Årgång 2, nummer 12 (september 1999)

Några kommentarer till debatten om kapitalism och liberalism

Denna artikel skrevs 1981. Den publicerades, något förkortad, i Expressen 2 juli 1981.

Jag tänker ta upp och granska några inlägg i den pågående debatten om kapitalism och liberalism (något oegentligt kallade ”nykapitalism” och ”nyliberalism”). Först några inledande anmärk­ningar för att markera min ståndpunkt. Jag utgår från ett par grundantaganden som bör redovisas. Det första är att kapitalism och liberalism är ideo­logiskt identiska storheter såtillvida att man inte kan förfäkta det ena utan att förfäkta det andra. Och antagande nummer två är att kapitalismen är god. Detta påstående kan tyckas kräva en utförlig motivering, men någon sådan tänker jag inte ge. Anledningen är att ett antal debattörer frankt för­klarar att kapitalismen är ond, moraliskt förkast­lig, grym, vulgär och allmänt vedervärdig, som om detta vore ett axiom, utan att anföra skymten av argument eller motivation. Låt oss föra debatten på likvärdiga villkor! Och därmed över till exempel­samlingen.

I Expressen 30.1.81 recenseras Lars Gustafssons För liberalismen av Arne Ruth. Det är i långa styc­ken en alldeles utomordentligt artikel. Noga talat är den utomordentlig fram till den sista halvan av den sista spalten. Hunnen dit gör Ruth ett försök att separera liberalismen som intellektuell attityd från kapitalismen som politiskt-ekonomiskt sys­tem. Jag citerar:

Den doktrinära kapitalismen är ju också den en utopisk harmonimodell med en allt annat än förutsättningslös bild av människan. Adam Smiths ”Homo economicus”, som i alla avseenden drivs av sin materiella egennytta, är ett monster som väl tål att ställas upp vid sidan av de stackare som befolkar Campanellas, Thomas Mores och Edward Bellamys geometriskt planerade lägerstater.

Kapitalismen är ingen utopisk modell. Vad som är sant, och kan ge ett sådant påstående ett sken av trovärdighet, är att en ren, hundraprocentig kapi­talism av laissez-faire-modell aldrig har existerat i sinnevärlden. Vad Smith och andra visat är att mänskligheten gått framåt i den mån den tillåtits ett fritt utbyte på en fri marknad, och att den stagne­rat i den mån det fria marknadsutbytet hämmats, reglerats, förbjudits av statsmakterna. Analysen av marknaden är inte en jämförelse med förhållan­dena i ”Landet ingenstans”. Den är en analys av verkligheten, plus ett utdragande av konsekvenser i båda riktningarna. En fri marknad leder till ett människovärdigt samhälle. En ofri marknad leder till Gulag (och därifrån till ett bokstavligt ”Landet ingenstans”).

Men observera nu följande: Lars Gustafsson har lagt ner stor möda på att påvisa utopismens totali­tära implikationer. Arne Ruth accepterar dem, och påstår sedan rakt ut i luften att kapitalismen är lika utopisk som dessa utopier, utan att göra sig minsta möda att styrka sin tes. Kapitalismen är ond. ”Homo economicus” är ett monster. Bevis onödiga.

Samma försök att separera liberalism och kapi­talism görs av Thomas Söderqvist i Folket i Bild/ Kulturfront 8/81 (återigen i en recension av Gus­tafsson):

De liberala idéerna är samtida med kapitalismen som rå­dande produktionssätt. Den politiska vänstern tenderar därför att identifiera liberalismen med de tvivelaktiga fri­heterna att få ackumulera kapital och fritt sälja sin ar­betskraft som lönearbetare.

Vad det ligger för tvivelaktigt i dessa friheter talar Söderqvist inte om. Eftersom alternativet till lönearbete är slavarbete hade man kanske önskat sig en fylligare redovisning. Men Söderqvist nöjer sig med att ge liberalismen och Gustafsson en syn­nerligen tvivelaktig absolution (”Det är inte denna liberalism LG skriver om”) och fortsätter:

Den politiska vänstern glömmer att de liberala idéerna, liksom kapitalismen, växte fram i kampen mot det feo­dala enväldet. Gemensamt för de tidiga liberala idéerna var tron på individens betydelse och frigörelse gentemot statsmaktens auktoritet. Thomas Paine, den amerikanska revolutionens propagandist, skrev i sin ströskrift Common Sense att ”regeringsmakten bara är ett nödvändigt ont”. Att döma sådana liberala teser på grund av deras histo­riska samröre med kapitalismen är lika ogenomtänkt som att avvisa det kristna kärleksbudskapet på grund av dess historiska samröre med feodalismen.

Märk väl: det historiska samröret mellan libe­ralismen (frigörelse från envälde på idéernas om­råde) och kapitalismen (frigörelse från envälde på ekonomins område) betraktas som en ren historisk tillfällighet!

Om inte kapitalismens väsenskärna är ”frihet från statsingripanden i näringslivet” (en tes varav fri kapitalackumulation och frihet att sälja sin ar­betskraft är två av många logiskt nödvändiga följ­der), exakt vad är då kapitalism enligt Söderqvists definition?

Nästan samtidigt publicerar Söderqvist en arti­kel i Expressen (3.4.81) där han försöker få grepp om den aktuella debatten om de intellektuellas roll i samhället. Det är ingen dum artikel. Utifrån hans grundpremisser kan knappast en bättre analys gö­ras. Om analysen trots detta förefaller oprecis, suddig, beror det på att hans premisser är felaktiga.

Söderqvists tes är att motsättningen libera­lism–marxism är passé, att den är frånsprungen av samhällsutvecklingen, och att vi nu behöver nya kategorier i debatten, att den gamla ramen behöver sprängas.

Grundpremissen för resonemanget, som jag härmed vill ifrågasätta, är denna: motsättningar kan överbryggas. Eller rentav: motsättningar är till för att överbryggas.

Den filosofihistoriska källan till denna idé är givetvis Hegel och hans berömda schema, där en tes och en antites upplöser sig i varandra och för­enas i en högre syntes.

Men idén är felaktig. För att belysa det med ett brutalt exempel: på schavotten råder en otvivelak­tig motsättning mellan bödel och offer. Hur skulle den motsättningen kunna överbryggas? Vilken högre, försonande syntes kan tänkas mellan dessa båda?

Visst, bödeln kan gripas av medlidande och av­stå från dödshugget. Offret kan i sista stund göra en erforderlig avbön. Tsaren kan bevilja en över­raskningsamnesti. Men i inget av dessa fall kan man säga att motsättningen överbryggs.

Så länge som liberalism betyder vad det be­tydde från början (nämligen individens frigörelse på alla områden från statens tvångsmakt), och så länge som marxismen i sig innehåller den motsatta principen (individens underkastelse under staten), så länge består motsättningen dem emellan, och ingen ”högre enhet” är tänkbar eller möjlig. (Att sinnevärldens ”liberaler” sällan är fullt konsekven­ta, och att dess marxister ibland omfattar vissa li­berala idéer, är faktorer som komplicerar bilden och gör kampen mera långvarig, men de ändrar inte de grundläggande principerna.)

Om en motsättning är verklig kan den inte ”överbryggas”. Det finns också falska motsätt­ningar, och sådana kan givetvis upplösas, genom att motsättningens falskhet påvisas.

Ett exempel på detta är motsättningen mellan ”kapital” och ”arbete”. Att vi resonerat i dessa ter­mer alltsedan Marx’ dagar har alls intet med mot­sättningens äkthet att göra. Det är blott och bart ett vittnesbörd om marxismens dominans och den utbredda okunnigheten om den fria marknads­ekonomins filosofi.

Varken Arne Ruth eller Thomas Söderqvist är socialister.[1] Båda är intelligenta resonörer, men fångna i en egendomlig begreppsapparat och oför­mögna att se den egentligen mycket väl synliga en­heten mellan kapitalism (ekonomisk frigörelse) och liberalism (intellektuell frigörelse).

En person som förenar egenskaperna ”intelli­gent resonör”[2] och ”socialist” är däremot Anders Ehnmark, och hans sätt att tackla ”nyliberalis­men” blir därmed extra intressant.

I Expressen 6.4.81 recenserar Ehnmark Sven Fagerbergs Det mänskliga uppdraget. Jag citerar:

Han [Fagerberg] intar en mycket märklig ståndpunkt som på en gång är extremt reaktionär och extremt libe­ral. Med reaktionär menar jag att han marscherar bakåt i historien för att finna den punkt där liberalismen kan förverkligas.

Mycket kan sägas om den slappa användningen av termerna ”reaktionär” (bakåtsträvande) och ”progressiv” (framåtsträvande) i den politiska de­batten. Om man med ”bakåt” avser det förflutna och med ”framåt” framtiden, då blir det svårt att inse varifrån termernas starka värdeladdning kom­mer, försåvitt man inte antar att framtiden dels au­tomatiskt är bättre än det förflutna, dels kan hind­ras från att inträffa. Menar man å andra sidan att ”bakåt” är en metafor för ”sämre” och ”framåt” för ”bättre”, då blir termernas värdeladdning begriplig, men de blir på köpet tämligen innehållslösa. Vem strävar medvetet efter det som är sämre?[3]

På ett sätt är Ehnmarks användning av termen ”reaktionär” invändningsfri. Vill man förverkliga liberalismen, då måste man söka sig till dess rötter. Man kan söka dess logiska rötter eller dess histo­riska, och sökandets båda vägar är i mångt och mycket parallella. Men använder man termen ”re­aktionär” så som Ehnmark här gör, då har man för­vandlat den från skällsord till honnörsord. Ehn­mark är kanske omedveten om denna begrepps­glidning. Eller också är han fullt medveten om den, men hoppas att den ska gå läsarnas näsa förbi.

Längre fram i samma recension:

…grundmönstret [Fagerbergs] tycks mig vara en klassisk socialistisk dröm [min kursivering] om människans befriel­se, om frigörandet av den förtrycktes skapande förmåga och om en gemenskap i frihet. Det paradoxala är natur­ligtvis att denna dröm funnit så egendomliga politiska lösningar.

Ehnmark är bekymrad över klyftan mellan den socialistiska visionen, sådan han ser den, och den reella socialismen, sådan han ser den förverkligad på olika håll i dagens värld. Men så bekymrad att han överger socialismen är han inte. Han tror sig skymta en lösning – en förening av socialism och demokrati. I ett annat sammanhang (Folket i Bild/ Kulturfront 8/81) skriver han:

Med de nya [franska] filosofernas misstag menar jag vär­deringen att allt var fel från början, socialismen leder till Gulag, låt oss retirera till den borgerliga demokratins för­svarslinje och stanna där.

Och som slutkläm:

Man kan avskaffa den kapitalistiska utsugningen utan att det blir demokrati, men det blir inte demokrati utan att man avskaffar utsugningen.

Min egen reflexion när jag läste denna artikel var: hur långt står Ehnmark från den verkligt stora insikten, nämligen att kapitalismen inte alls inne­bär utsugning utan utsugningens motsats, att det är kapitalism vi måste införa för att förverkliga demokratin? (Eller kanske omvänt: att den parla­mentariska demokratins uppgift är att göra världen säker för kapitalismen.)

Vad som står emellan Ehnmark och denna in­sikt är förstås Marx och hans mervärdeslära: idén att kapital är en ackumulation av arbetarnas svett.[4] Att arbetare svettades, blödde och svalt i långt ohyggligare grad i förkapitalistisk tid, och att kapi­talackumulation är en förutsättning inte bara för kapitalistens utan lika mycket för arbetarens väl­stånd – sådana fakta måste man blunda för om man vill förbli socialist.

Schematiskt uttryckt: människan i det kapita­listiska systemet betraktas som utsugen av just det system som gör hennes välstånd möjligt – männis­kan i det socialistiska systemet är visserligen för­slavad (eftersom hon saknar demokratiska rättig­heter), men utsugningen, den är hon befriad från, oavsett hur långa köer hon får stå i för att skaffa sig livets nödtorft.

Men låt oss gå tillbaka till den socialistiska drömmen, ty här finns, tror jag, ett ännu funda­mentalare skäl till att socialismen fortsätter att at­trahera och kapitalismen att repellera. Varken soci­alismen eller kapitalismen bedöms egentligen efter hur de ser ut eller fungerar i verkligheten. Socia­lismen bedöms efter den socialistiska drömmen, vi­sionen, utopin. Eftersom socialismen drömmer om att frigöra människan, spelar den ingen roll att den i verkligheten förslavar henne. Varje matkö, varje utrensning, varje arbetsläger ses som ett tillfälligt bakslag, ett avsteg från den raka vägen, kanhända som en vrångbild av socialismen, men ändå som något i grunden reparerbart, och aldrig som något som befläckar drömmens renhet.

Men kapitalismen då? Som jag redan nämnt är kapitalismen inte någon utopi. Den är en möjlighet som hittills aldrig till fullo förverkligats, utan endast delvis. Kapitalismen håller inte fram några löften om ett framtida tusenårsrike, där människans ska­pande krafter är slutgiltigt frigjorda. I den mån ett samhälle är kapitalistiskt är dessa krafter redan fri­gjorda och inga löften nödvändiga.

Den ”reellt existerande” kapitalismen har för­stås sina brister – vilka består i att den är inmängd med stora doser socialism och därför egentligen inte kapitalistisk alls utan blandekonomisk. Men kapitalismen bedöms inte efter hur den ser ut i verkligheten, och inte heller med sin egen fulländ­ning som måttstock. Den bedöms efter den mar­dröm som målas upp av socialistiska teoretiker.

Vore det inte så skulle socialismen för länge se­dan ha förlorat kampen om människornas själar, och kapitalismen skulle vara på väg att förverkligas i global skala. Men så är det ju inte. Fortfarande analyseras världen med utopin som måttstock. Fortfarande dikteras debatten om kapitalismen av de socialistiska referensramarna. Fortfarande dränks slavlägren av strålglansen från det kom­mande tusenårsriket.

Vi borde vända det ryggen och gripa oss an med att förverkliga människoriket här och nu – i den gammalliberala, gammalkapitalistiska anda som nu av någon outgrundlig anledning benämns nykapi­talism och nyliberalism.

$ $ $

En dryg månad efter det att jag skickat in denna artikel fick jag följande vänliga brev från Expressens dåvarande kultur­redaktör, Arne Ruth:

Jag vill bara säga att vi tänker publicera Din artikel om kapitalism och liberalism m.m. i slutet av denna vecka. Jag är ledsen att Du fått vänta så länge på besked. Vi har hela tiden räknat med att publicera artikeln – som jag tyckte är verkligt intressant och välskriven – men dess längd har varit ett problem, liksom det faktum att vi måste bereda plats för en efterföljande debatt. Nu är vi beredda att ta den debatten, som jag är övertygad om kommer att bli intressant. Jag är glad för att kunna starta en debatt med ett så välargumenterat inlägg som Ditt.

Den ”efterföljande debatten” kom att bestå av ett antal mot­inlägg (från ”fint folk” som Anders Ehnmark, Bo Gustafsson och Anders Isaksson) som jag aldrig tilläts besvara. Den som undrar varför kan lämpligen fråga Arne Ruth.

Appendix

Medan jag ändå är igång kan jag ju lika gärna skriva ut de svar jag lämnade men aldrig fick publicerade.

Svar till Anders Ehnmark

Saxar ur Ehnmarks svar:

Om nu kapitalismen visat sig förenlig med en ganska hygglig demokrati, tror allt, här hos oss, och socialismen ingenstans visat sig förenlig med en denna begränsade demokrati (av historiska och alla möjliga skäl, varför då vara socialist? […]

Demokratin är emellertid målet. Socialismen är medlet. Den socialism som inte leder till demokrati utan till en ny elits kontroll över överskottet som i Östeuropa är ingenting att stå efter. Demokratin är det övergripande värdet. […]

Den frihet som Per-Olof Samuelsson talar för tycks mig däremot vara den frihet som en numera [sic] omodern socialist (Che Guevara) kallade för rävens frihet i hönsgården.

Kärnpunkten i Anders Ehnmarks inlägg (7.7) är frågan vilket politiskt system kapitalism respektive socialism är förenliga med: kapitalismen låter sig förenas med högst olika system, säger han. Jag ska därför koncentrera mig på frågan i vilken mening detta är sant och i vilken mening falskt.

Så länge det finns människor kommer det att finnas en marknad, d.v.s. ett frivilligt utbyte av varor och/eller tjänster till ömsesidig förtjänst. Detta är helt enkelt det enda sättet för människor att leva med varandra, så länge de vill leva i fred med varandra. Det fria marknadsutbytets motsats är plundring och slaveri. Marknaden kan naturligtvis totalförbjudas och leva kvar endast i form av en svart marknad. Men att avskaffa den helt är endast möjligt genom att utrota mänskligheten. Påståendet att kapitalismen låter sig förenas med vilket politiskt system som helst blir då liktydigt med påståendet att det alltid kommer att finnas människor som vägrar ge upp.

Men i den andra ändan av skalan är en ”ren” kapitalism av laissez-faire-modell endast förenlig med en statsmakt som reducerats till sina rättmätiga funktioner: att garantera individens rättigheter, att upprätthålla en rättsordning som skyddar medborgarna från våld och bedrägeri. (Av någon anledning kallas ett sådant system ”nattväktarstat”; kanske därför att även den skulle vara relativt överflödig om alla människor levde i förnuftets klara dagsljus.)

Existerande politiska system måste rimligtvis bedömas efter var de befinner sig på denna skala (från laissez-faire till totalism). Men detta skyms dessvärre av den traditionella höger-vänster-skalan, där ändpunkterna definieras som fascism respektive kommunism. Bårde fascism och kommunism är varianter av den kollektivistiska läran enligt vilken individen har att underkasta sig samhället, och enda skillnaden är hur detta kollektiv ska definieras (ras, klass, folk, fosterland, intressegrupp eller mänsklighet). Denna skala utesluter möjligheten av ett fritt, individualistiskt samhälle. Den säger: ”Krona kollektivism – klave kollektivism.”

Höger-vänster-skalan kan vara användbar för att förstå skillnaden mellan högerhegelianer och vänsterhegelianer. Men den ger oss ingen möjlighet att kliva ut ur Hegels universum och se verkligheten med aristoteliska ögon.

Marxister vill inte gärna se att Ribbentrop och Molotov möts redan på det filosofiska planet, de vill inte gärna se Hitler och Stalin som två mafiosos i superformat, i kamp om samma territorium. Fascismen tolkar det som ett uttryck för och utslag av kapitalism, ett ”från basen givet styrelsesätt”. Men fascismens särskiljande ekonomiska kännetecken är att den tillåter den kapitalistiska friheten att producera, men roffar åt sig produktionsresultaten. Den slaktar inte kon, den bara exproprierar mjölken.

Om näringslivet (eller delar av det) samarbetar med staten, så som sker i samhällen som vi med ett gemensamt namn kan kalla korporativistiska, har detta två huvudorsaker: 1) ideologiskt oförstånd, 2) det faktum att det är staten som besitter de fysiska maktmedlen. Det är den politiska makten som växer fram ur en gevärsmynningen, inte den ekonomiska. Men att kalla en korporativistisk blandekonomi kapitalistisk är ett missbruk av ord. ”Laissez-faire” innebär statens skiljande från näringslivet, inte statens sammanvävning med näringslivet.

Nu ett ord om demokratin. Den parlamentariska demokratins företräde framför andra statsskick ligger i att den bättre begränsar statens makt. Den tvingar i viss mån staten att ta samma hänsyn till sina undersåtar som en producent måste ta till konsumenterna på en fri marknad. Av detta skäl bör vi försvara parlamentarismen här och propagera för dess införande i andra länder.

Men parlamentarismen måste kompletteras med konstitutionella garantier för individens rättigheter, för att inte utmynna i majoritetsdiktatur. Vårt bästa (om än inte perfekta) föredöme härvidlag är Förenta staternas grundlag.

Individens okränkbara rättigheter är det övergripande målet. Demokratin [d.v.s. den parlamentariska] är medlet. En kapitalistisk ekonomi är det logiska resultatet.

Ett par ord också om klasskampen. Det marxistiska klagomålet att den existerande rättsordningen är ett uttryck för klassintressen är förvisso inte oberättigat. Men lösningen ligger definitivt inte i att ersätta det gamla klassamhället med ett nytt, att ”föra arbetarklassen till makten”. Lösningen måste vara att erkänna och förverkliga principen om allas likhet inför lagen, oberoende av klasstillhörighet. (Men detta skulle otvivelaktigt vara att ”göra halt vid den borgerliga demokratins gränslinje”.)

Klasskampsteorin har ytterligare ett par som jag ser det katastrofala konsekvenser. Den första är att den ersätter frågan om en ideologis sanningshalt med frågan vems intressen den gagnar. (”Right or wrong, my class”!) Den andra är att den betraktar dessa intressen som fundamentalt oförenliga. Den utesluter möjligheten av fredlig samexistens mellan människor. Marxisternas värld är för alltid befolkad av rävar och hönor.

13 juli 1981

Svar till Bo Gustafsson

Saxar igen:

Om den s.k. laissez-faire-kapitalismen någonsin existerat i sinnevärlden, så var det väl närmast under kvartsseklet 1850–1875. Vad är det alltså för mening med att plädera för och önska tillbaka något så flyktigt, närmast en abstraktion eller önskedröm? […]

Underförstått hos Samuelsson är att ”kapitalism=marknadsekonomi”.

Det är inte riktigt. Kapitalism betyder ett ekonomiskt system i vilket produktionsmedlen ägs av privata kapitalägare, som anställer andra människor som inte äger produktionsmedlen och som producerar varor och tjänster vilka också ägs av de privata kapitalägarna och som dessa säljer på en mer eller mindre fri marknad. Marknadsekonomi avser det sistnämnda.

Men marknadsekonomi behöver inte inbegripa privatkapitalistiskt ägande och gör det inte heller alltid – vare sig historiskt eller idag. Marknadsekonomi fanns före kapitalismen, och det finns också marknadsekonomi efter kapitalismen, t.ex. i form av arbetarägda eller kooperativa företag. All kapitalism förutsätter mer eller mindre marknadsekonomi, men all marknadsekonomi förutsätter inte kapitalism. […]

Samuelsson tycks föreställa sig kapitalismen som en sorts obefläckad platonsk urbild, inte som ett föränderligt väsen. Laissez-faire-kapitalismen upphävdes inte primärt genom statliga ingripanden utan genom kapitalismen själv. Den övergick från slutet av 1800-talet genom konkurrensen och kapitalkoncentration i monopolistisk kapitalism och styrs idag av mäktiga, delvis internationella kapitalblock.

Hur tänker sig Samuelsson att de ska upplösas i en myriad av smärre självständiga företag? Vi har en kapitalism som inte kan existera en dag utan statligt stöd

Det insåg också liberalerna själva redan på 30-talet, då de blev socialliberaler och då Bertil Ohlin angrep både bolsjeviker och manchesterliberaler som kapitalismens största fiender! John Stuart Mill insåg det hundra år före Ohlin. […]

Dubcek och de tjeckiska arbetarna försökte ändra kurs och genomföra en ”socialism med mänskligt ansikte” 1968.

Det är omöjligt för mig att i detalj svara på Bo Gustafssons genmäle (Expressen 23.7) utan att skriva en hel artikelserie. Eftersom jag dels inte har monopol på Expressens kultursida, dels måste hushålla med min egen tid, ska jag begränsa mig till några få centrala punkter.

  1. Jag har satt likhetstecken mellan kapitalism och marknadsekonomi, och det likhetstecknet vill Gustafsson inte acceptera. Hans argument är att det i en kapitalistisk ekonomi är varor och tjänster som köps och säljs på en fri marknad, medan arbetet, förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, står utanför marknaden och styrs av andra lagar än de marknadsekonomiska.

Innebörden av denna invändning är att det inte råder en fri arbetsmarknad i en kapitalistisk ekonomi, att kapitalismen grundar sig på någon form av slavarbete. Detta har ju faktiskt varit ett stående socialistiskt klagomål ända sedan den moderna socialismens födelse. Men det intressanta är att socialister samtidigt varit måna om att använda terminologin ”arbetsköpare–arbetssäljare” om parterna på arbetsmarknaden. Man medger alltså att arbete är något som köps och säljs precis som vilken annan vara eller tjänst som helst. Vilket i sin tur innebär att arbetsmarknaden, precis som varje annan marknad, är fri i den mån som staten håller tassarna borta och ofri i den mån staten griper in och reglerar (bortsett från att stävja våld och bedrägeri, vilket är en stats legitima funktion).

Motargumentet att lönen ofta är så usel och arbetstillfällena så få att friheten i praktiken är en chimär är ohållbart. Det är helt enkelt inte sant att det var 1800-talskapitalismen som skapade fattigdomen – den var ett arv från förkapitalistisk tid. Socialister är väldigt otåliga över att kapitalismen inte kastade av sig det arvet i ett enda slag och direkt förde mänskligheten in i det förlovade landet. Man jämföre med det hart nog änglalika tålamod som visas inför det socialistiska uppbygget i diverse länder. (Gustafsson använder t.ex. uttrycket ”relativt tidigt” om de partiella insikter som vaknade hos Tjeckoslovakiens ledare 120 år efter utgivandet av Kommunistiska manifestet.)

Alla människor är beroende av att ha tak över huvudet. Detta utplånar inte skillnaden mellan en hyresbarack och ett fängelse. Alla människor är beroende av att ha kläder på kroppen. Detta utplånar inte skillnaden mellan en trasig skjorta och en tvångströja. Likaså är alla människor beroende av arbete för att överleva. Detta gör inte avlönat arbete till ”löneslaveri”.

Nu kan faktiskt Gustafssons tes tolkas på två vitt skilda sätt. Den ena tolkningen är att arbetsmarknaden faktiskt är ofri och borde göras friare. I så fall måste jag givetvis helhjärtat instämma – men då hamnar också jag och Gustafsson i samma manchesterliberala fålla, och det var kanske inte riktigt meningen.

Den andra tolkningen är att arbetsmarknaden med naturnödvändighet är ofri, att förhållandet mellan parterna inte kan vara annat än ett slags herre-slav-förhållande, och att valet endast står mellan vilka herrar man ska träla under (kapitalisterna eller staten eller – i fondsocialismen – facket). Jag har i min kritik ovan utgått från att denna tolkning är den avsedda.

  1. Gustafsson hänvisar till John Stuart Mill, och Mill har i andra sammanhang varit på tapeten på sistone i egenskap av socialliberalismens store portalgestalt, mannen som befriade liberalismen från dess ohämmade egennytta och sociala okänslighet. Det kan därför vara på sin plats att påpeka att Mill faktiskt betraktade socialismen som samhällsutvecklingens önskvärda slutmål och liberalismen som något ofullkomligt, blott och bart en hållplats på vägen. Detta kan man försäkra sig om genom att läsa Mills självbiografi, speciellt s. 157–158 och 210–214 i den svenska översättningen. (Mitt liv, Natur och kultur 1961.)

Mills socialism är inte någon socialism på ytan: det är själva hörnstenen i den fria marknadsekonomin som han attackerar, nämligen den privata äganderätten till produktionsmedlen. Och detta i sin tur hänger intimt samman med hans moralfilosofiska idéer: han betraktar ”själviskheten” som människans kardinalsynd; han betraktar ”allmännyttan” eller ”det allmänna bästa” som någonting skilt från och överordnat det enskilda bästa, och självuppoffrande arbete i allmännyttans tjänst som den högsta dygd.

Mill är också anfader till idén att produktion och distribution ska skiljas från varandra, att produktionen bör vara fri men fördelningen av det producerade statsreglerad. För Mill är samhället en enda stor bagarbod som bakar en enda stor gemensam kaka, som vi sedan alla får slåss om. (Hade Mill själv varit bagare och inte intellektuell, då hade han förmodligen sett lika realistiskt och vidsynt på bagerinäringens frihet som han såg på yttrandefriheten.)

[I rättvisans namn ska sägas att Mill också hade bra idéer – i varje fall innan han blev socialist. T.ex. hans idé att ”efterfrågan på varor inte är efterfrågan på arbete eller arbetskraft”. Se om detta George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, s. 683ff.]

Det är knappast att undra på att Bo Gustafsson sluter John Stuart Mill till sitt i klasskampen ärrade bröst. Det är inte heller att undra på att folkpartiet, med sådana idéer längst ned i sitt ideologiska bagage, vandrar den väg det vandrar.

[Av Bertil Ohlin har jag läst en uppsats från slutet av 30-talet, där han ”vederlägger” laissez-faire-kapitalismen genom att säga att den ”strider mot den levande tidsanda”. Samma ”levande tidsanda” skulle ett par år senare leda till förödande världskrig.]

  1. För Gustafsson är kapitalismen ett levande väsen (eller i varje fall ett föränderligt väsen), som var friskt och starkt och kunde stå på egna ben under ett flyktigt kvartssekel för länge sedan, men som nu stapplar sig fram på statliga kryckor. Idag Åsling-doktrinen!

Men om det är så: varifrån tar staten då de resurser som pumpas in i det kapitalistiska näringslivet för att hålla det vid liv?

Med andra ord: vem tillverkar kryckorna?

[Den långa artikelserien uteblev, även om det ibland har kliat i fingrarna. Det marxistiska pratet om att ”konkurrens och kapitalkoncentration” ledde till laissez-faire-kapitalismens undergång borde bemötas, men det har ju om inte annat gjorts av George Reisman, t.ex. här.]

Brevväxling med Arne Ruth

Jag fick också ett vänligt refuseringsbrev från Arne Ruth, ur vilket jag saxar:

Tyvärr kom Dina bägge repliker alldeles för sent; de hade varit utmärkta under sommaren medan debatten om liberalismen pågick som bäst, men nu i höst hade det känts som en efterklang till någonting redan passerat.

Därmed inte sagt att det inte återstår frågor att diskutera kring temat liberalism. […]

Jag är glad att Du tar avstånd från biologistiska avarter, men vill nog hävda att man inte kan skylla socialdarwinismen på stackars [Herbert] Spencer enbart. Han formulerade en ideologi som s.a.s. låg i luften Teorins genomslagskraft är inte utan samband med den ”äkta” liberalismens sammanbrott i det sena 1800-talet. Med äkta liberalism menar jag då inte ”economic man”, utan den ideologi som har sina rötter i renässanshumanismen och mynnar i teorin om de mänskliga rättigheterna. [Spencer och socialdarwinismen hade kommit upp i en annan debatt.]

Du ska ha tack för Ditt svar. Jag måste påpeka att jag skrev en ögonblicklig replik på Anders Ehnmarks inlägg, som jag fick returnerad av Christel Persson med uppmaningen att vänta tills ett antal andra debattörer fått tillfälle att yttra sig. Följaktligen väntade jag också med mitt svar till Bo Gustafsson, tills jag tyckte att kollisionsrisken inte kunde vara överhängande. Först var jag alltså för tidigt ute, och nu är jag för sent ute. Du får ursäkta om jag känner mig bortdribblad. Felet är väl knappast Ditt, men i alla fall.

Du har nog rätt i att socialdarwinismen ”låg i luften”. Å andra sidan kan man inte frita Spencer från ansvaret att ha andats in denna luft och givit den röst utan att ha låtit den passera genom sanningssökandets filter. Att jag drog upp Spencer beror förstås på att hans namn är så intimt förknippad med socialdarwinismen. [Jag känner inte till Spencer särskilt väl, och möjligen är detta en orättvis anklagelse mot honom.]

I dagens läge är det angeläget att betona just detta att socialdarwinismen inte utgör någon legitimation av laissez-faire-kapitalismen. Lägg märke till att talet om marknadens lagar som ”djungellagar” idag kommer från kapitalismens belackare, inte från dess försvarare. (De senare begår en underlåtenhetssynd genom att inte formulera ett dräpande svar på denna anklagelse.) Men var i djungeln, eller överhuvudtaget i den utommänskliga naturen, finner man exempel på en marknad? Var finner man ett utbyte av varor eller tjänster ens på den primitivaste nivån, byteshandelsnivån? För att inte tala om mera komplicerade marknadsrelationer. Arbetsdelning kan man för all del hitta exempel på [som hos fåglar som bygger bo tillsammans och hannen skaffar föda medan honan tar hand om ungarna, eller bland vargar och andra flockdjur som jagar tillsammans], men var finner man en högt uppdriven arbetsdelning, jämförbar med mänskliga samhällen? Marknaden är en specifikt mänsklig livsform. Vilket bl.a. demonstreras av det faktum att det uppkommer svarta marknader i samhällen där människans rättigheter trampas under fötterna. (Vilket i sin tur demonstrerar faran i att separera frågan om mänskliga rättigheter från frågan om marknadens frihet.) Marknaden är en specifikt mänsklig överlevnadsform. Inget djur i någon djungel skulle komma på idén att byta varor eller tjänster med varandra.

Detta betyder förstås inte att konkurrens och utslagning är obefintliga företeelser på marknaden. Det finns ett korn av sanning i talet om ”survival of the fittest” i det att det mindre effektiva på en fri marknad får ge plats åt det mer effektiva. Men skillnaden är – som jag påpekade i min artikel – att ”utslagningen” på marknaden inte alls behöver betyda undergång och död, även om det allt som oftast innebär en svår omställningsprocedur. Det råder knappast någon tvekan om att ”utslagningen” av den förindustriella, hantverksmässiga textiltillverkningen ganska snabbt ledde till avsevärt bättre förhållanden för avsevärt fler människor. Innan man karaktäriserar en sådan utslagning som grym, måste man fråga sig hur mycket grymmare det är att inte låta den ske. [De ekonomer som förklarat det här bäst är Ludwig von Mises och George Reisman.]

Något som jag uppriktigt inte förstås är vad Du har emot homo economicus. Såvitt jag se säger inte homo economicus-teorin något annat än att varje normalt funtad människa söker göra det bästa möjliga av sitt liv. Man gör ju t.ex. sitt bästa möjliga för att vinna den bästa möjliga kvinna (eller man) till sin hustru (eller make). Man gör sitt bästa möjliga för att ge sina barn bästa möjliga uppfostran, sätta dem i bästa möjliga skola, etc. Man söker sig till de bästa möjliga vännerna, man söker det bästa möjliga inom litteratur, konst, musik. Att inte söka det bästa möjliga är liktydigt med att ge upp. Att söka efter bästa möjliga ekonomiska utbyte är ju faktiskt bara ett specialfall av denna allmänna strävan.

Naturligtvis finns det sådant som snabbt och ohederligt förvärvade pengar. Men för det första kan jag inte påminna mig att Adam Smith eller någon annan klassisk ekonom någonsin förespråkade ohederliga affärsmetoder, så man kan inte säga att termen homo economicus myntades för att karaktärisera den människotypen. Och för det andra måste man fråga sig om ohederliga affärsmetoder verkligen på sikt är lönsamma. Det finns ju faktiskt en nemesismekanism inbyggd i verkligheten.

Nyckelordet är förstås på sikt. Jag misstänker att Du jämställer homo economicus med en människa som inte kan se längre än till nästa veckas bankrån eller nästa månads svindel eller nästa års underbalanserade budget. Men jag kan inte se att den tolkningen är vare sig avsedd eller rimlig.

Homo-economicus-modellen lider av den bristen att den är begränsad till de ekonomiska aspekterna av tillvaron. Men inom detta begränsade område är den korrekt. Strävan efter att maximera sina utiliteter en del, en aspekt, av den vidare strävan att maximera sin tillvaro. [Borde kanske skrivit ”nyttigheter” i stället för ”utiliteter”, som tvivelsutan skorrar en smula i det svenska örat.]

Varför de klassiska ekonomerna hamnade i denna begränsning förklaras på ett förträffligt sätt av Ludwig von Mises på några sidor i Human Action. [S. 62–64.]

Mer hörde jag inte från Arne Ruth.


Determinismens konsekvenser

Nyckeln till det som ni så lättsinnigt kallar ”människo­naturen”, den öppna hemlighet ni lever med och ändå räds att nämna, är det faktum att människan är en varelse av viljestyrt medvetande. (Ur Galts tal.)

Varför kallar Ayn Rand den fria viljan för en ”öppen hemlighet”? Därför att alla män­niskor som har fri vilja faktiskt vet med sig att de har det. Det är lika omöjligt att undgå vet­skapen att ens vilja är fri som att undgå vetskapen att yttervärlden faktiskt finns till oberoende av oss och inte låter sig trollas bort. Men många gör sitt bästa för att glömma bort att de har fri vilja – och motivet bakom detta är inte svårt att se: det är inte alltid helt behagligt att behöva ”skylla sig själv” när något gått snett; determinismen (d.v.s. teorin att den fria viljan är en illusion) är den enda teori som gör det möjligt att skylla ifrån sig.

Det faller av sig självt att ju mer ont en män­niska gjort under sitt liv och ju mer misslyckad hon är, desto större behov har hon av att skylla ifrån sig och desto starkare är den dragningskraft determi­nismen utövar på henne. En god och lyckad män­niska är inte immun mot misstag – eller ens en­staka moraliska snedsteg – men hennes attityd är alltid: ”Om jag har begått ett fel, kan jag också rätta till det.” Hon har inget behov av att förneka sin egen fria vilja och sitt eget ansvar. Det är den attityden determinismen tar död på. Den onde och misslyckade må i någon mening kunna frita sig själv från ansvaret för sina misstag, snedsteg eller direkt onda gärningar, men vilket pris får han be­tala? Priset är en känsla av total hopplöshet inför framtiden. Och om resultatet är en trött resigna­tion inför ett öde som upplevs som oundvikligt är det illa nog. Men – eftersom determinismen fak­tiskt är falsk och eftersom det inte helt går att tränga undan ett axiomatiskt faktum som den fria viljan – är det också omöjligt att helt undgå att pi­nas av skuldkänslor.

Att människan har fri vilja borde vara en grundbult i psykologin och i alla andra vetenskaper som har med människan att göra – i alla human­vetenskaper eller ”humaniora”. Men så är det ju inte idag: finns det någon faktor som överhuvud­taget inte nämns, är det just den fria viljan. Ta som det tydligaste exemplet den ständigt pågående stri­den om ”arv” och ”miljö”, d.v.s. vad som har den största betydelsen för en människas utveckling, hennes gener eller hennes uppväxtmiljö. Att båda har sin betydelse vore jag den siste att förneka. Men observera att debatten aldrig tar med i beräk­ningen – eller ens nämner – vad en människa själv har gjort för att främja eller hämma sin egen ut­veckling. M.a.o.: att människan är determinerad tas om ett axiom; striden gäller bara av vad hon är determinerad.

Om man ens nämner den fria viljan i en diskus­sion riskerar man att råka ut för anklagelsen att man i själva verket förnekar att arvet och/eller mil­jön skulle ha någon betydelse alls. Men att förneka detta är uppenbart absurt. Man kan inte ändra på sina egna arvsanlag. Och man kan inte välja sig en annan uppväxtmiljö än den man faktiskt fötts in i. Men att detta skulle motsäga den fria viljan är det grövsta av alla logiska felslut: non sequitur (”det föl­jer icke”).

Fri vilja betyder att man kan välja mellan de al­ternativ man faktiskt ställs inför här i livet. För att ta det enklaste och mest jordnära exempel som tänkas kan: när väckarklockan ringer kan man välja mel­lan att stiga upp eller ligga och dra sig. Det är när inga alternativ är möjliga som inga val är möjliga. Man väljer t.ex. inte sina föräldrar – och därmed varken sina arvsanlag eller sin uppväxtmiljö. Men att därifrån hoppa till att man inte heller har någon valfrihet när man faktiskt har alternativ är återigen non sequitur.

Den invändning jag nämnde grundar sig på en bisarr uppfattning om vad ”fri vilja” innebär. Folk som reser invändningen tror att fri vilja innebär att man är allsmäktig och kan göra precis vad som helst, när som helst och hur som helst – m.a.o. att man kan upphäva naturlagarna. Eftersom natur­lagarna inte kan upphävas – resonerar determinis­ten – är fri vilja en illusion. Och är vi dumma kan det aldrig bero på annat än att vi hade dumma för­äldrar.

Determinismen har också politiska konsekven­ser. Den mest uppenbara är att en determinist, om han vill vara konsekvent, aldrig kan motsätta sig tvång, vare sig privat eller statligt, och därmed ald­rig kan ta ställning för politisk frihet och mot dik­tatur. Skälet är enkelt: om vi ändå alltid gör det vi är tvungna att göra kan mer tvång varken göra till eller ifrån – och ett fritt samhälle är ett meningslöst uttryck, precis lika meningslöst som ”fritt val”.

Men det är värre än så. En av determinismens implikationer är att människor är hjälplösa. De kan inte göra någonting åt sina egna liv. Vi som är be­gåvade är det därför att vi är födda begåvade. De som är obegåvade är det för att de är födda obegå­vade. Ingen av oss kan någonsin göra eller har nå­gonsin kunnat göra ett dyft åt den saken. Den som är född fattig är dömd att förbli fattig livet igenom. Och så vidare.

Om deterministen är ”född med” vad han be­hagar kalla ”hjärta” går han vidare och säger att de som är hjälplösa måste tas av hand. Tyvärr måste ju omhändertagandet göras av andra som själva är lika hjälplösa. Vi som inte kan hjälpa att vi är födda begåvade har därför en plikt att ta hand om dem som inte kan hjälpa att de är födda obegå­vade. De som inte kan rå för att de tjänat en för­mögenhet har en plikt att ta hand om dem som inte kan rå för att de stannat kvar i fattigdom (eller rentav dem som inte kan rå för att de slösat bort sitt arv).

Helst borde vi utföra den här plikten frivilligt (t.o.m. determinister kan ta det ordet i sin mun, när det passar dem – de kan ju inte rå för att de fötts med bristande sinne för logik). Men eftersom vi inte gör det ska självfallet hjälpen pressas fram via skattsedeln. Varför inte? Den där ”frivillig­heten” är ju i alla fall illusorisk!

Men det är värre än så. Eftersom de hjälplösa är hjälplösa, eftersom de aldrig själva (i avsaknad av fri vilja) kan göra något för att förbättra sin lott och eftersom vi icke-determinister är så njugga med vår frivilliga hjälp, ser deterministen ett och endast ett realistiskt alternativ till att tvinga oss att ta hand om dem – nämligen att avliva dem. Detta, menar deterministen, är mer konsekvent och fram­för allt ärligare än att hävda att ett fritt samhälle skulle ge även dessa ”hjälplösa” en fair chans och att påstå att ett fritt samhälle – som deterministen behagar säga, ”automatiskt” – skulle lösa deras problem. Så nazisterna var åtminstone mindre hjärtlösa än vi. (Ni tror kanske att jag spånar och karikerar här. Men jag har faktiskt hört detta reso­nemang framföras.)

Det är fåfängt att påpeka för deterministen att detta alternativ – mellan nazistisk utrotningspolitik och socialistiskt slaveri – är ett ondskefullt alterna­tiv. För när en determinist nått därhän att han eller hon kan framföra något sådant är det för att han eller hon inte längre är i stånd att se något annat alternativ. Skrev jag att determinismen föder en hopplöshetskänsla? En determinist som nått till detta stadium är ett hjälplöst offer. Vad finns det kvar om världen är befolkad av hjälplösa varelser som inte kan ta hand om sig själva utan antingen måste förslavas eller också utrotas? – och allt detta ”för deras eget bästa”?

Det är inte utan att jag själv känner mig rätt hjälplös när jag ställs inför denna det sista stadiets determinism. Man kan inte argumentera med den. Alla argument man har grundar sig ju faktiskt på att den fria viljan är ett faktum, och ett axioma­tiskt faktum. Kan man inte längre komma med så­dana argument, vad i all världen ska man svara???


Inlägg i skilda frågor

Fortsatt ”debatt” om värdenihilismen i SvD

Jag fick mothugg av en Gunnar Einarsson på min insändare om Hägerström, publicerad i förra numret:

Axel Hägerström och uppsalafilosoferna utsattes för en ordentlig bredsida i SvD häromdagen. Insändarskribenten kunde dessvärre inte undgå de vanliga missförstånden angående den företeelse som fått det diskutabla namnet ”värdenihilism”. När Hägerström förnekar existensen av företeelser som gott och ont, så anser han att dessa ting inte äger någon fristående objektiv verklighet. De är blott samlingsbegrepp för en mängd negativa projektioner, men dessa projektioner existerar verkligen. Han menar alltså inte att allt skulle vara tillåtet, utifrån någon slags billig solipsism eller att ett samhälle skulle fungera utan normer; tvärtom. De reaktiva emotionerna är objektivt verifierbara fenomen, även om deras föremål inte behöver vara det. Känslor är verkliga, inte minst för brottsoffer. Det står således ett samhälle fritt att skapa de rättsregler vilka står i överensstämmelse med känsloreaktionerna. Populära självmotsägande satser som ”det finns ingen absolut sanning” är en helt annan sak, för vilket Hägerström icke kan lastas.

Gunnar Einarsson (SvD 4.7) gör inget annat än presenterar just den teori jag polemiserat emot, i den besynnerliga tron att min kritik bygger på en missuppfattning (det borde annars stå klart att jag kritiserar teorin just därför att jag begriper den). Spaltutrymmet är begrän­sat, så jag ska fatta mig kort.

Ingen, inte ens Hägerström, kan förneka att de känslor vi känner är ve­rifierbara. Det är ju bara att känna efter, så vet man om man är arg, glad, lessen, rädd eller vad det nu kan vara. Oftast vet man också vad man är arg på, glad över, lessen för eller rädd för. Och dessa saker som man reage­rar emotionellt på äger alltsomoftast en fristående objektiv verklighet. (Man kan reagera på inbillningar också, men allt är inte inbillning.)

Men känslor skiljer sig ju åt från person till person. De skilda käns­lorna beror på skilda värderingar – vilket är raka motsatsen till vad emo­tiva värdeteorier som Hägerströms hävdar. Det tål att upprepas: det är värderingar som ger upphov till känslor, inte tvärtom.

Jag t.ex. blir arg när jag läser Knut Carlqvists artiklar. Men Anders Björnsson blir tydligen inte ett dugg arg (för då kulle han väl inte publi­cera dem?) Vems känslor är det som gäller? Ingen emotiv värdeteori, vare sig Hägerströms eller Humes eller någon annans, kan besvara den frågan. Endast en objektiv värdeteori, med en objektivt definierbar värdemätare (d.v.s. ”människans liv”) kan göra det. Det enda en emotiv värdeteori kan säga är: ”Den som bestämmer bestämmer – och därmed basta!” Detta är sambandet mellan emotiva värde­teorier och idén att ”makt är rätt”.

I övrigt hänvisar jag till mitt tidigare insända svar till Svante Hjertstrand (14.6) samt till min uppsats Gastronomi och moral i Nattväktaren årg. 2 nr 3.

5 juli 1999

Denna replik publicerades lika lite som min tidigare replik till Svante Hjertstrand. Problemet med att försöka föra en insändardebatt är att man är helt och hållet utlämnad åt insändarredaktionens höga godtycke.

Mänsklig eller djurisk egoism?

Det finns ingen hejd på vilka tjyvtrick man ostraffat kan ta till för att miss­kreditera egoismen. På SvD:s förstasida 17.7 får vi höra att den som före­språkar egoism också förespråkar etnisk rensning. Läser man sedan intervjun med Birgitta Tullberg finner man att det visserligen inte är folkutrotning hon pläde­rar för utan ”bara” tvångsförflyttningar av människor. Det är illa nog.

Fru Tullberg borde nog bemöda sig en smula om att vara konsekvent. Om den enskildes egennytta är något bra (och det håller jag förvisso med om), då måste ju också den enskilde få bestämma var han själv vill bo! Så vad har tvångsförflyttningar med ”egoism” att göra? Vad man möjligen skulle kunna hävda är att de i vissa djupt tragiska omständigheter kan vara det minst onda av två eller flera onda ting. Och det låter sig ju diskuteras. Men det hör inte hemma i en diskussion om en av etikens grundfrågor: ska en människa leva för sin egen skull eller för andras?

Jag är anhängare av rationell egoism och vill därför ifrågasätta hela makarna Tull­bergs resonemang så som jag sett det presenteras här och i flera tidigare debatt­inlägg. Resonemanget går kort och koncist ut på att eftersom djuren inte handlar altruistiskt ska inte människan göra det heller. Det vänligaste som kan sägas om den slutledningen är att den är halvdan och att väsentliga komponenter saknas i den. Det finns åtskilliga saker som är bra för djur men som inte alls lämpar sig för mänsk­ligt liv och välbefinnande. Bara ett enda exempel (spaltutrymmet tillåter knappast fler): när hundar bekantar sig med varandra genom att nosa varandra i baken, är det gulligt; när människor beter sig på samma (eller motsvarande) sätt, är det enbart äckligt.

En egoism som inte är rationell (utan enbart ”instinktiv” som hos djuren) är inte ett dugg bättre än altruismen. I ett socialt sammanhang skulle en sådan egoism en­bart bestå i att ”markera revir” – och att en sådan ”egoism” är fullt förenlig med et­nisk rensning tror jag var och en förstår.

Vill man ha ett logiskt stringent försvar för egoismen får man allt bekväma sig att läsa Ayn Rand. Främst då ”Objektivismens etik” i Själviskhetens dygd (på svenska i Objektivistisk skriftserie nr 5).

18 juli 1999

[Jan och Birgitta Tullberg har författat en bok, Naturlig egoism: en uppgörelse med altruismen. Jag har inte läst den, men det verkar ju inte vara samma sorts uppgörelse med altruismen som Ayn Rands.]

Äras den som äras bör

Magnus Krantz gör en intressant och upp­muntrande iakttagelse i Eskilstuna-Kuri­ren 8.7: att människor som förespråkar kapitalism inte längre är rädda för att nämna det de förespråkar vid sitt rätta namn.

Jag kan inte slutgiltigt bevisa det, men jag skulle tro att den huvudsakliga förtjänsten för detta tillkommer Ayn Rand. Det är Ayn Rand som har visat att kapitalismens obestridliga praktiska överlägsenhet över varje annat ekonomiskt system vilar på dess moraliska överlägsenhet.

För notera att ingen, inte ens marxisterna, för­nekar att det är kapitalismen som har skapat det välstånd vi idag åtnjuter. (Marx och Engels ut­trycker saken med all önskvärd tydlighet i Kommu­nistiska manifestet.) Motståndet mot kapitalismen vilar på två premisser:

  1. Hegels och Marx’ s.k. ”dialektik” som säger att det som var sant och gott igår med nödvän­dighet måste vara falskt och ont idag, och att det som är falskt och ont idag med samma nödvändighet måste vara sant och gott i mor­gon – så att kapitalismens gångna välgär­ningar, liksom kommunismens nuvarande ill­gärningar, i det långa loppet ingenting betyder.
  2. Den urgamla altruistiska självuppoffrings­moralen, i alla dess otaliga varianter, som går ut på att vi människor inte ska ha det bra här på jorden – att vår egen strävan efter vår egen lycka är en synd. Att kapitalismen skapar ett välstånd är enligt en sådan moral det slutgil­tiga beviset på att den är omoralisk. Och att kommunismen åstadkommer misär är på samma sätt ett bevis på att den minsann har moralen på sin sida.

Det är dessa båda premisser Ayn Rand ryckt upp med roten och ersatt med ledstjärnorna förnuft och rationell egoism.

Det är svårt att exakt bedöma vidden av Ayn Rands inflytande. Det gamla murkna ”etablisse­manget” (det är en fånig term, men jag hittar ingen bättre; och själva företeelsen är ju också fånig) har gjort sitt bästa för att svärta ner henne och/eller förtiga hennes existens.

Men det är inte det lättaste att stoppa ett un­derjordiskt källflöde.

12 juli 1999

Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 22.7.99

Inflation och guldmyntfot

(i)

Det är en vitt spridd villfarelse – nu senast torgförd på DN:s ledarsida 17.7 – att infla­tion definitionsmässigt består i en ökning av den allmänna prisnivån och att deflation lika definitionsmässigt består i en sänkning av den allmänna prisnivån. Så är det inte alls. Inflation består i en ökning av penningmängden (att pen­ningmängden blåses upp som en ballong). Ök­ningen av pris- (och löne-)nivån är ett resultat av inflationen.

Och att priser sjunker är inte nödvändigtvis de­flation. Deflation är den plötsliga krympning av penningmängden som uppstår när en inflations­ballong spricker. Men om vi hade en konstant penningmängd (eller om penningmängden växer så långsamt som den skulle göra under guldmyntfot), skulle priserna sjunka i takt med att produktionen ökar; och detta skulle inte alls ge upphov till de skadeverkningar (recessioner och depressioner) som verklig deflation ger upphov till.

Detta är inte enbart ett ord- eller definitions­käbbel. Inflation kan nämligen förekomma även när prisnivån är relativt stabil – nämligen när infla­tionen är måttlig och uppvägs av ökande produk­tion. Så var t.ex. fallet under 1920-talet, och detta var skälet till att 1930-talets depression kom som en fullständig överraskning för de allra flesta. Infla­tionsballongen fanns där fastän ingen märkte den. Och den sprack.

Villfarelsen hålls vid liv av den yrkesgrupp som främst av alla borde ha till uppgift att ta död på den: nationalekonomerna. (Med ett undantag: den s.k. ”österrikiska” nationalekonomiska skolan be­griper sammanhangen.) Och villfarelsen är långt ifrån oskyldig eller ofarlig: den kan mycket väl ge upphov till en krasch liknande 1929 års krasch – och alla kommer att vara likna tagna på sängen igen.

Lär er tala sanning! Det lönar sig i längden.

18 juli 1999

Lästips: Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman
America’s Great Depression av Murray Rothbard

(ii)

Eftersom guldpriset f.n. är lågt och dessutom stadigt sjunkit under flera år, drar somliga slutsatsen att ”guldet spelat ut sin roll i det finansiella systemet” (nu senast i en notis i DN 30.7).

Men detta är en besynnerlig form av önske­tänkande och/eller oförmåga att se tingen i ett längre tidsperspektiv.

En ekonom som aldrig fått nobelpriset och sä­kert heller aldrig får det, nämligen Harry Browne, har påpekat att världsekonomin alltid befinner sig under guldmyntfot, vare sig världens regeringar och centralbanker låtsas om det eller ej. Och detta är sant oavsett på vilken prisnivå guldet råkar befinna sig.

Grundorsaken till det nuvarande låga guldpriset är förstås den låga inflationen. Visa av skadan från tidigare decennier är centralbankerna numera en smula försiktiga med att skapa nya papperspengar ur tomma intet. Guld och silver är av naturliga skäl de bästa inflationsskydden (eller ”inflation hedges” som det heter på utrikiska). Så länge människorna inte förväntar sig någon nämnvärd inflation är efterfrågan på guld och silver låg. Så snart det kommer tecken på ökad inflation rakar guldpriset (och silverpriset) i höjden. Om våra ekonomiska kommentatorer inte hade så kort minne skulle de kanske kunna erinra sig 70-talet och det tidiga 80-talet, då inflationen var hög i hela världen och då guldpriset också nådde oanade toppnoteringar.

Finns det några skäl att tro att den nuvarande någotsånär restriktiva penningpolitiken kommer att vara i evighet?

Att tro att inflationen aldrig kommer åter är rent önsketänkande. Men de som spekulerar i att ”guldet spelat ut sin roll” drivs nog också av en djupare form av önsketänkande. De önskar att gul­det inte ska få spela någon roll – därför att guldet sätter en gräns för mänskligt och statligt godtycke i penningpolitiken. De vill ha en ren pappersmyntfot utan de oundvikliga effekterna av en sådan mynt­fot. De vill att hälleberget ska stå kvar även sedan de malt ned det till kvicksand.

För dem är det nuvarande låga guldpriset inget annat än ett halmstrå för deras illusioner – ett sömnpiller som kan hålla dem kvar i deras ”keynesianska slummer” några år till.

Jag kan inte förutspå när det kommer att ske, men en vacker dag (eller kanske en kulen höstdag) kommer guldpriset att raka i höjden igen, och alla förståsigpåare kommer att vara lika tagna på sängen som förra gången det hände.

2 augusti 1999

PS. Det är väl inte sådär jättetroligt att DN kommer att pub­licera denna insändare – den ifrågasätter ju gubevars den ekonomiska visdomen hos tidningens egna skribenter. Får jag därför föreslå att ni arkiverar mitt inlägg och plockar fram det igen om några år eller decennier för att konstatera att jag hade rätt.

Lästips: George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, speciellt kap. 19, ”Gold versus Inflation”.


[1]) Jag kan ha misstagit mig på den punkten.

[2]) Obefogad inställsamhet från min sida. Ehnmark är inte alls särskilt intelligent, och det mesta han skriver är gottköps­socialistiskt munväder. – Det enda jag egentligen ångrar när jag läser igenom denna artikel så här långt efteråt är för övrigt att jag är så förbannat välvillig och ”förstående” mot mina meningsmotståndare.

[3]) Somliga gör just det. Det finns som bekant de som hatar det goda just för att det är gott.

[4]) En annan faktor som står emellan Ehnmark och denna in­sikt är förstås Ehnmarks egen intellektuella ohederlighet. Men hade jag skrivit det hade jag säkert aldrig blivit publice­rad.

Annonser