Årgång 2 Nummer 1–2 (maj 1998)

Äreräddningar av totalitära tänkare

Denna artikel var ursprungligen avsedd som bilaga till Objektivistisk skriftserie, men av skäl jag inte minns (förmodligen tidsbrist) blev den aldrig helt färdigställd. Även om de recensioner jag bemöter har några år på nacken, kommer Platon och Rousseau knappast att bli inaktuella på de närmaste århundradena.

I en debattartikel i SvD 5.6.91 går filosofidocenten Bertil Mårtensson till attack mot ”den gamla vänster­liberala anklagelsen att […] Platon var anhängare av ett totalitärt statsskick”. Mårtenssons inlägg är i all sin ytlighet intressant nog att kommentera. Jag cite­rar:

I en normal totalitär stat som Ceausescus Rumänien eller Stalins Sovjet kommer galna till halvgalna härskare att leva i lyx, medan hederliga medborgare lever i slavläger. För att det inte ska bli så, föreslår den platonske Sokrates att politikernas liv görs så oförmånligt att de berövas alla själviska motiv att fungera som styresmän. Staten handlar väsentligen om hur man skapar goda, d.v.s. okorrumperade, politiker.

Det kan ju noteras att Mårtensson här sätter likhetstecken mellan ”godhet” och ”osjälviskhet”. Be­höver jag polemisera mot den idén?

Viktigare i sammanhanget är följande: det är förvisso sant att diktatorer (Ceausescu eller Marcos eller klanen Duvalier, för att nämna några välkända exempel) kan leva i lyx på sina förtryckta undersåtars bekostnad. Men notera att det har funnits mängder av diktatorer som inte levt i lyx, utan som levt upp, eller i varje fall försökt leva upp, till de asketiska idealen. Ayatollah Khomeini (som f.ö. var en stor beundrare av Platon) ändrade inte sin livsföring nämn­värt efter sin återkomst från exilen och upp­höjelse till Allahs ställföreträdare. Hitler levde täm­ligen avhållsamt (han rökte inte, drack inte och var vegetarian). Lenin varken levde eller dog i sus och dus, utan kedjad vid sitt arbetsbord. Går man längre tillbaka i historien hittar man sådana exempel som Robespierre (”den omutlige”) eller Marat (”folkets vän”) eller Cromwell – alla män av enkla, puritanska vanor – likaväl som man hittar en Danton, eller en lång räcka matvrak och libertiner bland de absoluta monarkerna.

Poängen är följande: det är förvisso sant att ett diktatoriskt styrelseskick ger en viss typ av hedonister ”vad dem tillkommer”, och det är förvisso sant att de äter sig mätta ”på andras bekostnad”, inte på eget tänkande och arbete. Men detta är inte mörkrets hjärta: det är en konsekvens av diktatur, inte dess onda kärna. Det är de ”okorrumperbara” asketerna, typ Robespierre, som bättre uttrycker det totalitära statsskickets väsen – för det är inte njutningslystnad som driver människor att bli diktatorer; det är makt­lystnad. (Psykologisk utvikning: att ”njuta av makt” är en pseudonjutning.)

Och för den som är fången i ett sådant system spelar det knappast heller någon roll. När huvudet rullar från giljotinen är det tämligen egalt om man skickats dit av asketen Robespierre eller av matvraket Danton.

Det totalitära statsskickets ondska ligger inte i distinktionen mellan ”korrumperad” och ”okorrumpe­rad” maktutövning. Det ondska ligger helt enkelt i att det är totalitärt.

Det är sant att Platon resonerar precis som Mår­tensson säger att han resonerar: det är sant att det är ”filosof-kungarna” som i hans idealstat åläggs den hårdaste asketiska disciplinen, att det är hos dem ”själviskheten” allra mest behöver kuvas. Men det gör inte hans åskådning mindre totalitär. (Notera Platons svar på invändningen att filosof-kungarna skulle bli olyckliga av att leva efter hans rekommendationer: vad är det som säger att de ska få vara lyckliga? Sta­tens väl går före den enskildes lycka!)

Så till en annan punkt. ”En viktig poäng i Staten”, skriver Mårtensson, ”är […] att det rättvisa samhället är en dröm i himmelen”. Visst. Det är sant. Platons idealstat skulle aldrig kunna genomföras här på jor­den – och Platon själv var den förste att påpeka detta (något som Leonard Peikoff nämner i sina föreläs­ningar om antikens filosofi). Men hans slutsats är: Än sen? Det är bara ytterligare ett bevis på sinnevärldens underlägsenhet i jämförelse med idéernas värld. Det är bara ytterligare ett bevis för att det som är bra ”i teorin” inte är bra ”i praktiken” – och att det är ”prak­tiken” det är fel på, inte ”teorin”.

Mårtensson menar att den som pådyvlar Platon totalitära uppfattningar inte kan ha läst honom or­dentligt och måste ha missat att vissa stycken i hans dialoger är ironiskt menade och avsedda som kritik mot förhållanden i dåtidens Athen. Jag går gärna med på att det ibland kan vara svårt att avgöra när Platon är ironisk och när han menar blodigt allvar; det enda sättet att avgöra saken är att läsa hans dialoger (sär­skilt då, i detta sammanhang, Staten och Lagarna) och följa logiken i hans resonemang. Men detta är uppen­barligen vad Mårtensson själv misslyckats med.

Den helt avgörande punkten vad beträffar Pla­tons totalitarism är denna: om man hävdar att tingen i vår värld inte är fullt verkliga, inte har någon obe­roende existens, utan är blott och bart fragment eller ofullkomliga avspeglingar av ”idéerna” eller allmän­begreppen – då måste man också hävda att den en­skilda människan inte är fullt verklig utan blott och bart ett fragment eller en spegelbild av ”människans idé” – och är människan ett fragment, snarare än en självständig individ, då är det kollektivism som gäller, inte individualism; och då är människorna inte för­mögna att leva i frihet med varandra; de behöver en totalitär stat.[1]

$ $ $

Ett närbesläktat ämne tas upp av en annan filosofi­docent[2] i SvD 4.6.91. Artikeln handlar om Rousseau (den är i själva verket en recension av en nyutkom­men bok om Rousseau, Despotism eller demokrati av Mathias Sylwan, en bok som jag inte läst men som förefaller värdefull ur ren kunskapssynpunkt).

Recensionen börjar med:

Var Jean Jacques Rousseau en förespråkare för en oinskränkt totalitär politisk makt, eller försvarade han tvärtom individens frihet gentemot staten?

Och slutar med:

Läser vi Rousseau som en den individuella frihetens förkämpe i stället för motsatsen, så kan vi kanske också lära av hans misstag i stället för att ta dem till intäkt för att helt avfärda honom.

Men Rousseau blir inte ”en den individuella frihe­tens förkämpe” bara för att någon filosofidocent be­hagar läsa honom som en sådan. Att läsa in saker hos Rousseau (eller vem som helst) som inte finns där är subjektivism.

Vad boken och recensenten tar fasta på är att det finns motsägelsefulla och motstridiga drag i Rous­seaus filosofi (vilket knappast finns anledning att säga emot). Men frågan är förstås vilka av dessa mot­stridigheter som utgör Rousseaus faktiska grundpre­misser, och vilka som är tillfälliga avvikelser eller kompromisser.

Ta följande:

Själv vill Sylwan tolka Rousseau som en politisk individualist och liberal i klassisk naturrättslig anda. Han visar på likheter mellan Rousseau och Locke när det gäller människans rättigheter och vikten av att skydda dessa mot godtycke från regeringsmak­ten.

Vad som är sant här är att Rousseau lånade Lockes och andra naturrättsteoretikers terminologi, men det betyder inte att hans grundpremisser var deras. Ta följande som exempel: Locke hade visat att ägande­rätten har en objektiv grund, att den grundas på män­niskans arbete (och därmed, implikationsvis, på hen­nes tänkande), enligt formeln att något blir ens egen­dom, om man ”blandat sitt arbete” med det. Rousseau däremot angriper äganderätten såsom varande i grun­den inget annat än ett bedrägeri (något blir mitt, inte för att jag ”blandat mitt arbete” med det, utan för att jag sätter upp ett staket runt det och ”finner folk dumma nog att tro mig”). Det finns ingen likhet mel­lan Locke och Rousseau här, bara diametral olikhet; och detta gäller inte detaljer i deras filosofi, det gäller grundpremisser. (Det behöver väl knappast påpekas att Rousseaus syn på äganderätten leder käpprätt till kommunismen.)

Ta nu frågan om Rousseaus bekanta ”allmänvilja” är totalitär eller liberal. Både Sylwan och hans re­censent menar att Rousseau är ”tvetydig” på denna punkt: ”allmänviljan” må vara suverän, men dess uppgift är på något sätt att lämna människors privat­sfär ifred.

[Rousseaus] syn på människan innebär […] att verklig frihet endast kan uppnås då individerna har så lite att göra med varandra som möjligt. Å andra sidan är de för sin egen skull tvungna att sluta sig samman och samarbeta i stater. Följden blir att allt samröre bör, och måste, ske i politiska former. […] [”Allmänviljan” är visserligen] suverän då det gäller lagstift­ningen, men […] syftet med det hela är att upprätthålla den individuella friheten och att hålla den verkställande makten i schack.

Men Rousseau är inte alls tvetydig här. Ett enda exempel får räcka. Om samhällsfördraget börjar med dessa välkända ord:

Människan är född fri och överallt är hon i bojor. Den som tror sig vara herre över andra är mera slav än de.

Dessa ord tas ofta som en uppmaning till revo­lution, som ett ”vi har bara våra bojor att förlora”. T.o.m. baksidestexten till den senaste svenska upp­lagan hävdar att Rousseau här ”slår an det stora frihets- och frigörelsetemat i europeiskt tänkande”.

Men vad säger Rousseau själv? Det är bara att citera vidare:

Hur denna förvandling har gått till, det vet jag inte. Men vad som gör den legitim, den frågan tror jag att jag kan besvara. [Min kursivering.]

Vart tog ”frigörelsetemat” vägen? Vad Rousseau är ute efter (och det är han själv som säger det, inte någon illvillig uttolkare) är att legitimera våra bojor.[3]

Rousseaus teori går i korthet ut på följande: i ”naturtillståndet” (före statens tillkomst) tillkommer rätten oinskränkt varje individ för sig; vad ”kontrak­tet” går ut på är att varje individ överlämnar sin rätt hel och hållen till ”allmänviljan”, och i fortsättningen ingen rätt har. (Det är inte fråga om att delegera en rättighet här; det är fråga om att ge upp den.) Och Rousseau väjer inte för konsekvenserna: när individen gett upp sin rätt till ”det allmänna”, då kan ”det all­männa” göra vadhelst det behagar, inklusive ta livet av den enskilde, och han har ingen rätt att protestera.

Detta är inte ett eko av Locke; det är ett eko av Hobbes. Rousseaus teori lägger i själva verket ingen­ting till Hobbes’ teori, annat än en mystifikation (”allmänviljan” skiljer sig från ”Leviathan” blott genom sin okroppslighet).

Vart leder en sådan teori? Notera vad alla vet: att arkitekterna bakom ”skräckväldet” under Franska revolutionen var hängivna, konsekventa anhängare av Rousseau, och att de bara genomförde hans idé i praktiken: om ”allmänviljan” beordrar dig till giljoti­nen, har du ingen rätt att sätta dig emot. Teorin leder till despotism. ”Demokrati” i Rousseaus tappning är en form av despotism. Innebörden i denna ”demokrati” är att man inte får ta sig något för utan att först ha frågat alla om lov.

Dessa är Rousseaus politiska grundpremisser, och de formar inte bara hans filosofi: de har också i stor utsträckning fått forma vårt samhälle: det är till stor del Rousseaus skuld att kollektivismen blivit till den styrande premissen i ”samhällsbygget”.

$ $ $

En avslutande reflexion kan vara på sin plats. Var­ken Mårtensson eller den andre filosofidocent jag nämnde är själva anhängare av totalitarismen; såvitt jag vet är båda anhängare av kraftigt minskad stats­makt. Så varför tar de inte i stället de båda totalitära tänkarna, Platon och Rousseau, vid hornen? Svaret tror jag ligger i en form av andrahandsmentalitet. De är inga genuina individualister. De är beroende av att kunna åberopa auktoriteter. Om vissa ”auktoriteter” i själva verket är emot deras idéer, är deras ”instinkti­va” reaktion att vränga dessa ”auktoriteter” så att de i stället kan förefalla stå på deras sida.

Eller också är det helt enkelt så att de aldrig lärt sig läsa innantill. Men hur i all världen har de då lyckats bli docenter?


Hayek i skräckkabinettet

Denna uppsats finns numera utlagd separat som underavdelning till ”Hayek och förnuftet”.


Fler inlägg om dödsstraff

”Att sympatisera med bödlarna är att rycka på axlarna åt deras offer.”
Yttrande tillskrivet Ayn Rand

Blankpolerad likgiltighet

Anders Kylhammar (på den tiden hovrättsassessor) fick in en insändare i DN 22.3.98, som jag citerar:

En avrättning av en oskyldigt dömd kan inte göras ogjord. Detta är det tyngsta argumentet mot dödsstraff […]

En amerikansk domstol fann Jessie Tafero skyldig till mord och dömde honom till döden. Sonia Jacobs – Jessie Taferos hustru – dömdes till döden för medhjälp till dådet. Jessie Tafero avrättades 1990. Två år senare kom nya uppgifter fram som ledde till en ny rättegång. Domstolen fann att Jessie Tafero och Sonia Jacobs felaktigt dömts för mordet. Dödsstraffet mot Sonia Jacobs hade ännu inte verkställts. Hon kunde därför friges. För Jessie Taferos del fanns inte den möjligheten.

Den domstol som meddelar en dödsdom ska vid tidpunkten för domen känna sig helt övertygad om att den som döms verkligen är skyldig, det vill säga att bevisningen är tillräckligt stark för att fälla den åtalade för exempelvis mord. En tid efter domen kan det visa sig att ny bevisning klarlägger att den dömde inte har begått brottet. Vårt rättssystem – liksom många andra – ger därför möjligheten att rätta till felaktiga domar (genom så kallad resning).

Hur gör man då i de fall när någon oskyldigt dömd redan avrättats? Svaret är givetvis att det inte går att göra något åt saken. Dödsstraffet är därför helt oförsvarligt i en rättsstat. Risken för att staten genom sina myndigheter gör sig skyldig till ett sådant grovt övergrepp får inte förekomma.

Mördare förtjänar att dö. Icke desto mindre måste jag hålla med hovrättsassessor Anders Kylhammar (DN 22.3). Att en enda oskyldig avrättas är något vi inte kan acceptera. Jag önskar det funnes en väg förbi detta dilemma, men jag kan inte hitta någon. En möjlighet vore att faktiskt döma mördare till döden men sedan ha som praxis att alltid uppskjuta själva avrättnin­gen på obestämd framtid (d.v.s. omvandla dödsstraffet till livs­tidsstraff). På så sätt skulle mördarna få veta att de inte för­tjänar att leva och att de lever på lånad tid; de få som dömts oskyldiga skulle ha hoppet kvar att bli rentvådda; och offren (de mördades vänner och anhöriga) skulle åtminstone få leva i vetskapen att rättvisa skipats så långt som rättvisa kan skipas.

$ $ $

Brita Grundin från Amnestys aktionsgrupp mot dödsstraff fick in ett längre inlägg i DN samma dag. Innehållet framgår förhoppningsvis av mitt svar nedan.

Brita Grundins inlägg i DN samma dag är en provkarta på tom retorik och kväljande gudsnådelighet.

Brita Grundin hävdar att Amnesty inte poängsätter männis­kors liv. Men det är precis vad Amnesty gör. Amnesty sätter högre poäng på mördarnas liv än på offrens.

Det måste nämnas att det inte går att undvika att ”poäng­sätta” människoliv. Alternativet är en komplett amoralisk likgiltighet inför medmänniskorna, en vägran att se skillnad mellan en hjälte och en skurk, en redbar människa och en komplett fähund, att behandla människor fullständigt lika oberoende av förtjänst. Att de gudsnådeliga missar detta måste bero på att de inte gör sig besväret att konkretisera sina idéer och fråga sig vad de faktiskt skulle innebära i verkligheten (det är därför deras prat måste betecknas som ”tom retorik”).

Fråga t.ex.: var Adolf Eich­mann bättre eller sämre eller lika bra som de människor han sände i döden? Ställer man frågan alls, måste ju svaret bli att han var sämre. Men de som vägrar ”poäng­sätta” och som upphöjer teorin om ”människors lika värde” till ett axiom som inte får ifrågasättas, kan ju inte hävda annat än att Eichmann och hans offer var lika goda kålsupare.

Om Brita Grundin verkligen menar att hon är ”lika mycket värd” (d.v.s. lika lite värd) som Adolf Eichmann, så må det vara en sak mellan henne och hennes psykoterapeut, inte en ”poäng­sättning” att projicera på mänsk­ligheten i dess helhet. Om jag blir utsatt för en sådan jämförelse, tar jag det faktiskt som en förolämp­ning, inte som en komplimang.

Brita Grundin hävdar också att när Amnesty reser runt i sko­lorna och diskuterar dödsstraff har de som förespråkar dödsstraff i slutändan bara ett argument kvar: ”Dödsstraff är riktigt därför att det är riktigt att hämnas.”

Och vad är svaret på det? Att det är fel att häm­nas? I så fall: varför? Jag kan inte se någon annan för­klaring än idén att det måste accepteras, som ett axiom, att det onda alltid måste förlåtas och skylas över – en uppfattning som förvisso kan styrkas med bibelcitat men som inte blir mindre ohygglig för det.

Om Brita Grundin och hennes meningsfränder har svårt att sätta sig in i hur det kan kännas när en vän eller anhörig blir mördad, har jag däremot rätt lätt för att göra det; för detta fordras bara den själs­förmögenhet som alla gudsnådeliga alltid efterlyser men aldrig visar prov på: inlevelse eller empati. Att kräva av ett mordoffers vänner eller anhöriga att de förlåter bödeln – och bara tänker på hur han, bödeln, ska kunna rehabiliteras och återanpassas – att fordra att offren skjuter alla tankar på hämnd åt sidan – är faktiskt att begära det omänskliga av offren. Den som verkligen sätter värde på sin vän, sin make eller ma­ka, sitt barn eller sitt barnbarn kan inte och bör inte tänka på annat än hämnd. ”Hämndbegär” är i detta fall inget annat än ett rop på rättvisa. Visst: det är säkert synd om mördaren också: lyckliga och harmo­niska människor begår inte mord. Men är det deras olycka offren ska sätta i främsta rummet?

Vad är det Brita Grundin och Amnesty vill sätta i hämndbegärets ställe? Det emotionella tillstånd som fordras för att i någon mening ”förlåta” sina bödlar (eller vänners och anhörigas bödlar) är en sorts blank­polerad likgiltighet, en sorts tillkämpad oförmåga att reagera emotionellt överhuvudtaget, vare sig på det goda eller på det onda.

Detta må nu vara Amnestys ideal – jag väntar mig bara en gnutta förståelse för att jag inte delar det. Det är bara en sak som förvånar mig: hur låter sig ett sådant ideal förenas med Amnestys kamp för sam­vetsfångar? Hur väntar sig Amnesty att människor med denna blankpolerade likgiltighet inför all värl­dens orättvisor, inklusive den grövsta – att ta en oskyl­dig människas liv – ska kunna engagera sig för människor som kastas i fängelse, inte för att de mör­dat eller begått andra verkliga brott, utan blott och bart för sina åsikters skull?

Det går helt enkelt inte ihop.

21 april 1998

Kanariefåglars liv, och människors

I en krönika i påskaftonens SvD, fylld av professio­nell (och följaktligen välavlönad) medkänsla med de vanlottade och utsatta skriver Caroline Krook bl.a.:

Jag vill inte vika undan från långfredagens lidande, då ett dödsstraff blev verkställt och maktens män tror att ett problem för alltid är ur världen.

Och ett stycke senare:

Ofta är en människas värde inte mer än en liten darrande kanariefågels, de som nu väntar i dödscellerna på att dödsstraf­fet skall verkställas… [Detta föregås av en sadistisk anekdot, vars sensmoral är att man kan få överleva, bara man sätter mindre värde på sitt eget liv än på en kanariefågels.]

Jesus, liksom Sokrates och Giordano Bruno, blev avrättade för att de yttrade förgripliga åsikter. Men människor som idag sitter i dödsceller sitter där där­för att de själva en gång, i handling, visat att de vär­derar någon annans liv som mindre värt än en kana­riefågels. Vill fru Krook verkligen få oss att tro att folk idag, annat än i totalitära samhällen, blir avrätta­de för sina åsikters skull och att de som sitter i döds­cellerna samt och synnerligen är oskyldiga offer?

Vad som inte ryms i fru Krooks professionella medkänsla är varje tanke på dessa fångars offer. An­nars vore det möjligt att välja följande exempel på människor som har anledning darra som kanariefåglar inför den sorts människor som fru Krook ömmar för:

En åldring sitter ensam i sin stuga eller lägenhet och väntar på att bli rånmördad, kanhända av ett par knarkare som behöver pengar till nästa sil.

En invandrare går på gatan sent en kväll och vän­tar på att bli misshandlad till döds av ett gäng ny­nazister som tagit en öl för mycket. Eller också är det en vanlig svensk grabb som väntar på att bli dränkt efter att först ha blivit torterad till att säga att han ”älskar nazister”.

Ett litet barn är ute och leker och väntar på att bli våldtaget och sönderstyckat av någon personlighets­deformerad pedofil, som helt enkelt måste leva ut sina egna traumatiska barndomsminnen.

En ung flicka går ut och roar sig och väntar på att bli dödad av en förlupen kula från någon som vill göra upp med en elak dörrvakt – eller av en vapen­fixerad yngling som löser sina kärleksbekymmer ge­nom att skjuta blint på varje ung flicka han ser.

För alla oss som väntar på detta (och det kan faktiskt hända vem som helst av oss) finns ingen professionell medkänsla och sannerligen ingen ”krist­lig fördragsamhet” – för om vi fordrar att våra fram­tida bödlar ska bli behandlade så som de behandlat oss, kommer fru Krook och likasinnade att hänga ut oss som ”kallhamrade cyniker” eller värre, och det blir ingen förbön för oss i Storkyrkan.

Detta är nu bara vad man kan vänta sig av en Kyr­kans man, eller kvinna.

Kristendomen lever på människors behov av vill­korslös förlåtelse. Det faller av sig självt att den som inget ont gjort inte heller har något behov av förlåtelse – de som mest behöver förlåtelse är de som minst har förtjänat någon förlåtelse. Den människa som gör gott har ett behov av att det goda hon gör blir erkänt och uppskattat. Den som oskyldig faller offer för en brutal mördare har ett behov av upp­rättelse (om så bara postumt): ett erkännande att hans liv var mer värt än en kanariefågels och åtminstone lika mycket värt som mördarens.

Men de goda och oskyldiga bland oss har inget att hämta hos kristendomen. Det enda kristendomen har att erbjuda är syndernas förlåtelse (d.v.s. att det rätt­mätiga straffet för synden efterskänks). Kristendo­men försöker därför pracka på oss idén att ingen är syndfri, och på den idén lever kyrkan gott. Nyandliga rörelser, som scientologerna, brukar anklagas för att bedriva ”geschäft”. Vad är det då för geschäft som kristendomen bedriver?

Det har sagts att skillnaden mellan Jesus och en biskop är att biskopen bär sitt kors på magen.[4] Sant är att när Jesus hävdade att det är de goda och de oskyl­diga som ska lida för andras synder hycklade han inte: han lät sig själv bli pryglad och uppspikad på korset. Biskopar som predikar hans förlåtelse­budskap förlåter inte dem som pryglar dem: de be­höver aldrig själva utsättas för prygel. Annars vore det en god idé att gång på gång slå dem på kinden och varje gång be dem vända andra kinden till. Eller döda deras nära och kära, fordra förlåtelse varje gång, och fråga var nästa offer finns, så man kan döda det också och fordra förlåtelse. (Detta kan nu bara rekommen­deras som ett tankeexperiment. För att verkligen utföra experimentet måste man sänka sig till kristendomens egen sadomasochistiska nivå.)

Till sist kanske de upptäcker att det finns sådant som inte kan förlåtas. Eller kanske inte. De har ju läst Jobs bok och vet hur deras Gud behandlade Job när denne inte var villig att förlåta vad som helst – och det har aldrig hindrat dem att hävda att deras Gud är god – rentav allgod.

20 april 1998

Några ord om livets helighet och okränkbarhet

Tidningarna har de senaste dagarna rapporterat om en serie brott som bestått i att man med våld och hot om våld pressat pengar av försvarslösa åldringar. 77-årige Kurt Lestander i Arjeplog blev först avpressad sina samlade besparingar och sedan så svårt miss­handlad att han avled av skadorna. (I ett rättssamhäl­le bedöms detta som mord. I vårt samhälle skulle det snarast rubriceras som ”ringa misshandel varav döden följt”.)

Förtjänar människor som bär sig åt på det här sättet överhuvudtaget att leva?

Samtidigt med att detta sker (och det är förstås bara ett exempel ur högen) försiggår en intensiv kam­panj för att avskaffa dödsstraffet världen över, ledd av biskopar och av en påstådd människorättsorgani­sation, Amnesty International. Huvudargumentet i denna kampanj sägs vara att dödsstraff kränker ”livets helighet och okränkbarhet”.

Men i denna kampanj sägs inte ett ord om att mordoffers liv skulle vara heliga och okränkbara – det är som om dessa mordoffer aldrig ens existerat.

Folk som mördat och dömts till döden får ofta vänta länge på sitt straff. Skälet är att ett dödsstraff, till skillnad från andra straff, är oåterkalleligt, att ett felaktigt utmätt dödsstraff aldrig kan rättas till, och att den dödsdömde därför måste ges varje rimlig chans att rentvå sig, ifall han skulle vara oskyldig. I kampanjen mot dödsstraff talas det mycket om det fruktansvärda i denna väntan. Samma människor yttrar aldrig ett ord och skulle aldrig förmå sig att yttra ett ord om hur fruktansvärt det måste ha varit för 77-årige Kurt Lestander i Arjeplog att sitta och vänta på nästa besök från sina bödlar, eller vilken vanmakt han kan ha känt över att ingen män­niskorättsorganisation någonsin tagit sig an hans sak.

Var och en av oss riskerar att bli gammal och or­keslös, och de av oss som arbetat flitigt och lyckats spara ihop en slant att leva av på ålderns höst blir också begärliga byten för den här sortens utpressare. Så när ska Svenska kyrkan och Amnesty starta en kampanj för våra livs helighet och okränkbarhet? Det kommer aldrig att ske. Och varför? Därför att vi inget ont gjort.

Om jag själv blev utsatt för detta vet jag inte hur jag skulle orka leva. Men vem bryr sig om det? I varje fall inte ”människorättskämpar” vars odelade sym­patier ligger hos mördarna.

Om man säger att unga och friska människor ska lära sig stå på egna ben och skapa sin egen framtid och inte bara ropa på bidrag från ”samhället”, finns det en viss sorts socialister som genast ropar om ”för­akt för svaghet” och kallar ens inställning ”fascistoid”. Men när någon verkligen ger sig på de helt försvars­lösa tystnar dessa rop alldeles – för att börja höras igen först när någon kräver hårdare tag mot brottslig­heten. Då är det brottslingarna som plötsligt blivit till de ”svaga”, de ”utsatta”, de ”vanlottade”. Kurt Lestan­der i Arjeplog var säkert ”stark” och hörde till samhäl­lets ”priviligierade” (eftersom han hade pengar nog att göra det lönt att råna honom). Och det skulle inte förvåna mig om han också var ”fascistoid”, för han försökte visst göra ett försök att förvara sig den sista gången de ”svaga och utsatta” kom för att hämta sitt socialbidrag.

Kan man leva i en värld där bara mördares liv är heligt och okränkbart? Har våra biskopar och andra skenheliga hycklare något svar på den frågan? Jag tror det inte.

24 april 1998

Jag har skickat detta inlägg till ett 30-tal tidningar; om någon skulle se det publicerat är jag tacksam för klipp.

Varför protesterar ingen?

I EK 21.4.98 skriver tidningens chefredaktör Jerker Norin:

Joseph Cannon var 17 år när han höggradigt berusad högg ihjäl en 45-årig åttabarnsmor.

Och ställer därefter den relevanta frågan:

När skall omvärlden på allvar börja protestera?

Jag håller med. Man ska protestera när en åttabarnsmor blir mördad. (Det var väl, om inte annat, mest synd om de åtta barnen som miste sin mor? Eller var det en ovanligt elak åttabarnsmor, som barnen klarade sig bättre utan?) Man ska protestera när människor blir mördade överhuvudtaget, antingen de har barn att ta hand om eller ej. Jag vill gå så långt som till att hävda att man bör protestera även när en komplett fähund blir mördad – man kan ta avstånd från fähundar utan att ta livet av dem. Jag tycker man ska protestera vare sig gärningsmannen var nykter eller berusad eller drogpåverkad. Jag anser att man bör protestera oavsett gärningsmannens ålder (eller hudfärg, eller politiska eller religiösa övertygelse).

Så varför hör vi inga protester?

Det enda fall jag kan tänka mig där jag inte skulle protestera är när en mördare blir mördad. I ett sådant fall kan jag inte tycka att han fått annat än han för­tjänat. Men av någon anledning är det just dessa mord och inga andra som utlöser en proteststorm. Andra mord (mord på sådana som inte mördat) rycker man på axlarna åt. Det är möjligen begripligt att folk blir emotionellt avtrubbade av allt våld som utövas i världen och därför inte orkar protestera. Men vad ska man då säga om dem som inte blir avtrubbade utan tvärtom lidelsefullt engage­rade – för mördarnas sak, inte för offrens – när någon av dem får sitt rättmätiga straff?

Redaktör Norins huvudtes är att dödsstraffet strider mot folkrätten. (Att ”höggradigt berusad hugga ihjäl en 45-årig åttabarnsmor” är, får man förmoda, fullt förenligt med samma folkrätt.) Men detta måste ju innebära att Nürnberg­rättegången efter Andra världskriget också stred mot folkrätten, för flera krigs­förbrytare dömdes i denna rättegång till döden.

Den enda skillnad jag kan se mellan de båda fallen är att de som dömdes i Nürnberg hade fler liv på sitt samvete. Men vad är i så fall logiken i detta? Om inte ett enstaka mord ska bestraffas med döden, hur kan då tio, eller hundra, eller hundra miljoner mord förtjäna dödsstraff? Och vid vilket antal går i så fall gränsen? Eller är det tillåtet att mörda när man är höggradigt berusad, men inte när man är nykter? (Men de som dömdes i Nürnberg var också berusade när de begick sina illdåd – maktberusade.)

Det finns naturligtvis ett väldigt bra argument mot dödsstraff, nämligen risken för att någon oskyldig kan bli avrättad. Men det är ju inte de oskyldiga Jerker Norins protesterande hjärta klappar för – bara för de skyldiga.

27 april 1998

Kom in i Eskilstuna-Kuriren 5.5.98, med ett direktsvar från Jerker Norin:

Per-Olof Samuelsson har producerat ett besynnerligt inlägg. Den här gången är budskapet att mitt hjärta bara klappar de skyldiga, en larvig anklagelse.

Samuelssons underliggande utgångsläge är övertygelsen att mördare är mördare och inget annat. Om så vore kunde rättsskipningen göras till en medicinsk specialitet. Man fick forska fram mördargenen och sedan abortera varje blivande mördare innan han eller hon ens hunnit inleda sin bana.

Men tänk om människor är påverkningsbara och utvecklingsbara, om mördandet faktiskt inte beror på en inneboende, medfödd ondska. I så fall kan även en pojke som fastnat i en destruktiv brotts- och drogtillvaro, kanske till och med har dödat en medmänniska, faktiskt förmås till ånger och bättring.

Om det är så blir dödsstraffet bara ett sätt att tillfredsställa ett primitivt samhälles behov av hämnd. Då kan man, som vi en gång gjorde i Sverige, forma avrättningen till ett underhållningsspektakel för folket.

Lyckligtvis har vi numera nått längre än så.

Men snälla redaktör Norin,

Jag har väl aldrig påstått att mördares ondska skulle vara medfödd? Jag trodde det var allmänt känt att jag anser att människor har fri vilja och är ansvariga för sin egen karaktär.[5]

Inte heller vet jag mig ha försökt hindra red. No­rin från att ägna sitt liv åt att rehabilitera mördare eller andra grova våldsbrottslingar. Han kan ju i så fall börja med att försöka rehabilitera de små nazist­kräken som för ett par år sedan begick det ovanligt bestialiska mordet på John Hron. Eller också skulle han kunna börja med dem som för inte så länge se­dan först pressade en halv miljon kronor från 77-årige Kurt Lestander i Arjeplog och sedan misshandlade honom så svårt att han avled. Detta bara för att ta ett par exempel ur högen.

Visst är det möjligt att få även mördare att känna ånger över sitt handlande.[6] Men om jag hade mördat någon och sedan kommit till insikt om hur illa jag handlat, då skulle jag också inse att det rättmätiga straffet för mig vore dödsstraff. Jag tycker uppriktigt sagt att det vore skräp av mig att först ta livet av någon annan och sedan smita undan den logiska följden av mitt handlande, åberopa folkrätten, ankla­ga hederligt rättsmedvetet folk för ”primitivt hämnd­begär” o.dyl. Än mindre skulle jag försöka övertyga någon om vilken djävla duktig och samhällsnyttig medborgare jag skulle bli, om jag bara blev behandlad med de rätta silkesvantarna, den rätta terapin och lagom täta permissioner.

Hur red. Norin skulle uppleva en liknande situa­tion törs jag inte uttala mig om.

5 maj 1998


Veganer och ”djurrätts”aktivister…

…fortsätter att vädra sin självrättfärdiga ondska på Dagens Nyheters insändarsida

Hr Fredrik Flinks inlägg i DN 7.4.98 (som gick ut på att alla vi som inte delar hans matvanor är mördare) visar i varje fall en sak med all önskvärd tydlighet: att onda människors självrättfärdighet är gränslös.

En mördare, hr Flink, är en per­son som helst bör avrättas för sitt brott. Om hr Flink anser att jag bör avrättas (tillsammans med min hund, som också äter kött), då är han ett hot mot mitt liv, och poli­sen bör för mitt och många andras bästa hålla ett vakande öga på ho­nom.

Hr Flink torde betänka att han har köttätare att tacka för att han överhuvudtaget själv lever. Om stenåldersmänniskorna hade varit vegetarianer och inte kunnat utöka sin kost med en smula kött och fisk, är det troligt att de svultit ihjäl långt innan de hunnit sätta några barn till världen. Och hr Flink måste ju veta (eller med en liten smula eftertanke kunna lista ut) att han själv, likaväl som jag, härstammar från stenåldersmännis­kor. (Men naturligtvis är det enkla­re att haspla ur sig ondskefulla och självrättfärdiga slagord än att sätta sig ned och tänka efter.)

Observera också att om männis­kan inte är mer värd än de andra djuren, är vi inte heller mer värda än smittkopps- eller böldpestbak­terierna; följaktligen mördar vi när vi vaccinerar mot dessa sjukdomar. Än så länge tror jag att t.o.m. hr Flink drar sig för att stödja en be­frielsefront för de stackars instäng­da böldpestbakterierna. Men det kommer, var så säker. Idéers absur­ditet har aldrig hindrat vissa män­niskor från att dra de yttersta kon­sekvenserna av dem.

7 april 1998

Tillsänt DN:s insändarsida; ej publicerat

…är människor som har slutat tänka.

De har tänkt länge nog för att acceptera någon tank­lös slogan, som ”djur har rättigheter”, och sedan har de ingen annan tanke i huvudet än att pracka på människorna denna slogan med vilka medel som helst, inklusive våld och åverkan på andras egendom.

Om veganer och djurrättsaktivister hade fortsatt tänka finns det vissa saker de aldrig skulle ha undgått att lägga märke till. De hävdar t.ex. att människor inte har rätt att äta kött. De hävdar också att män­niskor inte har rätt att bära päls. Därför tror de att de kan bära sig åt hur som helst mot minkfarmare, glöms­ka av att minkfarmare har rätt att tjäna sitt levebröd. Så de ”befriar” minkarna och släpper ut dem i naturen. Men minkar är rovdjur. De äter kött. Så varför släpps de ut i naturen, där de äter upp and­ra djur? Veganer och djurrättsaktivister tänker inte så långt – de bara solar sig i den behagliga tanken att den skadegörelse de åstadkommit på något sätt skulle göra dem själva moraliskt högtstående.

Den som tänker kan inte undgå att veta att natu­ren är fylld av köttätande rovdjur. Om det är omora­liskt att äta kött måste dessa rovdjur också vara omo­raliska. Logiken i detta är att endast växtätande djur är moraliska och att alla köttätande djur följaktligen bör utrotas; en djurrättsaktivist måste för zebrors och antilopers skull ägna sig åt utrotningsjakt på lejon och leoparder. Den som tänker kan inte undgå att märka att våra vanligaste husdjur, hunden och kat­ten, är köttätare. En hund- eller kattägare som är vegan måste försöka utfordra sitt husdjur med vegeta­risk kost. Men eftersom hundar och katter inte klarar sig på vegetarisk kost skulle detta innebära djurplåge­ri. Veganens moraliska dilemma (som han vägrar att själv se) är detta: han kan endast acceptera växtätan­de djur; de köttätande djuren måste han bekämpa; och eftersom han inte gärna kan övertala dem att byta matvanor, kan han bara bekämpa dem genom att ta livet av dem. Vad blir det då av dessa djurs påstådda ”rättigheter”? Veganens enda alternativ är att endast försöka förbjuda människor att äta kött, medan andra rovdjur får behålla sina matvanor bäst de gitter. Vilket skulle betyda att djur har rättigheter, men inte människor.

Det finns ytterligare en sak veganer vägrar tänka på: under människans första barndom, innan åker­bruket uppfanns, var människor tvungna att jaga och fiska för att överhuvudtaget överleva; de var också, åtminstone i vårt klimat, tvungna att skyla kroppen med djurhudar. Om stenåldersmänniskorna accepte­rade veganismen eller slagordet ”djuren har rättig­heter som vi inte får kränka”, skulle de vara tvungna att livnära sig enbart på bär och nötter och rötter och liknande och att skydda sig mot väder och vind en­dast med lövruskor. Sådana stenåldersveganer skulle aldrig ha överlevt, och de skulle därför inte heller ha kunnat sätta barn till världen. Eftersom veganen själv ytterst härstammar från någon stenåldersmänniska innebär detta att veganen har köttätare att tacka för sin blotta existens. Ändå vill han hävda att de hand­lingar hans förfäder utförde för att överleva och möj­liggöra framtida generationers existens var omoraliska och borde ha förbjudits.

Än mer: innan det fanns sådana nymodigheter som de ordbehandlare även veganer använder för att knacka ut sitt människofientliga budskap, och innan det fanns papper och tryckpressar med vilka vilket människofientligt budskap som helst kan spridas, var lärde män tvungna att pränta ned sina tankar på pergament tillverkat av djurhudar med pennor till­verkade av fågelvingar. För att inte tala om att myc­ket vacker musik (betydligt njutbarare än modern elektronmusik) är beroende av att spelas på strängar som tillverkats av djurtarmar. Veganen måste för­döma stora delar av vårt kulturarv som utslag av omoral och önska att det hade kvävts i sin linda.

Men allt detta är saker som veganer och djurrätts­aktivister vägrar ta i beaktande. Allt de kan tänka på är att grabba tag i någon ondskefull slogan som gör det möjligt för dem att utöva sadism mot människor.

Sadismen i djurrättsaktivisternas budskap ligger sällan långt under ytan. De tvekar aldrig i sina in­sändare att beskylla oss, vi som lever ett mänskligt liv med entrecoter och minkpälsar och violinkonserter, för att vara mördare – precis som om det vore vi som försöker driva minkuppfödare och korvgubbar till konkurs och självmord. En gång, minns jag, blev vi anklagade för att vara ”hedonister”. ”Hedonism” be­tyder i det här sammanhanget idén att livet är till för att njutas. Motsatsen är att hävda att livets moraliska innebörd ligger i att lida – och ju mer man lider desto bättre. Denna idé har många fina namn, som ”deon­tologi” eller ”pliktmoral”, men sammanfattas bäst just med termen ”sadism”.

Människor som vägrar tänka är farliga människor. Det finns ingen våldshandling de ser sig hindrade att tillgripa – eftersom de vägrar att se innebörden av sitt eget handlande. De har ingen rätt att förfasa sig över att deras motståndare ofta jämför dem med Hitler eller Stalin. För det är samma självförvållade blindhet som förmår diktatorer att skicka miljoner människor i döden utan en blinkning eller ett stygn av samvets­kval.

Det finns anledning att tala om för veganer och djurrättsaktivister vad man tycker om deras idéer – och har man någon sådan i sin bekantskapskrets bör man illa kvickt säga upp bekantskapen. Det finns anledning för rättsvårdande myndigheter att inte se mellan fingrarna med deras handlingar utan snabbt se till att de blir inburade på vegetarisk kost. De är pre­sumtiva massmördare, hela bunten.

8 april 1998

Jag har skickat detta inlägg till ett 20-tal tidningar; om någon skulle se det publicerat är jag tacksam för klipp.


Förnuftets ”tillkortakommanden”

(Uppföljare till ”Lögnparadoxen”)

Det finns en typ av sofismer som i sig själva är be­tydelselösa men som jag ändå vill ta upp ifall ni nå­gon gång skulle stöta på dem. Sofismen skulle kunna kallas ”paradoxmakeri” och består i att ställa upp något förment ”problem” (helt utan anknytning till några av de verkliga problem vi kan behöva brottas med i verkliga livet) – ett problem som till själva sin natur är olösligt, för att sedan säga: ”Haha – det här kunde du inte lösa, så förnuftet är inget att ha.” Ett typexempel skulle vara att det inte går att rita (eller ens föreställa sig) en fyrkantig triangel (eller en rund kvadrat).

”Paradoxmakeriet” har en viss likhet med argu­mentationstekniken ”reductio ad absurdum” men skiljer sig från den genom att det har rakt motsatt motiv. ”Reductio ad absurdum” används för att visa att någon viss föreställning är orimlig (därför att den leder till orimliga konsekvenser). T.ex. kan man ve­derlägga idén om en allsmäktig Gud med ett enda exempel: inte ens en sådan Gud skulle kunna skapa en sten som är så tung att han inte själv kan lyfta den – gör han det så upphäver han sin egen allmakt. Inte heller skulle han kunna begå självmord, och det är också en begränsning av hans allmakt. (Ni kan själva hitta på fler sådana exempel.) Men ”paradoxmakaren” är inte ute efter att vederlägga någon orimlighet utan efter att så grundlösa tvivel över vårt förnufts för­måga att handskas med verkligheten.

Det mest välbekanta exemplet är den s.k. ”lögn­paradoxen”. (”Jag ljuger när jag säger att jag ljuger. Försök nu komma underfund om jag talar sanning när jag säger detta. Haha – ditt förnuft räckte inte till för att klura ut det.”) Ett annat välkänt exempel är ”barberarparadoxen”: stadens ende barberare rakar alla som inte rakar sig själva men inga andra; så vem rakar barberaren? (Det enkla svaret är att det inte finns någon sådan barberare – lika lite som det finns någon allsmäktig Gud, och av samma skäl: själva idén innehåller en självmotsägelse.)

Paradoxmakarnas geschäft ligger i att de förväntar sig att bli tagna på allvar. Ett exempel: för några år sedan skrev Henrik Unné ett inlägg till tidskriften Nyliberalen som gick ut på att skepticism är ett dåligt fundament som försvar för kapitalismen. Han fick ett svar från en filosofidocent som (förutom en del andra gliringar) skrev:

Henrik Unné är skeptiker. Detta kan lätt bevisas. Han säger nämligen, att man kan vara säker i en fråga när man beaktat alla relevanta fakta, integrerat dessa iakttagelser med resten av ens kunskapsmassa utan att tillåta sig kontradiktioner. Re­sultatet av detta måste bli att man aldrig kan vara säker i en fråga.

Man kan aldrig veta om man beaktat alla relevanta fakta utan viktiga undantag. Man kan heller aldrig veta om man arbetat med en kunskapsmassa med eller utan kontradiktioner. Cantor och Frege arbetade med mängdläran i decennier, varpå Russell upptäckte att den ledde till en paradox, d.v.s. dess axiom alstrade motsägelser. Än idag finns inget bevis för att mängdläran är motsägelsefri.

Man måste alltså skilja på explicita motsägelser och sådana som är dolda i systemet. Det är bara de explicita som man kan gardera sig emot. Man kan alltså gå omkring i tron att man beaktat alla relevanta fakta och undvikit motsägelser, när man i själva verket bara är inbilsk. [Alla kursiveringar mina.]

Det är på sådana grunder som vi ska vara ”skep­tiska mot förnuftet”! Det är man vill att vi ska försöka vända förnuftet mot sig självt för att ge plats för vad det nu än må vara (tro eller känslor eller ren förstörelselusta). Och det är i förbigående sagt av sådana skäl som akademiska filosofer vägrar att be­trakta Ayn Rands filosofi som riktigt ”seriös”.

”Mängdläreparadoxen” är bara en mer komplice­rad variant av de enklare paradoxerna. Ett exempel som brukar användas för att illustrera den är följan­de: Antag att du är bibliotekarie och vill framställa en katalog över bokkataloger. (Inget ont i det: en sådan katalog är ett värdefullt arbetsredskap på ett biblio­tek.) Antag att du är ambitiös och vill att din katalog över kataloger ska vara fullständig. Du måste i så fall även nämna din egen katalog i katalogen. Något prob­lem med det?

Nu kommer emellertid någon med den befängda idén att du ska göra en katalog som endast förtecknar kataloger som inte förtecknar sig själva. (Jag kallar idén befängd, för det finns inte någon vettig anled­ning att göra något sådant, utom att ge paradox­makarna vatten på sin kvarn.) Nu har du ett prob­lem. Om du ska ha med alla kataloger som inte för­tecknar sig själva, men ingen katalog som gör det, ska du då förteckna din egen katalog eller inte? Gör du det, har du brutit mot regeln; gör du det inte, har du inte fått med alla de kataloger du skulle haft med.

Allt detta bevisar är att uppgiften är omöjlig, för den inrymmer en självmotsägelse. Men det var inte den insikten vår filosofidocent ville förmedla; allt han ville smyga på oss var idén att om vårt förnuft inte kan kvadrera en cirkel, så kan vi inte heller lita på förnuftet; och kan vi inte lita på förnuftet är det ”naivt” att gilla Ayn Rands filosofi.

Den här sortens ”argumentation” mot förnuftet är inte ny. Jag fick en gång händerna på en bok från 1681 med titeln A Discourse Of Things Above Reason, skriven av ingen mindre än Robert Boyle, en stor vetenskapsman och en av den moderna kemins grund­läggare. I den boken påstås på fullt allvar föl­jande: somliga rätvinkliga trianglar har som bekant heltalslösningar (om kateterna är 3 och 4 är hypote­nusan 5, t.ex.). Men de flesta rätvinkliga trianglar har inte heltalslösningar och kan inte heller uttryckas som jämna bråk (om kateterna är 1 och 2 är hypo­tenusan , och det är inte en kvadratrot som går ”jämnt ut”). Från denna tämligen triviala observation drar Boyle slutsatsen att förnuftet har gått bet. Varför? är vad matematikerna kallar ett ”irrationellt tal”, men att hänvisa till detta är en otroligt grov ekvivokation, eftersom ”ratio” här inte betyder ”förnuft” utan ”för­hållande”; ”irrationell” betyder inte ”oförnuftig” (eller ”stående över förnuftet”) utan ”omöjlig att uttrycka som ett förhållande mellan två heltal”, vilket inte alls är detsamma.

Det enda Boyle rimligen kan mena (även om han inte säger det rentut) är: ”Jodå, det finns en heltals­lösning. Det är bara det att Gud håller den hemlig för oss dödliga.”

Exempel av det här slaget bevisar naturligtvis inte alls att ”förnuftet kommit till korta”. Tvärtom. Det mänskliga förnuftet är med lite ansträngning fullt i stånd att förstå varför det inte finns någon heltals­lösning. Euklides har visat varför, och hans bevis är inte svårt att förstå. (Det är för långt att återge här, men det går att slå upp i någon mattebok.)

Det är fullständigt onödigt att ta ”paradoxmakar­na” på allvar. Allt de gör är att de ställer sin egen fyndighet i oförnuftets tjänst.


Stora sekter och små

Karl-Erik Nylund, präst i Storkyrkoförsamlingen, har nyligen gett ut en bok om ”farliga sekter” som uppmärksammades en del i pres­sen. Det följande är ett svar på en intervju som stod att läsa på SvD:s religionssida ”I själ och hjärta”.

Jag kan nämna att jag själv, under åren kring 1970, var medlem i en ”farlig sekt” (det var innan jag fick lära mig att det bara är existensen som existerar). Inte för att jag vill minimera sekters farlighet (allra minst om det gäller stora och mäktiga sekter, som Svenska kyrkan), men den största olägenheten för mig personligen är faktiskt att det ger diverse fähundar ett ad hominem-argument att använda emot mig.

Intervjun om sekter med Karl-Erik Nylund i SvD 5.4.98 innehöll ett antal besynnerligheter som säkert ingen kommer att tillåtas påtala men som jag ska påtala ändå.

Nylund ger tre kriterier på en ”sekt”:

  • Det finns bara en lära
  • Rörelsen har ett auktoritärt ledarskap
  • Kadaverdisciplin och terrorisering av kritiker tillämpas

Men med de kriterierna kan jag inte se vilken etablerad kyrka eller religiös rörelse (kristen eller icke-kristen) som inte skulle kunna karaktäriseras som en sekt.

Alla kyrkor hävdar att deras egen lära är den enda rätta. Och varför skulle de inte göra det? Om inte läran vore den enda rätta skulle det inte finnas någon anledning för någon att ansluta sig till kyrkan i fråga. Hur ska en kyrka kunna bestå – och vad ska den ha för existensberättigande – om dess egna medlemmar inte tror på dess lära? (Somliga kyrkor, som t.ex. Svenska kyrkan av idag, bryter detta mönster genom att acceptera ”namnkristendom” eller en läpparnas bekännelse till en vagt uttalad tro på ”något högre”. Men en sådan kyrka är ju inget annat än ett institu­tionaliserat skal runt en inre tomhet!)

Vilken kyrka har inte ett ”auktoritärt ledarskap”? (Har t.ex. inte Nylund en biskop över sig?)

Vad beträffar ”kadaverdisciplin och terrorisering av kritiker” råder det väl i alla fall vissa gradskillnader mellan olika sekter? Men kristna kyrkor har i det förflutna ägnat sig åt både korståg och inkvisition och konventikelplakat, mycket annat att förtiga.

Om en kyrkans man uppställer sådana kriterier på ”sekter” och dessutom uppenbarligen menar att dessa sekter bör bekämpas, då har man lov att kräva av honom att han inte tillämpar en dubbel måttstock. Om Nylund vill fördöma de moderna ”nyandliga” sekterna får han allt ställa sig upp och samtidigt för­döma stora delar av den tradition han själv står i och verkar i.

Än besynnerligare är Nylunds påstående att sek­ter karaktäriseras av sitt anspråk på ”Absolut San­ning”. För hur ser en Sanning ut som inte är Absolut?

Kristendomen har ju också en (påstådd) grund­sanning som man måste acceptera för att kunna kalla sig kristen: att Jesus dött på korset för att försona våra synder, och att man måste tro på denna för­soningsdöd för att bli frälst. Med detta påstående står och faller hela kristendomen. Påståendet är antingen sant eller falskt. Om det är sant är det väl en absolut sanning? Och om det är falskt är det väl en absolut osanning? Påståendet kan ju aldrig vara något mel­lanting mellan sant och falskt. Vad skulle sådan rela­tivism egentligen innebära? Att påståendet är sant – men bara ibland, när den kristne tycker att det pas­sar? Att det är sant för vissa människor, men inte för alla? Och är det den sortens relativism som Svenska kyrkan idag omfattar, bara för att slippa räknas bland de manipulativa sekterna? Säga vad man vill, men den gammaldags ortodoxin var i varje fall hederligare och inte fullt så utsökt hycklande.

Jag håller med om att sekter bör bekämpas, både de nya och de gamla etablerade. Men för att göra det måste man fråga sig vad det är som får människor att dras till sekter. En uppenbar orsak är den utbredda irrationalismen, föreställningen att det finns någon sorts mystisk genväg till den stora insikten med förbi­gående av sinnenas och förnuftets vittnesbörd. En annan nära sammanhängande orsak är oviljan och/ eller oförmågan till självständigt tänkande och om­döme, vilken får människor att längta efter att omslu­tas av sektens ”gemenskap” och låta sig ledas av dess ledares ”auktoritet”.

Men i det avseendet är det faktiskt ingen princi­piell skillnad om man ansluter sig till hare-krishna-rabblarna eller i stället rabblar syndabekännelsen i högmässan.

6 april 1998

Tillsänt Svenska Dagbladet; ej publicerat


Vad har kommunismen att erbjuda en sargad värld?

Goda eller onda avsikter?

I sin ingress till Roj Medvedevs artikel på Samtider 5.4.98 skriver Anders Björnsson att felet med Sovjet­kommunismen var att den ”dignade under alltför goda avsikter och alltför mycket inkompetens”.

Hur kan någon idag, efter nära ett sekels erfaren­het av ”realsocialismen”, tro att kommunister drivs av goda avsikter? Och hur kan någon tro att felet med kommunistdiktaturerna var diktatorernas bristande kompetens? Vad är det Björnsson vill få oss att tro? Att kommunismen skulle leda oss till det utlovade para­diset bara vi fick en samling kompetenta kommunistis­ka diktatorer?

Det finns nu gott om intellektuella i vårt land som i sin ungdom var kommunister men inte är det längre – ofta har de gått till inflytelserika och, såvitt jag kan bedöma, välavlönade positioner inom en me­dieindustri som inte ens skulle kunna existera under ett kommunistiskt system. Deras standardursäkt för sina ungdomliga förlöpningar är att de må ha gått vilse och huggit sten i sak, men att de ändå, redan på den tiden, menade väl. De skulle aldrig kunna erkän­na, ens för sig själva, att de i själva verket menade illa; gjorde de det skulle självrannsakningen bli alltför smärtsam för att uthärda. Så lite fromt självbedrägeri vill till för att samvetet inte ska värka för mycket.

Men vad var det de ville den gången de ”ville så väl”? Vad är det kommunister alltid vill och som gör dem till kommunister? I grund och botten en enda sak: ”Krossa kapitalismen!” (Somliga är akademiskt skolade och uttrycker sig inte fullt så brutalt, annat än när de går i demonstrationståg. Men innebörden är densamma.) Och det är ju just det de ”omvända” kommunisterna också skryter med att de velat i sin ungdom när de ville så väl (och innan de gjorde sin avbön inför Mammons altare): de ville krossa kapitalis­men.

Hur kan en sådan avsikt vara annat än ond?

6 april 1998

Tillsänt SvD:s insändarsida; ej publicerat

Verklighetsförankring?

Ett kommunistiskt parti som lyckligtvis inte har nå­gon större chans att ta sig in i riksdagen ägnar sig f.n. åt att tapetsera gator och torg med affischer som bl.a. hävdar att kapitalismen måste avskaffas därför att den gör människor fattiga. (Samma parti får regel­bundet sina manifest publicerade på liberala Eskilstuna-Kurirens insändarsida utan att någon, allra minst den liberala redaktionen, bemödar sig om att bemöta dem. Den liberala redaktionen öser hellre sin galla över dem bland oss som vill ha mer kapitalism, inte mindre. Publiceringen bekostas givetvis huvud­sakligen av annonsintäkter från det privata närings­livet, som ju alltid är lika villigt att tillhandahålla repet till sin egen hängning.)

Allt man behöver säga är att om de hade rätt, då måste avsaknaden av kapitalism vara orsaken till den nuvarande explosionsartade välståndsutvecklingen i Nord­korea och till att nordkoreanerna idag har det så myc­ket bättre än sina fattiga och utsugna grannar i Syd­korea, Japan, Taiwan, Hongkong, Singapore etc.

Vi som förespråkar kapitalism är tydligen oförmög­na att lära av erfarenheten – för vi har lärt oss lika litet av den nuvarande explosionsartade välstånds­utvecklingen i Nordkorea som vi lärt oss av den tidi­gare (låt vara mer modesta) välståndsutvecklingen i andra socialistländer.

Eller också är det helt enkelt så att vi missunnar det svältande folket i Sverige och övriga Västvärlden att få ta del av Nordkoreas överflöd. Men i så fall måste vi ju vara rent ut sagt ondskefulla varelser. Så varför spottar ni inte på oss och säger upp bekantskapen? För det är faktiskt vad jag skulle göra med folk som tar avstånd från välstånd och förespråkar svält.

30 april 1998

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren, men kommer förmodligen inte att publiceras, eftersom jag fordrat att få min text återgiven oavkortad och utan tryckfel.


[1] Lästips: Början av kap. 2, ”The Totalitarian Universe” i Leonard Peikoffs The Ominous Parallels.

[2] Ingemar Nordin. (Jag utelämnade hans namn, därför att jag var sur på honom av personliga skäl. Men det är ”vatten under broarna” idag.)

[3] Jag står i tacksamhetsskuld till George Walsh, som påpekat i en föreläsning att detta är just vad Rousseau säger.

[4] Den som sade det var Søren Kierkegaard. Jag nänns inte undan­hålla mina läsare följande danska läsövning (ur Kierkegaards Øie­blikket från 1855):

Eet er at forfølges, mishandles, hudflettes, kors­fæstes, halshugges, o.D., et Andet, comfortabelt indrettet, med Familie, jevnt avancerende, at leve af at skildre, at en Anden blef hudflettet, o.s.v.

[5] Om något är besynnerligt här är det Jerker Norins svar. För vad går det ut på? Om det finns en ”mördargen”, så att mördare inte kan rå för att de mördar, då är det i sin ordning att avrätta dem. Men inte om de är ansvariga för sina handlingar och alltså skulle ha kunnat avstå från att mörda! Förmodligen menar Norin att om brottslingar inte determineras av sina gener måste de i stället vara determinerade av sin miljö. Inget de gör är deras eget fel. Men hur skulle de i så fall kunna känna ånger? Determinismen är en idé som inte går ihop hur man än vänder och vrider på den.

[6] För den som är intresserad av hur brottslingar kan rehabiliteras vill jag rekommendera Inside the Criminal Mind av Stanton E. Same­now (kan köpas från Second Renaissance Books). Huvudpoängen här är att brottslingar kan rehabiliteras – men då måste man först inse att de inte är ”offer för omständigheterna” utan ansvariga för sina handlingar. Och även om brottslingar kan rehabiliteras bör man nog hålla i minnet att det är en svår och tidskrävande uppgift och att den rimligen är svårare ju mer förhärdad brottslingen är. Den är inte lika lätt som att korrigera ett uppenbart tryckfel – en uppgift som EK:s redaktion upprepade gånger gått bet på.