Årgång 1, nummer 8–9 (december 1997)

Peter Singer och filosofins förfall

Idéhistorisk inledning

Idén om oförytterliga mänskliga rättigheter är ett arv från Upplysningstiden. Den stora milstolpen är John Lockes Second Treatise of Government från 1689, där människans grundläggande rättigheter (liv, frihet, egendom) först definierades. Locke och senare rättig­hetsfilosofer var på det klara med att vad som ger människan rättigheter är just det som skiljer ut män­niskan från andra djur: hennes förnuft och nödvän­digheten för henne att överleva genom att producera sina värden.

Den klassiska liberalismen var uttryckligen grun­dad på Lockes rättighetsteori. Det stora brottet inom den liberala traditionen kom med Jeremy Bentham, som kallade idén om rättigheter för ”nonsens på styl­tor” och försökte ersätta den med ett komplicerat system för att mäta handlingars konsekvenser, den s.k. ”lycko- eller nyttokalkylen”.

En konsekvens av Lockes teori är att alla män­niskor har rättigheter och att sådana saker som börd, kön, ras, etc. härvidlag varken gör till eller från: att människan måste överleva genom att tänka och pro­ducera måste vara lika sant för en mörkhyad kvinna i ett primitivt samhälle som för en ljushyllt engelsk lord.

Människor som inte har annat att yvas över än sin börd (eller sitt innehav av snopp) har aldrig varit helt förtjusta över denna implikation – den kan såra deras pseudo-självaktning. När t.ex. Mary Wollstonecraft gav ut sin bok A Vindication of the Rights of Woman (1792)[1], där hon hävdade att om män har oförytterli­ga rättigheter måste kvinnor också ha det, skrev ett anonymt litet kräk en motskrift, A Vindication of the Rights of Brutes, som gick ut på att i så fall skulle de oskäliga djuren också ha oförytterliga rättigheter. Liknande argument framfördes mot dem som hävda­de människans – alla människors – rättigheter som ett argument mot slaveriet.

Det finns inget skäl att spilla tid på detta ”mot­argument”: tack vare upplysningsfilosofernas väl­görande inflytande förstår de flesta idag att ett sådant argument är ruttet. En som däremot accepterar det är den australiske filosofiprofessorn Peter Singer: sak­upplysningarna i stycket ovan är hämtade ur första kapitlet av hans bok Djurens frigörelse, utgiven på svens­ka 1992 av det påstått filosofiska bokförlaget Nya Doxa. Singer sväljer ”motargumentet” med hull och hår; vad han gjort sig ett namn för är som bekant idén att djur har samma rättigheter som människor.

Jag har funderat på att göra en fullständig gransk­ning av Singers argument för denna tes, men det är förmodligen ogörligt; hans argumentation är alltför osammanhängande. Men några kommentarer är på sin plats.

Till att börja med har Singer ingen uppfattning av vad den ursprungliga, klassiskt liberala, teorin om rättigheter överhuvudtaget går ut på: han refererar aldrig till Locke; hans utgångspunkt är Bentham, och denne var, som ovan nämnts, emot hela idén om rät­tigheter. Så här skriver Singer själv:

Trots att Bentham talar om ”rättigheter” … handlar [hans argument] snarare om jämlikhet än om rättigheter. På ett annat ställe ger Bentham faktiskt en berömd beskrivning av ”naturliga rättigheter” som ”nonsens” och ”naturliga och oför­ytterliga rättigheter” som ”uppstyltat nonsens”. Han talade om moraliska rättigheter som ett kortfattat sätt att referera till det skydd människor och djur moraliskt sett borde ha.

Men varför använder då Bentham och Singer termen ”rättigheter” samtidigt som de förkastar begrep­pet ”rättigheter”? Därför att det är ett begrepp som det inte räcker att förkasta för att utplåna ur män­niskornas medvetanden; det måste förvrängas om man vill förstöra det. Tekniken består i att stjäla ordet och ge det en ny innebörd. (Jag tvekar att kalla det ”be­greppsstöld”; det är snarare något så simpelt som ”ordstöld”.)

Det finns ett samband mellan ”rättigheter” och ”jämlikhet” – ”rättigheter” implicerar lika rättigheter för alla. Ingen människa kan ha mer eller mindre av en rättighet; antingen har man en rättighet, eller också har man den inte. En människa kan förverka en rättig­het (genom att kränka samma rättighet hos någon annan), och då mister hon rättigheten; men innan hon gjort något sådant har hon den. Detta är inte alls svårt att förstå: vad skulle det innebära att en män­niska har 99% rätt till liv, frihet eller egendom, en annan 75% och en tredje 27½%?

Sådana saker som att människor är olika begåva­de (eller gör olika bruk av sin begåvning) eller att somliga har turen att ärva en förmögenhet medan andra är födda i fattigdom ändrar inte detta ett jota: som ni förmodligen känner till betyder rättigheter raka motsatsen till nivellering: de betyder att man får nå precis så långt som man kan nå, intellektuellt såväl som materiellt.

Men i Benthams kalkyl råder en helt annan grund­princip: att varje önskan eller intresse har sam­ma värde som varje annan önskan eller intresse, och att det är moralens uppgift att maximera antalet uppfyllda önskningar eller intressen. Singer refererar Bentham med följande ord:

Jeremy Bentham, grundare av den reformativa utilitarismen inom moralfilosofin, införlivade den väsentliga grunden för moralisk jämlikhet med sitt etiska system i form av sentensen: ”Var och en räknas som en och ingen för mer än en”. Med andra ord, intressena hos varje varelse som berörs av en handling bör tas i beaktande och ges samma vikt som samma slags intressen hos vilken annan varelse som helst. En senare utilitarist, Henry Sidgwick, framlade ståndpunkten på följande sätt: ”Det som är gott för någon enskild individ är ej av större vikt ur (om jag må säga så) universums synvinkel, än det som är gott för någon annan.” Mera nyligen har framstående filosofer i nutida moral­filosofi till stor del visat sig vara överens om att specificera något liknande krav. I deras moralteorier formuleras detta som en grund­läggande förutsättning vilken garanterar vars och ens intressen lika hänsyn (även om dessa skribenter i allmänhet inte kan enas om hur detta krav bäst skall formuleras).

Han utvidgar detta till att gälla djur i nästa stycke:

Av denna jämlikhetsprincip följer att varken vår omsorg om andra eller vår beredskap att överväga deras intressen bör bero på hurudana de är eller vilka förmågor de råkar besitta. Exakt vad vår omsorg eller hänsyn kräver av oss kan variera beroende på de berördas egenskaper. Omsorg om de uppväxande barnens välbefinnande i Amerika skulle kräva att vi lär dem läsa. Omsorg om grisars välbefinnande kanske inte kräver annat än att vi lämnar dem med andra grisar på ett ställe där det finns tillräck­ligt mycket mat, och utrymme att springa fritt. Men det grund­läggande elementet – hänsynstagandet till varelsens intressen, vilka de än må vara – måste, enligt jämlikhetsprincipen, ut­sträckas till att omfatta alla varelser, svarta eller vita, manliga eller kvinnliga, mänskliga eller ickemänskliga.

Det bör stå klart att vad än Singer skriver om här, så inte är det rättigheter. Det är vad Ayn Rand skulle kalla ”en tävlan mellan nycker”, där grisens nyck får väga lika tungt som människans.

Att just människan har rättigheter hänger förstås intimt samman med att vi är förnuftsvarelser. (Jag utvecklar tankegången i ett senare inlägg.) Men Sin­gers huvudtes, som han också hävdar har inspirerats av Bentham, är att vad som betyder något inte är att en varelse kan tänka eller tala, utan att den kan för­nimma, att den kan känna lust och smärta. Utilitaris­mens grundprincip är att ”maximera lusten”; moderna utilitarister talar dock hellre om att ”minimera lidan­det”. (Denna omfokusering från lust till lidande kan möjligen psykologiskt förklaras med att moderna utilitarister är djupt olyckliga och har föga erfarenhet av lust eller lycka. Men detta är bara en arbets­hypotes.)

”Lustmaximeringsprincipen” är förstås ingen rät­tighetsprincip. Det finns åtskilliga problem med prin­cipen som jag för ögonblicket lämnar därhän. Men den har åtminstone en liten fördel: den är livs­bejakande; lust eller lycka är en belöning för fram­gångsrikt leverne; smärta eller lidande är en varnings­signal. För ett djur har smärta en definitiv över­levnadsfunktion: den talar om för djuret vad det ska undvika. För en människa har varje negativ känsla en liknande funktion; mekanismen är bara oerhört myc­ket mer komplex hos en människa.

”Lustmaximeringsprincipen” har åtminstone en viss plausibilitet. Men om ens mål verkligen är att mi­nimera lidandet i världen, då räcker det inte med att undvika allt som gör ont, för det är ogörligt. Det enda som definitivt gör slut på ens lidande är faktiskt dö­den. Varje teori som sätter ”minimering av lidande” i etikens centrum är därför blott och bart en variant av dödens moral.

Det finns naturligtvis situationer där en människa är obotligt sjuk och har sådana smärtor att det blir ett rationellt val för henne att frivilligt förkorta sitt liv. Men detta är knappast en princip att leva hela sitt liv efter. Men tar man idén att ”minimera lidande” på allvar, som etikens själva grundprincip, då kan inget avhålla en från självmord, utom en sak: den altruis­tiska ”välvilja” som består i att sätta andras lidande över sitt eget, och först minimera deras lidande. Den­na etiks logiska slutpunkt är faktiskt massmord. Lyck­ligtvis är det få som drar ut konsekvenserna så långt.[2]

Men notera gärna till vilka excesser somliga av Singers adepter går när det gäller att ”balansera” olika varelsers lidande mot varandra – och att av alla varel­ser är det människan som får stryka på foten.

Och ta gärna en funderare över var mänskligheten skulle stå idag, om Singers idéer slagit igenom redan under stenåldern.

$ $ $

Det finns åtskilligt som bekräftar att modern utilita­rism är en dödens moral.

Det är förmodligen uppenbart för Nattväktarens läsekrets att den stora fråga för vilken vi behöver etisk vägledning är: Hur ska jag leva? Vilka principer måste jag följa för att mitt liv ska bli människovärdigt och för att jag ska bli långsiktigt lycklig? Efter vilka kriterier ska jag välja levnadsbana, livskamrat, vän­ner? Hur ska jag prioritera mellan mina målsättningar ifall de kommer i konflikt med varandra? Det är frågor av det här slaget som etiken är till för att be­svara. En god etik är en praktisk etik, och det som ska praktiseras är livet.

Peter Singer har skrivit en bok som heter just Prak­tisk etik (2. uppl., Thales 1996), som jag bara brytt mig om att läsa kapitelrubrikerna i, men det räcker. Kap. 4: ”Vad är fel med att döda?”; Kap. 5: ”Att döda: djur”; Kap. 6. ”Att döda: embryot och fostret”; Kap. 7: ”Att döda: människor”. Något kapitel som heter ”Att leva” finns inte. Hur vi ska leva för att bli lyckliga hör tydligen inte till den praktiska etiken. Allt som hör dit är frågan vem eller vad vi ska ta livet av.

Man kan iaktta exakt detsamma hos vårt eget lands ledande utilitarist, Torbjörn Tännsjö. Han in­ledde som bekant sin filosofiska karriär med att plä­dera för mord på oskyldiga. Han tycks ha tappat intresset för att försvara terrorism, men hans intresse av att ta livet av folk har inte bedarrat; till hans nu­varande favoritintressen hör barmhärtighetsmord; hans stora moraliska dilemma (om det nu är ett di­lemma för honom och inte bara ett uttryck för mord­lystnad) är om man bör slakta en frisk människa för att få organ till transplantationer.

Notera gången av utilitarismens förfall: vilka filo­sofiska misstag Bentham och Mill än må ha begått, var de ändå intresserade av sådant som liv och lycka. Hos deras moderna efterföljare har detta intresse dött bort.

$ $ $

Man kan fråga sig varför Singer hyllas som en av vår tids ledande moralister, och varför andra filosofer kan vara oense med honom i detaljer men aldrig ifråga­sätter hans grundpremisser. En förklaring är filosofins allmänna förfall. Ayn Rand har beskrivit modern filosofi som en övergiven stad där allt som finns kvar är tomma ölburkar som vinden får att klappra mot stenläggningen; det är en adekvat be­skrivning.

En mer specifik förklaring är det grepp altruismen har om själarna. Vad som helst som kan tolkas som ett fördömande av egenintresset betraktas automatiskt som fint och ädelt, oavsett vilka ohyggligheter det implicerar. Singer är definitivt ingen vän av egen­intresset; han betraktar etiken som en motvikt mot egenintresset. Läs t.ex. dedikation i Djurens frigörelse:

Denna reviderade utgåva tillägnas också alla som ändrat livs­föring för att minska förtrycket av djur. Ni har visat att etisk argumentering kan vägra tyngre än vår arts egenintresse.

Ett annat citat, ur Praktisk etik:

Vi kan aldrig få folk att handla moraliskt genom att ge dem skäl i egenintressets termer, för om de accepterar vad vi säger och handlar utifrån de skäl som anförs, då kommer de att handla av egenintresse, inte moraliskt. [Min kursivering; detta är ett eko av Kant.]

Eller ta följande, ur en uppskattande recension i DN om Singers senaste bok, Hur ska vi leva? Etik i egennyttans tid (recensionen är full av vedervärdig­heter, men ett citat får räcka):

Den möjlighet [Singer] … vill peka på är det ”ultimativa” val vi alla står inför: samla rikedomar i denna världen eller leva ett liv i det godas tjänst. [Min kursivering.]


Följande debattinlägg hoppar en smula från ämne till ämne. Det ligger i sakens natur och bör inte störa alltför mycket.

1. Debatt i Eskilstuna-Kuriren

”Slangens” insändare är för lång för att återges här. Den handlade hur som helst om att militanta veganer är brottslingar.

Jag instämmer med sign. ”Slangen”: militanta veganer är brottslingar och ska behandlas som sådana.

Det är ett misstag att tro att militanta veganer drivs av djurvänlighet. De kan inte vara djurvänner. T.ex. kan de aldrig ha hund eller katt. Hundar och katter är köttätare. Människor som bränner ner korvkiosker och saboterar livsmedelstransporter måste i konsekvensens namn göra detsamma med fabriker som tillverkar hund- eller kattmat. Är de konsekventa kommer de att börja avliva hundar och katter också. Ändå har de mage att kalla sig djurvänner. Alla hund- och kattägare borde reagera med rättmätig indignation.

Sanningen är att de är människohatare (och därför också måste hata människans bästa vänner). Det finns en typ av människor som drivs av ren förstörelselusta, av en sorts hämndlystnad som bottnar i att de aldrig själva lyckats åstadkomma något av värde. Det är mer eller mindre en slump som avgör vilken rörelse sådana människor ansluter sig till för att få utlopp för sin förstörelselusta: om de blir nazister, kommunister, militanta veganer eller något annat. Varje ideologi som kan ge ett sken av rättfärdigande åt destruktionen får duga.

Så finns det ”icke-militanta” veganer som säger sig ta av­stånd från de militantas terroraktioner men samtidigt uttrycker sympati för deras motiv, som de påstår inte är något värre än att lindra djurs lidande.

Jag finner sådana människors psykologi besynner­lig: den tyder på total kallsinnighet inför mänskligt lidande (åtminstone nämner de aldrig mänskligt lidan­de i sina insändare eller när de intervjuas vid sina demonstrationer). De förefaller vara bortskämda välfärdsbarn som aldrig själva behövt lida, aldrig kommit i kontakt med lidande människor, eller ens sett dem på TV. Tydligen har de aldrig haft en sjuk anhörig, eller sett krigs- och svältoffer på bild – man kan fråga sig om de själva ens en gång haft magknip eller tandvärk. Vill man bara lura i sig själv att man är extra moraliskt högtstående (utan att behöva an­stränga sig över hövan med att bilda sin egen karak­tär), kan man alltid engagera sig för djurens lidanden; har man kommit i kontakt med mänskligt lidande, är det mänskligt lidande man engagerar sig emot.

Människor som sitter i sina TV-fåtöljer (av syn­tetläder), mumsar i sig sina (vegetabiliska) snacks och gäspar åt bilderna från Bosnien eller Rwanda, gäspar naturligtvis ännu mer åt en varmkorvgubbe eller en pälshandlare som får sitt livsverk förstört och tvingas i konkurs. Det må vara en gradskillnad här, men likgiltigheten inför förstörelsen och ondskan är den­samma.

Det finns inga terrorister som inte kan hitta nå­gon form av uppbackning från akademiska filosofer. (Ett undantag: det finns än så länge, såvitt jag vet, inga akademiska filosofer som försvarar rasister som brän­ner flyktingförläggningar. Men det kommer, var så säker.) Kommunistiska terrorister har Torbjörn Tänn­sjö, som i en uppmärksammad essä för snart tjugo år sedan hävdade att terroraktioner (som t.ex. att spränga bussar med skolbarn) aldrig kunde för­dömas ”i sig” utan helt måste bedömas efter vilken eventuell nytta de gör för världsrevolutionen; som tack för hjälpen har Tännsjö sedermera tilldelats en professur i moralfilosofi och blivit anlitad som offi­ciell expert på vårdetik.

De militanta veganernas motsvarighet heter Peter Singer (han bemöts med stor aktning och har an­hängare även bland svenska akademiska filosofer). Singers idé går ut på att rättigheter bottnar i för­mågan att känna lidande eller smärta; eftersom djur precis som människor kan känna lidande och smärta, har djur samma rättigheter som människor; alltså får vi inte äta upp dem eller använda dem för egna, mänsk­liga syften. I själva verket bottnar våra rättig­heter i vår förmåga att tänka. (Jag ska förklara varför en annan gång.) Vad Singer egentligen säger är därför att människor har samma rättigheter som djur, d.v.s. inga rättigheter alls.

Filosofer som Tännsjö och Singer drivs av samma förstörelselusta som deras terroristiska adepter; efter­som det rör sig om ”rent teoretisk” förstörelselusta kan de inte straffas med fängelse. Men varför bemöta dem med aktning?

8 oktober 1997

Publicerat – med ett par smärre strykningar – i Eskilstuna-Kuriren 14.10.97

$ $ $

Jag fick ett svar från Calle Mück i EK 30.10.97. Vad han skrev framgår förhoppningsvis av min replik.

Calle Mück har uppenbara svårigheter att läsa en samman­hängande text innantill.

Till att börja med har jag inte skrivit att djur saknar för­måga att känna smärta. Jag skrev att denna förmåga inte utgör grunden för rättigheter. Jag skrev att grunden för rättigheter är förmågan att tänka. (Man kan förstås disku­tera om och i vad mån en människa förverkar sina rättig­heter om hon vägrar tänka och inte ens orkar läsa innantill. Men det kan vi ta upp en annan gång.)

Man behöver inte resa till Tredje världen för att konsta­tera att det finns människor som lider. Det räcker med att känna någon som plågas av ständig värk. Vad jag reagerar mot är att en samling goddagspiltar som uppenbarligen aldrig kommit i kontakt med detta elementära faktum försöker sätta sig på höga moraliska hästar och dessutom utövar och/eller försvarar ett destruktivt beteende.

Kom ihåg att det är människors liv som ”djurrätts”­aktivisterna förstör. En korvgubbe som får sitt stånd ned­bränt, en pälshandlare som tvingas i konkurs, en Östermalms­dam som blir attackerad av huliganer för att hon bär ”fel” kläder – alla är människor som är i stånd att lida.

Mer än så har jag inte att säga hr Mück (som hur som helst förverkat sin rätt att få ett svar av mig). Jag kan inte tillbringa mitt liv med att argumentera med folk som inte vill lyssna eller läsa innantill. Bland mycket annat måste jag sitta hundvakt åt en anhörig som ligger på lasarettet med brutet ben. Hunden äter upplysningsvis kött.

20 oktober 1997

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 27.10.97

$ $ $

Inte heller Stefan Troängs svar i EK 21.10.97 bryr jag mig om att återge utan hoppas att innehållet framgår av mitt svar.

Jag tackar Stefan Troäng för hans utförliga referat av mitt tidigare inlägg.

Jag har inte sagt att Peter Singer explicit föresprå­kar terrorism. Jag har sagt att han hävdar att männis­kor inte har mer rättigheter än djur. Detta ger terro­risterna en moralisk sanktion.

Detta gäller också de icke-militanta veganer som inte tar avstånd från de militantas metoder. Varför är det t.ex. just mina och sign. Slangens inlägg som får dem att vässa pennan, medan deras meningsfränders sabotage möts med tystnad? Ingen av oss har försökt tvinga dem att äta kött.

Jag håller inte med om att vår förmåga att tänka endast skulle ge oss skyldigheter. Det finns bara en grundläggande skyldighet som vi alla måste iaktta i umgänget med varandra, och det är att respektera andras rättigheter. (Jag ska utveckla resonemanget den dag jag får en helsida till mitt förfogande.)

Militanta veganer har samma skyldighet som kommunister, skinnskallar och alla andra mänskliga varelser: att avstå från våldshandlingar och försöka övertyga med förnuftsargument (om de kan). Att deras illdåd kränker deras offers rättigheter behöver vi väl inte diskutera?

Jag har dragit ut de logiska konsekvenserna av ve­ganernas idéer: om de attackerar köttproduktion och pälshandel, måste de gå vidare och slå ihjäl hundar och katter (för att inte tala om alla vilda köttätande djur). Den saken ändras inte av att Stefan Troäng inte bekymrar sig om logik. Jag kan tillägga att vega­nerna också måste ge sig på symfoniorkestrar: fiol­strängar är gjorda av djurtarmar. Och de måste brän­na bibliotek: somliga bibliotek innehåller pergament­handskrifter, präntade med gåspennor. Allt saker som skulle kränka djurs rättigheter – om djur hade rättig­heter.

21 oktober 1997

Publicerat – med ett par horribla tryckfel som förryckte textens innebörd – i Eskilstuna-Kuriren 3.11.97

Efter ovanstående inlägg beslöt sig Eskilstuna-Kurirens insändar­redaktion för att sätta streck i debatten, detta trots att jag fått ytterligare två motinlägg, som jag alltså inte fick tillfälle att besvara. Motinläggen är för långa för att jag ska vilja återge dem här, och bestod huvudsakligen av emotionella utgjutelser och anklagelser för att ha målat upp en nidbild av veganismen; mina svar återger jag nedan.

(i)

En anonym skribent hävdar i EK 27.10 att om rättig­heter bottnar i förmågan att tänka, skulle det vara fritt fram att avliva förståndshandikappade och senil­dementa.

Jag håller inte med. Om skribenten ifråga inte vore så illvilligt inställd till mig, skulle jag kanske göra ett försök att reda ut frågan. Som det nu är får det vara.

Jag vill emellertid be EK:s läsare notera att det finns en person som på sistone kommit i rampljuset just för att ha förordat avlivning av förståndshandi­kappade. Och det är inte jag. Det är Peter Singer.

PS till red.: ”Kritik av namngiven person måste undertecknas med namn” står det i rutan längst ned på insändarsidan. Det må vara en småsak, men jag anser att regeln bör gälla även när det är jag som kritiseras.

28 oktober 1997

(ii)

Kristian Widqvist svar har jag inte ens kvar.

Kristian Widqvist (EK 27.10) påpekar att Peter Sin­ger själv inte stöder de militanta veganer och ”djur­rätts”aktivister som låter sig inspireras av honom.

Det är riktigt. Men Singer gör precis det som jag anklagat ”icke-militanta” veganer i allmänhet för: han urskuldar de militantas agerande. Han påstår att deras motiv är aktningsvärda och att de agerar som de gör ”i desperation”. (Källa: jag har hört honom säga det på radio.)

Men desperation ursäktar inte våldshandlingar. Desperation kan möjligen ursäkta ett enstaka vredes­utbrott med örfilar och knytnävsslag (och även i så fall bör man lugna ner sig, be om ursäkt och betala eventuellt skadestånd). De militantas illdåd är noga förberedda och kalkylerade att tillfoga offren största möjliga skada. Som fallen med utsläppta minkar visar inbegriper detta största möjliga skada för det de på­står sig ömma för: djurriket.

PS till red.: Jag håller med om att Peter Singers teser ska granskas, inte tystas ned. Det är ju precis det jag gör, efter bästa förmåga och med beaktande av det begränsade utrymmet på en insändarsida. Det vore därför tacknämligt om mina korta repliker i detta menings­utbyte också blev publicerade. Varenda en av dem.

31 oktober 1997


Fler inlägg

(i)

Det är tydligt att folk inte förstår vad jag har emot Peter Singers idéer, så jag ska försöka förklara det så kort jag kan.

”Rättigheter” är den grundprincip människor be­höver för att kunna leva tillsammans i ett civiliserat samhälle. Att just människan behöver rättigheter hänger intimt samman med det faktum att män­niskan, ensam bland alla levande organismer, är ut­rustad med förnuft och fri vilja. Människan måste leva genom att tänka och omsätta sitt tänkande i handling, i produktion. Människor som inte tänker – det må vara därför att de är hjärnskadade och inte kan tänka eller (vilket är vanligare) därför att de inte vill eller orkar tänka – kan överleva endast genom att andra tänker åt dem.

Vidare: eftersom vårt tänkande inte är automa­tiskt, eftersom vi inte besitter någon automatisk ofel­barhet, är det oundvikligt att människor ofta blir oense med varandra. Hur ska tvister människor emel­lan slitas? Med den råa styrkans makt? Eller i enlig­het med objektiva principer och objektiva lagar? Up­penbarligen det senare.

All lagstiftning behöver en grund att stå på, och den enda möjliga grunden är principen att varje en­skild människa har rätt till sitt liv och till att utföra alla de handlingar en förnuftsvarelse fordrar för sin överlevnad. Denna princip sätter sin egen gräns: den ålägger var och en den grundläggande skyldigheten att respektera samma rätt hos andra. Utifrån detta kan sedan vissa typer av handlingar (från mord till nedbränning av korvkiosker) identifieras som ”rättig­hetskränkningar”, som ”brott”, och man kan lagstifta mot dem.

När en filosof som Singer försöker utsträcka be­greppet ”rättigheter” till att omfatta djur (och det finns andra som går längre och vill utsträcka det till vattendrag, klippformationer, o.dyl.) är detta uppen­bart ett försök att underminera begreppet ”rättig­heter”. Det är därför jag inte tror på Singers ”omsorg om djuren”. Singers anhängare borde bemöda sig om att tänka logiskt. Om ”djur har samma rättigheter som människor” är detta liktydigt med att ”människor har samma rättigheter som djur”. I verkligheten (om än inte i Singers och hans anhängares tankevärld) betyder detta att människan inte har några rättigheter alls – grunden för hennes rättigheter har helt enkelt ryckts undan. (Somliga går ett steg längre och påstår att djur har rättigheter men människan bara skyldig­heter – men den idén har jag bemött i ett tidi­gare inlägg.)

Människan har naturligtvis mycket gemensamt med djuren. Hon upplever hunger, törst, sexuell åtrå m.m. Hon delar förvisso med djuren förmågan att känna lust och smärta. Men det är det som skiljer oss från djuren – förnuftet – som gör det nödvändigt att leva efter den princip som kallas ”rättigheter”.

Vad beträffar frågan om Singer drivs av förstörelse­lusta: det är naturligtvis möjligt att han bara ”pratar som han har förstånd till”. Men jag tvivlar på det. Till skillnad från flertalet av de skribenter jag har att bemöta på EK:s insändarsida ska Singer föreställa expert på ämnet filosofi och borde vara i stånd att ta till sig det resonemang jag presenterat ovan. Men det gör han inte.

Så här tror jag det hänger ihop: vanliga människor som drivs av förstörelselusta nöjer sig med att bränna ned en och annan korvkiosk. Men när akademiska filosofer drivs av förstörelselusta ger de sig på ab­strakta principer – i detta fall själva fundamentet för ett civiliserat samhälle.

27 oktober 1997

Ej publicerat – streck hade satts i debatten.

(ii)

Ett par kommentarer med anledning av ledaren om Peter Singer 31.10:

Jag håller självfallet med om att Singers stånd­punkter – hur orimliga de än må vara – ”måste få framföras – och bemötas”. Men jag kan inte se att det faktum att han förbjudits att tala i riksdagen gör mycket till eller ifrån – uppenbarligen har det inte satt stopp för debatten. Detta är egentligen inte kons­tigare än att allt jag skriver inte blir publicerat i tid­ningarna. (Jämförelsen haltar en smula, eftersom mina ståndpunkter alltid är rimliga men sällan tillåts framföras. Men ur yttrandefrihetssynvinkel är princi­pen densamma.)

Min allvarligare invändning är mot ert påstående att ”de flesta kommer aldrig att acceptera läror som Singers eftersom det är omöjligt att leva efter dem”. Att en moraluppfattning är omöjlig att leva efter har aldrig hindrat människor från att försöka leva efter den, inte heller från att försöka pracka på andra den­na moraluppfattning och tvinga dem att ”leva” efter den. Det faktum att veganer och ”djurrätts”aktivister åberopar Singers idéer och försöker genomdriva dem med våld är bevis nog. Men principen begränsar sig inte till just detta fall. Våra moralbegrepp har sedan urminnes tider dominerats av självuppoffrings­moralen i olika former. Det har alltid varit en fråga om för vad man ska offra sitt liv, inte hur man ska leva sitt liv och uppnå lycka i livet. Det borde säga sig självt att det omöjligt att leva efter en sådan moral. Icke desto mindre är detta exakt vad människor för­sökt göra – med förödande resultat.

Singers speciella ”knorr” på självuppoffrings­moralen är att det är för djuren vi måste offra oss. Andra har andra offeraltaren – Gud, mänskligheten, folket, rasen, etc. Vad som är konstant i allt detta är att moral handlar om att offra sig, inte om att leva och göra det bästa möjliga av sitt liv. Det är den idén – speciellt när den framförs av ”strävsamma intellek­tuella” – som vi måste göra allt för att bemöta.

Livet på jorden behöver inte vara ett helvete. Det är självuppoffringsmoralen – och det därav följande hatet mot allt som kan kallas ”egoism”, ”egennytta” eller ”egenintresse” – som har gjort det så.

Jag vill sluta med att citera Vilhelm Moberg: ”Giv oss jorden!”

1 november 1997

Publicerat – med ett par smärre tryckfel – på Eskilstuna-Kurirens ledarsida 8.11.97.

(iii)

Det är förmodligen en slump att mitt ”Inpass” om självuppoffringsmoralen hamnade bredvid Sigmund Ströms ”Perspektiv” som frågade efter orsaken till kommunismens grepp över själarna. Men den grund­läggande orsaken är just det grepp självuppoffrings­moralen haft över människorna (även om det säkert finns flera andra bidragande orsaker).

Självuppoffringsmoralens historiska ursprung är den urgamla sedvänjan att bringa människooffer för att blidka gudarna. Primitiv mysticism har sedan dess långsamt fått ge vika för förnuft och vetenskap och betraktas idag som vidskepelse, men kopplingen mel­lan ”moral” och ”offer” har kunnat leva vidare; män­niskan har fått fortsätta att betraktas som något som när som helst kan (och bör) offras för något förment ”högre”. Vad detta ”högre” är har växlat genom tider­na: så länge religionen härskade oinskränkt fick det vara Gud (eller konungen, om han regerade ”med Guds nåde”); i vår tid är det ”mänskligheten”, ”folket”, ”rasen” – eller vem som helst som kan göra anspråk på att ha det sämre än en själv; en ny variant är att låta ”naturen” eller ”planeten” utgöra offeraltare.

Vad som är svårast att utrota är föreställningen att någon alltid måste offras för någon, att den enes bröd med nödvändighet är den andres död. Att kapi­talismen och den industriella revolutionen höjt de breda massornas levnadsstandard i en grad som skulle förefalla äldre släktled ”övernaturlig” – att den rentav gett människor en chans att överleva som tidigare skulle ha dukat under för svält och sjukdomar – är lätt iakttagbara fakta. Men människors grundläggan­de syn på tillvaron låter sig sällan ruckas av fakta. Om man tror att människor är varandras naturliga fiender – så att någon måste offras för att någon an­nan ska kunna leva och ha det bra – hjälper det inte att verkligheten talar ett annat språk. Och detta för­klarar varför en idé som ”klasskamp” (eller de mot­svarande nazistiska idéerna om ”raskrig” och ”livs­rum”) har kunnat vinna inträde och dominera män­niskornas tänkande.

Den insikt som saknats är att varje människas liv är ett självändamål – och att det är just när den san­ningen erkänns som vi människor kan leva i harmoni med varandra.

10 november 1997

Ej publicerat.


2. Inlägg till Dagens Nyheter

(i)

”Peter Singer är en man som kompromisslöst följer sitt förnuft”, om man får tro Johannes Åman i Dagens Nyheter 23.10.

Den som skriver något sådant kan inte ha någon uppfattning alls om vad det innebär att följa sitt förnuft – och en mycket besynnerlig uppfattning av innebörden av ”kompromisslöshet”.

En viktig princip i förnuftigt tänkande är vad som kallas ”reductio ad absurdum”. Den går ut på att om ens premisser leder till slutsatser som är absurda (eller strider mot uppenbara, kända fakta), måste man gå tillbaka och ifrågasätta premisserna och se efter vilken av dem som var falsk. (Detta kallas också ”Hugh Akston‑principen”, efter en filosof som figure­rar i en berömd roman vars existens vår ”kulturelit” gör sitt bästa för att förtiga.)

Principen är inte svår att förstå. Den är densam­ma som om man adderar summan av sina räkningar och får en slutsumma som är uppenbart uppåt väg­garna. Att ”följa förnuftet” innebär i ett sådant fall att gå igenom uträkningen igen för att hitta och rätta till misstaget. Man kan inte, i ett sådant fall, betala för litet eller för mycket på sina räkningar och sedan skyl­la på att man ”kompromisslöst följt sitt förnuft, vart det än leder” – för det är precis vad man inte har gjort.

Eller om man följt kartan och ändå råkat vilse: nog kollar man väl, som det allra minsta, att man inte av misstag vänt kartan upp och ned?

Men akademiska filosofer av Peter Singers skrot och korn (av vilka det finns åtskilliga) gör inte så. Kommer de fram till en absurd slutsats – i synnerhet en absurd och ondskefull slutsats – så biter de sig fast vid den med alla tänder de har, fortsätter vidare till allt värre absurditeter – och fordrar att dessa absurdi­teter ska omsättas i politisk praktik. För all del, i viss mening är de ”kompromisslösa”: inte så att de är kompromisslöst förnuftiga (förnuftet lämnar de där­hän och åberopar det bara när de tror att de kan lura någon), utan så att de är kompromisslösa i sin totala destruktivitet.

Att Singers idéer är absurda är faktiskt inte svårt att se. Han säger att ”rättigheter” grundar sig på för­mågan att lida eller känna smärta, och sluter sig se­dan till att djur har samma rättigheter som män­niskor – så att vi kränker grisens rätt, när vi serverar den som skinka på julbordet. Sedan går han vidare och hävdar att spädbarn kan man gott göra sig av med, bara det dödande ingreppet gör mindre ont än när man sticker en gris. Om inte detta är absurt (och ondskefullt), vad är då absurt (och ondskefullt)?

Men detta hindrar inte Åman från att acceptera dessa idéer som en del av det ”demokratiska samtalet” och som ett exempel på ”respekt för vetenskapens grundläggande idéer”. Men antag att någon kom med idén att rättigheter grundar sig på förmågan att tänka, att det finns ett intimt samband mellan våra rättig­heter och det faktum att vi människor, ensamma bland alla levande organismer, är förnuftsvarelser? Skulle detta också accepteras som en del av det ”de­mokratiska samtalet”? Eller skulle det avfärdas som ”reaktionärt”, och den som framför idén behandlas som en spottkopp? Jag bara frågar.

Åman hävdar att man måste göra skillnad mellan Peter Singer och Robert Faurisson – den ene är en ”rumsren samtalspartner”, den andre inte. Men vad är det som skiljer dem åt? Faurisson har hävdat att nå­got som bevisligen skett (Förintelsen) inte har skett. Detta är absurt: det strider mot kända fakta. Kanske Singers teorier bara strider mot något för Åman okänt faktum? Vad skulle det i så fall vara? Att spädbarn, lika väl som grisar, kan känna smärta? Min gissning är så god som någons.

Eller är det bara det att Singers absurditeter är ”demokratiska”, medan Faurissons är ”odemokratis­ka”? Men för den som kompromisslöst följer sitt förnuft måste skillnaden mellan ”sant” och ”falskt” vara den mest grundläggande av alla skillnader. En kompromisslös förnuftsvarelse skulle aldrig hävda att endast ”odemokratiska” lögner ska kastas på skräp­högen, medan ”demokratiska” lögner (eller lögner uttalade med en läpparnas bekännelse till ”vetenska­pens grundläggande principer”) är fullt acceptabla och likvärdiga med sanningen. (Åmans och Singers knep här är lika smutsigt som det är alldagligt: det består i att skyla över naturen av vad man hävdar och ford­rar med tjusiga termer som man vet att ingen på all­var vill ifrågasätta.)

”Peter Singer är utilitarist”, skriver Åman, som om detta konstaterande kunde förlåta det mesta. Utili­tarism är en filosofi som går ut på att man på något sätt skulle kunna kalkylera den ”samlade nyttan” av ett visst handlande, i avsaknad av andra principer är själva nyttokalkylen. Bortsett från alla andra problem med denna syn vill jag fråga vilken nytta någon, i något sammanhang, skulle kunna ha av en ondskefull absurditet? Är det inte alltid nyttigast att göra proces­sen kort med det som är absurt och ont? Så säger i alla fall vi som kompromisslöst följer förnuftet.

Johannes Åman miste mitt förtroende för flera år sedan (närmare bestämt 6.2.1990) när han hävdade att det är bra att vara inkonsekvent och att konsek­vens (och i alla synnerhet kompromisslös konsekvens) endast utmärker fanatiker. Det är ju bra att vi nu får reda på vad för sorts ”kompromisslös konsek­vens” han trots allt kan acceptera.

26 oktober 1997

(ii)

Jag höll som bekant inte med Johannes Åman i hans första ledarstick om Peter Singer, och jag håller inte heller med honom i hans andra (DN 29.10).

Men låt mig börja med att instämma i hans kritik mot Svenska Dagbladet. När SvD skriver att moralen är

”arationell, det vill säga stående vid sidan av det mänskliga konstruerande förnuftet, på samma sätt som språket är det”

är detta inget annat än en mycket besynnerlig ekvivo­ka­tion. Uttalandets bokstavliga innebörd är att om mer än en människa samverkar i skapandet av något (t.ex. språk eller moral) så är det inte längre förnuftet de använder sig av – vad det i stället är läm­nar SvD osagt, och min gissning är så god eller så dålig som någons. (Idén är såvitt jag förstår en til­lämpning av ett fatalt misstag begånget av F. A. Hayek.)[3]

Men det enkla faktum är att nya förnuftiga idéer bygger på tidigare förnuftiga idéer, och att det faktum att mer än en persons förnuft varit involverat inte ändrar förnuftets betydelse ett jota. Det är en full­ständigt fantastisk idé att en enskild människa skulle behöva bygga upp all mänsklig kunskap ”från scratch” för att kunna kalla sig ”förnuftig”; ändå är det just detta SvD:s resonemang implicerar.

Men åter till Åman och den filosof han åberopar, Leszek Kolakowski. Jag kritiserade det här resone­manget redan första gången Åman förde fram det (DN 6.2.1990)[4], men jag kan gott upprepa min kri­tik.

För att börja med det konkreta exemplet:

Man behöver … inte förneka friheten eller tryggheten som värde bara för att förnuftet säger oss att de två fullt ut inte är förenliga.

Men detta är raka motsatsen till vad förnuftet säger! Förnuftet säger att frihet är en förutsättning för trygghet. Förnuftet säger att ”tryggheten” i en fängel­sehåla är en falsk trygghet. Förnuftet säger att den frie är tryggare än slaven. Förnuftet säger att en väster­ländsk demokrati är tryggare än en öststatsdiktatur – och att ett fullständigt laissez-faire-samhälle skulle vara ännu tryggare. Det är inte förnuftet som före­språkar en ”blandning” eller ”avvägning” mellan dessa båda värden – det är välfärdsstatens apologeter, och de får stå för sitt eget oförnuft.[5]

Det är mer allmänt helt enkelt inte sant att

värdenas värld inte är något logiskt system där det bara finns sant och falskt och två sanningar aldrig kan stå i strid med varandra utan att minst en av dem upphör att vara en sanning.

En förnuftig människas värdehierarki måste vara logiskt sammanhängande och motsägelsefri – allt annat leder till olösliga konflikter, både psykologiskt och existentiellt. (Men Åman har förmodligen aldrig läst Ayn Rand.)

Så till Kolakowskis huvudtes:

Inkonsekvensen som intellektuell mänsklig hållning är helt enkelt en reserv av osäkerhet som stannat kvar i medvetandet, en permanent känsla av att man möjligtvis har begått ett misstag eller att motståndaren skulle kunna ha rätt.

Men en ”övertygelse” som innehåller en ”reserv av osäkerhet” är ingen övertygelse. Låt oss vara på det klara med vad vi talar om här.

Medan man söker sig fram till en övertygelse, är osäkerhet det naturliga tillståndet – detta är vad som menas med att ”söka sig fram”. Av samma skäl måste all osäkerhet försvinna i det ögonblick man når fram till en övertygelse. En dogm som man accepterar på blind tro, å andra sidan, måste lämna en ”reserv av osäkerhet” – för att inte säga en avgrund av osäkerhet – i medvetandet. Men rationella övertygelser är inte detsamma som blinda dogmer.

Åman/Kolakowskis idé innehåller en elementär självmotsägelse. Låt mig fråga Åman: utgör det han skriver om saken en övertygelse? I så fall måste han gå omkring med en permanent osäkerhetskänsla – en ständig känsla av att det egentligen är jag som har rätt. (Jag, å andra sidan, kan känna mig trygg; jag behöver inte gå omkring och vara rädd för att Åman och Kolakowski skulle kunna ha rätt.)

Åman/Kolakowskis idé skulle självdestruera om de gjorde minsta försök att konkretisera den. Ett enda exempel bör räcka: man får förmoda att Åman/Kola­kowski är övertygade om att antisemitism är ett elak­artat virus och att idén om en ”judisk världs­konspiration” är minst sagt befängd. (Man får för­moda att Kolakowski hyser en sådan övertygelse, eftersom han inte är dum, och man får förmoda att Åman gör det också, eftersom han säkert är välupp­fostrad.) Men deras ”reserv av osäkerhet” måste säga dem att antisemiterna, hur absurt ondskefulla de än är, ”kanske har rätt”. Om de avfärdar detta, som sig bör, med en indignerad fnysning, då måste de enligt sin egen tes vara fanatiker.

Kopplingen mellan ”rationell övertygelse” och ”fanatism” är förmodligen avsedd som ett slag i ansik­tet på sådana som mig – på var och en som har rätt och som inte låter sig rubbas. Men kopplingen är också psykologiskt ohållbar.

För notera var man återfinner verkliga fanatiker: inom religiösa, särskilt fundamentalistiska, rörelser eller i rörelser inom ”avgrundsvänstern” eller ”av­grundshögern” – samtliga kännetecknade av sin villig­het att ta till våld för sin ”sak”. (Spår av fanatism kan återfinnas inom nästan vilken rörelse som helst – inklusive Mariebergskoncernen – men de solklara exemplen finner man på annat håll.) Är sådana män­niskors ”övertygelser” rationella? Nej. Jag vill påstå att de inte är övertygelser alls. De är vad jag ovan kallat ”blinda dogmer”, och deras syfte är att fylla fanati­kerns annars tomma liv med ett slags pseudo-inne­håll.

Så snälla Åman: följ förnuftet! Kompromisslöst.

5 november 1997

(iii)

Åman bemöttes på DN:s ledarsida 7.11 av neuropsykologen Håkan Eriksson. Hans inlägg hade rubriken ”Förnuftet är beroende av känslan”. Jag trodde först att detta var en lätt vantolkning av Eriks­sons resonemang; men det var det inte. I ett senare inlägg i en annan fråga (DN 12.11) skriver han bl.a.: ”Uppfattningen att alla människor har ett lika värde bygger ytterst på vår förmåga att känna vånda inför andras plågor. [!] Bristvaran i vår tids skolplane­ring är det slags förstånd som styrs också av känslan. [Min kursivering.]

Det är ju för väl att Ni äntligen publicerar en skribent som tar bladet från munnen och förklarar att Singers och andras absurditeter inte är förnuftsbaserade.

Helt nöjd kan jag ändå inte vara med Erikssons framställning. Att känslor är viktiga och inte ska igno­reras är en sak; men det är ett obefogat språng där­ifrån till att tanke och känsla skulle vara ett och det­samma, ”att det i verkliga livet helt enkelt inte är möjligt att skilja kognition från emotion”.

Människan är en integrerad helhet, och det kan därför inte finnas några vattentäta skott mellan hen­nes tankeliv och hennes känsloliv. Varje tanke åtföljs av en känsla. För att ta ett enda exempel ur högen (ett exempel som är relevant i diskussionssamman­hanget): man kan knappast tänka på det faktum att Torbjörn Tännsjö anlitas som expert på vårdetik utan att samtidigt känna en viss oro över vad som kan hända en själv (eller ens anhöriga eller vänner eller människor i allmänhet) den dag man blir tvungen att söka vård på ett sjukhus. Lika lite kan man tänka på det faktum att bättre filosofer än Tännsjö systema­tiskt tystas ner och/eller smutskastas utan att känna ett visst mått av indignation. Att tänka sådana tankar och samtidigt vara känslomässigt kall inför dem skul­le verkligen vara tecken på en emotionell personlig­hetsstörning.

Att just Descartes’ filosofi bär en del av skulden till idén om vattentäta skott mellan tanke och känsla håller jag helt med om. Det finns fler filosofer att skylla på. Den tidigaste och mest inflytelserike var Platon, den förste som hävdade att det råder ett stän­digt krig inom människan mellan hennes förnuft och hennes passioner.

Men det är ett misstag att härifrån sluta sig till att förnuftet är ”känslostyrt”. Det finns människor som låter känslorna styra sitt tänkande – företeelsen är t.o.m. vanlig. Men den är på intet vis naturnödvän­dig.

Vad man måste hålla i minnet är att känslor är automatiska reaktioner som betingas av ens tankar och värdeomdömen. Vårt tänkande har en specifik uppgift: att identifiera och integrera verklighetens fakta. Vårt tänkande är den själsförmögenhet som vi själva rår över: vi har förmågan att initiera den; vi har också förmågan att suspendera den. Våra känslor, å andra sidan, kan inte identifiera verklighetens fakta; allt de kan göra är att reagera på dem; hur vi reagerar beror på vad vi har tänkt.

Detta motsägs inte av att det finns de som låter sig styras av sina känslor. Dessa känslor är resultatet av tidigare tankar – tankar som den ”känslostyrde” är för lat för att revidera i ljuset av nya fakta.

Allt detta har jag lärt mig av en filosof som DN gör sitt bästa för att tysta ner och/eller smutskasta.

10 november 1997

(iv)

Johannes Åman är kompromisslöst konsekvent, för att inte säga envetet fanatisk, när det gäller en enda sak – att värdehierarkier aldrig kan vara logiskt mot­sägelsefria – och duger inte längre Leszek Kolakowski att dra till med som auktoritet, så får i stället Isaiah Berlin duga (DN 11.11.97):

Berlin […] är värdepluralist. Det finns, menar han, inget enda värde som allt annat kan reduceras till. Hur rationella vi än är kommer vi aldrig att kunna skapa en motsägelsefri värld utan konflikter. Svårigheterna är inte bara av praktisk natur. Ty genom att det finns många olika värden som inte låter sig mätas på samma värdeskala tvingas människor ytterst att göra val som innebär att något som de erkänner som värdefullt måste offras.

Berlins ”värdepluralism” säger inte bara att en människa kan eftersträva olika värden eller olika sor­ters värden (vilket hon självfallet kan), utan att dessa värden motsäger varandra, står i konflikt med varandra – och att vi ändå ska eftersträva dem alla.

En smula konkretisering kan vara på sin plats.

En människa kan värdesätta en god måltid; hon kan också värdesätta ett lyckligt romantiskt förhål­lande (två olika sorters värden). Men var i all världen finns konflikten här? Vad i all världen hindrar den här personen från att avnjuta sin måltid med det lyckliga romantiska förhållandet på andra sidan bor­det?

En människa kan värdesätta ett välavlönat jobb; hon kan också värdesätta att ligga och dra sig i sän­gen om morgnarna. De flesta löser en sådan konflikt på ett enkelt och rättframt sätt: de ligger och drar sig på lördagar och söndagar men masar sig upp på var­dagarna. Men de båda värdena kan normalt inte förverkligas på samma gång; man måste prioritera. Men det är just detta Berlin förnekar – i varje fall om man ska ta hans idé på allvar: den innebär att man måste kompromissa mellan de båda värdena. Och vad i all världen skulle det innebära? Att alltid försova sig en smula och ändå vänta sig att det inte ska ha någon negativ inverkan på lönekuvertet?

Saken blir inte annorlunda därför att man talar om abstrakta värden, som t.ex. ”frihet” och ”trygghet”. Om det vore sant att dessa båda värden utesluter varandra (det är en ovanligt fet lögn, men låt oss anta det för resonemangets skull), då måste man välja det ena eller det andra; man lurar bara sig själv om man försöker kompromissa mellan dem. (Byt ut ”trygghet” mot vad idéns förespråkare faktiskt menar, nämligen slaveri, så blir saken genast mycket klarare. Om ”sla­veri” är ett värde, är all frihet av ondo.)

Eller ta två andra värden som Berlin påstår står i konflikt med varandra: ”rättvisa” och ”medlidande”: rättvisa utesluter sannerligen inte medlidande med oskyldiga offer; rättvisa utesluter endast medlidande med dessa offers bödlar. Här finns ingen plats för kompromiss; här finns heller ingen plats för medlidan­de med dem som kompromissar.

Berlin har också kommit med en ny variant av ett gammalt felslut som kan kallas ”självuteslutning”[6] och som består i att hävda en tes som, om den vore sann, skulle kullkasta sig själv. (Det mest bekanta exemplet är en person som påstår att han själv alltid ljuger – vilket, om det vore sant, skulle vara ytterligare en lögn.) Berlins variant går ut på att det inte finns ett enda, entydigt, vetenskapligt svar på alla frågor; det finns flera svar, sinsemellan motsägande, men de är ändå alla lika acceptabla, och motsägelsen får man försöka lösa genom att kompromissa mellan svaren.

Hur många lika sanna, lika acceptabla svar finns det då på frågan: ”Har våra frågor ett eller flera sanna svar?” Berlin måste rimligen svara att det finns flera svar; men i så fall finns också bara ett, och till på köpet ett fullständigt entydigt, svar på frågan. Vad ska Berlin (eller någon av hans beundrare) svara på det­ta? Att just denna fråga är det stora undantaget? Att det finns flera varandra motsägande men ändå full­ständigt acceptabla svar på alla frågor utom just den­na?

Inget av allt detta är särskilt svårt att klura ut, så frågan är varför värderelativister aldrig lyckas klura ut det. Skälet är att de hyser ett grundmurat förakt för logik. (Och – eftersom logiken är vår metod att rätta vårt tänkande efter verkligheten – innebär detta ock­så ett grundmurat förakt för verkligheten.) Men här kan man inte kompromissa. Antingen föraktar man logiken och verkligheten. Eller också föraktar man värderelativismen.

20 november 1997


Inlägg till Svenska Dagbladet

(i)

Eftersom SvD:s ledarsida brukar visa glimtar av in­telligens (d.v.s. av förnuft) är jag djupt besviken över det återfall i primitivt barbari som representeras av Er ledare om Peter Singer 26.10.

Om någon påstår att Singer är ”en man som kom­promisslöst följer sitt förnuft”, borde den omedelbara reaktionen vara att tillbakavisa detta ohemula an­språk. Det är inte svårt att göra, och jag har själv gjort det, i ett brev till DN:s ledarsida (som naturligtvis kommer att hamna i papperskorgen, men det är en annan sak).

I stället sväljer Ni påståendet med hull och hår och passar på att angripa bruket av förnuftet som sådant – som om det vore förnuft som representerades av Singers och likasinnades baksluga sofismer.

Jag förstår inte varför Ni gör det – om det inte är för att Ni tagit till Er det allra sämsta hos en tänkare som är en sällsam blandning av gott och ont, F. A. Hayek. Eller kanske för att Ni tror att Ni måste slän­ga ett köttben åt någon av de religiösa traditionalister som tvivelsutan finns bland prenumeranterna och som gärna skulle se varje spår av förnuft krossat och utplånat för att kunna bada i ”trons ljus”.

Men oavsett vilka motiv som driver Er är varje sådant angrepp på det kompromisslösa förnuftet djupt oansvarigt. Förnuftet är vår enda kunskapskälla och vårt främsta överlevnadsverktyg, för att citera en filosof vars namn Ni inte vill höra. Att angripa för­nuftet är därför bokstavligt talat att angripa män­niskans liv på jorden – vilket placerar Er i samma kategori som Peter Singer. Är det verkligen i den kategorin Ni vill vistas?

Er beskrivning av hur Singer och likasinnade slingrar sig fram till sina slutsatser är ganska träffan­de, och för det vill jag berömma Er. Men kalla det inte ”kompromisslöst förnuft”. Kalla det för vad det är: bondfångeri.

28 oktober 1997

(ii)

Med anledning av meningsutbytet mellan Lars Berg­ström och SvD:s redaktion 30.10:

Till Lars Bergström: Om det verkligen är ett brott mot yttrandefriheten att hindra Peter Singer från att hålla ett föredrag bland alla han tillåts hålla (och bland alla filosofilektioner han får ge till intellektuellt försvarslösa studenter), då måste det vara ett brott mot yttrandefriheten att någonsin refusera ett debatt­inlägg, oavsett utrymme och oavsett inläggets kvali­tet. Det var t.ex. i så fall ett brott mot yttrandefrihe­ten när Lars Bergström år 1982 refuserade ett kritiskt inlägg mot Torbjörn Tännsjös pläderande för terro­rism som jag erbjöd Filosofisk Tidskrift. (Inlägget publi­cerades i stället i Svensk Linje, om någon är intresse­rad.)

Till SvD:s redaktion: Det är horribelt att kalla språket ”arationellt” bara för att det inte konstruerats av en enda människa. Språket är ett utflöde av för­nuftet oavsett att mer än en människa medverkat med sitt förnuft. Samma sak gäller förstås moralen. Men det är ännu värre att hävda att en viss morals giltighet är beroende av att den är ”allmänt accepte­rad” eller ”rotad i traditionen”. Denna idé innebär helt enkelt att man avhänder sig ansvaret att tänka själv.

30 oktober 1997

Som ett kuriosum kan nämnas att SvD skickade tillbaka dessa båda inlägg utan att ens bry sig om att sprätta upp kuverten. (Jag gör själv sedan några år exakt så med refuseringsbrev från SvD, efter­som jag redan vet vilka undanflykter de innehåller. Tydligen lär sig SvD:s redaktion genom imitation.)

(iii)

Jag håller sällan med Alf Svensson, men jag sympati­serar med honom när han angriper filosofer som Tor­björn Tännsjö och Peter Singer. I det fallet utför han ett alldeles nödvändigt renhållningsarbete, och det känns bra att se någon ta tjuren vid hornen där andra fegt tassar som katten runt het gröt eller än värre, hovsamt bockar och prisar dem för deras påstådda ”logiska stringens” eller ”lojalitet mot förnuftet”, fraser som får det att vända sig i magen på var och en som använder termerna ”logik” och ”förnuft” som om de verkligen stod för någonting.

Det mest olycksbådande med Singer och Tännsjö är det ämne i vilket de anlitas som ”auktoriteter”: medicinsk etik. Man kan hoppas att medicinstude­rande har tillräcklig hjärnkapacitet och är tillräckligt självständiga för att på egen hand genomskåda den indoktrinering de utsätts för – men man kan defini­tivt inte räkna med det. (En ”utilitaristisk kalkyl” med en sådan variabel måste med nödvändighet ge ett nedslående resultat.) Detta innebär att vi i framtiden inte kan anförtro oss åt våra läkares vård – vi måste leva med skräcken för att de i hemlighet ska slakta oss för att komma åt våra organ.

Min enda allvarliga invändning mot Svenssons och Per Landgrens Brännpunktsinlägg 29.10 är deras försök att koppla människovärdet till Gudstron. Jag håller självfallet med om att människan är unik i naturen och att det värde man besitter genom att vara född till människa är av en annan dignitet än det värde vi kan tillerkänna andra organismer (eller döda ting).

Men detta människovärde behöver ingen gudom­lig sanktion. De fakta som ligger till grund för vårt människovärde är fullt iakttagbara för våra sinnen och vårt förnuft och behöver inte ”förklaras” med hänvisning till ett väsen som inte kan iakttas. I kort­het grundar sig människovärdet på det faktum att vi besitter förnuft, kan tänka i begrepp och har fri vilja (och allt som följer härav, som ansvar för våra hand­lingar och ansvar för att vi uppnår vår egen lycka här, på jorden.)

Det är naturligtvis sant att Darwin ”bevisade” att människan är ett djur. (”Bevisade” inom citations­tecken, för det faktum att vi är djur har varit lätt iakttagbart i alla tider.) Men detta ändrar inte det faktum att vi är en alldeles speciell sorts djur.

Det ironiska är att idén att vårt människovärde kommer från Gud i själva verket är en negation av människovärdet. För detta innebär bokstavligen att vi inte har något värde i oss själva och att endast ett mystiskt väsen kan ge oss värde och skilja ut oss från den övriga naturen. (Jag har utvecklat tankegången i tidigare inlägg, lika opublicerade som detta.[7])

Det vore tragiskt om det bara skulle få finnas två alternativ i debatten – det ena att vi inte är värda ett dugg mer än vilket djur eller vilken amöba som helst, det andra att vi har ett sådant värde men att detta fordrar att vi underkastar oss ett väsen som inget annat är än ett stort, allomslutande spöke.

Ayn Rand kallade de religiösa för ”andemystiker” och materialisterna för ”muskelmystiker”. Poängen är att båda är mystiker.

$ $ $

Efter det att jag skrev ovanstående har det influtit en replik från Torbjörn Tännsjö (31.10) – en tydlig de­monstration av vad för sorts folk som har replikrätt på Brännpunkt.

Varje gång Tännsjö diskuterar konsekvensetik bör man komma ihåg att han för c:a tjugo år sedan skrev en uppmärksammad essä där han hävdade att terror­dåd aldrig kan fördömas ”som sådana” utan måste be­dömas efter sina konsekvenser för den kommunistiska världsrevolutionen. Han var explicit i sin oförblom­merade ondska: han menade att det är ovidkomman­de om offren för terroristattacker själva är oskyldiga. Det är möjligt att Tännsjö sedan dess ”nyktrat till” från denna uppfattning (som rimligen borde legat honom i fatet när han ansökte om en professur i moral); men om han gjort har det inte kommit till min kännedom.

Så som termen normalt används idag är ”konsek­vensetik” en besynnerlig form av etik: ”konsekvens­etikerna” tycks ta för givet att onda handlingar kan ha goda konsekvenser (eller vice versa), och att omo­ralen i ett visst handlande därför måste vägas mot summan av handlingens konsekvenser. (Ta t.ex. ett skräckexempel som Tännsjö är omåttligt förtjust i: att slakta en frisk människa för att få organ som kan rädda livet på tre eller flera allvarligt sjuka.)

Att väga konsekvenser är naturligtvis en del av allt moraliskt handlande. Men detta kan inte göras utan ett överordnat moraliskt kriterium. Att kalla konsek­venser ”goda” eller ”dåliga” är faktiskt ett moraliskt omdöme.

Men vilka konsekvenser man bedömer som goda respektive dåliga beror helt på ens moraliska krite­rium eller måttstock. Om ens måttstock är mänskligt liv och välbefinnande blir ”konsekvenskalkylen” en annan än om man (som Tännsjö) tar ”världsrevolutio­nen” som måttstock – eller om man (som Singer) tar ”djurens bästa” som måttstock – eller om man (som Alf Svensson) tar ”Guds vilja” som måttstock.

3 november 1997

(iv)

Alf Svensson återkom med en replik (SvD 17.11) där han ventilera­de sin favorittes, att livet börjar med befruktningen och att detta ska skrivas in i grundlagen – så att vi kan få det som på Irland, där t.o.m. en tonårsflicka som blivit våldtagen kan vägras abort.

Alf Svensson har en märkligt tvetydig inställning i abortfrågan. Han hävdar att ”människolivets okränk­barhet” även gäller det ofödda fostret men vill inte ta steget fullt ut och helt förbjuda aborter. Men denna position är ohållbar (och intellektuellt ohederlig). Antingen är fostret en självständig person, och då är abort mord och ska bestraffas så som mord brukar bestraffas; eller också är det det inte.

Nu vill jag påpeka två saker för Alf Svensson. För det första: om Alf Svensson någonsin sett en gravid kvinna (och det förmodar jag han har gjort), måste han veta att fostret befinner sig inuti modern; om han någonsin sett ett nyfött barn, vet han med samma säkerhet att barnet nu befinner sig utanför modern. Detta besvarar frågan om när fostret blir till en själv­ständig individ – och hycklares förmåga att förneka sina sinnens vittnesbörd kullkastar inte det svaret.

För det andra: om man håller fast vid idén att embryot från avlelsen är en självständig individ, med samma rätt att leva som det framfödda barnet, då finns det absolut inget skäl att inte utsträcka detta resonemang till att också gälla det obefruktade ägget och hävda dess rätt att bli befruktat (motsvarande resonemang kan tillämpas på spermien). Alf Svensson måste i så fall gå lika långt som katolska kyrkan och hävda att även bruket av preventivmedel är mord. Han måste också ta det steg som t.o.m. katolska kyrkan är för feg (eller för hycklande) att ta: att häv­da att sexuell avhållsamhet är mord.

Alf Svensson gör inte direkt intryck av att vara en fullfjädrad sadist; alltså måste jag förmoda att han helt enkelt varit för lat för att tänka sina egna tankar i abortfrågan till slut. Men jag har en smula svårt att ursäkta mental lättja.

Visst vore det bra om ”människolivets okränkbar­het” skrevs in i grundlagen (på samma sätt som i Fö­renta staternas Självständighetsförklaring). Men då måste det också sägas att människolivet börjar med födelsen.

18 november 1997

Självfallet blev inga av mina inlägg till storstadsdrakarna publicerade. Varför skulle de bry sig om vad jag anser?


Mer om rättslösheten

DN rapporterar på nyhetsplats 26.11 om ett fall där HD tvingat ett rånoffer att betala skadestånd till sina egna rånare. Samma dag yrar hovrättsrådet Krister Thelin på SvD:s ledarsida om en dikotomi mellan ”iskalla och formella jurister” å ena sidan och ”känslo­samma och empatiska journalister” å den andra, en dikotomi som han påstår ”kan ge tidsanpassade so­cialsentimentala och säljande kickar men samtidigt skymmer det viktiga samtalet”.

Hovrättsrådet begriper uppenbarligen ingenting. Problemet är inte att våra jurister är ”kalla” eller ”känslo­lösa” eller saknar ”empati”. Problemet är inte psykoterapeutiskt, utan juridiskt och moraliskt. Proble­met är att juristerna ställer sig på brottslingarnas sida mot offren.

För ett samtal om det – om ni törs.

26 november 1997

Publicerat – med diverse strykningar och ändringar – på SvD:s insändarsida 8.12.97.

Läs gärna Jesús Alcalás artikel ”Domarna slätar över nazistdåden” i DN 4.11. Vi har kommit därhän att nynazister kan mörda och inte fällas för annat än ”ringa misshandel varav döden följt”.


Vidsynthet och tolerans?

Nattväktaren är enkelspårig, trångsynt och intolerant mot oliktänkande

har jag skrivit i presentations­rutan. Jag skrev detta som en markering mot David Kelleys och andras idé att ”tolerans” skulle vara en intellektuell dygd. Men de flesta vet redan att jag inte håller med Kelley, så markeringen är onödig.

När folk pratar om ”vidsynthet” menar de alltför ofta att sanningar inte är absoluta, att man måste behålla den där ”reserven av osäkerhet”, att det inte finns några slutgiltiga svar, att ”debatten får utgöra svaret”, att ”diskussionen måste gå vidare” (fastän den aldrig kommer att leda till något svar), etcetera, et­cetera.

Folk som pratar om ”tolerans” är ännu värre, för vad de menar är oftast tolerans mot det som är falskt och ont, inte mot det som är sant och gott (och så måste det vara, för det sanna och goda ska erkännas och uppmuntras, inte blott och bart ”tolereras”). Min erfarenhet är dessutom att när jag yttrar ens den mest hovsamma kritik mot sådana människor finns det ingen hejd på de okvädinsord de häver ur sig.

Om detta är vad som menas med ”vidsynthet och tolerans”, då föredrar jag att vara trångsynt och in­tolerant – liksom jag föredrar att vara en ”McCarthy­istisk kommunistätare” framför att vara medlöpare.

En prenumerant skrev nyligen till mig och berät­tade att han försökt intressera andra för Nattväktaren och att de reagerat negativt mot formuleringen: de uppfattar den som ett uttryck för dogmatism, för ovilja att överhuvudtaget beakta vad ”oliktänkande” tänker och tycker – som om jag sagt: ”alla som inte tycker som jag till punkt och pricka är onda ‘evaders’ som kan dra åt skogen”. För all del: somliga är väl det – men långt ifrån alla. Att det inte är riktigt jag me­nar måste väl stå klart för folk när de börjar studera innehållet i Nattväktaren.

Men om de skräms bort från början och aldrig läser Nattväktaren är min brutala formulering naturligtvis kontraproduktiv.

När jag tänkte igenom saken gick det rätt snart upp för mig att formuleringen faktiskt utgör ett kun­skapsteoretiskt misstag: jag hoppar från den ena si­dan av en falsk dikotomi till den andra.

Urskillningslös tolerans och urskillningslös intole­rans är två sidor av samma falska mynt. Det förra betyder att inte fälla moraliska domar alls, ens när fakta talar sitt tydliga språk; det senare betyder att fälla moraliska domar blint, som ett substitut för att basera det moraliska omdömet på fakta. (Om det förra kallas ”tolerationism”, skulle det senare kunna kallas ”kondemnationism”.) Båda sidor av ett falskt mynt är självfallet lika falska – och ett skäl till att människor blir altlförlåtande ”tolerationister” kan vara att de prövat ”kondemnationismen” (eller blivit ut­satta för den) och helt enkelt blivit utleda på allt vad moral heter.

Jag har nu ändrat formuleringen till något som exakt uttrycker vad jag menar:

Nattväktaren är absolutistisk och moralistisk: den skiljer mellan sant och falskt, mellan gott och ont.


[1]) Nyligen utgiven på svenska under titeln Till försvar för kvinnans rättigheter (Stockholm: Ordfront, 1997).

[2]) Ett uppmärksammat fall inträffade omkring 1980, då en vårdare på ett ålderdomshem förgiftade ett stort antal gamlingar och efteråt förklarade sitt handlande med att han bara velat förkorta deras lidande. En modern utilitarist vid namn Harald Ofstad skrev upprörda artiklar om händelsen i DN, utan att uppmärksamma att vårdaren följt rekommendationen ”minimera lidandet” till punkt och pricka.

[3]) Hayeks idéer kommer förmodligen att utsättas för en närmare granskning i ett kommande nummer av Nattväktaren.

[4]) Se OS-bilagan ”‘Gråkult’ i Dagens Nyheter”.

[5]) Den bästa framställningen av förhållandet mellan ”frihet” och ”trygghet” återfinns i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics, om någon skulle vara intresserad.

[6]) Termen ”självuteslutning” (”self-exclusion”) är Harry Binswangers. – Felslutet förekommer ibland i lyrik. Ta Pär Lagerkvists berömda rader

Här vill jag stanna
stum.
Heliga rum.
Inga människoord äro sanna.

Man får förmoda att Lagerkvist var människa och yttrade människoord, när han skrev detta.

[7]) Se framför allt ”En julbetraktelse” i OS-bilagan ”Fortsatt frihet från att skriva i SvD”.