Årgång 3, nummer 10−11 (september 2000)

Mer om ”Tassandet kring den heta gröten”

(Handlar mest om ”de goda människornas tystnad”.)

Jag skrev en uppsats för en tid sedan under rubriken ”Tassandet kring den heta gröten”. Den borde kanske haft en mer svavelosande titel som ”Rädslan för att stå upp för det sanna och rätta”. Eller rentav ”Den krypande fegheten”. Temat var att människor som påstår sig vara anhängare eller beundrare av Ayn Rand inte törs ”komma ut ur garderoben” och i all synnerhet inte törs försvara henne när hon angrips. Jag ska komplette­ra med fler konkreta exempel på den saken.

Ayn Rands romaner har, som ni vet, ett budskap. De är inte i första hand skrivna för att förmedla detta bud­skap: som ni säkert känner till formulerade Ayn Rand sin filosofi för att kunna skriva sina romaner, inte tvärtom. Och vi läser hennes romaner först och främst för läsupplevelsens skull. Men lika förbannat har de ett filosofiskt och politiskt budskap, och detta budskap låter sig knappast döljas.

Som jag berättade i min förra uppsats fick jag höra inför utgivandet av Och världen skälvde på svenska att Timbro i sin marknadsföring avsåg att ”tona ner” budskapet och endast presentera boken som en spännande roman. Som jag också nämnde visade sig detta i praktiken innebära att den presenterades som en ”pigroman” – som om den skrivits av Judith Krantz eller Jackie Collins snarare än av en av världslitteraturens giganter. Det bästa beviset för detta är de omslag boken försågs med och de olidligt banala baksidestexterna.

Om Timbro hade haft en smula litterärt omdöme och en smula råg i ryggen hade marknadsföringen kunnat göras betydligt bättre. Reklamfraser som ”Vår tids Victor Hugo” – eller ”Denna bok har förändrat miljontals människors liv; den kan förändra ditt” – hade mycket väl kunnat användas.

En detalj bara för att visa hur korkad marknadsföringen var: man distribuerade tusentals dekalknappar med texten ”Vem är John Galt?”, som om sådana knappar skulle kunna väcka intresse. Varför inte lika gärna ”Vem är Wesley Mouch?” eller ”Vem är Göran Persson?” eller vilken ”non-entity” som helst? Ingen människa är intres­serad av vem John Galt är, om inte han eller hon redan börjat läsa Atlas Shrugged. Men Timbro trodde tydligen att själva bokstavskombinationen skulle besitta någon sorts magisk säljande kraft. Snacka om ”mantrarabblande”!

Timbro borde rimligen också ha varit medvetet om hur det ”intellektuella etablissemanget” skulle ta emot Och världen skälvde och ha någon rudimentär strategi för att bemöta detta mottagande. Man borde ha vetat på förhand att de stora tidningarna antingen skulle tiga ihjäl boken eller också hyra in den värsta sortens marxis­tiska akademiker och låta dem tömma sina pottor och latriner. Man borde vetat detta, eftersom det var vad som hände när originalet kom ut i USA 1957. Och man borde ha förstått att en roman som ”utmanar 2500 år av västerländskt tänkande” också måste dra på sig 2500 års samlade intellektuella träck. Men för detta hade Timbro ingen som helst beredskap.

Av de stora rikstäckande tidningarna valde Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet att tiga ihjäl Och världen skälvde. De större latrintömningar jag drar mig till minnes stod i Sydsvenska Dagbladet, i Helsingborgs Dagblad och i Svenska Dagbladet.[1]

Sydsvenskans latrintömning var på tre helsidesartiklar, signerade Johan Asplund. Rubriken, om jag inte minns fel, var ”Nietzsche i underjorden”. Innehållet var så vedervärdigt att jag har valt att förtränga det. Var det någon som registrerade en protest? Jodå. Jag gjorde det. Henrik Unné gjorde det. Också Birgitte Malm gjorde det. Men ingen från Timbro. (En Timbrorepresentant jag händelsevis pratade med tyckte att det var bra nog att Asplund var ”imponerad”. Att han drog det som ”imponerade” honom i smutsen var tydligen inte så viktigt.)

HD:s latrintömning var också i tre delar, signerade Anders Persson (en för mig i övrigt obekant marxist). Men HD gick ett steg längre i oanständighet: man illustrerade en av artiklarna med en bild av Ku Klux Klan genomförande en korsbränning. (Ku Klux Klan är bl.a. en antisemitisk organisation, och Ayn Rand var faktiskt av judisk härstamning.) Vad har människor för sorts magar, om en sådan sak inte vänder magen på dem? Är det kanske så äckligt att man inte ens orkar protestera? Jag protesterade i alla fall. Men inte Timbro.

SvD hyrde in den marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman att skriva en understreckare om boken. Den latrintömningen blev faktiskt bemött, av den libertarianske filosofidocenten Ingemar Nordin. Nordin hade åt­minstone vett att påpeka att den rutinmässiga sammankopplingen av Ayn Rand med Friedrich Nietzsche är be­fängd. Men i övrigt var hans bemötande urskuldande: det gick huvudsakligen ut på att visa att man visst inte behöver beundra eller vara influerad av Ayn Rand för att vara libertarian. I klarspråk: vi har inte nödvändigtvis med ”den där satmaran” att göra. Men Timbro, qua Timbro, teg.

Låt mig gå vidare till ett ämne som jag skulle vilja rubricera ”Mattias Bengtssons samlade tystnad”. [Jag är rätt hård mot Mattias, men det är mest för att vädra min egen besvikelse.]

Mattias Bengtsson är en person som jag lärde känna i början av 80-talet och som påstod sig vara beundrare av Ayn Rand. Han är inte helt dum. Eftersom han inte är helt dum har han också lyckats göra karriär: han har varit talskrivare åt moderata partiledare, han har i ett par omgångar varit anställd på SvD:s ledarredaktion, och han har numera en hög befattning på Timbro.

Jag väntar mig nog av en person som kallar sig beundrare av Ayn Rand att han eller hon står upp till hennes försvar när hon utsätts för orättfärdiga angrepp, och inte bara överlämnar den saken till personer som mig och Henrik Unné, som under alla förhållanden inte har någon större chans att bli publicerade. Men detta är exakt vad Mattias Bengtsson aldrig gjort! Han var ledarskribent vid den tid den understreckare jag nämnde publice­rades; inte ett enda protestpip hördes ur hans välmodulerade lilla trut.[2]

Ayn Rand har attackerats ”under bältet” ett par gånger till under Bengtssons period på SvD. För några år sedan kopplade Cecilia Stegö-Chiló ihop Ayn Rand med något bisarrt anarkokapitalistiskt projekt, utan att Bengtsson (som ju mycket väl vet vad Ayn Rand ansåg om libertarianism och anarkokapitalism) lät höra något protestpip. Något år senare skrev Thomas Gür något löjligt om Ayn Rands idéer om frivillig beskattning, åter­igen utan protester från Bengtsson.

En enda gång har Mattias Bengtsson brutit tystnaden, åtminstone privat. Det var när jag skrev till SvD:s le­darsida och angrepp honom för hans samröre med ”Frihets”fronten, som vid den tiden drev en lönnkrog. Då fick jag höra att den där lönnkrogen bara var ”Frihets”frontens sätt att föra Ragnar Danneskjölds fana! (Jag be­svarade brevet.)

Men inget av detta är egentligen det värsta.

Som ni alla vet gjorde Henrik Unné och jag en satsning som vi hoppades skulle ge resultat genom att publi­cera Objektivistisk skriftserie. Vi trodde i vår enfald att en serie översättningar av Ayn Rands egna essäer – särskilt i kölvattnet av utgivningen av Och världen skälvde – skulle kunna nå en vid läsekrets. Vi trodde att Ayn Rands många beundrare skulle ge oss en smula stöd – att de i varje fall skulle göra sig omaket att nämna skriftseriens existens. Skriftseriens utgivningsår (1987–96) sammanfaller i stort med Mattias Bengtssons sejour på SvD. Ett omnämnande av skriftserien kunde ha betytt mycket för oss. Inte en enda gång under alla dessa år har skriftseriens existens ens nämnts på SvD:s ledarsida, trots att SvD ganska ofta recenserar tidskrifter på ledarsidan.

Vad förklarar denna tystnad? En möjlig förklaring är att Mattias Bengtssons uttalade beundran för Ayn Rand uppvägs och mer än uppvägs av ett förakt för Per-Olof Samuelsson eller för Henrik Unné eller för oss båda. Det är en möjlig förklaring, men inte särskilt trolig: så mycket förakt har vi inte gjort oss förtjänta av. En bättre förklaring är att hans beundran för Ayn Rand inte går särskilt djupt. Den är inte stor nog för att förmå honom att göra sig till ovän med hennes belackare. Det viktigaste här i livet är väl att hålla sig väl med rätt män­niskor![3]

Men om man läser vad Ayn Rands belackare skriver (och det gäller även de små gliringarna från Stegö-Chiló och Gür som jag nämnde förut) märker man att deras enda egentliga ”argument” är ett slags överlägset smac­kande med tungan. Varför ska man vara rädd för sånt? Däremot kan man känna ett kväljande obehag.

Så varför måste man hålla sig väl med människor som är obehagliga?

Det är helt enkelt inte mycket bevänt med somligas beundran för Ayn Rand. Om man värdesätter en per­son, då står man upp till hans eller hennes försvar när han eller hon blir orättfärdigt angripen. Man gör det, därför att det i så fall är ens egna värden som angrips. Gör man det inte, ska man inte heller ge sig ut för att sätta värde på personen


Sciabarra än en gång

Jag har inte fått särskilt mycket respons på vad jag skrivit om Chris M. Sciabarra; den enda respons jag fått är i själva verket följande:

Du har använt kränkande tillmälen mot Sciabarra och Johan Norberg … Du ägnar dig åt att kritisera utan att ordentligt kontrollera fakta (t.ex. skriva ned Sciabarras projekt i grova ordalag utan att ordentligt sätta dig in det han skrivit), och jag orkar faktiskt inte läsa om allt detta längre.

(Skribenten be­hagade inte förklara för mig vad det är jag har missat hos Sciabarra.)

Vad denna kritik missar är att om jag inte avfärdade Sciabarra som ”sinnesrubbad” och dem som tar honom på allvar som ”hjärndöda”, skulle jag vara tvungen att uttala en moralisk förkastelsedom. Om dessa människor är vid sina sinnens fulla bruk och förstår vad det är de själva säger, måste de vara intellektuellt ohederliga.

Det är en sanning, och en i det närmaste axiomatisk sanning, att varje människa själv är ägare till innehållet i sin egen hjärna, till sina egna tankar och idéer och övertygelser. Ingen människa kan diktera för mig vilka övertygelser jag har, och jag kan lika lite diktera någon annans övertygelser. Vars och ens hjärna är vars och ens privategendom och skiljer sig från annan, materiell egendom därigenom att den är omöjlig att köpa och sälja eller låna ut eller sätta i pant. Det är ingen mening att ens försöka göra något sådant. Och detta gäller givetvis Ayn Rands hjärna likaväl som varje annan hjärna. Så saken är inte den att Ayn Rand i just detta avseende var alldeles ovanligt unik och att jag sitter och gudomliggör henne. I detta avseende var hon inte mer unik än vem som helst av oss.

Vilket alltså inte hindrar somliga från att försöka göra anspråk på innehållet i hennes hjärna.

Det tydligaste (om än inte det enda) exemplet är hur libertarianer försöker utnyttja Ayn Rand. Som ni alla vet tog hon klart och bestämt avstånd från den libertarianska rörelsen. Icke desto mindre får vi alltsomoftast höra att ”Ayn Rand var libertarian oavsett vad hon själv ansåg om saken”. (Jag har hört eller sett det här mer än en gång. De som säger det har ofta diverse rationaliseringar att komma med, men dem kan jag ta upp en annan gång.) Dessa människor tror uppenbarligen att en människas tankar, idéer och övertygelser är någon sorts of­fentlig egendom och att vem som helst därför kan möblera om dem efter behag, precis som man möblerar om i en hyreslägenhet.

Lägg därtill att Ayn Rand i ett avseende var unik: hon var klipskare än de allra flesta och hör till filosofins stora nydanare. Den lilla procent eller promille av oss som hör till samma kategori ägnar sig inte heller åt så­dant som att försöka proppa in sina egna idéer i andras hjärnor: den sortens människor kan stå för sina egna idéer. Det är människor som själva inte är ett dugg nydanande som har detta perversa behov. Men (för att ci­tera mig själv):

Världen är full av förståsigpåare som tror att de begriper Ayn Rands böcker bättre än hon själv; personligen är jag hjärtligt trött på dem.[4]

Naturligtvis finns det ett ord för den här attityden, och ordet är: parasitism.

Observera att det inte finns någon eller något som dikterar att man alltid måste hålla med om allt Ayn Rand skrivit eller sagt. Eller vad jag skriver eller säger, eller vad någon människa på jorden skriver eller säger. Är man oenig kan man säga: ”Jag håller inte med om det här, och här är mina skäl.”

De libertarianer som öppet angriper Ayn Rand för att hon förespråkar en legitim nattväktarstat i stället för anarkismens permanenta inbördeskrig har visserligen fel, men de har i varje fall en gnutta hederlighet i sig – och detsamma gäller dem som avvisar hennes filosofi därför att den förespråkar strikt objektivitet i stället för ohämmad subjektivism. Sådana libertarianer inser i varje fall att det finns en skiljelinje. Men att låtsas som om denna skiljelinje inte alls existerar, och att kalla henne ”bundsförvant” när hon i verkligheten utfärdad en (in­tellektuell) krigsförklaring, är ingenting annat än bottenlös ohederlighet.

Och saken är densamma med Sciabarra och hans anhängare. Om Sciabarra vill föra fram en ny filosofi – en ny och tidsanpassad variant av Hegels dialektik (vilket av allt att döma är vad hans ”projekt” går ut på) – så må det vara honom obetaget: de som håller med honom kan hålla med honom (på egen risk och eget ansvar), och de som är oense kan förklara sig oense. Men detta är inte hans metod. Hans metod består i att lägga fram en egen teori och sedan försöka underbygga den med att det var precis så Ayn Rand (och Friedrich von Hayek) egentligen tänkte. Observera: båda dessa illustra personer är avlidna och kan inte själva protestera! Andra måste protestera på deras vägnar. Och för all del: jag har väl inte större rätt än någon annan att föra Ayn Rands talan. Men jag har i varje fall läst vad hon skrivit![5]

Den här parasitismen som består i att försöka leva av en annan människas hjärna, av en annan människas tankar, har ju också en teknisk benämning inom objektivismen: den brukar kallas ”andrahandsmentalitet”. Och observera att om det inte fanns några människor (många eller få) med ”förstahandsmentalitet”, skulle ”andrahandarna” inte ha något att parasitera på. Men just detta är något ”andrahandarna” aldrig helt och fullt kan förstå. De kan ibland acceptera det intellektuellt (om man påpekar det för dem), men det blir aldrig en del av deras egen psykologi: de tror, kort sagt, automatiskt och mer eller mindre undermedvetet, att varenda män­niska är en ”andrahandare”. Sciabarra är ett utmärkt exempel.

Som bekant var Ayn Rand en stor beundrare av Aristoteles och menade att han var den ende filosof hon kunde erkänna sig stå i intellektuell skuld till. Och har man uppfattat tillräckligt mycket av henne för att komma till slutsatsen att hon tänkte själv, måste man rimligen anta att hennes beundran för Aristoteles grun­dade sig på ett studium av Aristoteles egna skrifter.

Men en sådan idé är uppenbarligen främmande för Sciabarra. Eftersom det är väl bekant att Ayn Rand i sin ungdom tog en filosofikurs vid universitetet i Leningrad för en känd expert på Platon vid namn N. O. Losskij (och eftersom denna kurs handlade om Platon och Aristoteles), antar Sciabarra att Ayn Rands idéer om Aristo­teles måste ha kommit från Losskij. Sciabarra har en teori om Ayn Rands biografi som går ut på att hon i själva verket tog fler kurser av Losskij än hon själv ville medge. Teorin grundar sig på gissningar; Sciabarra medger detta men tvekar ändå inte att dra långtgående slutsatser av dessa gissningar. (Vad som var en gissning i ett ka­pitel blir snabbt en etablerad sanning i nästa.)[6]

Om inte detta är en ”andrahandares” psykologiska projicering av sitt eget själstillstånd, då vet jag inte vad det är.

För all del: inget av allt detta behöver vara medveten intellektuell ohederlighet. Det kan vara omedveten (au­tomatiserad) intellektuell ohederlighet. Det kan vara ”sinnesrubbning”. Det kan vara ”hjärndöd”.

Men varför i all världen skulle jag stillatigande acceptera dessa åkommor?


Diverse inlägg

Subjektivism

Att ”andrahandare” inte kan föreställa sig en ”förstahandsmentalitet” hänger intimt samman med det faktum att en subjektivist inte kan föreställa sig annat än att alla andra också är subjektivister, oavsett vad de själva säger. (De av er som studerat debattinläggen på tidningen Metros webbsida på senaste tiden vet vad jag pratar om. Men företeelsen är så vanlig att ni knappast kan ha missat den i alla fall.)

Subjektivism är idén att sanning är en fråga om tycke och smak. Omvänt är objektivism (utöver att vara namnet på Ayn Rands filosofi) idén att sanning består i överensstämmelse med verklighetens fakta. Subjekti­vismen är uppenbart självvederläggande. Kan en subjektivist säga att subjektivismen är sann därför att den överensstämmer med fakta? Då har han ju i och med det övergett subjektivismen. Kan han säga att subjekti­vismen är sann därför att han tycker att den är sann? Om någon annan tycker något annat då? Men en så enkel re­flexion övertygar inte en subjektivist att han har fel. Subjektivisten vill helt enkelt vara subjektivist – och denna hans önskan tar överhand över allt annat.

Det skulle aldrig falla en objektivist in att påstå att alla andra också ”egentligen” är objektivister. Och var­för? Därför att det så alldeles uppenbart inte är sant: det strider mot fakta. Men en subjektivist är inte bunden av fakta – eller tycker i varje fall inte att han borde vara det.

Nu förekommer det en hel del missuppfattningar av vad subjektivism innebär. Den kanske vanligaste är att varje uppfattning med nödvändighet är subjektiv, där att den är min uppfattning (eller någon viss persons upp­fattning). En variant är att varje människa ser verkligheten ur sitt eget perspektiv och därför aldrig kan vara i besittning av hela sanningen. Men varje kunskapsakt involverar ett subjekt och ett objekt: något man vet och någon som vet det. Att påstå att detta gör all kunskap subjektiv är befängt. (Med samma logik skulle man kunna säga att det gör all kunskap objektiv, eftersom det finns ett objekt i varje kunskapsakt!) Kunskap är all­tid kunskap om något objekt (något som existerar i verkligheten utanför ens medvetande)[7]. Uppfattningar som dikteras av ens egna önskningar (eller farhågor) är inte kunskap alls.

Och att ingen av oss vet allt är förstås sant. Men det vi vet, det vet vi.

En mycket olycklig missuppfattning som grasserar bland ”nyliberaler” är att subjektivism skulle kunna ut­göra en grundval för ett fritt samhälle. Förmodligen beror detta, åtminstone delvis[8], på att ”österrikiska” natio­nalekonomer kallar sin värdeteori ”subjektiv”. Jag anser själv inte att denna teori är subjektivistisk alls; men detta är ett komplicerat ämne som jag hoppas någon gång kunna behandla med den utförlighet det förtjänar. Hur som helst finns det gott om ”nyliberaler” som betraktar ”objektivitet” som frihetens fiende och tar avstånd från allt som kallas objektivism. De observerar inte innebörden i detta: om ett fritt samhälle är bra, därför att de tycker att det är bra¸ eller känner för det, vad ska de svara alla dem som tycker eller känner annorlunda?

Ta följande exempel, som jag hämtat från allra första sidan i ett ”nyliberalt” manifest[9]:

Själv kan jag bara säga att jag känner mig övertygad om att den syn på medmänniskan och hennes rättigheter som ligger till grund för texten är moraliskt och mänskligt överlägsen de alternativ jag stött på. [Mina kursiveringar.]

Och om någon annan känner något annat? Vad svarar författaren en socialist som känner att dessa varma känslor för ett fritt samhälle är undermåliga känslor?

Det rimliga svaret är att vissa känslor (t.ex. våra känslor för det positiva i att vara fri) är bättre än andra, därför att de står i bättre överensstämmelse med verklighetens fakta. Men det är exakt detta svar som författaren här avhänder sig! Han kan bara säga att han känner. (Det är förutsägbart att en person som skriver så här inte kan ha särskilt mycket till övers för objektivismen. Och längst bak i boken får vi också veta att Ayn Rands moralfilosofi ”inte är någon del av de åsikter om relationen mellan människa och stat som jag fört fram i den här boken”.)

Personligen känner jag inte alls för sådana här subjektivistiska försvar för friheten. Fast vad jag känner är för­stås irrelevant.

Fångarnas dilemma

Bakgrunden här är att en intellektuell huligan som huserar på Metros nätdebattsida påstod att förespråkare för rationell egoism inte har något svar på en bekant sofism som går under namnet ”Fångarnas dilemma”. Han brydde sig inte om att berätta vad detta ”dilemma” går ut på. Jag skickade följande per e-post till ett par objektivistiska debattörer på samma forum. (Eftersom huliganen var huligan hade jag ingen lust att diskutera saken med honom.)

”Fångarnas dilemma” går ut på följande: polisen haffar två brottslingar som begått ett brott tillsammans, placerar dem i var sin isoleringscell och erbjuder dem följande ”deal”: om den ene fången bekänner och den andre nekar, kommer den som bekänner (och alltså tjallar på den andre) att släppas fri med en gång, me­dan den som nekar får 20 års fängelse; om båda bekänner (och alltså tjallar på varandra) kommer båda att få 15 års fängelse; om båda nekar (är ”solidariska” mot varandra) slipper de undan med några månaders häkte. (Man får väl förmoda att bevismaterialet är för svagt för att fälla dem mot deras nekande.)

Vad är det nu meningen att detta bisarra exempel ska visa? Att det ligger i vars och ens av fångarnas ”egenintresse” att tjalla på den andre, så länge den andre bara inte tjallar tillbaka; men om båda fångarna agerar ”solidariskt” eller ”altruistiskt” mot varandra, blir det samlade utfallet betydligt bättre för dem båda. Och detta brukar presenteras som ”vederläggning” av idén att det blir bättre för alla om var och handlar i sitt egenintresse (att det inte finns några intressekonflikter mellan människor så länge de är rationella, att våra rationella egen­intressen befinner sig i harmoni med varandra.)

Exemplet är naturligtvis urlöjligt. Som ”vederläggning” av egoismen begår det dessutom felslutet att förut­sätta det som skulle bevisas, på följande sätt: det utgår från att egoismen till sin natur är brottslig! För det enda exempel på egoism man kan dra fram och skärskåda är uppenbarligen ett exempel som handlar om brottslingar som ska förmås att tjalla på varandra! Och den brottshandling man ska förmå dem att bekänna ses uppenbarli­gen också som liggande i brottslingarnas egenintresse! Vore det inte så, skulle det självfallet vara möjligt att hitta på mängder av helt andra exempel som involverar fullt hederliga människors umgänge med varandra, men det gör man inte. (Dessutom utgår exemplet från det outtalade antagandet – tydligen betraktat som ett axiom – att egoism består i att aldrig samarbeta eller visa solidaritet mot vänner och medarbetare, vilket också uppen­barligen förutsätter precis det man försöker bevisa.)

Dessutom är exemplet en psykologisk självbekännelse. Den som framför ett sådant exempel och tar det på allvar måste ju se sitt eget egenintresse i exakt samma ljus: att det består i att beröva andra deras egendom och sedan svika och bedra sina vänner när det kärvar till sig och det blir dags att ta ansvar för sina gärningar.

Det finns fler besynnerligheter som kan vara värda att peka ut.

I exemplet ingår att om båda fångarna nekar ska de slippa undan med några månaders häkte. Men om det ska vara realistiskt alls förutsätter ju det att polisens övriga bevisning är så svag att den omöjligt kan räcka till en fällande dom. Så den här ”dealen” erbjuds tydligen som ett desperat försök från polisens sida att locka fram ett erkännande. Men det öppnar en ny fråga: om bevisningen är så svag, varför arresteras de här personerna alls? Varför inte i stället fortsätta utredningen tills man har bättre på fötterna? Och man kan förvisso också ifrå­gasätta moralen i polisens agerande. Finns det ett ”polisiärt egenintresse” här? Tror man det, så har man ju också återigen accepterat grundpremissen att vårt ”egenintresse” fordrar svekfullt och omoraliskt beteende av oss.

Det öppnar naturligtvis också frågan om polisen i själva verket haffat fel personer. De människor som åbe­ropar ”Fångarnas dilemma” brukar aldrig, såvitt jag vet, nämna om fångarna faktiskt begått det där brottet de ska lockas att bekänna eller ej; jag förmodar att de menar att exemplet skulle vara precis detsamma ifall de båda fångarna faktiskt vore oskyldiga. Men om de faktiskt vore oskyldiga och falskt anklagade, då skulle det också vara omöjligt för dem att tjalla på varandra; det finns ju ingenting att tjalla om! Menar argumentets föresprå­kare att den ”egoistiske” fången ska ljuga ihop ett brottsscenario, i hopp om att den andre ska neka, för att bli frisläppt med en gång? OK, om den andre ”egoistiske” fången resonerar likadant och ljuger ihop ett brotts­scenario han också, då kommer ju dessa scenarion att skilja sig från varandra, och det kommer genast att stå klart att något inte stämmer här.

Om en människa blir oskyldigt anklagad för ett brott måste det bästa försvaret för henne vara att helt en­kelt säga sanningen och ingenting annat än sanningen. Sanningen står ju faktiskt på den oskyldiges sida, och det är i de godas och oskyldigas intresse att sanningen kommer fram. Att ljuga och slingra sig och skylla ifrån sig, så som brottslingar i verkliga livet faktiskt gör i rättssalen, skulle vara det mest kontraproduktiva man kunde göra, ifall man visste med sig att man var oskyldig. Men det är just sådana saker som aldrig går upp för förespråkarna av ”Fångarnas dilemma”. De tror att lögn är ”egoism” och att tala sanning är ”altruism”. De måste väl ha fått det från introspektion?

Du gör ett misstag Mattias!

Mattias Svensson – vars Metrokolumner alltid var läsvärda och ibland synnerligen läsvärda – har slutat som Metrokolumnist för att i stället arbeta på Moderata samlingspartiets partikansli. Jag skrev följande inlägg när denna nyhet tillkännagavs.

Du gör ett misstag som lämnar Metro för moderaternas partikansli. Det bästa som kan hända är att du ganska snart stångar pannan blodig mot moderationen och måste plåstras om. Det värsta som kan hända är att du själv blir modererad, och vad i all världen ska vi med en modererad Mattias Svensson till?

Tänk efter: hur många människor når du genom att skriva i Metro? Tusentals, kanske rentav hundratusen­tals. Hur många människor kommer du att nå som talskrivare åt Chris Heister? Jag bara undrar. Och en sak till: som Metrokolumnist har du alltid kunnat skriva precis vad du tycker och tänker. Kommer Chris Heister att låta dig skriva vad du tycker och tänker? Eller bara vad hon tycker att du ska tycka och tänka?

Så du vill ”förändra systemet inifrån”? Det kommer i allra bästa fall att ta några generationer att förverkliga det samhällssystem som jag tror du och jag är överens om är det ideala. Men vi måste ju börja i någon ända, och en ända att börja i är att påverka allmänna opinionen – vilket du har gjort med dina kolumner i Metro. Det är tidsödande nog att försöka vända den allmänna opinionen (om inte annat, så därför att denna ”allmänna opinion” är summan av vad ett otal enskilda individer tänker eller låter bli att tänka), men det kommer inte att gå ett dugg snabbare på riksdagskansliet – det kommer i själva verket att gå tio eller hundra gånger långsam­mare.

Vill du ha ett varnande exempel så tänk på Alan Greenspan. I sin gröna ungdom var Greenspan en varm anhängare av guldmyntfot. Idag är han centralbankschef, och vilken position är bättre om man vill ”förändra systemet inifrån”? Har vi guldmyntfot idag? Visst inte. Det enda vi har är en Alan Greenspan som vi inte längre känner igen – en ”modererad” Alan Greenspan.

För all del: ingen skulle vara gladare än jag om du kunde bevisa i praktisk handling att jag har fel och att du verkligen revolutionerar Moderata Samlingspartiet inifrån. Jag tror bara att chanserna är infinitesimala.

God vilja?

Sven Rydenfelt skrev en i stort sett utmärkt Brännpunktsartikel i SvD 31 juli 00 som handlade om hyresregleringar och det faktum att de skapar den bostadsbrist som de påstås vara ”boten” mot. Han avslutade den med att säga att hyresregleringarnas anhängare är ”sprickfärdiga av god vilja. Men god vilja parad med okunnighet om ekonomins lagar har alltid varit en farlig blandning.” Följande replik skickades till SvD:s webbdebattsida. (Jag fick inga mothugg mot repliken.)

Jag håller naturligtvis med Sven Rydenfelt. Men vad som aldrig upphör att förvåna (och uppröra) mig är att förnuftiga ekonomer som Rydenfelt tillerkänner socialistiska planhushållare ”god vilja”. Han är inte ensam om det. Ett typexempel är Hayek. Och t.o.m. Mises, den bäste av det gångna århundradets ekonomer, faller i samma fälla.

Det har aldrig funnits något som hindrat planhushållarna från att sätta sig in i nationalekonomins funda­menta, och inget som hindrat dem från att studera riktiga ekonomer, från Adam Smith fram till George Reis­man, hellre än charlataner som Keynes. Deras okunnighet är självförvållad. Att gå omkring med ögonbindel är inte något utslag av ”godhet”; än mindre då att sätta samma sorts ögonbindlar på sina medmänniskor. Med risk för att utsättas för anklagelsen att jag ”demoniserar” motståndaren skulle jag hellre vilja kalla detta för ont.

Och inte heller ska man tro på sådana människors förmenta ”goda avsikter”. Viljan att styra och ställa med andra människors liv är inte ”god”. Den är helt enkelt ett utslag av maktlystnad. Och maktlystnad är ond.

Sven Rydenfelt får ursäkta om jag klankar på en i övrigt utmärkt artikel. Men det ligger en stor fara i att ge planhushållarna ett sådant här medgivande, på samma sätt som det lär vara farligt att ge djävulen lillfingret. Lillfingret är allt han ber om! Och allt socialisterna egentligen vill ha av oss är det där lilla medgivandet att av­sikterna (eller ”visionen” eller ”drömmen”, som de ibland kallar det) är goda. För då kan vi inte längre effektivt protestera mot de medel de använder sig av för att förverkliga den där ”visionen”, antingen medlen nu är hyres­regleringar eller konfiskatoriska skatter eller tvångsarbetsläger.

Mises och Hayek brukade säga att socialism och liberalism har samma slutmål och att enda skillnaden är att socialismen använder sig av ”kontraproduktiva” medel (och jag förmodar att detta också är Rydenfeldts inställ­ning). Det vänligaste jag kan säga är att en sådan inställning är mer än lovligt naiv. (Ayn Rand visste bättre!)

Nej, planhushållarna vill inte alls ha ”billiga bostäder”. Allt de vill ha är undermåliga bostäder, bebodda av underdåniga undersåtar.

Och det bästa svar man kan ge dem är fortfarande det som en gång gavs av Patrick Henry: ”Ge oss frihet, eller ge oss döden!”

31 juli 2000

Ekonomiska sanktioner

En Brännpunktsartikel 28 aug. 00, signerad Aleksander Gabelic och Kent Härstedt, tog upp de ekonomiska sanktionerna mot Irak och det lidande de åsamkar.

Anders Åslund skrev en kolumn på SvD:s ledarsida för några veckor sedan, där han hävdade att ekonomiska sanktioner inte drabbar dem det är meningen att de ska drabba; de drabbar alltid oskyldiga. Hans huvud­exempel var sanktionerna mot Jugoslavien, som gör det svårt eller omöjligt för de jugoslaviska småföretagarna att verka men i själva verket stärker Milosevic maktställning. Han tog också upp sanktionerna mot Irak och handelsblockaden mot Cuba; den blockaden har existerat i decennier, och decennium in och decennium ut sit­ter också Fidel Castro kvar vid makten.

Politiska sanktioner är en sak. Folk som Saddam och Castro och Milosevic borde frysas ut ur den interna­tionella gemenskapen och om möjligt fångas in och ställas till rätta för sina illgärningar (förslagsvis, för symbo­lismens skull, i Nürnberg). Det finns ingen anledning att bedriva diplomati med dem: det innebär att man ger dem ett erkännande de inte förtjänar: att de är vanliga civiliserade politiker, sådana som man till nöds kan ”göra affärer” med. Men sanktioner som bara förstärker deras ställning inom landet och dessutom drabbar oskyldiga offer?

Glöm inte heller att Irak var militärt besegrat vid slutet av Gulfkriget. Det hade säkert inte varit alltför svårt för västmakterna att fullfölja med en markinvasion och störta Saddams regim. Men det gjorde man inte. Var­för? President Bush yttrade, om jag inte helt missminner mig, att det inte alls var meningen med Gulfkriget att störta Saddam. Vad i all världen var då meningen? Det kan ju inte betyda annat än att detta krig var ett full­komligt bortkastat krig. OK, Kuwait befriades. Alltid något. Men vem som helst borde väl ha begripit att så länge Saddam och hans hejdukar sitter kvar vid makten, kommer liknande situationer bara att upprepas och upprepas. Det första Saddam gjorde när Gulfkriget var över var ju att återuppta förföljelsen av Iraks kurder. Och allt som har hänt sedan Gulfkrigets slut är att Saddam lekt katt och råtta med oss.

Men – vad kan man vänta sig i en värld där pragmatismen råder?

29 augusti 2000

Jag fick en kort replik på detta inlägg som gick ut på att FN inte hade gett något mandat att avsätta Saddam och dessutom hävdade att alla krig ”per definition” är bortkastade. Jag tror inte att personen som replikerade hade läst och reflekterat särskilt noga, men jag svarade i alla fall som följer:

Nej, det är klart att det inte ingick i FN:s mandat att avsätta Saddam. FN är en fackförening för diktatorer[10]. En sådan fackförening kan ju inte gärna ge mandat att avsätta en diktator.

Världens fria eller halvfria nationer borde alla gå ur FN. Högkvarteret kan sedan omlokaliseras till Havanna (eller rentav till Bagdad). Det är en skandal att en sådan organisation ska få hålla till i New York.

Jag kan inte heller hålla med om att alla krig är bortkastade. Andra världskriget slutade med att Hitlers och Mussolinis diktaturer krossades. Det hade förvisso varit bättre om också Stalins diktatur hade krossats. Men helt bortkastat var det inte.

Och vad tror ni hade hänt om segrarmakterna i Andra världskriget inte hade haft ”mandat” att avsätta Hit­ler, bara att jaga honom tillbaka in i Tyskland? Det hade blivit samma katt-och-råtta-lek som Saddam och Mi­losevic idag bedriver med oss.

Statens våldsmonopol

Detta är ett svar på ett ganska vettigt inlägg på SvD:s nätdebattsida om varför staten ska ha ett våldsmonopol.

Jag håller i stort sett med Leif Eriksson, men jag skulle vilja nämna det grundläggande skälet till att staten måste ha ett våldsmonopol.

Marknaden handlar om utbyte av varor och/eller tjänster, och det går att konkurrera på marknaden genom att erbjuda bättre och/eller billigare varor och/eller tjänster. Men våld är ingen vara eller tjänst. ”Konkurrens” när det gäller våldsutövning kan bara betyda en sak: gängkrig eller inbördeskrig.

Den bästa utredningen av detta finns i Ayn Rands uppsats ”Statens natur” som finns med både i Kapitalis­men: det okända idealet och Själviskhetens dygd. (Båda dessa böcker finns översatta till svenska; den senare tyvärr än så länge bara i ett enda exemplar, och det ligger hemma hos mig.)

Och en sak till: om det fanns ”konkurrerande stater” skulle det också finnas ”konkurrerande domstolar”, och var och en av dessa domstolar skulle behöva ha sin egen lagstiftning, vilket skulle leda till en helt omöjlig situation. Jag har skrivit en uppsats om detta som finns att läsa i tidskriften Nattväktaren, årg. 3, nr 6.

”Extrema nyliberaler” eller som de också kallas ”anarkokapitalister” kan inte begripa dessa tämligen enkla sammanhang. Det beror på att de är dumma i huvudet.

22 augusti 2000

Leif Eriksson besökte min hemsida, fann den ambitiös och uppskattade tydligen mina Tännsjöartiklar.

Till frågan om invandringen berikar vår kultur eller ej

Det finns en debattör på nätet som skriver satirer under falsk och stulen identitet, vanligen någon känd vänsterdebattörs namn. Hen­nes vanligaste falska identitet är ”Ingrid Mårtensson”. Hon specialiserar sig på att driva grovt med vissa av de floskler politiker och samhällsdebattörer hasplar ur sig. Första gången man läser henne är hon rätt rolig; sedan tröttnar man. Hon är dessutom uppenbart invandrarfientlig. Jag skrev och påpekade hennes falska identitet till SvD:s nätdebattsida. Jag fick en del invändningar från hennes ”fans”; det följande är ett bemötande:

Att skriva inlägg under falsk och stulen identitet är under alla förhållanden ett oskick som borde stävjas. ”Ingrid” skulle väl kunna lägga sig till med en skojig signatur i stället?

Att politiker talar (och tänker) i floskler är jag den förste att hålla med om. Men det är ju inte invandrarnas fel! (Och det begränsar sig sannerligen inte till invandrarfrågor.) Politikerna anser att språket är ett manipula­tionsredskap och att verkligheten är mottaglig för besvärjelser.

Så till frågan om invandringen berikar vår kultur eller ej. Jag gillar verklighetsanknytning, så låt mig tala av egen erfarenhet. De allra flesta invandrare jag kommer i kontakt med jobbar i restaurangbranschen. Och jag vill påstå att deras verksamhet berikar mitt liv. Jag gillar omväxling i kosthållet. Andra driver gatukök eller säljer frukt och grönsaker på torget eller jobbar som frisörer. Och ifjol fick jag en rotfyllning av en iransk tandläkare, och visst har det berikat mitt liv: att slippa tandvärk är inte det värsta man kan råka ut för. Somliga invandrare har jag träffat på i hemtjänsten under min mors sista levnadsår, och de var inte ett dugg sämre än sina svenska kolleger.

Nu betyder väl detta att jag mest har kontakt med den bästa sortens invandrare, de som arbetar och gör rätt för sig. Jag har väl också mest kontakt med den bästa sortens svenskar, för den delen. Att somliga invandrare är brottsliga är jag väl medveten om. Den rimliga lösningen på det problemet är att visa ut dem som begår brott och låta de andra stanna och arbeta och berika både oss och sig själva. Och med tanke på att detta senare var vad själva Brännpunktsartikeln gick ut på är kritiken och satiren mot den tämligen malplacerad. Problemet här är ju inte invandringen som sådan utan den allmänna släpphäntheten mot all brottslighet, invandrarrelaterad eller ej.

Så ett ord om missbruket av statistik. Invandrare är överrepresenterade i fråga om vissa typer av brott. Främlingsfiender skjuter gärna in sig på gruppvåldtäkter, eftersom det är ett ovanligt avskyvärt brott. Men när det gäller dessa är män kraftigt överrepresenterade i förhållande till kvinnor. Vore det inte logiskt att gå på en militant feministisk linje här och se till att vi får färre män i samhället? Eller åtminstone att männen blir or­dentligt kastrerade? Man måste ju straffa och skuldbelägga hela gruppen ifall den innehåller ett enda rötägg, eller hur? Det är väl det kollektivismen går ut på?

Gör också gärna ett studiebesök utanför närmaste systembolag. Hur många A-lagare är somalier eller kosovoalbaner? De allra flesta är svenskar (med ett visst inslag av finnar, men det är ju inte i första hand finnar som främlingsfienderna vill kasta ut). Den statistiken talar väl sitt tydliga språk? Invandring främjar folknykterh­eten!

Vad har nu allt detta med ”Ingrids” satir att göra? Ja, vad går den ut på? Om jag pekar på en invandrad krö­gare och säger att han berikar mitt liv, då pekar ”Ingrid” på gruppvåldtäktsmän som kanske inte ens är släkt med eller landsmän till min krögare, och försöker insinuera att jag ”bortser” från dem. Men pekar jag på en kvinna och säger att hon är vackrast i världen, blir hon väl inte fulare av att det också finns kvinnor som ser fullständigt gräsliga ut?

Har någon någonsin hört talas om individualism?

30 augusti 2000

Jag fick ett par svar på detta som missade ironin i mina exempel på missbruk av statistik. Somliga kan helt enkelt inte läsa samman­hängande text, om den sträcker sig över mer än stycke (eller rentav över mer än en mening).

Det följande hör till samma debattomgång. Jag klagade över att en debattör hotade med att slå en motdebattör på käften (för ett in­lägg som bara var halvt om halvt invandrarfientligt). Debattören klagade tillbaka och tyckte jag borde ha reagerat på motdebattörens påstådda rasism i stället, och ansåg f.ö. att det där med att slå honom på käften bara var legitimt självförsvar.

Jag är en hårt arbetande andre biträdande bibliotekarie och har inte tid att besvara vartenda nätinlägg jag lä­ser. Jag tyckte inte att inlägget i fråga var intressant nog att kommentera. Men eftersom sign. Jonas undrar över saken, och dessutom gör det i så vänlig och civiliserad ton, ska jag kosta på mig ett kort svar.

Min inställning är mycket enkel: om vi hade ett fritt samhälle skulle det inte finnas någon gräns för hur många invandrare eller flyktingar vi skulle kunna ta emot, och det skulle betyda mindre om de var hög- eller lågutbildade. Vi skulle alla vinna på invandringen. Att invandringen idag är ett problem beror på att vårt sam­hälle inte är fritt nog.

Vad beträffar idén att flyktingar kommer hit ”bara för att få bidrag” anser jag att den är befängd. Män­niskor lämnar sina hemländer därför att de har det för djävligt där. När de sedan kommer hit upptäcker de att det enda de kan göra är att söka bidrag. Vår genomreglerade, socialiserade arbetsmarknad är stängd för dem. (Det kan finnas enstaka undantag: parasiter kan existera bland invandrare likaväl som bland helyllesvenskar. Men regeln är att vårt samhälle gör det svårt att leva annat än som bidragstagare.)

Om någon vill veta mer om vad jag anser om detta går det bra att besöka min hemsida, www.nattvakt.com, och klicka sig fram till artikeln ”Liknelsen om de (o)barmhärtiga assyrierna”.

Och om någon undrar varför fri invandring skulle vara bra i ett fritt samhälle men ett hopplöst problem i ett reglerat samhälle, kan jag rekommendera George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics, s. 362ff. (Jag skulle väl kunna ge en sammanfattning av resonemanget, men som sagt: jag är en hårt arbetande o.s.v.)

31 augusti 2000

Hets mot folkgrupp

En av Henrik Unnés cirkulärinsändare publicerades i Eskilstuna-Kuriren 16 aug. 00. Den gick ut på att lagen om ”hets mot folk­grupp” bör avskaffas eftersom den strider mot yttrandefriheten och kan bana väg för ytterligare inskränkningar. Jag sympatiserar i och för sig med intentionen i denna insändare, men jag kan inte helt hålla med, som framgår av följande:

Jag kan inte hålla med Henrik Unné om att lagen om ”hets mot folkgrupp” bör avskaffas. Däremot anser jag att innebörden av begreppet ”hets” borde kunna preciseras. Lagtexten menar att det är ”hets” om man uttalar sig ”ringaktande” om en folkgrupp. Men att bara uttala sig ”ringaktande” är knappast ett brott. Brottet ”hets mot folkgrupp” består i att ens uttalanden innehåller hot om våld.

När nazister hetsar mot judar, svarta och homosexuella uttalar de inte bara en förgriplig åsikt: de propagerar för sådana saker som raskrig och folkutrotning. (Inte sällan agerar de också i enlighet med sin propaganda.) Mot sådant inte bara behöver vi en lag: lagen borde också genomdrivas med större skärpa än vad som idag är fallet. (Någon kanske vill käbbla med mig om att det inte behövs just en lag mot ”hets mot folkgrupp” och att brottet redan täcks av begreppet ”olaga hot”. Men det ändrar inget i sak: det lagrummet borde också genom­drivas med större kraft än vad som idag sker.)

Vad gäller ”bolagsdirektörerna, kapitalisterna och de rika”: om vänstern hotar med blodig revolution eller att ”hänga kapitalisterna i lyktstolparna” – ja, då är det hets mot folkgrupp (eller olaga hot) och borde beivras. Men att bara ösa verbal dynga över dessa grupper, på det gängse socialistmaneret, det är obehagligt, det är ohe­derligt, det är svinaktigt, vad du vill; men något brott är det inte.

Dessutom måste jag säga att det stora problemet med ”bolagsdirektörerna, kapitalisterna och de rika” inte är att de rutinmässigt attackeras utan att de är så oförmögna att sätta sig till motvärn. Ta amerikanska injusti­tiedepartementets försök att krossa Microsoft som det allra senaste i en lång rad exempel. Bill Gates borde an­gripa antitrustlagstiftningen och berätta hur orättfärdig den är. I stället försöker han kompromissa och schackra med sina fiender.

Hur ofta har det hänt att en kapitalist har ställt sig upp och försvarat sin moraliska rätt till sin förmögen­het? Det enda fall jag på rak arm kan dra mig till minnes är Hank Rearden. Och det var inte ens i verkliga livet, utan i en roman.

Och om kapitalisterna inte vill försvara sig själva utan bara försöker ”hålla god min i elakt spel”, varför ska då vi andra försvara dem? Går de med på att låta sig mjölkas kan jag inte tycka annat än att det är rätt åt dem.

16 augusti 2000

Publicerad i EK 25 aug. 00. Eskilstuna-Kurirens insändarredaktion har återfallit till det gamla oskicket att smyga in tryckfel som helt förvanskar texten och sedan vägra ta in rättelse när jag påpekar felen. Jag blir förmodligen tvungen att bryta mot personuppgiftslagen och hänga ut dem på min hemsida för deras inkompetens och bristande publicistiska moral.

Närläsning m.m.

Det är i år 100 år sedan författaren Eyvind Johnsson föddes. Eyvind Johnsson är bl.a. känd för sitt kompromisslösa ställningstagande mot kommunismen, i en tid då medlöperi och ”staketgränsling” var vanligt förekommande. Mest känt är ett tal som han våren 1951 höll för Uppsalas studenter där han pläderade för anslutning till NATO och angrep ”tredje ståndpunkten”. De som kände sig träffade den gången går fortfarande omkring och känner ”obehag” inför detta tal, hellre än att spy över sina egna ungdomssynder. Med anled­ning av ett replikskifte i SvD som berörde detta skrev jag följande:

Hr litteraturprofessorn Lars Lönnroth borde tillämpa den litteraturvetenskapliga metod som kallas ”närläs­ning” och som består i att läsa vad som faktiskt står i texten. (Metoden är inte särskilt komplicerad. Själv lärde jag mig den i småskolan. Fast då kallades den ”innantilläsning”.)

I sin replik till Mårten Nilsson (SvD 18.8) påstår han att Sven Delblanc var en

utpräglad in­dividualist och tyrannhatare.

Men i samma inlägg som han besvarar citeras Delblanc som följer:

Människan i sig existerar inte, bara människan i samhället, danad och betvingad av sitt samhälle.

Detta uttalande representerar raka motsatsen till individualism och tyrannhat. Det representerar kollektivismens grundpremiss i all dess nakenhet.

Det må nu vara att Delblanc kanske ändrade uppfattning senare i livet (citatet är från 1971). Jag är ingen Delblancspecialist och vet det inte. Men det är inte vad Lönnroth skriver i sin replik; han menar i stället att vi ska låtsas som om det aldrig sagts. Och varför det? Därför att det är viktigt att bunta ihop honom med Eyvind Johnsson? Och varför det, i så fall? Mitt intryck är att Eyvind Johnsson var fullt kapabel att stå på sina egna ben, utan att ”danas och betvingas av sitt samhälle”.

Så var det också det andra Delblanccitatet som Nilsson presenterade:

Att kompromissa med kapitalismen är att uppslukas av kapitalismen. Jag ber er misstro kompromissernas väg.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Byt bara ut ordet ”kapitalism” mot ”socialism”.

22 augusti 2000

Hur bekämpa ”miljö”rörelsen?

De båda följande inläggen är med anledning av en Brännpunktsartikel som gick ut på att våra pensionspengar borde gå till fonder som engagerar sig för ”miljön”.

(i)

Ekonomen George Reisman har liknat miljörörelsen vid en boa constrictor som långsamt kramar livet ur sitt offer (i pamfletten Den giftiga miljörörelsen). Miljörörelsens agenda går ut på att strypa industrisamhället och driva oss tillbaka till tiden före den industriella revolutionen. Den har lyckats med att domptera politiker att acceptera denna agenda, och den är på god väg att också domptera näringslivet: det är t.ex. idag omöjligt att hitta en livsmedelsbutik att handla i som inte försöker skryta med sitt ”miljömedvetande”. Det är i det sammanhanget man ska se hrr Edmans och Malmers propå om att våra pensionspengar ska gå till samma civilisations- och människofientliga ändamål.

För vad är meningen med propån? Att vi som inte är villiga att krypa för miljörörelsen inte heller ska få någon pension?

Enda hoppet är i så fall att det ska finnas någon enstaka pensionsfond som har civilkurage nog att säga nej till miljörörelsen. Men det hoppet är nog inte så stort. Finns det t.ex. någon enda politiker, i något parti från höger till vänster, som har haft kurage att säga nej till Agenda 21?

6 juni 2000

(ii)

Det kan väl diskuteras om ”konspiration” är det rätta ordet att beskriva ”miljö”rörelsens domptering av oss. Vad som förtjänar att lyftas fram är hur små chanser vi har att bekämpa den. Hur ska en enskild person kunna ta upp kampen med en organisation som Förenta Nationerna?

Ett exempel: för några år sedan damp det ner en broschyr i min brevlåda om min hemkommuns ”Agenda 21”-program. Utöver det relativt harmlösa talet om att sortera sopor så att batterier hamnar för sig, glas för sig och papper för sig (vilket jag inte direkt har något emot, även om jag inte betraktar det som en ödesfråga för mänskligheten) innehöll det också saker som direkt pekar ned i miljörörelsens mörka hjärta: ett stycke författat av en centerpartist om hur mycket bättre det var före den industriella revolutionen, och en dikt citerad av en vänsterpartist om hur mycket bättre det skulle vara för fiskarna i havet om mänskligheten utrotades.

Det här skickas ut i glättat fyrfärgstryck och distribueras i alla brevlådor i kommunen (och det är säkert li­kadant i alla andra kommuner också), alltihop bekostat av skattebetalarna. Och om jag vill skriva en replik då? Inte bara måste jag kopiera upp den på egen bekostnad; jag måste också vara min egen brevbärare och själv lägga den i varenda brevlåda. (Vore jag arbetslös skulle jag kanske klara av det sistnämnda. Men nu är jag inte arbetslös. Och jag är inte heller miljonär.)

Kommunen skickar också gratis (d.v.s. på skattebetalarnas bekostnad) ut små lappar att sätta på brevlådan med texten: ”Ingen reklam – men gärna samhällsinformation, tack!” Vill man inte ha den sortens förljugna samhällsinformation får man allt skriva sin egen lapp. Och frågan är väl om den i så fall kommer att respekte­ras?

7 juni 2000

Rädda myggen!

Ett par orter i Uppland och Gästrikland har i sommar drabbats av en myggplåga som är sådan att människor inte ens kan vistas utomhus utan skyddsnät för ansiktet. Det har gått så långt att man t.o.m. överväger att ge dispens för användande av normalt otillåtna bekämpningsmedel.

Är inte detta ett gyllene tillfälle för alla er som värnar om djurens rättigheter och alla djurs lika värde? Åk till Tärnsjö eller Österfärnebo och demonstrera för myggen! Gör allt ni kan, inom eller utom lagens råmärken, för att sabotera det planerade massmordet på mygg! (De sedvanliga rånarluvorna lär komma väl till pass.)

Tar ni inte detta tillfälle i akt, ja då måste vi ju tro att även ni håller människor förmer än mygg, och att pratet om att djur är lika mycket värda som människor bara var tomt prat.

Eller?

16 augusti 2000

Publicerad i SvD 29 aug. 00. Jag skickade den till DN:s insändarsida också, men där är det djur”rätts”aktivisterna som har fri lekstuga, inte jag.

Rättigheter och ”rättigheter”

Det här inlägget är ganska exakt ett år gammalt, men när det var aktuellt hade jag inte plats för det, och sedan har det fallit i glömska. Det skrevs med anledning av en debattartikel i Arbetet Nyheterna. (Johan Norberg hade just kommit ut med en bok om mänskliga rättigheter.) Jag har inte sett det publicerat, men jag läser inte Arbetet Nyheterna regelbundet. Och jag är naturligtvis väldigt angelä­gen om att visa att jag inte alltid uttalar mig kränkande om Johan Norberg. När han har rätt tar jag honom i försvar.

Johan Norberg har dragit på sig kritik för att han påpekat att de parasitära ”välfärds”rättigheterna inte är några genuina mänskliga rättigheter. Norberg kan förhoppningsvis svara för sig själv, men ska han verkligen behöva stå alldeles ensam mot de etablerade samhällsdebattörernas samlade hyckleri? Hans kritiker har haft den infama fräckheten att hävda att han måste ha fel eftersom våra rättigheter utgör en enhet.

Visst utgör de genuina mänskliga rättigheterna en enhet – eftersom de alla emanerar ur varje enskild män­niskas rätt till sitt eget liv. Och utan äganderätt är den påstådda rätten till liv en chimär. Naturen tillåter oss inte att leva utan att arbeta för vårt livsuppehälle, och den som inte får behålla frukterna av sitt arbete är ipso facto en slav: hon arbetar inte längre för att uppehålla sitt eget liv utan för att uppehålla någon annans liv, som i sin tur arbetar för att uppehålla någon tredjes – en kedja som inte tar slut förrän arbetets frukter hamnar i hän­derna på någon som inte arbetar alls. Detta är definitionsmässigt parasitism.

Om genuina mänskliga rättigheter erkändes och människorna tilläts arbeta och behålla frukterna av sitt ar­bete, skulle fattigdom och nöd snart vara ett minne blott – inte över en natt men på ett par generationers sikt. Någon parasitär välfärds”rätt” till vad andra arbetat ihop behövs inte. Vad som behövs är rätten till frihet – vil­ket vill säga så mycket som att alla hinder för att arbeta för sitt levebröd (och därefter för sin lyxkonsumtion) undanröjs.

Om välfärds”rättigheternas” apologeter vore intresserade av välfärd skulle de rätt snabbt inse detta och an­sluta sig till Norbergs rabiata ”ny”liberalism. Men det är inte någon sådan önskan som driver dem. Deras dik­tan och traktan är att bedriva välgörenhet med andras pengar. Varför välgörenhet? För att kvalificera sig för him­melriket, får man förmoda. Varför med andras pengar? Jo: för att kunna göra det med egna pengar skulle de först vara tvungna att arbeta ihop en förmögenhet, och då skulle de behöva bli rika, och de rika kommer som bekant aldrig in i himmelriket. För att inte tala om hur mycket enklare det är att ta från andra än att själv jobba upp sig och bli rik. Lika enkelt som att nalla ut syltburken! Så länge ingen genomskådar vad man sysslar med och sätter sig till motvärn, vill säga.

Om våra rättigheter ska vara en enhet får de ju inte stå i strid mot varandra. En ”rättighet” som fordrar att någons äganderätt kränks, eller ens naggas i kanten, är ingen rättighet.

Och det finns faktiskt inget förbud mot att skänka sin samlade förmögenhet eller sin sista skärv åt de fattiga. Om våra välfärdshycklare gjorde detta skulle det inte utrota fattigdomen; det skulle bara öka antalet fattiga –eftersom välfärdshycklarna själva därefter skulle vara hänvisade till allmosor. Men det skulle i varje fall visa på en gnutta logik och hederlighet.

12 september 1999

De rikas sak är vår

Också det här inlägget är gammalt men har fått stå över p.g.a. platsbrist.

Jag saxar ur Hugo Hegelands insändare:

Liksom många äldre som passerat 75-årsgränsen har även jag drabbats av grå starr, dock blott på ett öga. Eftersom synen på det andra ögat är god, är väntetiden på operation i Göteborg omkring två år. Går jag till privatsjukvården är väntetiden blott en månad, men då får jag betala 13 800 kronor för operationen. Det gör jag gärna.

Det betyder att jag betalar 19 kronor per dag för att slippa vänta i 730 dagar på operationen […]

Nu säger statsministern att människovärde är viktigare än penningvärde. Men vad hjälper det om du inte har några pengar? Det är ju tvärtom så att till följd av politikernas oförmåga att klara sjukvården på ett tillfredsställande sätt, tros våra höga skatter, som pengar verkligen har fått ett värde i vården. […]

Hugo Hegeland berättar i DN 12.11 att han gärna be­talat 13 800 kr för en privat gråstarrsoperation hellre än att stå två år i kö.

Det är värt att notera att prof. Hegeland faktiskt kortat ned kön till starroperationer med en person. Och av detta kan vi dra slutsatsen att om det funnes fler personer i vårt samhälle som hade råd att operera sig privat, skulle också köerna i den vanliga, offentliga sjukvården krympa, och även vi som är för fattiga för att gå till en privat klinik skulle vinna på det.

En fåfäng vädjan därför till våra politiker: låt fler få be­hålla mer av sina pengar! Ge människor en chans att bli rika! Alla vinner på det, även vi som är fattiga.

24 november 1999

Ej publicerat. Jag skickade en kopia till prof. Hegeland (tillsammans med min uppsats Varför behöver vi George Reisman? – Hegeland är som be­kant nationalekonom). Han tycks ha upp­skattat det, för jag fick en av hans egna böcker i julklapp av honom.

PS. Det är lätt att generalisera den iakttagelse jag gör i min insändare. T.ex.: låt oss anta att endast de ”välbeställda” har råd att sätta sina barn i privatskola. I så fall avlastar privatskolorna trycket på de offentliga skolorna, och mer så ju fler välbeställda det finns. Eller att endast de ”välbeställda” har råd med privata pen­sionsförsäkringar: det skulle ändå avlasta trycket på det offentliga pensionssystem vi fattiga har att lita till.

Den främsta fördelen med att sänka skatterna för de rika är nu inte att ge dem råd att betala sina egna starroperationer eller sätta sina barn i privatskola (även om det är viktigt nog). Den främsta fördelen är att det främjar kapitalacku­mulationen och därmed ökar tillväxten och ger fler arbetstillfällen. Med större tillväxt blir det möjligt att gradvis sänka skattetrycket och krympa den offentliga sektorn (om nu den politiska viljan att göra detta finns, förstås). Det går att avveckla välfärdsstaten, om vi bara vill. (Se Reisman, Capitalism, s. 308ff.)

Som man sår får man skörda

Följande inlägg finns också att läsa på Filip Björners hemsida.[11] Det är ett svar till en ung (och något pratsjuk) utilitarist som inte kan se något större fel på Torbjörn Tännsjö. Jag har ersatt hans namn med initialer nedan, eftersom det inte i förs­ta hand är honom personligen jag vill åt: det jag skriver här är tillämpligt på var och en som på minsta vis sympatiserar med Tännsjö och på var och en som inte har vett och/eller kurage att sätta sig till motvärn.

Torbjörn Tännsjö har aldrig någonsin stuckit under stol med sin uppfattning att oskyldiga människor bör tas av daga: tvärtom försitter han aldrig en chans att göra denna sin uppfattning känd. Det finns därför inte någon ursäkt för normalt läskunniga människor som följer med i debatten att vara okunniga om saken, och allra minst då för Tännsjös egna elever. Jag skulle därför vilja uppmana VC att faktiskt läsa mina artiklar i detta ämne (som ju Filip faktiskt lagt en länk till), och gärna också (om det inte är alltför mycket jobb) de uppsatser, tidningsartiklar och intervjuer jag refererar till, så att han kan förvissa sig om att jag inte felciterat eller vantol­kat Tännsjö.

Somliga av Tännsjös idéer kan förefalla så absurda att de aldrig skulle kunna bli förverkligade – som t.ex. förslaget om att inrätta ett lotteri för att avgöra vilka oskyldiga som ska dödas och slaktas för att skaffa fram organ till transplantationer. Men människor har tiderna igenom agerat efter idéer som varit just så absurda. Allt som behövs är att människor kommer till övertygelsen att någon viss grymhet skulle vara till gagn för något på­stått ”högre gott”. En gång i tiden rådde t.ex. uppfattningen att somliga kvinnor har intimt umgänge med Djä­vulen, och att de därför, ”för sin själs frälsning”, måste brännas på bål. För inte alltför länge sedan fanns det gott om människor som trodde på en gigantisk judisk världskonspiration och ansåg att enda sättet att komma tillrätta med denna konspiration var att gasa ihjäl så många judar som möjligt. Människor dog för dessa absur­diteters skull. Det kan hända igen.

VC kommer förmodligen, liksom de flesta av oss, någon gång att bli gammal och ha barn och barnbarn. Och en dag kanske några läkare, uppfostrade i Tännsjös medicinska etik, tar ett av VC:s egna barnbarn, söver ner det och plockar ut vartenda organ ur dess kropp, därför att det finns människor, likaledes uppfostrade i Tänn­sjös anda, som finner det etiskt acceptabelt att leva med ett mördat barns organ i sin kropp. Den dagen ska inte VC komma och säga att han inte blivit varnad! Och jag för min del kommer inte (om jag fortfarande lever den dagen) att sända en enda tanke av medömkan till VC. Han har sig själv att skylla!

Men kanske detta skräckscenario aldrig blir verklighet? Vem förtjänst är då det? Det lilla fåtal människors förtjänst som från början hade vett och moral nog att sätta sig till motvärn mot Tännsjös idéer och bekämpa dem. Men vi kommer nog inte att få något tack för det, och det gör mig arg och bitter.

Nästan den ende som tar strid mot Tännsjö är Alf Svensson. Men vi kan väl inte lämna uppgiften att bekämpa honom åt de kristna? Jag ser för all del då och då sarkastiska kommentarer om Tännsjös bisarraste idéer i pressen, men dessa kommentatorer tycks betrakta honom som en relativt oförarglig kuf. Men med det inflytande han har som lärare åt ungdomen är han långt ifrån ofarlig, och – det förtjänar att upprepas – att en man med sådana idéer har så stort inflytande är ett tecken på en allvarlig moralisk kris. Hot mot våra liv bör tas på större allvar! (Lars Gyllensten lär ha skrivit en allvarlig uppgörelse med Tännsjö, men den har jag tyvärr inte läst.)

Tur eller skicklighet?

Också det här inlägget finns att läsa på Filips hemsida. Filip har skrivit en artikel som heter ”Det goda kan det aldrig bli för mycket av!” En person invände att vissa människor kan ha ”för mycket tur” och att detta kan få dem att se ned på sina medmän­niskor och få dem att brista i ”förståelse och tolerans”. (Jag fick ett svar på mitt inlägg, men det var enbart gapigt.)

Människor som har så mycket tur finns helt enkelt inte! Inte i verkliga livet, bara hos Walt Disney: jag tän­ker på Kalle Ankas kusin Alexander Lukas, som alltid retar gallfeber på Kalle genom att alltid vara den som har turen på sin sida (om båda får se en slant på gatan, är det Alexander som får fatt i slanten, om de går på trottoaren tillsammans och en blomkruka ramlar ner, är det alltid Kalle som får blomkrukan i huvudet, etc., etc.). Tur är en ytterst marginell faktor i den mänskliga tillvaron och aldrig livsavgörande. De som är sport­intresserade vet att sådant som stolpskott i fotboll, kantbollar i pingis eller nätrullare i tennis är saker som alltid jämnar ut sig i det långa loppet.

Om jag skulle vinna tillräckligt mycket på lotteri för att bli ekonomiskt oberoende och kunna göra vad jag själv vill utan bekymmer för brödfödan, skulle det vara tur. Men om jag sedan uträttar stordåd för dessa pengar eller lever upp dem i sus och dus beror helt och hållet på mig själv och har inte ett dyft med ”tur” att göra. Den där lotterivinsten skulle vara till stor hjälp, men den skulle definitivt inte vara avgörande för vilken sorts män­niska jag är eller vad jag får uträttat här i livet.

Ett exempel ur verkliga livet: Charles Darwin kunde ägna all sin tid åt naturforskningar därför att han ärvt en förmögenhet som kanske inte var gigantisk men i alla fall gjorde honom ekonomiskt oberoende. Vilken tur för honom! Men väldigt många människor har tiderna igenom ärvt pengar utan att för den skull tillnärmelsevis uträtta vad Darwin uträttade. (Förresten hade Darwin otur också: under Beagleexpeditionen ådrog han sig en kronisk sjukdom som gjorde att han periodvis inte orkade arbeta alls.)

Vad skulle vara ett exempel på ”för mycket tur”? Jag har nämnt följande exempel förr, i annat sammanhang, men det tål att upprepas: för många år sedan visade TV en dokumentär, ”Spend, spend, spend!” som handlade om ett par i England som vann storkovan (åtskilliga miljoner pund) på måltipset. Efter ett par år var alla peng­arna borta och deras äktenskap hade dessutom havererat. För mycket tur? Eller en djäkla otur att pengarna bara försvann? Allt det här tjänar till att belysa är att somliga människor inte kan handskas med pengar oavsett hur mycket pengar Gud eller ödet eller slumpen skänker dem – och det beror fanimej på dem själva!

Å andra sidan finns det människor som lyckas oavsett vilka odds de har emot sig. Men det kanske beror just på att de inte sätter sig ned och väntar på lotterivinster!

Om jag verkligen ville hårdra det här med tur, skulle jag kunna säga att det är ren tur att jag överhuvudtaget existerar. Betänk att min tillkomst är resultatet av en spermiekapplöpning och att åtskilliga tusen spermier vid ett samlag tävlar om att nå fram till ägget, men bara en spermie når fram. Lägg därtill att det väl var en slump att mina föräldrar hade samlag just den kvällen och inte veckan innan eller veckan efter. Eller vilken lycklig till­fällighet som förde just mina föräldrar i varandras väg och att de blev tillräckligt förtjusta i varandra för att vilja bilda familj tillsammans. Lägg därtill att precis detsamma kan sägas om mina far- och morföräldrar, och sedan vidare tillbaka till de första människorna på jorden (eller ännu längre tillbaka, ifall vi bara accepterar Darwins teorier). Vilken tur att jag finns till! Sannolikheten för att just jag ska ha blivit född till världen är betydligt mindre än sannolikheten för den där lotterivinsten på åtskilliga miljoner! Snacka om tur!

Men inte ger mig denna makalösa tur anledning att se ned på mina medmänniskor? Var och en kan ju säga precis detsamma om sig själv. Och var och en som är åtminstone någotsånär tillfreds med sitt eget liv måste kalla det ”tur”; endast en djupt olycklig människa skulle ha anledning kalla det ”otur”.

Jag bör också påpeka ett grundläggande kunskapsteoretiskt misstag i CB:s kommentar. Alla teorier måste ha sin grund i iakttagna fakta, och induktion måste komma före deduktion. Det är kunskapsteoretiskt minst sagt riskabelt att spekulera utifrån påhittade exempel. Om det fanns en Alexander Lukas i verkligheten utanför Walt Disneys serier (vilket det inte gör, men om), skulle vi inte ha en aaaning om hurdan hans karaktär skulle vara, och om han skulle se ned på alla sina medmänniskor och vara likgiltig för deras problem och lidanden. Fantasi­världar är och förblir fantasivärldar.

PS. Jag kanske psykologiserar här, men jag misstänker att den person jag bemötte är en person som skyller sina egna misslyckanden och tillkortakommanden på otur. Fast det värsta (vilket jag tyvärr inte tog upp) är det här med att vi som har sån djäkla tur och alltid lyckas med allt vi företar oss (inklusive att skriva debattinlägg som inte enbart är ogenomtänkta och gapiga) brister i ”tolerans och förståelse”. Jag har sagt det förr: goda människor har inget behov av ”tolerans”. Goda människor har behov av rättvisa och av erkän­nande för vad de uträttat. Och de mindre goda har inget behov av ”tolerans” heller: de blir inte bättre av att tolereras. (Att de sedan djupt och innerligt känner ett sådant behov är en helt annan sak.)


Iakttagelser om Thomas av Aquino

(i)

Det tycks vara en sport bland somliga att försöka bevisa att Ayn Rand minsann inte alls var så originell i sitt tänkande som ”vi objektivister” går omkring och hävdar. (Jag har fått det intrycket genom att surfa en li­ten smula på Amazons hemsida.) Det här är förstås inget annat än ett gigantiskt ”halmdockeargument”: vem av oss har påstått att vartenda ord Ayn Rand sagt eller skrivit varit något som ingen någonsin sagt eller skrivit förut? Å andra sidan finns det åtskilligt hos henne som är helt nytt: hennes teori om begreppsbildning, hennes ”metaetik” (sambandet ”liv–värde” och allt som därtill hör), hennes teori om den fria viljans natur, och ett par (eller ett par hundra) saker till.

Om Ayn Rand påstod att de filosofer hon mest beundrade var Aristoteles och Thomas av Aquino, då ska vi väl inte bli förvånade om vi hittar en eller annan reminiscens av dessa tänkare i hennes verk?

Ayn Rand gjorde t.ex. distinktionen mellan ”motivation by love” och ”motivation by fear”. Det står om detta i OPAR, s. 338, och det resoneras en del om saken i Galts tal, ett resonemang som sammanfattas i satsen

It is not death that we wish to avoid, but life that we wish to live”. (S. 950 i min upplaga av Atlas.)

För att nu glädja alla som menar att Ayn Rands filosofi är ett enda stort plagiat och att det bara är tomt skryt att hon skulle vara så väldigt banbrytande och nydanande kan jag berätta att den här distinktionen är ”plankad” från Thomas av Aquino.

De följande citaten är ur Summa contra gentiles, bok 3, del 2 (som jag av en tillfällighet kom över i engelsk översättning i ett antikvariat i somras; av ren lättja ger jag citaten på engelska):

The will adheres to a thing, either because of love or because of fear, but not in the same way. For, if one clings to something be­cause of fear, he clings because of something else, for instance, to avoid an evil which threatens unless he clings to that thing. But, if one clings to a thing because of love, he does so for the sake of that thing. Now, what is valued for its own sake is of greater importance than what is for the sake of something else.

“A man has more desire for what he wills because of love than for what he wills because of fear only, for what he loves only from a motive of fear is called an object of mixed involuntariness. Such is the case of a man who wills to throw his merchandize into the sea because of fear.”

“It is a condition of virtue that the virtuous man must act with firmness and joy. But love is the chief producer of this result, for we do a thing firmly, and with joy, as a result of love.”

Nu är det här förstås ett led i ett resonemang som går ut på att vi ska älska Gud över allt annat, eftersom Gud och den lycka vi finner i Gud är själva slutmålet för all mänsklig strävan. Men om vi bortser från det reli­giösa, är ju det här riktigt bra.

Så kan väl också sägas att den här distinktionen inte är ”jointly exhaustive”. Somliga motiveras av ren för­störelselusta, av vad Ayn Rand kallade ”hat mot det goda för att det är det goda”. Och den identifikationen kan hon knappast ha hämtat från St. Thomas! Av vad jag läst hittills tror jag inte att Thomas ens kunde föreställa sig den sortens ren ondska; när han diskuterar ”synd” får jag intrycket att han menar att människor syndar ”därför att de inte begriper bättre”. (Om mina fortsatta thomistiska studier leder mig till andra slutsatser lovar jag att upplysa om det.)

(ii)

Jag har gjort en annan iakttagelse hos Thomas av Aquino som om möjligt är ännu intressantare. De följande citaten är ur en liten bok som heter De esse et essentia eller i engelsk översättning On Being and Essence. (Det är en av Thomas allra första skrifter, från omkring år 1256.) Återigen ger jag citaten på engelska:

[I]t is clear that the nature of man, considered absolutely, abstracts from every being but in such a way that it prescinds from no one of them. [“Prescind” betyder “bortse”.]

Och någon sida längre fram:

It remains, then, that human nature happens to have the character of species only through the being it has in the intellect. Hu­man being has being in the intellect abstracted from all individuating factors, and thus it has a uniform character with regard to all individual men outside the soul, being equally the likeness of all and leading to a knowledge of all insofar as they are men. Be­cause it has this relation to all individual men, the intellect discovers the notion of species and attributes it to the nature. This is why the Commentator [Averroes] says that it is the intellect that causes universality in things. Avicenna makes the same point.

Jaha, och vad det för intressant med det då?

De av er som är förtrogna med Ayn Rands begreppsteori (presenterad i Introduction to Objectivist Epistemology) känner till att vi bildar begrepp genom att observera att de gemensamma kännetecknen för de ting eller före­teelser (”existenter”) som faller under begreppet existerar i olika mått eller grad, och att vi bildar begreppet ge­nom att utelämna de specifika måtten, enligt principen att ”de relevanta måtten måste existera i någon kvanti­tet, men kan existera i vilken som helst kvantitet”. Detta betyder inte att dessa mått betraktas som icke-existe­rande; det betyder att ”mått existerar, men inte specificeras”. Det första citatet ovan visar att Thomas åtminstone var denna princip ”på spåret”: man ”abstraherar från allt varande”, men på ett sådant sätt att man ”inte bortser från något varande”. (Thomas nämner ingenting om mått; det är den väsentliga skillnaden.)

Ni känner kanske också till att Ayn Rand noterade en väsentlig skillnad mellan sin begreppsteori och Aris­toteles: Aristoteles menade att de väsentliga, definierande kännetecknen, ”essenserna”, existerade i tingen, att ”essenserna” var metafysiska; medan de enligt Ayn Rand är helt och hållet kunskapsteoretiska. T.ex.: det som för­enar alla olika bord och gör att vi kallar dem ”bord” är varken mer eller mindre verkligt än allt det som skiljer olika bord åt; det är vårt medvetande som bortser från det skiljaktiga och fokuserar på det som förenar; det finns ingen ”bordighet” fördold djupt inne i varje enskilt bord; ”bordigheten” är vad vi själva skapar när vi bil­dar begreppet ”bord”.

Ni finns det somliga Aristotelesforskare som menar att detta visserligen är den konventionella tolkningen av Aristoteles, att ”essenserna” skulle finnas någonstans inuti tingen, men att det finns sådant som tyder på att hans egen idé var bättre och mer ”objektivistisk” än så. (Ett par av dessa forskare, Alan Gotthelf och James G. Lennox, är väl bevandrade i objektivismen.) Och vad Thomas skriver i mitt andra citat ovan tyder på att han också var på samma linje: uttrycket ”har varande i intellektet” tyder i varje fall på det. Liksom uttrycket ”intellektet upptäcker idén om art och tillskriver det naturen”.

Nu kan det invändas att Thomas inte diskuterar begrepp och begreppsbildning som sådana här: han disku­terar bara ett specifikt begrepp: ”människan” eller ”människonaturen”, vad vi menar när vi kallar en människa för ”människa”. Men det han säger är lika tillämpligt på andra begrepp också.

Om Ayn Rand läst just detta och låtit sig inspireras av det kan vi bara spekulera om. Vi vet att hon läste Thomas, men om hon läst just denna korta avhandling vet jag inget om. (Thomas skrev kopiösa mängder under sitt alltför korta liv; jag får väl återkomma den dag jag läst allt han skrivit.)

Själva boken i engelsk översättning finns på Katolska bokhandeln på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm.


Om

av Rudyard Kipling

Detta var Ayn Rands favoritdikt. Jag hittade översättningen i SvD för någon tid sedan.

Om du kan stå, när alla andra svikta
och klandra dig, just för att du står rak,
om du kan tro på ditt, när alla andra rikta
sitt välbetänkta tvivel mot din sak,
om du kan vänta tåligt och försaka
och fast beljugen alltid vara sann
och hatad aldrig ge ditt hat tillbaka
och ändå inte yvas att du kan,

Om såsom drömmens herre du kan drömma
och tänka inte blott för tankens skull,
om nederlag och seger du kan glömma
som två bedragare av samma ull,
om du kan höra allt vad sant du sade
för skurkars vinningslust i lögn förbytt
och se förhärjat allt vari du lade
din själ, men börja bygga det på nytt,

Om du kan ta allt gott du hunnit samla
och satsa på ett enda tärningskast,
och börja om, när du sett allting ramla
och tiga stolt, fast smärtan stinger vasst,
om intill bristningsgränsen du kan plåga
din kropp och själ, tills all din kraft är slut,
och dock gå på med samma sega tåga,
som i det sista manar på: Håll ut!

Om du kan säga massan vad du känner
och ej för kungar stämma tonen ned,
om du står fri mot fiender och vänner,
om du är värd just vad man räknar med,
om var sekund i en minut kan fyllas
av dig med verk, som giltigt räknas ner,
– min son, som jordens konung skall du hyllas,
men du är ock en man, och det är mer.

Övers. Karl Asplund
i All världens lyrik, 1943,
urval Anders Österling


Ett par intressanta uttalanden om Nattväktaren:

Från en f.d. prenumerant:

Du tvekar inte att använda ett svavelosande språkbruk och sprida förolämp­ningar omkring dig. Det är synd att du är så bitter och arg, för när du ägnar dig åt att ordentligt syna och be­möta resonemang, som t.ex. i ”Rand vs. Popper” är du helt genialisk.

(Det är sant att jag är bitter och arg, bland mycket annat över människor som skriver och berättar för mig att “Rand vs. Popper” är genialisk men tydligen hemlighåller det för resten av mänskligheten.)

Från en fortsatt prenumerant:

Jag ser fram emot många svavelosande brandfacklor från din sida. Din totala brist på ”svensk inställsamhet” och ideologiskt samförstånd roar mig mycket.

(Det är nog inte värt att jag ändrar mitt språkbruk, när allt kommer omkring…)


[1]) Den bästa recension jag såg i dagspressen stod i Västerbottens-Kuriren och var signerad Ingemar Nordin. Men också den recensionen innehöll en förfärlig massa strunt. Nyliberalen hade faktiskt en riktigt bra recension, signerad Michael Lundholm. Också Contra hade en bra recension, signerad Henrik Unné. – AB Bibliotekstjänst, vars kortrecensioner biblioteken rättar sig efter vid sina bokinköp, hyrde in rektorn för Lunds universitet för att tömma en liten potta. Ju finare folk, desto finare rövhål, får man förmoda.

[2]) Eftersom Liedmans trick var det gamla vanliga – att bunta ihop Ayn Rand med Friedrich Nietzsche – skickade jag en fotokopia till Mattias Bengtsson av John Ridpaths uppsats om Nietzsche ur The Objectivist Forum – jag trodde han skulle ha nytta av lite intellektuell ammunition. Bortkastat porto.

[3]) Det finns fler påstådda beundrare av Ayn Rand som vägrar erkänna skriftseriens existens. Webbsidan Heureka drivs av personer som kallar sig ”randianska liberaler” och har en hel del lästips; men att Ayn Rand finns översatt till svenska är ett faktum man letar förgäves efter. I det här fallet vet jag med säkerhet att det beror på förakt för skriftseriens redaktion: två av Heurekas fyra redaktörer har klart och tydligt deklarerat att de inte vill ha med mig att göra; den ene därför att jag vägrar acceptera ”kelleyansk tolerationism”, den andre därför att jag vägrar acceptera ”sciabarriansk dialektik”. Dessa illustra gentlemän får väl tycka vad de vill om mig; det gör ju inte Ayn Rand mindre översatt till svenska. – ARI:s hemsida (som har en lista över översättningar till främmande språk) nämner inte heller något om översättningar till svenska – vad det nu kan bero på.

[4]) Rand versus Popper, avsnitt 2 i min utförliga replik till Michael Lundholm.

[5]) Det är nu inte heller så smakligt att proppa in Hayeks idéer i Ayn Rands hjärna, eller Ayn Rands idéer i Hayeks. En vild gissning från min sida är att Hayek själv inte skulle ha uppskattat det. Om Ayn Rand skulle uppskattat det eller ej framgår med all önskvärd tydlighet av hennes marginalanteckningar till Vägen till träldom i Ayn Rand’s Marginalia.

[6]) Det är förmodligen inte alla som känner till historien om hur det gick till när Ayn Rand tenterade för professor Losskij, så jag ska passa på att återge den.

Losskij var känd för att vara en sträng examinator som oftast underkände sina tentander första gången; dessutom ogillade han kvinnliga studenter. När Ayn Rand kom in för att tentera fick hon endast frågor om Platons filosofi, frågor som hon besvarade precist och opersonligt, utan att fälla något eget omdöme. Vid tentamens slut anmärkte Losskij ändå: ”Det verkar inte som om ni håller med om Platons filosofi?” ”Nej.” ”Säg mig varför.” ”Mina filosofiska uppfattningar ingår inte i filosofins historia. Men de kommer att göra det.” Varpå Losskij tog tentamensboken och skrev in betyget ”Väl godkänd.” (Historien återges i Barbara Brandens biografiska essä i Who is Ayn Rand och också i The Passion of Barbara Branden.) Detta är den höna Sciabarra försöker göra fjädrar av.

[7]) Man kan ha introspektiv kunskap också, d.v.s. kunskap om sina egna själstillstånd, sina egna mentala processer. Men en subjekti­vist kan inte vara särskilt bra på introspektion heller. Om han, bara för att ta ett exempel, önskar att han vore glad, tar denna önskan överhand över det faktum att han i själva verket är arg eller ledsen.

[8]) Jag är tillräckligt objektiv för att inse att jag kanske inte vet hela sanningen om detta. Men det lilla jag vet, det vet jag.

[9]) John-Henri Holmberg, Befria människan (1985).

[10]) Jag har plankat denna fras från Filip Björner.

[11]) Filip själv har i samma debatt skrivit ett längre inlägg om utilitarismen som jag gärna vill rekommendera, främst därför att det in­nehåller några skarpsynta iakttagelser om John Stuart Mill.