Årgång 2, nummer 3 (midsommar 1998)

Detta nummer inleddes med uppsatsen Gastronomi och moral, men eftersom den publicerats separat hoppar jag över den här.


Replik om dödsstraff

Det bekymrar mig att jag inte lyckats nå fram med mina tidigare inlägg om dödsstraffet (av vilka ett publicerats, i EK 5.5.98). Det är förmodligen bort­kastat att försöka en gång till, men för mitt samvetes skull måste jag ändå försöka.

Till att börja med: om Jerker Norin hade läst mitt inlägg till slut, hade han säkert lagt märke till att jag också är emot dödsstraff. Möjligheten att en oskyldig avrättas är ett avgörande argument emot dödsstraff. Så länge jag själv inte kan komma på en hundra­procentig metod att undvika sådana misstag, måste jag acceptera detta motargument hur illa jag än tyc­ker om mördare.

Men det är en himmelsvid skillnad mellan att mot­sätta sig dödsstraffet av detta skäl och att göra det därför att man tycker synd om de stackars mördarna som berövas chansen att visa vilka fina människor de är när de inte mördar.

Nu påstår Norin att jag kommer med en löjlig an­klagelse när jag skriver att hans hjärta endast klappar för de skyldiga. Om min anklagelse är felaktig, är den inte bara löjlig utan också djupt orättvis och grovt föro­lämpande. Men om Norin också bemödat sig om att läsa sin egen text, hade han nog lagt märke till att den inte innehåller ett ord av indignation över mordet på en åttabarnsmor. Den innehåller inte ens ett ord av beklagande av hennes eller hennes familjs olycksöde. Och om jag tydligt hör ett hjärta klappa för de skyl­diga och inte för de oskyldiga, är det på detta jag grundar mitt moraliska omdöme. Norin må nu vara en dumbom som inte begriper vad han själv skriver, eller en ynklig krake som inte törs stå för vad han själv skriver, eller en kombination av bådadera. Det gör inte saken bättre.

Norin har ett antal motargument som jag bör visa att jag har läst och förstått:

Samuelssons underliggande utgångsläge är övertygelsen om att en mördare är mördare och inget annat.

Detta är nu inte alls mitt ”underliggande utgångs­läge”. De flesta mördare är mer än bara mördare. Undantaget skulle väl vara yrkesmördare – sådana som lever på kontrakt från maffian o.dyl. Men de flesta mördare gör något annat när de inte mördar. Somliga av dem är rånare och mördar bara när rån­offret sätter sig till motvärn. Eller ta de slynglar som gjort sig skyldiga till morden på John Hron och Ger­hard Gbeyo. När de inte mördade var de nazister – nazister av den skränande, ölpimplande typen, den sort som när det begav sig brukade skockas runt Röhm och SA. Exemplen bör i varje fall visa att det finns ett visst samband mellan vad mördare gör när de mördar och vad de sysslar med till vardags.

Om så vore kunde rättskipningen göras till en medicinsk spe­cialitet. Man fick forska fram mördargenen och sedan abortera varje blivande mördare innan han eller hon ens hunnit inleda sin bana.

Översatt till begriplig svenska: om det funnes en mördargen, så att mördare inte rår för att de mördar, vore det i sin ordning att avrätta dem. Men om de har fri vilja och alltså skulle ha kunnat avstå från att mörda, då måste de få leva. Varför? Tydligen av följande skäl:

Men tänk om människor är påverkningsbara och utvecklings­bara, om mördandet inte beror på en inneboende, medfödd ondska [d.v.s. om mördandet beror på en frivilligt vald ondska]. I så fall kan även en pojke som fastnat i en [inte medfödd, utan frivilligt vald] brotts‑ och drogtillvaro, kanske till och med [inte av medfödd ondska utan av frivilligt vald ondska] har dödat en medmänniska, faktiskt förmås till ånger och bättring.

Och vem ska förmå dem till ånger och bättring? Jag? Eller Jerker Norin? Jag tror mig inte själv om att klara av det, och jag tror ännu mindre Jerker Norin om att klara av det. Låt oss få de rätta proportioner­na på det här:

Jerker Norin kan inte ens förmå EK:s insändar‑ och debattredaktion att rätta ett flagrant och uppen­bart tryckfel, trots att detta borde vara den enklaste sak i världen. (Norin torde vara medveten om detta, eftersom jag åtskilliga gånger klankat på saken.) Inte heller kan han förmå sin kollega på EK:s ledarsida, David Nyström, att inse att ”guilt by association” är ett debattekniskt skamgrepp (om han ens försökt, vilket jag betvivlar). Ändå är ju inget av detta krimi­nellt i ordets bokstavliga bemärkelse utan bara ”nor­mal” ansvars‑ och/eller samvetslöshet. Hur mycket svårare måste det då vara att mana till ”ånger och bättring” när man har med förhärdade brottslingar att göra?

Detta betyder inte att uppgiften är omöjlig – bara att den ligger utanför både min och Norins kapacitet. Jag skulle vilja rekommendera en mycket läsvärd bok om rehabilitering av brottslingar: Inside the Criminal Mind av Stanton E. Samenow (utgiven 1984; Same­now har skrivit fler böcker i ämnet, men detta är den enda jag hittills hunnit läsa). Grundtesen i denna bok är att brottslingar kan rehabiliteras och göras till nyt­tiga samhällsmedborgare – men bara om man först rensar undan sådana vanföreställningar som att ”de inte rår för det” eller att det är ”olyckliga omständig­heter” som orsakar brott. Brott orsakas av brottslingar. Det första steget är att förmå brottslingen att se sig själv som den usling han är och att vilja bättra sig. Men även om rehabiliteringen lyckas är den en lång och mödosam process, både för brottslingen och för terapeuten. Och personligen tvivlar jag på att den fungerar på mördare, även om den fungerar på mind­re belastade brottslingar. Insikten att man handlat ont måste rimligen vara svårare att möta ju ondare man handlat. Jag har svårt att se hur en mördare ska kun­na bättra sig om inte ångerfullheten först drivit ho­nom till självmordets rand. Inte heller kan jag se hur en ångerfull mördare skulle kunna resa moraliska invändningar mot dödsstraff – gjorde han det skulle jag tvivla på hans ånger.

Det förvånar mig att Norin inte ens gör ett försök att ta upp den parallell jag drog till Nürnbergrätte­gången (jag kunde ju ha nämnt rättegången mot Adolf Eichmann också). För om argumentet att döds­straff är ”att tillfredsställa ett primitivt samhälles behov av hämnd” hade något fog för sig, skulle det gälla dessa fall också, och den israeliska staten hade varit tvungen att döma Eichmann till ”rehabilitering” i hopp att han skulle ångra sig och bättra sig och kanske börja betala skadestånd till sina offers efter­levande. Var åtminstone en smula konsekvent! Men den verkliga innebörden av allt detta prat om ”primi­tivt hämndbegär” är förstås att det är varje krav på elementär rättvisa som är ”primitivt” och att vi är civiliserade först den dag då vi tiger och lider och förlåter allt, även när våra egna nära och kära slaktas av någon som haft oturen att inte bli rehabiliterad.

28 maj 1998

Ej publicerat. (Mitt tidigare, snabbt hopkomna och improviserade svar till Jerker Norin blev heller aldrig publicerat)


Kommunistisk lekstuga

(i)

Kommunisterna har som vanligt stor lekstuga på liberala Eskilstuna-Kuri­rens insändarsida. Det är förmodli­gen slöseri med tid att blanda sig i den leken – kommunister låter sig ändå aldrig påverkas. Låt mig ändå säga att jag håller med de båda folk­partister som 6.5 påminde oss om att vi aldrig får glömma kommunismens brott.

Till skillnad från kommunisterna själva anser jag att det är riktigt att hålla dem medansvariga för dessa brott. För innebörden av att vara kom­munist är att man önskar att dessa brott, eller samma typ av brott, ska upprepas i framtiden. Det är inte nog att göra som f.d. vpk och bara ändra partinamnet. Om partiet verk­ligen velat göra bot och bättring för gamla synder hade det enda logiska varit att upplösa partiet.

Jag anser f.ö. att samma sak gäl­ler religionen. Om man inser vad reli­gionen ställt till med i världen måste man vända sig emot den.

Det är värt att lägga märke till att kommunisternas enda försvar för kommunismens brott är att nazister­na var ännu värre. Detta är verkligen ett ynkligt försvar. Det är som om John Christie skulle försvara sig med att Jack Uppskäraren hade ihjäl ännu fler människor.

Kommunisterna brukar också häv­da att det finns en radikal skill­nad mellan dem och nazisterna, näm­ligen att nazisterna var elaka och me­nade illa, medan de själva, oavsett vad de gjort, var snälla och menade väl.Om en person står inför rätta för våldtäkt och försvarar sig med att han bara försökt förverkliga sin bländande vision av den fulländade kärleken mellan man och kvinna, skulle ingen ta hans försvar på allvar. Än mindre då om han eller hans försvarsadvokat säger: ”Låt vara att det gick snett den här gången; den fulländade kärleken kommer säkert att förverkligas nästa gång.”

Så varför ta motsvarande försvar på allvar när brottet består i att propagera för en ideologi som bragt död och förödelse över stora delar av mänskligheten?

15 maj 1998

Publicerat (utan tryckfel) i Eskilstuna-Kuriren 26.5.98

(ii)

Kommunisterna har som vanligt stor lekstuga på liberala Eskilstuna‑Kurirens insändarsida. Det enda som förvånar är att de inte begagnar sig av det åskådningsexempel på socialistisk välståndsutveckling som faktiskt existerar, näm­ligen Nordkorea. Nordkorea har nått sina exempellösa framgångar genom att inte på minsta vis kompromissa med en kapitalistisk, kommersialiserad och resursslösande om­värld.

Biltätheten i Nordkorea är t.ex. en av världens lägsta. Detsamma gäller bruket av fossila bränslen och miljöför­störande köttproduktion. Kärnkraft används endast i den mån det är nödvändigt för att skydda befolkningen från den rovgiriga imperialism som bara väntar på en chans att plundra ut dess välstånd. Ekonomin är totalt kontrollerad, så att landet är effektivt skyddat mot det olycksöde som nyligen drabbat dess grannar: plötsliga konjunkturväx­lingar. Nordkorea har bara en konjunkturkurva, och den pekar spikrakt mot det kommunistiska paradiset.

Å andra sidan gjorde kommunisterna heller aldrig något större väsen av Rumänien på den tiden Rumänien hade världens minst resursslösande palatsbyggnadspolitik och dess bäst utvecklade offentliga barnomsorg. Lika lite som de någonsin försökt slå propagandamynt av alla utblottade amerikaner som flytt på flottar och i plastbåtar från det utsugna och utmärglade Florida till det välmående Kuba.

Eftersom kommunisterna uppenbarligen vet hur bra vi kommer att få det den dag kapitalismen är slutgiltigt krossad, är det synnerligen märkligt att de inte bemödar sig om att delge oss andra den kunska­pen på ett effektivare sätt. Har man fakta på sin sida ska man väl inte behöva vara rädd för att redovisa dessa fakta?

Än märkligare är det att EK:s redaktion – som rimligen är i besittning av samma överväldigande fak­tamaterial – inte helhjärtat ansluter sig till kommu­nismen utan i stället med en druckens envishet klam­rar sig fast vid den eländiga kompromiss mellan de båda systemen som går under benämningen ”liberal­socialism”.

Eller har jag fått allting om bakfoten?

25 maj 1998

Ej publicerat

Annonser