Årgång 2, nummer 7–8 (mars 1999)

Tänkande och tvång

En av objektivismens grundpelare är som bekant att man aldrig får initiera bruket av fysiskt tvång och att tvång endast får användas i självförsvar och som ve­dergällning. Skälet är att människans själva överlev­nad är beroende av hennes tänkande och att tänkan­de fordrar frihet; tänkande och tvång är varandras motpoler. Men vad menas då med detta: att tänkan­de och tvång är varandras motpoler?

Det är för det första omöjligt att tvinga en idé på en människa. Standardexemplet är detta: om någon håller en pistol mot din tinning och försöker få dig att acceptera att 2+2=5, så kan han möjligen få dig att uttala orden ”2+2=5”, men han kan aldrig få dig att tro att det är sant. Detta skulle gälla även om han försöker få dig att tro att 2+2=4; om du inte kunde övertyga dig om detta på annat sätt, skulle pistol­­hotet varken göra till eller ifrån. För att ta ett mer realistiskt exempel: om någon vill tvinga till sig din plånbok under pistolhot, kan han få dig att lämna över den, men han kan aldrig få dig att tro att plån­boken är hans.

För det andra bryter bruket av fysiskt tvång för­bindelsen mellan vårt tänkande och yttervärlden så att vi inte kan omsätta våra tankar i handling. Det uppenbara exemplet är om man blir inlåst eller fjätt­rad. Samma princip gäller t.ex. skatter. De pengar vi tjänar kan vi använda till att planera vår framtid och förverkliga planerna; men om staten (eller någon av de konkurrerande ”beskyddar”organisationer vi skulle ha i dess ställe om anarkisterna får som de vill) tar ifrån oss våra pengar, kan vi inte längre göra det.

För det tredje skadar bruket av tvång inte bara offret utan också förövaren. Skälet till detta är att om människor ska samarbeta med varandra och ha något utbyte av varandra är det bara varandras rationalitet de kan ha utbyte av; men tvång sätter rationaliteten ur spel. Det bästa beviset på detta är att ett samhälles produktivitet alltid är korrelerat till graden av ett samhälles frihet.

Men inget av detta innebär att människor helt och hållet upphör att tänka när de utsätts för tvång. Om så vore skulle det betyda att våra hjärnor strejkar såfort vi utsätts för minsta hot om tvång, och att invånarna i en totalitär diktatur skulle svälta ihjäl inom ett par veckor, eftersom allt tänkande och all produktion omedelbart skulle upphöra. Och så är det ju inte. Men det händer att somliga försöker reducera objek­tivismens syn på förhållandet mellan tänkande och tvång ad absurdum genom att hävda att det är just detta objektivismen menar.

Det enkla svaret är förstås att tvång alltid är skad­ligt, precis som jag ovan beskrivit, men att frågan hur skadligt det är är en frågan om graden av tvång. T.ex.: varje skatt (som inte är strikt frivillig) är skadlig, men det är ändå en avsevärd skillnad mellan att behöva betala 10% i skatt och att behöva betala 90%. Eller: husarrest (för politisk opposition) är till skada, men fängelse är ännu skadligare och att dessutom sitta fastfjättrad i fängelsecellen är skadligare ändå.

Är det här svårt att förstå? Jag tycker inte det. Jag blev därför en smula bestört när jag häromåret läste en uppsats i The Intellectual Activist av en ”ledande objektivist” som gav ett helt annat svar på frågan om människor alls kan tänka under tvång och varför människor faktiskt kan fortsätta att producera åt­minstone något litet t.o.m. i totalitära samhällen – ett svar som gick ut på att bara en viss sorts tänkande omöjliggörs av tvång, medan en annan sorts tänkande kan fortsätta som förut.

Eftersom frågan faktiskt är av en viss vikt för för­ståelsen av objektivismen har jag nu besvarat denna uppsats och skickat mitt svar till The Intellectual Acti­vist. (Jag har också skickat kopia till ett litet fåtal objektivister.) Mitt svar följer nedan.

For the record, I disagree with Dr. Gary Hull’s essay ”How Force Stops Thinking” in the September 1994 issue of TIA. (I apologize for being four years late in responding, but I think the issue is too important to stay locked within my own mind.) I believe Dr. Hull in this essay is actually changing an important part of the philosophy of Objectivism in order to answer a rather superficial objection. I certainly believe this is inadvertent on Dr. Hull’s part, so I am not passing a negative moral judgement on it. But the error is se­rious and needs to be pointed out.

The objection Dr. Hull wants to answer is this: Objectivism teaches that mind and force are anti­podes, and that the evil of force is that it stops man from thinking; or that it makes man’s thinking in­operative (meaning simply that he cannot act on his thinking); or that it cuts the tie between mind and reality. (There are many different formulations of this point, all of them valid.) But even in totalitarian countries some production is taking place; therefore, at least some thinking must be taking place. Or: even in a jail or a concentration camp a prisoner may still make plans for escaping and sometimes even carry them out.

But the actual answer to this objection is quite simple: it is a matter of degree. Some thought and production can take place even in a totalitarian state, simply because no such state can deprive you of all freedom (short of killing you or, perhaps, lobotomi­zing you). And it is true that a prisoner may escape. But increase the coercion applied by also chaining the prisoner, and his escape is made that much harder. (Or relax the reins somewhat, and his escape will be made that much easier.)

Or take another example: you earn a sum of mo­ney each year, and with that money you can plan your future (think of buying a new home or what­ever). But now the government taxes half of that money away. Now your freedom, in this respect, is simply cut in half. You can no longer think about that new home and act on your thinking  all you now can do is daydream about it.

The point is simply: man’s thinking and his ability to act on it is hampered or paralyzed to the extent that force is applied to him.

There is only one important proviso to be made to this, namely that it also depends on the attitude of the victim. For whereas one person may succumb totally to the merest threat of force, another person may keep his mind intact even in the most trying circumstances. An example from literature is of course Galt’s attitude when captured. But one could also think of the philosophical heroes of the Middle Ages, such as Thomas Aquinas, who managed to reintroduce Aristotelianism and pave way for the Renaissance in an era totally shaped by faith and force. Or, to take a more mundane example, when your government taxes half of your income (or more) away, you could meekly pay the tax, or you could start looking for loop-holes, or you could initiate a tax-revolt.

This point is worth dwelling upon. Since evil is metaphysically impotent (and since the initiation of force is evil), one may ask how evil has become so wide-spread a phenomenon and why the good is not yet triumphantly victorious on a world wide scale. (Why is there war? Why is there oppression? Why is there ”political correctness”? Why didn’t Ayn Rand receive the Nobel prize in literature? Why is George Reisman being ostracized? Etcetera, etcetera.) The answer is simply that people give in too easily to evil. For example, in daily life force is often initiated in the form of an empty threat – to which the only sen­sible answer is: ”Go to hell!” (this is where such a person belongs, anyway). But instead the victim takes the threat seriously and gives in to it – and soon the threat is not that empty but backed by the power of a gang or a government. This is how evil grows and gets powerful. (The operating principle, of course, is known as ”The Sanction of the Victim”.)

What does all this say about the evil of force? It says this: to the extent that force succeeds, it is de­structive; to the extent that it fails, it is merely futile.

To me it is incredible how Dr. Hull can miss this extremely simple and straightforward answer. It is also incredible to me that he can write: ”While most people see that Rearden and Dagny cannot think under Directive 10-289, they do not see how force necessarily makes thinking impossible.” For Dagny and Rearden can and do think under Directive 10-289. And John Galt thinks even while on the torture rack.[1]

Now, the essence of Dr. Hull’s essay is that one must distinguish between two different types of thin­king: ”original, significant thinking” and ”low-level thinking”. Then he tries to explain how the first type of thinking is stifled under force, while the second type is not.

But this is not what Objectivism teaches. Objectivism does not say that a certain type of thinking is impos­sible under force, while another type is still possible.

I also have to challenge the distinction itself. There is simply no sharp dividing line between those two types of thinking. They exist on a continuum. Now, ”low-level” thinking means essentially automa­tized thinking. But no thinking, now matter how rou­tine, is ever totally automatized; some mental activity is needed even to direct one’s attention to the multi­plication table (or whatever the knowledge sum­moned may be).

And let me point out that there is at least one of Dr. Hull’s own examples that does not fit the descrip­tion of ”low-level” or ”routine” thinking: the prisoner devising an escape plan. This would be ”low-level” only on the fantastic assumption that the prisoner has been trained for years in prison escaping! So that, now, when he is actually in prison, he will just have to repeat what he has done a hundred times before!

There are further absurd implications of Dr. Hull’s idea. For example, it implies that Thomas Aquinas could not have done what he did in philosophy, for in that age only ”low-level” thinking was possible. It also implies that Ayn Rand could not have engaged in ”original, significant thinking” before the age of 21, when she left Soviet Russia. But all we know about her biography tells us that she arrived at crucial parts of her philosophy long before that (e.g. the principle of thinking in principles).

And, to exemplify once again from Atlas Shrugged: the whole sequence dealing with Galt’s capture is a ”portrait of genius in action”; yet, if we are to follow Dr. Hull, Galt is only, under those circumstances, capable of ”low-level” or ”routine” thinking. Then, how does he come up with the idea of stepping aside in front of the cameras to reveal the thug’s gun? And how does he come up with the idea of telling his tor­turers how to repair the torturing machine? ”Low-level thinking”??? Or was it somehow rehearsed be­forehand?

Dr. Hull has a second major point to make in his essay: that it does not matter whether the ideas one tries to inject by force are true or false. With this I certainly agree. But then, how many Objectivists are actually confused on this account? Is the ”movement” full of people who believe that Objectivism (or truth in general) can somehow be forced upon the world? I doubt it. However, if there are such people there is an excellent answer to give them, the same answer Ayn Rand once gave to the idea that the good could be achieved by force: it would be like offering some­one a picture gallery at the price of cutting out his eyes. (And again: if the person accepts such an offer, it is destructive; if he rejects it, the offer was merely futile.)

Now, many of the points Dr. Hull makes in his essay, and many of the examples he gives, are valid ”in their own right”; they are just placed within the wrong context. They are not valid as an answer to the question: why does Objectivism oppose the use of force? And that was the question Dr. Hull set out to answer. And ironically, in view of the stress Dr. Hull places on ”integration”, I believe that the fundamental error in his essay is an error of non-integration. For what in­tegrates a theory (or a full philosophy) is: basic prin­ciples. That mind and force are opposites or antipodes is a fundamental principle, which, correctly understood, explains a host of phenomena; like any good prin­ciple, it also explains the ”apparent exceptions”. To introduce arbitrary distinctions between different types of thinking merely serves to disintegrate the theory.

One of the great things about Ayn Rand’s philo­sophy is that it is clear. Why add obfuscation to it?

November 1998


I stället för bokrecension

Schillerinstitutet har skickat mig ett exemplar av Lyndon LaRouches Historia som vetenskap och bett mig recensera den i Nattväktaren. I stället publicerar jag mitt svar till Schillerinstitutets representant (med några smärre redigeringar); jag tror det kan vara av visst filosofiskt intresse. (Larouchianerna är uppenbarligen överens med objektivismen på en viktig punkt, nämligen att det är filosofin som ytterst styr historiens gång. Sedan har de diametralt motsatt upp­fattning om vilken filosofi som borde få styra historiens gång.)

Jag tror inte jag skulle gå iland med att skriva en full­ständig recension av LaRouches Historia som vetenskap, eftersom jag inte är tillräckligt väl insatt i högre mate­matik för att kunna bedöma teorier som Riemanns eller Cantors. (Jag tror mig om att kunna analysera Platons Parmenides och Cusanus’ verk om jag lägger manken till, men jag har mycket annat att göra.) Men en kort kommentar kan jag gott kosta på mig.

Det är uppenbart att LaRouche betraktar mig som en ond eller i varje fall omoralisk människa – efter­som jag dels inte kan gå med på att universum har en Skapare, dels håller med Aristoteles och Locke om att människan är född tabula rasa. Ska jag verkligen be­höva finna mig i att bli betraktad som omoralisk eller ond?

Låt mig för att nysta upp det här börja med det citat från Adam Smith som LaRouche återger på s. 68:

Att styra universums stora system … att sörja för alla förnuftiga och intelligenta varelsers lycka, är Guds sak och inte männis­kans. Människans lott är mycket anspråkslösare, men mer anpassad till hennes ringa förmåga och klena förstånd: att sörja för sin egen, sin familjs, sina vänners, sitt lands lycka … Men även om vi är … begåvade med en mycket stark åtrå till dessa mål, har det lagts på vårt förnufts långsamma och opålitliga beslut att finna de rätta medlen för deras förverkligande. Till de flesta av dessa mål har naturen lett oss genom våra medföd­da och omedelbara instinkter. Hunger och törst, lidelsen som förenar de båda könen, kärleken till njutning och fruktan för smärta driver oss att bruka dessa medel för deras egen skull[2], och utan någon tanke på deras strävan mot de gagneliga mål som naturens store Dirigent avsåg att uppnå med dem.

Jag håller nu inte alls med Adam Smith om det här. För det första: eftersom det inte finns någon Gud, kan det ju inte heller vara hans sak att ”sörja för alla förnuftiga och intelligenta varelsers lycka”; det får allt förnuftiga och intelligenta varelser sörja för själva. (Självfallet håller jag inte heller med om att männis­kan som sådan skulle vara utrustad med ”klent för­stånd”; ens förstånd är aldrig klenare än man själv gör det till.) För det andra och långt viktigare håller jag inte med om att människan skulle ha ”medfödda och omedelbara instinkter”. En ”instinkt” är en automatisk form av kunskap. Djur kan rimligen sägas vara väg­ledda av sina ”instinkter”. Men människans kunskap är inte automatisk. Människan är en varelse av viljestyrt medvetande. Av detta följer att människan förvisso har behov av de saker Smith nämner: mat och dryck, njut­ning (både kroppslig och själslig), kärlek (varav sexu­ell tillfredsställelse åtminstone bör vara ett uttryck, även om den inte alltid är det). Men det följer inte att behoven kan tillfredsställas automatiskt, genom att vi följer någon sorts djurisk ”instinkt”. Jag håller helt med Ayn Rand som säger om detta:

Människan kan inte, som djuren, överleva med ledning av blotta varseblivningar. En förnimmelse av hunger talar om för henne att hon behöver mat (om hon har lärt sig att identifiera den som ”hunger”), men den talar inte om för henne hur hon skaffar sig mat, och inte heller vilken sorts föda som är bra för henne eller giftig. Hon kan inte tillfredsställa sina enklaste fysiska behov utan en tankeprocess. Hon behöver en tankeprocess för att upptäcka hur hon ska plantera och odla sin föda eller tillverka vapen att jaga med. Hennes varseblivningar kan leda henne till en grotta, om någon sådan finns tillgänglig – men för att bygga den enklaste hydda behöver hon en tankeprocess. Inga varsebliv­ningar och inga ”instinkter” kan tala om för henne hur man gör upp eld, hur man väver tyg, hur man smider verktyg, hur man tillverkar ett hjul, hur man bygger ett flygplan, hur man utför en blindtarmsoperation, hur man tillverkar en glödlampa eller ett elektronrör eller en cyklotron eller en ask tändstickor. Ändå beror hennes liv av sådan kunskap – och endast en viljeakt av hennes medvetande, en tankeprocess, kan ge henne den. (”Objektivis­mens etik” i Själviskhetens dygd, svensk övers. av undertecknad i Objektivistisk skriftserie, nr 5.)

Ändå: om man skalar bort allt nonsens ur Smith­citatet (och det är mycket att skala bort) återstår faktiskt en kärna av sanning: nämligen att människan är en levande organism bland andra levande organis­mer, att åtminstone hennes grundläggande behov sammanfaller med andra organismers grundläggande behov, och att tillfredsställandet av dessa behov beror av hennes eget tänkande och arbete, inte av någon ”gudomlig vägledning”. (Och Smith fördömer ju inte heller egennyttan eller egoismen, även om han för­söker försvara den på grunder jag finner tvivelaktiga.) Är det detta som LaRouche betraktar som omoraliskt och ont? Men i så fall säger han ju faktiskt att män­niskans liv på jorden är något ont. Och ondare än så kan ingen lära vara.

Visst: om någon hävdar att människan, bara för att hon är ett djur, också är ”bara ett djur” – om någon försöker förneka att människan har vad lägre djur saknar, nämligen förnuft och fri vilja – då stämmer naturligtvis LaRouches anklagelse att man ”fallit till den mänskliga sinnlighetens botten, till en nivå där människan inte är mycket mer än ett djur, till ett moraliskt depraverat tillstånd uttryckt av en förment tabula rasa.” Är det alltså dit LaRouche menar att jag har fallit?

Nu har jag faktiskt inte ett dugg emot ”sinnlighet” eller livsnjutning; jag menar bara att sådan livsnjut­ning ska vara en belöning för att man levt ett fram­gångsrikt liv. Jag har inte det minsta emot en Irish Coffee som avslutning på en god middag tillsammans med min själs älskade – och jag tycker gott att denna min själs älskade också kan få vara min kropps älska­de.[3] Sådan sinnlighet är inte alls ”botten”; sådan sinn­lighet är toppen. Men om LaRouches enda anklagelse mot Voltaire är att han var ”libertin”, antar jag att LaRouche även vill förmena mig detta. (Och jag för­står inte vad det ska vara för mening att kämpa för kärnkraftens utbyggnad om man inte i sista hand vill att människor ska få ha det varmt och skönt.)

Men – för att gå vidare till nästa punkt – att män­niskan är född ”tabula rasa” är inte alls detsamma som att människan fortsätter att vara ”tabula rasa” hela sitt liv, eller ens särskilt länge. En sådan idé är inte ens sann om djur – vilket var och en som haft hund eller katt bör vara väl medveten om. Djur har förmåga att bilda vissa enkla associationer mellan sina varsebliv­ningar – så att t.ex. en hund vet att när husse tar fram kopplet betyder det ”promenad”. Människan besitter härutöver förmågan att bilda begrepp.

”Tabula rasa” är förstås en metafor, men även om man tar metaforen på allvar (en griffeltavla som er­farenheten klottrar på), måste ju griffeltavlan själv existera (och ha en bestämd natur) för att någon ska kunna klottra på den. Men naturligtvis gör denna griffeltavla mer än bara tar emot klottret; den orga­niserar klottret och räknar ut vad det har att säga (d.v.s. den bildar begrepp). När ”vi aristoteliker” använ­der denna metafor gör vi det för att fjärma oss från den platonska idén om ”medfödda idéer”, att innehållet i vårt medvetande skulle finnas där före erfarenheten. (Det bör noteras att antiplatoniker som försöker ersätta medfödda idéer med medfödda instinkter – som Smith i citatet ovan – inte gör saken ett dugg bättre.)

Jag har länge ansett att Leibnitz hade rätt på åtminstone en punkt, och det är i hans berömda svar på Lockes påstående att ”inget finns i intellektet som inte förut funnits i sinnena”: ”utom intellektet självt”. Locke har i och för sig rätt: innehållet i våra begrepp kommer alltid i sista hand från sinneserfarenheten. (Det finns förstås begrepp som inte står för något verkligt. Men, för att ta ett enkelt exempel, skulle vi aldrig ha kunnat bilda begreppet ”kentaur” utan att ha sett människor och hästar.) Men vår förmåga att bilda begrepp kan ju inte gärna komma från begrep­pens innehåll. Så Leibnitz’ replik är helt berättigad. (Vad jag invänder emot hos Leibnitz och Platon och alla andra i den traditionen är att de alla hävdar att innehållet i våra begrepp på något sätt är medfött. Allt som är medfött är förmågan.)

Men LaRouche tycks mena att var och en som inte accepterar någon form av ”platonsk begreppsrealism” ipso facto förnekar all vår förmåga att bilda begrepp och nå fram till allmängiltiga principer och teorier – att vi alla ”sjunkit till sinnlighetens botten” och är lika förvirrade som David Hume. Jag menar att detta framgår av att han konsekvent buntar ihop ”aristote­lianism” med nominalism och empirism. Vad gäller nominalismen kan jag medge att Aristoteles i viss mån banade väg för den genom att inte slutgiltigt lösa det s.k. ”universalieproblemet” (”vad står våra begrepp egentligen för?”). Men eftersom problemet nu slutgil­tigt lösts av Aristoteles’ största arvtagerska (se Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology) kan vi lämna saken därhän. Vad gäller empirism har Aristo­teles helt enkelt rätt: all vår kunskap börjar med det för sinnena givna. Det är sannerligen inte Aristoteles’ fel att somliga (främst David Hume) har kommit på den besynnerliga idén att vår kunskap också slutar med det för sinnena givna.

LaRouche har uppenbarligen anammat Leibnitz’ dictum att ”Gud är matematiker” och att vi når kun­skap genom att etablera kontakt med de matematiska formler Gud använde sig av när han skapade världen. (Och vi som inte accepterar denna tanke, oss stämp­lar han som omoraliska och ”sjunkna till sinnlighetens botten”.) Men att sammanhangen i världen är mate­matiska (och att vi kan upptäcka dem) är inte konsti­gare än att det finns orsaker och verkningar här i världen. Det beror inte på att någon Gud har ordnat det så; det ligger i tingens natur.

Tyvärr kommer den här kommentaren att svälla ut till en avhandling om jag inte slutar här. Och jag har inte ens presenterat något försvar för frihandel! Men det får väl bli en annan gång.

4 november 1998


Debatt i Elbranschen om miljörörelsens ondska

Elbranschen är en tidskrift som förutom branschnyheter också inne­håller information och debattinlägg från Miljövänner för kärnkraft. Medlemmar i MfK får den på köpet. Den mesta informationen är bra, men när MfK:s ordförande tillät sig ”försvara” kärnkraften med hänvisning till den bekanta ”klimatbluffen”, tillät jag mig reagera.

Även om jag sympatiserar med ”Miljövänner för kärn­kraft” måste jag säga att det är ett misstag att försvara kärnkraften med hänvisning till Sveriges åtaganden gentemot Rio- och Kyotokonferenserna (så som Rag­nar Hellborg gör i sitt inlägg i Elbranschen 1/98). Det är att föra debatten på ”miljörörelsens” planhalva.

Den moderna ”miljörörelsen” är i grund och bot­ten ett angrepp mot industrisamhället som sådant, och den angriper därför allt som för den industriella ut­vecklingen framåt. Den angriper t.ex. kärnkraften, trots att kärnkraften är den renaste formen av energi­utvinning. Det är av exakt samma skäl som den angri­per smutsigare former av energiutvinning. Dess mål är inte ”ren luft” eller ”rent vatten” eller någonting i den stilen. Dess mål är att strypa industrisamhället och driva mänskligheten tillbaka till förindustriella för­hållanden. För ”miljörörelsen” är det egalt i vilken ordning denna strypning äger rum – det är helt en fråga om taktik. Kan man inte helt förbjuda kärnkraf­ten utan bara lyckas omgärda den med kvävande re­striktioner, går man helt enkelt vidare till att försöka åstadkomma detsamma med fossila bränslen; sedan går man tillbaka till att angripa kärnkraften, o.s.v. tills hela strypningen är genomförd.

En sak ”miljörörelsen” lyckats med är att få politi­kerna på sina sida. Det är dess verklighetsbeskrivning – där varje tekniskt framsteg utmålas som ett hot mot vår överlevnad – som tillåts utgöra referensramen för vilka åtgärder politiker ska besluta om. FN:s klimat­konferenser är ett typexempel på detta. Det är detta som är den stora faran, och det är detta vi måste be­kämpa.

FN:s klimatkonferenser har helt köpt det s.k. växthusscenariot och idén att det är människans om­vandling av naturen (för att främja mänskligt liv och välbefinnande) som utgör hotet – ett hot som sedan måste bekämpas med politiskt ålagda restriktioner riktade mot industrin. Om den påstådda ”växthus­effekten” tänker jag inte säga annat än vad de flesta vet, nämligen att drastiska klimatförändringar skett många gånger i det förflutna långt före den industriel­la revolutionen (t.o.m. långt innan det ens fanns män­niskor på jorden) och kommer att ske igen i framti­den. Det måste rimligen komma en ny istid en dag i framtiden, och frågan är hur vi ska möta den när den kommer: med modern uppvärmningsteknik eller i jordkulor och grottor.

Om man försvarar kärnkraften med hotet att bru­ket av fossila bränslen skulle kunna leda till ett alltför varmt klimat, har man gett ”miljörörelsen” precis vad den vill ha. Man bekämpar faktiskt inte en bluff ge­nom att i stället plädera för en alternativ bluff. Man driver inte ut Djävulen med Belzebub.

En bättre metod att bekämpa kärnkraftens fiender vore att gå ut och försvara varje form av teknisk och industriell utveckling. Ett påpekande som måste föras fram i debatten och upprepas tills det går hem är att varje ingrepp människan gör i naturen i avsikt att förbättra mänskligt liv och välbefinnande – från in­förandet av åkerbruk till utveckling av fusionsenergi – utgör en förbättring av miljön; det ger en miljö som bättre passar människan. (Påpekandet kommer från den amerikanske ekonomen George Reisman, vars skrifter i ämnet jag varmt rekommenderar.) Om vi använder uttrycket ”god miljö” måste vi göra helt klart att vi med ”god” menar det som befrämjar mänskligt liv och välbefinnande – för våra motståndare har helt andra begrepp om ”gott och ont”.

Hemligheten bakom ”miljörörelsens” krig mot in­dustrisamhället i alla dess manifestationer är att ”mil­jörörelsen” består av människofiender. Kampen mot den måste föras av människovänner.

För vi inte denna kamp, förtjänar vi faktiskt inte bättre än att ”miljörörelsen” får som den vill. I så fall förtjänar vi en förindustriell tillvaro, komplett med slit för brödfödan, smuts, farsoter, barnadödlighet, krig och allt annat ni kan läsa om i historieböckerna.

27 mars 1998

Publicerad – oavkortad – i Elbranschen nr 2, 1998.

Jag fick ett svar från styrelsen för Miljövänner för kärnkraft, ur vilket jag saxar:

Du hävdar att miljörörelsens enda egentliga avsikt är att strypa industrisamhället. Din tvärsäkra hållning påminner därvid om miljöfundamentalisternas. Eller som i ordspråket: ”Det är okunnigheten som framkallar tvärsäkerheten”.

Vi kan däremot hålla med om att delar av miljörörelsen är nostalgisk, teknikfientlig och bakåtsträvande. Detta är inget nytt. Tider med förnuft varvas med tider regerade av känsla. Vår tid är en romantisk tid med förnuftet på undantag.

[…] Motstånd mot ny teknik kan ha både rationella och irrationella grunder. Brist i kunskap härrör delvis ur en skräck för det okända. […]

Delar av miljörörelsen är ett angrepp på industrisamhället. När vindenergin etablerades i västerlandet under medeltiden, skedde det inte utan motstånd. […] Don Quijote, ”riddaren av den sorgliga skepnaden”, som stred mot väderkvarnarna, var sin tids kärnenergimotståndare. […]

Jag kan uppleva en rationalisering av produktionstekniken som farlig, om den tar mitt jobb. Franska arbetare, som saboterade vävstolar med sin träsko – sabot på franska – var rädda för arbetslösheten. Det kan man förstå, men inte acceptera. […]

Vi håller med om att teknikens syfte är att främja liv och välbefinnande. Denna syn delas också av många i miljörörelsen, men inte alla. […]

Delar av miljörörelsen är hederlig. […]

Samuelsson för fram en del tänkvärda synpunkter som borde fått slippa sällskap av trams. Han demoniserar sina motståndare där han i stället kunnat visa mänsklig respekt. Därmed missar han också det viktigaste i en debatt: Att förmå motståndaren och medmänniskan att tänka efter och kanske till och med ändra uppfattning.

”Operation övertalning”

Jag håller inte med ett ord av vad Ragnar Hellborg m.fl. skriver i sitt svar till mig (Elbranschen 1998:2).

Till att börja med: det faktum att det kan finnas någon enstaka miljövän som är hederlig men vilseledd ändrar inte miljörörelsens natur. En rörelses natur definieras av dess grundpremiss, och miljörörelsens själva grundpremiss är människo‑ och industrifientlig. (Dess grundpremiss är att naturen har ett ”egenvär­de”, men inte människan.) Det går att läsa sig till det i deras egna skrifter, om man gör sig besväret. John Muir, Sierraklubbens grundare, har en gång sagt att alligatorer borde utfordras med människokött. Andra ledande ”miljövänner” (t.ex. David Graber) hävdar att människan ”brutit kontraktet” med Moder Natur och att det enda man kan hoppas på är att det dyker upp ett virus som utplånar mänskligheten. (För dokumen­tation hänvisar jag till George Reismans pamflett ”Den giftiga miljörörelsen”.) Detta må vara extrema yttranden, men det är de extrema yttrandena som avslöjar vad en rörelse går för. Den ”moderata” delen av miljörörelsen bryr sig inte om att ta avstånd från sådana yttranden.

Inte heller ser jag något fel i att ”demonisera” miljörörelsen, för det råkar faktiskt vara sant att ”om man ger Djävulen lillfingret tar han hela handen”. Idén att det är fel att ”demonisera” mänsklighetens fiender har alltid använts mot var och en som bjudit kompromisslöst motstånd mot kommunismen och andra totalitära ideologier och bär en stor del av an­svaret för att dessa ideologier inte kvävts i sin linda utan tillåtits gripa makten över stora delar av världen (med förödande resultat, som ni alla vet). Jag tror inte på idén att göra kompromissviljan och mesighe­ten till bärande princip i sitt liv. Nazismens framfart stoppades inte med några Münchenöverenskommel­ser, för att ta ett exempel ur högen.

Idén att miljörörelsen ska bedömas med ”respekt” är förstås bara en variant av idén att man inte får ”demonisera” den. Det enda resultatet är att miljö­rörelsen blir respektabel och ”rumsren”, och det är allt den ber om. Nästa steg blir att var och en som säger emot den blir ”demoniserad” och försedd med spe­tälskebjällra (eller ”EAPetälskebjällra”)  en process som redan förefaller vara i full gång.

Dessutom finns det ytterligare ett stort frågetec­ken att sätta för idén om ”hederliga miljövänner”. De flesta människor är förmodligen hederliga, för det mesta; säkert gäller detta också flertalet av dem som lite vagt stöder miljörörelsen. De är helt enkelt makt­lösa inför den gröna propaganda som hela tiden väller över oss, med ”världssamfundets” och de flesta poli­tiska partiers sanktion. Men det lämnar ju frågan öppen: varför är det just den propagandan och ingen annan som väller över oss? Och varför är folk som borde veta bättre så obenägna att bjuda effektivt mot­stånd? Det är ju det vi måste ta itu med. Och även om vi kan utgå från att ”miljövännen på gatan” är hederlig, övergår det helt mitt förstånd hur någon kan tro att exempelvis Lennart Daléus är hederlig.

Hellborg m.fl. påstår också att vi inte kan ”bortse från växthuseffekten bara därför att mycket annat, som vi inte kan påverka, också inverkar på jordens klimat”. Något argument ges inte, och dessutom stri­der påståendet mot uppenbara fakta.

För det första: allt vi vet om klimatförändringar i det förflutna talar för att mänsklig aktivitet inte har ett dugg med dem att göra. Inlandsisen, t.ex., smälte bort långt innan det kom ett enda industriutsläpp. Idén att vi skulle kunna påverka klimatet alls bara genom att t.ex. sluta köra bil har helt enkelt inget fog för sig.

För det andra: om det funnes en växthuseffekt (vilket är obevisat) skulle det inte innebära någon katastrof. Människan av idag skulle anpassa sig till ett varmare klimat precis lika bra som stenåldersmän­niskorna anpassade sig till inlandsisens bortsmält­ning. (I själva verket bättre, lättare och snabbare, just tack vare civilisationens och industrins framsteg.) Dessutom skulle ett varmare klimat förmodligen vara bra: de flesta grödor växer bättre i varmare väder, och själva de växthusgaser som påstås vara skuld till ”växt­huseffekten” gör också att grödor växer bättre.

För det tredje: det var inte alls länge sedan (mindre än tjugo år) som samma miljörörelse som idag för­söker skrämma oss med växthuseffekten i stället försökte skrämma oss med hotet om en annalkande istid. Hur mycket ska det egentligen till innan folk inser att avsikten bara är att skrämma oss till foglig underkastelse under miljörörelsens diktat?

Jag undrar ofta varifrån undfallenheten inför miljö­rörelsen kommer (liksom jag undrar varifrån und­fallenheten inför kommunismen och andra totalitära ideologier kommer). Förmodligen kommer den från en ovilja att se det onda som ont. Goda människor har ofta svårt att föreställa sig att det finns genuin ondska i världen  det är inte lätt att tänka sig in i den rena förstörelselustan. Men ondskan finns, och den är inte svår att upptäcka (man kan se den på nyhetssändningarna i TV varenda dag). Och man vinner ingenting på att sticka huvudet i sanden och vara mindre rädd för själva ondskan än för anklagel­sen att vara ”fundamentalistisk” och vilja ”demonise­ra” den.

19 maj 1998

Publicerad – med några smärre strykningar – i Elbranschen nr 3, 1998. – Hellborg & Co. fick också ett kort, kärnfullt svar av Henrik Unné. (Jag återger det inte här, eftersom jag inte är säker på att Henrik skulle uppskatta att bli publicerad i Nattväktaren.) – Jag skrev också ett brev direkt till styrelsen för Miljövänner för kärn­kraft, vilket återges nedan.

”Operation utskällning”

Jag förstår inte hur jag ska kunna stödja en organisa­tion vars ordförande bedömer det jag skriver som ”trams” och anhåller därför om omedelbart utträde ur ”Miljövänner för kärnkraft”.

Eftersom ni uppenbarligen är i behov av en lek­tion i elementär logik, inklusive konsten att undvika dubbla moraliska måttstockar, ska jag ge er en sådan lektion, alldeles gratis.

Granska följande uttalande:

Samuelsson för fram en del tänkvärda synpunkter som borde ha fått slippa sällskap av trams. Han demoniserar sina motståndare där han i stället kunnat visa mänsklig respekt. [Kursiveringar mina.]

Att anklaga en meningsmotståndare för ”trams” är oförenligt med principen att man ska bemöta menings­motståndare med ”mänsklig respekt”. Ordet ”trams” är ett uttryck för förakt, och förakt är raka motsatsen till respekt.

Det finns nu tre möjliga tolkningar av citatet ovan:

Den första är att skribenterna menar att princi­pen att visa mänsklig respekt gäller för andra männis­kor men inte för dem själva. Den tekniska termen för en sådan attityd är ”översittarfasoner”.

Den andra är att mänsklig respekt är något man ska visa somliga meningsmotståndare men inte andra  och att ”miljövännerna” tillhör dem som alltid ska respekteras medan jag tillhör dem man alltid ska visa förakt.

Den tredje möjligheten är att skribenterna inte tänker på vad de skriver utan bara bluddrar.

”Respekt” är en positiv respons på vad man ser som gott och värdefullt hos en medmänniska. Det är en självmotsägelse (och en psykologisk omöjlighet) att respektera det man ser som värdelöst och ont. Om man försöker utsträcka sin ”respekt” till allt och alla måste det sluta med att man respekterar Gestapo­drängar eller motsvarande och att man mister respek­ten för samma Gestapodrängars offer. Jag ser ”miljö­rörelsen” (eller i varje fall dess hårda kärna) som en motsvarighet till Gestapo och kan därför inte visa den mänsklig respekt. Om ”Miljövänner för kärnkraft” ser mig som motsvarigheten till en Gestapodräng, kan ni åtminstone ha modet att säga det rent ut och inte vattna ur ert omdöme med sådant eländigt stövel­slickeri[4] som att jag har en eller annan ”tänkvärd syn­punkt”.

Ett annat exempel på samma dubbelmoral är när skribenterna anklagar mig för att vara ”tvärsäker”. Samma skribenter påstår nämligen att ”vi inte kan bortse från växthuseffekten” utan att anföra skymten av argument eller bevis. Om inte detta är ”tvärsäker­het”, vad i all världen kvalificerar då som ”tvärsäker­het”? Eller är det återigen så att vissa människor får vara hur tvärsäkra som helst, men inte andra?

Men jag kanske är orättvis? Det kanske bara är det begränsade spaltutrymmet som hindrar Hellborg och hans medskribenter från att utveckla sina skäl för växthuseffekten? Men spaltutrymmet är lika begrän­sat för mig som det är för er. Ska då jag behöva pre­sentera en akademisk avhandling för min ståndpunkt, medan ni kan nöja er med en allmänt hållen floskel?

Förmodligen är hela den här lektionen bortkastad – förmodligen upplever ni den enbart som föroläm­pande. Förmodligen tränger det aldrig in i era av dubbelmoral impregnerade hjärnor att ert inlägg skul­le kunna vara förolämpande mot mig.

Ett ord också om slutklämmen i ert inlägg. Det är möjligt att det finns ”motståndare och medmännis­kor” som kan förmås ”att tänka efter och till och med ändra uppfattning”. Jag träffar sällan på dem, och det kan inte bara vara mitt eget fel  för diplomatiskt tillmötesgående från min sida har fungerat lika lite som att ta till storsläggan. När jag visar diplomatiskt tillmötesgående tror folk vanligen att det betyder att jag går på vad som helst. Men jag vill inte utesluta att det finns människor som låter sig övertygas av argu­ment och resonemang. Jag har efter ert inlägg alltför svårt att tro att ni tillhör den kategorin. För den vän­ligaste av de tolkningar jag gett ovan är att ni bludd­rar utan eftertanke. Och när det gäller rena män­­niskofiender är den ”tillmötesgående” attityden förfe­lad och bakvänd. När t.ex. hände det sist att en Ges­tapodräng blivit övertygad om nazismens intellek­tuella undermålighet och ondska (eller, för den delen, om behovet av att visa mänsklig respekt) genom att få sina stövlar slickade?

27 maj 1998


Inlägg i diverse ämnen

Jag skrev en hel del kortare insändare i slutet av förra året som jag inte har fått plats med i tidigare nummer av Nattväktaren. Ämnena är ”de gamla vanliga” och kan kännas en smula uttjatade; tyvärr är det nog tvunget att tjata en smula.

”Ur barns och spenabarns mun…”

Dagens Nyheter hade ett reportage 21.10.98, där man ställde en del klassiska filosofiska frågor till barn i småskoleåldern. Utöver svaret från Hanna nedan svarade Fredrik, 8 år, så här:

Allting är vad det är, och inte nåt annat.

Vad behöver vi Aristoteles till, när vi har Fredrik?

$ $ $

Hanna, 9 år, hävdar i Dagens Nyheter 21.10:

Du sa att det inte fanns nån regel. Men det fanns ju ändå en: att det inte fanns nån.

Det måste sägas att Hanna, 9 år, här ger prov på större skarpsin­ne än de flesta filosofistudenter som glatt sväljer de mest eländiga sofismer från sina lärare.

Hannas svar är ju t.ex. det grundläggande svaret på all skepticism (”man ska tvivla på allt utom att man ska tvivla på allt”) och på all subjektivism (”allt är en fråga om tycke och smak utom idén att allt är en fråga om tycke och smak”). Men det kan också tillämpas på till synes mer komplicerade sofismer.

Ta som exempel Karl Poppers ”falsifikationsteori” – som endast verifieras av att ingen ännu lyckats falsifiera den, men skulle vederlägga sig själv i det ögonblick någon skulle visa att den är ofalsifierbar.

Eller Gödels ”ofullständighetsteorem” som påstår att varje logiskt system antingen är ofullständigt (det finns sanna satser som inte kan bevisas inom syste­met) eller också självmotsägande. Vad händer med detta teorem om det tillämpas på sig självt? Antingen är det självmotsägande. Eller också är det ofullstän­digt – och i så fall finns det logiska system som inte drabbas av teoremet.

Besynnerligt är dock att varken Hanna eller någon av hennes kamrater tycks ha kommit på det rätta svaret på frågan: ”Hur skulle det vara om allt är gjort av ketchup?” Nämligen: ”Det mesta här i världen är inte alls gjort av ketchup. Så varför bry sig?”

26 oktober 1998

Tillsänt DN:s insändarsida; ej publicerat


Ett och annat om kristen etik

Svar på en besynnerlig insändare i DN 17.9.98.

Teologiska fakulteter har inget att lära ut utom skenhelighet och hyckleri, i skydd av den vedervärdigt ondskefulla premissen att man inte ska stå det onda emot. Men detta lär de ut desto effektivare, att döma av en insändare i DN 17.9 undertecknad av en teol.stud.

Teologen ifråga har besökt ett fängelse och frågat de intagna om de själva valt att sitta där. Alla har svarat nej, och så drar teologen slutsatsen att ingen människa egentligen har någon valfrihet och inte ska försöka sträva efter att öka sin valfrihet.

Har han då frågat de intagna vad de gjort för att hamna i fängelse? Är det för något oskyldigt som ”gäckeri med de heliga sakramenten” eller för att ha örfilat upp någon ovanligt stryktäck teolog? Eller är det, vilket verkar troliga­re, för saker som mord, rån, våldtäkt? Inte vet jag, Men vår teolog är tydligen inte intresserad nog för att ens fråga. Vill han då att de ska släppas ut och fortsätta att utöva den valfrihet mot oss andra som de tidigare missbrukat? Eller vill han att alla vi andra också ska buras in, så att vi alla blir likställda? Varje gissning är så god som varje annan.

Den verkliga moralfrågan – den som förmodligen aldrig diskuteras på teologernas etikseminarier – är vad vi som inte mördar, rånar eller våldtar har för valfrihet i ett samhälle där de som gör det får gå lösa och utöva sin ”valfrihet” efter behag, i skydd av den kristna etik som är beredd att förlåta allt.

De kristna vet ju så väl hur man ska besvara en örfil: vända andra kinden till. Men vilken kroppsdel vill de man ska vända till när man blivit våldtagen?

18 september 1998

Tillsänt DN:s insändarsida; ej publicerat


En insändare i DN 30.10 under rubriken ”Massmord är massmord” (d.v.s. oavsett om de begås av nazister eller kommunister eller religiösa fundamentalister) får utmynna i förhoppningen att religionsundervisningen

ska klargöra alla människors rätt till en sann Gudstro.

Det framgår inte om vi har rätten att inte tro på den Gud skribenten kallar ”sann”, inte heller exakt vilken Gud han betraktar som ”sann”.

Låt mig ändå påpeka att den mest effektiva folkutrotning vi känner till från historien inte begicks av vare sig Hitler eller Stalin eller Pol Pot eller ens Djinghis Khan. Folkutrot­ningen ifråga finns dokumenterad i 1. Mos., kap. 78 och begicks av samme Gud som kristna, judar och muslimer åkal­lar och betraktar som källan till allt gott i världen.

Aldrig hör man minsta protestpip från de religiösa över denna illgärning. Man får väl förmoda att de är fega och helt enkelt rädda för att hamna i helvetet om de för saken på tal.

Det finns bara en sak att säga: fy fan!

30 oktober 1998

Tillsänt DN:s insändarsida; ej publicerat


Svar på en insändare av en ”kristen pliktetiker” i Eskilstuna-Kuriren 10.11.98.

Det är ju bra att vi nu vet (tack vare en insändare i EK 10.11) vad som ligger bakom veganers strävan att pracka sina matvanor på oss andra, och djur”rätts”aktivisters bruta­la våldshandlingar mot medmänniskor som inte gör annat än försöker förtjäna sitt levebröd: kristen pliktetik.

Kristendomen är (vilket alla bör känna till, om inte annat så från konfirmationsundervisningen) en religion som häv­dar att människan är född i synd och därför är moraliskt fördärvad av naturen, och att hon dessutom inte själv kan göra sig syndfri utan är beroende av att ett övernaturligt väsen tar på sig hennes synder och lider och dör för hennes skull. Mot en varelse som av naturen är moraliskt fördärvad kan man bära sig åt hur som helst. Och om man betraktar sig själv som moraliskt fördärvad av naturen, gör ju en eller annan extra illgärning varken till eller från.

Pliktetik är föreställningen att moraliskt handlan­de består i att ta order från någon auktoritet och göra som auktoriteten säger, oavsett om man själv har någon fördel av det, oavsett om det gör en olycklig, oavsett t.o.m om pliktuppfyllelsen betyder att man offrar sitt eget liv. Pliketiken är en nödvändig förut­sättning för att förmå människor att gå ut och låta sig slaktas i meningslösa krig (vanligen mot andra plikt­etiker, som bara har en annan uppfattning om vilken auktoritet man måste lyda).

Så gott som all pliktetik är religiös, d.v.s. den auk­toritet man åberopar är övernaturlig. Det är nämligen inte fullt logiskt att fordra blind lydnad mot en aukto­ritet som inte är allsmäktig (och inte har något helvete att hota med). Men de som begagnar sig av plikt­eti­ken för att förtrycka andra och pracka sina idéer på andra är självfallet själva människor  människor som drivs av hat mot sina medmänniskor och en vilja att göra livet på jorden till ett helvete.

När det inte finns några krig som man kan kasta ut sina medmänniskor i, eller några saltgruvor där de kan göra straffarbete för brott de aldrig begått, får man pröva något annat. Vad kan ligga närmare till hands än att försöka förmå människor att livnära sig på grönsaker och gå klädda i lövruskor, att påstå att det är plikten som fordrar detta, och att kalla männis­kor som vägrar rätta sig och packa sig för ”hycklare”.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: detta är ren och oförfalskad ondska och sadism.

Det är hög tid att människorna överger både kris­tendom och pliktetik och inser att alternativet är en etik av rationell egennytta, med människans liv som värdemätare.

Men människorna lär sig långsamt.

13 november 1998

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren (jag har tyvärr glömt anteckna datum)


Djur”rättsfilosofi”

Svar på ett inlägg av en ”djurrättsfilosof” på Svenska Dagbladets Brännpunktssida 18.11.98.

”Djurrättsfilosofer” borde ägna sig en smula åt den aktivitet som ligger till grund för all filosofi, nämligen att tänka  och att tänka ut sina tankar till deras logiska slutpunkt. Eftersom ”djurrätts­filosofen” Andreas Rosensparr (Bränn­punkt 18.11) är uppenbart oförmögen till detta, ska jag försöka hjälpa honom på traven.

En etisk princip värd namnet måste vara universell och inte beroende av betingelser som bara gäller under en viss tidsepok. (Vad som bara gäller under en viss tids­epok är inte någon princip utan på sin höjd en tillämpning av någon universell princip.) Det är t.ex. en etisk princip att man inte ska döda sina medmänniskor, annat än i självförsvar. Om detta är en princip kan den inte bara vara giltig just för tillfället; den måste ha varit sann så länge det funnits människor på jorden, och den måste fortsätta att vara sann så länge det finns människor på jorden.

Nu vill ”djurrättsfilosoferna” att samma princip ska gälla vårt umgänge med djur. Vi ska inte ha lov att äta upp dem, inte att använda deras hudar till pälsar, eller till skor, eller till pergament, inte deras tarmar till violinsträngar. Låt oss för ögonblicket bortse från att detta betyder att rovdjur inte borde få lov att existera och borde utrotas (eftersom de äter upp andra djur)  djurrättsaktivisterna har hört det argumentet förr och har valt att täppa till öronen för det. Saken är ju den att om principen vore sann, måste den ha varit lika sann under stenåldern som idag. Men om människorna följt denna princip skulle mänskligheten aldrig ha överlevt. Våra förfäder skulle allesammans ha svultit eller frusit ihjäl.

”Djurrättsfilosofernas” s.k. princip betyder därför ett och endast ett: att människosläktet inte borde få existera.

Det är naturligtvis fullständigt fel att jämställa djurrättsaktivister med nazister. Djurrättsaktivisterna har än så länge inte åstadkommit på långt när lika mycket lidande som nazismen. Men det beror ju i så fall mest på att djur”rätts”rörelsen ännu befinner sig i sin linda. För vad gäller intentionerna kan denna rörelse inte ens jämställas med nazism eller kommu­nism. Den är fan så mycket värre.

18 november 1998


Fortsatt kommunistisk lekstuga i Eskilstuna-Kuriren

En person skrev en insändare i Eskilstuna-Kuriren 26.11.98, där han ondgjorde sig över att tidningen insändarsida publicerade alltför många insändare av kommunister. Insändarredaktören (Per Larsson) svarade:

Yttrandefriheten är en [sic] av liberalismens främsta kännetecken.

Per Larssons korta svar till sign. ”Ej lättlurad” lämnar åtskilligt övrigt att önska.

För det första: spaltutrymmet på en debatt- och/eller insändarsida är med nödvändighet begränsat, och en debattredaktör måste därför alltid välja vad han ska publicera och vad han ska refusera. Om ”yttrandefrihet” betydde att allt ska publiceras skulle det inte få plats med mycket annat än debattinlägg i tidningen.

För det andra: att ens debattinlägg inte alltid blir publicerade betyder inte alls att ens yttrandefrihet är kränkt. Man kan alltid försöka bli publicerad på annat håll, eller ge ut sitt eget nyhetsbrev, eller rentav dela ut stenciler på gator och torg. Ens yttrandefrihet kan endast kränkas genom tvång  t.ex. genom statlig censur, eller genom att huliganer slår sönder ens tryckpress eller liknande. Min yttrandefrihet är inte kränkt om den jag talar till vägrar lyssna och håller för öronen. Den kränks om någon försöker täppa till truten på mig.

För det tredje: tidningar lever till övervägande delen på annonsintäkter från det privata näringslivet. Det privata näringslivet ska inte behöva finansiera sina egna fiender och ska därför inte heller behöva bekosta kommunistpropaganda (och korvgubbar eller pälsvaruhandlare ska inte behöva bekosta djur”rätts”­aktivism). Ingen ska behöva tillhandahålla repet till sin egen hängning. Kom­munister och djur”rätts”­aktivister må ha hur mycket yttrandefrihet som helst; de ska inte yttra sig för sina offers pengar.

För det fjärde: det märkliga är ju inte att trotskis­terna har lekstuga på liberala EK:s debatt- och insän­darsida, utan att de får ha det så gott som helt ostört. Yttrandefriheten måste väl rimligen också utsträcka sig till EK:s liberala redaktion. Med en liten smula kännedom om kommunismens teori och praktik bor­de det väl inte vara svårt att bemöta trotskisterna? Det skulle ju kunna göras kort och koncist, ifall tids­schemat är pressat och spaltutrymmet begränsat. Ändå görs det inte.

Eller menar Per Larsson att någon annan (t.ex. jag) ska göra allt skitjobbet och rensa insändarsidans Au­giasstall? I så fall vill jag ha betalt för det.

26 november 1998

Ej publicerat


Svar på en insändare i Eskilstuna-Kuriren 5,12.98.

Kommunisterna har som vanligt stor lekstuga på libera­la Eskilstuna-Kurirens insändarsida. Nu senast (EK 5.12) är det en av dem som beklagar sig över att libera­ler bedriver hetsjakt mot dem – detta för att en unglibe­ral haft vett att hovsamt påpeka att kommunismen haft ihjäl ett stort antal människor. (Allt kommunister har att säga om detta är att det finns andra som också haft ihjäl ett stort antal människor. Den enda slutsats man kan dra av det är att kommunister betraktar mass­mord som en helt normal företeelse och inte mycket att bråka om.)

Pratet om ”hetsjakt” rimmar illa med fakta, i varje fall så länge kommunisterna inte ens blir avsnästa av den liberala redaktionen oavsett vilken smörja de skriver. Avsnäst blir man först när man beklagar sig över att de får breda ut sig för myc­ket, och då med hänvisning till yttrandefriheten. (Se Per Lars­sons utomordentligt klargörande svar till sign. ”Ej lättlurad” i EK 26.11.)

Det häpnadsväckande är ju faktiskt den utomordentliga tolerans (för att inte säga mjäkiga undfallenhet) med vilken kommunister behandlas i den liberala pressen. Liberaler, om några, borde ju vara väl medvetna om vilket hot kommunis­men utgör mot ett fritt samhälle och borde också vara väl medvetna om hur de själva skulle bli behandlade efter ett kommunistiskt maktövertagande. Den enda vettiga förklaring jag kan hitta är att våra liberaler också är kraftigt influerade av kristen etik och därför ställer upp på sådant som att man ska ”älska sina ovänner” (till förfång för sina vänner), ”bedja för dem som förföljer en” (hellre än för andra förföljda), ”ge bort livklädnaden när någon fordrar att få manteln”, etc. ad nauseam.

Sådan undfallenhet mot det onda kommunismen utgör är meningslös om man vill åstadkomma något positivt. Att vara snäll mot kommunister gör inte kommunisterna själva snällare. En berömd filosof i den liberala traditionen (Spinoza) har visserligen sagt att man vinner mer på att visa kärlek än med hårda ord. Men jag tror han hade fel. Jag tror inte att en kär­leksfull attityd biter ett dugg på kommunister. De tar den bara till intäkt för att det är fritt fram att göra mer ont, och sedan mer och mer och mer.

Då är det bättre att säga som det är: var och en som visar den minsta gnutta sympati för kommunismen är medskyldig till alla dess ogärningar.

10 december 1998

Som synes publicerad (jag har tyvärr glömt exakt datum).; jag fick också ett direktsvar från Per Larsson. Jag har inte haft tid (och egentligen inte lust heller) att bemöta hans svar; men jag kan inte undgå att notera att det var just på EK:s ledarsida David Nyström nådde hero­stratisk ryktbarhet genom att försöka bunta ihop alla oss som förespråkar fri kapitalism med OS-bombaren Mats Hintze.


Svar till en komplett fähund

En insändare i DN 28.10.98 gick ut på att kapitalsmen minsann dödat lika många som nazismen och kommunismen.

Industrialismens och kapitalismens genombrott, från slutet av 1700-talet och framåt, innebar det största materiella uppsvinget i mänsklighetens historia. Om människor aldrig öppnat en historiebok och därför inte känner till något om förhållandena i förkapitalistiska samhällen – ständigt åter­kommande krig och hungerkatastrofer, olidliga sanitära förhållanden, skrämmande hög barnadödlighet, all mate­riell rikedom förbehållen ett försvinnande fåtal, som inte heller de hade det särskilt bra om man jämför med moder­na förhållanden – så kan de ju i alla fall studera tillgänglig statistik över befolkningsökning och medellivslängd, som talar sitt tydliga språk.

T.o.m. kapitalismens fiender vet mycket väl om detta. Läs gärna Kommunistiska manifestet!

Folk som yrar om att industrialismens och kapita­lismens påstådda ”brott” skulle vara i paritet med kommunismens och nazismens illgärningar yrar inte av okunnighet. De blåljuger. Det är, för att tala rent ut, en fråga om ren djävla ondska.

Det enda man möjligen skulle kunna anklaga in­dustrialismen och kapitalismen för är att den gjort det möjligt även för kompletta fähundar att leva långa och relativt drägliga liv, vilket sannerligen är mer än de förtjänar.

Men vi andra – vi som inte är fähundar – får väl ta det onda med det goda.

29 oktober 1998

Tillsänt DN:s insändarsida; ej publicerat


Marknadsdiktatur?

Filip Björner fick den här korta insändaren publicerad i Metro 2.11.98:

Till dig som ansåg att marknaden är diktatur (19/10). Du glömde att spä på med att frihet är slaveri och att okunnighet är styrka. Förmodligen anser du också att krig är fred. Eller?

Filips insändare inspirerade mig att skriva nedanstående, som jag skickat till insändarsidan i ett 20-tal tidningar. Den har publicerats i Eskilstuna-Kuriren (jag har tyvärr glömt exakt datum); skulle ni ha sett den publicerad någon annanstans är jag självfallet tacksam för klipp.

George Orwells Storebror hävdade som bekant att ”Frihet är slaveri”. Samma idé återkommer numera i den ena insän­daren och debattartikeln efter den andra under formen ”Marknaden utövar diktatur”. Vad är det de som skriver detta egentligen menar?

Om jag besöker en restaurang och jag finner att maten smakar gott, att betjäningen är snabb och vänlig, att priset är överkomligt och att högtalarmusiken inte stör för myc­ket, då kommer jag förmodligen någon gång att besöka den restaurangen igen.

Men om maten inte är den bästa, om betjäningen är långsam och/eller snäsig, om hårdrocken i högtalar­na omöjliggör samtal och om priset till på köpet är alldeles för högt i förhållande till den kulinariska upplevelsen, då är det mycket troligt (för att inte säga säkert) att jag aldrig återkommer. Det är detta som kallas diktatur! Jag är ju gubevars tvungen att följa marknadens lagar och betala för mig!

Men om staten plundrar mig på alla mina spar­pengar, spärrar alla mina karriärmöjligheter och se­dan, om jag protesterar, i bästa fall spottar mig i an­siktet, i värsta fall spärrar in mig – och sedan bjuder på en gratisfika (med lankigt kaffe och gårdagens wie­nerbröd) för att trösta mig – då kallas det demokrati! Fikat var ju gubevars gratis!

Folk som kallar friheten för ”slaveri” och markna­den för ”diktatur” har naturligtvis inget annat i åtanke än att införa sin egen form av slaveri och diktatur. De borde skämmas sina smutsiga små ögon ur sig.

6 november 1998


Lösning på Lindomefallet?

Rolf Jarhem (på den tiden en flitig insändarskribent) tog upp Lindomefallet i Eskilstuna-Kuriren 17.10.98.

Med anledning av Rolf Jarhems inlägg i EK 17.10 vill jag påpeka att det finns ett mycket enkelt och juridiskt oantast­ligt sätt att hantera det s.k. Lindomefallet:

Ställ upp de båda missdådarna mot en mur och arkebusera dem!

Vid arkebuseringar brukar alltid ett av gevären vara laddat med lös ammunition, men ingen i exekutionspatrullen får veta vilket gevär. Anledningen är att ingen i exekutions­patrullen ska behöva känna sig personligen ansvarig för avrättningen. Logiken i resonemanget kan ifrågasättas, men än sen? Det är ju precis samma logik som tillämpats i Lindomefallet!

Naturligt öppnar denna lösning nya problem och fråge­ställningar, som t.ex.: vart är vårt samhälle på väg om män­niskor ser sig tvungna att ta lagen i egna händer eftersom de som har betalt för att skipa rätt inte klarar av sin upp­gift?

Ska vi bli tvungna att överlåta rättskipningen åt den organiserade brottsligheten (som i varje fall inte lägger fingrarna emellan och som vanligen verkställer beslutade avrättningar). Och vad ska i så fall alla vi som inte har några kriminella kontakter göra för att skydda oss? Måste vi gå omkring beväpnade och med skottsäkra västar? Det är sådana frågor som tornar upp sig vid horisonten.

För liberala ledarskribenter, kyrkliga ledare, Am­nesty International och alla andra ”humanitärer” som är vana vid att himla med ögonen öppnas naturligtvis ytterligare ett avgrundsdjupt moraliskt dilemma: varför ska just Lindomemördarna berövas den rätt alla andra mördare har: att (för dyra pengar, betalda över skattsedeln av folk som inte mördar) få bli reha­biliterade och återanpassade till samhället?

Men vi kan lämna moralen därhän. Ur rent juridisk synpunkt är saken solklar:

Alla i exekutionspatrullen måste frikännas.

19 oktober 1998

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren (jag har tyvärr återigen glömt anteckna exakt datum)


[1]) It is certainly worth noting that the person who literally stops thinking in this scene is not John Galt, but James Taggart. This point might be used to ”chew” the fact that the force-wielder is harmed as much as (and often more than) the victim. Another point worth noting is that when Galt is captured, he most emphatically does not stop thinking. (If he did, Atlas would have ended in disaster, not in triumph.) What he does is that he refuses to place his thinking in the service of his enemies.

[2]) Är översättningen helt korrekt här? Det är väl inte för medlens skull vi brukar dessa medel; det är väl för vår egen skull?

[3]) Jag blir däremot inte lycklig bara av att häva i mig Irish Coffee stup i kvarten B se Ayn Rands diskussion om hedonismen i ”Objektivismens etik”.

[4]) Det finns ett fulare ord som förmodligen varit mer adekvat.