Årgång 3, nummer 4−5 (december 1999)

I stället för julbetraktelse

Julen är som bekant en urgammal hednisk högtid som firas av det enkla skälet att året vänder och vi går mot ljusare tider igen. Att Jesus skulle ha fötts just vid juletid finns det inget belägg för i evangelierna. Men när kristendomen slog igenom sågs det som lämpligt att också kristna sådana hög­tidsdagar som man ändå inte skulle kunna hindra någon från att fira, som t.ex. jul eller midsommar. Att förlägga Jesu födelse just till julen har också ett symbolvärde om man vill se Jesus som den som frälser oss ur synden eller ur ”själens mörka natt”.

Det klankas i vår tid åtskilligt över att vi glömt det verkliga julbudskapet och att julen blivit ”kom­mersialiserad”. Det raljanta påpekandet att vi nu­mera firar jul till åminnelse av Kalle Anka har ni säkert hört. Men kristendomen har som sagt inget monopol på denna högtid. Och om julen blivit kommersialiserad kan vi väl i stället säga att vi firar den till åminnelse av upplysningen och den indust­riella revolutionen, som verkligen innebar en histo­risk vändpunkt där en lång natt äntligen vänts till dag.

Kristendomens heliga skrift har precis kommit ut i nyöversättning. Inget ont i det: den som inte kan sin bibel vet inte heller mycket om det sam­hälle vi lever i, så präglat som det fortfarande är av den kristna traditionen. Det är lika viktigt för oss att kunna Bibeln som att veta vari Immanuel Kants ondska bestod – vet vi inte det, kan vi inte heller försvara oss mot den.

Med anledning av den nya bibelöversättningen skrev Mattias Svensson en kolumn, ”Jesu budskap en etik på sandlådenivå”, som publicerades i Metro 18 november 1999. På Metros nätsida fick denna kolumn ett rekordartat gensvar: över 400 svar un­der den vecka man har lov att skriva svar på en Metrokolumn. Många av svaren kom förstås från kristna som kände sig kränkta och sårade, eller sade sig vilja innesluta Mattias i sina böner (man ska ju ”be för dem som förföljer en”). Jag och några till tog chansen att lägga oss i debatten på förnuf­tets och upplysningens sida. Några av våra inlägg återges nedan.


Bibelns Gud är en mördargud: ja

av Filip Björner[1]

I sin oerhört angelägna kolumntext påpekar Mat­tias Svensson bl.a. att Bibelns Gud ”beordrar människooffer”, samt att: ”Gud begår själv god­tyckliga massmord”. Detta påpekande stämmer helt och hållet överens med innehållet i flera av Bi­belns mest vedertagna texter. Men det är inte ett faktum som brukar lyftas fram i debatten. Istället får man som oftast höra att Gud är barmhärtig och att han förbjöd människor att mörda varandra m.m. Hur går detta ihop?

Svensson har gett oss det rätta svaret på denna fråga. ”Jesu moral”, eller Bibelns etiska kärna, är en godtycklig pliktetik. Den handlar, med Svenssons ord ”…om godtyckliga diktat att följa, inte för vår egen skull, utan för att Gud säger det. Frågan ‘var­för?’ är i sig själv syndig. Att tänka över och själv värdera Jesu moralbud är syndigt. Moral är att lyda Gud, punkt.” Detta är en viktig insikt. Denna kun­skap medför att vi måste förkasta det falska på­ståendet om att Bibelns moralkodex värnar om mänskligt liv och egendom, vilket är en osanning som ofta hävdas av kristna personer, vare sig dessa råkar vara t.ex. socialister, konservativa eller ny­liberaler. Vi skall strax se hur osann denna skön­skrivning i själva verket är.

Det är förvisso en känd sak att det finns ett budord som förbjuder mord, samt ett annat bud som förbjuder stöld. Det som jag här och nu vill påpeka – och kontextuellt bevisa – är att dessa budord dels har en nominell betydelse, dels en reell betydelse. I vår nutida debatt fokuserar de kristna i regel på den nominella innebörden, medan de blundar för alla mordorgier i Bibeln, samt i kris­tendomens historia. Men det är tyvärr endast den reella innebörden som, när det kommer till kritan, är reell; den kan formuleras som följer:

  • Du skall icke på eget bevåg stjäla någon annan egendom än den som Gud beordrar dig att stjäla.
  • Du skall icke på eget bevåg mörda andra per­soner än alla dem som Gud beordrar dig att mörda.

Att detta faktiskt är den reella innebörden i buden framstår klart och tydligt, om vi undersöker den kontext vari de tio buden gavs. Som bekant klev den gamle Moses två gånger ned från berget med sina två stentavlor; för de första tavlorna för­störde han ju i ett vredesutbrott över att andra människor hade roat sig under hans frånvaro. På en av de krossade tavlorna stod budet: ”Du skall inte dräpa” (2. Mos. 20:13) Men se: det hindrade inte Gud och Moses tillsammans från att sätta igång ett regelrätt massmord. Mördade människor, ja det gjorde Moses och hans hantlangare även inom sin egen folkgrupp, på Herrens befallning:

Då nu Mose såg att folket var lössläppt, efter­som Aron, till skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa, ställde han sig i porten till lägret och ropade: ‘Var och en som hör Herren till må komma hit till mig.’ Då församlade sig alla Levis barn till honom. Och han sade till dem: ‘Så säger Herren, Israels Gud: Var och en må binda sitt svärd vid sin höft. Gå så genom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och dräp vem ni finner, även om det är broder eller vän eller släkting.’ Och Levis barn gjorde som Mose hade sagt. Och på den dagen föll av folket omkring 3 000 män. Och Mose sade: ‘Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag ta handfyllning till Herrens tjänst, för att väl­signelse i dag må komma över er.” (2. Mos. 32:25–29)

Efter massmordets fullbordande klev Moses återigen upp på ett berg (det må vara Sinai, eller något annat berg, för Bibeln innehåller olika upp­gifter om detta), och erhöll nya stentavlor.

Dessa ca. 3 000 civila människor mördades inom det egna och av Gud utvalda folket. Offren valdes delvis ut på måfå, i avsikt att skrämma de kvarlevande till att lyda Guds bud, inkl. budet om att de inte fick dräpa varandra (förutom just på or­der av Gud själv). Sådan är den kontext vari Gud/Moses/sagoberättarna skänkte världen sina lagbud. Detta är alltså den reella innebörden i det bibliska förbudet mot dråp. Det är därför ingen till­fällighet att inkvisitionen mördade människor, eller att nazistiska soldater på sina bältesspännen bar ett slagord om att Gud var med dem.

Den bibliska innebörden i begreppet ”egen­dom” är inte så mycket bättre. Det ser vi om vi lä­ser alla de bud som Herren via Moses på­dyvlade sina undersåtar. Det var nämligen inte en­bart de vittberömda tio små buden som det hand­lade om; för Herren behagade föreskriva sina un­dersåtar en mängd andra direktiv, som det krävdes flera bib­liska Moseböcker för att radda upp. Det är först när man läser denna detaljerade dynga av la­gar som man får grepp om hur det var tänkt att de tio mest kända reglerna skulle tillämpas.

De tio budorden finns i Andra Mosebokens tjugonde kapitel. Häri ingår också budet: ”Du skall inte stjäla.” (2. Mos. 20:15) Vad som i verklig­heten finns för någon person att stjäla är förstås det som någon annan person äger, dvs. egendom. Därför finns det kristna personer som än i denna dag hävdar att detta bud värnar om egendoms­rätten. Men: redan i det därpå följande kapitlet får vi veta något om vad som i Bibelns mening kan in­nefattas i begreppet ”egendom”; för så här lyder ett urval av Herrens bud:

”Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på det sjunde skall han friges utan lö­sen. Har han kommit ensam, så skall han friges en­sam. Var han gift, så skall hans hustru friges med honom. Har hans herre gett honom en hustru, och har denna fött honom söner eller döttrar, så skall hustrun och hennes barn tillhöra hennes herre, och endast mannen skall friges. Men om trälen säger: ‘Jag har min herre, min hustru och mina barn så kära, att jag inte vill friges’, då skall hans herre föra honom framför Gud och ställa honom vid dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans öra med en syl. Därefter må han vara hans träl för alltid.” (2. Mos. 20:2–6) Att barn kan födas till slavar, det är den ”egendomsrätt” som Guds vi­dare lagstiftning förespråkar, i direkt anslutning till de tio mera omtalade buden. Och hur materialis­tisk, totalt andefattig och antihumanistisk är inte denna bibelsyn i det följande budet: ”Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att den slagne dör under hans hand, så skall han straf­fas därför. Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han inte straffas, ty det var hans egna pengar.” (2. Mos. 20:20–21) Cynismen är tydlig; för slaven anses bokstavligt vara ”ägd” som en per­sons ”egna pengar”.

Att respekten för människoliv qua människoliv i Bibeln är noll och intet, framkommer alldeles kris­tallklart i bl.a. denna enkla gudagivna lag:

En trollkvinna skall du inte låta leva. (2. Mos. 22:18)

Guds lagstiftning är lång och detaljerad. I den Fjärde Moseboken får vi veta hur man skall be­handla kvinnor som blott är misstänkta för att vara otrogna. Den inhumana lagen benämns här av­slöjande korrekt som ”misstankelagen”. (4. Mos. 5:29) Den utmynnar, efter diverse tvångspåhitt mot den misstänkta kvinnan, i en fras som de­monstrerar könsolikheten inför lagen:

Så skall mannen vara fri från missgärning, men hustrun kommer att bära på missgärning. (4. Mos. 5:31)

Med ”egendom” i den bibliska kontext vari de tio buden gavs, menas i stort sett vilka materiella värden som helst, som någon gudstrogen person råkar besitta, inkl. slavar, deras barn och barnbarn, samt allt annat rövargods som de gudstrogna kunde erövra, stjäla och roffa åt sig.

(Parentetiskt omnämnt, så är det just här som vi finner det idéhistoriska ursprunget till Proud­hons vrickade idé att ”egendom är stöld”, som i sin tur gav upphov till ett av inslagen i den religion som kallas för marxism.)

Bibeln är, precis som Svensson hävdar, packad med primitiva och brutala moralkakor. Det enda jag kanske inte riktigt håller med Svensson om, är att den bibliska svadan skulle vara på en så hög moralisk nivå som den moral som spontant kan ut­vecklas i en sandlåda. Till det ligger det ändå allt för mycket av konsekvens och människofientliga baktankar i det bibliska svamlet. I Bibeln dyngas den ena människofientliga principen ovanpå den andra.

En av de många irrationella principer som vissa Bibeltexter förespråkar (hämtad ur den stora högen med osunda principer), är att nåd bör gå före rätt. Det är t.ex. den princip som ligger bakom den out­grundliga nåd som Gud, enligt läran om arvsynden, skall skänka till ett urval av syndiga människor. (Att denna princip motsägs av en primitiv hämnd­filosofi på andra ställen i Bibeln, förbättrar inte sa­ken. Sjuklig, missriktad ”barmhärtighet” kan ju inte bli bättre av att den då och då backas upp av ren brutalitet.) Den bibliska principen, att låta nåd gå före rätt, har tyvärr fått en viss genomslagskraft även i vårt sekulariserade samhälle. Kanske är det därför som en knarkare, efter att ha slagit en trev­lig, kvinnlig spärrvaktskollega till mig i ansiktet, samt blivit dömd för ytterligare 53 fall av miss­handel m.m. (siffran är tyvärr exakt, jag överdriver alltså inte), har frisläppts efter några månaders ”terapi”? Nu strövar han i alla fall ånyo omkring i tunnelbanan, och han kan när som helst på nytt gå in i människors hem och lemlästa dem han råkar möta där.

Min uppskattning av Svenssons kolumn inne­bär inte att jag vill legitimera honom som person, eftersom han är an­hängare av nyliberalism.

Bibelcitaten är ur 1917 års översättning.


Guds ondska och Torbjörn Tännsjös

(i)

Mattias Svenssons senaste kolumn träffade tydligen rätt i solar plexus, att döma av an­talet svar. Och det med all rätt. Den kristna mora­len ligger bakom det mesta av det elände som drabbat oss under de gångna två millennierna. Och ändå har Mattias bara skrapat på ytan (men vad mer kan man begära i en tidningskolumn?)

Låt mig nämna ett ”sammanträffande”. Två da­gar före Mattias kolumn, tisdagen den 16 novem­ber, publicerades ett inlägg av Torbjörn Tännsjö på DN:s debattsida under rubriken ”Inget stöd för kristen etik i Bibeln”. Tännsjö tog upp precis samma sak som Mattias, nämligen att Bibelns Gud begår de mest vedervärdiga illgärningar: begår massmord, ägnar sig åt etnisk rensning, gör ohygg­liga experiment med människorna för att pröva de­ras lydnad mot honom, etc. ad nauseam. Tännsjö, som har ett särskilt ont öga till Alf Svensson, ville med detta visa att Bibelns Gud inte alls ger stöd för Alf Svenssons och kristdemokraternas version av ”kristen etik”, utan i stället, precis som Tännsjö själv, är en ”pragmatisk utilitarist”.

Tännsjö har naturligtvis alldeles rätt!

Tännsjö har gjort sig känd för att decennium ut och decennium in plädera för en ren mördaretik. Det är därigenom som han kvalificerat sig till äm­betet som professor i praktisk filosofi vid Göte­borgs universitet, samtidigt som han lyckats bli den svenske yrkes”filosof” som flitigast blir publicerad både i dagspressen och i fackpressen. Hans senaste bidrag till mördaretiken, offentliggjort i en stort uppslagen artikel i SvD för någon månad sedan, är att man borde anordna ett lotteri där de som drar nitlotterna blir slaktade och deras organ tas tillvara för transplantationer. (Eftersom merparten av Met­ros läsare väl har en smula rudimentär mänsklig anständighet i kroppen, behöver jag knappast när­mare förklara varför en sådan idé är ondskefull.)

När solen skiner och fåglarna kvittrar och man är ute och promenerar med sin älskade och sin älskades älsklingsvovve, då kan man instämma i Johan Olof Wallins berömda psalmvers: ”När så mycket skönt i varje åder / av skapelsen och livet sig förråder / hur skön då måste icke själva källan vara / den evigt klara”. Men när man i stället be­tänker vad det är för sorts ”moral” som i århundra­den predikats från kyrkornas predikstolar, och som idag i stället predikas från professorspulpeten vid Göteborgs universitet och de mest prestigefulla dagstidningarnas kultur- och debattsidor, då måste man i stället konstatera att vi på alla håll och kan­ter är omgivna av ett hav av ondska, och att det jordiska paradiset är väldigt långt borta.

Så Mattias (och alla andra som förstår vad sa­ken gäller), ge inte upp! Fortsätt oförtrutet infor­mera om den ondska som har mage kalla sig ”moral”!

(ii)

Jag har fått höra [av Metros chefredaktör Sakari Pitkänen] att mitt förra inlägg ”gränsar till för­tal”, eftersom jag anklagar Tännsjö för att plädera för godtyckliga mord. Jag har skrivit en hel del om Tännsjös ondska, men jag har aldrig förtalat ho­nom; jag har bara refererat hans uppfattningar. Men folk tror helt enkelt inte att någon kan vara så ond, ens när han själv säger det. Låt mig därför ci­tera för er vad Tännsjö själv skriver i SvD 23 okto­ber 1999:

Men vad skulle man säga om man stötte på en kultur, där ett lotteri var upprättat, så att en och annan frisk människa, som förlorade lotteriet, smärtfritt dödades. Hans eller hennes organ gavs till behövande. För var och en som dödades kunde flera hjälpas till fortsatt liv.

I detta samhälle var risken att på detta sätt tvingas donera sina organ mindre än den är att i vårt samhälle dödas i en bilolycka. Och i detta samhälle skulle man vara säker på att om man behövde organ för transplanta­tionsändamål få tillgång till sådana.

Vi ryser inför exemplet och skulle inte vilja organi­sera vårt samhälle på det sättet. Denna vår avsky kan vara ett skäl för oss att låta bli att göra det. Vi är för blö­diga. Men vad skulle vi säga om ett samhälle som utan att tveka hade inrättat ett sådant lotteri? Vore det som att finna ett samhälle där kvinnlig omskärelse praktiseras och där vi skulle känna ett behov av att ingripa för att få stopp på eländet?

Nej, inte enligt den socialistiska moralen. Enligt denna moral skulle vi i själva verket ha anledning att gra­tulera medborgarna till deras förnuftiga lösning på prob­lemet med knapphet på organ.

Är det en överdrift att kalla detta en ”mördar­etik”?

Nota bene: Tännsjö skriver inte detta för att motbevisa den socialistiska moralen genom att visa att den leder till absurda och ondskefulla kon­sekvenser. Det är just den socialistiska moralen han pläderar för i sin artikel!

Torbjörn Tännsjös ondska är lika stor som Guds. Enda skillnaden är att Gud inte existerar och därför inte kan göra oss någon skada. Torbjörn Tännsjö existerar och kan skada oss.

Pitkänen skrev senare att det var ett misstag att alls publicera mitt första inlägg, eftersom man ”inte kunnat kolla fakta”. Man får innerligt hoppas att detta inte bara är munväder och att Pitkänen ger sig tid att kolla vad Tännsjö faktiskt skriver. Min samlade erfarenhet såväl av hr Pitkänen som av tid­ningsredaktörer i allmänhet talar dock för att det är mun­väder.


Den kristna ”kärlekens” reella innebörd

Jag måste nog svara på Tyrgils Saxlunds inlägg till denna diskussionsgrupp, för det Saxlund skriver pekar rätt ner i den kristna moralens djupaste av­grunder. Så följ med på färden ner i avgrunden!

Så här skriver Saxlund:

Mattias tycker inte om Jesus budskap. Och det står ho­nom fritt – naturligtvis. Mattias kritiserar Jesus för bud­skapet att man skall älska sina fiender. Ja, enligt Jesus skall man till och med älska Hitler och Stalin. Just det, det är faktiskt budskapet: vi skall älska alla människor, även de mest förhärdade brottslingarna. I detta ligger inte att vi skall älska deras gärningar eller handlingar. Det är först när vi kan älska människorna, men avsky de­ras handlingar som vi ser klarare på världen och oss själva. Med kärlek kan vi fördriva den ondska som finns potentiellt hos oss alla.

Samma resonemang har förts fram i debatten kring Lars Noréns pjäs Sju tre, mest explicit (om jag inte missminner mig) av Roger Fjellström. Vi ska älska Tony Olsson och hans nazistiska kamrater, oavsett deras nazistiska åsikter och oavsett deras faktiska gärningar. Och varför? Därför att vi måste skilja mellan personen och hans gärningar. Hur av­skyvärda gärningarna än är, måste vi älska perso­nen som utfört gärningarna.

Den första fråga man måste ställa sig är förstås: hur i all världen skiljer man mellan personen och hans gärningar? Vad är en person, om inte just summan av sina tankar, åsikter och gärningar? Och om personens tankar, åsikter och gärningar är allt­igenom onda (så som är fallet med t.ex. Adolf Hit­ler eller Tony Olsson), hur kan personen själv vara annat än alltigenom ond? Den där personen som vi ska älska, alla onda gärningar till trots, är en fiktiv person! En ren fantasiprodukt! (Eller ett ”noume­nalt själv”, om vi ska låna Immanuel Kants språk­bruk.) En enkel analogi för att göra det självklara ännu mer självklart: om vi går ut på krogen och får höra fyllsnack, då beror det väl på att den som snackar är full? Eller menar någon att personen själv är nykter, det är bara hans snack som är be­rusat?

Den andra fråga man måste ställa sig är hur det överhuvudtaget är möjligt att älska Hitler och Sta­lin efter Auschwitz och Gulag (eller Tony Olsson efter polismorden i Malexander). Det enda sättet att göra det är att bedöva sin egen moraliska sensi­bilitet. Man måste inta ståndpunkten att Ausch­witz, Gulag och Malexander är långt, långt borta, och att det enda som är nära och intimt är ens egen oändliga förmåga att ”älska” och förlåta. Men ingen, inte ens hr Saxlund, skulle kunna göra något sådant om offren för illgärningsmännens gärningar vore någon av hans egna nära och kära. (Jag känner inte hr Saxlund personligen, men jag har svårt att tänka mig att han är så usel att han skulle älska och förlåta sin egen hustrus eller sina barns mör­dare.)

Men detta är bara halva nedstigningen i hel­vetet.

Det finns en annan sida av idén att en person är något annat än sina gärningar eller något skilt från sina gärningar. För kristendomen säger också att en människa, oavsett alla goda tankar hon må hysa och oavsett alla goda gärningar hon må ut­föra, ändå i grunden är ond. Detta är innebörden i den kristna läran om arvsynden. Och den är natur­ligtvis absurd av precis samma skäl. (Om den per­son du samtalar med alldeles uppenbart är spik nykter, hur kan man hävda att han ändå, innerst inne, är berusad? Och om en människa aldrig gjort annat än gott mot dig, vad sitter det då för ”nou­menal” person djupast inne som du måste hata och avsky?)

Kombinera det kristna ”kärleksbudskapet” med läran om arvsynden, och innebörden bör vara kris­tallklar: Du skall älska de onda, därför att de ändå innerst inne är goda, och du skall hata de goda, därför att de ändå innerst inne är onda.

För att låna ett uttryck från Ayn Rand: ”Detta, vill jag påstå, är avgrundens botten.”


Långt svar på långt inlägg

(i)

Jag håller inte med om ett ord av vad sign. ”Tobias” skriver i sitt långa inlägg i debatten. Men det är det enda kristna inlägg som jag finner värt ett seriöst svar.

”Axiomet” i Tobias resonemang är att Gud vet bättre än någon av oss människor. Den första fråga man måste ställa är förstås: hur vet Tobias det? Därför att Gud berättat det för honom? Eller där­för att andra människor, som känner Gud bättre än vad Tobias känner honom, berättat det för honom? Ett sådant ”axiom” kan man bara driva gäck med.

Jag ska inte försöka ge någon grundkurs i ratio­nell filosofi här, men jag måste nämna en av den rationella filosofins grundbultar: axiom är inte det­samma som godtyckliga antaganden eller utgångs­punkter. Ett axiom identifierar grundläggande fakta om verkligheten som helt enkelt inte går att komma ifrån (som t.ex. att det som finns finns och är vad det är). Ett godtyckligt antagande (en ren gissning utan minsta grund i fakta) ska avfärdas ”som om ingenting sagts”. Nog talat om den ”all­vetande guden”. Och nog talat också om idén att man först måste tro på ett väsen som ändå inte existerar för att sedan kunna förstå de idéer som prånglas ut i hans namn.

Resten är detaljer, men jag ska ta upp några av dem:

  1. Är det att vara andras slav om man gör sig till deras härskare? Ja, det är det. En diktator är lika beroende av sina undersåtar som under­såtarna av honom. Han behöver undersåtar för att kunna vara diktator, och han är själv en slav under den lydnad och vördnad han fram­tvingar från sina un­dersåtar. Det här är något som demonstreras med all önskvärd tydlighet i Ayn Rands roman The Fountainhead (Urkällan på svenska), speciellt i skild­ringen av Gail Wynands öde.
  2. Att ”bejaka sina känslor.” Vad menas med ”bejaka” här? Om man känner något (t.ex. begärel­se efter sin nästas hustru, eftersom det är Tobias eget exempel), då ska man inte förneka att man har denna känsla. Men det betyder ju inte att man ska låta sitt handlande styras av den! Eller ens att man ska prata vitt och brett om den, vare sig med sin nästas hustru eller med nästan själv. Tobias rör ihop dessa båda saker. Det rätta sättet att hands­kas med känslor är att först erkänna att man har en viss känsla och sedan fråga sig varför man hyser denna känsla – inte att låta sitt handlande styras av vad man för ögonblicket råkar känna.
  3. Är moral ett ”absolut begrepp”? Ja, det kan du slå dig i backen på! En rationell etik är absolu­tistisk. En rationell etik betraktar människans liv som den yttersta, absoluta värdemätaren och ens eget ”privata lilla liv” och ens egen ”privata lilla lycka” som det absolut högsta ändamålet för mora­liskt handlande. Och när Tobias skriver att ”all moral har sin utgångspunkt i något högre mål”, måste jag fråga ”högre än vad?” Det finns inget högre för en enskild människa än hennes eget liv och hennes egen lycka.
  4. ”Det finns inga moralregler som inte är givna av någon.” Det gör det visst det. Det skulle leda för långt att förklara varför, men jag vill fästa uppmärksamheten på att den som skriver så här inte ens kan tänka sig någon annan moral än en som lutar sig mot någons auktoritet. Det som är rätt är rätt, enligt denna syn, inte därför att det har någon grund i fakta, utan blott och bart därför att någon har sagt så! Men om moralen bara vore en fråga om lydnad mot någon auktoritet, då skulle det enda som kan förmå en att handla moraliskt vara rädslan för straff. Och detta är på sätt och vis en ”lätt” moral att följa, eftersom den inte fordrar mycket eftertanke, bara lite utantillärda regler. (Att vara rationell egoist och kämpa för att uppnå sin egen lycka här i livet kan däremot – och det vill jag gärna upplysa om – vara djävligt svårt.)
  5. De båda förra punkterna kommer att ge upphov till en ”låsning i debatten”. Den kristna, altruistiska moralen måste med obönhörlig logik leda till slutsatsen att rationell egoism är något ont – eftersom altruismens själva kärna är att det goda består i att offra sitt eget liv och sin egen lycka för något påstått ”högre mål”. Och vi rationella egois­ter måste enligt samma obönhörliga logik fördöma den kristna altruismen som ond. Så visst har vi en ”låsning”. Men denna låsning går faktiskt att bryta. Man kan konstatera att altruisterna inte har ett enda skäl att hålla fast vid sin självuppoffrings­moral annat än godtyckliga påbud som tillskrivs ett väsen som inte ens finns. Och sedan kan man slå upp Ayn Rands skrifter och ta reda på hur väl vali­derad och verklighetsförankrad den rationella ego­ismen faktiskt är.

(ii)

Jag såg att sign. ”Tobias” hade ytterligare ett in­lägg, som jag väl för fullständighetens skull bör kommentera.

  1. Principen om bevisbördan. Denna princip säger att bevisbördan alltid vilar hos den som häv­dar att något (t.ex. Gud) finns eller att något är på ett visst sätt (t.ex. att Gud är allvetande), och att om inga bevis framförs finns det heller ingenting att motbevisa. Det godtyckliga ska avfärdas ”som om ingenting sagts”. Om man inte följer denna princip kan vem som helst påstå vad som helst, rätt ut i luften, och sedan påstå att ingen kunnat ”motbevisa” honom.
  2. Axiom är visst inte ”obevisbara antagan­den”. För det första är axiom överhuvudtaget inte ”antaganden”. Ett axiom är en sats som varken kan eller behöver Satsen behöver inte bevisas, eftersom det som ett axiom utsäger är givet i blotta varseblivningen av verkligheten. Att ”existensen existerar” kan man förvissa sig om bara genom att se sig omkring; och att ”medvetandet är medvetet” kan man förvissa sig om genom den enklaste akt av introspektion. Att försöka ”bevisa” sådana satser skulle med nödvändighet bli ett cirkelbevis, efter­som varje logisk bevisföring redan förutsätter axio­men. Men att fördenskull kalla axiomen ”obevis­bara” är en smula vilseledande. Satsen ”månen är gjord av grön ost” är också obevisbar, men den är förvisso inget axiom!
  3. [Tobias hade hävdat att ”hyperbolisk” eller ”icke-euklidisk” geometri visar att olika axiomsys­tem kan gälla i olika sammanhang, och att kristen­domens ”axiomsystem” därför duger lika gott som något annat.] Jakob Meijling har redan besvarat det där med den ”hyperboliska geometrin”, men jag kan tillägga en sak: att vinkelsumman i en tri­angel är större än 180O ifall triangeln ritas på ytan av ett klot har varit känt sedan antiken. Men allt det betyder är att de regler som gäller för plan geometri inte gäller (eller endast gäller med nöd­vändiga modifikationer) för sfärisk geometri. Detta har inte ett dyft med ”skilda axiomsystem” att göra, utan bara med det enkla faktum att ytan av ett klot inte är plan.
  4. [Tobias jämförde olika filosofier med olika kartor som man kan använda sig av för att orien­tera sig i samma verklighet.] Liknelsen med ”kartan och verkligheten” visar väl bara vad jag och mina meningsfränder hela tiden har försökt hävda, näm­ligen att det är verkligheten som gäller? Kartor må vara mer eller mindre exakta, men kartografer utgår ju alltid från verkligheten när de ritar sina kartor. Inte heller väljer man väl karta ”på måfå”, bara för att kolla om den händelsevis stämmer? Skulle du ta kartan över Stockholms tunnelbana och sedan försöka ge dig ut i skogen och orientera efter den? Eller försöka orientera dig i tunnelbanan med hjälp av en stjärnkarta? Barn gör ibland fantasikartor över fantasiländer (även vuxna kan göra det; läs Sagan om ringen). Att som Tobias försöka använda kristendomen som en ”karta” som han hoppas ska ”stämma med verkligheten” är faktiskt precis det­samma som att plocka fram Tolkiens kartor över Midgård och hoppas de ska gälla också här, på denna planet. (Tolkien är en av mina favoritförfat­tare, så det är inte honom jag kritiserar.)

Att skilja på sak och person

Angrepp mot kristendomen (eller någon annan religion) uppfattas ofta som angrepp mot var och en som utövar religionen. Men detta är ett misstag.

Det finns ett berömt uttryck (det härstammar, om jag inte missminner mig, från Ludwig Feuer­bach): ”Det är inte Gud som skapat människan; det är människan som skapat Gud.” Och varje människa som skapar sig en Gud skapar sin Gud till sin egen avbild. En god människa har därför en god Gud, och en ond människa har en ond Gud. Och den som är ”mittemellan” har en Gud som är en blandning av gott och ont.

Kristendomen är ond. Det kan därför förefalla förbryllande att man möter så många kristna män­niskor som inte är onda alls utan tvärtom riktigt hyggliga. (Och somliga kristna är verkliga hjälte­gestalter, som t.ex. Thomas av Aquino.) Om dessa kristna vore konsekventa i sin kristendom, skulle de vara onda. Men det är de inte. Ju mindre kon­sekventa, desto godare; ju mer konsekventa, desto ondare. De mest konsekventa kristna i historien har varit Augustinus, Martin Luther och Immanuel Kant (och kanske några till).

Ett personligt exempel bland många jag skulle kunna ge: en av mina äldsta och bästa vänner har konverterat till islam och blivit imam. Jag är natur­ligtvis djupt oense med honom, och om vi diskute­rade saken, skulle vi kanske skiljas som ovänner. Men inte tror jag för ett ögonblick att han gått och blivit ond! (Han är, det bör jag nämna, en svuren motståndare till ayatollah Khomeinis version av islam, och han verkar aktivt för förståelse mellan olika religioner; om han också hyser förståelse för ateister vill jag låta vara osagt.)

Eftersom jag är anhängare av objektivismen är jag självfallet motståndare till alla andra ”-ismer”. Men det är ”-ismerna” man ska puckla på i första hand, och deras företrädare i mån av hur kon­sekventa de är i sin tillämpning.


Usla människors ”egoism”

Eftersom jag gjort mig till talesman för rationell egoism vill jag gärna undanröja en vanlig miss­uppfattning.

Att en människa kallar sig ”egoist” utgör ingen garanti för att hon är god eller rationell. Ta följan­de exempel: en person kommer in på en bank, iklädd rånarluva. När man ber honom ta av luvan, svarar han: ”Det ligger inte i mitt egenintresse att göra det. Ska jag offra mig för att banken ska be­hålla sina pengar? Eller för att rättssamhället ska upprätthållas? Vad är det för osjälviskhet ni fordrar av mig?” (Ett liknande exempel har figurerat i denna diskussionsgrupp så sent som idag.) Och detta ska kallas ”egoism”? En bättre term vore ”omvänd altruism”, för det är precis vad det är: ett krav på att andra ska offra sig.

En som var helt på det klara med samman­hangen här var Aristoteles. I ett berömt avsnitt av Nikomachiska etiken säger han att en god människa med nödvändighet måste älska sig själv. (Det gre­kiska ordet ”autofilos”, som bokstavligt betyder ”självälskande” eller ”egenkär”, brukar normalt översättas ”egoist”.) Men en dålig människa måste med samma nödvändighet hata sig själv, för när hon tänker på sig själv finns det bara dåligheter och ogärningar att tänka på.

Usla människors ”egoism” är och förblir usel!

Det liknande exemplet var ett inlägg som behagade föroläm­pa alla anhängare av objektivismen under anonymitetens täckmantel. (Jämförelsen mellan anonymitet och rånarluvor har jag ”plankat” från ett tidigare inlägg av Jakob Meijling.) – Om någon känner igen uttrycket ”usla människors egoism”, beror det på att jag en gång använde det i en uppsats betitlad ”Anti-egoismens historiska rötter” (tyvärr slut på lagret). Den här gången satte jag ordet ”egoism” inom citationstecken, ef­tersom det är tvivel underkastat om sådan ”egoism” alls ska kallas egoism.


Är vi alla lika lite värda?

Någon debattör tog upp idén om ”alla människors lika värde”, och jag passade på att fråga honom om han inte tycker att han själv åtminstone är en liten smula mer värd än Adolf Eichmann. Det visade sig att det tyckte han inte alls.

Jag har i många år undrat över om folk som talar om ”alla människors lika värde” alls förstår vad det är de själva säger. Om en man säger till sin hustru: ”Du är lika mycket värd för mig som flickan jag plockade upp på Malmskillnadsgatan häromkvällen”, skulle väl knappast någon hustru uppfatta detta som en komplimang utan snarare som ett skäl att omedelbart ta ut skilsmässa? Och om alla människor är lika mycket värda, då är t.ex. Raoul Wallenberg varken mer eller mindre värd än Adolf Eichmann. Jag har alltid hoppats och trott att de som använder detta uttryck bara rör ihop begrep­pet ”lika värde” med begreppet ”lika rättig­heter”. Men vad får jag för svar när jag frågar? ”Jag anser mig inte det minsta mer värd än Eichmann, Hitler, dig eller Mattias … Endast tillfälligheterna gör skillnaden.” (Ove M.) En lång liknelse från Leif Erlingsson som går ut på att det är de värsta bland oss (Stalin, Hitler, etc.) som vi ska älska och för­låta, för de har haft de största inre problemen – som om det inte vore jobbigare att utöva godhet än att utöva ondska.

Nu är det ju så att om man accepterar den kristna läran om arvsynden, då måste man tro, inte att vi alla är ”lika mycket värda” (hur skulle vi kunna vara det, om vi är födda i synd och aldrig gjort annat än syndat i alla våra livsdagar?), utan tvärtom att vi alla är lika lite värda. Vi är alla full­komligt värdelösa! Ingen av oss är ett dugg bättre än den värste massmördare! Den underbara kvinna som jag så länge delat ljuvt och lett med hör i själva verket hemma på Malmskillnadsgatan! Ja, detta är ”avgrundens botten”.

Detta förklarar naturligtvis varför de kristna är så oerhört upptagna av vårt behov av förlåtelse. Det faller dem aldrig in att en god och dygdig och värdefull människa inte har något större behov av förlåtelse. Sådana människor finns ju inte, i deras tankevärld. Men i verkligheten, utanför de kristnas tankevärld, där finns vi, och allt vi begär är en liten smula uppskattning för vad vi uträttar. (Ayn Rand har skrivit en roman om oss. Den heter Och världen skälvde.)


Himmel och helvete

Leif Erlingssons liknelse, som jag nämnde i inlägget ovan, kan jag gott återge, eftersom den är ett verkligt skräckexempel på vad ”kristlig förlåtelse” innebär:

Anta att du har två söner. Den ene råkar ständigt i bråk med klasskamrater och lärare p.g.a. en DAMP eller Asch­bergers skada. Den andra är ett mönsterbarn på alla sätt. Den första sonen råkar även i klammeri med rättvisan och hamnar till sist i ett gäng med nynazister, där han blir accepterad. Den besvärlige sonen blir delaktig i mör­dandet av en ung läkarfamilj från Zaire. Vem älskar du mest? Den som aldrig hade några svårigheter att göra det som är rätt eller den som gick fel väg efter oerhörda per­sonliga lidanden? Jag vet inte hur du skulle känna, men jag vet vad som är rätt att känna. Alla människor – sär­skilt Stalin, Hitler, o.s.v. som uppenbarligen hade svåra inre problem – är lika mycket värda. Men deras hand­lingar kan vara avskyvärda. Av oss fordras att vi förlåter alla människor, för den som inte förlåter kan inte räkna med att själv bli förlåten, för med det mått vi mäter andra ska vi själva bli mätta. Vi kommer på ett sätt att döma oss själva (på ”domens dag”). [Lägg gärna märke till vad Erlingsson faktiskt säger här: sättet att undgå att bli dömd till eviga straff på ”domens dag” är inte att vinn­lägga sig om att vara god här i jordelivet, utan att urskill­ningslöst förlåta allt ont – och detta uppenbarligen därför att han själv har behov av denna urskillningslösa för­låtelse.]

Erlingsson är mormon, och Filip Björner passade därför på att konfrontera honom med de helvetesskildringar man kan finna i Mormons bok. Jag citerar Filips citat:

Nu säger jag eder, att då kommer död, nämligen en andra död, som är en andlig död. Då är tiden inne, att envar som i sina synder dör den timliga döden, måste också dö en andlig död, ja, han måste dö bort från det som tillhör rättfärdighet. Då är tiden inne, när deras kval skola bliva som en sjö av eld och svavel, vars lågor flamma uppåt i evigheternas evighet. Då är tiden inne, att de skola bin­das och nedkastas till evig undergång i Satans makt och fångenskap, enär han underkuvat dem enligt sin vilja. Jag säger eder, att då skola de vara som om ingen återlösning ägt rum, ty enligt Guds rättvisa kunna de icke bliva återlösta, och de kunna ej dö, alldenstund det icke längre finnes någon förgängelse.

Bra av Filip att ta upp helvetestron. Men vi måste också fråga oss varför alla religioner har behov av ett helvete. Om religionen handlade om vårt verkliga liv här på jorden, då finns det ju nog och övernog med helveten här och nu. Ta Nord­korea som ett exempel. Eller någon av de många krigshärdarna i världen. Eller ta personliga helveten som anhörigas sjukdom, eller skattesmällar, eller vad ni vill. Om religionen hade med vårt verkliga liv att göra, då skulle den väl göra allt som står i dess makt för att finna roten till det onda och därmed kunna bekämpa det och kanske t.o.m. av­skaffa det. I stället backar den på med fler helveten som den placerar i en annan dimension (i livet ef­ter detta).

Samma sak gäller paradistron. Det finns stun­der av paradisisk lycka här i livet, och vi borde kämpa för få uppleva fler sådana stunder. Så varför placera paradiset bortom graven?


Vivisektion

av Jakob Meijling

Jakob Meijling skrev flera debattinlägg, varav jag återger detta eftersom det är ett bra exempel på vad Ayn Rand en gång kallade ”bromide-busting”.

Ove M:s inlägg till mig (samt Mattias, Filip & Per-Olof) är ett kort medley av enkla poänger som kan synas oskyldiga i sin lättsamhet, men som är ganska lömska vid närmare betraktelse. Tillåt mig en liten vivisektion:

Det är visserligen sant att det finns kristna samman­slutningar som drar billiga poäng på den nymoralistiska vågen men dessa har heller inte fattat det väsentliga bud­skapet från exempelvis Jesus.

När någon påstår något med konstruktionen ”visserligen – men” finns det skäl att vara extra uppmärksam. Det brukar ofta handla om att först erkänna ett större värde för att därefter genast vifta undan detta erkännande med hänvisning till något av mindre värde, till exempel att först ”erkänna” individens rätt till liv och egendom, men strax ef­teråt stipulera att samma egendom konfiskeras och fördelas till andra än ägaren. (Detta exempel kommer från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.) I det här fallet är det ”visserligen” sant att somliga kristna är oförbätterliga bakåt­strävare som tolkar hela Bibeln bokstavligt, ”men” å andra sidan är de flesta kristna goda människor som filtrerar bort de grövsta våldsscenerna i samma bok. De som har studerat Immanuel Kants eller Friedrich Nietzsches skrifter på universitetsnivå brukar resonera i liknande banor. ”Visserligen” sä­ger Nietzsche att ”övermänniskan” har rätt att för­slava ”undermänniskan”, ”men” det bör nog tolkas ”poetiskt”. Och ”visserligen” säger Kant rent ut att ”plikten” står över människovärdet, ”men” det kan knappast innebära att man skulle kunna lasta ho­nom för 1900-talets totalitära våldsideologiers framgångar. Eller?

Så ”visserligen” finns det de som lever kon­sekvent – efter bästa förmåga – enligt sin heliga skrift, ”men” den större insikten i det väsentliga budskapet skulle man uppnå genom att blunda för valda delar av läran. Är det inte detta som kallas att sätta sig över ”Gud”?

En sann demokrat eller sant kristen, jude eller muslim har på något sätt insett alla människors lika värde i det eviga perspektivet.

Vad är en sann demokrat? Vad är en sann kris­ten/muslim/jude? Den första frågan leder för långt bort från den aktuella debatten, och den andra frå­gan kan jag som ateist inte svara på, men den del i meningen ovan som jag tycker är intressantast är ”det eviga perspektivet”. Vad är egentligen män­niskors lika värde i ett ”evigt” perspektiv? Med tanke på möjligheten att solen skall explodera – om tusen eller miljarder år – så skulle man mycket väl kunna hävda att människans liv är en futtighet att inte bry sig om. Men människans perspektiv är inte evigt, människans perspektiv är hennes livstid. Vad som hände innan jag föddes kan jag inte ändra, och vad mina efterkommande hittar på har jag ingen makt över. Jag debatterar för att försöka påverka min omgivning att erkänna levande människors in­dividuella rättigheter. Det är sant att alla är lika in­för döden, men vad har man för glädje av det?

Tillsammans hittar vi den större sanning där vi alla kan få rätt.

För det första känner jag mig inte som ”vi” med ”alla”, för det andra tror jag inte en sekund att jag kan nå en ”större” sanning genom att låtsas att A inte är A och försöka föreställa mig en dimension som inte finns. Den som har fel kan inte ”få rätt” genom att den som har rätt låtsas ha fel. Jorden slutade inte att röra sig kring solen bara för att Ga­lileo Galilei tvingades ”erkänna” att han hade ”fel”.

Och, för att återknyta till den aktuella kolum­nen: kristna är altruister som hävdar att mina medmänniskor har större rätt till av mig skapade värden än vad jag själv skulle ha, medan min egois­tiska moral lär att jag själv har rätt till de värden jag skapar, och att det är min rätt att bedöma vilka som gör sig förtjänta av min generositet. Dessa två etiska principer går aldrig att förena, eftersom de inte är komplementära. Enligt altruismen skall in­dividen offras åt kollektivet. Enligt egoismen skall individen inte offras åt kollektivet. (Nietzsches övermänniskomoral är däremot komplementär till altruismen: han säger att kollektivet skall offras åt individen. Varpå det står fritt åt var och en att ut­ropa sig till ”övermänniska” och bete sig som ett svin. Och Nietzsches och Jesu lärjungar skulle na­turligtvis kunna finna varandra i en offerorgie och kalla det för ”större sanning”.)


Legitimering av Mattias Svensson som person

Följande inlägg är en smula vid sidan av ämnet, eftersom det inte handlar om Guds eller kristendomens ondska, utan om hur man bedömer företeelser som ”nyliberalism” och ”ny­liberaler”. Men det anknyter i varje fall till vad jag skrev i slutet av inlägget ”Att skilja på sak och person”:

det är ’-ismerna’ man ska puckla på i första hand, och deras före­trädare i mån av hur konsekventa de är i sin tillämpning.

Mot min vana ska jag börja med en smula ling­vistisk analys.

Termen ”nyliberalism” är en gummiterm som kan betyda nästan vad som helst från förespråkan­det av smärre nedbantningar av välfärdsstaten till förespråkandet av statens totala avskaffande. Sam­ma sak gäller den nära synonymen ”libertaria­nism”. Ibland används även termen ”klassisk libe­ralism” på samma diffusa sätt.

Termen ”nyliberalism” kom till därför att man ville markera distans till den folkpartistiska ”social­liberalismen”. Termen ”libertarianism” kom till av liknande skäl: därför att termen ”liberalism” i engelska språket blivit urvattnad och rentav fått en omkastad betydelse: från att betyda ”frihet från statsingripanden i näringslivet” har den kommit att betyda mer och mer statsinterventionism.

Nu finns det en rörelse som slår mynt av denna diffusa terminologi. Rörelsen brukar kallas den ”li­bertarianska”, men borde i stället för klarhetens skull kallas den ”anarkokapitalistiska”, för rörel­sens onda grundpremiss är att kapitalism betyder anarkism (vilket förstås är precis vad kapitalismens argaste vedersakare alltid sagt). ”Anarkokapitalis­men” kan bäst beskrivas som ett ideologiskt ”svart hål”, där allt ljus försvinner; de av er som har läst Victor Hugos Havets arbetare kan också associera till den bläckfisk som spelar en avgörande roll i denna roman. ”Anarkokapitalismen” försöker suga åt sig alla goda idéer som kläckts under de senaste århundradena, från John Locke och fram till Ayn Rand, genom att hävda att dessa idéer utmynnar i anarkism. Att rörelsen själv kallar sig ”liberta­riansk” och inte ”anarkokapitalistisk” är bara ett exempel på dess parasitism: åtskilliga av de tänkare den försöker dra ner i sitt svarta hål har själva kal­lat sig ”libertarianer”. Precis som kommunismen försöker ”anarkokapitalismen” arbeta genom ”bre­da fronter”; och precis som kommunismen har ”anarkokapitalismen” behov av ”nyttiga idioter”.

Den svenska utlöparen av denna rörelse är för­stås ”Frihets”fronten. (Och jag menar med detta inte att alla ”Frihets”frontare är bläckfiskar; det stora flertalet är just ”nyttiga idioter”.)

Vad har nu allt detta med Mattias Svenssons legitimitet som person att göra? Jo, Filip Björner skulle vilja se att Mattias ”avsvär sig nyliberalis­men”, innan han kan bli riktigt legitim. Om detta bara handlar om att avsvära sig ett ord, är det ju tämligen ointressant. Men om det gäller att avsvära sig rörelsens anarkistiska och nihilistiska grund­premiss, då har Mattias såvitt jag vet aldrig sank­tionerat anarkismen utan tvärtom försökt bekämpa den. (Mattias får rätta mig om jag har fel.) Att för­söka reformera ”Frihets”fronten inifrån, som jag tror att Mattias försökt, är dömt att misslyckas; men det värsta jag kan anklaga honom för är ändå att ha agerat som ”nyttig idiot”.

Själv ”avsvor” jag mig ”nyliberalismen” någon gång 1987 eller 88. Men det var förstås inte ordet jag avsvor mig. Jag bröt slutgiltigt med rörelsen, ef­ter en del fruktlösa försök att tala förstånd med de ”nyttiga idioterna”. (Någon av dem var säkert en bläckfisk också.)

Ett återstående klagomål, som jag har gemen­samt med Filip, är att de webbsidor Mattias är medansvarig för kallar sig ”randianskt liberala” men samtidigt ger utrymme för en hel del som stri­der mot hennes filosofi (och för en del bisarra ”tolkningar” av den). Jag menar nu inte att en webbsida uteslutande ska presentera Ayn Rand, bara för att den kallar sig ”randiansk”; att den också presenterar Vilhelm Moberg har jag defini­tivt inget emot. Men somliga saker bör man allt markera en smula distans till. Om inte annat så åtminstone idén att Ayn Rand skulle vara någon sorts ”hegeliansk dialektiker”.

Men det allt överskuggande positiva är att Mat­tias har gjort en fantastisk insats bara genom att erövra en position som stående kolumnist i Metro, och att det är hans förtjänst att folk som jag och Filip Björner och Jakob Meijling (och säkert många fler framöver) fått ett debattforum där vi kan göra oss hörda. Det är en liten, liten murbräcka mot den sega, kompakta altruist-kollektivistiska muren. Men det är en murbräcka. I den vågskålen väger ”gamla synder” lätt.


Sammanfattning

Det är svårt att bedöma vilken verkan våra de­battinlägg kan ha haft. Att våra meningsmot­stån­dare inte låter sig övertygas är ju helt klart. Män­niskor ändrar inte uppfattning av att man de­batterar med dem. Ingen ändrar sina grundpremis­ser i en handvändning; det är en process som, när den alls äger rum, tar flera år i anspråk. Allt vi möjligen kan ha åstadkommit är att väcka någon ur hans eller hennes ”dogmatiska slummer”.

Men debatter av detta slag tjänar ändå ett posi­tivt syfte: de gör våra argument synliga. Kan vi fortsätta på det här viset (och gärna med fler med­verkande), kommer det så småningom att bli omöjligt att tiga ihjäl objektivismen som om den överhuvudtaget inte fanns.

Jag vill därför rikta ett stort och varmt tack, både till Mattias Svensson för hans kolumn och till Filip och Jakob för deras insatser i debatten. Nu kan vi alla vila en tid på våra lagrar och fira en god, genomkommersialiserad jul.


Kyrkan, människovärdet och dödsstraffet

Svenska kyrkans samtliga biskopar går i DN 29.11.99 till angrepp mot principen att miss­dådare ska ha sitt rättmätiga straff, i propor­tion till deras gärningars beskaffenhet. Låt oss granska argumentationen:

När vi talar om människovärdet tar vi som biskopar vår utgångspunkt i den kristna tron. Vi tror att Gud har ska­pat världen och att Gud har gett människan hennes liv som en rik gåva. Varje människa är oändligt värdefull i Guds ögon [min kursivering] och Gud är både människans ur­sprung och mål.

De ovan kursiverade orden har inte minsta stöd i Bibeln. Bibelns lära är inte att varje människa är ”oändligt värdefull” utan tvärtom att hon är helt värdelös. De handlingar som i Bibeln tillskrivs Gud ger syn för sägen. Två exempel bland många:

I Första Mosebokens sjätte kapitel berättas att Herren bittert ångrade att han alls skapat män­niskorna och därför bestämde sig för att utrota dem, och med dem alla andra djur på jorden. En enda man och hans familj undantogs, och med den ett enda par av varje djurart; resten av mänsk­lig­heten och djurvärlden blev helt sonika dränkt. Sve­riges biskopar får ursäkta mig, men den som man tillmäter ett ”oändligt värde”, den dränker man inte bara som om det vore fråga om en kattunge.

Ett lika avskyvärt exempel ges i Jobs bok. Här utplånar Herren Gud en hel familj, och detta inte ens för att den gjort honom något illa, utan bara som ett led i ett experiment: för att pröva Jobs ”tro” på honom, m.a.o. hans vilja att lyda och un­derkasta sig. Job underkastar sig som bekant inte utan motstånd, och argumentationen mellan ho­nom och hans Gud ger åtskilliga exempel på hur en riktig översittare argumenterar. Återigen får Sveri­ges biskopar ursäkta mig: den man tillmäter ett ”oändligt värde” behandlar man väl inte som en försökskanin?

Man får väl anta att Sveriges biskopar har läst sin Bibel och inte är helt okunniga om dess fak­tiska innehåll. Man får väl också anta att deras egen Gudstro är så stark att de accepterar dessa ohyggligheter och inte själva vill sätta sig upp mot sin Gud. Men när de skriver i DN, för en mänsklig publik, är de förstås angelägna om att visa upp ett mänskligt ansikte och sockra sitt budskap. Livet en ”rik gåva”? Från Svenska kyrkans Gud? Om mitt liv är en gåva är det allt en gåva från mina föräld­rar, och det är dem jag ska tacka – inte en Gud som lika gärna skulle kunna dränka mig eller när som helst efter eget högt godtycke beröva mig alla mina nära och kära.

En kyrka med en sådan Gud är naturligtvis den sista som ska yttra sig om det berättigade i döds­straff. Men när den ändå gör det kan man väl kommentera det.

Till att börja med finns det ett bra argument mot dödsstraff, som också nämns i biskopsbrevet, om än i förbigående: ett dödsstraff är oåterkalleligt, och blir en oskyldig avrättad är misstaget omöjligt att ställa tillrätta. En mördare förtjänar dödsstraff; men det är bättre att hans straff mildras till livstid än att en enda oskyldig avrättas. Vore det detta ar­gument som låg bakom Svenska kyrkans kampanj, skulle jag inte ha något att invända.

Men dödsstraffets oåterkallelighet är ju inte alls biskoparnas huvudargument. Huvudargumentet är:

Grunden för människans värde är endast att hon finns, inte vad hon gör eller åstadkommer. Det är inte heller den nytta hon tillför samhället som avgör hennes värde. Här finns inget förakt för svaghet eller någon tilltro till prestation. Vi har ett absolut och lika värde. Därför har vi inte heller rätt att ta detta liv från någon.[2]

M.a.o.: ingen människa är vare sig mer eller mindre värd än någon annan. För att konkretisera: de som dog i Auschwitz var varken mer eller mindre värda än Adolf Eichmann, och John Hron var varken mer eller mindre värd än de fyra skinn­skallar som torterade ihjäl honom. Grunden för Svenska kyrkans kampanj mot dödsstraffet är helt enkelt en förfärande likgiltighet för distinktionen mellan bödel och offer – och detta är den verkliga innebörden i den magvändande floskeln ”här finns inget förakt för svaghet”, för det är bödeln vi upp­manas avstå från att förakta, inte offret. Och vem har något att vinna på denna likgiltighet – bödeln eller offret? Svaret ger sig självt: bödeln har allt att vinna på att människor står likgiltiga och tittar på, offret har allt att förlora. Sådan likgiltighet är där­för mer än bara neutralitet: de facto är den ett ställ­ningstagande för bödeln.

Det ska därför inte förvåna oss att vi inte ser Svenska kyrkan gå ut i en kampanj mot krimi­nali­tet, att den inte på DN:s debattsida uppmanar t.ex. mc-gäng eller nynazister att visa lite respekt för li­vets helgd och oändliga värde; det är först när en nynazist hotas med dödsstraff för något osedvan­ligt bestialiskt mord som han kan påräkna intresse, omtanke och engagemang från Svenska kyrkans sida.

Att vi alla är lika värdelösa är ju faktiskt själva grundbulten i kristen etik: det kallas läran om arv­synden, och varje kristen bekänner denna lära varje söndag när han läser med i syndabekännelsen. Allt kristet prat om att vårt människovärde har sin grund i Gud uttrycker samma tanke: själva har vi inget värde alls; och vi har alla därför behov av Guds oförskyllda nåd. Och eftersom Svenska kyrkan är luthersk får vi väl förmoda att dess biskopar är väl förtrogna med den mest centrala av Martin Luthers skrifter: Om den trälbundna viljan. Om inte, ska jag referera dess grundtankar: en människa kan inte bli frälst genom att utföra goda gärningar, det är ”tron allena” som gäller. Men en människa kan inte ens själv bestämma sig för att tro: det är Gud som bestämmer att somliga av oss ska bli troende och därmed frälsta, medan andra ska förbli ”för­stockade” (och bekänna sig till ”horan för­nuft”) och därmed evigt förtappade. Så ”oändligt värde­full” är människan enligt Luther!

Med denna syn på människan som oändligt värdelös kan kyrkan förstås inte ställa andra krav på oss än ett krav på oändlig förlåtelse: vi ska förlåta allt, från Syndafloden till Auschwitz till mordet på John Hron, och så vidare ned till den minsta personliga oförrätt. Något positivt gott har kyrkan inte att erbjuda, endast urskillningslös förlåtelse av allt ont. Att straffa det onda, eller ens uttala sig fördömande om det, är den yttersta synden, enligt detta synsätt.

För våra biskopars skull får vi väl hoppas att Gud är så förlåtande som han framställs när han inte framställs som en mördargud. På yttersta dagen kommer våra biskopar att ha behov av all förlåtelse de kan få.

30 november 1999

Jag har skickat kopia av detta debattinlägg till samtliga Sveriges biskopar.


Efterskörd till ”Kampanj för kapitalismen”

Det kom ytterligare några inlägg till DN:s nätsida i debatten om kapitalismen; dels ett från Jakob Meijling, dels ett par korta inlägg från mig. Jag återger dem nedan.

Kapitalismen lovar ingenting

Björn Elmbrant beklagar sig över att debatten om kapitalismen domineras av trist anti-intel­lektualism. Ja, det är tråkigt. Väldigt tråkigt är det också att han själv inte bidrar till att nivån på de­batten höjs. Han hoppar från det ena till det andra utan att för ett ögonblick stanna till och fundera över begreppens innebörd; han strör negativa meta­forer i texten (cowboy-vd:ar, svära i kyrkan, järn­ridån, totalitära anspråk, råkapitalism) och är up­penbarligen på förhand övertygad om att debatten måste handla om kapitalismens förmenta skadlig­het.

Till att börja med skulle jag vilja understryka att kapitalismen inte är ett system i samma bemär­kelse som marxismen eller, för den delen, buddhis­men. Marxismen kännetecknas precis som andra religioner av ett intellektuellt system som bygger på vissa ej verifierade antaganden, med andra ord: en verklighetsbeskrivning som trotsar verkligheten. Undersåtarnas lojalitet mot ett sådant system er­hålls genom löften om belöning i en oviss framtid. Kapitalismen däremot lovar ingenting – kapitalis­men är ett sätt att förhålla sig till varandra (indivi­duella rättigheter under beskydd av ett demokra­tiskt kontrollerat våldsmonopol) som möjliggör produktivitet och värdeackumulation. Ett land vars statsskick är kapitalistiskt kan stå nästan still i ut­vecklingen om klimatet är människovänligt och trä­den dignar av vilt växande frukter, eller rusa framåt tekniskt om t.ex. årstidsväxlingar kräver insatser för att man inte ska frysa ihjäl.[3]

Det väsentliga med kapitalismen är att initiati­vet ligger hos individerna att göra så mycket eller litet som man tycker behövs för överlevnaden, och likaledes är det individerna som avgör hur proble­men skall lösas – inte en kommitté utrustad med exekutionspatrull. I det kapitalistiska systemet blir livet vad du gör det till.

Elmbrant hämtar referenser ur Voltaires Can­dide för att dra löje över marknadsekonomins före­språkare, men fastnar omedelbart i sitt eget garn när han säger ”Vi lever nog inte i den bästa av värl­dar.” Uttalandet förutsätter existensen av ”möjliga” parallella universa, vilket är ren verklighetsflykt. Det finns bara en värld, ett universum, en verklig­het. Hela denna drömföreställning om en annan, mer människovänlig, sorts kapitalism är inget mindre än en dimridå som döljer de alternativ det faktiskt handlar om: frihet eller slaveri; individua­lism eller kollektivism; förstånd eller vidskepelse; kapitalism eller etatism – egoism eller altruism.

Det är hög tid att debatten om kapitalismen börjar också i Sverige, och framförallt är det hög tid att sluta anklaga kapitalismen för de orättvisor och obalanser som orsakas av politisk inblandning, privilegier och manipulation.

24 oktober 1999

$ $ $

Återigen måste jag fråga mig varför det inte före­kommer någon verklig debatt på detta debatt­forum, fastän det bokstavligt talat är vår världs framtid som står på spel. Jakob Meijlings inlägg har stått obesvarat i ensamt majestät en hel vecka nu. Och om ingen annan bryr sig om att bemöta det, borde väl i alla fall Björn Elmbrant bemöta det? Men han kanske är alltför besviken över att den debatt som förekommit har tagit en annan vänd­ning än den han väntat sig. Han kanske inte deltar i en debatt där han inte själv får bestämma debatt­villkoren. En debatt där missförhållandena i värl­den läggs där de hör hemma: på statsinterventio­nismen, statens ansträngningar att klavbinda kapi­talismen och begränsa dess möjligheter att trans­formera vårt samhälle. Kapitalismens belackare kan möjligtvis gå i clinch med någon kompromissvillig försvarare av den typ man finner inom ”Timbro­högern”. Möter de en kompromisslös menings­motståndare går de hem och drar något gammalt över sig. Något mycket gammalt.

31 oktober 1999

$ $ $

Sign. ”Nisse” återkom med följande kortkorta inlägg, under rubriken ”Inse fakta, PO!”: ”Jag debatterade flitigt inom detta forum för en tid sedan. Nu har jag dock lagt av sedan jag in­sett att dagens människor hellre ligger i soffan och ser på nå­gon såpa än engagerar sig i vår världs framtid.” Mitt svar (jag utelämnar en personlig gliring):

Om det här ska vara ett svar på mitt senaste in­lägg, måste jag säga att det är ett besynnerligt svar. Ska vi tolka det som att Björn Elmbrant inte kan besvara Jakob Meijlings inlägg därför att han är fullt upptagen med att vräka sig i soffan och titta på såpor?

Nu är ju saken den att det säkert fanns soffor även i förindustriell tid, för det fåtal som hade det relativt väl ställt och bodde i svåruppvärmda slott och herrgårdar (andra fick nöja sig med halm­bäddar, utan att för den skull ha det särskilt varmt); men det fanns definitivt inga såpor att titta på. Medan nutidens människor sitter och vräker sig i sina TV-fåtöljer utan att ens ägna en tanke åt vad det är som möjliggjort alla våra moderna be­kvämligheter.

1 november 1999


Notiser

  • Jag har skrivit en läsarrecension av George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics för nätbokhandeln Amazons webbsida. (Ni kan läsa den här. Det står att den är skriver av ”A customer”; från början stod den under mitt eget namn, och det är förmodligen någon bugg som fått mitt namn att försvinna) Reisman har gett mig beröm för recensionen – inte bara för att jag berömmer honom utan därför att jag tycks vara en av de få som verkligen förstår hur cen­tral och revolutionerande hans teori om ”pro­fitens primat” verkligen är. Jag tar mig friheten citera Reismans recension av min recension:

I believe that my treatment of the subject of profit is the most important and original fea­ture of the book and that the reversal of the Marxist view of the relationship between pro­fits and wages is one of the most important appli­cations of my theory of profit. Those are pre­cisely the points your review stresses. So I come away from your review with the very gratifying feeling that here at last is someone who really understands the book and has hit the nail on the head in reviewing it.

  • Som en kuriositet kan nämnas att mormonen Erlingsson i Metrodebatten hävdade att det finns en profetia om Nattväktaren i Mormons bok. Nattväktarens blotta existens skulle visa att vi nått fram till ”de yttersta dagarna”. Jag är naturligtvis väldigt smickrad över att vara en så viktig person att det redan på 1800-talet ansågs nödvändigt att profetera om mig. Men jag har svårt att ta profetian på fullt allvar, i varje fall inte förrän Nattväktaren har fått några tusen nya prenumeranter.

[1]) Filip Lundberg har tagit sin hustrus namn och heter numera Filip Björner.

[2]) Lägg gärna märke till att det finns en person i Atlas som re­sonerar exakt så här: James Taggart, när han försöker förklara för sin hustru vad ”kärlek” är.

[3]) Ett litet frågetecken här. Jag har svårt att tänka mig ett klimat som är bra att det inte finns utrymme för förbätt­ringar.