Årgång 3, nummer 12 (december 2000)

Motattack?

Som ni förmodligen känner till publicerades en brandartikel för frihandel och ”globalisering” i DN 26.9.00, undertecknad av ett flertal personer (med Alf Svensson som galjonsfigur, även om texten med all sannolikhet var författad av Mauricio Rojas), och sam­tidigt startades ett upprop kallat ”motattack”. Jag skrev under detta upprop och uppmanade andra att göra detsamma. Per Nilsson kom emellertid med en skarpsynt invändning som jag inte kunde avfärda. Jag föreslog Per att han skulle skicka sin invändning till Smedjan (som numera tar emot och välkomnar kommentarer och repliker från sina läsare). Per följde förslaget, varpå föl­jande debatt utspann sig: [Möjligen är det här ”vatten under broarna” idag.]

Är motattacksuppropet verkligen för frihandel?

Per Nilsson:

Att protester mot globaliseringsmotståndet reses är på intet sätt negativt, utan tvärtom lika nödvändigt i den politiska debatten idag som alltid när de protektionistiska krafterna går till angrepp mot frihandeln. Fri­handeln ger inte bara bättre materiell standard för såväl rika som fattiga runt om i världen, utan är även en principiellt viktig fråga för oss som slår vakt om individens rättigheter att fritt röra sig över gränser och bedriva handel. Däremot ställer jag mig tveksam till om uppropet på motattack.nu verkligen förespråkar riktig fri­handel. Om så inte är fallet finns det ingen anledning för anhängarna till globaliseringen att stödja projektet överhuvudtaget.

Ett tydligt exempel på en direkt motsägelse som finns i artikeln i DN är:

Men det finns viktiga saker som förenar alla globaliseringsmotståndare. Alla vill de bygga upp murar som inskränker människornas, varornas, kapitalets, teknikens eller kulturens fria rörlighet. Därför hatar de olika regionala eller globala överenskommelser och organisationer som underlättar ett friare flöde av resurser, indivi­der eller idéer över nationsgränserna: WTO, Världsbanken, Nafta, EU, IMF, OECD, bilaterala handelsavtal och så vidare.

De organisationer som man hävdar skulle ”underlätta” frihandeln är i själva verket alla mer eller mindre kontraproduktiva i detta syfte! Det är knappast någon hemlighet att EU bedriver en politik som står fjärran från marknadsliberalismen. EU-länderna styrs av socialdemokratiska regeringar som ser unionen som en ly­sande möjlighet att tygla marknadskrafterna i regionen, vilket avspeglas i allt från EU:s socialistiska jordbruks­politik till valutaunionen som ska eliminera valutaspekulationer (d.v.s. marknadsmässig och rättvis prissättning av valutorna). Likaså IMF har en verksamhet som i stora drag går ut på att manipulera med växelkurser och ser det som sin uppgift att försvara fasta växelkurser. Allt detta förstör marknadsmekanismerna och utgör ett hin­der för frihandeln snarare än underlättar för den.

Man får förmoda att det finns två typer av personer som ger sitt stöd till motattack.nu:

  1. De som är emot verklig frihandel och som förespråkar en tredje vägens politik, ett slags mellanting mellan total isolationism och en avreglerad handel, som innebär att marknadskrafterna ska ”tyglas” och ”tämjas” till förmån för andra syften.
  2. De frimarknadsvänner som i god tro skriver under uppropet utan att uppmärksamma undertonen i bud­skapet – att man avser att behålla en stor andel av dagens regleringar.

Vad vinner man då på att skriva under ett upprop som detta? Man gagnar förmodligen inte frihandeln i alla fall. De falska marxistiska/anarkistiska teorier som ”Reclaim the Streets” och dylika organisationer predikar kommer förmodligen aldrig att bli mainstream i debatten. De flesta har lyckats lära av historien vad deras kon­sekvenser blir och accepterar därför inte vansinnet. Det är dock dessvärre så att majoriteten i de flesta länder idag anser att handeln måste regleras på ett eller annat sätt, precis som motattacksuppropet tycks förespråka. Skyddstullarna mot tredje världen för att begränsa import av billiga utländska produkter i syfte att ”skydda” inhemsk industri verkar dessvärre få stå kvar ett tag till. Det blir konsekvensen om de organisationer får styra som artikeln verkar lovorda. Således ger de som skriver under uppropet sitt stöd åt det politiska lägret som utgör det verkliga hotet mot den globala kapitalismen. De mest destruktiva idéerna är lättare att avfärda för den med skarpt intellekt, men kompromisserna med dem är en reell fara.

Eftersom budskapet ter sig ganska luddigt då man å ena sidan säger sig ta parti för ”globaliseringen” medan man å andra sidan ger stöd åt delvis protektionistiska organisationer blir udden minst sagt trubbig. Egentligen pekar inte artikelförfattarna på någon konkret åtgärd som borde vidtas för att främja frihandeln, utan talar mer löst om ”friare rörlighet och en allt öppnare värld”. Vad de exakt menar med detta väljer man att ej uttrycka explicit. Risken blir att begreppet ”globalisering” degraderas till en fritt svävande abstraktion utan egentlig mening samt att individer i god tro luras stödja någonting som de egentligen är emot. Tyvärr kan den allmänna opinionen få en felaktig uppfattning om vad frihandel egentligen är (som att tro att det även implicerar vissa protektionistiska åtgärder). Det är möjligt att intentionerna med artikeln är godare än vad jag befarar, men ändå vill jag delge er mina invändningar.

Per Nilsson slår huvudet på spiken

POS:

Jag har själv skrivit på motattackuppropet och dessutom uppmanat andra att göra detsamma (bl.a. Per Nils­son). Nu är jag rädd för att jag givit mitt stöd åt ett blandekonomiskt mischmasch som jag inte vill kännas vid. Jag kan bara skylla på att jag läste uppropstexten för fort, lät mig ryckas med av det positiva i att någon äntligen säger ifrån, och i hastigheten missade de rader Per citerar.

För Per har naturligtvis alldeles rätt. Det duger inte att propagera för frihandel och i samma andetag uttala sitt stöd för organisationer som i realiteten utgör en bromskloss för samma frihandel. Och de som stöder sådana organisationer kan inte sägas vara för frihandel; det mesta de kan sägas vara för är just ett blandekonomiskt mischmasch, ett slags mellanting mellan frihandel och protektionism. Det var verkligen inte det jag ville stödja när jag skrev på det här uppropet.

De av oss som verkligen är för politisk och ekonomisk frihet i alla avseenden har inte råd att kompromissa med dem som bara låtsas och som är tillfreds med den halvmesyr som kallas blandekonomi. Kompromisser ställer ingendera sidan till freds. Och den som har rätten på sina sida har inget att vinna på att kompromissa, bara allt att förlora.

EU började ju (med kol- och stålunionen i början av 50-talet) som ett frihandelsprojekt och fortsatte att vara det långt fram i tiden (i princip så länge det kallades EG och inte EU). Nu håller det i stället på att ut­vecklas till en extra statsbildning med en extra byråkrati ovanpå alla statsbildningar och byråkratier vi redan har. Och det är ju så fullständigt onödigt. Allt som behövs för att skapa frihandel är ju faktiskt att riva tull­murar. Inte behövs det någon politisk union för det?

EMU är ett annat exempel. EMU går ut på att ersätta nationella pappersvalutor med en ny gemensam pap­persvaluta, och detta då bl.a. för att ”hålla inflationen i schack”. Ändå vet vi (eller borde i varje fall veta) att det bara finns ett effektivt sätt att stoppa inflationen: att sluta trycka upp papperspengar och övergå till en metal­lisk myntfot (och i samband därmed avskaffa alla centralbanker och släppa bankväsendet fritt). Det är något vi bör kämpa för. Att käbbla för och emot EMU är i bästa fall slöseri med tid och energi.

Låt mig se positivt på det här. Visst är det bra att globaliseringens uttalade fiender får sig en ordentlig känga. (Men var det nödvändigt att kompromissa med globaliseringens halvhjärtade vänner för att få ut det budskapet?) Gå vidare! Ta kamp mot allt som står i globaliseringens väg! Inte bara mot stenkastarna, utan mot allt och alla som står för ett blandekonomiskt status quo. Gör vi det har vi kanske en framtid att se fram emot. Om inte kan vi lika gärna gå hem, var och en till sig, och försöka leva med eländet.

Organisationerna är inte politiska partier

Jakob Meijling:

Med all respekt för Per Nilssons skarpa iakttagelser beträffande uppropets luddiga formuleringar, så vill jag ändå invända mot några väsentliga detaljer i hans kritik. För det första så menar jag att P.N. misstar sig när han förmodar att de ”falska marxistiska/anarkistiska teorier som ’Reclaim the Streets’ och dylika organisa­tioner predikar — aldrig [kommer] att bli mainstream i debatten.” Sedan 1960-talet har marxistiskt inspirerade ideologier som ekologism och feminism blivit i högsta grad mainstream; båda dessa politiska rörelser började som aktiviströrelser. Det faktum att media ivrigt låter demonstranter och kommentatorer komma med olika bortförklaringar av våldet visar att en väsentlig del av den anarkistiska teorin – nämligen rättfärdigandet av den militanta aktivismen – redan har blivit mainstream. Jag tror inte att så många satte söndagsfrukosten i vrång­strupen när Göran Greider satt och skrockade att ”lite skyltfönsterkrossning piggar upp” i radioprogrammet Godmorgon Världen härom veckan.

För det andra har P.N. fel när han hävdar att organisationer som WTO, Världsbanken, Nafta, EU, IMF, och OECD skulle vara kontraproduktiva vad gäller frihandel. Alla dessa organisationer är i grunden mötesplatser; om resultatet av deras arbete inte är helhjärtat för frihandel beror det på att mötesdeltagarna inte är för fri­handel. Det är fånig utopism att tro att globaliseringen skulle gynnas av att dessa organisationer upplöstes. Lika dumt är det att säga att ”EU bedriver en politik som står fjärran från marknadsliberalismen”. Det är inte EU, utan politiker i EU-parlamentet som bedriver sådan politik, och hur gärna man än skulle vilja förverkliga P.J. O’Rourkes idé om att släpa ut jordbrukspolitiken bakom lagårn och avliva den med en yxa, så kommer man aldrig att nå ett sådant resultat på annat sätt än genom att fylla EU-parlamentet med frihandelsvänner.

När P.N. i en kort passage om EMU skriver att ”valutaspekulationer [är en] marknadsmässig och rättvis prissättning av valutorna” så glömmer han att de som skapar förutsättningarna för denna spekulation är natio­nella regeringar och riksbanker som på olika sätt försöker manipulera penningvärdet, långt över huvudet på den individ som idkar handel i ett gränsområde. För de fransmän och tyskar (och skåningar och danskar) som byter varor och tjänster med varandra så är rättvisan i att ha en enda valuta betydligt värdefullare än den rättvisa som straffar ett helt lands befolkning för att en knapp majoritet har valt politiker som fifflar med penning­värdet för att snygga till exportsiffrorna.

Per-Olof Samuelsson tar också upp EMU i sitt inlägg, och skriver att valutaunionen ”går ut på att ersätta nationella pappersvalutor med en ny gemensam pappersvaluta” när lösningen borde vara införandet av guld­myntfot. Sant. För mig är det dock inte den minsta tvekan om att en ECB-euro för en enskild europé kommer att ha betydligt fler likheter med en framtida ”eurorand” än ett drygt dussin spekulationsprissatta pappers­valutor någonsin kommer i närheten av.

Det är inte bra när goda idéer fördunklas av luddiga formuleringar, men det är ännu sämre om ens kom­promisslöshet hindrar en att ta ett enda steg i rätt riktning.

Inte ett steg i rätt riktning

Per Nilsson:

Meijling har en klar poäng i att de marxistiskt influerade ideologierna är farliga samt att de får mycket ut­rymme i debatten idag. På sikt är de naturligtvis mycket skadliga, vilket till stor del beror på att de lyckas styra den politiska mittfåran långt vänsterut. De revolutionära har däremot bara attraherat en liten minoritet av befolkningen och ett eventuellt maktövertagande från deras sida sker förmodligen inte inom en överskådlig framtid (även om ”aldrig” kanske var ett alltför optimistiskt uttalande från min sida). Steg för steg lyckas de vränga opinionen i den ena sakfrågan efter den andra. Vem hade för några decennier sedan exempelvis trott att miljörörelsen hade kunnat få ett sådant inflytande på praktiskt taget alla? Dagens protester mot globaliseringen kanske inte genererar en total isolering från omvärlden, men väl följer säkerligen att vi får allt fler protektionis­tiska åtgärder eftersom den allmänna opinionen på allvar börjar tro att vi i västvärlden ”exploaterar” tredje världen genom frihandeln. Då blandekonomins förespråkare får stöd av frimarknadsvännerna i ett upprop som uttryckligen stöder protektionistiska organisationer blir konsekvensen ytterligare försämringar.

I första hand kritiserade jag de nämnda organisationernas nuvarande agerande. Om de sedan förändras ge­nom att medlemmarna gör det är jag också beredd att ändra min inställning till det. Verksamheten idag är dock av det slag att man skulle önska en helomvändning i många frågor. IMF kanske har större potential att bli nå­got positivt än vad Warszawapakten hade, men förutsättningarna är fortfarande inget vidare (och därför borde organisationen också upplösas). För att bedriva frihandel behöver vi inte någon europeisk union, det räcker gott med andra typer av avtal. Om valet får stå mellan EMU och olika valutor med flytande växelkurser får valet ändå bli det senare alternativet. Jag tror inte att något land kommer att återinföra guldmyntfoten snabbare genom den stelbenta kolossen EU och en intensifiering av det här urartade samarbetet är nog ej önskvärt idag. Totalt sett har de flesta av de nämnda organisationerna gjort betydligt mer skada än nytta och därför har jag svårt att acceptera dem (om man nu inte håller internationella samarbeten högt för sakens skull utan hänsyn till vad målen med dem är).

Jakob avslutar sitt inlägg med:

Det är inte bra när goda idéer fördunklas av luddiga formuleringar, men det är ännu sämre om ens kom­promisslöshet hindrar en att ta ett enda steg i rätt riktning.

I det här fallet verkar det inte vara så att det är goda idéer som fördunklas av luddiga formuleringar, utan dåliga idéer som smyckas med frihandelsretorik. Min tolkning är att grundpremissen är att man anser att fri­handel är bra i viss mån, men att den måste regleras på olika sätt. Det vore i sådana fall inte ett steg i rätt rikt­ning, varför en kompromiss vore oförnuftigt.

Johan Norberg skrev följande korta svar till Per (ett svar som jag betraktar som ett ”goddag-yxskaft”):

Visst kan man ha olika åsikter om organisationer som EU, WTO, IMF och Världsbanken, och jag kan försäkra om att det finns kritiker även bland undertecknarna. Men de som kastar sten mot IMF- och WTO-delegater gör det inte för att de tycker att dessa institutioner inte behövs på en fri marknad, eller att de inte är tillräckligt frihandelsvänliga. De är emot dem av rakt motsatt anledning, vilket knappast kan ha undgått någon.

Själv skrev jag följande tre inlägg i rask följd:

Kompromissens anatomi[1]

POS:

Bra att det blev debatt om motattackuppropet.

Jag tycker Johan Norbergs svar till Per Nilsson slår in en öppen dörr. Att det är rätt att tala ut mot stenkastande anti-globalister är vi säkert alla rörande överens om. Frågan Per reste var ju hur vi ska ställa oss till det implicita stödet för organisationer som inte direkt är kompromisslöst frihandelsvänliga. Och att det finns kritiker av dessa organisationer bland undertecknarna är strängt taget irrelevant. Saken är ju den att det Per vänder sig mot stod i själva uppropstexten. Är det rätt att skriva under på något som ”ger Djävulen lill­fingret”?

Till meningsutbytet mellan Per Nilsson och Jakob Meijling:

Jakob skriver:

Det är inte bra när goda idéer fördunklas av luddiga formuleringar, men det är ännu sämre om ens kompromisslöshet hindrar en att ta ett enda steg i rätt riktning”

och Per replikerar:

I det här fallet verkar det inte vara så att det är goda idéer som fördunklas av luddiga formuleringar, utan dåliga idéer som smyckas med frihandelsretorik”. Vem har rätt? Jag vet inte. Men det är absolut rätt fråga att ställa.

Om två parter som försöker samarbeta delar samma grundpremisser men är oense om detaljer och tillämp­ningar, då kommer den mest konsekvente i slutändan att vinna. Stämmer det här på ”Motattack”, då är det Jakob som har rätt.

Men om två parter som har skilda grundpremisser försöker samarbeta, då kommer i slutändan den part som har de sämsta grundpremisserna att segra, och den part som har de bättre premisserna borde ha avbrutit sam­arbetet i tid. Och stämmer det på ”Motattack”, då är det Per som har rätt.

Jag vet som sagt inte. Jag hoppas Jakob har rätt, och jag fruktar att Per har rätt. Och tyvärr finns det en del som talar för det senare alternativet. För om man tittar på namnen på undertecknarna av den ursprungliga DN-artikeln, hur många av dem är verkligen kompromisslösa frihandelsanhängare, och hur många är egentligen anhängare av ”det gamla vanliga blandekonomiska mischmaschet”? Johan Norberg hör nog till den förra kate­gorin, och kanske någon till. Men resten?

Sedan är det ju också så att när två ideologiska motparter utkämpar en ideologisk kamp med öppet visir, då kommer den bättre sidan på sikt att vinna, helt enkelt i kraft av sina bättre argument och i kraft av att verklig­heten står på dess sida. Men än så länge har blandekonomins försvarare inte ens lagt sig i den här debatten. (Och vad jag har upplevt under ett långt och strapatsrikt liv är att de är tämligen oförmögna att kämpa med öppet visir.)

Gemensam pappersvaluta?

POS:

Jag vill påpeka att det finns en latent fara med en gemensam europeisk pappersvaluta.

Så länge varje nation har sin egen pappersvaluta finns det en inbyggd spärr mot inflation. Det är en dålig spärr, men den är bättre än ingen alls. En nation kan inte försämra sitt penningvärde alltför mycket, för då kommer pengar att strömma ut till andra länder som bedrivit en något mindre inflationistisk politik.

(Skickliga valutaspekulanter, sådana som George Soros, kan utnyttja detta till att tjäna miljarder, och sedan använda pengarna till att bedriva kampanj mot den fria kapitalismen. Det är en bieffekt som vi kanske kan leva med. Soros idéer kan bekämpas, så länge det finns en fri marknad för bättre idéer. Det här var en utvikning.)

Om pappersvalutan är gemensam är också den här spärren borta. Kanske faran är överdriven så länge det finns utomeuropeiska valutor den europeiska valutan måste konkurrera med. Men hur skulle det bli om hela världen hade en enda gemensam pappersvaluta? Och är man alls för gemensam pappersvaluta (och dessutom gillar ”globalisering”) måste man ju se detta som ett ideal att sträva mot.

Jag kallar den här risken ”latent” av ett enda skäl: idag är stater och centralbanker ganska försiktiga med att urholka penningvärdet. Den penningpolitik som förs idag är mer monetaristisk än keynesiansk. Men vi har absolut ingen garanti för att det kommer att förbli så i framtiden!

Ludwig von Mises lär en gång ha sagt att världens centralbanker befolkas av två människotyper: inflationis­ter och hyperinflationister. Idag är det inflationisterna som bestämmer. I morgon kan det vara hyperinflationis­terna.

Stöder vi EMU så utlämnar vi oss fortfarande åt staters och centralbankers höga godtycke. Enda alternati­vet, hur jobbigt det än kan vara att få ut det budskapet, är hundraprocentig guldmyntfot.

Mötesplatser?

POS:

Jag ska försöka formulera min tredje invändning mot Jakob Meijling så klart jag kan.

Vad jag ställer mig tvivlande till är att organisationer som EU etc. skulle vara enbart ”mötesplatser” och därmed ideologiskt neutrala. Alla organisationer är uppbyggda runt någon grundläggande idé. Grundidén bakom Europeiska Gemenskapen var fri rörlighet för varor, tjänster och människor; EG var ett sant ”globali­seringsprojekt”. Men är detta också grundidén bakom Europeiska Unionen? Ligger det en marknadsliberal grundpremiss i botten på EU? Eller en planekonomisk, halvt om halvt socialistisk grundpremiss? Det senare, är jag rädd. Jag kan kanske inte slutgiltigt bevisa detta, men en tydlig indikation är att en av de verkligt drivande krafterna bakom EU har varit Jacques Delors, en socialist.

Bara som kontrast kan jag ju nämna Amerikas Förenta Stater, en union eller federation som verkligen från början var grundad på sunda, frihetliga principer, principen om individens oförytterliga rättigheter och en kon­stitutionellt begränsad statsmakt. Det är ju faktiskt sådana principer som lyser med sin frånvaro i EU. När EU försöker lägga fram en ”rättighetskatalog” är den full av vad Ayn Rand kallade ”tryckpressrättigheter”: påstådda rättigheter som underminerar genuina rättigheter. (Johan Norberg hör inte precis till mina husgudar; men han hade en bra artikel om just detta i SvD härförleden.)

Visst: vi skulle kunna fylla EU-parlamentet med frihandelsvänner och därmed omvandla EU till ett fri­handelsprojekt. Men det är ju lättare sagt än gjort! Här är vi i själva verket tillbaka till ”ruta noll”: det fordras ett gigantiskt utbildnings- och opinionsbildningsarbete för att åstadkomma något sådant – ett arbete som ingen av oss på egen hand mäktar med, men som ändå måste uträttas.

Om jag har rätt i att EU:s grundpremiss är etatistisk och socialistisk (eller i allra bästa fall blandekonomisk), då kan EU inte gärna vara något annat än en bromskloss för våra strävanden. Sedan är det en annan sak att ingen av oss heller på egen hand mäktar med att upplösa EU. Det är ett av de eländen vi får leva med.

En dag skall det varda sommar, har visorna spått, en dag skall det tornas rymd över landen. Men visorna äro klena sibyllor.

Ursäkta min pessimism, men det lär nog dröja.

Mer om organisationer och unioner

Jakob Meijling:

Jag kan medge att ”mötesplatser” var en alltför fluffig beskrivning av grundidén bakom de nämnda internatio­nella organisationerna. Självfallet bör man beakta vilka idéer som dominerar i organisationens verksamhet. Per Nilssons elaka jämförelse mellan IMF och Warszawapakten haltar dock på en väsentlig punkt: den senare var ett instrument för Moskva för att organisera en militär kontroll över det som kallades Östblocket, och del­tagarländernas inflytande var helt avhängigt av vapenmakt – d.v.s. förståndshämmande tvång. IMF:s uppgift är så vitt jag förstår att ”knyta ihop” världen ekonomiskt, t.ex. genom att ge krediter till stater som hamnat i eko­nomiska trångmål. Det är en viss skillnad.

En av de allvarliga invändningarna mot IMF är att de ger krediter alltför lättvindigt, vilket fått till följd att de i praktiken sponsrat korruptionen i t.ex. Ryssland. Det är illa, men det kanske inte är riktigt lika illa som att hota omvärlden med kärnvapenstridsspetsar. Principen att ge lån till stater som försöker lyfta sig ur sviterna av tidigare vanskötsel kan jag inte se något fel i, så länge lånen ges mot villkor av långtgående ekonomiska refor­mer i kapitalistisk riktning. Notera nu att antiglobalisternas främsta invändning mot IMF är att organisationen är ”odemokratisk” i bemärkelsen att medlemsstaterna har inflytande proportionellt mot hur mycket medel de bidrar med. Enligt antiglobalisterna borde en sådan institution vara organiserad ”en stat, en röst” – vilket skulle innebära att två stycken ”Mugabe” vägde tyngre än en styck ”Greenspan”. (Om de till äventyrs menar att in­flytandet skulle vara proportionellt mot befolkningen, så skulle det ”stabila” Kina dominera totalt.) En sådan förändring skulle förstås innebära att hela Västvärlden drog sig ur, varpå människor i misskötta länder skulle ha fullt fog för att konstatera att ”rika länder inte bryr sig”. Detta lämnar så vitt jag kan se fältet fritt för politiska vettvillingar som predikar ”Lebensraum” och andra populistiska idéer.

När det gäller EU/EG så är grundidén bakom unionen inte ”fri rörlighet för varor, tjänster och människor”. Målet är att knyta de europeiska staterna så nära varandra att förutsättningarna för nya krig elimineras, och den fria rörligheten är ett av medlen för att uppnå detta mål. Det finns alltså ingen glasklar grundpremiss av samma sort som den amerikanska konstitutionen, och detta är förstås orsaken till att EU är både löftesrikt och hotfullt, oavsett vilken ideologi man pläderar för. Det hade verkligen varit strålande om EU hade kunnat anta en grundlag som byggde på erkännandet av individens rättigheter, men jag tror att man måste inse att detta inte har någon verklighetsförankring idag. Till skillnad från USA, som är uppbyggt från ”scratch”, så innebär EU ett tråcklande och lirkande mellan olika staters traditioner och ideologiska variationer.

Frågan är vilka omständigheter som ger bäst förutsättningar för frihet: en bitvis otymplig konstruktion som EU där människor med olika bakgrund öppnar dörrar för varandra, eller nationalstater vars själva grundidé är att varje stam står sig själv närmast. Det låter sig sägas att ingenting hindrar en nation från att sätta igång med att öppna gränserna och avskaffa tullar på egen hand, men att tro att detta verkligen skall hända är lika realis­tiskt som att tro på ett liv efter detta.

Mer om premisser och papperspengar

Jakob Meijling:

Per Nilsson tolkar grundpremissen bakom uppropet som att ”man anser att frihandel är bra i viss mån, men att den måste regleras på olika sätt.” Jag vill invända principiellt mot den här tolkningen. En grundpremiss kan nämligen aldrig vara ett ’visserligen–men’; antingen är grundpremissen att frihandel är av godo, eller så är grundpremissen att frihandel är av ondo. De som anser att den är av godo kan förstås ha olika uppfattningar om hur möjligheterna för handeln bäst skapas: ensidigt eller ömsesidigt avskaffande av tullar, långsiktiga han­delsavtal, laissez-faire och guldmyntfot. De som anser att frihandeln är av ondo kan också ha olika uppfatt­ningar, från total isolationism till ett motvilligt erkännande att den kan ha betydelse för ”solidariteten med Tredje Världen”. Man kan jämföra med synen på kapitalismen: grundpremissen i blandekonomier är faktiskt att kapitalismen är ond, och att det är därför den måste regleras för att inte likt eld förtära samhället. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att människor som författar ett upprop för frihandel i själva verket skulle be­trakta frihandeln som något som skulle kunna sätta världen i brand. De luddiga formuleringarna är troligare resultatet av att författarna inte har haft hela problematiken klar för sig.

Nu menar jag inte att man ska nöja sig med halvfärdiga kompromisser – givetvis bör argumentationen för frihandel göras klarare och mer slipad – men att avfärda ett upprop mot globaliseringsmotståndet för att texten inte är stenhårt kompromisslös är att missuppfatta uppropets idé. Hur många skulle ha skrivit under om upp­ropet krävde ”laissez-faire, nu”? Det är faktiskt bara ett upprop, med motivet att visa att Attac inte kan göra anspråk på att representera en påstådd folkvilja.

När det gäller diskussionen om EMU så antyder Per Nilssons argumentation(?) att han befinner sig på betryggande avstånd från utlandet. Själv är jag egenföretagare i Malmö, och om jag idag vill göra inköp i Kö­penhamn så måste jag dels växla pengar, dels räkna om beloppen när jag gör bokföringen. Att hitta en kund i Danmark hämmas av att samma merarbete hamnar hos denne. Detta är inte bara en psykologisk spärr, utan ett verkligt praktiskt hinder som skulle försvinna om man kunde handla med en valuta på båda sidor om Øresund.

Per-Olof Samuelssons farhågor om euron tror jag är onödigt hypotetiska. Exemplet Latinamerika visar att enskilda nationella pappersvalutor inte alls innebär någon spärr mot inflation[2], och med tanke på att den mesta handeln i Europa är inomeuropeisk så finns det ingenting att vinna på att försämra eurons värde. Inte heller ser jag något självklart samband mellan att vara för EMU och att vara för en global pappersvaluta. EMU är en monetär union i en begränsad del av världen som redan har täta ekonomiska och kulturella band. Hur stora framsteg globaliseringen än gör så blir inte Malaysia, Mexico eller Madagaskar grannar med Europa. Om man vill införa en världsvaluta så måste den ha ett ankare som är bortom varje misstanke om att ”nord” eller ”väst” skulle försöka sko sig på ”syd” eller ”öst” – och då återstår självfallet bara guld. Visst är vi fortfarande i hän­derna på en centralbanks godtycke med EMU, men det är en centralbank som har betydligt starkare skäl att stå fri från politiska nycker än en nationell riksbank. En pedagogisk effekt av euron som inte ska underskattas är att ”pengar är pengar” inom ett stort geografiskt område. Psykologiskt är steget inte stort från att en euro alltid är en euro från Aten till Helsinki, till att en eurorand alltid är x gram guld från Johannesburg till Tokyo. Natio­nella valutor som ständigt fluktuerar passar å andra sidan bara alltför väl in i relativistiska världsbilder, vilket inte låter sig kombineras med någon argumentation för guld överhuvudtaget.

Att bryta sig ur en negativ spiral

Per Nilsson:

Den stora bristen är att EU kanske inte bara har luddiga grundpremisser, utan rent utav saknar egentliga principer helt och hållet. Detta gör att samarbetet i sig mycket lättare ballar ur och blir ett instrument för politiska idéströmningar med verkligt farliga mål. Från början verkade strategin vara att uppnå fred genom (någorlunda) fri handel, men allteftersom tiden gick övergick man successivt till fler och fler regleringar. Hur obehagligt jag än må tycka att det är så tvingas jag hela tiden se den ena nya stympningen av marknaden efter den andra från EU (även om jag inte hade för avsikt att placera fenomenet i samma fack som det gamla öst­europeiska väldet). Min tro är att åtminstone några av medlemsländerna kommer att börja få nog förr eller senare – och då lämnar unionen om den fortsätter att spåra ut i tangentens riktning. Ett mer frihandelsvänligt samarbete efter detta vore önskvärt. Jag håller med om att det inte räcker med att en enda stat bryter sig ut för att i ensamhet försöka bedriva frihandel, men om flera enas så kanske ett nytt och mer frihandelsvänligt sam­arbete kan börja byggas (på en stabilare grund förstås).

Euron underlättar visserligen affärstransaktionerna mellan företag i olika länder, men till vilket pris i det långa loppet? Samtidigt blir man av med det (förvisso svaga) skyddet mot en alltför oansvarig valutapolitik som Per-Olof nämnde. ECB stödköper exempelvis euron i kolossala mängder, men har inte förmått att rubba kursen speciellt mycket till följd av att marknaden agerar i motsatt riktning – utan bara gjort processen långsammare. Förhoppningsvis inser fler att det är omöjligt att i längden kunna motarbeta penningmarknaden för mindre valutor med sådana vansinnesaffärer (vilket man borde ha lärt sig efter regeringen Bildts katastrofala satsning under hösten 1992). Att kunna gå omkring just den här oförmågan har varit ett av de största argumenten från de socialdemokratiska EMU-anhängarna exempelvis. Därför misstänker jag att man inte avser att bedriva nå­gon direkt sund valutapolitik.

Jag anser inte att det ligger i vårt gemensamma ansvar att tillhandahålla skattefinansierade lån till under­utvecklade länder (även mot än så fagra löften om liberaliseringar). Överhuvudtaget är jag emot de olika for­merna av U-hjälp av ett antal anledningar. Den fattiga världen måste resa sig av egen kraft och det enda sättet för dem att kunna nå fram till en förbättring är att gradvis införa allt mer frihandel. Då detta görs kommer förmodligen vår kapitalmarknad att hantera de riskfyllda lånen bättre än staten. Jag må inte vara någon full­fjädrad expert i frågan, men jag tycker att indikationerna pekar på att lånen oftast gör mer skada än nytta ge­nom att man håller katastrofala ekonomiska experiment vid liv genom konstgjord andning.

Vi är säkerligen ense om att det behövs människor som fortsätter att kämpa för laissez-faire kapitalism (och jag hoppas innerligt att ni kommer att fortsätta med detta) – men det innebär naturligtvis inte att man totalt ska isolera sig från alla andra grupperingar. Man kan mycket väl enas i vissa sakfrågor så länge som det just är principen som man ställer sig bakom. Dock utgörs ju som bekant vårt politiska etablissemang idag mestadels av ultrapragmatiker som ogärna talar om individens rättigheter och som inte vill/törs förespråka några större för­ändringar av samhället i kapitalistisk riktning. Likaså uppfattar jag det här uppropet som att man vill bevara ”status quo”. För att jag ska vilja ge dem mitt stöd krävs att man åtminstone basunerar ut att man vill ha en ordentlig förändring i rätt riktning (och inte driver en linje som tvingar mig att överge viktiga ståndpunkter).

Kompassriktningen

POS:

Jag tycker debatten börjar förlora sig i detaljer. Jag menar inte att dessa detaljer är oväsentliga, men för ögon­blicket vill jag bortse från dem. Vad jag ser som verkligt väsentligt är kompassriktningen. Om målet är full­ständig, oreglerad (och global) laissez-faire-kapitalism, då kan vi argumentera om vilka reformer i den rikt­ningen som bör genomföras först, vilka därnäst, o.s.v.; men vi kan alltid samarbeta med var och en som har kompassen inställd åt det hållet. Folk som har kompassen åt något annat håll har vi ingen glädje av.

Därför vore det tacknämligt om fler än Per Nilsson, Jakob Meijling och jag själv tog del i den här debatten. Att vår kompassriktning är den rätta är väl inget att tvivla om. Men hur är det med andra undertecknare av motattackuppropet? Vilka håller med och vilka inte? Och om inte, varför? Något inlägg från någon ”bland­ekonom” skulle i varje fall ge oss chansen att debattera och lägga fram vår sak i princip.


Notiser

  • Jag vill gärna upprepa att Själviskhetens dygd är översatt och att var och en som vill läsa översättningen kan beställa en kopia från mig. (Det är tillåtet att hjälpa mig att bestrida utgifterna för kopieringen, men det är frivilligt.) Min egen själviska bevekelsegrund är att jag lagt ner mycket tid under många år på denna över­sättning, och jag vill inte att detta arbete ska vara bortkastat. Se här.
  • Vad vår tids ”icke-tänkande intellektuella” skriver om Ayn Rand (när de inte bara tiger ihjäl henne) är vämjeligt; det mesta verkar vara skrivet av Bertram Scudder (han som i Atlas tömde en latrin offentligt över Hank Rearden). I ett försök att motverka de här skriverierna har jag skrivit en uppsats som finns att läsa i ”Nätnattväktaren” och som heter Ayn Rand och Friedrich Nietzsche. Det går bra att sticka den under näsan på våra tidningars ”kultur”redaktörer.
  • Det är alltid roligt att få beröm, så låt mig citera följande från en prenumerant:

Jag har redan haft stor glädje av Dina artiklar. Många objektivister verkar bara lära sig objektivistiska fraser utantill. Du har en förmåga att använda filosofin, som Du uppenbarligen förstår, på det vis man bör, nämligen som en ab­strakt kod på konkreta problem. När man läser P.O. Samuelsson läser man inte Rand. Man läser artiklar av en person som däremot aktivt använder hennes filosofi.

(Nu vill jag säga att det visst finns fler objektivister än jag som inte bara ”lär sig objektivistiska fraser utan­till”. Det är bara ”Frihets”frontare som tror att alla objektivister är mantrarabblare. Men samma grund­läggande kännetecken kan ju existera i olika mått eller grad…)


[1]) Att både rubriken och resonemanget är ”plankade” från Kapitalismen: det okända idealet behöver jag väl knappast nämna.

[2]) Jakob har naturligtvis en poäng här. Nu är jag ingen Latinamerikaexpert och har ingen förklaring till att just latinamerikanska stater så ofta bedrivit hyperinflationism.