara kapitalismen har jag ett råd: använd inte uttrycket ”skapande förstö­relse” för att beskriva kapitalismens välgärningar. ”Skapande förstörelse” är en självmotsägelse, unge­fär som ”levande död” eller ”förnuft till vanvett”.

Uttrycket används för att beskriva sådana fakta som att lyckade innovationer tränger undan äldre produkter – som t.ex. att bilen konkurrerat ut hästdroskan eller att skrivmaskiner alltmer ersatts av avancerade ordbehandlingsprogram. Jag är ingen expert på Joseph Schumpeter, men såvitt jag vet var det just sådana företeelser han syftade på. Men ”förstörelse” är definitivt inte rätt term här. Henry Ford blev inte rik på att slå sönder hästdroskor, och Bill Gates har inte tjänat sin förmögenhet på att demolera skrivmaskiner. Inte heller blev Johann Gutenberg rik på att bränna gamla handskrifter. Varken skrivmaskinen eller gåspennan har f.ö. helt försvunnit; gåspennan används fortfarande av pro­fessionella kalligrafer. Ett annat exempel: om Linux om några år skulle komma att dominera mjuk­varumarknaden, betyder det att Microsoft eller Apple blir förstörda? Att Bill Gates och Steve Jobs eller deras anställda då är dömda att dö svält­döden? Visst inte. Det är politiska maktövertagan­den som leder till sådana konsekvenser, inte den fria marknadens konkurrens. Det finns kort sagt ingen ”förstörelse” i att saker och ting blir bättre.

Och jag kan bara se ett skäl till att använda denna bisarra ordsammanställning, nämligen en önskan att vara motståndaren till lags och försöka kompromissa. ”Vi säger att kapitalismen är ska­pande, och ni säger att den bara förstör. Så låt oss mötas på halva vägen! Låt oss säga att den både skapar och förstör! Så blir vi ju båda nöjda!” Att resonera så är enbart mesigt. Socialisterna förtjänar inte ett sådant tillmötesgående. Är det så farligt att säga att det är kapitalismen som skapar och socia­lismen som förstör?

24 september 1999

(ii)

Bland det dummaste och farligaste man kan göra i en debatt är att föra kampen på motstånda­rens villkor. Och ett sätt att göra detta är att stilla­tigande acceptera och använda motståndarens ter­minologi. Varför överhuvudtaget acceptera en så­dan term som ”hyperkapitalism”? Vi kan aldrig få för mycket kapitalism. Varför acceptera termen ”råkapitalism” och sedan försöka lugna folk med att något sådant inte hotar? Om ett samhällssystem är rått, kan det vara vad som helst utom just kapi­talism.

Det vanligaste exemplet på detta är att kalla det rådande samhällsskicket i Ryssland för ”rövarkapi­talism” – en term som, när den används av fri­marknadsanhängare, endast kan tolkas som ett för­sök att slicka motståndaren på ett allittererande ställe. Den bästa termen för det rådande tillstån­det i Ryssland är anarki. Bokstavligt talat innebär anarki att det inte finns någon stat alls och att den s.k. samhällsordningen ”upprätthålls” av sinsemel­lan stridande rövarband. (Detta är ett resultat av att staten vittrat sönder, så det är inget under att tillståndet uppstår i en f.d. marxiststat; statens söndervittring var ju faktiskt marxismens slutmål.) Men om staten är så svag och/eller korrumperad att den inte förmår hålla rövarbanden i schack, då är det i varje fall mycket nära anarki, och så långt ifrån kapitalism man kan komma.

Hoppas någon läser detta och åtminstone ägnar saken en tanke.

30 september 1999

(iii)

Den ende som försökte debattera med mig var signaturen ”Nisse”. Arten av hans argumentation torde framgå av mina svar nedan.

USA är inte något exempel på ren kapitalism. USA är en blandekonomi, precis som Sverige, och det borde Du veta.

Självfallet har vi inte ren kapitalism någonstans i världen idag, för hade vi det hade vi ett paradis på jorden, och det har vi inte. (Och hade vi ren socia­lism skulle vi alla vara döda, och det är vi uppen­barligen inte.) Men kapitalism kännetecknas av att egendomen är privatägd. Ju mer privategendom, desto mer kapitalistiskt är samhället, och ju mindre privategendom, desto mindre kapitalistiskt är det.

Att påstå att blandekonomi är idealet – d.v.s. privategendom ”balanserad” av statsingripanden, frihet ”balanserad” av statligt förtryck – är som att påstå att en champinjonstuvning måste balanseras av en smula vit flugsvamp. Men om någon mumsar i sig en sådan stuvning blir han allvarligt sjuk – och det är inte champinjonens fel; det är flugsvampens. Och försöker man bota honom genom att ge ho­nom ännu mer flugsvamp, blir han bara sjukare. Så småningom dör han.

Du kanske vill invända att det är socialismen som motsvarar champinjonen i denna analogi, och kapitalismen som motsvarar flugsvampen. Men i så fall måste Du också hävda att det rikaste och lyck­ligaste landet på jorden idag är Nordkorea, och att relativt kapitalistiska länder som USA eller Sverige lever på svältgränsen. Och i så fall är det Du som lever i en drömvärld, inte jag.

2 oktober 1999

(iv)

Jag ser inte vitsen med en ”debatt” som bara be­står i att upprepa samma ståndpunkt om och om igen; speciellt när det är en ståndpunkt jag hört till leda ända sedan barnsben.

Vad beträffar grundskolan föreslår jag att sign. ”Nisse” och alla andra som läser detta slår upp da­gens tidning, där man bl.a. kan läsa om en skolelev som stämt sin kommun på skadestånd, därför att hon blivit mobbad under hela sin skoltid utan att skolledningen gjort något effektivt åt saken. Det här är ju ingen engångsföreteelse; rapporter om missförhållanden i skolan duggar över oss hela ti­den. Ett offentligt, skattefinansierat och obligato­riskt skolsystem där ett stort antal elever tar skada för livet är då sannerligen inget ideal. Ett av de hoppfulla tecknen i dagens Sverige är faktiskt att det blir fler och fler friskolor. På sikt kommer det att göra vårt samhälle bättre och mänskligare. Men det kommer att ta tid.

5 oktober 1999

(v)

När en verksamhet utsätts för konkurrens leder det till två saker: dels att priset sjunker, dels att kvaliteten höjs. Ett exempel på detta som alla känner till är databranschen. Det händer att kvali­teten höjs utan att priset sjunker nämnvärt. Ett exempel på detta är avregleringen av taxi. När det gäller produkter där det inte finns mycket ut­rymme för kvalitetsförbättringar sjunker i varje fall priset. Ett exempel på detta skulle kunna vara fru­kostflingor. Om skolväsendet konkurrensutsattes skulle priserna säkert sjunka och i varje fall ligga på en överkomlig nivå; men den största fördelen skulle vara att det skulle leda till en avsevärd kvali­tetshöjning. Även de offentliga skolor som rimligen skulle finnas kvar under ett övergångsskede skulle bli tvungna att höja kvaliteten på sin undervisning.

Men det finns ytterligare ett allvarligt misstag i Nisses resonemang. Att en verksamhet är skatte­finansierad betyder ju inte att den är gratis. Någon betalar skatterna. Och det är väl ingen som tror att det är någon annan som betalar än just de föräldrar som skickar sina barn till skolan. Vem skulle det i så fall vara? ”De rika”? Om någon tror det ska jag vid tillfälle försöka förklara varför skatter alltid yt­terst drabbar ”de fattiga”, även om man går så långt som till att konfiskera alla stora förmögen­heter.

7 oktober 1999

(vi)

Jag borde ha nämnt en sak till på tal om friskolor versus skattefinansierad förvaring i den offent­liga, obligatoriska grundskolan.

Om ett par vanliga medelinkomsttagare vill sätta sina barn i friskola, hellre än lämna dem till förvaring i den vanliga grundskolan, då måste de förstås betala avgiften för friskolan. Men de måste också, via skattsedeln, betala för den förvaring i grundskolan de inte utnyttjar. Så om föräldrar gärna vill ge sina barn en gedigen utbildning men inte har råd med det, beror det ju faktiskt på att stat och kommun tar ifrån dem deras pengar utan att erbjuda något i gengäld. Och jag tycker faktiskt man ska tänka en smula på den saken innan man häver upp det vanliga ylet om att friskolor bara är till för direktörsbarn och överklassyngel. (När de borgerliga genomförde skolpengen var det åtmin­stone ett steg i rätt riktning.)

Sedan är ju också frågan vad de får för dessa skattepengar. Det har väl inte undgått någon att det finns barn som gått ut grundskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna; att det finns barn som mobbas och upplever hela sin skoltid som ett långt, utdraget helvete; och att alltså somliga beta­lar skatt, inte för att ge sina barn en god start i li­vet utan för att få barnens framtid förstörd. Det är sådana människor som ett friare undervisnings­system skulle kunna rädda. I det blandekonomiska USA är det inte ovanligt att skolelever ser sig tvungna att komma beväpnade till skolan för att freda sig mot likaledes beväpnade skolkamrater; jag tror att det numera också förekommer i det bland­ekonomiska Sverige. Och det är ju inte i friskolor dessa missförhållanden förekommer; det är inom det offentliga, obligatoriska och skattefinansierade skolväsendet. Är det inte dags att på allvar ifråga­sätta ett system, när man ser att dess konsekvenser bara blir värre och värre?

Det är naturligtvis inte lika illa i alla skolor ens inom det offentliga systemet. Man kan fortfarande klara sig helskinnad genom den svenska skolan, om man haft turen att vara född t.ex. i Djursholm. Men inte om man haft oturen att hamna t.ex. i Fittja.[5] Det är de sämst ställda som har mest att vinna på den kvalitetshöjning av undervisningen som skulle bli resultatet av en fri marknad på om­rådet. Så allt tjafset om att frihet bara är till för ”de rika” och att statligt tvång behövs för att ge de obemedlade och utsatta en chans är just – tjafs.

8 oktober 1999

(vii)

Ett av skälen till att sign. ”Nisse”, och många med honom, inte kan se att ren kapitalism är att föredra framför en blandning av kapitalism och socialism – och hänger upp sin argumentation på detaljer som att inte alla människor idag, i oktober 1999, har råd att köpa dator – är en oförmåga att se saker och ting i ett historiskt perspektiv.

Det fanns en tid då det varken fanns Internet eller hjärtoperationer, eller ens sådana bekvämlig­heter som elektriskt lyse eller rinnande vatten inomhus. Epoken kallas den förindustriella och sträckte sig från den äldre stenåldern och fram till den industriella revolutionen, den som tog fart un­der senare hälften av 1700-talet. Några av denna epoks kännetecken var: hårt arbete från morgon till kväll för blotta brödfödan och en mycket kort me­dellivslängd. Vad som förkortade människors liv var framför allt: skrämmande hög barnadödlighet, återkommande farsoter och återkommande krig. Varför krig? Därför att människorna på den tiden var tvungna att slåss om de begränsade resurserna. Ett annat kännetecken jag kan nämna var utbredd religiös vidskepelse. Det var denna långa epok i mänsklighetens historia som kapitalismen och in­dustrialismen lade i graven.

Den grundläggande orsaken till den industriella revolutionen var att religionen så sakteliga miste sitt grepp om människornas själar, och med den fö­reställningen om ”kungadömet av Guds nåde”, el­ler att överheten är instiftad av Gud. Men den vik­tiga ekonomiska konsekvensen av detta var att det nu blev fritt fram att ackumulera kapital, att in­vestera sitt kapital i tekniska innovationer och att erbjuda människor lönearbete, till löner som åt­minstone gick att överleva på och som dessutom växte i takt med den växande kapitalackumulatio­nen. (Kapitalismens belackare försöker än i denna dag smäcka i oss att den tidiga kapitalismen ska­pade fattigdom. Detta är rent nonsens. Fattig­domen var ett arv från förkapitalistisk tid.)

Detta är det system socialisterna vill avskaffa och ersätta med ett universellt Nordkorea, och som blandekonomerna inte vill avskaffa men väl ”tygla” och ”balansera” med en smula socialism.

Utan historiskt perspektiv kan man inte ha per­spektiv på framtiden heller. Ekonomen George Reisman har kalkylerat att om bara de hinder som idag existerar för kapitalackumulation – alla de skatter som kan kategoriseras under rubriken ”soa­king the rich” – undanröjdes, skulle den genom­snittliga levnadsstandarden fördubblas för varje ny generation.[6] Var och en som har barn och önskar sina barn och barnbarn ett rikare liv bör naturligt­vis välkomna en sådan utveckling och kämpa för att den blir verklighet, hellre än att klamra sig fast vid ett system som bara gör barnbarnen bidrags­beroende – om det ens finns några bidrag att betala ut när den dagen kommer.

Om man anlägger ett sorts ögonblicksperspektiv och fordrar av ett samhällssystem att det omedel­bart ska åstadkomma alla de underverk kapitalis­men tar flera generationer på sig att åstadkomma – att t.ex. en hjärtoperation inte ska behöva kosta mer än en hamburgare – då kan man förstås hävda att kapitalismen inte håller måttet. Men det gör inget annat system heller, allra minst då socialis­men eller blandekonomin.

10 oktober 1999

Efter detta inlägg drog sig signaturen ”Nisse” ur debatten med motiveringen att ingen av oss ändå skulle lyckas över­tyga den andre.

(viii)

Ett gäng knäppgökar försökte störa debatten med obegripliga inlägg som gick ut på att kapitalister ska hatas, att ”vi har en stark ledare” och att Inga-Britt Ahlenius ”fått en rak puck i nyllet”.

Enligt DN:s debattregler är det otillåtet att skicka inlägg med kränkande eller rasistiskt in­nehåll. Så om någon uppmanar oss att hata den ena eller andra etniska gruppen och att handla på grundval av vårt hat, tar redaktionen helt sonika bort inlägget. Och det är ju skönt att vi slipper sånt. Däremot tycks det vara helt i sin ordning att uppmana oss att hata en specifik yrkesgrupp, nämligen kapitalisterna, och att hurtfriskt upp­mana till handling styrt av detta hat – vilket rimli­gen betyder att kapitalister ska slås på käften eller värre. Varför är det tillåtet? Hör det verkligen hemma i en seriös debatt? (Om nu avsikten med den här diskussionsgruppen verkligen är seriös de­batt; men det får vi väl hoppas?) Avsikten är kan­hända att demonstrera att anti-kapitalism går hand i hand med huliganism. Men det är ju inget nytt; jag har i varje fall vetat om det i decennier.

1 oktober 1999

(ix)

Så roligt för somliga att de har en stark ledare. Somliga behöver en stark ledare. Somliga kan inte klara sig utan en stark ledare. Somliga måste flockas runt en stark ledare för att överhuvudtaget veta vad de ska göra av sig själva. Somliga har så små hjärnor att de måste låta ledaren tänka åt sig. När ledaren säger åt dem att klippa till, klipper de till. Ropar ledaren från båset att de ska sätta en rak puck i nyllet på någon, sätter de en rak puck i sagda nylle (förutsatt att de lärt sig sikta). När le­daren skickar ut dem på gator och torg för att slåss, går de ut på gator och torg och slåss. Beordrar leda­ren en självmordsattack, gör de en självmords­attack. De är lika ynkliga i döden som de varit i li­vet.

Sedan finns det människor som är precis tvärtom. Ta doktor Stockmann i Ibsens En folkefiende som ett exempel. Han kan ta hur många puckar i nyllet som helst och ändå vinna i slut­ändan. Den kompakta majoriteten rör honom inte i ryggen. Minns ni hans valspråk? ”Ingen är så stark som när han står alldeles ensam.”

14 oktober 1999

(x)

En av knäppgökarna ondgjorde sig över att Göran Persson försöker balansera statsbudgeten.

Folk som inte förstår varför individualism är att föredra framför huliganism förstår säkert inte heller vad det är för fel med en underbalanserad statsbudget. Men för resten av mänskligheten ska jag försöka förklara saken.

Om en enskild individ underbalanserar sin budget och lever över sina tillgångar blir han förr eller senare försatt i konkurs. Alternativet är att täcka underskottet med kriminella medel, stöld el­ler rån eller bedrägeri.

Saken är i princip densamma när en stat un­derbalanserar sin budget. Staten har tre sätt att täcka underskottet: låna pengar, höja skatterna, eller urholka penningvärdet genom inflation. Efter­som lånade pengar någon gång måste betalas till­baka, återstår två alternativ: högre skatter och in­flation. Och eftersom det finns vissa smärtgränser för hur mycket man kan höja skatterna (när skatte­trycket når 90-procentsnivån kommer skattebeta­larna förmodligen att börja gnälla), återstår i slut­ändan endast inflation. Men att urholka penning­värdet är den statliga motsvarigheten till falskmyn­teri.

Människor som inte betalar skatt själva utan i stället lever på skattebetalarnas pengar gnäller för­stås inte när skatterna höjs utan när de sänks. Och det är kanske inte så konstigt.

22 oktober 1999

Slutord

Intresset för denna debatt var förvånansvärt ljumt och dog tydligen ut helt efter mitt första inlägg. Ingen vapendragare till Björn Elmbrant brydde sig om att ifrågasätta vad jag skrev. Och ingen från ”Timbrohögern” tog upp den kastade handsken och försökte försvara sitt kompromissande med fi­enden.

I pappersupplagan av DN fortsätter allt som vanligt.

Det är kanhända förmätet av mig att kalla dessa debattinlägg en ”kampanj för kapitalismen”, när det ändå bara rör sig om några sylar i vädret. Men jag tror att det är på det här sättet en kam­panj för kapitalismen bör föras. Vad som behövs är bara hundra gånger mer och hundra gånger fler – och gärna en budget som kan mäta sig med vad kapitalismens fiender har till sitt förfogande.


Några relaterade inlägg

De båda första av dessa inlägg har skickats till DN:s insändarsida; det tredje till tidskriften Metros nätupplaga.

(i)

Per Ahlmarks kolumner i DN hör till ljuspunkterna i debatt­mörkret. Den aktuella kolumnen angrep oskicket att jämföra nästan vad som helst som man ogillar med Förintelsen eller Gulag; ett exempel på detta var att Maria-Pia Boëthius vräkt ur sig att när multinationella företag etablerar sig i vårt land är det jämförbart med Pol Pots skövling av Kampuchea. [!]

Per Ahlmark ska ha tack för sin utmärkta ko­lumn i dagens DN.

Ahlmark kunde också ha nämnt – på tal om Maria-Pia Boëthius skändliga uttalanden om kapi­talismen – att kapitalismen är det system som lyft västvärlden ur fattigdomen och att det är dess för­tjänst att även ”fattiga” människor i dagens väst­värld lever ett bättre och rikare liv än vad de bäst ställda gjorde före den industriella revolutionen; och att den som förolämpar och bekämpar ett så­dant system inte gärna kan ha annat i sikte än att driva oss alla tillbaka till en förindustriell tillvaro.

7 oktober 1999

Ej publicerad

(ii)

Annika Åhnberg är en f.d. kommunist som tagit större av­stånd från kommunismen än de flesta andra. Nedanstående är med anledning av en anmälan på DN:s ledarsida av hennes bok Isprinsessan.

Hur kan Annika Åhnberg påstå att det ”inte finns några övertygade kapitalister”? Skulle det inte finnas människor som är övertygade om att kapitalismen är det ideala samhällssystemet? Är jag och många av mina vänner och bekanta ”icke-personer”?

Kanske det beror på att ordet ”kapitalist” nor­malt används om en person som äger kapital, inte om en person som är övertygad om kapitalismens förträfflighet. Dessa båda kategorier sammanfaller långt ifrån alltid. Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det inte finns den ringaste koppling mellan dem. (Folk tror att det finns en koppling, därför att de tror på marxismens propaganda.) Hur högt man skattar kapitalismen beror inte på vad man har i plånboken eller på kistbotten; det beror på vad man har i huvudet.

Det finns t.ex. storkapitalister vilkas uttalanden om kapitalismen som system lika gärna skulle ha kunnat vara hämtade ur en tredje rangens marxis­tisk tabloid. George Soros är ett exempel. Pehr G. Gyllenhammar är ett annat.

Å andra sidan finns det människor som är fat­tiga som kyrkråttor men som ändå begriper vad sa­ken gäller.

13 oktober 1999

Publicerad i DN 27.10.99

(iii)

Mattias Svenssons kolumn i tidskriften Metro är också en av de verkliga ljuspunkterna i mörkret, och jag rekommenderar den varmt. (Detta betyder inte att jag alltid kommer att hålla med om allt Mattias skriver. Men behöver det ens sägas?) I den aktuella kolumnen tog Mattias bl.a. upp den välkända folkvisan om ”Staten och kapitalet” som ”sitter i samma båt” medan vi andra ”ror så att svetten lackar”.

Man kan fråga sig varför kapitalister så gott som aldrig är för ren kapitalism och varför storföretagare är så villiga att sätta sig i samma båt som staten. En viktig orsak är att statlig styrning av näringslivet tenderar att konservera redan existe­rande förmögenheter och att göra det svårare att skapa nya förmögenheter. Det enklaste exemplet på detta är höga skatter. Jättar som Volvo eller Ericson har tillräckligt med pengar för att överleva även om skatterna på deras kapital och avkastning är skyhöga. Men en duktig uppstickare hindras ef­fektivt från att bygga upp sitt eget kapital av att en stor del av hans vinster skattas bort; han är fort­farande inte rik nog att ha en buffert mot den här utplundringen. Detsamma gäller alla de lagar som försvårar rekryteringen av arbetskraft. Ericson eller Volvo kan alltid nyanställa om det skulle behövas, medan ett småföretag på frammarsch alltid måste tänka sig om både två och flera gånger innan det nyanställer. Samma sak med alla de byråkratiska formulär staten plågar näringslivet med. Volvo eller Ericson kan ha en särskild avdelning som sköter den saken. En uppkomling kan behöva sitta natten igenom och fylla i blanketter, när han egentligen behöver all sin tid till att driva sitt företag. [Ni kan säkert själva fylla på med fler exempel.] Storföre­tagen har inte så mycket emot detta. De flesta av våra storföretagare har – tyvärr – mer av Orren Boyle i sig än av Hank Rearden.

Om man bortser från Mattias Svensson, Jakob Meijling och några till är det fortfarande väldigt få som inser att det är vanligt folk som behöver kapita­lismen mycket mer än vad kapitalisterna själva be­höver den.

Det är dags för en ordentlig upplysningskam­panj.

13 oktober 1999


Kampanj mot kommunismen

Nedanstående inlägg har några månader på nacken, men jag har inte fått plats med dem i tidigare nummer. Dessutom passar de in här, eftersom en kampanj för kapitalismen bör kompletteras med en motsvarande kampanj mot kommunismen. (I övrigt innehåller dessa inlägg knappast något nytt.)

Svar på oräkneliga kommunistiska insändare, den senaste publicerad i lördags

Om en våldtäktsman blir ertappad och ställd in­för domstol och inte kan förneka sin gärning men försvarar sig med att han försökt förverkliga sin bländande vision av den fulländade kärleken mellan man och kvinna – då skulle ingen jury ta detta försvar på allvar. Allt våldtäktsmannen kan hoppas vinna med ett sådant försvar är att bli dömd till sluten psykvård i stället för till fängelse.

Men det är exakt denna sorts försvar som nuti­dens kommunister begagnar sig av när de ställs in­för ovedersägliga fakta om kommunismens illgär­ningar. Kommunismens ideologi – dess bländande ”vision” av ett bättre och rättvisare samhälle – har ingenting med illgärningarna att göra, hävdar de. ”Vad är det för fel med ideologin?” frågar de med stridslysten självrättfärdighet. Samtidigt har de väl­digt vaga uppfattningar om vad denna ideologi går ut på, för allt de åstadkommer när de försöker pre­sentera den är att rabbla upp utantillärda honnörs­ord.

Gamla tiders kommunister var värre men på sätt och vis hederligare. De hade läst sina egna klassiker och visste därför att kommunismens ge­nomförande fordrar blodspillan och skräckvälde, att ”klasskampen” inte bara handlar om paroller utan också om likvideringar. ”Man kan inte laga en omelett utan att knäcka ägg”, brukade de säga.

En våldtäktsman kan kanske inbilla sig själv att han har en ”bländande vision”, för om han erkände för sig själv att hans mål är förnedring – att för­nedra offret och sig själv – skulle han inte stå ut med att se sig i spegeln. Lika lite kan en kommu­nist stå ut med insikten att hans verkliga mål är förstörelse för förstörelsens egen skull, så han måste intala sig själv att han bättre motiv. Skillna­den är bara att kommunisten alltför ofta blir trodd på sitt ord.

3 augusti 1999

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 16.8.99

Med anledning av det senaste från Svensk-kubanska föreningen

Man måste fråga sig vad det egentligen är för sorts exilkubaner som öser ut sitt hat mot Fidel Castro, den socialistiska rättvisan, kampen mot analfabetismen och Latinamerikas bästa sjuk­vård. Rör det sig om människor som Castroregimen godvilligt släppt ur landet? Eller är de flyktingar? Och hur har de i så fall lämnat Kuba? I sina lyx­flygplan som de hade kvar sedan Batistatiden? El­ler rör det sig om några av alla dem som tagit sig från Kuba till Florida på rangliga flottar?

Och om det är det sistnämnda bör man nog också fråga sig hur de känner sig när de får läsa i tidningen att det fångläger de lämnat i själva verket är ett idealsamhälle som resten av världen borde ta efter och skydda från de multinationella bolagens fördärvbringande inflytande. Jag kan gott tänka mig att de är både upprörda och djupt föroläm­pade. De mår säkert lika illa som de vietnamesiska båtflyktingar som en gång i tiden lyckades ta sig till friheten i Västerlandet, bara för att bli förolämpade av ”idealister” som Sara Lidman eller Peter Weiss.[7]

Nu låter det sig för all del sägas att Castro­anhängare ska ha samma yttrandefrihet och samma replikrätt som Castromotståndare. Men resonerar man så kan man lika gärna ge full frihet i pressens spalter åt någon av de ”revisionister” som skäller judar för plutokrater och hävdar att Förintelsen aldrig ägt rum. Vad är skillnaden?

12 augusti 1999

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 23.8.99

Borgerskapets rädsla för socialismen

Somliga kommunister har länge försökt smäcka i oss att kommunismen skulle ha fungerat, om inte Stalin korrumperat den. Sedan sanningen om Lenin börjat krypa fram går somliga ett steg längre bakåt och försöker smäcka i oss att kommunismen skulle ha fungerat om inte Lenin hade korrumperat den. Innan man faller för sådana resonemang måste man betänka att all kommunism och alla kommunister eftersträvar att konfiskera privat egendom och överlämna den i ”folkets” händer.

Det finns två sorters människor som har all anledning frukta konfiskation av privategendom: dels de som äger en förmögenhet, dels de som inte äger någon men arbetar hårt på att skapa sig en förmögenhet. Dessa människor har allt att förlora på ett socialistiskt maktövertagande, helt bortsett från allt övrigt elände socialismen ställer till med. Människor som varken har förmögenhet eller för­söker skaffa sig en har inte alls samma anledning till fruktan; och människor som hellre lever på att roffa åt sig av andras egendom har naturligtvis en mäktig bundsförvant i kommunismen (i varje fall vid första påseende; även de riskerar självfallet att duka under i den maktkamp och de utrensningar som obönhörligen kommer att följa i det kommu­nistiska maktövertagandets spår).

Det är detta som ligger bakom sådana floskler som ”borgerskapets rädsla för en socialistisk revo­lution”. (Att kalla denna rädsla specifikt ”borger­lig” är dessutom en förolämpning mot arbetar­klassen – åtminstone den del av arbetarklassen som under det gångna seklet haft vett att rösta refor­mistiskt och ta avstånd från revolutionen.) Rädslan är helt befogad och borde delas av var och en som inte önskar leva som diktator eller parasit.

16 augusti 1999

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 20.9.99

Till den ärade läsekretsen

Det är en fullständig missuppfattning om någon tror att jag skriver prokapitalistiska insändare i avsikt att omvända socialisterna. Socialister låter sig inte omvändas. Om de började tvivla på sina egna lögner skulle de inte kunna se sig själva i spe­geln. Därför väljer de alltid att täppa till öronen och upprepa sin utantilläxa en gång till. Det är en form av självbevarelsedrift.

Ayn Rand har en gång skrivit att kapitalismen ”håller på att förgöras som om det vore en mar­drömslynchning – som om en blind folkhop, van­vettig av förtvivlan, brände en halmdocka, ove­tande om att det groteskt vanställda halmbyltet döljer idealets levande kropp”. Det faller av sig självt att de som deltar i en sådan lynchning inte kan erkänna, ens för sig själva, vad det är de håller på med; det är en insikt de inte skulle stå ut att leva med. Det grymmaste man kan företa sig mot en socialist är att förmå honom till självrannsakan. Dessutom har ju socialisterna, precis som alla andra, fått lära sig i religionsundervisningen att Gud förlåter vad som helst bara man inte vet vad man gör.

Det enda jag kan hoppas på är att resten av mänskligheten – alla ni som inte är socialister – lär er inse vad det är som pågår när ni ser de infama anklagelser mot kapitalismen som socialister re­gelmässigt vräker ur sig (och nästan lika regelmäs­sigt också får publicerade) på våra tidningars de­batt- och insändarsidor. Det är en lynchning ni be­vittnar, och en lynchning av idealets levande kropp. Fler än jag och ett litet fåtal till borde ha vett att reagera med rättmätig harm.

Gör ni inte det får ni faktiskt skylla er själva om ni en vacker dag vaknar upp i ett socialistiskt ”mönstersamhälle”, med er egendom konfiskerad, er framtidstro krossad och de få som sökt hejda ut­vecklingen arkebuserade eller i arbetsläger.

20 augusti 1999

Ej publicerad


Rikedom, vishet, lycka

De flesta människor önskar sig väl lycka och framgång här i livet; men alltför många vill ha dem automatiskt, utan egen an­strängning. Att bli rik genom att vinna högsta vinsten är ide­alet för dem. Eller att bli lycklig genom en religiös omvän­delse, där saligheten bara uppenbaras för dem. Eller att gripas av inspiration och åstadkomma den där romanen eller sym­fonin de alltid drömt om. Det är för dessa det nedanstående är skrivet.

För många herrans år sen visade TV en doku­mentär som hette ”Spend, spend, spend!” Den handlade om ett par i England som vunnit stor­kovan på måltipset; efter ett par år var de fattigare än de någonsin varit, och dessutom hade deras äktenskap spruckit.

Denna dokumentär har en sens moral. Väldigt många människor tror att rikedom är någonting som somliga fått till skänks och att det inte är nå­gon skillnad alls mellan att vinna på tips eller Bingo­lotto och att tjäna en förmögenhet på att driva ett företag eller göra affärer på börsen. De tror att bara man har pengar så kan man också sköta pengarna. Att tänka sig en koppling mellan en persons rikedom och det arbete personen uträttat är sådana människor fullkomligt främmande.

Ett typiskt socialistiskt tänkesätt är att rike­domar som inte vunnits på Bingolotto alltid måste vara ärvda rikedomar. Det är sant att somliga ärver en massa pengar. Men den som inte kan sköta sina ärvda pengar blir snabbt av med dem, precis som i TV-dokumentären jag nämnde.

Liknande vanföreställningar förekommer när det gäller icke-materiella rikedomar. Eftersom ”filo­sofi” betyder ”läran om vishet” tror somliga att de kan bli visa bara genom att läsa en massa filosofi­böcker eller ta några universitetskurser i ämnet. Det som lärs ut på filosofikurser idag har nu inte mycket med vishet att göra, men även om det hade det, skulle det inte automatiskt göra en vis. Man måste göra en egen tankeansträngning också (och inte bara en utan många). Att lära sig vad andra visa män tänkt är förvisso till hjälp, men tänker man inte själv är det bortkastat. Somliga når aldrig längre än till att lära sig de visa männens formule­ringar utantill; och somliga når inte ens därhän: de lär sig och rabblar upp andras sammanfattningar av vad visa män tänkt. Längre än till insikten: ”Den ene tyckte si, den andre tyckte så” når aldrig dessa människor.

Och så har vi fröken Gaphals, som i ett gapigt inlägg till en diskussionsgrupp härförleden påstod att man ska bli lycklig av att studera Ayn Rands filosofi – och blir man inte det är hennes filosofi inget att ha. (Jag vet inte om fröken Gaphals har haft dåliga erfarenheter av objektivister eller smäckt ihop det här helt på egen hand.)

Samma fröken Gaphals ondgör sig över att inga objektivister utöver Ayn Rand åstadkommit några litterära eller konstnärliga mästerverk, precis som om objektivismen utlovade ”automatisk snillrik­het” ungefär som kristendomen utlovar evigt liv åt de troende. Men ingen har någonsin blivit Home­ros’ eller Bachs eller Vermeers jämlike bara genom att gå på en kurs. Det fordras bra mycket mer än så.

Ska man bli rik eller vis eller lycklig får man allt jobba för det själv – och inte bara ge upp och skylla ifrån sig vid första lilla motgång. Pengar gör en inte utan vidare rik, och en filosofi gör en inte utan vi­dare vare sig vis eller lycklig. En filosof kan defi­niera vad ”vishet” eller ”lycka” är (och filosofen ska då helst själv vara vis och lycklig, så att han vet vad han talar om). Men det är ju inte definitionen som gör en lycklig, lika lite som det är bilden av kungen på våra slantar som gör oss rika.

Grovgörat för man allt göra själv.


Är det tråkigt att vara förnuftig?

Eftersom jag ofta talar och skriver om hur viktigt det är att använda sitt förnuft får jag ibland invändningar av typen: ”Visst är det förnuftigt att vara förnuftig – men det är så djävla tråkigt!” Exemplen kan vara: ”Det är säkert förnuftigt att sluta röka – eller att äta en stadig frukost på mor­gonen – men det är definitivt inte roligt.”

För den som själv använder sitt förnuft kan en sådan attityd förefalla förbluffande. Var och en som är van vid att tänka vet väl att man känner tillfredsställelse och inre glädje varje gång man hit­tar lösningen på ett problem, eller när man lyckas fästa sina tankar på papper, eller när man tar del av vad andra förnuftiga människor skrivit eller sagt. Att tänka förnuftigt är inte bara en nödvändighet för att komma i åtnjutande av de stora ”hedonis­tiska” njutningarna här i livet, det är också en ”he­donistisk” njutning i sig självt. Så varför jämställs bruket av förnuftet med tvånget att ta ricinolja? Eller besöka tandläkaren? Och om allt som är för­nuftigt är tråkigt, vad är det egentligen som är ro­ligt här i livet? Att lyssna på fyllsnack? Att besöka glädjekvarter? Eller vad?

Om man följer Ayn Rands definition av ”för­nuft” – ”den själsförmögenhet som identifierar och integrerar det material människans sinnen förser henne med” – då är den här tråkighetsattityden fullständigt obegriplig. Att identifiera och integrera kan möjligen vara en smula besvärligt, och det kan kännas frustrerande när det inte lyckas så bra, men hur i all världen kan det vara tråkigt? Så den här at­tityden måste komma från någon annan föreställ­ning om vad förnuftet är. Förnuftet måste ses som raka motsatsen till allt som gör livet värt att leva. Förnuftet måste ses som en serie föreskrifter vilkas enda uppgift är att döda livsglädjen. Från vilken sorts filosofi kan en sådan attityd komma?

Svaret ger sig självt: från Immanuel Kants filo­sofi.

Att uppfylla en massa plikter för plikternas egen skull är uppenbarligen det tristaste och mest själsdödande man kan ta sig före. Ändå är detta kontentan av Kant etik. Och Kant kallade sin etik en förnuftsetik. Det är i hans ögon förnuftet som ålägger oss alla dessa trista glädjedödande plikter. En sådan filosofi kan förstås inte leda till annat än avsmak inför blotta tanken på att använda denna själsförmögenhet. Och får man avsmak för att an­vända sin hjärna krymper den förstås. Till sist åter­står kanske bara ett förtorkat litet russin där själens vingar skulle ha brett ut sig. Så underskatta inte den hjärnskrynklande kapaciteten hos Kants filo­sofi.

Sens moral: nästa gång du grips av leda vid li­vet, skyll inte på förnuftet. Skyll på Immanuel Kant.

Det är naturligtvis viktigare att verkligen använda sitt förnuft än att bara hela tiden prata om hur viktigt det är. Och i ett bättre kulturklimat än vårt skulle jag inte ens behöva nämna den saken. Men i vårt kulturklimat – och till stor del just på grund av Kants inflytande – förekommer så många bisarra missuppfattningar om vad förnuftighet består i att detta prat är nödvändigt. En parallell till detta är dygden. Vem skulle du helst vilja umgås med, göra affärer med eller bli vän med, nå­gon som verkligen utövar objektivismens sju dygder – eller någon som bara jämt och ständigt pratar om dem? Icke desto mindre är det nödvändigt att då och då prata om vad dygd faktiskt är.

När jag först skrev det här använde jag uttrycket ”följa sitt förnuft” i stället för ”använda sitt förnuft”. Men det slog mig att själva detta uttryck är besmittat av den kantianska syn på förnuftet jag vänder mig emot. Förnuftet är inte en se­rie föreskrifter man följer; det är en själsförmögenhet som man gör bruk av. Normalt har jag slutat haka upp mig på se­mantiska petitesser av det här slaget – människor som hakar upp sig på ordalydelser gör det oftast därför att de inte be­griper själva saken. Men i det här fallet pekar semantiken rakt ner i en filosofisk avgrund.


[1]) Jag kände faktiskt inte heller till detta, förrän jag helt ny­ligen kom att lyssna på David Harrimans föreläsningsserie The Philosophic Corruption of Physics.

[2]) Ur en ögonvittnesskildring av en av Kants egna elever:

Men framför allt, käre vän, skulle du ha hört hans moral! Här var Kant inte bara spekulativ filosof, här var han också en anderik talare som hänförde hjärtat och känslan lika mycket som han tillfredsställde förståndet. Ja, det beredde oss en himmelsk förtjusning att få höra denna rena och upp­höjda dygdelära med så kraftfull filosofisk vältalighet ur dess upphovsmans egen mun. Ack, hur ofta rörde han oss inte till tårar, hur ofta grep han inte våldsamt våra hjärtan, hur ofta höjde han inte vår ande ur den själviska eudaimonismens fjättrar till den rena viljefrihetens höga självmedvetande, till obetingad lydnad för förnuftslagen och till den höga känslan av oegennyttig pliktuppfyllelse! Den odödlige världsvise tyck­tes oss då besjälad av himmelsk kraft och besjälade också oss, då vi fulla av förundran lyssnade till honom. Hans åhörare lämnade förvisso aldrig en timma av hans sedelära utan att ha blivit bättre.” (R.B. Jachmann, Immanuel Kant geschildert in Briefen an einen Freund, Königsberg 1804; citatet övers. av POS.)

”Eudaimonism” är den tekniska benämningen på idén att moralens syfte är vår egen lycka i detta liv. Men Kant var aldrig lyckligare – och tydligen inte hans elever hel­ler – än när han bekämpade lyckan.

[3]) Det här en sarkasm. Men det kanske ni förstod.

[4]) Citatet är förstås ur Kapitalismen: det okända idealet. Men DN:s debattregler säger att man inte får göra reklam för kommersiella produkter, och jag har tolkat det som att böcker inte får nämnas vid namn, eftersom de är produkter. Dessutom hade jag den paranoida föreställningen att mitt inlägg automatiskt skulle refuseras, om jag nämnde Ayn Rands namn. Men det är i själva verket väldigt lite, om ens något, som blir refuserat på DN:s diskussionsgrupp.

[5]) I ärlighetens namn måste sägas att det går att nå resultat även inom det offentliga skolsystemet. Jag har sett rapporter om en skolklass i Rinkeby, där inga elever är födda i Sverige men där de ändå har ett bättre ordförråd än i de flesta andra skolor i landet. Lärarna har nått detta resultat helt enkelt ge­nom att göra barnen intresserade av att läsa litteratur. Men detta är ett lysande undantag och kommer att så förbli så länge skolan är offentlig. – I USA finns det åtminstone ett exempel på en lärarinna med egen friskola (Marva Collins) som nått utomordentliga resultat med barn i slumområden.

[6]) Se Capitalism: A Treatise on Economics, s. 310.

[7]) Om nu någon skulle ha glömt det så anklagade Sara Lid­man båtflyktingarna för att ha blivit ”tubbade” av imperia­listpropagandan att riskera livet för att lämna det ”befriade” Vietnam; och Peter Weiss gjorde stor affär av att många båt­flyktingar mutat sig till utresetillstånd (per ranglig flotte på osäkert hav) med guldtackor; och det var inte den vietname­siska staten han anklagade för att ha tilltvingat sig dessa mu­tor; det var offren han angrep. Mönstret i den kommunistiska propagandan bör var lätt igenkännligt.