Årgång 2, nummer 5 (november 1998)

Om att göra goda idéer till ett åtlöje

I en debattartikel i Aftonbladet 28.9 står Anders Varveus upp till försvar för ”OS-bombaren” Mats Hintze. Ska man tro Varveus är Hintze en av de stora männen i vår generation: han är en hjälte, en patriot, en martyr, en stor reformator; han tjänar staten med sitt samvete och kommer just därför oundgängligen till största delen att bekämpa den; och det är därför staten behandlar honom som sin fiende och burar in honom för hans hjältedåd.[1] Jag känner inte Hintze personligen, men allt jag vet om honom säger mig att detta ger uttryck för en måttlös överskattning av hans betydelse (och att han skulle platsa bättre för Toshiro Mifunes roll som pajas i De sju samurajerna).

Enligt Hintze och Varveus hade Hintze aldrig för avsikt att spränga någon staty: han ville bara göra polisen till åtlöje. Låt oss för ögonblicket vara en smula toleranta och vidsynta och acceptera detta försvar. På vad sätt skulle Hintzes agerande ha gjort polisen till ett åtlöje? Allt Hintze har lyckats med är att göra sig själv till ett åtlöje. (Man kan förstås tycka att sju års fängelse är ett väl mastigt straff för att göra sig själv till ett åtlöje – ett rungande offentligt hån­skratt skulle gott ha räckt.)

Men det är värre än så. Varveus påstår nämligen att Hintze har en moralisk övertygelse: han anser att ”individen har rätt till sin egen person, sitt eget liv och sin egendom”. Så låt oss först av allt tillämpa en smula elementär logik.

Carl Milles’ statyer är inte Mats Hintzes egendom. De är Carl Milles’ egendom. Vem de tillhör idag är helt och hållet avhängigt dispositionerna i Milles’ testamente. Jag har visserligen inte läst detta testa­mente, men jag vågar en slant på att Mats Hintze inte står nämnd i det med ett ord. Det är Carl Milles’ egendom, inte sin egen, den lille tjuvstrykern Hintze gör anspråk på och tror att han får göra vad han vill med.

Men det var ju inte meningen att bomben skulle explodera? (Och jag har ju lovat att för ögonblicket vara vidsynt och tolerant.)

Det gör ingen skillnad. Om Hintze bryter sig in i min lägenhet och apterar en sprängladdning i mitt kök, så är min äganderätt kränkt hur mycket Hintze än försäkrar att han bara velat skoja med mig (eller skrämma skiten ur mig). Har man den minsta gnutta respekt för någon annans person, liv och egendom, bär man sig inte åt så.

Om nu Hintze och Varveus inte kan se den ele­mentära logiken i sin egen påstådda ”moraliska över­tygelse”, då kan man bara dra en slutsats: att det inte är fråga om någon övertygelse alls. Det är bara mun­väder. De gillar att ställa till oreda (enligt den gamla devisen ”huvudsaken är väl att det rör sig, kan man tänka”); och sedan griper de tag i en fras de hört nå­gonstans men aldrig förstått och använder den till att bortförklara det destruktiva i sitt handlande. Sådana människor kan mycket väl karva hjärtat ur en med­människa och sedan bara säga: ”Jag gör väl vad jag vill med min kniv!”

Nej, det är inte alls polisen som Hintze och Var­veus vill göra till ett åtlöje. Det är goda och frihetliga idéer de vill göra till ett åtlöje. Om det inte vore allt­för konspiratoriskt skulle man kunna misstänka att de i själva verket är agents provocateurs från Socialist­internationalen eller någon liknande organisation, med uppdrag att få människor att associera idén om individens oförytterliga rättigheter med vettlösa vålds­handlingar. Socialister har ett uppenbart intresse av att bibringa människorna en sådan uppfattning: om folk bara kan fås att tro att frihet för individen betyder anarki, kan de sedan så mycket lättare svälja kollektivism och tyranni.

Och det är därför som socialistiska Aftonbladets debattredaktion så villigt lapar i sig ett debattinlägg som Varveus’. Men tänk om jag skulle erbjuda Afton­bladet ett motinlägg och påvisa att (och hur) Hintzes och Varveus’ munväder utgör en perversion av liberalis­mens och kapitalismens idéer? Ett sådant motinlägg skulle debattredaktionen aldrig över sina döda krop­par publicera. För jag är förvisso en varm anhängare av principen att ”individen har rätt till sin egen per­son, sitt eget liv och sin egendom”. Men det finns en avgörande skillnad mellan mig och Hintze/Varveus. Jag menar vad jag säger.

Och jag har ingen lust att bli gjord till ett åtlöje för att jag säger det.

2 oktober 1998

Publicerades givetvis inte.


Rimliga tvivel på rättsväsendet

TV 3:s Efterlyst rapporterade förra veckan om ett besynnerligt frikännande. Eftersom Efterlyst normalt är ett sakligt och omdömesgillt program antar jag att dess redovisning är korrekt.

En tonårsflicka blev för någon tid sedan brutalt sexmördad. Den huvudmisstänkte har fällts i tings­rätten men nu blivit friad i hovrätten. Detta trots följande obestridda fakta:

Den misstänkte har en ådagalagd sadistisk sexuell läggning, vilket visas av att han har ett stort antal sadistiska, kvinnoförnedrande porrbilder i sin ägo, plus teckningar i samma anda gjorda av honom själv. Han har medgett att han träffat flickan mordkvällen. Han har vid vallning visat hur mordet skulle ha kun­nat gå till om han begått det (vilket han säger sig inte kunna minnas). Klädesfibrer som stämmer överens med den mördade flickans kläder har återfunnits i hans lägenhet.

Juristers standardbortförklaring vid sådana här frikännanden är att beviskraven måste ställas extra högt i mordfall. Låt oss gå med på det. I det här fallet måste beviskraven vara direkt hämtade ur David Humes filosofi. Hume hävdade som bekant att vi aldrig kan veta någonting med säkerhet, inte ens att solen kommer att gå upp i morgon.

Observera gärna vilken fantastisk hypotes som måste ligga i botten på detta frikännande: att den mördade flickan stötte på två sadistiska sexgalningar samma kväll, inom loppet av någon timme, men att endast en av dem bragte henne om livet, nämligen den fullständigt okände hypotetiske galningen – me­dan den faktiskt existerande sexgalningen helt lugnt gick hem och ägnade sig åt sina sexuella fantasier. För all del, låt oss gå med på den hypotesen, hur fantas­tisk den än är. I så fall borde alla polisiära resurser sättas in på att hitta denne hypotetiske sexgalning – han måste ju om inte annat vara farlig för sin omgiv­ning om han skulle gå lös. Har så skett? Efterlysts expert, Leif GW Persson, tror det inte. Han säger att polisen inte kommer att lägga två strån i kors för att hitta en alternativ gärningsman. Och – om vi lämnar de luftiga hypotesernas värld och återvänder till verk­ligheten – gör polisen naturligtvis helt rätt i det.

Ska man skratta eller gråta? Jag menar att man ska gråta – för erfarenheten visar att sexualbrottslingar slår till igen (kanske inte fullt lika entydigt som den visar att solen går upp varje morgon, men i alla fall). Man kan bara hoppas att nästa offer är dotter till en hög jurist. Ett liv som har ett värde även för en hög och välbetald jurist måste nog offras, innan höga och välbetalda jurister inser situationens allvar.

Det verkligt märkliga är nu att dessa extremt höga beviskrav endast tillämpas selektivt. För i ett annat uppmärksammat mordfall har en invandrare vid namn Joy Rahman dömts till livstid, mot sitt nekan­de, på de bräckligast tänkbara indicier (rentav på lösa spekulationer om att invandrare från vissa länder skulle vara speciellt rånmordsbenägna). Detta är allmänt känt – och ändå vägrades Rahman nyligen resning i HD, med motiveringen att ”bevisläget är oförändrat”.

Det är faktiskt på tiden att folk i allmänhet och tredje statsmakten i synnerhet frågar sig vad allt detta betyder. Är vi helt utlämnade åt höga juristers god­tycke? Och spelar det i så fall längre någon roll om vi rättar oss efter lagen eller ej? Det är ju uppenbarligen lotten som avgör om vi går fria eller döms till livstid, inte våra handlingar.

Vart är vårt rättssamhälle på väg???

Och varför är det ingen som försöker ta reda på det???

7 oktober 1998

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren; ej publicerat


Debatt med larouchianer

Bakgrund: Efter mina inlägg mot miljörörelsen i Elbranschen (som jag tänker återge i ett kommande nummer av Nattväktaren) har jag blivit översköljd med propagandamaterial från Schillerinstitutet (en del av den rörelse vars politiska gren är Europeiska Arbetarpartiet och vars grundare är Lyndon La­Rouche).

Larouchianerna är som bekant extremt teknik- och tillväxtvänliga och angriper miljörörelsen med ungefär samma frenesi som jag själv och de flesta ob­jektivister. Är de därför våra bundsförvanter? Knap­past. Bara några iakttagelser på måfå:

  1. Deras filosofiska husgudar är Platon och Leibnitz. Aristoteles betraktar de ungefär som vi objektivister betraktar Immanuel Kant.
  2. De är helt emot allt som har med frimarknads­ekonomi och frihandel att göra. Adam Smith och andra klassiska ekonomer behandlar de som om de vore Satan själv. (En av deras angreppspunkter är f.ö. att dessa ekonomer vädjar till egennyttan.) Deras ido­ler är ekonomer som Jean-Baptiste Colbert, Alexander Hamilton, Friedrich List och Franklin D. Roosevelt.
  3. De har en egendomlig konspirationsteori som bäst kan sammanfattas i två ”axiom”: allt ont kommer från England; och allt som kommer från England är ont. Men när engelska politiker begår en uppenbar skänd­lighet – överlämnar Hongkong i de glupande käftarna hos mördarna från Himmelska Fridens torg – då, och först då, får de applåder från larouchianerna.

Det följande är en debattrunda på SvD:s insändar­sida. Jag återger Oscar Poraths och Johan Norbergs inlägg för att sätta in mina egna svar i sitt samman­hang.

Oscar Porath (SvD 28.9.98):

Igår Asien, i dag Ryssland, i morgon Latinamerika, i övermorgon … Den globala kasinoekonomin är i sin djupaste kris i detta århundrade. Därför har vi nu tre goda förutsättningar att börja bygga en bättre värld.

Den första goda nyheten är att det är en finanskris. dvs den gäller pappersvärden. Sådana kan avskrivas, så att den reala produktionen kan räddas. Med en ny finansordning efter riktlinjerna från det gamla Bretton Woods-systemet kan vi börja producera i stället för att spekulaera.

Den andra goda nyheten gäller tron på de fria marknadskrafterna. Den frimarknadskult som fått dominera den globala ekonomiska scenen de senaste 20 åren kvävs nu under trycket från finansmarknadens panikslagna aktörer, lika snabbt som tron på den kommunistiska kommandoekonomin kollapsade när Sovjetunionen föll samman.

De två partier som gått emot nyliberalismen i Sverige, kd och v, är valets stora vinnare. Det ger oss friheten att tänka om och lära oss hur de traditionella amerikanska industrikapitalistiska metoderna från Roosevelts krigsmobilisering och efterkrigstidens Marshallplan ska kunna sättas in i dagens värld. Internationell finanspress talar redan om att Malaysia och Hongkong m fl plockat fram ur ”giftskåpet” sådana beska mediciner som valuta- och kreditreglering och skuldmoratorium.

Den tredje goda nyheten är att den mer lokalt dominerande miljökulten har kollapsat. C och mp gick kraftigt tillbaka i valet eftersom väljarna tröttnat på ovetenskaplig miljöhysteri och politisk retorik kring orden nej, stoppa, sluta, stanna.

Befriade från miljöfundamentalismen får vi frihet att börja tänka stort igen. T ex planerar vi för hur vi med magnettågstekniken ska kunna integrera den euroasiatiska kontinenten i ett gemensamt kontinentalt, markbaserat infrastruktursystem. Eller hur vi med kärnkraft kan försörja världens växande befolkningar med rikligt med energi.

När kommer Göran Persson och Carl Bildt att inse att nu är nyliberalism och åtstramningar helt ”ute” internationellt och nyindustrialism och ”New Deal” är ”inne”.

Svar till Oscar Porath

  1. Den radikala lösningen på världens monetära problem är en övergång till internationell hundraprocentig guld­myntfot. (En sådan åtgärd skulle, vilket möjligen kan intressera Porath, rycka undan grunden för en stor del av George Soros’ verksamhet.) Ett nytt Bretton Woods­system är i allra bästa fall en nöd­lösning.
  2. Orsaken till Asienkrisen är visst inte, som Porath vill påskina, någon ”nylibe­ral” ekonomisk politik, utan den gamla vanliga: att världens regeringar bedriver en inflationistisk penningpolitik. Det är just utspädningen av penningvärdet som ger upphov till de tvära kasten mellan hög- och lågkonjunkturer. Porath skulle kunna lära sig något om saken ifall han studerade några av de ”nyliberala” ekono­mer han försöker skylla krisen på, främst bland dem Ludwig von Mises.
  1. Den största katastrof som drabbat Sydostasien på senare tid har varit överlämnandet av Hongkong till Kommunistkina. Vart det kommer att leda har vi ännu inte sett, men det är illavarslande. Men Poraths meningsfränder i Schillerinstitutet applåderar annek­teringen av Hongkong.
  2. ”The New Deal” var en katastrof. Det är inte alls sant att den lyfte USA ur depressionen – den för­värrade depressionen. Detta faktum skyms av att världen strax efteråt råkade ut för en ännu värre kata­strof, nämligen Andra världskriget. Världen repade sig ekonomiskt därför att kriget tog slut, inte på grund av den ökade statsinterventionismen i näringslivet.
  3. Visst är det bra att centern backar. Men med den valutgång vi fick är nog Barsebäck förlorat i alla fall – om inte kärnkraftens vänner lyckas samla sig till en effektiv motmanifestation. Men jag vet inte vad den skulle bestå i, annat än att kärnkraftsindustrin går ut i strejk. Och det kommer knappast att ske. Statsinter­ventionismen är för stark i vårt land.
  4. Eftersom Schillerinstitutet uttryckligen grundar sig på Leibnitz’ filosofi kan jag inte avhålla mig från följande reflexion: om monaderna ändå inte har några fönster, vad ska det då tjäna till att skriva insändare? Eller bedriva opinionsbildning över huvud taget?

Leve Aristoteles! Leve Adam Smith! Länge leve de fria marknadskrafterna!

29 september 1998

Johan Norberg (SvD 1.10.98):

Oscar Porath hävdar att den ekonomiska krisen i världen är kapitalismens och finansmarknadernas kris (28/9). Men han glömmer att påpeka att det är just de liberalaste ekonomierna som klarar sig bäst i världen. Finansmarknaden reagerar på ländernas kriser. Och det är de länder som inte har haft kraften att genomför liberala systemskiften som drabbats hårdast, Ryssland t ex, som har avstått från chockterapi och i stället har slitits sönder av regleringar och korruption. Detsamma gäller de asiatiska länderna med deras centraliserade ekonomier. Under många år betraktades dessa länder av socialister som beviset för att det inte bara är fri kapitalism som skapar utveckling. När de nu drabbas av baksmälla och omställningsproblem hävdar samma personer att det är den fria marknaden i dessa länder som är boven i dramat!

Tydligare kan det inte visas att vad som än är fel i världen anser socialister att det är liberalismens och marknadens fel. Att några korrupta halvdiktaturer i Asien tycker att nyliberalismen är ”ute” bör knappast oroa någon nyliberal.

Oscar Porath (11.10.98):

För många liberaler finns det bara två olika ekonomiska system. Socialistisk planekonomi eller totalt fri marknad där staten är roten till allt ont. Den reglerade ”industrikapitalism” som vi hade i Västeuropa och USA under 50- och 60-talen och som byggde upp ”det asiatiska undret”, existerade aldrig, hävdar dessa liberaler. Ändå var det inte i en ”fri marknad” utan i en kapitalistisk regleringsekonomi som J F Kennedy satte en man på månen.

Följdriktigt kan Johan Norberg (1/10) hävda att det är den asiatiska ”regleringskapitalismen” och en politisk styrning av ekonomin som orsakat den ekonomiska kollapsen. Han vet mycket väl att det inte kan vara så. Asiens regleringsekonomier har avreglerats och liberaliserats à la IMF sedan slutet av 70-talet. Om denna modell orsakat kollapsen borde den väl ha inträffat i början av 70-talet när tullarna, valutan och kreditregleringarna var som starkast? Asiens ekonomier har idag en friare marknad än någonsin. Avregleringar har orsakat krisen, hävdar jag.

Vi måste gå tillbaka till den industrikapitalistiska modell som vi vet kan skapa största möjliga välstånd åt alla på kortast möjliga tid. Utmaningen ligger i att få dagens beslutsfattare att genomför en sådan lösning på finanskrisen.

Mitt svar:

Johan Norberg kan säkert svara för sig själv. Men det finns några saker i LO-medlemmen (och larouchia­nen) Oscar Poraths inlägg 11.10 som jag helt enkelt måste bemöta.

Till att börja med skriver Porath: ”För många libe­raler finns det bara två olika ekonomiska system. So­cialistisk planekonomi eller totalt fri marknad där staten [skyddar individens rättigheter och i övrigt håller tassarna borta].”

Men den enkla sanningen är att inget av dessa båda system existerar i sinnevärlden; allt som finns är en uppsjö olika blandformer. En ren socialistisk plan­ekonomi existerar inte, för gjorde den det skulle alla svälta ihjäl. (Nordkorea kommer närmast ”idealet” i dagens värld.) Att det inte heller existerar ren kapita­lism beror förmodligen på att vi som pläderar för ett sådant system är så usla på att förklara vad som är bra med det – eller på den kompakta mur av för­domar eller ren okunnighet vi har att stöta huvudet mot.

Sedan försvarar Porath ”regleringsekonomin” med att det var i en sådan ekonomi ”J.F. Kennedy satte en man på månen”. Snacka om att bygga sin argumenta­tion på ett lösryckt faktum! Bara för att fylla ut bil­den en smula kan jag ju påpeka att det också var Kennedy som började skicka trupper till Vietnam (något som – förutom alla förspillda människoliv – också misslyckades med sitt påstådda syfte, att stop­pa kommunismens frammarsch i Sydostasien). Eller att samme Kennedy skändligen misslyckades med att fördriva Fidel Castro från Cuba. Fast det kanske inte har med månfärder att göra? Nåväl. Porath glömmer ju också att nämna att Sovjet dessförinnan hade varit först med att skicka ut människor i rymden. Ska det betyda att t.o.m. det gamla Sovjetsystemet var över­lägset den fria, totalt oreglerade kapitalism som aldrig tillåtits existera? (Jag har inget emot månfärder, men de bör ske i privat regi och när ekonomin är mogen för dem – inte till priset av andra medborgares svält, vilket är vad månfärder betyder i reglerade ekono­mier.)

Sedan hävdar Porath att om vi frihandelsvänner hade rätt borde väl Asienkrisen ha inträffat i början av 70-talet när hans egen protektionistiska linje var som starkast. Såå? Från vilken nivå skulle ekonomin ha kollapsat? (Det mest protektionistiska landet i världen idag är ju faktiskt Nordkorea, och Nordkorea är väl också förskonat från börsras. Vad ska vi dra för slutsatser av det?)

Larouchianerna har rätt på en punkt: att ekono­miska kriser av den typ vi ser idag beror på fiktiva penningtillgångar (enkelt uttryckt, att de orsakas av att en inflationsbubbla brister). Av någon anledning tror larouchianerna också att skulden för detta ligger hos valutaspekulanterna – vilket är ungefär lika intelli­gent som att hävda att krig orsakas av en konspira­tion mellan likplundrare. (Likplundrare profiterar på krig precis som valutaspekulanter profiterar på infla­tion.) Men det är faktiskt inte George Soros &Co som spär ut penningmängden, det är Alan Greenspan &Co. Och det är horribelt att kalla IMF för ”liberalt” eller ”nyliberalt”. (Det är i största allmänhet horribelt att kalla falskmynteri för ”liberalt”.) Upplysningsvis hittar man den bästa analysen av skadorna av fiktiva penningtillgångar hos den mest ”nyliberala” av alla ekonomiska skolor, den ”österrikiska”, och hos den mest konsekvente ekonomiske förespråkaren för en totalt fri marknad, Ludwig von Mises.

Hrr Larouche och Porath skäller helt enkelt upp­för fel träd.

12 oktober 1998

Johan Norberg (SvD 15.10.98):

Om Asiens problem beror på centraliserade ekonomier, hur kommer det sig då att krisen uppstår när de har börjat lätta på kontrollerna, frågar Oscar Porath (11(10). Svaret är enkelt: När nationer delvis frigör kapitalrörelserna kommer de att få problem om de inte samtidigt anpassar resten av ekonomin till den fria marknaden.

Problemet försvåras av att staterna har envisats med att politiskt reglera valutornas växelkurs på icke-marknadsmässiga nivåer. Det innebär en uppmuntran av spekulation emot växelkursen, och tidvis så höga räntor att banker knäcks och företagsamhet stryps. Något som Sverige upplevde med växelkursmekanismen ERM [Exchange Rate Mechanism] redan 1992. Lösningen är inte mer kontroll utan mer marknad. Porath tror att den ekonomiska krisen kan lösas med reglerande blandekonomi. Men det är just den modellen som har gjort sin bankrutt. Det är utan tvekan de länder som liberaliserar politiken och sanerar sina budgetar som snabbast kommer att återhämta sig från den nuvarande krisen.

Oscar Porath (SvD 25.10.98):

Asienkrisen beror enligt Johan Norberg (15/10) på att ekonomin inte är komplett avreglerad. Norberg försöker dölja det faktum att finanskrisen kommer av att finansaktörerna försöker rädda sitt eget skinn, vilket innebär kreditåtstramning och rentav helt indragna krediter till småföretag.

Sedan Mexikokrisen 1996 har den japanska centralbanken pumpat ut mer än 8000 miljarder (!) kronor på ner till en halv procents ränta på den sjuka japanska finansmarknaden. Ändå har de japanska företagen svårt att få lån! Nu skall de japanska bankerna få ytterligare 4000 miljarder kronor från den nyligen öppnade bankakuten.

Regleringar måste till nu för att skydda företagen och folket från att dras ner i det svarta hål dit den fria kapitalismen u barkar i Asien och världen i övrigt.

Mitt svar:

I sitt senaste inlägg (SvD 25.10) försöker Oscar Po­rath skylla Asienkrisen på finansaktörernas omsorg om sitt eget skinn, som om människors egenintresse vore roten till det onda. Samtidigt lyckas han faktiskt identifiera den verkliga roten till samma onda när han påpekar hur den japanska centralbanken pumpat ut mängder av papperspengar i ekonomin.

Notera gärna den bristande begreppsliga strin­gensen i Poraths resonemang. När stater och deras centralbanker manipulerar penningvärdet måste det rimligen kallas en form av statlig reglering av mark­naden (likaväl som de desperata åtstramningsåtgärder man sedan tar till när skadeverkningarna blir synliga). Ändå är det detta falskmynteri som Porath vill skylla på att marknaden är alltför fri, alltför oreglerad.

Porath och hans meningsfränder inom Schiller­institutet brukar attackera George Soros så ofta de kommer åt. Soros är förvisso den enskilde person som skott sig mest på staters och centralbankers dåraktiga (och omoraliska) inflationspolitik, och som följaktli­gen har mest skinn att rädda. Men var höll Schiller­institutet hus när Soros lät publicera den infama uppsats där han försökte hävda att det största hotet idag är alltför fri kapitalism? (Uppsatsen publicerades i tidningar och tidskrifter världen över, i Sverige i DN 15.1.97.) Till innehållet är denna uppsats okunnig (för en analys kan jag rekommendera ett motinlägg av George Reisman som går att läsa på ”www. capitalism.net”); till motivationen är den ohederlig. För Soros borde veta att fri kapitalism är ett system befriat från varje form av statligt falskmynteri och att det i ett sådant system därför inte skulle finnas någon inflationspolitik för honom att sko sig på.

Och det borde uppriktigt sagt hrr Porath och La­Rouche också veta.

26 oktober 1998

Mina inlägg blev förstås inte publicerade.


Veganer och djur”rätts”aktivister…

…har som vanligt stor lekstuga på oberoende Dagens Nyheters insändarsida. Nu senast (11.9) är det en av dem som kallar det ”äckligt och fult” att gå omkring i skinnkläder och läderskor, och som påstår sig hellre vilja gå omkring naken.

Skribenten har förmodligen aldrig reflekterat över hur män­niskorna bar sig åt för att överleva när de först började koloni­sera våra nordliga länder strax efter den senaste inlandsisen. De livnärde sig förvisso inte bara på bär, och de var definitivt inte klädda i lövruskor. De kränkte djurens påstådda ”rätt” till liv för att kunna äta sig mätta och skydda sig mot väder och vind.

Eller också har skribenten verkligen reflekterat över detta och tycker faktiskt att det också var ”äckligt och fult”. Men säg det i så fall rentut! Säg att det som äcklar er är mänsklig överlevnad! Tala om för oberoende Dagens Nyheters läsare att det alls inte är djuren ni älskar, utan att det är människorna ni hatar!

För min del får djur”rätts”aktivisterna gärna gå omkring utan kläder på kroppen. Har man sett deras nakna själar (och det har man, om man läst deras insändare i DN), kan man inte förfasa sig över deras nakna kroppar – de kan omöjligt vara lika äckliga och fula. Om de tog av sig kläderna, skulle de kanske också få en smula kontakt med verklighetens kalla fakta.

Men gör det inte bara hemma i den centralupp­värmda gosiga lägenheten eller nere på den soldränk­ta playan! Förlägg nudistlägret till Vuoggatjålme – vintertid.

11 september 1998


Folket har sagt ja till kommunismen – folket kan dra åt helvete

Den lärdom som kan dras av valutgången är att svens­ka folket inte värdesätter frihet.

Gudrun Schyman – hon som ”aldrig varit kommu­nist” fastän hon leder ett parti som alltid varit kom­munistiskt – har villigt låtit sig intervjuas i TV med stora porträtt av Marx och Lenin på väggen bakom sig. Folk vet vad Marx och Lenin står för. Ändå gör Schymans parti ett rekordval.

I en krönika i DN 25.9 påpekar Ana Maria Narti att det enda parti som i valrörelsen velat ta kamp med vänstern genom att lyfta fram dess kommunistis­ka förflutna har varit folkpartiet. Och det tycks stäm­ma. På liberala Eskilstuna-Kurirens insändarsida har i varje fall de enda inlägg som tagit upp saken varit undertecknade av folkpartister. De har varit en drop­pe i det hav som av inlägg från diverse socialistiska sekter (och ”vanliga” vänsterpartister) som insändar­sidan dränkts i och som ingen tycks ha varit intresse­rad att bemöta. Men något har ju folkpartiet gjort i alla fall.

Folkets gensvar har varit rungande. Samtidigt som vänstern gjort ett rekordval har folkpartiet gjort ett av sina allra sämsta val någonsin och nästan ramlat ur riksdagen. Vad ska man dra för slutsats? Rimligen att svenska folket inte vill ha liberalism – inte ens i den uttunnade form som folkpartiet står för. Folket vill ha mer socialism.

Och varför skulle inte folket få som det vill?

Visst är det omöjligt att leva ett människovärdigt liv i ett socialistiskt samhälle. För många är det rent av omöjligt att leva alls; därom vittnar, om inte an­nat, svältkatastrofen i Nordkorea. Men om det är det folket vill ha, varför bemöda sig om att ge det något bättre? Folk ska väl ha det samhällssystem de för­tjänar? Är det inte dags för rättvisa?

Vi andra kan ju alltid emigrera.

Eller ta livet av oss.

30 september 1998

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 19.10.98

Mer i samma ämne

Om ni tänker gå på teater kan jag rekommendera Dramatens uppsättning av Henrik Ibsens Folkets fien­de.

Ibsen är en av de bästa pjäsförfattare vi har. Jag vet inte om Folkets fiende är hans bästa pjäs, men den är i varje fall hans roligaste. Dessutom har den ett solklart individualistiskt och i bästa mening anti-demo­kratiskt budskap. Den påstår i all enkelhet att den kompakta majoriteten är korkad och korrupt – och att en människa aldrig är friare än när hon står full­ständigt ensam. Av alla pjäser i teaterhistorien är detta den pjäs som är mest befryndad med The Foun­tainhead.

Se den!


Liten god nyhet

Vilken bok bör man ha läst under sin livstid?

Nina Natri. sångerska i Fidget:
Fountainhead av Ayn Rand. (Urkällan i svensk översättning). Handlar i första hand om ett arkitektgeni vid namn Howard Roark som älskar det han gör men motarbetas och hatas av nästintill alla.

Det är alltid roligt att kunna presentera en god nyhet, även om den är liten.

Jag har saxat det här ur Dagens Nyheters Idag-bilaga för ett par månader sedan (jag har tyvärr glömt anteckna exakt datum). Frågan som ställdes till några personer var (med reser­vation för minnesfel): ”Vilken bok bör varje människa ha läst någon gång under sin livs­tid?” Det vanligaste svaret var förstås ”Bibeln”. Men det här är det rätta svaret! (Även om det förstås finns en bok till som är rätt läsvärd…)

Vem Nina Natri är och hur ”Fidget” låter vet jag ingenting om.


[1]) Formuleringarna är hämtade ur Henry David Thoreaus On the Duty of Civil Disobedience, citerad av Varveus.