Årgång 2, nummer 9 (maj 1999)

Svenska Dagbladets kampanj mot förnuftet

Jag skrev för en tid sedan (Nattväktaren 1:10) att SvD bedriver en kampanj riktad mot själva bruket av förnuftet. Jag hade tänkt belägga detta induk­tivt, med ett stort antal exempel, men tyvärr har jag knappast tid till det. (Men alla som läser SvD bör hålla ögonen öppna.) Bara en observation.

Generalen för detta specifika fälttåg är SvD:s chefredaktör Mats Svegfors. Svegfors säger sig vilja ”pröva sig fram på en kristen väg”, och hans främsta inspirationskälla är Dag Hammarskölds Vägmärken. Det har förekommit en smula penn­fäktning mellan Svegfors och Carl Rudbeck om Vägmärken, och jag återkommer till den. Men vi bör framför allt vara klara över naturen av Svegfors’ in­spirationskälla, så låt mig citera de mest kända raderna ur Hammarskölds bok:

Vägen,
du skall följa den.

Smärtan,
du skall dölja den.

Lyckan,
du skall glömma den.

Svaret,
du skall lära det.

Kalken,
du skall tömma den.

Slutet,
du skall bära det.

Det här är en bra dikt. Den är ett perfekt ut­tryck för en livshållning som vi bör ta avstånd från.

Ställ en enkel fråga till var och en av stroferna i Hammarskölds dikt: Varför?

Varför ska vi ”följa vägen”? Inget svar. Varför ska vi ”tömma kalken”? Inget svar. Och varför, vid vårt liv och vår kärlek till det, ska vi glömma lyckan? Att uppnå vår egen lycka är det högsta moraliska syftet i våra liv; att glömma det och slå sig till ro med att vara olycklig är följaktligen omoraliskt. (Men om vi försökte påpeka detta för Dag Ham­marsköld skulle han inte förstå vad vi talade om, och det skulle inte bero på bristande intelligens: det är omvittnat att Hammarsköld var en lysande studiebegåvning.)

Vad är det Hammarsköld predikar i sin dikt? Underkastelse under ödet? Men vi människor har fri vilja, vi kan (inom de bestämda gränser som stakas ut av verkligheten) styra våra egna öden. Ser vi i tid att den väg vi slagit in på barkar åt helvete är vi fria att slå in på en annan väg. Räcker oss nå­gon en bitter eller förgiftad kalk, är vi fria att hälla ut den snarare än tömma den.

Men alla de kristna allusionerna i dikten visar att den handlar om kristendomens centrala etiska budskap, och som vi alla vet är detta budskap: självuppoffring. Och som vi också känner till finns det inget vettigt svar på frågan varför vi ska offra oss. Vi ska bara göra det, punkt, slut. Det är detta som så vältaligt formuleras i Hammarskölds dikt. Och det är detta som utgör Svegfors’ inspirations­källa. (Väldigt inspirerande, inte sant?)

Nu till pennfäktningen. Carl Rudbeck skrev i Dagens Nyheter att han funnit Vägmärken

bisarr, ja, ibland till och med motbjudande, och inte så lite pretentiös. I den finns stycken som får mig att tro att Hammarsköld var mycket nära att se sig själv som en Kristusgestalt och närmast fordra eller söka en egen mar­tyrdöd för att leva upp till sin höga förebild.

Just sådana spekulationer kring Hammarsköld är vanliga, och det kan ligga något i dem. Men de som spekulerar så brukar också beskylla Hammar­sköld för ”storhetsvansinne”. Detta är en illa vald benämning. Jag skulle vilja kalla det ”litenhetsvan­sinne”. (Det är ungefär som när Immanuel Kant säger sig hysa samma vördnad för sin egen veder­värdiga morallag som för den stjärnbeströdda himlen.)

Svegfors’ svar (SvD 2.3.99) är ett litet under­verk av psykologisering. Har Hammarsköld rätt? Har Rudbeck fel, och i så fall varför? Inget svar. I stället får vi veta – alla vi som inte accepterar att våra liv är till för att offras – att vi uppfattar Ham­marsköld som ett ”hot” och en ”provokation”. Och sedan:

Hammarsköld hotade inte bara en ideologi. Han hotade, och hotar, en hel livsåskådning. Han hotar tron på att det inte finns något att tro på. Vem vill oroas av detta hot när livet redan har passerat sin middagshöjd? Så ro­par rösten från 60-talet: Dagen går mot sitt slut, säg inte att jag har haft fel. Jag tror på att jag inte tror. Allt annat är galenskap. Hör ni det, galenskap!

Svegfors använde samma sorts psykologiseran­de argument i samband med SvD:s vettlösa kam­panj mot Maciej Zaremba och Jesús Alcalá förra året: den gången avfärdades all kritik med att SvD:s vedervärdiga artiklar knaprade på vissa (ej närmare specificerade) personers livslögn.

Har någon hört talas om den psykologiska för­svarsmekanism som kallas projicering?

Och ändå har ju Svegfors rätt. Självuppoff­ringsmoralen är ett hot. Den kristna tron är ett hot. De är ett hot mot själva livet, och för sådana hot bör man oroa sig både före, under och efter ”livets middagshöjd” och vid millennieskiftet lika mycket som under det turbulenta 60-talet. Vad Svegfors avhånar är det faktum att somliga reagerar sunt och riktigt på detta hot.

Och det enda som kan skydda oss mot detta hot är ett konsekvent och samvetsgrant bruk av vårt förnuft. Tänk på det nästa gång Svenska Dag­bladet går till angrepp mot ”övertron” på förnuf­tet.

Ett åskådningsexempel

Den artikel jag kritiserar nedan är visserligen en debattartikel; men den visar ändå vad som kan beredas plats i SvD:s spal­ter. Att mitt genmäle aldrig skulle bli publicerat faller väl av sig självt?

Tor Ragnar Gerholm, prof. em. i fysik, och Jonas Jonsson, biskop i Strängnäs, har tillsammans skri­vit en Brännpunktsartikel (SvD 16.3.99) under rubriken ”Skolan skall vara en övning i etik”. Den första frågan är naturligtvis vilken sorts etik det är meningen att skolan ska lära sina elever att utöva. Men eftersom den rationella egennyttans etik är så gott som okänd och existensen (eller blotta möjlig­heten) av en sådan etik regelmässigt förtigs – och eftersom en av skribenterna dessutom är biskop – faller svaret av sig självt: det är den kristna själv­uppoffringsmoralen som ska föras vidare till kom­mande generationer. Men låt oss ändå studera hur budskapet förs ut.

Eftersom det inte längre råder någon monolitisk enighet i vårt samhälle om att kristendomen är den enda rätta läran – eftersom ”pluralism” och ”ömse­sidig respekt” är honnörsorden för dagen – duger det ju inte att predika religiös moral rätt ut; så skribenterna talar i stället om det som kan förena de kristna med de sekulariserade. En sak som för­enar oss är att vi lever i samma värld, i samma tid, i samma kultur, i samma tradition – och den tradi­tionen är tvivelsutan präglad av kristendomen, oavsett om vi gillar detta faktum eller ej. Skriben­terna uttrycker förhållandet mycket vältaligt:

Under hela det millennium som nu går mot sitt slut har kristendomen varit en ledande tradition i det geografiska område vi idag kallar Sverige. Som sådan är den mycket äldre än våra skolor, universitet och akademier, äldre än kungamakten, ja t.o.m. äldre än själva nationen. I den europeiska gemenskapen, där Sverige genom sitt EU-medlemskap numera också formellt ingår, sträcker sig den kristna traditionen obruten två tusen år tillbaka i ti­den till själva ursprunget i den historiske Jesus Kristus.

Man behöver inte vara kristen eller ens tro på Gud för att rent objektivt konstatera att i den mån det finns någon europeisk identitet är det främst i och genom kris­tendomen denna identitet skapats. Det är den som gjort oss européer till européer, oss svenskar till svenskar.

Ingenting av detta förstår vi om vi inte besitter åt­minstone rudimentära kunskaper i kristen tro, dess sym­bolspråk och allegorier. Utan dessa nycklar till vårt för­flutna ligger kulturarvet dött och otillgängligt för oss.

Vem kan säga emot?

Men observera att det är en himmelsvid skill­nad mellan att vara väl insatt i vår kulturtradition och att slaviskt acceptera den som rättesnöre. Att ha kunskap om den värld man lever i är ett överlev­nadsvillkor; ett samhälle som inget vet om sin egen tradition är att jämföra med en individ som för­tränger all kunskap om sitt eget förflutna; den som inte kan blicka bakåt kan inte heller blicka framåt; är det förflutna overkligt för en är också framtiden overklig för en.

Men att en tradition är gammal är långtifrån detsamma som att den är sann. Och att vi måste vara bibelsprängda för att förstå den kultur vi lever i (den litteratur vi läser o.s.v.) är inte alls detsam­ma som att vi måste acceptera det kristna budska­pet och föra det vidare.

Ingen blir en skicklig läkare utan ingående kän­nedom om de sjukdomar han ska bota. Men vem vill hoppa från denna iakttagelse till slutsatsen att en god läkares uppgift är att sprida smittan vidare?

Men i den här artikeln står både professorn och biskopen ”på bakteriernas sida”. Ett av deras an­greppsmål är ”den vetenskapliga fundamentalismen – d.v.s. den obegränsade tron på vetenskapen”. Ett av de religiösas smutsigare tjuvknep är att kalla bruket av förnuft och vetenskap för en annan form av religiös tro. Men vad som skiljer tro från vetande är faktiskt att tron är ett försanthållande utan för­nuftiga skäl.[1] Ett begrepp som ”förnuftstro” är därför en självmotsägelse, precis som ”fyrkantig cirkel” och liknande. Det finns säkert folk som ”tror på vetenskapen”, d.v.s. accepterar vad som helst som sagts av någon vetenskapsman (det må nu vara Tor Ragnar Gerholm eller vem som helst) utan att ha minsta förnuftsskäl för det, bara ett behov av att luta sig mot en auktoritet. Attityden är varken förnuftig eller vetenskaplig, så kalla den för ”auktoritetstro”, inte något annat.

Att varna för auktoritetstro är dock inte vad Gerholm och Jonsson är ute efter – vad de vill an­gripa är idén att vetenskapen (d.v.s. förnuftet) skulle kunna få vara bestämmande för våra liv. Nej, när förnuftet kommer i konflikt med ”önskemål och värderingar” (som t.ex. önskan om evigt liv?), då måste förnuftet ge vika! Detta är innebörden i följande något besynnerliga exempel:

I matematikundervisningen gäller det bl.a. att tydliggöra skillnaden mellan den rena matematiken, som inte utsä­ger något om världen, och den tillämpade: skillnaden mellan ”obenämnda” och ”benämnda” tal. Att göra ele­verna medvetna om att så snart matematiska metoder tillämpas på praktiska problem kommer människors öns­kemål och värderingar in i bilden. Allt kan inte uttryckas i ”benämnda” tal och mycket av det människor håller för mest värdefullt kan inte ens benämnas. [Min kursivering.]

Notera gärna ekot från Dostojevskijs källar­hålsmänniska här: ”Vad bryr jag mig om naturens och aritmetikens lagar, när jag av någon anledning ogillar dessa lagar och det faktum att två plus två är fyra?” Och notera gärna det kantianska larvet om att den ”rena” matematiken inte utsäger något om världen.

Men kärnpunkten i inlägget är försöket att för­ena kristen och sekulariserad etik. Med hänvisning till Anders Piltz (en känd katolsk intellektuell) skriver Gerholm och Jonsson:

Kristen etik är, till sitt innehåll, inte exklusivt kristen och gör inte heller anspråk på att vara det. Det för kristen­domen utmärkande är snarare varför än hur: För den kristne är själva Kristusgestalten det etiska föredömet. Men skolan varken kan eller skall försöka lära ut en tro.

Det som skiljer kristna från andra altruister är alltså blott och bart att de kristna har ett föredöme att peka på när de predikar sin självuppoffrings­moral. Sekulariserade altruister vet inte varför de ska offra sig, men de kristna vet det: därför att Kristus gjorde det. Det tragiska är nu att skriben­terna faktiskt har alldeles rätt. Kristendomen må vara på tillbakagång som tro och världsåskådning, men kristendomens etiska grundbult lever vidare utan att ifrågasättas: att moraliskt handlande är iden­tiskt med självuppoffring.

Jag råkar nu ha ett i sammanhanget relevant åskådningsexempel på vad denna moral faktiskt innebär.

För några år sedan blev en ung kvinna sexmör­dad i Eskilstuna. En person som tidigare varit straf­fad för liknande brott blev efter en tid gripen och fälld för mordet. I samband med rättegången utta­lade sig biskop Jonas Jonsson i Eskilstuna-Kuriren och förklarade att det inte är någon skillnad mellan den gripne sexmördaren och oss andra. (Jag klippte tyvärr inte ut artikeln och kan därför inte krydda min framställning med avslöjande citat; men jag kommer ihåg andemeningen.) Vi har alla en liten sexmördare inom oss; det är en fråga om slump vilka av oss som aktualiserar denna potential.

Låt oss för ögonblicket bortse från att detta är en personlig förolämpning mot var och en av oss som inte ägnar oss åt sexuella övergrepp – för jag skulle i all synnerhet vilja se biskop Jonas Jonsson slänga denna förolämpning i ansiktet på den mör­dade flickans föräldrar eller syskon eller pojkvän: det skulle lika gärna ha kunnat vara ni som mör­dade henne! Och jag skulle gärna vilja se en sund reaktion på en sådan förolämpning, nämligen ett rejält knytnävsslag (eller flera) mot biskopens smutsiga trut.

Varifrån kan biskopen ha fått sin idé? Från in­trospektion? Människor som hittar sådana onda drifter och begär i djupet av sina egna själar proji­cerar dem ofta på resten av mänskligheten. Men om det verkligen vore så, då borde biskop Jonsson följa helgonens exempel och bege sig ut i öknen för att under resten av sitt liv livnära sig på bittra örter. Det gör han inte. I stället fäller han ansvars­lösa uttalanden i lokalpressen och reser sedan runt på ekumeniska konferenser världen över, där fat­tigdomen och nöden i världen förvisso dryftas, men knappast delas.

Men i själva verket är det här inte alls en fråga om introspektion utan om en helt konsekvent tillämpning av den kristna läran om arvsynden.

Varje moralisk bedömning av en människa som god eller ond (eller som en blandning av gott och ont) förutsätter den fria viljan: om en sexmördare faktiskt inte rår för att han sexmördar kan vi inte brännmärka honom som ond, lika lite som vi brännmärker en rabiessmittad hund som ond. Men om människan är behäftad med arvsynd innebär det att människan är ond av naturen och inte själv rår för att hon är ond. Föreställningen är uppenbart självmotsägande, men den tjänar en psykologisk funktion för de onda: de kan alltid intala sig att de inte rår för sin ondska. Men föreställningen om arv­synd har en annan funktion för den som åtmin­stone eftersträvar att vara god: den talar om för honom att hans strävan måste misslyckas; hur han än anstränger sig kommer han alltid att fortsätta att vara ond, för det är det han är av naturen. Och än värre: själva strävan att bättra sig blir till ett ut­slag av högmod, och högmod betraktas som en av de värsta synderna. (Om någon tror att jag karikerar kristendomen går det ju alltid bra att läsa Martin Luther.)

Men om vi alla av naturen är onda och inte kan göra något åt det, var ska vi då finna ett etiskt fö­redöme? Alla andra är ju lika onda, de också, hur mycket de än anstränger sig att vara goda. Kristen­domens svar är förstås att Kristus själv är föredömet. Kristus var ett undantag: han var född utan synd (saken garanteras av den obefläckade avlelsen), och han drog heller aldrig på sig någon ”verksynd”. Och vad gjorde han? Han tog på sig alla andras synder och dog för dem. Inget har blivit bättre av det, för vi lever fortfarande med arvsynd om man ska tro den kristna läran. Så vad är inne­börden? Kristus är ett föredöme i självuppoffring – i lönlös och meningslös självuppoffring – i självuppoff­ring för självuppoffringens egen skull.

Detta är alltså de kristnas föredöme – och detta är den etik som sekulariserade altruister delar även om de inte delar tron på Kristus. Och det är detta vår skola (obligatorisk och till största delen skatte­finansierad) ska lära ut.

Det är för tidigt att hoppas på att skolan ska lära ut att etiken är till för att leva ett fullödigt eget liv, och att våra stora föredömen borde heta Ho­ward Roark och John Galt. Men låt oss åtminstone bana väg för en bättre värld genom att – braskande och högljutt eller tystlåtet och envetet – protestera mot att skolan lär ut en dödens moral.


Keynes en charlatan

Ett sätt att motarbeta bruket av förnuftet är att ge plats åt allsköns oförnuft – och det behöver inte röra sig om religiöst oförnuft; ekonomiskt oförnuft kan också duga. Nedanstående är en replik på en artikel av Göran Albinsson Bruhner på SvD:s ledarsida 19.3.99. Jag har skickat den till insändar­sidan (ledarsidan returnerar mina inlägg utan att ens öppna kuverten), men jag har inte sett den publicerad.

John Maynard Keynes (1883–1946) var en charla­tan. Det är ett mått på den intellektuella ohederlig­heten hos flertalet ekonomer och samhällsdebattö­rer att han allmänt hyllas som seklets store eko­nom, samtidigt som den verklige giganten bland 1900-talets nationalekonomer, Ludwig von Mises, förbigås med komplett tystnad.[2]

Det är t.ex. en ren absurditet att tro att ”mass­arbetslöshet uppstår genom otillräcklig privat efterfrågan” och att man kan minska arbetslös­heten genom att ”stimulera konsumtionen”. Den enkla sanningen är att man inte kan konsumera det som inte först producerats. Vill man äta en brödlimpa måste säden först ha odlats och malts till mjöl och limpan bakats. När man väl ätit upp limpan är den borta. Att tro att limpan bakas ge­nom att man äter upp den – eller att säden mals eller att skörden blir bärgad eller sådd genom att man äter upp en brödlimpa – är inget annat än att tro på magi och är närmast jämförbart med regn­dans. Ändå är det just detta som Keynes med stor framgång lyckats tuta i mänskligheten.

Det är inte svårt att förstå att om man vill pro­ducera något i stor skala måste man investera pengar i företaget, och att pengarna för sådana in­vesteringar med nödvändighet måste komma från sparande. Och att spara pengar innebär att man för tillfället avstår från att konsumera dem. Om det är något som ska ”stimuleras” är det därför sparsam­het som ska stimuleras, inte konsumtion. Men keynesianismens själva grundbult är att det förhål­ler sig tvärtom, att det är människors bristande slösaktighet som leder till kris och arbetslöshet.

Att påstå att ”Keynes såg marknadsekonomin som ett överlägset politiskt system” är en ren lögn. Den som ser marknadsekonomin som ett överläg­set system rekommenderar inga statliga ingrepp i ekonomin alls. Staten ska upprätthålla lag och ordning, det är det den är till för. Keynes’ rekom­mendationer gick ut på att eftersom vi privat­personer inte är slösaktiga nog – d.v.s. inte irratio­nella nog – ska i stället staten gå in och slösa bort våra pengar. Staten kan göra det, eftersom det bara är den som kan ägna sig åt det legaliserade falsk­mynteri som kallas inflation. Nationalekonomer som inte varit charlataner har alltid vetat om detta, men – som sagt – deras existens förtigs.

En och annan läpparnas bekännelse till mark­nadsekonomin kan man finna hos Keynes, men mer än så är det inte. Och dessutom borde det väl vara allmänt känt att Keynes försökte ställa sig in hos frihetens fiender. I inledningen till den tyska översättningen av General Theory (utgiven 1936, samma år som originalet) hävdar Keynes att hans system minsann är bättre lämpat för ett totalitärt samhälle som Nazityskland än vad den ”föråldra­de” laissez-faire-kapitalismen är. Och det är ju precis vad Keynes’ motståndare hävdar. Kan då inte hans anhängare vara ärliga nog att berätta för mänskligheten att det var Keynes själv som sade det?

Den ende avlidne nationalekonom vi verkligen är slavar under är John Maynard Keynes.

24 mars 1999

Lästips: Henry Hazlitt, The Failure of the ”New Economics”
– ” – (ed.), The Critics of Keynesian Economics


Fynd bland ruinerna?

SvD:s kultursida har f.n. en artikelserie under samlingsrubriken ”Fynd i ruinerna” (d.v.s. i ruinerna efter Berlinmurens fall), där skribent efter skribent drar sitt strå till stacken för att ”rädda vad som räddas kan” av marxismens tankegods. Jag har inte haft tid (eller lust) att skriva någon längre analys av vad som är fel med detta – och om jag skrev en sådan analys skulle den hur som helst aldrig bli publicerad. Jag har nöjt mig med följande korta insändare, som faktiskt blev publicerad (SvD 28.3.99).

Kjell Lingeblad skriver i SvD 15.3 att det är dags att förvisa marxismens frälsningslära till historiens skräphög. Och visst är det så. Marxismen är över 150 år gammal, om vi räknar från pub­liceringen av Kommunistiska manifestet. Om det på den tiden var svårt att se vilka konsekvenser Marx’ idéer skulle få, så är det i varje fall inte svårt att se det idag.

Ändå ser vi hur spalterna – inte minst på SvD:s kultursida – fylls med försök att rädda så mycket som möjligt av Marx’ tankegods ”undan förödel­sens styggelse”, d.v.s. av försök att visa att det finns någon sorts ”sund kärna” hos Marx som på något vis inte berörs av kommunismens samman­brott. Det är som om man inte vill se något som helst samband mellan Marx’ teorier och dessa teo­riers praktiska resultat.

Hur är detta fromma självbedrägeri möjligt?

Är sambanden verkligen så svåra att se?

Eller är det så att man inte vill se dem?

Ett helt århundrade präglat av marxismens idéer är nog. Tillräckligt med blod har spillts (och svett och tårar också, för den delen). Låt oss få ett nytt århundrade präglat av bättre idéer.

Ett bra ställe att börja på är att läsa Ayn Rands skrifter.

16 mars 1999


Var Ayn Rand dialektiker?

Jag skrev häromsistens i en fotnot att jag eventuellt skulle återkomma till vad jag har emot Chris Mat­thew Sciabarra, författaren till Ayn Rand: The Rus­sian Radical. Jag har svårt att se hur människor som något litet känner till Ayn Rands filosofi kan ta denna bok på allvar – den förefaller mig mest av allt en smula sinnesrubbad – men eftersom det tydligen finns sådana personer ska jag kosta på mig en kommentar.

Sciabarra driver två huvudteser i sin bok, båda absurda. Den första är att vi får en djupare förstå­else av Ayn Rands tänkande om vi studerar dess ”rötter” i den ryska intellektuella tradition hon ut­sattes för under sina studieår; den andra är att hon är en ”högeligen dialektisk tänkare”. Kopplingen mellan de båda teserna är att det i hennes ungdoms Ryssland fanns en tendens att försöka övervinna ”formell dualism”, en tendens som i sin tur kan fö­ras tillbaka på Hegels inflytande. M.a.o.: att Hegel hörde till Ayn Rands speciella hatobjekt – och att adjektivet ”hegeliansk” följaktligen är ett skällsord bland objektivister, möjligen något mindre pejora­tivt än ”kantiansk” och något mer pejorativt än ”platonsk” – saknar betydelse. Sciabarra vet bättre!

Det är väl ingen som bestrider att Ayn Rand var fullt kapabel att tänka själv? Det är visserligen sant att inte ens den mest självständige tänkare går om­kring och är självständig i ett historiskt tomrum och att även de största tänkare måste sättas in i sitt historiska sammanhang för att man till fullo ska förstå dem. (Man kan t.ex. inte helt förstå Platon och Aristoteles utan kännedom om försokratikerna; inte heller kan man helt förstå Kant utan känne­dom om striden mellan rationalism och empirism.) Men i vilket sammanhang ska en stor tänkare sättas in? I ett stort sammanhang eller ett litet?

Ayn Rand kan förvisso läsas utan några filo­sofihistoriska förkunskaper alls. Men vill man för­stå hennes filosofihistoriska betydelse, då är det filosofins hela historia från Thales fram till idag som utgör det historiska sammanhang hon måste sättas in i, och definitivt inte något så begränsat som vad som lärdes ut vid ryska lärosäten under åren kring oktoberrevolutionen. Bara en parallell: inte för att jag betraktar mig själv som en tänkare av Ayn Rands kaliber, men är det någon som tror att nyckeln till mitt tänkande ligger förborgad i klassrummen vid Högre Allmänna Läroverket i Es­kilstuna, och att ni därför, hellre än att läsa Natt­väktaren, borde intervjua mina gamla gymnasie­lärare för att utröna det intellektuella klimatet i norra Sörmland under åren runt 1960?

Sciabarra har förstås fått på pälsen för den här sortens larv. Han försvarar sig med viss munvighet, och ett av hans försvar går ut på att han önskar motarbeta den gängse tendensen att tro att Ayn Rand skulle ha sprungit fram som Pallas Athena ur Zeus’ huvud. Men det var precis vad hon gjorde! Uttrycket är i det här sammanhanget en metafor för det faktum att Ayn Rand var en alltigenom självständig tänkare som betraktade allt hon såg med egna ögon, inte med lånade ögon, så som ett nyfött barn ser på världen – att hon aldrig slaviskt upprepade vad andra tyckt och tänkt – att hon var traditionsskapare mer än traditionsbärare. En sådan mentalitet är tyvärr mycket svår att förstå om man inte själv – åtminstone i någon liten mån – delar den. Och denna ”förstahandsmentalitet” tycks vara speciellt ovanlig bland akademiker, där en viss in­tellektuell anpasslighet är nödvändig för att göra karriär och inte bli helt utfrusen. (Det finns säkert undantag, men de är sällsynta.)

Och personligen har jag väldigt svårt att förstå varför Ayn Rands filosofi ska krånglas till och ges allehanda ”akademiska tolkningar”. Hennes filosofi må vara ny och revolutionerande, men den är defi­nitivt inte svår att förstå. (Att somliga vägrar att ta den till sig har helt andra orsaker.)

Hur förhåller sig det då med idén att Ayn Rand skulle vara ”dialektiker”? Termen ”dialektik” har använts i vitt skilda bemärkelser (den betyder t.ex. inte alls detsamma hos Hegel som hos Aristoteles), så det första man måste göra är att definiera sin användning av termen.

En ”dialektisk metod”, förklarar Sciabarra, ”fo­kuserar på relationella ’motsägelser’ eller paradoxer som avslöjas i historiens dynamism”, men som ”vägrar att erkänna dem som ömsesidigt uteslutan­de eller uttömmande”. (På mer begriplig svenska går detta ut på att vissa motsatser enbart är sken­bara.) Ayn Rand är dialektiker, förklarar Sciabarra, på grund av sin ”förmåga att spåra dialektiska rela­tioner mellan skenbara motsatser”; hon kunde ”spåra kopplingarna mellan skenbara motsatser och visa att de alternativ som erbjuds av samtida tan­keskolor var falska”; hon kunde ”upptäcka de fun­damentala misstag de delade”. Och på detta sätt förde hon den ryska – och hegelianskt inspirerade – tradition vidare, som gick ut på att övervinna ”for­mell dualism”.

Låt oss se vad det är för enkla sanningar som döljs i detta akademiska fikonspråk. Jag sparar den stora lögn som smygs in mellan raderna till längre fram.

Till att börja med torde det stå klart att Ayn Rand inte ägnade sin tid åt att bekämpa all dua­lism, formell eller informell. En fundamental dua­lism är t.ex. dualismen mellan sant och falskt. Ta nu ett par dualismer som hör hemma inom etiken och politiken – dualismer där sanningen står på den ena sidan och inte på den andra: dualismen mellan för­nuft och tvång (som två skilda metoder att hands­kas med sina medmänniskor) och dess poli­tiska korollarium, dualismen mellan frihet och sla­veri. Finns det något skenbart i dessa dualismer? Finns det något fundamentalt misstag som de de­lar? Kan motsatserna överskridas eller överbryggas eller upplösas eller vad ni vill med någon ”dialek­tisk metod”? Självfallet inte. Sådana dualismer är rena tillämpningar av lagen om det uteslutna tred­je. Ett slavsamhälle är inte fritt, och ett fritt sam­hälle bannlyser varje form av slaveri – och ett ideal­samhälle är definitivt inte ett samhälle som på minsta vis förenar dessa oförenliga motsatser. (Att våra existerande samhällen faktiskt är ”blandsam­hällen” ändrar ju inte saken: det betyder bara att de bygger på en motsägelse och därför inte kan be­stå utan till sist måste bli antingen helt fria eller helt ofria. Men det vet ni redan.)

Eller ta en annan typ av ”dualism”: när två fö­reteelser skiljer sig från varandra utan att för den skull stå i strid med varandra. Ta t.ex. förhållandet mellan tanke och känsla. Idén att de båda nöd­vändigt skulle stå i konflikt med varandra är falsk: vad vi känner beror ytterst på vad vi tänker, och därför är harmoni mellan tanke och känsla fullt uppnåelig och borde rentav vara det normala och naturliga tillståndet. Icke desto mindre måste vi noga hålla de båda isär och inte försöka använda våra känslor som kognitiva verktyg, d.v.s. säga: ”Det är sant därför att jag känner att det är sant.” Idén om en ”dualism” eller motsättning mellan tanke och känsla kommer från Platon, och det är en falsk idé; men den ”övervinns” inte genom att man buntar ihop de båda företeelserna utan tvärtom genom att man håller dem strikt isär.

Men – som ni säkert vet – identifierade Ayn Rand också ett stort antal falska alternativ eller ”falska dikotomier”, som t.ex. ”subjektivism vs. in­trinsikalism” eller ”skepticism vs. dogmatism” eller ”anarkism vs. etatism” och många fler. Det gemen­samma för alla dessa dikotomier är att de förefaller vara varandras motsatser men i själva verket delar samma falska grundpremiss. Både subjektivister och intrinsikalister förnekar att våra sinnen och vårt förnuft kan ge oss objektiv kunskap om verk­ligheten, och den enda skillnaden är att subjektivis­ten söker kunskapen inuti sitt eget medvetande, medan intrinsikalisten vänder sig till ett övernatur­ligt medvetande. Skeptikern och dogmatikern ac­cepterar båda det godtyckliga, men den förre klamrar sig fast vid sina godtyckliga tvivel lika hårdnackat som den senare vid sina godtyckliga trossatser. Anarkister och etatister förenas av att båda förkastar idén om en rättmätig stat och häv­dar att ingen sådan stat är möjlig – och käbblar sedan om vi ska ha en totalitär förtryckarstat eller om människorna ska få förtrycka varandra bäst de gitter utan att någon stat lägger sig i. (Inget av detta är väl nytt för er?)

Båda sidorna av ett falskt mynt är självfallet lika falska, och detsamma gäller alla dessa falska dikotomier. Men att konstatera detta kan knappast kallas ”dialektik” – det är snarare en fråga om sunt bondförnuft. Men om någon påstod att kronan på ett mynt är falsk, och att klaven också är falsk, men att kombinationen av krona och klave skulle tjäna till att överskrida myntets falskhet och göra det äkta – skulle det vara dialektik.

Det finns ett fundamentalt misstag som jag tror begås av alltför många, nämligen att man skulle kunna nå fram till sanningen genom att oscillera eller pendla mellan de båda sidorna av en falsk di­kotomi – att man skulle kunna uppnå objektivitet genom att ”förena det bästa” i subjektivismen och intrinsikalismen, eller att ett idealsamhälle ”förenar det bästa” i etatism och anarkism. Men i sådana här fall finns det inget ”bästa” att förena. De båda alternativen är falska i grunden, och allt man kan göra är att avvisa den falska dikotomin.

En bra metafor för detta är de båda havs­vidundren Skylla och Charybdis (kända från den sannfärdiga berättelsen om Odysseus’ irrfärder). Det ena dödade sjöfarare genom att krossa fartyget mot några vassa klippor, det andra genom att dra ner det i en malström. Hur skulle du som sjöfarare handskas med dessa monster? Genom att först pröva det ena och sedan det andra för att utröna om något av monstren kanske är snällare än det andra? Eller försöka få dem att förhandla med var­andra och låta deras åsikter (t.ex. om bästa sättet att förgöra sjöfarare) brytas mot varandra, i sann dialektisk anda? Knappast. Enda sättet att klara sig undan dem är att segla rätt emellan dem.

Men det är just detta misstag Sciabarra begår (och dessutom har mage att tillskriva Ayn Rand). Han påstår att Ayn Rand ”i de flesta fall visar att de båda motsatta filosofiskolorna till hälften har rätt och till hälften fel”. [Min kursivering.]

Det här är uppenbarligen fria fantasier från Sciabarras sida (och det är inom parentes sagt den här sortens fria fantasier som får mig att misstänka att Sciabarra är sinnesrubbad). Helt bortsett från att Ayn Rand aldrig sagt eller skrivit något sådant är idén absurd och kan inte klara det enklaste test mot verklighetens fakta. Ett exempel bör räcka.

En av de vanligaste falska dikotomierna är den mellan kommunism (eller socialism) och fascism. Kommunister hävdar alltid att kommunismen är det enda alternativet till fascismen och använder idén till att stämpla varje meningsmotståndare som ”fascist”; de använder den ofta också som rationali­sering för nöjet att gå ut på gatorna och kasta sten på andra grupper, lika våldsbenägna de. Och fascis­terna gör likadant. De flesta militärjuntor försvarar den terror de utövar med att den är nödvändig för att rädda landet undan marxismen. Samma argu­ment användes av apartheidregimen i Sydafrika. Liberaler (verkliga liberaler, d.v.s. laissez-faire-an­hängare) stämplas av den ena sidan som ”fascistoi­da”, av den andra som ”kommunistmedlöpare”. Resultatet i teorin är ett lögnens herravälde och i praktiken ett våldets herravälde. Vem av er skulle vilja säga att kommunismen och fascismen har halva sanningen var? De delar en falsk premiss (to­talitarism, idén att det är rätt att styra med obegränsat statligt tvång), och denna premiss är falsk rättigenom: den innehåller inte ett spår av san­ning. Och vad skulle hända om den tvivelsutan skenbara motsättningen mellan kommunism och fascism ”övervanns” och de båda rörelserna förena­des? Mot vem eller vad skulle de då stå enade? Svaret ger sig självt: mot den fiende de ändå alltid haft gemensam: kapitalism och liberalism.

Nog om denna sinnesrubbning.

Akademiker tycks befinna sig i ett övergångs­skede, ett slags ”dialektiskt språng”, med avseende på Ayn Rand: från att förtiga hennes blotta exis­tens övergår de nu alltmer till att prata strunt om henne, och från att prata illvilligt strunt till att prata till synes välvilligt strunt. (Sciabarra kallar t.ex. Ayn Rands tänkande en ”kristallklar ocean”, som han minst av allt vill ”grumla” – och ägnar se­dan en hel bok åt att göra just det.)

Möjligen är detta ett gott tecken. Ett bättre tecken vore om någon tog bladet från munnen och presenterade hennes idéer rakt av.

Och helst också använde hennes filosofi som ett verktyg för att analysera den förhärskande irratio­nalismen, i stället för tvärtom.


Nya böcker

Jag vill kommentera två nyutkomna objektivistiska böcker: Why Businessmen Need Philosophy och Return of the Primitive. Jag rekommenderar den förra men inte den senare.

Why Businessmen Need Philosophy är en samling uppsatser av Ayn Rand, Leonard Peikoff, Harry Binswanger och flera andra. De flesta uppsatserna har stått att läsa i The Objectivist Forum eller The In­tellectual Activist men har aldrig tidigare funnits tillgängliga i bokform. Samtliga uppsatser är av hög klass och säger saker som behöver sägas. Här finns uppsatser om skillnaden mellan ekonomisk makt och politisk makt, om antitrustlagstiftningen, ett välresonerat försvar för insiderhandel, ett angrepp på modern protektionism, och mycket mer. Om ni har affärsmän bland era bekanta, är det denna bok ni ska ge dem i födelsedagspresent!

Min enda lilla reservation är att boken påstås vara skriven ”av Ayn Rand”, fastän hon bara bidra­git med två uppsatser och fastän det mesta som står i den skrivits efter hennes död. Att göra så är ett oskick.

Return of the Primitive (red.: Peter Schwartz) är inte något så oskyldigt som ett oskick. Denna bok är en flagrant kränk­ning av Ayn Rands intellektu­ella äganderätt. Boken är en utvidgad version av The New Left: The Anti-In­dustrial Revolution. Schwartz har utökat den ursprungliga texten med två ytterligare essäer av Ayn Rand samt tre av egen hand. Jag skulle inte säga något om det, ifall tilläg­gen hade stått i slutet av boken, i ett appendix klart skilt från den ur­sprungliga texten. (Jag skulle haft ännu mindre att invända om Schwartz – så som ursprungligen var planerat – hade tagit med två uppsatser av George Reisman.) Men Schwartz har också, utan att ange några skäl till det, och utan att ens nämna att han gjort det, stuvat om ord­ningsföljden mellan essäerna i Ayn Rands ur­sprungliga text.

Man måste väl ändå anta att om Ayn Rand själv publicerade sina essäer i en viss ordning (som faktiskt inte är strikt kronologisk) så hade hon nå­gon tanke med det. Och om Schwartz vill sätta sitt tänkande i stället för Ayn Rands, kan han ju göra det någon annanstans än i en nyutgåva av hennes verk. Om tilltaget är ett utslag av klåfingrighet är det illa nog. Värre är om det får statuera exempel för framtiden, så att vi en vacker dag bara har hen­nes verk i omstuvade versioner.

Jag vänder mig inte mot att texter av Ayn Rand ges ut postumt. Tvärtom: vi kan aldrig få för mycket av henne. Vad som är så upprörande – så med förlov sagt primitivt – är att ta en bok som hon själv gett ut under sin livstid och ändra på den ef­ter eget skön. Kom ihåg att ett av kännetecknen på primitiva samhällen eller stamsam­hällen är att pri­vategendom i sådana samhällen är ett okänt begrepp och att all egendom ses som stammens egendom. Somliga borde läsa – eller läsa om – Ka­pitalismen: det okända idealet.

Det här är ju inte första gången Peter Schwartz kränker andras intellektuella äganderätt – och de som tycker att han handlat rätt mot George Reis­man och Edith Packer kommer säkert inte heller att invända mot hans behandling av Ayn Rand.

Själv har hon inte längre möjlighet att proteste­ra. För att travestera Dostojevskij: ”När Ayn Rand är död är allt tillåtet.” Allt utom att ifrågasätta hennes arvingars kompetens och moral.

Den ursprungliga utgåvan av The New Left kommer, om jag förstått saken rätt, att sluta tryckas. Så om ni inte redan har den, skaffa den innan det är för sent! I framtiden kan ni bli tvungna att sanktionera Peter Schwartz (och alla dem som sanktionerar Peter Schwartz) för att ens kunna läsa dessa essäer.

Schwartz har också gett ut en ny, något utökad upplaga av The Ayn Rand Column, och mot den boken har jag absolut inget att invända. Boken innehåller de kolumner Ayn Rand skrev för Los Angeles Times år 1962 plus flera andra texter som annars skulle vara mycket svåra att få tag på (som t.ex. en kort uppsats för Reader’s Digest från början av 40-talet, eller en uppsats om värdet av att samla frimärken).


[1] ) Jag håller inte med Ingemar Hedenius om allt, men på den här punkten hade han rätt.

[2] ) Jag räknar George Reisman till nästa århundrade.