Årgång 2, nummer 10 (juni 1999)

Detta nummer inleddes med uppsatsen Varför behöver vi George Reisman?, men eftersom den finns utlagd separat hoppar jag över den här.


Recension av The Government Against the Economy av George Reisman

Denna recension publicerades i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje 2–3/1981. En engelskspråkig version publicerades i tidskriften Taurus (organ för European Democrat Students) 4/1983. (George Reisman har sett den engelsksprå­kiga versionen och uttalat sin uppskattning av den.) – Hela The Government Against the Economy in­går som kap. 6–8 i Capitalism: A Treatise on Econo­mics. För nybörjare i ämnet ekonomi vill jag emel­lertid rekommendera att man börjar med att läsa den kortare boken; vid sidan av Henry Hazlitts Economics in One Lesson är detta den bästa introduk­tion jag känner till.

Ett ”fel” med Reismans Treatise är att den är för tjock och för avancerad. Den kommer aldrig att bli läst av den breda allmänheten, oavsett hur mycket jag talar mig varm för den. Men å andra sidan: hur många har läst Das Kapital? – och tänk på hur mycket elände den boken ändå ställt till med! Om åtminstone några människor med tillräcklig intelli­gens och intellektuell integritet läser Reismans bok och sedan på egen hand för ut dess idéer, kommer boken ändå på sikt att göra sin verkan. Jag hoppas ha dragit ett första strå till stacken i och med detta nummer av Nattväktaren.

Av alla sätt att hejda inflationen är pris- och lönestopp förmodligen det minst intelligenta och det mest destruktiva.

Och samtidigt utan jämförelse det mest populära.

Det är ointelligent därför att det innebär ett försök att sätta ner febern i ekonomin genom att manipulera med termometern. Det är destruktivt därför att det förstör prismekanismen, den enda tillförlitliga informationskällan om relationen mellan tillgång och efterfrågan på en fri marknad.

Och det är populärt därför att varken politiker eller allmänhet förstår vad inflation är eller vad som orsakar den, vad en fri marknad är eller hur den fungerar, vad de faktiska resultaten av pris- och lönekontroll är. Den allmänna uppfattningen – i den mån det finns en allmän uppfattning – tycks vara att penningmängden i ekonomin ökar därför att priserna stiger. I själva verket är det ju tvärtom.

Dessbättre finns det nu en bok som på ett både lättfattligt och medryckande sätt förklarar dessa sammanhang: The Government Against the Economy av George Reisman (Caroline House Publishers, Ottawa, Illinois & Thornwood, New York, 1979).

Reismans bok har den märkliga egenskapen att på samma gång vara en engagerande stridsskrift och en utmärkt lärobok i marknadsekonomins grunder, utan att någonsin förlora i vare sig polemisk eller intellektuell skärpa. Detta åstadkoms framför allt genom bokens pedagogiska disposition. Reisman börjar med att förklara hur den fria prissättningen på en fri, ohindrad marknad skapar harmoni och framåtskridande, och hur den – tvärtemot vad kapitalismens belackare hävdar – utjämnar snarare än vidgar de ekonomiska klyftorna mellan människor. Den fria marknaden möjliggör ett konstant framåtskridande som alla kan få del av.

Först när denna grund är lagd går han vidare och visar på de destruktiva effekterna av prisregleringar. Den främsta och grundläggande effekten (som förklarar alla andra) är att regleringar ger upphov till bristsituationer: varor som inte tillåts stiga i pris som marknaden fordrar tar helt enkelt slut. (Och obefintliga varor är ju ingen betjänt av, hur billiga de än är!)

Men risken är att politikerna inte löser de problem som så skapats genom att upphäva de skadliga regleringarna, utan genom att vidga dem och till sist göra dem allomfattande. Men ekonomi där alla priser är kontrollerade är en socialistisk ekonomi. Och följdriktigt handlar de sista kapitlen om socialismen, om det kaos och det tyranni som råder i socialistiska samhällen.

Vill man göra en (visserligen asymmetrisk) litterär association, skulle man kunna säga att Reisman leder oss från kapitalismens Paradiso, via blandekonomins Purgatorio, fram till socialismens Inferno (förhoppningsvis med resultatet att vi, i verkliga livet, företar den motsatta resan).

Allt detta kan låta teoretiskt, men det saknas inte praktiska exempel och tillämpningar i Reismans bok. De flesta av dessa är hämtade från oljekrisen. Reisman visar att det inte är de amerikanska oljebolagen eller ens de arabiska shejkerna som ytterst bär ansvaret för USA:s oljekris, utan den amerikanska regeringen som med sina kontroller och ”guidelines” hindrat marknaden (=människorna) från att reagera rationellt på det arabiska oljeembargot. Utan priskontroller, hävdar Reisman, skulle arabernas oljestopp knappast ens märkts på den amerikanska ekonomin. Med kontroller har stoppet närapå förstört ekonomin.

Att kontrollera priser är att förbjuda människor att handla rationellt – och resultatet kan inte bli annat än katastrofalt. Så kan budskapet sammanfattas.

Men om inflation är resultatet av en okontrollerad ökning av penningmängden, är då inte lösningen att kontrollera denna enligt Milton Friedmans monetaristiska recept? Reisman tar upp detta i en kort epilog, där han förkastar monetarismen och förespråkar en övergång till 100-procentig guldmyntfot. Ämnet vore värt en utförligare diskussion (kanske en separat bok?) – men de argument Reisman framför är klara och såvitt jag kan bedöma sunda. (Det stora problemet är inte att penningmängden är okontrollerad, utan att den är statskontrollerad.)

Boken är försedd med ett förord av William Simon, och den rekommenderas varmt av F.A. Hayek och Henry Hazlitt,  samt av

Per-Olof Samuelsson

[Den engelska versionen av denna recension finns på min engelska blogg.]


Kampanj för kapitalismen

Industrialismens och kapitalismens genombrott, från slutet av 1700-talet och framåt, innebar det största materiella uppsvinget i mänsklig­hetens historia. Om människor aldrig öppnat en historiebok och därför inte känner till något om förhållandena i förkapitalistiska samhällen – stän­digt återkom­mande krig och hungerkatastrofer, olidliga sanitära förhållanden, skrämmande hög barnadödlighet, all materiell rikedom förbehållen ett försvinnande fåtal, som inte heller de hade det särskilt bra om man jämför med moderna förhål­landen – så kan de ju i alla fall studera tillgänglig statistik över befolk­ningsökning och medellivs­längd, som talar sitt tydliga språk.[1]

Inte ens kapitalismens värsta belackare bestri­der dessa fakta. Det klaraste beviset utgörs av föl­jande välkända stycke ur Kommunistiska manifestet:

Bourgeoisien har under sitt knappt hundraåriga klass­välde skapat kolossalare produktionskrafter än alla före­gående generationer tillsammans. Naturkrafternas un­derkuvande, maskinerierna, kemiens tillämpande på in­dustrien och jordbruket, ångbåtarna, järnvägarna, de elektriska telegraferna, uppodlande av hela världsdelar, floderna som gjorts farbara, hela, ur marken framstampa­de befolkningar – vilket föregående århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i skötet av det samhälleliga arbetet?

Observera att när Marx och Engels talar om ”hela, ur marken framstampade befolkningar” så avser de just den enorma befolkningsökning som industrialismen möjliggjorde – vilket i klartext in­nebär att ett stort antal människor som i förkapi­talistisk tid skulle ha dukat under av svält eller sjukdom eller i förödande krig nu för första gången fick en chans att överleva.

Ändå vigde Marx och Engels sina liv åt att be­kämpa detta nya livgivande system – m.a.o. åt att förgöra dessa nya ”ur marken framstampade be­folkningar”. Var de och deras många efterföljare ”vilseledda idealister”? Eller var de medvetet ute efter att förgöra det som är gott?

Marx och Engels och deras efterföljare talar lite vagt om ett framtida paradis som slutmålet för sin kamp mot kapitalismen, ett paradis som ska komma den dag kapitalismen är slutgiltigt krossad. Men vad betyder detta annat än att de avvisar det jordiska paradis som faktiskt låg och ligger inom räckhåll till förmån för en fantasiprodukt placerad i en avlägsen och obestämd framtid? Marxismen är i detta avseende inte ett dugg bättre än religionen, som avvisar jordisk lycka till förmån för ett paradis bortom graven.

Det finns all anledning ifrågasätta sådana män­niskors motiv. De talar stort och vackert och bom­bastiskt om hur de motiveras av kärlek och välvilja och omsorg om de fattiga − men för det system som faktiskt lyfter de fattiga ur deras fattigdom hy­ser de inget annat än hat.

Idag, när det talas om en kampanj för att in­formera om kommunismens illgärningar lika väl som om nazismens, ser vi hur vänstern försöker anlägga moteld. Från Lars Ohly och Birger Schlaug och från diverse insändarskribenter får vi höra att kapitalismen minsann är skyldig till lika stora ill­gärningar. Det finns inte ett spår av sanning i detta  det är i själva verket ett skolexempel på den pro­pagandateknik som uppfanns av Joseph Goebbels och kallas ”Den Stora Lögnen”; den går helt enkelt ut på att upprepa en lögn så många gånger att folk till sist tror att den är sann, bara därför att det är det enda de får höra.

Men Den Stora Lögnen borde inte kunna fun­gera i ett fritt samhälle med fri press och fritt me­ningsutbyte. Den kan bara fungera i diktaturer, där människorna bokstavligt talat inte får höra annat än propagandalögner, och där den som talar san­ning blir bestraffad för det.

Det är nog gott och väl med brett upplagda in­formationskampanjer om nazismens och kommu­nismens illgärningar. Men de måste kompletteras med en lika brett upplagd informationskampanj om kapitalismens välgärningar. Anledningen är att vi människor inte bara hela tiden kan kämpa mot det onda. Finns det bara ont att kämpa mot är livet hopplöst, så varför kämpa alls? Vi måste också kunna kämpa för det goda. Men då måste vi också få veta vad det goda är. Människorna måste kunna masa sig upp ur TV-fåtöljen eller ur bilsätet eller från datorn och inse att dessa lyxartiklar, precis som så många andra, från tändstickor till frysboxar, är ett resultat av kapitalismen, och att de ideologier som är ute efter att ”krossa kapitalismen” är ute ef­ter att krossa och förgöra allt mänskligt välbefin­nande.

Men vem ska föra en sådan kampanj? Våra po­litiska partier? Näringslivet? Eller det lilla fåtal ynglingar i växlande åldrar som läst och förstått Ayn Rand? Jag låter frågetecknet stå kvar. Men nå­gon måste föra den.

20 april 1999

Jag har skickat detta debattinlägg till c:a 25 större tidningar och tidskrifter, men jag har inget större hopp om att få se det publicerat. Och jag förstår inte varför just jag ska vara den ende som författar debattinlägg i denna anda. För jag är väl ändå inte den ende ”yngling i växlande åldrar” som läst och förstått Ayn Rand?

Mitt debattinlägg har två huvudteser (ifall någon skulle ha missat det): dels att kapitalismen ska försvaras, inte urskuldas; dels att marxismen ska bekämpas, inte strykas medhårs.

Somliga (ingen nämnd och ingen glömd) ägnar sin energi åt att försöka vaska fram något enstaka litet guldkorn ur det marxistiska rötslammet. De borde ägna en smula uppmärksamhet åt frågan vad det är i marxismen som gör den så destruktiv. För det är helt enkelt inte sant att marxismen har en ”sund kärna” som farit illa i händerna på Lenin, Stalin, Pol Pot m.fl. Om så vore, varför har marxis­men aldrig haft annat än förödelse i sina spår?

Vem som ska föra kampen är som sagt ett frågetecken. Men det kan inte bara vara jag.


Det påstådda problemet med övergång till laissez-faire-kapitalism

Jag stöter ibland på en invändning mot laissez-faire-kapitalismen som går ungefär så här: lais­sez-faire-kapitalism är nog gott och väl, men vad gör vi under tiden? Vad gör vi innan vi har nått dit? In­nebörden i invändningen är att vi inte har laissez-faire-kapitalism och vi ”måste ju rätta oss efter verkligheten”; alltså be­höver vi något annat just nu  något som uppenbarli­gen inte är laissez-faire-kapitalism; exakt vad det är vill frågeställaren up­penbarligen att jag ska precisera.

Svaret är enkelt.

Vad är laissez-faire-kapitalism? Det är ett sys­tem utan statlig inblandning i ekonomin. I ett laissez-faire-samhälle sköter staten sina legitima ”natt­väktar”funktioner och håller i övrigt tassarna borta. I ett sådant samhälle är det tjuvar och bedragare (och värre) som skakar galler; vi andra gör det inte.

En övergång från vad vi har idag till laissez-faire kan bara bestå i att varje form av statlig inbland­ning i ekonomin stegvis försvinner. Om det finns ett problem här, är det ett och endast ett: att det inte kan ske över en natt. (Som ett exempel skulle det vara omöjligt att bara hux flux avskaffa vårt nu­varande pensionssystem, för då skulle pensionärer­na få svälta, och det var väl inte det som var me­ningen? En ganska lång tidsplan kan behövas för att folk ska få möjlighet att själva spara ihop till sin pension.) Men om färdriktningen är klar skulle det mycket väl gå att montera ned de kvävande ”väl­färds”systemen, låt oss säga över en generation.

Det verkliga problemet här är att folk inte vill ha laissez-faire-kapitalism – antingen för att de inte förstår hur bra det är (eftersom de köpt all illvillig propaganda mot det goda och det rätta), eller också rätt och slätt därför att de själva är onda och illvilliga. Och eftersom det förmodligen bara finns ett litet fåtal alltigenom illvilliga människor i världen, är hela problemet uppenbarligen ett informations­problem. (Personligen vill jag inte tillbringa mitt liv med att tala mig hes inför folk som inte ids lyssna. Men det är en annan sak.)

En nära sammanhängande invändning är: ”Se på Ryssland! Där försöker man genomföra mark­nadsekonomi, och där har det blivit sämre snarare än bättre.”

Nu är det förstås inte ren, oblandad marknads­ekonomi man försöker genomföra i Ryssland, utan en anpassning till den halvdana blandekonomi vi har i väst. Men detta är inte hela svaret, för det­samma gäller länder som Polen, Tjeckien och Ung­ern, och där har man i varje fall lyckats bättre än i Ryssland.

Det verkliga svaret är att Ryssland har 70 år av kommunism bakom sig, och man kan inte räkna med någon snabb återhämtning, ”chockterapi” eller inte ”chockterapi”. Ryssland måste starta om från 1917 – eller tidigare, för kommunismen har inte bara stoppat utvecklingen utan också förstört den lilla utveckling som kan ha funnits innan den kom till makten. (Man bör nog inte glömma att Ryss­land var jämförelsevis efterblivet redan innan kommunisterna tog över.) De länder jag nämnde ovan har bara haft kommunism hälften så länge; de var jämförelsevis väl utvecklade före kriget; de har bara hälften så många år att ta igen.

Detta är måhända en alltför enkel förklaring för att förklara allt, men det förklarar det mesta. Ty­värr nyttar det föga till att säga det. Så indoktrine­rade som människor är med antikapitalistiska idéer (och med idén att kollektivismen, oavsett vad den ställt till med, representerar det goda) kommer marknadsekonomin alltid att få skulden när den misslyckas – d.v.s. när det finns för lite marknads­ekonomi.

Den ursprungliga invändningen har emellertid ytterligare en aspekt som inte kan avfärdas utan vidare. Det kommer i bästa fall att ta några genera­tioner innan vi har fullständig laissez-faire-kapita­lism, och i värsta fall tiotusen år. Är det inte då utopiskt att kämpa för ett system som man ändå aldrig själv kommer att få någon glädje av?

För att konkretisera: antag att du riskerar att mista ditt jobb. I ett laissez-faire-samhälle skulle det inte göra så mycket: det skulle vara lätt att hitta ett nytt jobb. Men vad har du för glädje av det nu? Eller antag att din far eller mor eller någon annan som står dig nära är gammal och sjuk. Det är ingen tröst för dig nu att veta att äldreomsorgen skulle vara oändligt mycket bättre i ett framtida idealsamhälle. Och måste man resa bort från sin hund tjänar det föga till att drömma om vilka för­träffliga hundpensionat som skulle existera, och till vilka överkomliga priser, någon gång fem eller femtio generationer fram i tiden.

M.a.o.: det är nu vi lever, inte i morgon eller om tiotusen år. Rationell egennytta fordrar att vi lever det liv vi faktiskt har att leva, i den tid vi faktiskt är födda i – inte ett drömliv i en framtid som vi ändå inte kommer att hinna uppleva.

Naturligtvis är invändningen obesvarbar. Men den är samtidigt väldigt orättvis.

Om man oförskyllt blivit inspärrad i fängelse måste man kanske ”anpassa” sig efter fängelsets ru­tiner. Betyder det att det är fel att fordra sin frihet? Eller om man oförskyllt blivit inspärrad på dårhus: betyder det att man själv måste bli en dåre? Tvärtom: det är väl just i en sådan situation som det blir extra viktigt att bevara sin mentala hälsa? Kanske måste man även i en sådan situation ”leva sitt liv nu” och äta den blaskiga soppa som erbjuds. Men ingen tvingar en att skylla situationen på för mycket frihet eller för mycket förnuft.

Parallellerna till att behöva framleva sin jorde­vandring i en blandekonomi överlåter jag åt den bildade allmänheten att själv dra.

Ett program för övergång till laissez-faire-kapitalism skisseras i sista kapitlet av Capitalism: A Treatise on Economics. Ifall nu någon skulle vara intresserad av att låta sina barnbarn leva i ett sådant samhälle.


[1]) Om detta stycke förefaller bekant beror det på att jag ko­pierat det ordagrant från min insändare ”Svar till en komplett fähund” i Nattväktaren 2:7–8.