Årgång 2, nummer 4 (september 1998)

En minkpäls betyder så mycket

Till livets elementära fakta hör att vi fryser när det är kallt. Somliga av oss fryser mer än andra. Somliga drivs till förtvivlan av att leva i vårt kyliga och blåsiga klimat – speciellt efter en sommar som denna och med inget annat än blåst och kyla att se fram emot och ett bräckligt hopp om att nästa sommar ska bli bättre. Somliga undrar om de ens orkar leva vidare under dessa betingelser. (Hur vet jag det? En av dem grät nyligen ut mot min axel.)

Det enda som hjälper är en päls. Och det ska vara en djurpäls: syntetpälsar är inte varma nog. Det bästa är en minkpäls. Men minkpälsar är dyra – och inte blir de billigare av de skyhöga försäkringspremier som minkfarmare och pälshandlare idag (efter vad jag förmodar) måste betala inför risken för sabotage.

Inte heller är detta något nytt för vår moderna och bortklemade tid. Människor har levt i vårt klimat alltsedan inlandsisen drog sig tillbaka. De har över­levt därför att de kunnat fälla villebråd och klä sig i djurhudar och dra en björnfäll över sig i vinternatten. Vill någon påstå att våra förfäder handlade fel? Den som påstår något sådant säger i själva verket att han själv aldrig borde fötts till världen – för utan att klä sig i djurhudar skulle hans förfäder aldrig ha överlevt och kunnat sätta nya generationer till världen.

Håll dessa fakta i minnet när ni ska bedöma den kampanj som djur”rätts”aktivisterna f.n. bedriver på EK:s insändarsida. Grundidén i denna kampanj är att vi inte har lov att förtrycka djuren – att om män­niskan ska ha rätt att leva och slippa bli skinnflådd måste vi tillerkänna djuren samma rätt; och att denna ädla omsorg om djuren ursäktar vilket sabotage och vilken våldshandling som helst. Våldshandlingarna kallas rent av för ”icke-våldshandlingar”, eftersom man inte bokstavligen ger minkfarmarna och päls­handlarna stryk; man bara förstör deras egendom och försöker driva dem i konkurs. Med samma logik skul­le djur”rätts”aktivisterna kunna slå sönder min dörr – eller rentav hela min lägenhet – och kalla det ”icke-våld” så länge de i sin outgrundliga godhet avstår från att mörda eller misshandla mig kroppsligen.

Men ingen levande art kan överleva på de villkor som dikteras av någon annan levande art. Det vore som att fordra av lejonet att det försöker överleva genom att beta gräs bara för att inte förtrycka zebran eller antilopen. Det vore rentav som att fordra av zebran och antilopen att de försöker slå rot och suga upp näring ur marken bara för att inte förtrycka grä­set. Eller att försöka fordra av gräset att det försöker överleva genom att imitera den livlösa materiens överlevnadsmetod. Människan utgör inget undantag härvidlag. Människan kan inte överleva med de lägre djurens metod. Människan måste överleva genom att utnyttja naturen och omforma den och förmå den att gagna hennes eget välbefinnande. Vilket bl.a. innebär att hon behöver björnfällar och minkpälsar.

Eftersom det förhåller sig så har djur”rätts”­aktivis­ternas ord och handlingar en och endast en innebörd: inte att djuren ska ”befrias” utan att människan ska förtryckas. Hon ska tvingas leva, inte ens på björnens och minkens villkor, utan på de villkor djur”rätts”­aktivisterna själva ställer upp på björnens och min­kens vägnar utan att ens ha något mandat från björ­nen och minken.

Djur”rätts”aktivisterna är där­för fiender till mänsk­ligt liv och välbefinnande. Det vore emellertid ett misstag att tro att de är ute efter att utrota män­nis­korna. Deras mening är inte att vi ska dö; deras me­ning är att vi ska frysa och lida så mycket som möjligt medan vi lever. De är sadister – och sadister vill inte heller att deras offer ska dö, utan att de ska leva vi­da­re så länge som möjligt, så att sadisten kan suga ut varje uns som finns att ta av smärta och plå­ga.

Men sadister skulle aldrig tillstå, ens för sig själva, att det som driver dem är önskan att tillfoga smärta för smärtans egen skull. Fråga vilken hustrumiss­hand­lare som helst varför han slår sin hustru, och du får höra en harang om vad hustrun har gjort för att för­tjäna det. Eller fråga vilken SS-bödel som helst, och du får höra att offren tillhör en underlägsen ras eller något liknande. Sadisternas ursäkter må skilja sig i detalj, men mekanismen är densamma. Håll det i minnet varje gång du hör djur”rätts”aktivisterna häv­da att det är deras offer som är de verkliga brottslingar­na.

Ta som exempel en detalj i det alltigenom vedervärdiga inlägg som sign. Kristofer fick publicerat i EK 24.8:

…när jag befann mig på [mink]farmen kände jag en oerhörd stank, men inte bara av avföringen som fanns på farmen, utan också en oerhörd stank av girighet. Far­marna gör allt de kan för att tjäna pengar på andras lidande …

[Resten av insändaren var i samma stil. T.ex.:

Jag tycker att det är en självklarhet att om man kan rädda liv genom att som minkbefriarna gjort, bara klippa upp ett stängsel, ja då ska man göra det.

Och så fanns det jämförelser med apartheid och slaveri.]

Så att ta betalt för att hjälpa oss att slippa frysa är att ”tjäna pengar på andras lidande”, precis som när tandläkaren tar betalt för att befria oss från tandvärk???

”Girighet” är det namn som de sadistiska små goddagspiltarna ger hederliga människors strävan att tjä­na ett hederligt levebröd på hederligt handelsutbyte. Och sådan ”girighet” har sign. Kristofer med all säkerhet aldrig känt. Den rena förstörelse­lustan kännetecknas nämligen av att våldsverkaren inte ens själv har något att vinna på att förstöra, annat än tillfällig lindring i känslan av sin egen fundamentala värdelöshet.

Och om någon är frestad att snärjas av detta ”gi­righetsargument” vill jag rekommendera ett studium av historien. Historiens mest kända fall av omfattan­de fönsterkrossning ägde rum i Tyskland 1938 (nat­ten mellan 9 och 10 november). Förövarnas ursäkt för sin förstörelse var exakt densamma som den sign. Kristofer framför: att offren var ”giriga” och att deras girighet ”stank”. Och vi vet alla att det inte slutade med bara fönsterkrossning.

Men visst finns det något som stinker här: den outhärdligt kväljande, klibbigt sötaktiga stanken av självrättfärdig ondska. Men den stanken kan ju sign. Kristofer inte känna, för människor märker vanligtvis inte hur de själva luktar.

Eftersom lagen fortfarande (hur länge än törs jag inte säga) betraktar ”åverkan på egendom” som en brottshandling, har vi fortfarande ett lagligt skydd mot djur”rätts”aktivisterna, och vi måste utnyttja möjligheten att ställa dessa aktivister inför domstol innan det är för sent. Ett lämpligt straff vore för­visning till Vuoggatjålme – vintertid – med enbart bomullskläder i bagaget.

27 augusti 1998

Ej publicerat


Mer om rättslösheten

EK:s ledarredaktion ger som vanligt sin läsekrets klara och otvetydiga signaler. I huvudledaren 13.7.98 är budskapet att brottsligheten och rättsosäkerheten i samhället bäst bekämpas med tomma besvärjelser och till intet förpliktigande fraser.

Att bara kräva strängare straff, skriver EK, är en ”enkel lösning”, och att komma med ”enkla lösningar” är fult och förmodligen illiberalt. Skälet till att strän­gare straff inte duger sägs vara att det finns så många olika sorters brott – som om den ”enkla lösning” som föreslagits vore dödsstraff för allt från snatteri och uppåt.

Alternativet sägs vara att ta ett ”helhetsgrepp” på brottsligheten.

Och vari skulle detta ”helhetsgrepp” bestå?

”Helhetsgrepp” är i detta sammanhang inget an­nat än en metafor, och till på köpet en tom metafor. Ta bara en titt på den verklighet varifrån metaforen är hämtad:

Det finns åtskilliga grepp en brottare kan koppla: livtag, krysstag, halvnelson, flygande mara, o.s.v. Men vem har någonsin sett en brottare ta ett ”helhets­grepp” på sin motståndare? Hur i all världen skulle det greppet se ut? Tar han alla grepp (livtag och nel­son och mara) på en och samma gång? Eller gör han sin kropp till en säck som han knyter runt motstån­daren? Vilken gissning som helst är så god som vilken annan som helst; och det är precis likadant med det där metaforiska ”helhetsgreppet” på brottsligheten. Avsikten med sådant bludder är ändå bara att dölja att man inte har något konkret att komma med.

Tyvärr har jag inget bättre att komma med själv – för den enda lösningen ligger i att en rationell filo­sofi vinner allmän acceptans, och det kommer att ta åtskilliga generationer, om det ens alls kommer att ske. Men jag tror mig om att kunna sätta fingret på problemets kärna.

Ta två exempel ur den aktuella nyhetsfloden:

I dagarna begärs resning i HD för Joy Rahman, som av allt att döma blivit oskyldigt dömd för mord. Det finns inte en skugga av bindande bevis mot ho­nom, och han har blivit dömd på så bräckliga grunder som att ”folk från Bangladesh hellre rånmördar än rör sitt bankkonto”. (Detta rapporterades också i EK 13.8.) En sådan dom har blivit fastställd av hov­rätten, där man borde tro att våra bästa och mest omdömesgilla jurister har säte. (Det är ju inte bara det att domen betyder en tragedi för Rahman och hans familj – utan också att den verklige rånmörda­ren får sitta ostört med sitt byte och hånflina.)[1][2]

Samma hovrätt har nyligen friat en grupp män­niskor från ett mord som man vet att de har begått – man har bara inte kunnat avgöra vem som utdelat det dödande hugget; men det sägs vara fastställt bor­tom varje tvivel att mordet var planerat och att alla de anklagade var med om det. Här har man tagit till den uppenbart absurda nödlösningen att döma för ”brott mot griftefriden”, som om brottet vore jämför­bart med att urinera på någons gravsten. (Det är ju inte heller första gången man tar till denna nödlös­ning; det är tredje gången.)

Jag hoppas de flesta reagerar som jag på dessa fall – med en sorts vanmäktig vrede som sätter sig i mag­trakten och med ett kallt ursinne specifikt riktat mot hovrättsråd (vilkas griftefrid man inte längre kan ha mycket respekt för). Men vad är förklaringen? Låt oss se vad ett hovrättsråd själv skriver om saken (saxat ur en debattartikel i SvD 25.6.97):

”För närvarande finns det ett betydande kommunikationsgap mel­lan juristproffsen och allmänheten. Det har bl.a. sin förklaring i att de förra skolats i att bortse från värden som ‘rätt’ och ‘rättvisa’, medan den senare, som kräver att en domstol skipar just ‘rätt’, saknar närmare kunskap om den juridiska teknik som anger förut­sättningarna för rättskipningen.”

I klartext: ”juristproffsen” struntar i om de domar som avkunnas är rätt eller fel, om de är rättvisa eller orättvisa – och allt ”rätt”skipningen egentligen handlar om är ”juridisk teknik” (något som varje brännvins­advokat skulle instämma i). I fallet Rahman är hu­vudsaken att någon åker fast, sak samma om han verk­ligen är skyldig.

Nu har det i alla tider funnits människor som ”bort­ser från värden som ‘rätt’ och ‘rättvisa'” – näm­ligen sådana människor som begår brott. De som minst av allt borde bortse från dessa värden är väl de som tjänar sitt levebröd på att beivra brott – d.v.s. ”juristproffsen”. Ändå är juristproffsen idag – och det är ett hovrättsråd som upplyser oss om saken – in­skolade i denna kriminella mentalitet. Vad kan vi då vänta oss av dem? Precis det vi får: att oskyldiga döms till livstid, medan brutala mördare klarar sig undan med två år för att ha pinkat på sitt offers grav.

Namnet på den filosofi som våra juristproffs sko­lats i är ”värdenihilism”, av det latinska ”nihil” som betyder ”intet”. Våra juristproffs har skolats i en filo­sofi som går ut på att förinta allt som är värdefullt – inklusive levande människors liv. Är det att undra på att det blir som det blir?

18 juli 1998

Ej publicerat


Kant får på pälsen i Sydsvenskan

(Gästskribent Jakob Meijling)

I sin söndagskrönika den 21.6.98 skrev Per T Ohlsson under rubriken ”Vägvisarna” om vad han anser vara årtusendets viktigaste personer. Varje underrubrik listade tre namn inom ett område. Som tvåa bland ”Årtusendets tänkare” utnämndes Immanuel Kant, med följande motivering:

Kant är filosofins gigant. I Königsberg, som han nästan aldrig lämnade, definierade Kant en gång för alla upplysningens ideal om kunskap och rationalitet. Han lade med sitt ‘kategoriska imperativ’ grunden för den normativa etiken: att vi bör handla så som vi anser att alla andra bör handla. –––

Jag kan hålla med om att Kant är filosofins ”gigant”, men tyvärr endast i kvantitativt avseende. Ingen har som han lyckats med att ge sitt tankegods ett sken av storslagen intellektuell prestation genom att linda in det i nära nog ogenomträngliga ordmassor. Att han tillhör årtusendets ”vägvisare” är också höjt över allt tvivel, men knappast av en anledning som skulle förära honom en plats i mänsklighetens ‘Hall of Fame’ – hans ”upplysta” pekfinger pekade ut vägen mot Holocaust.

Kants främsta gärning var inte att definiera upplysningens ideal, men att avsluta upplysningens era inom filosofin genom att avväpna det mänskliga förståndet i det uttalade syftet att bereda plats för tron. Det som gett Kant oförtjänt gott rykte som filosof var hans ”medling” mellan den rationalistiska kunskapssynen, som hävdar att kunskap är något man resonerar sig till utan inblandning av erfarenhet, och den empiristiska, som hävdar att all kunskap härleds ur erfarenhet. Kants lösning på problemet var att påstå att det finns kunskap som föregår erfarenheten, en a priori kunskap som han delade in i åskådningsformer och tolv tankeformer. Dessa former skulle sedan fyllas med innehåll från erfarenheten.

Detta innebär naturligtvis att vår kunskap i grund och botten skulle vara oberoende av verkligheten, att vår uppfattning av verkligheten helt enkelt skulle skapas i vårt medvetande oavsett vad som existerar utanför detta medvetande. Kant hävdar helt följdriktigt att vi ingenting kan veta om hur verkligheten ”egentligen” är beskaffad. Allt vi uppfattar är ett ”yttre sken” som dessutom är hopplöst förvrängt av våra sinnen. All vetenskap är med andra ord bara ett fantasifullt tidsfördriv som inte leder oss ett enda steg närmare någon kunskap om den verkliga världens existens. Hela hans enorma tankebygge om kunskapen går i princip ut på att om man inte kan veta allt om verkligheten så kan man inte veta någonting alls. Hur detta kan kallas ”upplysningsfilosofi” begriper jag verkligen inte alls.

Kants påstått rationella filosofi öppnade dörren för vår tids värsta gissel, subjektivismen: vad som är sanning för dig är inte nödvändigtvis sanning för mig. Med Kant som vägvisare står vi hjälplösa inför människor som pratar om – kvinnlig sanning – manlig sanning – europeisk sanning – afrikansk sanning – arisk sanning – judisk sanning.

Med etiken är det ännu värre. Kants ‘kategoriska imperativ’ går ut på att man ska göra sin plikt eftersom det är ens plikt, och att handlingar som motiveras av endast ren pliktkänsla är de enda som har moraliskt värde. Det är ens plikt att hålla sig vid liv, enligt Kant, men den som känner minsta lust att leva ligger helt utanför den kantianska moralens domäner. Om en människa däremot förlorat allt – vänner, familj, förhoppningar, drömmar – men stretar på av ren pliktkänsla, då får stretandet ett moraliskt värde.

Kant kapar alltså banden mellan moralen och handlingar som har ett värde för en mottagare. Med en sådan morallära kan det inte finnas några invändningar mot att ange sina judiska grannar när rikets ledare deklarerar att det är ens plikt mot fäderneslandet att göra så.

Per T Ohlsson ger det kategoriska imperativet följande formulering: att vi bör handla så som vi anser att alla andra bör handla. Hur ska vi grunda vår åsikt? Vi kan inte stödja oss på någon observation av orsak och verkan – våra sinnen förhindrar oss att veta någonting om den saken. Återstår att fråga någon annan – som också måste fråga någon annan som måste fråga någon annan. Den som till sist kan säga att han vet är den som säger sig stå i kontakt med en högre makt. Skulle detta vara ett exempel på ”upplysningsfilosofi”?

Den filosof som lade grunden för upplysningen var Aristoteles, som observerade att verkligheten existerar oberoende av observatören, och att någonting som existerar i verkligheten bara kan vara det som det är: A är A; A är icke icke-A. Den som borde ha äran av att ha möjliggjort Upplysningen är Thomas av Aquino (1225–74) som var den som återuppväckte Aristoteles filosofiska idéer i Europa. Själv gjorde han inga förbättringar av Aristoteles arbeten; hans problem var att förena uppenbarelse och förnuft, tro och vetande.

Jag är medveten om att Per T Ohlsson har gjort ett personligt urval, men om han menar allvar med sin liberalism så borde han ha valt en annan filosof än Immanuel Kant. Jag skulle vilja nämna två vilkas insatser betydligt bättre skulle uppfylla kriterierna ”oberoende, liberalt, överraskande och en smula utmanande.”

Den första är Baruch Spinoza (1632–77). Han bekymrade sig inte över hur man bevisar det övernaturligas existens, han menade att Gud är naturen. Det själsliga och det kroppsliga är inte åtskilt, utan två attribut hos samma existens. Hans argumentation för religionsfrihetens ideal mildrade säkert inte hans samtidas dom över honom som kättare och ateist. Senare blev han av Goethe, och andra, uppskattad som en av de största filosofer som levat.

Den andra är Ayn Rand (1905–82). Hennes filosofiska system bygger på Aristoteles, och hon har dessutom löst ett antal problem som Aristoteles aldrig hann med. Rand bekymrade sig inte heller om att försöka bevisa någonting obevisbart, utan grundade hela sin filosofi på konstaterandet att verkligheten existerar, att medvetandet är verkligt, och att medvetandets funktion är att bli medvetet om det som existerar: verkligheten. Hennes argumentation för egoism och kapitalism har knappast mildrat samtidens dom över henne som ”satkärring” och ”nietzschean”. Och likväl: eftersom hennes filosofi är en verkligt solid grund att stå på om man vill plädera för individuella rättigheter och begränsad statsmakt, så förmodar jag att hon en bit in i nästa millennium kommer att betraktas som en av de största filosofer som levat.

Jakob Meijling fick detta publicerat i SDS 9.7. Grattis!

$ $ $

Bakgrunden är att SDS’ chefredaktör Per T. Ohls­son 21.6 publicerade en krönika under rubriken ”Väg­visarna” med en personlig bedömning av ”årtusendets främsta” inom olika verksamhetsområden. Som ”år­tusendets filosofer” angavs Locke, Kant och Voltaire. Locke fick utmärkelsen för sin politiska filosofi, och mot det finns ju inget att invända. Voltaire å andra sidan prisades för ett oförlåtligt dumt uttalande: ”Låt oss förlåta varandras dumheter, det är naturens första lag”. Vad Ohlsson skrev om Kant framgår av Jakobs inlägg.

$ $ $

En smärre korrigering bara: Kant menade inte att vår kunskap om verkligheten förvrängs av våra sinnen. Han förnekade tvärtom med eftertryck att så skulle vara fallet. (Källa: Anthropologie in pragmatischer Hin­sicht från 1798.) Vad han hävdade var att det mate­rial våra sinnen förser oss med filtreras av ”åskåd­ningsformerna och kategorierna”, som är helt subjek­tiva (eller ”intersubjektiva”, eftersom de enligt Kant är lika för oss alla). ”Åskådningsformerna” är förstås rum och tid – så att saker står bredvid varandra eller följer efter varandra är enligt Kant inte något som våra sinnen ger oss besked om, utan något som vi själva ”pressar in” sinneserfarenheten i. (Kant ger aldrig något begripligt argument för denna sin uppfattning.) Och ”kategorierna” är förstås i grund och botten vår förmåga att abstrahera, våra begrepp. Det är därför som kontentan av Kants filosofi är att själva vårt förnuft utestänger oss från verkligheten och gör att vi aldrig kan veta hur den är ”i sig”.

$ $ $

Jag anser också att man kan anklaga Per T. Ohlsson för idéhistorisk analfabetism när han hävdar att Kant ”med sitt ‘kategoriska imperativ’ lade grunden för den normativa etiken: att vi bör handla så som vi anser att alla andra bör handla”. (Kants egna formuleringar är betydligt mer invecklade, men andemeningen är densamma.) För detta är ingenting annat än en om­formulering av den ”gyllene regeln”, och den formule­rades såvitt mig är bekant första gången av Konfucius (551–479 f.Kr.). Den mest kända formuleringen är förstås evangeliernas ”Allt vad I viljen att människor­na skola göra eder, det skolen I ock göra dem”.

Det förtjänar att påpekas att den ”gyllene regeln” uttrycker en korrekt princip: att man inte ska hålla sig med en ”dubbel måttstock” i etiken; att man inte får tillåta sig själv sådant som man ogillar hos andra. Problemet är att regeln inte säger ett dyft om vilken måttstock man ska använda. Men notera att en ratio­nell egoist inte har något problem med andra män­niskors rationella egoism; tvärtom: han vet att han har allt att vinna på att hans medmänniskor också handlar i sitt välförstådda egenintresse och allt att förlora på att de handlar irrationellt och/eller själv­uppoffrande. För oss är den ”gyllene regeln” inte svår att tillämpa.

Men om man har självuppoffring, försakelse och lidande som sin måttstock, då innebär den ”gyllene regeln” att man måste fordra samma saker av sina medmänniskor: att de försakar, offrar sig och lider. Detta förklarar varför altruister ägnar sig åt att sprida sin sadistiska etik och försöka pracka den på andra i stället för att med en gång offra sina egna liv (vilket annars skulle vara den enklaste sak i världen). I stäl­let för att ”leva och låta leva” (vilket är en sund prin­cip) lever de efter mottot ”lida och vålla lidande”.

$ $ $

Man kan fråga sig varför Kant blir bemött med all denna devota vördnad, för sadismen i hans etik är faktiskt inte svår att se. Jag kan tänka mig tre för­klaringar.

  1. Man har överhuvudtaget inte läst vad han skri­vit.
  2. Man har läst det men inte förstått innebörden av det.
  3. Man har läst det, förstått innebörden och hål­ler med.

Jag vill inte gärna tro att särskilt många tillhör kategori (3) ovan: sådan ondska är ovanlig, åtminsto­ne utanför yrkesfilosofernas krets. Vanlig osjälvstän­dighet och oförmåga att läsa innantill är desto van­ligare.

$ $ $

För den som är intresserad vill jag passa på att re­kommendera en relativt nyutkommen kassett från Second Renaissance Books: ”Immanuel Kant’s ‘Gim­mick'” av Adam Mossoff. [Jag vet inte idag om den kassetten fortfarande är tillgänglig.]


Lågvattenmärke

Det vänder sig i magen på mig när jag ser DN:s re­portage om böghatare och bögmördare i söndags­bilagan 1.7. Tillsammans med en mängd nazistiska dekaler avbildas en dekal med texten: ”Kommunism? Nej tack.”

Så den som tackar nej till kommunismen är alltså nazist och mördar bögar???

Dekalen ifråga prånglas ut av Stiftelsen Contra, som också står bakom tidskriften med samma namn. Jag har av olika skäl inget till övers för Contragänget. Men rätt ska vara rätt: de är inte nazister och de mördar inte bögar.

Jag kan upplysa DN:s redaktion om att vi som tackar nej till kommunismen också tackar nej till nazismen, och av exakt samma skäl. Det är ju genant att ens behöva påpeka en sådan sak för en tidning som en gång haft Herbert Tingsten som chefredaktör. Men Tingsten är död och kan inte längre opponera sig; man kan bara hoppas att Per Ahlmark gör det å hans vägnar.

Dessutom vet kommunisterna själva mycket väl om att det är de och inte vi som är samma andas barn som nazisterna; de bara gör sitt bästa att dölja det för resten av mänskligheten (som inte ska få tro att det finns annat att välja på än olika varianter av totalitär kollektivism). Det är ett urgammalt kommu­nistiskt propagandatrick att stämpla antikommunis­ter som ”fascister” eller ”nazister”; och sedan är det fritt fram för vilken smutskastning som helst, där ingen hänsyn behöver tas till vare sig sanning eller anständighet. (Nazisterna använder ju f.ö. motsvaran­de propagandatrick med omvända förtecken.)

Men att antyda att vi som säger nej till kommunis­men också roar oss med att mörda bögar är, åtminsto­ne i min erfarenhet, ett nytt lågvattenmärke.

Det minsta man kan begära av DN är en ursäkt.

23 juli 1998

Ej publicerat; ej heller har DN bett om ursäkt


[1]) Jag sticker förstås ut hakan en smula när jag kategoriskt försäkrar att Rahman är oskyldig, för jag har inte studerat fallet ingående och utgår från vad jag läst i pressen och hört på radio. Men jag har inte sett någon ens försöka ge verkliga belägg för hans skuld och allt jag vet tyder på ett justitiemord. – HD avslog f.ö. resningsansökan med motiveringen att ”bevisläget är oförändrat”. Är inte det fantastiskt? Om bevisningen var bräcklig (eller värre) i tingsrätten och hovrätten är den ju fortfarande lika bräcklig. Men vad kan man vänta sig av jurister som inskolats i läran att sanning och rätt är irrelevanta storheter, och att allt som betyder något är att ens juristkolleger hålls om ryggen?

[2]) Som bekant fick Rahman senare resning och friades från mordanklagelsen. Men det har mig veterligen inte gjorts några försök att hitta en alternativ gärningsman. Det tyder ju på att fallet betraktas som ”polisiärt uppklarat”, även om bevisningen var för svag (vilket i sin tur tyder på en bristfällig förundersökning). Så jag tvekar idag om jag borde ha nämnt fallet, men eftersom jag nämnde det, låter jag det stå kvar.