Årgång 2, nummer 6 (december 1998)

Tassandet runt den heta gröten

(eller: Den överdrivna försiktighetens förbannelse)

”Jag är inte modig nog att vara feg. Jag ser konsekvenserna för tydligt.”
– Ayn Rand[1]

Som ni säkert är medvetna om blev den svenska över­sättningen av Atlas Shrugged (Och världen skälvde, Tim­bro 1986) en försäljningsflopp. Men frågan är varför. Originalet har ju sålts i miljontals exemplar och fort­sätter, såvitt jag vet, att sälja i hundratusen exemplar eller fler år ut och år in. Att skylla på sådant som taskiga recensioner duger helt enkelt inte, för recen­sionerna var precis lika taskiga när boken först kom ut, och det har inte hindrat försäljningen. Men kan naturligtvis skylla på den ”svenska nationalkaraktä­ren” eller mera precist på att Sverige är ett ännu mer genomkollektiviserat samhälle än USA. Men upprik­tigt sagt är det inte mycket till förklaring. Jag vet inte om jag själv har den fullständiga förklaringen, men det följande är i varje fall en relevant observation:

Atlas‘ förläggare, Bennett Cerf, lär ha sagt att Ayn Rand i denna bok ”utmanar 2500 år av västerländskt tänkande”. Och det är förstås precis vad hon gör! Att en sådan bok möter motstånd från var och en som är ”invävd i traditionen” (det må nu vara i ”en religiös världsbild av arvsynd, nåd och evigt liv” eller i sekula­riserade varianter av socialistiskt snitt) är inget att undra över. Bennett Cerf hade modet att publicera denna utmaning och inte sticka under stol med vad han gjorde.

Men det är just det som bokförlaget Timbro inte törs göra!

Strax innan Och världen skälvde kom ut fick jag höra av en person som var en smula insatt i saken att Tim­bro hade för avsikt att tona ner det ideologiska bud­skapet i boken och i stället endast marknadsföra den som en spännande äventyrsroman. (När jag sedan fick se marknadsföringen var den värre än så: mitt intryck var att man försökte marknadsföra den som en pigroman.)

Om nu en bok utmanar 2500 år av västerländskt tänkande kan man väl gott tala om för dess presum­tiva läsare att den gör det? Är det inte, om inte annat, ett hyfsat säljargument? (Det betyder ju inte att man måste dölja att boken också är spännande!)

Traditionen är naturligtvis en enda stor gröt, och tydligen är den också het, eftersom man måste tassa runt den och akta sig för att utmana den. Men varför kan den då inte i stället få vara en tjur, att tas vid hornen? För att man kan bli stångad och göra sig illa om man gör det?

Ta nu ett annat exempel: i en annan artikel i detta nummer undrar jag varför Johan Norberg pre­senterar uppenbart Randinfluerade idéer utan att tydligt ange att de är Randinfluerade. Han har svarat mig att han ”försöker lura folk att ta till sig av objekti­vismen under förespegling att de läser om något an­nat”.[5] [Min kursivering.]

Och vad i all världen är vitsen med det?

Det finns ett par fullständigt uppenbara frågor här: Varför skulle man behöva lura folk att acceptera Ayn Rands idéer? Är hennes idéer någon sorts bond­fångaridéer, som folk skulle genomskåda om man presenterade dem på ett ärligt och rättframt sätt? Och om nu folk accepterar dessa idéer, lyckligen okunniga om vilken hemsk satkäring de kommer ifrån, kommer de i så fall att förkasta idéerna i det ögonblick de får höra hur det ligger till? Kommer de att lyncha Johan Norberg i det ögonblick de inser hur grundlurade de blivit? Och om de inte reagerar så, kanske de blir intresserade av idéerna och undrar var man kan läsa mer. Vart ska man hänvisa dem? Till Ayn Rands skrifter, rimligen. Så varför då dölja det till att börja med?

Det är naturligtvis sant att Ayn Rand inte är sär­skilt populär i de ”fina salongerna”. Det är förmodli­gen fortfarande svårt att bli professor i filosofi om ens filosofi är Ayn Rands. Bevisligen är det möjligt för en Randbeundrare att bli riksbankschef – men priset är att man försäkrar att man inte tar med sig hennes idéer ”till kontoret”.[3] Det är inte troligt att man kan göra karriär som ledarskribent om man har Ayn Rands idéer som ledstjärna; man kan möjligen göra det om man ligger väldigt lågt och aldrig höjer rösten i protest ifall hennes namn dras i smutsen i tid­ningens spalter.

Men är det verkligen så att man måste välja mellan att offra sina övertygelser och att offra sin karriär? Själv­fallet inte. Tänk på Howard Roark: han tvingas en gång stänga sitt arkitektkontor och ta jobb i ett stenbrott, för sin arkitektoniska övertygelses skull. Men han stannar ju inte där; han lyckas till slut. Var­för skulle det vara annorlunda i verkliga livet? Och man behöver ju inte bli just professor eller riksbanks­chef eller ledarskribent; det finns alternativa karriär­vägar.

Saken är den att om man har en övertygelse måste man följa den. Om ens övertygelse är rationell och välgenomtänkt – om den är samstämmig med verklig­hetens fakta – då spelar det ingen roll vilka hinder man möter på vägen; de kan alltid övervinnas. Om en människa inte kan följa sin påstådda övertygelse, då är övertygelsen i bästa fall inte tillräckligt genom­tänkt eller i värsta fall helt enkelt påklistrad.

Om det hinder man har att forcera är ”2500 år av västerländskt tänkande”, då tar det naturligtvis tid att forcera det – och ingen människa, inte ens Ayn Rand, kan göra det helt på egen hand. Allt hon kunde göra var att gå först, visa oss vägen och instruera oss en smula i användningen av murbräckorna. Men när hon nu har gjort det har jag svårt att se varför vi inte skul­le använda dessa murbräckor så effektivt vi någonsin kan.

Det kan kännas hopplöst att försöka sprida objek­tivismen i vårt samhälle – som om man kämpade sig igenom en tjock gröt av fördomar och okunnighet, en kall gröt som då och då hettar till av sjudande fient­lighet. Det är lätt att tappa modet – mina egna stun­der av modlöshet är för många för att räkna. Men realistiskt finns det faktiskt inget skäl varför objekti­vismen inte skulle segra till sist och varför vi inte en vacker dag skulle leva i ett samhälle som är både fritt och rationellt, om inte vi själva så åtminstone våra efterkommande.

Men en förutsättning för detta är att människor som beundrar Ayn Rand och delar hennes idéer också står för sin övertygelse och inte hukar och smyger med den. Vad har vi att frukta, utöver ett och annat glåpord? Traditionen må vara gammal och mäktig. Men vi har verkligheten på vår sida, och den är både äldre och mäktigare.

Kort sammanfattning av budskapet: man ska akta sig noga för att vara överdrivet försiktig!


Äreräddning av Marx eller dialektisk irrgång?

Den uppsats jag kritiserar nedan stod att läsa i första numret av ”Norrköpings Pass”, som kom ut i början av året. Tidskriften har sedermera bytt namn till ”Magasin 2000”. Den finns [fanns] att köpa i Pressbyrån. Jag har skickat mitt inlägg till Magasin 2000, men jag vet ännu inte om den kommer att publiceras. Johan Norberg har fått en kopia för information.

Jag kan omöjligt hålla med Johan Norberg i hans ”äreräddning” av Karl Marx i Norrköpings Pass. Hela resonemanget grundar sig på en enkel (och uppriktigt sagd lättgenomskådad) ekvivokation: att om två per­soner använder samma ord så talar de nödvändigtvis om samma sak. Så om både Aristoteles och Marx använder ordet ”dialektik” måste de i grund och bot­ten mena detsamma.

Vad Aristoteles menar med ”dialektik” framgår av följande citat ur Filosofilexikonet:

Hos Aristoteles har dialektiken utgångspunkt i de åsikter som är sannolika. Den har att göra med de frågor som man kan ha motstridande åsikter om, och som man endast kommer fram till ett avgörande i genom att argumentera för och emot.

Jag är inte världens ledande Aristotelesexpert, men såvitt jag kan se är denna beskrivning korrekt. Att presentera olika ståndpunkter i en fråga och se­dan försöka sortera ut vad som är sant eller falskt i respektive ståndpunkt är en metod Aristoteles ofta begagnar sig av. (Ibland kan detta göra det svårt att avgöra exakt var Aristoteles själv står. Men att vi ofta måste gå tillväga på det sättet i vårt tänkande är obestridligt.)

Men detta var ju inte alls vad Marx sysslade med!

Marx tog som bekant sitt avstamp i Hegels dia­lektik som inte har ett dyft med Aristoteles att göra. Hegel avfärdar explicit grunden för Aristoteles’ logik, motsägelselagen. Enligt Hegel utvecklas vårt tänkan­de – eller ”Världsandens” tänkande, varav vårt eget är ett fragment – genom att varje tanke vi tänker, varje idé vi kläcker, slår över i sin egen absoluta motsats, varefter idén och dess motsats smälter samman till en ny idé. Standardexemplet (Hegels eget) är detta: om vi försöker tänka oss det rena varat, befriat från alla bestämningar, slår det över i det rena intet – varefter de båda motsatserna smälter samman till begreppet vardande.4 På denna grund bygger Hegel sedan upp ett av filosofihistoriens mest fantastiska luftslott, ett luftslott som vi gott skulle kunna ignorera, om det inte innehöll sådana hemskheter som att ”Staten är Guds marsch genom världshistorien” och att indivi­den därför måste underordna sig och underkasta sig Staten.

Marx ställer, med en bekant fras, ”Hegel på huvu­det”, vilket helt enkelt betyder att han flyttar över den hegelianska dialektiken från anden till materien. Men det gör ju inte saken bättre. För notera vad det innebär: att tillvaron är fylld av motsägelser som stän­digt slår över i varandra. En som följer Aristoteles (eller, för den delen, sunda förnuftet) vet att en mot­sägelse i ens tänkande betyder att man begått ett misstag och att man måste gå tillbaka, lokalisera misstaget och rätta till det. Men följer man Hegel och Marx betyder en motsägelse i ens tänkande tvärtom att man är på rätt spår. Ni kan själva tänka er vart en sådan tankemetod leder – eller titta på det existen­tiella resultatet i alla kommunistdiktaturer.

$ $ $

Det är också en ekvivokation att kalla det ”dialektik” varje gång man ser samband eller växelspel i tillvaron. Detta är att vidga betydelsen av termen ”dialektik” så att den mister all innebörd. Ekvivokationens inne­börd, ifall vi tar den på allvar, är att var och en som ser ett samband ipso facto är marxist. Och tänk om ett av de samband man upptäcker är sambandet mellan Marx’ idéer och kommunismens misslyckande? Är ekvivokationens innebörd möjligen att göra till och med de mest rabiata anti-marxister till marxister, bara för de alltemellanåt kan upptäcka något slags sam­band? Ja, uppenbarligen är det så, eftersom Norberg påstår att ett par kända moderna liberala tänkare använder ”dialektiska” metoder.

Men med en så vid definition av termen ”dialektik” skulle jag vara ”dialektiker” om jag identifierar ett så enkelt samband som mellan det faktum att jag har anställning och det faktum att jag uppbär lön (det finns till på köpet en ömsesidig växelverkan här: om jag inte fick någon lön skulle jag förmodligen inte bry mig om anställningen heller). Men allt detta är ju inget annat än exempel på den allbekanta lagen om orsak och verkan – så varför kalla det för ”dialektik”, när vi redan har det lika fina utrikiska ordet ”kausali­tet”? Jag förstår uppriktigt sagt inte vitsen med denna semantiska innovation – om den inte är att genom lingvistisk manipulation kollektivansluta varenda människa som någonsin tänkt en vettig tanke till marxismen. (Och varför skulle Johan Norberg i så fall vilja göra det? Frågetecknen hopar sig.)

$ $ $

Naturligtvis kan man hitta enskildheter hos Marx som man kan hålla med om – men det kan man göra hos vem som helst, och speciellt om man rycker loss enskildheterna ur deras sammanhang. Låt mig ändå ta upp en detalj som Norberg nämner, tydligen för att få Marx att framstå som mindre totalitär än han var: att Marx och Engels trodde att ”proletariatets dikta­tur” skulle ”grundas och upprätthållas genom allmän­na val”.

Även om detta vore sant skulle det inte göra ”pro­letariatets diktatur” mindre diktatorisk! För notera vilken princip det strider mot: principen att rättig­heter är något som tillkommer individen, och att det därför är lika illa vem som än kränker vems rättigheter; och att en majoritet därför har lika liten rätt att för­trycka en minoritet som en minoritet att förtrycka en majoritet. (Norberg är såvitt jag vet anhängare till principen om individens rättigheter. Är det verkligen så svårt att se en uppenbar implikation av den?)

Alla betydande tänkare i historien (Ayn Rand möjligen undantagen) har haft ”blandade premisser”, och när man analyserar dem och bedömer dem måste man därför vaska fram grundpremisserna och se vart de leder. Man kommer ingen vart med analysen av Marx om man inte inser att den ”dialektik” han syss­lar med är Hegels och inte Aristoteles’. Ta som det mest uppenbara exemplet Marx’ idé att kapitalismen obönhörligen måste leda till socialism (att ”kapitalis­men bär socialismen i sitt sköte”). Norberg tycks betrakta denna centrala marxistiska dogm som en bisarr avvikelse från den ”dialektiska metoden”, eller som ett misstag Marx kunnat undvika om Norberg talat vänligt med honom. Det är sådana fällor man hamnar i när man köper ekvivokationer. Kommer Marx fram till sin slutsats genom att begrunda argu­menten för resp. mot socialism och noga väga dem mot varandra (vilket skulle vara ett exempel på ”aris­totelisk dialektik”)? Självfallet inte! Det är hegeliansk dialektik alltigenom.

Marx’ teorier förklaras av hans grundpremisser, inte av någon emotionell kategori som ”hatkärlek”. Men något vill jag ändå nämna om denna ”hatkärlek”. Det har ofta observerats att få beskrivit kapitalismens välgärningar så panegyriskt som Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. Ändå vigde de sina liv åt att förstöra detta system och ersätta det med universellt slaveri (de skulle själva, hegelianer som de var, kalla det en ”högre form av frihet”). Det finns ett emotio­nellt fack att stoppa in detta i: hat mot det goda för att det är det goda.

$ $ $

Det finns en genomgående besynnerlighet i Norbergs artikel. Den är fylld av observationer som tyder på starkt inflytande från Ayn Rands filosofi – om den falska motsättningen mellan kropp och själ och mel­lan rationalism och empirism, om nödvändigheten att integrera sin kunskap till ett sammanhängande helt, för att nämna det mest uppenbara. (Ayn Rands namn nämns t.o.m. i förbigående, fast i ett något suspekt sammanhang.) Och på något vis kopplas allt detta ihop med Karl Marx! Vad ska vi tro? Marxister av­skyr Ayn Rand som pesten (det är uppenbart varje gång de yttrar sig om henne), och Ayn Rand och hennes anhängare avskyr Marx som pesten (lika up­penbart det). Är båda parter i denna kontrovers offer för någon sorts optisk villa? Är det i själva verket så att Ayn Rand var marxist utan att själv veta om det, och Marx var en förtida ”randian”? (Och om det verk­ligen är så Norberg menar, vad för sorts ”dialektik” är det han tillämpar, aristotelisk eller hegeliansk?)

Nu har ju Johan Norberg faktiskt visat – i varje fall i sin bok om Vilhelm Moberg – att han kan tänka klart om han bara vill, så jag begriper inte vad som förmår honom att företa dessa märkliga kullerbyttor. Att anklaga honom för att ha låtit sig inspireras av Chris Sciabarra vore en förolämpning – endast en människa som är hjärndöd kan ta Sciabarra på allvar.2

$ $ $

Personligen anser jag att man bör inta en intolerant och oförsonlig hållning till Marx. Skälet är inte bara allt det lidande hans filosofi lett till utan också just precis att så många människor fortfarande talar ”marxis­tiska” utan att ens veta om det. Marxismens praktiska misslyckande har långt ifrån gett den döds­stöten som teori eller utrotat dess inflytande på män­niskors tänkande. Hur många människor accepterar t.ex. inte idén att det råder en olöslig konflikt mellan rika och fattiga? Att den enda lösningen är att plund­ra de rika och fördela bytet bland de fattiga? Har föreställningen om kapitalister som ”utsugare” mist sitt grepp om själarna? Eller idén att ”marknaden” är någon sorts monster som måste ”tyglas” genom poli­tiska ingrepp? Sådana idéer och många fler accep­teras av människor som inte skulle kalla sig själva marxis­ter och som kanske inte ens är medvetna om varifrån idéerna kommer.

[Rekommenderad läsning i detta sammanhang: George Reis­man, Capitalism: A Treatise on Economics, speciellt början av kap. 14, ”The Productivity Theory of Wages”.]

Muren av marxistiskt inspirerade fördomar är allt­för kompakt för att kunna forceras i en handvänd­ning. Men den försvinner inte genom att Marx utsätts för någon sorts ”mormondop” eller genom att man försöker göra honom bättre eller mindre totalitär än han faktiskt var. Inget blir någonsin bättre av att man stryker sina meningsmotståndare medhårs.

Lär er – om inte annat så för ert eget bästa – att skilja mellan vänner och fiender!

27 oktober 1998

Post scriptum 1

Eftersom jag korresponderat en smula med Johan Norberg angående debattartikeln ovan, är det inte mer än rätt att jag återger några av hans synpunkter.

Till att börja med var det inte alls hans avsikt att presentera någon ”äreräddning” av Marx eller att försöka ”göra oss alla till marxister”. Det var t.ex. re­daktionen för Norrköpings Pass som satte rubriken ”Försvar för Marx” på hans uppsats, tydligen mest för att en sådan rubrik skulle vara provocerande och dra till sig uppmärksamhet. Men faktum kvarstår att jag läste hans uppsats på det sättet, och det beror knap­past på min dokumenterade oförmåga att läsa innan­till. Jag tror grundorsaken är just att Norberg använ­der termen ”dialektik” i en så vid bemärkelse att den kan fås att täcka i stort sett vad som helst.

Så har Johan Norberg också talat om för mig att det är svårt för honom att bli publicerad om han är alltför direkt ”randiansk” och att det därför som han s.a.s. försöker smyga in en smula objektivism ”bak­vägen”. Och det här är naturligtvis ett verkligt prob­lem. Det finns gott om människor i vårt samhälle som överhuvudtaget inte vill höra talas om Ayn Rand eller hennes idéer, och de tycks sitta som den bekanta ”jätteproppen Orvar” på strategiska platser i kultur- och samhällslivet. Om jag hade någon enkel ”propp­lösare” att rekommendera skulle jag rekommendera den. Men det har jag inte.

Men något som är viktigt att inse är följande: om vår kultur i allmänhet är fientligt inställd mot Ayn Rand (och det är den, eftersom hon ”utmanar 2500 år av västerländskt tänkande”), så kan lösningen inte vara att försöka göra Ayn Rand ”respektabel” i det intellektuella ”etablissemangets” ögon. Vi kan aldrig vinna någon sådan ”respektabilitet” annat än till pri­set att hennes idéer tunnas ut till oigenkännlighet. Och då är ju inget vunnet. Därför ett råd till alla som verkligen beundrar Ayn Rand och delar hennes filoso­fi: be aldrig någonsin om ursäkt för det. Man ber inte om ursäkt för det som är rätt. Om hennes idéer angrips: försvara dem. Om någon pratar skit om henne: iden­tifiera det som ”skit” och säg det. (Det finns synony­mer till ordet ”skit” om man vill vårda sitt språk.) Om det gör dig impopulär och du blir stämplad som ”trång­synt fanatiker” eller ”harekrishnarabblare” eller vad de nu kan dra till med – lägg inte skulden på dig själv och försök inte anpassa dig. Fråga dig hellre på vilka villkor du är beredd att diskutera din hustrus dygd i ett horhus.

Det är inte självuppoffring jag rekommenderar, och jag vädjar inte till någon sorts ”pliktkänsla”. Om nå­gon faktiskt riskerar sitt jobb eller sin karriär genom att ta Ayn Rand i försvar (det hör knappast till van­ligheterna, men det kan kanske förekomma), så kan man vänta tills man hittat ett nytt jobb innan man säger ifrån.

Men det viktiga är att stå på sig och inte tappa modet. Howard Roark stannade som sagt inte i sten­brottet hela sitt liv.

Post scriptum 2

Det följande är citerat ur Journals of Ayn Rand, s. 694f. Det var ursprungligen avsett för förordet till 25-årsupplagan av Urkällan men är också uppenbart relevant i detta sammanhang.

Exemplen på människor som gav mig extravaganta oombedda komplimanger vid privata träffar men aldrig uttryckte det i skrift eller offentligt är för tal­rika att räkna. Jag menar inte den vanliga översvallan­de sorten. Det här rörde sig om framträdande per­soner inom litteraturen eller andra yrkesområden som inte hade någon anledning att smickra mig; i många fall sade de det inte ens till mig utan till andra, utan att veta att jag någonsin skulle få höra det. Om detta var deras uppfattning, hade de ingen anledning att vara rädda för att ge uttryck för den offentligt. Ändå höll de tyst.

En mycket skarpsynt vän till mig gav mig den slutliga ledtråden. Han sade att han hade lagt märke till en egendomlighet i många människors entusiasm för Urkällan: det var ett drag av förstulenhet, hem­lighetsfullhet och subjektivitet, nästan som om de skuld­medvetet bekände en hemlig kärlek. ”De talar som en olycklig äkta man skulle tala om sin hemliga älskarinna”, sade han. ”De har ingått äktenskap med Etablissemanget, med konventionella värden och med de ‘accepterade’ intellektuella ståndpunkterna. Men Urkällan är deras passion.”

Vad jag kände var något som liknade en kall kåre.

Vad jag fattade var att detta var djupare och värre än vanlig enkel feghet eller konformitet. Av vilka komplicerade skäl det än må vara – rädsla eller för­virring eller besvikelse eller förträngning eller åratals betingning av altruismens ondskefulla dikotomi mel­lan det moraliska och det praktiska, med den därav följande känslan att det goda är opraktiskt och att det praktiska inte har någon plats för värden – stäng­de dessa människor in sina värden, de saker de älska­de eller beundrade eller njöt av, i subjektivismens kvava fängelsehåla som privata fantasier eller som bräckliga privata skatter som inte tål verklighetens solsken.


Alf Svensson mellan två stolar

[Alf Svensson fick ett inlägg om abortfrågan publicerat i DN 18.10.98. Det är för långt för att jag ska vilja skriva av det, och innehållet framgår förhoppningsvis av mitt svar.]

Alf Svensson och abortfrågan kan tyckas vara ett uttjatat ämne. Men det vidstående inlägget är så horribelt att jag inte kunde låta bli att besvara det. Och dessutom har ju Svensson vunnit en stor val­seger bara genom att lyckas framstå som en ”hygglig prick”.

Det vore en stor seger om man kunde få krist­demokraterna att backa helt i abortfrågan och er­känna att livet börjar med födelsen, inte med be­fruktningen (och bröt helt med ”Ja till livet”). Inte för att jag har något större hopp om att detta skulle kunna ske. (Det vore ju också bra om kristdemokra­terna kunde förmås att överge kristendomen…) Men vi kan gott tala om för Alf Svensson och hans parti­kamrater vad vi tycker.

Naturligtvis påstår jag inte att abort är något bra. En abort är alltid en nödlösning. Men det är skill­nad på nödlösning och mord.

Alf Svenssons försök att sitta på två sto­lar i abortfrågan blir alltmer patetiskt, vilket framgår av hans replik till Tor­björn Tännsjö i DN 18.10.

Visst är Tännsjö en rutten filosof – och visst är begreppet ”konsekvens” värdelöst om det inte finns någon måttstock efter vilken konsekvenser kan värderas. Men det är också allt jag kan hålla med Alf Svensson om. Och saken gäller ju inte heller Torbjörn Tännsjös ondska eller utilitarismens inneboende motsägelser, utan vad en kvinna ska ta sig till om hon blivit oönskat gravid.

Alf Svensson tycks ha kommit fram till en insikt:

att det är kvinnan, odiskutabelt mest berörd, som har rätten att fatta det avgörande beslutet när en abort för henne ter sig ound­viklig.

Men det är ju i så fall en insikt som delas av alla människor i vårt land som inte är abortmotståndare! Jag har hittills inte sett någon yttra sig i debatten som öppet hävdar att en kvinna ska tvingas till abort om hon själv vill föda fram barnet.6

Men trots denna insikt fortsätter Alf Svensson en­vetet att föra fram abortmotståndarnas argument! Vilket i klartext innebär att han kan tillåta en kvinna att göra abort men samtidigt ställa sig på deras sida som vill stämpla henne som mörderska om hon gör det! För vad annat är innebörden i detta uttalande:

I vårt land skapas allt större förståelse [av vem och hos vem?] för att man i abortfrågan måste våga resonera utifrån be­greppet ‘två skyddsvärda individer’.

Tror Alf Svensson verkligen att dessa båda stolar i själva verket är en och samma stol?

Alf Svensson håller fortfarande fast vid grund­premissen att människolivet börjar i befruktnings­ögonblicket. Om det vore sant är det ofrånkomligt att varje abort är mord, punkt slut – utom möjligen i de sällsynta fall där moderns själva liv hotas av gravidi­teten, inte bara hennes strävan att leva detta liv som hon själv vill, inte enligt dekret dikterade av en falsk och sadistisk moral. Och den saken kommer man inte ifrån genom att som i den proposition Alf Svensson citerar säga:

En avvägning mellan kvinnans intressen och den oföddes in­tressen är ofrånkomlig. Det är dock viktigt att vara vaksam så att inte denna slags avvägning leder i riktning mot en etisk gradering av människoliv. [Mina kursiveringar.]

För hur ska man kunna ”avväga” två liv mot var­andra utan att samtidigt göra en ”etisk gradering”?

En viss konkretisering är nog nödvändig av idén att fostret är en ”skyddsvärd individ” med ”intressen” som måste avvägas mot moderns. Så antag för ett ögon­blick att jag råkat i klorna på en utpressare; jag grips av desperation och beslutar mig för att ta livet av honom. Visst har jag ”avvägt” mina intressen mot hans, och samtidigt ”graderat” hans liv som mindre värt än mitt eget. Lika förbannat är jag skyldig till mord! Om fostret verkligen är en individ med intres­sen som kan avvägas mot moderns, då spelar mo­derns eventuella desperation inför en oönskad gravi­ditet ingen roll; gör hon abort så mördar hon. Varken Alf Svensson eller någon annan kan slingra sig undan detta genom besynnerliga ”skrivningar”. Antingen är abort mord. Eller också är det en rättighet. Något tredje gives icke!

I den verklighet där våra principer ska tillämpas är beslutet att göra abort eller ej ofta ett svårt beslut att ta. Men detta rättfärdigar inte Alf Svenssons oscille­rande mellan motstridiga ståndpunkter. Tvärt­om. Det är just därför som principen måste vara glasklar. För note­ra: om en kvinna som våndas inför beslutet om abort ”vet” att abort är mord, då har hon åt­minstone något att rätta sig efter. Men om hon läm­nas i ovisshet på denna punkt kan det inte göra annat än öka hennes beslutsångest. Vet hon att hon har rätten kan beslutet vara svårt nog. Men det gör i varje fall ett val möjligt.

Propositionstexten kan vara värd att kommentera ytterligare. Den här propositionen är skriven på vad jag kallar ”SÖ-svenska”: den är noga kalkylerad att inte utsäga något klart eller ge uttryck för något klart ställningstagande mellan olika ståndpunkter – i det futila hoppet att alla parter ska bli nöjda och hålla med. Men en text som inte utsäger något klart har naturligtvis rakt motsatt effekt. Allt den gör är att sprida dimma – och endast människor som trivs i dimma och avskyr solsken kan ”ta till sig” sådana ”skrivningar”.

Alf Svensson skriver att

abortförespråkare ropar på semantiska innovationer för att kunna vända ryggen till och inbilla sig att man tagit sig ur dilem­mat.

Vad är det för ”semantiska innovationer” Svensson talar om? Min gissning är så god som någons. Men eftersom förespråkandet av rätten till abort grundar sig på premissen att ett människoliv börjar vid födel­sen, varken förr eller senare, vill jag påpeka att denna premiss inte har ett dyft med semantik att göra. Den grundar sig på en iakttagelse som vem som helst kan göra, nämligen att ett foster befinner sig inuti mo­derns kropp, medan ett nyfött barn befinner sig utan­för. Är det detta tydliga vittnesbörd från våra sinnen som Alf Svensson försöker avfärda som en ”semantisk innovation”?

Utöver sinnenas vittnesbörd finns det ytterligare ett skäl att avvisa idén att ett människoliv börjar före födelsen, nämligen att den leder till absurda konsek­venser. Det finns nämligen i så fall inget skäl alls att stanna vid befruktningen. Ett obefruktat ägg är också något som besitter liv och för vars räkning man skulle kunna åberopa ”rätten” att bli befruktat (och motsva­rande gäller givetvis spermien). Och i så fall är inte bara abort mord utan också bruket av preventivmedel (en konsekvens som i varje fall katolska kyrkan är beredd att dra). För att inte nämna att det effektivas­te av alla preventivmedel, sexuell avhållsamhet, måste vara mord. Denna absurditet har jag påpekat för Alf Svensson förr, men han har valt att inte lyssna. (Jag bör inflicka att skälet mot sena aborter inte är att fostret skulle bli till en individ vid någon viss tid­punkt före födelsen – utan att sena aborter är riskabla för modern.)

Alf Svensson hävdar också att den som föresprå­kar abort gör sig till ”egenmäktig herre över liv och död” – ett fult retoriskt knep för att få oss att associe­ra abortförespråkare med totalitära diktatorer. Men ingen har rätt att vara ”egenmäktig herre” över en gravid kvinnas liv och leverne annat än den gravida kvinnan själv. Och det är förvisso inte abortföresprå­karna som förmenar henne denna rätt. (Kallade jag det retoriska knepet ”fult”?)

Alf Svensson har en sorts ”försvar” för sitt oscille­rande mellan ståndpunkter:

Livet vore enklare om det alltid funnes en vit eller en svart ruta att välja emellan. Men det förhåller sig inte så. Grådaskig­heten existerar för oss alla av och till i någon livssituation.

Men – som jag redan påpekat – det är just för att livet inte är enkelt som vi behöver principer som är glasklara. Att befinna sig i en moralisk ”gråzon” kan göra livet outhärdligt; att inte veta efter vilka prin­ciper man ska fatta stora och avgörande beslut kan göra det omöjligt att fatta något beslut alls. Alf Svens­sons lösning här är att göra grådaskigheten ännu grådaskigare. Han är helt enkelt rädd för den sol där trollen spricker – och där man klart kan se vilka rutor som är svarta och vilka som är vita. Han vill uppen­barligen inte ge oss lov att se skillnad på svart och vitt!

Alf Svensson skriver också, i samma anda:

Det finns inte svar på alla frågor. Och likväl måste någon svara. [Min kursivering.]

Vad är nu detta för retorisk figur? Varför ska någon behöva svara när det inte finns något svar? Betyder det att någon måste låtsas att det finns ett svar som inte finns? Om en människa inte har svaret på någon viss fråga är det enda ärliga svaret faktiskt: ”Jag vet inte.” Att uppmana någon att svara annorlunda är att uppmana till lögn.

Men det finns mer att invända. En fråga som det inte finns något svar på är med all säkerhet en fråga som är fel ställd. (Typexempel: ”Vem skapade univer­sum?” eller ”Tvingar du fortfarande din hustru att göra abort varje gång du gjort henne på smällen?”)7

Innebörden i detta är att Svensson intar alla troen­des sista försvarsposition när de inte längre intellek­tuellt kan försvara sin tro: agnosticism. Den troende försöker hävda att frågan om Guds existens eller icke-existens är omöjlig att avgöra, och att hans tro därför ska få förbli en trossak – samtidigt som ateistens rationellt grundade övertygelse också reduceras till en ”trossak”. Agnosticism bottnar psykologiskt i feghet. En människa blir agnostiker därför att hon inte vågar ta ställning. Svensson tillämpar bara metoden på ett mer avgränsat område: frågan om en kvinnas rätt att själv få avgöra en så grundläggande sak som sin egen framtid. Han vill helt enkelt undvika att stöta sig med någon. Han vill undvika att ta ställning mellan henne och gaphalsarna i ”Ja till livet” som vill stämpla henne som mörderska och lyncha henne.

Jag måste efter Svenssons senaste inlägg på allvar fråga mig vem som egentligen är värst, Alf Svensson eller Torbjörn Tännsjö. Just nu lutar det över åt att Svensson är värst. Tännsjö sätter sig på fel stol så ofta han kommer åt. Men han sitter i alla fall på en stol.

Om det finns en god och rättfärdig Gud kommer säkert både Tännsjö och Svensson till helvetet när de dör. Man kan bara tillönska Svensson vad han up­penbarligen vill att vi andra ska leva i, nämligen ett riktigt grådaskigt helvete.

27 oktober 1998

Tillsänt DN Debatt med kopia för information till Alf Svensson


[1] Ifall ni inte visste det, så var detta ett svar Ayn Rand gav när någon gav henne en komplimang för hennes mod när hon ställde upp i det kongressförhör som HUAC (House Un-American Activities Committee) 1947.

[2] Citerat ur privat brev, men med Johan Norbergs medgivande. – I nästa stycke kan det låta som om jag försöker strimla Johan Nor­berg, men det är absolut inte meningen. Jag måste helt enkelt formulera mig tillspetsat för att få budskapet att gå fram.

[3] Alan Greenspans egen formulering. Ifall någon skulle undra.

4 Att analysera vad som är fel med Hegels resonemang här faller förstås utanför ramen för denna uppsats; men eftersom jag hän­delsevis vet det, kan jag ju lika gärna tala om det.

Om man accepterar Hegels grundpremiss här – att abstrak­tionsprocessen består i att ”skala bort bestämningar” – då är också slut­satsen oundviklig: det ”rena varat” är i själva verket ingenting alls. Man har skalat bort precis allting.

Men abstraktionsprocessen består inte i att ”skala bort” den ena bestämningen efter den andra. Man abstraherar, inte genom att betrakta bestämningar som icke-existerande, utan genom att ute­lämna deras specifika mått, enligt principen att dessa mått måste existera i någon mängd, men kan existera i vilken som helst mängd. Det är därför som man kan tillämpa begreppet ”längd” på mycket korta saker likaväl som på mycket långa, eller begreppet ”tyngd” på mycket lätta saker likaväl som på mycket tunga, eller begreppet ”människa” på alla människor oberoende av hudfärg, intelligensnivå, frisyr eller fason på lilltånageln. Jag överlämnar åt den intelligente läsaren att själv avgöra hur detta ska tillämpas på begreppet ”vara” eller ”existens”. En god idé är att gå till den källa varifrån jag själv hämtat min insikt, Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology. Det är i största allmänhet en god idé att läsa vad Ayn Rand skrivit med lite eftertanke i stället för att bara prata om henne (eller hålla sig till vad andra behagar fabulera om henne). Man kan undvika en eller annan fallgrop på det viset.

5 Jag får förmodligen anledning återkomma till vad jag har emot Chris Sciabarra.

6 Påtvingade aborter förekommer i Kommunistkina. Debatten om tvångssteriliseringar visar att sådant i någon mån förekommit även i Sverige. Men just nu känner jag inte till någon som argumenterar, eller törs argumentera, för något sådant.

7 Exemplen är förstås tagna ur Ayn Rands ”Vem är den slutgiltiga auktoriteten inom etiken?”, på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 13.

Annonser