Årgång 2, nummer 11 (juli 1999)

Spelrum för ondskan

Vad som är fel med ”kristlig fördragsamhet” känner ni förhoppningsvis redan till. Men det nedanstående är ett ovanligt tydligt åskådningsexempel. Jag hade tänkt skicka detta till ett antal tidningar; men förmodligen är det bara slöseri med porto.

Lars Noréns pjäs Sju tre har stötts och blötts en längre tid i spalterna. Vad man bråkat om är Noréns tilltag att låta några tungt krimi­nellt belastade nynazister komma till tals i pjäsen och vädra sin ideologi utan att på allvar ifrågasät­tas. Debatten lär knappast ebba ut nu sedan en av de medverkande gjort sig skyldig (eller åtminstone medskyldig) till ett brutalt mord.

I radions Kulturnytt 1 juni uttalar sig Annelie Dufva och säger att Noréns pjäs är ett uttryck för godhet och att det vore tragiskt om den senaste ut­vecklingen skulle tillåtas skymma denna funda­mentala godhet.

Men detta är fantastiskt. Vad i all världen kan få någon att tro att Norén i sitt pjäsförfattande drivs av godhet eller av en god vilja? Samtliga Noréns pjäser handlar om människor som gör sitt bästa för att plåga livet ur varandra. Vad är det för gott i det? Hans pjäser må ha hur stora litterära och drama­turgiska förtjänster som helst, men godhet hör inte till dessa förtjänster. Såvitt jag förstår gillar Norén att vältra sig i sadomasochistisk plågsamhet, och hans budskap till världen är att den borde göra detsamma. Hans ”godhet” består i kravet att vi inte bara ska se det onda i vitögat utan också göra oss själva delaktiga i det.

Att förmå en ond människa att bättra sig vore förvisso något gott. Det finns en teori om nynazis­ter (och om djupt ondskefulla människor i allmän­het) som går ut på att de är knutna i sitt hat mot omvärlden därför att ingen någonsin verkligen lyssnat på dem och tagit dem på allvar. Om man verkligen gav sig tid att lyssna på dem skulle knu­ten av hat lösas upp och godhet och medmänsklig­het börja spira. Jag är inte säker på att teorin stämmer (den låter som ett standarddeterministiskt sätt att lägga skulden för sin egen ondska på andra). Men även om teorin skulle stämma fordras ett långt och mödosamt arbete under ledning av en utomordentligt skicklig terapeut. Man når inte dit genom att t.ex. låta en antisemit fritt vädra sin antisemitism. Allt man åstadkommer på det sättet är ett slag i ansiktet på antisemitismens offer. Men slag i ansiktet är vad jag förstår precis vad Norén är ute efter att utdela. Är det detta som är hans god­het?

Nu finns det förstås ett begrepp om ”godhet” som är fullt förenligt med vad Norén predikar och Annelie Dufva prisar: det kristna godhetsbegreppet som jämställer godhet med förlåtelse. Inte stå det onda emot – vända andra kinden till – be för sina ovänner – älska sina fiender – ge livklädnaden åt den som begär manteln (och helst till priset av att själv frysa ihjäl) – offra sin förmögenhet på att re­habilitera de orehabiliterbara – sända sina söner och döttrar att förblöda på slagfälten sak samma vilket syfte kriget har – bekänna synder man aldrig begått och ta straffet för dem, för att de som verk­ligen begått dessa synder ska få slippa – etcetera, etcetera, etcetera. Detta är en moral som mäter en människas dygd, inte efter hur mycket gott hon ut­rättat utan efter hur mycket ont hon sett mellan ögonen med och förlåtit. Det är en form av ”godhet” vars själva essens ligger i att ge ondskan fritt spelrum.[1]

En implikation av denna syn på godheten är att om en nazist (av 30-talsmodell eller 90-talsmodell eller vilken modell som helst) fordrar att man ska slicka hans stövlar, ska man gå ett steg längre och också slicka hans röv. De som sysslar med detta förstår uppenbarligen inte hur lönlöst det är, och hur lite det gör för att ”reformera” nazisten och få honom att bättra sig. Det är en naturlag att vi människor måste bajsa med jämna mellanrum. Det spelar därför ingen roll hur fin och ren man slickar en naziströv (eller vilken röv som helst, inklusive en ”finkulturell” röv). Den kommer att vara precis lika smutsig igen inom några timmar.[2]

Och Tony Olsson kommer att lämna teaterns strålkastarljus och ge sig ut och mörda en polis.[3]

5 juni 1999


Kan ideologier döda?

Kommunisterna får allt svårare att förneka de illgärningar kommunismen gjort sig skyldig till. Utgivningen av den svenska över­sättningen av Kommunismens svarta bok (red. av Stéphane Courtois) har gjort sitt till. Men deras försvarslinje är fortfarande densamma: ”Oavsett hur illa vi gjort menade vi ändå väl – medan ni, era djävla kapitalister, alltid menat illa oavsett hur mycket gott ni uträttat.” De mord kommunismen gjort sig skyldig till har inte begåtts av kommunismen – de har begåtts ”i kommu­nismens namn”. Det är inte kommunismen som dödar – det är elaka människor som missbrukat kärleks- och solidaritetsbudskapet. Etc. ad nauseam. (Ni känner igen tongångarna.)

Filip Björner har skrivit ett bra inlägg om saken som han försökt få publicerat i Metro, med förutsägbart resultat. Jag återger det nedan. Därefter följer några smärre inlägg som jag själv skrivit i ämnet.

Onda ideologier orsakar massmord

Det är människor som dödar eller låter döda. Ideologier kan både motivera och legitimera deras handlingar, men därav följer inte att de verkligen förklarar eller förorsakar dem.

Detta hävdade nyligen en professor i ekonomisk historia [Lars Herlitz] vid en diskussion på temat ”Kan ideologier döda? − granskning av brott mot mänskligheten i kommunismens namn” Är detta påstående ett klokt yttrande, som visar på problemets kärna? Stämmer det att onda ideologier inte kan förorsaka − och därmed inte heller kan förklaras vara orsaken till − människoorganiserade människomassakrer? Innehåller detta påstående ett viktigt korn av sanning?

Nej, tyvärr. Påståendet är helt befängt. Det syftar endast till att ursäkta de ideologier som har orsakat de största folkmord som har begåtts i detta århundrade. Det är nämligen just mördarideologierna som är den främsta orsaken till de värsta grymheterna i vår tid.

En ideologi är en benämning på en politiskt inriktad uppsättning av idéer, som existerar som ett principiellt tankeinnehåll i människors medvetanden. Ideologier är en form av medvetandeinnehåll, som styr mycket av det övriga mänskliga tänkandet och agerandet. Ideologierna är i sin tur uppbackade av filosofier, som utgör de yttersta principer som ligger till grund för alla medvetna och målinriktade beslut som människor kan fatta. Ett av de tydligaste exemplen på detta förhållande är att bägge de två mördarideologierna kommunism och nazism är härledda ur Hegels (1770−1831) uttryckliga mördarfilosofi. Det var han som skrev att:

När staten kräver ett människoliv, måste individen ge upp det.

Startpunkten för allt mänskligt handlande − på gott och ont − finns att söka i det mänskliga tänkandet. Detta framstår klarare om vi för resonemangets skull travesterar professorns uttalande. Låt oss se om vi kan vinna någon insikt genom att vrida lite på professorsorden:

Det är mordredskap som dödar eller låter döda. Människor kan både uppfinna och beställa specifika mordredskap, men därav följer inte att de verkligen tillverkar eller använder dem.

Kanske någon tycker att påståendet låter plausibelt? Det är ju bomber och granater som dödar människor. Det är knivar och bajonetter som skär sig in i deras kött. Det är galgar och giljotiner som tar livet av folk. För inte är det väl människorna som håller i vapnen, eller som ger order om deras användning, som åstadkommer brotten mot mänskligheten? Det är väl snarare de materiella kulorna och maskingevären i sig själva som bär skulden till brotten?

Den intelligente läsaren ser likheten i de två befängda påståendena. Vilka är så de gemensamma tankefelen i dem? Det finns två viktiga misstag här. Professorn har för det första missat att integrera sin uppfattning om orsakernas natur, och för det andra har har han missat att rangordna dem hierarkiskt. Det första tankefelet består i att särskilja sammansatta orsaker och tro att en av dessa orsaker helt allena kan vara den enda orsaken. Det andra tankefelet består i att välja ut den minst viktiga orsaken och betrakta just den som en grundläggande orsak.

Begreppet förklaring förutsätter att det finns orsaker i verkligheten som låter sig hittas, begripas och utpekas. Begreppet orsak förutsätter att en händelsekedja har ett specifikt upphov.

Vapen producerar inte sig själva och de dödar inga människor allena. Människor kan inte organisera sig tillsammans och utföra onda handlingar, utan att ha en gemensam ideologi. De ideologiska idéerna existerar inte i ett vakuum allena. De utgör en del av filosofins historia. Människan, som enskild individ, har givetvis ett eget ansvar för att skärskåda sina egna idéer och deras upphov.

Skulle en sadist som Pol Pot ha kunnat utrota mer än en miljon människor, samt underkuvat ett helt lands befolkning, utan en (kommunistisk) ideologi? Skulle en sadistisk Kim − just nu under året 1999 − ha kunnat fortsätta att behålla makten i den norra delen av Korea efter att nyligen ha mördat drygt 3 000 000 människor, om han inte hade haft en (viss) ideologi att legitimera sin diktatur med? Nej, det skulle givetvis vara en omöjlighet.

Kommunismen är (och förblir) en mördarideologi. Den är den grundläggande orsaken till samtliga av de mord som sker i dess namn. Att fördöma den är därför ett sätt att rädda människors liv.

Filip Björner Lundberg, spärrvakt i tunnelbanan

Visst kan ideologier döda!

En insändare i DN 23.4 försöker hävda att felet med kommunis­men inte är dess ideologi utan det faktum att den urartat till diktatur. Det är inte ideologin som dödar, det är bara diktaturen, lyder budskapet.

Insändarskribenten har uppenbarli­gen glömt (eller aldrig fått lära sig) att ”proletariatets diktatur” är en integre­rande del i den kommunistiska ideologin. Det var inte Stalin som hittade på det där med att genomdriva kommunismen med diktatoriska medel, och det var inte ens Lenin. Det var Marx.

Så undrar skribenten också

hur den kommunistiska läran med människans frigörelse som mål kunnat bli så fel i praktiken.

Det faller honom tydligen inte in att kommunisterna helt en­kelt ljuger oss mitt i synen när de påstår att frigörelse är deras mål.

För om kommunisterna sade som det är – nämligen att universellt slaveri är deras slutmål, och att proleta­riatets diktatur är ett nödvändigt steg på vägen mot detta mål – skulle de inte få många anhängare.

27 april 1999

Marxismen är osjälvisk

Silas Rydgård (DN 3.5) invänder mot marxismen att Marx

förnekar att allmänt accepterade mänskliga nor­mer som [t.ex.] oegennytta är absoluta”. [Min kursive­ring.]

Men finns det något marxismen vädjar till är det just oegennyttan. Vore det inte just för oegennyttan, eller den al­truistiska självuppoffringsmoralen, skulle marxismen aldrig fått några anhängare alls. För ingen människa har något att vinna för egen del på att leva i ett kommunistiskt samhälle. Ingen utom möjligtvis de stackare som saknar varje uns av förmåga och bara har behov. Och inte ens de skulle överleva i ett sådant samhälle, annat än temporärt.

Käbbel om ord? Tänk då på hur många människor som valt att bli martyrer för kommunismens sak. Alltså inte bara försökt göra oss andra till martyrer, utan valt att själva avstå från sin egen personliga lycka, sin egen integritet och allt som oftast också från sitt eget liv, bara för att självuppoffrings­moralen säger dem att det är det de ska göra.

Marxismen må kalla sig hur ”vetenskaplig” den vill, och hur religionsfientlig den vill. På den här punkten – när det gäller att offra sig och bli martyr för ”saken” – är marxisterna precis lika goda kålsupare som de kristna.

26 maj 1999

Jag vet ingenting om Silas Rydgård; men av språkbruket att döma är han anhängare av MRA (Moralisk ”Upprustning”).

Marxister ljuger

Det följande var avsett som svar på en insändare i Metro 12.5.99, ej värd att återges här.

Kommunisterna försmå att hemlighålla si­na åsikter och avsikter. De förklara öp­pet, att deras mål endast kan nås genom våldsam omstörtning av hela den nuvarande sam­hällsordningen. Må de härskande klasserna darra för en socialistisk revolution.”

Så står det på sista sidan i Kommunistiska mani­festet från 1848. Moderna marxister förnekar emel­lertid envetet att marxismen skulle förespråka våld överhuvudtaget och anklagar en för okunnighet om man hävdar att den gör det.

Den slutsats man måste dra är att moderna marxister inte längre läser marxismens egna klassi­ker. Eller också att de ljuger medvetet.

Vilket det är överlåter jag åt den bildade all­mänheten att själv avgöra.

25 maj 1999


Insändardebatt om värdenihilism

Hägerströmaposteln Knut Carlqvist, känd från artikeln Gastronomi och moral i Nattväktaren årg. 2 nr 3, har återkommit med ytterligare en artikel på SvD:s ”Samtider” 2.5.99. Kontentan av Carlqvists artikel var att Slobodan Milosević ska be­handlas med samma silkesvantar som alla andra diktatorer. Om detta vore en protest mot dubbla moraliska måttstockar skulle jag inte ha något att invända. Men det var det ju inte. Det var en protest mot att alls hålla sig med moraliska måttstockar. Om inte, vad har Hägerströms värdenihilism i artikeln att göra? – Hur som helst har artikeln gett upphov till en kort debattrunda på SvD:s insändarsida.

Aja baja! Inte uttala böra-satser!

Återigen ges hr kulturpersonligheten Knut Carlqvist tillfälle att predika Axel Häger­ströms evangelium på en helsida i SvD.

Det tjänar inget till att än en gång analysera de inneboende motsägelserna i Hägerströms moral­filosofi. För människor som hytter med pekpinnen varje gång man uttalar det lilla hjälpverbet ”bör” och förklarar att det är värdelöst att fälla värde­omdömen är knappast mottagliga för sådana på­pekanden som att de motsäger sig själva.

Det enda jag undrar över är om ingen annan än jag reagerar för den äckligt moraliserande ton med vil­ken hr Carlqvist för ut sitt moralfientliga budskap.

4 maj 1999

Ej publicerat

Det följande är ett svar på ett inlägg av Erik Cornell, f.d. ambassadör.

Hägerströms teorier kan inte tillämpas

Jag förstår inte vad f.d. ambassadören Erik Cornell menar när han skriver att Hägerströms värdenihilism inte kan tillämpas ”fullt ut”. För den enkla sanningen är ju att den inte kan tillämpas alls, utom för ett speciellt syfte: att moraliskt avväpna offren och beväpna deras bödlar.

För observera teorins faktiska innebörd: bödlar och offer är moraliskt likställda. Att påstå att bödeln är ”objektivt” ond eller att offret är ”objektivt! oskyldigt är enligt alla hägerströmska principer ”löst tyckande” eller en ”emotionell ejakulation”. För att konkretisera: Det finns inget ”objektivt” i att hävda att John Hron var oskyldig och att de fyra nynazister som bragte honom om livet (efter flera timmars tortyr) var onda och bör straffas för sin ondska. Eller att det skulle vara ”objektivt” ont att fördriva människor från deras hem eller utrota dem. Eller ens att det skulle vara ”objektivt” gott att betala för sig i affären hellre än att snatta.

Allt en sådan teori kan leda till är; mer makt åt bödeln och mer vanmakt åt offret. Detta är för övrigt skälet till att Hägerströms värdenihilism omhuldas av människor som enligt alla objektiva kriterier är kompletta fähundar. De kan behöva ett akademiskt fikonspråk till att skyla över sin fäaktighet.

Och till kategorin ”fähundar” tycks de allra flesta höra som över huvud taget har lov att yttra sig i den offentliga debatten.

Publicerades i SvD 2.6.99. Svante Hjertstrand kom med en replik:

Axel Hägerström hade förtjänster

Mycket ovett drabbade i insändaren Axel Hägerström (1868−1939, fil doc 1893, professor 1911 i Uppsala) för hans s.k. värdenihilism, ett uttryck som han själv förmodligen inte riktigt gillade, även om hans kritik över samtidens tänkande stundom fann drastiska uttryck. Axel Hägerström rönte stor uppskattning under sin livstid; han blev juris hedersdoktor 1917 och tillägnades en filosofisk festskrift 1928. Han var även en uppskattad inspektor för Östgöta nation i Uppsala.

Hägerström markerade starkt skillnaden mellan sanningen i en verklighetsuppfattning och de värderingar som människor hyser inför den verklighet de uppfattar. Han efterstävade objektivitet i sanningssökandet om verkligheten men avvisade anspråk på objektivitet beträffande de värderingar som styr människor handlingar och omdöme. Värderingarna, förbundna till liv och välfärd (egen och andras), är individuella och och har andra ”äkthetskriterier” än sanningskravet i verklighetsbeskrivningen. Värderingarna kan vara mer eller mindre respektabla eller omfattande, vilket inte minst den politiska debatten uttrycker. Där florerade en hel del doktrinära inslag som Hägerström säkert skulle ha kommenterat i drastiska ordalag om han varit med idag. Han levererade för övrigt en skarp kritik över marxismen, läsvärd även i våra dagar.

Att skillnaden mellan sanning och värdering stundom vållar problem beror nog inte bara på Hägerströms filosofi, som egentligen avsåg att reda ut begreppen. Problemen tycks uppstå när man misstänker att någon av de båda aspekterna (sanning och värdering) försummas. Viktiga ärenden kan vara svårbedömda prognoser i samband med beslut, t.ex. lagstiftning.

Om man i Hägerströms anda vill granska nutida politik torde sanningskravet i verklighetsbeskrivningen vara det väsentliga, när man har att bedöma konsekvenserna av de mer eller mindre aktningsvärda ambitioner som gör sig gällande.

[Så bra att någon presenterar den filosofi jag polemiserar mot, som om jag inte redan visste vad den går ut på.]

Svar till Svante Hjertstrand

Det är förvånansvärt att högt utbildade människor inte för­mår genomskåda ett enkelt cirkelresonemang.

Om någon tar Axel Hägerströms moralteori i försvar måste han i rimlig­hetens namn mena att det är något bra med denna teori. Men ”bra” är ett värdeomdöme. Och värdeomdömen sak­nar enligt den teori som försvaras san­ningsvärde, d.v.s. de är varken sanna eller falska, de är bara uttryck för de pri­vata, subjektiva känslorna hos den som fäller värdeomdömet.

Saken blir knappast bättre om någon hävdar att teorin varken är bra eller då­lig, den är bara händelsevis sann. För om det inte vore något bra med det sanna och något dåligt med det osanna eller falska eller lögnaktiga, varför skulle man då överhuvudtaget bry sig om så­dan adiafora som om någon viss idé är sann eller falsk?

Den enkla sanningen (om nu någon skulle vara intresserad) är att värdeomdömen är precis lika sanna eller falska som vilka andra utsagor som helst. Det goda är det som gagnar mänskligt liv och välbefinnande; det onda eller dåliga är det som skadar mänskligt liv och välbefinnande. Och vad som gagnar eller skadar mänskligt liv och välbefin­nande går att ta reda på. Det är inte alltid lätt – men detta är inget skäl att fly in i subjektivism och påstå att det bara rör sig om ens privata känslor.

Och hur ett uppenbart cirkelresonemang skulle kunna gagna mänskligt liv och välbefinnande är mer än någon kan begripa.

14 juni 1999

Hjertstrand är rimligen oskyldig till rubriken på sin insändare (annars är ju faktiskt ”förtjänster” ett värdeomdöme.). Men vad utsäger påståendet att Hägerström ”var en uppskattad in­spektor för Östgöta nation i Uppsala”, annat än att östgöta­studenterna i Uppsala vid denna tid hyste varma (men i grunden obegripliga) känslor för Hägerström?


Atlas Shrugged århundradets roman

Random House anordnade förra året en om­röstning bland ”förståsigpåare” på litteratur om århundradets bästa engelskspråkiga ro­man. Omröstningen vanns av James Joyces Ulysses. Som man kunde vänta sig fanns ingen av Ayn Rands romaner med på 100-bästa-listan. Resultatet har rapporterats i svenska massmedia.

Vad svensk press underlåtit att rapportera är att Random House anordnade en parallell omröst­ning bland ”vanligt folk”. Mer än 217 000 svar kom in. Listan toppades av Atlas Shrugged, med The Fountainhead på andra plats. Anthem kom sjua och We the Living åtta.

Ayn Rand brukade ofta säga att den breda all­mänheten är bättre än de s.k. intellektuella. Om­röstningsresultaten bär syn för sägen.

Nu ska förstås omröstningar av den här typen tas med en liten nypa rejäl skopa salt – säkert har många av Ayn Rands beundrare gjort sig extra möda att delta i omröstningen. (En annan författare som inte di­rekt hör till ”etablissemangets” kelgrisar, nämligen L. Ron Hubbard, har lyckats ockupera placeringar­na tre, nio och tio, så hans beundrare har tydligen också varit på alerten. Också har flera böcker av Robert Heinlein kommit med på alternativlistan men ingen på ”förståsigpåarlistan”.) Resultatet är ändå upp­muntrande. Har Ayn Rand så många beundrare finns det hopp om mänskligheten.

Den roman jag själv skulle satt på tredje plats, Tolkiens The Lord of the Rings, slutade fyra.

Båda listorna finns publicerade på Random House’ hemsida:
www.randomhouse.com/modernlibrary/100best/novels.html


[1]) Det finns en författare i vår litteratur vars svartsyn på­minner om Noréns (och som dessutom drog konsekvenserna av den och tog livet av sig): Lars Görling. Hans roman 491 handlar om en person som tog det kristna förlåtelsebudskapet på allvar i sitt arbete som vårdare av ungdomsbrottslingar. Men han har en privat sfär som han hemlighåller och dit han inte släpper in någon: ett rum där han spelar piano. När även det rummet vandaliseras av dem han förlåtit 490 gånger, då upphör han att förlåta. ”Den som har öron, han höre”: Den som praktiserar kristlig förlåtelse förstör bara sitt eget liv.

[2]) Om någon invänder mot språkbruket i detta stycke vill jag påpeka att sådant språkbruk sanktionerats såväl av Allmän­hetens Pressombudsman som av Pressens Opinionsnämnd.

När det används mot mig, vill säga.

PS 2015: Syftar på en polemik jag hade i tidningen Folket med Eskilstunajournalisten Bjarne Moelv, där han bl.a. hotade mig med att

krossa mig som en lus under mina fötter

och kallade mig

värdens vigaste man,
kröp upp i sitt eget arsel och försvann

[3]) Efter det att jag skrivit ovanstående kom jag att läsa ett inlägg av Leif Zern i DN 3.6 som absolut bör citeras:

”Samma kväll jag såg föreställningen [av Sju tre] fanns en grupp nazister i publiken. De var i alla fall klädda i de svarta militärbyxorna och grova kängorna. Efteråt, medan jag talade med några vänner, dök den nu efterspanade Tony Olsson upp, så vitt jag förstår på väg tillbaka till sin cell. De svartklädda omsvärmade honom, dunkade ho­nom i ryggen, såg på sin hjälte med lysande ögon. I det ögonblicket var jag tacksam att jag inte hade följt min impuls och ställt mig upp och protesterat mot Tony Ols­sons antisemitiska uttalanden på scenen, de som åklaga­ren inte ansåg var hets mot folkgrupp. Jag har många vänner som frågat sig varför de inte avbröt skådespelarna med motinlägg och protester. De säger alla att de inte vå­gade. De var rädda. Fysiskt rädda.”

Lady Macbeth var säkert lika ond som Tony Olsson. Men hon har inga vänner bland publiken som kan hota en med stryk.