Årgång 1, nummer 7 (november 1997)

Traditionalismens fattigdom[1]

Konservatismen har egentligen bara en tradition, nämligen att alltid åberopa traditionen.

Logiskt är förstås detta helt enkelt en variant av felslutet ad verecundiam, d.v.s. vädjan till vördnad för auktoriteter. Att okritiskt förkasta traditionen skulle kunna kallas ”vädjan till vanvördnad för auktoriteter” och är förstås också ett felslut.

Det finns två fullständigt felaktiga sätt att ”för­hålla sig till traditionen”. Det ena består i att säga, som traditionalisterna: ”Det är sant och värdefullt, därför att det är gammalt.” Det andra är att säga tvärtom: ”Det är falskt och värdelöst, därför att det är gammalt.” Det grundläggande misstaget är förstås detsamma: en idés (eller en institutions) sanning och värde har inte med dess ålder att göra.

Som ett exempel på den senare av dessa båda attityder kan jag nämna en recension som för flera år sedan stod att läsa i Tiden, en recension av en bok om diverse ”nyliberala” tänkare. (Jag läste aldrig själva boken, och jag minns inte vad den hette eller vem som skrivit den.) Ayn Rand var en av de tänkare som presenterades. Tidens recensent hade en och endast en sak att säga om henne, nämligen att hon knyter an till Aristoteles, och Aristoteles är föråldrad. (Elden och hjulet är ännu äldre än Aristoteles – så låt oss värma oss med åkarbrasor och färdas med apostlahästarna. Språket är kanske den äldsta, och därmed den mest föråldrade, av mänsklighetens landvinningar – så låt oss knipa käft!)

Båda dessa attityder – den konservativa och den så kallat ”radikala” – gör sig skyldiga till samma hop­buntning i något skilda former. Den konservative säger: ”Traditionen är allt vi har – hur skulle vi kunna göra uppror mot mänsklighetens samlade visdom? – och den så kallat ”radikale” replikerar: ”Se vart denna tradition har fört oss – och bryt med den!”

Men – precis som ”samhället” inte är något mys­tiskt väsen med oberoende existens, utan summan av alla enskilda människor som lever tillsammans – är traditionen ingenting annan än summan av vad enskil­da människor tänkt och sagt och skrivit och gjort genom tidsåldrarna. Det faller av sig självt att somliga av dessa människor varit banbrytande genier, att andra kanske inte varit genier men ändå förmögna att tänka och handla självständigt, att andra åter passivt fogat sig i vad som redan varit ”tradition”, upprepat sina förfäders handlingsmönster och aldrig tänkt en egen tanke eller utfört en självständig handling – och att ett litet fåtal varit ”blinda revoltörer” som gjort uppror mot traditionen för upprorets egen skull.

All tradition hör till vad Ayn Rand kallade det ”människotillverkade” i motsats till det ”metafysiskt givna”. Därför kan traditionen aldrig okritiskt accep­teras; den måste bedömas moraliskt: det som är ont i den måste kasseras och det som är gott bevaras. Den kan inte ignoreras; den måste studeras. ”Blint uppror” är avigan av ”traditionsbundenhetens” falska mynt.

$ $ $

Bakgrunden till detta inlägg är en artikel av Johan Norberg i SvD 30.8 om ”Vilhelm Moberg som liberal” och en replik av Carl-Johan Ljungberg 20.9. (Norberg fick återkomma med en slutreplik 5.10.)

Carl-Johan Ljungbergs konservativa replik (SvD 20.9) på Johan Norbergs artikel om Vilhelm Mobergs libe­ralism kan te sig besynnerlig – besynnerlig, vill säga, om man inte något känner till den idétradition i vil­ken hans inlägg ingår.

På en punkt måste man ge Ljungberg fullständigt rätt: politisk frihet kan aldrig garantera att människor­na automatiskt blir goda och förnuftiga. Hans eget inlägg bevisar detta bortom varje rimligt tvivel. (Det­ta givetvis under förutsättning att det är han själv som av egen fri vilja skrivit inlägget och att det inte bara dikterats för honom av traditionen eller av nå­gon av hans tyglande auktoriteter.)

Inget politiskt system kan någonsin garantera godhet och förnuft hos varje enskild människa. Män­niskan har fri vilja – och hennes grundläggande vilje­frihet består just i valet att använda sitt förnuft eller låta bli. Det enda ett politiskt system kan garantera är att om en människa väljer förnuftet kommer inte de oförnuftiga att kunna hindra henne från att också handla gott och förnuftigt. Men människor är alltid fria att i stället välja oförnuftet. Detta är ett oveder­sägligt problem, och vi kommer alltid att få leva med det.

Man löser emellertid inte detta problem genom att överge sitt eget rationella omdöme för att i stället luta sig emot en eller annan tradition eller auktoritet. Det uppenbara problemet här är att man i så fall måste välja vilken tradition eller auktoritet man ska luta sig emot – och för det måste man använda sitt eget rationella omdöme.

Det finns en föga ärevördig men dock tradition inom konservatismen, som går ut på att den enskilda människan måste böja sig under traditionen därför att traditionen ”vet bäst”. Resonemanget (först formu­lerat av Edmund Burke) går ut på att den enskilde, hur intelligent han än må vara, aldrig kan sitta inne med det samlade mänskliga vetandet. Traditionen innehåller så mycket mer än vad en enskild någonsin kan lära sig under en livstid; alltså är traditionen med nödvändighet visare än vad någon enskild människa kan vara; alltså bör man följa traditionen hellre än att göra uppror mot den eller komma med egna världs­förbättrande påfund.

Det är viktigt att sortera ut vad som är sant och vad som är falskt i detta resonemang.

Att försöka ”förbättra världen” utan att först lära sig så mycket som möjligt om den värld man vill förbättra är naturligtvis ren ansvarslöshet. En tradi­tionslös världsförbättrare – en som inte försöker lära av historien – är i bästa fall en pajas (och ofta något värre).

Men att sätta likhetstecken mellan att studera tra­ditionen och att slaviskt följa traditionen är en grov sofism. Ändå är denna sofism en grundbult i allt kon­servativt tänkande, från Burke till Ljungberg.

Resonemanget innehåller i själva verket en enorm logisk kullerbytta.

För det första: hur kommer Burke och likatänkan­de fram till sin traditionalism? Är de traditionalister därför att traditionen har sagt till dem att vara det? Eller har de kommit fram till sin ståndpunkt genom att tänka själva? Och – i det senare fallet – undantar de sig själva från sin egen grundpremiss: att det är traditionen (inte de själva) som ”vet bäst”?

Än mer: vad vi kallar ”tradition” är ingenting annat än summan av vad enskilda människor tänkt och gjort genom århundradena. I alla tider har det funnits två typer av människor: de som tagit ansvaret att tänka själva och att handla efter sitt tänkande – och de som slaviskt följt andra i spåren, m.a.o. slaviskt följt den tradition de råkat födas in i. Nu vill jag häv­da (och vem, utom möjligen Carl-Johan Ljungberg, vill säga emot mig?) att allt mänskligt framåtskridan­de kommit från den första av dessa människotyper. Men vad den konservativa traditionalismen faktiskt innebär är det motsatta: att nydanarna alltid haft fel, och att det är den slött letargiska, traditionsbundna människotypen som i själva verket burit mänsklig­heten på sina skuldror.Är det här en karikatyr, en elak vinkling, av Ljung­bergs resonemang? Ljungberg erkänner ju trots allt (och det skulle vara svårt att förneka det idag, 200 år efter Edmund Burke) att liberalismen haft något gott med sig. En smula liberalism ingår idag i traditionen, och en traditionalist måste därför idag hysa åtminsto­ne någon liten liberal idé för att vara en konsekvent traditionalist. (Liksom en traditionalist idag måste erkänna att den ”neolitiska revolutionen” – åkerbru­kets införande på bekostnad av mera traditionella näringsfång som jakt, fiske och boskapsskötsel – haft något gott med sig.)

Men detta är en läpparnas bekännelse. Om så inte vore, vore det inte heller nödvändigt att attackera idéer som individualism eller liberalism eller fordra att dessa ideal ”kringskärs” av diverse traditions­bundet auktoritetstänkande.

$ $ $

Det är uppenbart att Ljungbergs traditionalism är av den religiösa sorten – det framgår av hans ordval. Som kontrast till den liberala världsbilden ställer han

en individ, invävd [just det: invävd] i en religiös världsbild av arvsynd, nåd och evigt liv

där

egenintresset och sinnena är … möjliga källor till misstag och synd.

Den värsta av dessa idéer är idén om arvsynd. ”Arvsynd” är idén att människan av naturen är ond, att hon till fullo måste erkänna denna sin ondska, och att endast ett ingrepp utifrån, från ett övernaturligt väsen, kan frälsa henne från denna ondska. Som Ayn Rand visat i Galts tal (Och världen skälvde) är läran om arvsynd ingen moralisk teori alls utan en negation av moralen. Moraliska omdömen (som ”gott” eller ”ont”) är endast tillämpliga på sådant som står öppet för vårt val. Om en människa är god, kan vi prisa henne därför att hon valt att vara god, därför att hon genom egen ansträngning gjort sig god. Om en människa är ond, kan vi fördöma henne därför att hon valt att vara ond. Men läran om arvsynden fördömer män­niskan för något som, enligt vad denna lära själv säger, står utanför hennes val. Och för det fordrar läran att människan ska ”göra bot”. (Och – eftersom detta är uppenbart omöjligt – tröstas hon med idén att Gud gjort bot i hennes ställe, genom att utsätta sin son för ett stycke utstuderad tortyr.) Ondare än så kan ingen lära vara.

$ $ $

Nära förknippad med läran om arvsynden är idén att det är människans jag, hennes ”ego”, som är roten till allt ont i världen. Denna syn är underförstådd i Ljung­bergs idé om moral som en fråga om självöver­vinnelse. Om den som uttalar något sådant inte bara upprepar ett traditionellt mantra finns det bara ett sätt att komma fram till idén att moral fordrar själv­övervinnelse, och det är genom introspektion. Är detta Ljungbergs kunskapskälla? I så fall har han ingen rätt att tala för någon annan än sig själv.

Från födseln är ingen människa moraliskt god eller ond – hon har möjlighet att utvecklas i den ena eller andra riktningen. Somliga väljer konsekvent det goda – det som gagnar deras liv – och som vuxna blir de goda. Andra gör det inte – de blir onda. Men om det fordras självövervinnelse – att handla mot sina egna bästa intressen – är det för att bli ond som det fordras självövervinnelse.

Den enda situation jag kan tänka mig där godhet skulle fordra självövervinnelse är om en ond män­niska – en som gjort ondska till en ”andra natur” – bestämmer sig för att bättra sig. Sådant händer – även om det tyvärr är ovanligt. Men i normalfallet behövs ingen självövervinnelse för att vara god: att vara god ligger faktiskt i ens eget intresse.

$ $ $

En annan av Ljungberg osmakliga sofismer är när han beskriver den liberala människosynen som att

hennes [människans] okränkta impulser leder henne rätt. [Min kursivering.]

Vad i all världen menar Ljungberg med ”impuls” här? En ”impuls” är en känsla som en människa upp­lever och/eller handlar efter utan att göra sig reda för varifrån känslan kommer, vad som gett upphov till den. Att handla ”impulsstyrt” är självdestruktivt och har följaktligen inget med välförstått egenintresse att göra – det är raka motsatsen. Men detta är uppen­barligen Ljungbergs egen syn på människan: en varel­se driven av ”impulser” som hon själv inte begriper och som därför måste ”tyglas” av ”traditionen” – en tradition som består i vad andra lika impulsstyrda människor av sina impulser drivits att tänka och tro. Återigen måste man fråga sig hur Ljungberg kommit fram till en sådan människosyn. Genom introspek­tion? Eller var detta något han hasplade ur sig av ren impuls?

$ $ $

Ljungbergs automatiserade traditionsbundna altruism leder honom i ett fall till ett stycke ren historie­förfalskning. Han skriver att

Amerikas grundlagsfäder ville via lagen kringgärda den en­skildes egoism …

Detta är raka motsatsen till vad de ville. Grund­lagsfäderna hävdade ”rätten att sträva efter lycka” – och att eftersträva sin egen lycka är egoism. Det finns inte ett ord hos grundlagsfäderna om att denna strä­van skulle ”kringgärdas”: tvärtom är detta en rättighet som kallas ”oförytterlig”, vilket betyder: ”som inte får kringgärdas”.

Dessutom är den amerikanska grundlagen, till skillnad från de flesta andra grundlagar, ett doku­ment som handlar om att begränsa statens makt, inte den enskildes frihet. Att inte låtsas om detta är ett av de konservativas smutsigare skamgrepp.

$ $ $

Ljungbergs traditionalism sträcker sig i ett fall till det ”paleolitiska” stadium jag nämnde tidigare: han häv­dar de nordamerikanska indianernas ”rätt” till det land de inte odlat upp. Bara en kommentar till detta: vilda stammar som inte ens upptäckt åkerbruket måste slåss med varandra om det tillgängliga utrym­met för jakt, fiske eller boskapsskötsel. (En person som jag sällan håller med – Jan Myrdal – har en gång påpekat att mongolernas krigiskhet under Djingis Khan och hans efterträdare berodde på att deras ekonomi var baserad på bete – och när betet tar slut finns inget annat att göra än att gå i krig för nya be­tesmarker.) Åkerbruk – liksom varje kapitalistiskt framsteg – har varit ett steg mot fred. Karl-Oskar var ingen nationalekonom, men hans kommentar om indianerna var korrekt.

$ $ $

En sak jag bör ta upp för fullständighetens skull: Ljungberg påpekar att modern ”socialliberalism” i mångt och mycket lierat sig med ”socialingenjörerna”. Visst har de det. Men varför? För att de inte varit ”traditionsbundna” nog? Liberalismens förfall har en lång historia som skulle kräva en egen essä; men min personliga mening är att förfallet började den dag Jeremy Bentham kläckte ur sig att idén om oförytter­liga mänskliga rättigheter är ”nonsens på styltor”. Om någon gick på styltor här var det Bentham; och social­liberalismen har stapplat mot sin undergång allt se­dan dess.

$ $ $

Eftersom det är Vilhelm Moberg som är trätoämnet bör jag säga något om honom också.

En tämligen osmaklig praxis – som grasserar inte bara bland konservativa traditionalister – är att ”sätta lerfötter på hjältar”, d.v.s. att försöka hitta någon karaktärsbrist som kan underminera vad självständigt tänkande och handlande människor faktiskt åstad­kommit. Exemplen är legio, men eftersom grundlags­fäderna redan varit på tal kan jag nämna spridandet av sådana rykten som att Thomas Jefferson tog sig en älskarinna bland sina slavar, eller att Thomas Paine drack för mycket whisky. (Det första av dessa rykten är osant; det senare en halvsanning.) Ett annat exem­pel är att hitta på historier om fritänkare som gjort avbön på dödsbädden (en dödsbädd där ingen av ryktesspridarna varit närvarande).

En av de lerfötter Ljungberg sätter på Vilhelm Moberg är att han drevs av ”barnsligt trots”. Men jag är hellre ”barnsligt trotsig” med Vilhelm Moberg än ”moget konformistisk” med Carl-Johan Ljungberg. ”If this is childish, make the most of it!”

En annan lerfot är ”rastlösheten och intighets­känslan”. Men Carl-Johan Ljungberg har faktiskt inte gjort sig förtjänt av att vara Vilhelm Mobergs psyko­terapeut. De bästa av oss kan känna besvikelse och ”intighetskänsla” ibland. Det är bara de sämsta bland oss som slår sig till ro i Förnöjsamhetens stia.[2]

Vilhelm Moberg var inte felfri – jag kan säkert hitta mer än ett fel hos honom om jag verkligen letar. Men – även om vi bortser från hans litterära storhet, och även om vi bortser från sådant som hans heroiska kamp mot rättsrötan (det som jag antar Ljungberg menar med ”barnsligt trots”) – finns det en sak till som han är värd att gå till historien för: han är en av de få som sagt, öppet och utan förbehåll, att män­niskan – varje enskild människa – är ett självändamål.[3] (Den andra jag känner till som sagt detsamma är Ayn Rand.)

Den som säger så kan förlåtas ett och annat miss­tag. Den som med läpparna bekänner sig till några av liberalismens välsignelser och sedan försöker smäcka i folk sådana idéer som arvsynden kan inte förlåtas någonting alls.

23 september 1997

Jag har planerat att skriva en längre uppsats om Vilhelm Moberg men jag vet inte när jag kommer att få tid till det. Till dess finns det en uppsats av Moberg som jag speciellt vill rekommendera; den heter ”Dröm att dö för” och ingår i romanen Giv oss jorden! (sista delen av Knut Toring-trilogin); den ger huvudpersonens (och Mo­bergs egna) skäl för att med vapen försvara fosterlandet när det hotas av totalitära regimer. Mobergs samhällssyn liger närmare objektivismens än jag själv visste innan jag läste denna uppsats.

När jag skrev inlägget ovan hade jag ännu inte läst Johan Nor­bergs bok Motståndsmannen Vilhelm Moberg, men jag har gjort det nu och vill varmt rekommendera den. Det är en rak framställning av Mobergs olika politiska ställningstaganden, hans kamp mot nazism, mot kommunism, mot rättsrötan o.s.v. Det är en bok utan andra ”pekpinnar” än dem Moberg själv dängde i huvudet på makthavare och medlöpare.

(För ordningens skull bör jag nämna att Johan Norberg, som tidigare varit redaktör för ”Frihets”frontens tidning Nyliberalen, numera har lämnat ”Frihets”fronten – ett beslut som jag självfallet uppskattar.)


Tribaliserade världar av hårt sammansvetsade kollektiv

C-J Charpentier är fil. dr i kulturantropologi och har skrivit ett stort antal böcker i ämnet. Han är också medlem i ett MC-gäng och skrev att par intressanta artiklar om MC-gängens subkultur på SvD vetenskapssida Samtider 27–28.9.97.

Jag har med intresse tagit del av C-J Charpentiers redogörelse för MC-klubbarnas subkultur (SvD 27– 28.9). Jag vill citera och kommentera Charpentiers avslutande sammanfattning.

Morgondagen kan bli en värld av tribalisering där ”överlevarna” består av enskilda starka intressegrupper. Sen må det vara bönder, hantverkare, villaägare eller bikers. Människor som utifrån en gemensam bas slutit sig samman till en enklav i ett rämnande, krisdrabbat välfärdssamhälle. Personligen biträder jag tankarna kring ett dylikt scenario. Sedan kontokortsaffärer och belgiska horhusbesök för evigt stämplat delar av det etab­lissemang folkmajoriteten en gång trodde på. Men ytterst bryr jag mig inte. Jag rider min tunga hoj och bär med stolthet min väst. Vår värld är inte er. Vi kommer att klara oss. Vår gemen­skap består oavsett politiska beslut, konjunkturer och hot­bilder. Ty om så krävdes kunde vi skapa vår egen tribaliserade värld. Utan inblandning från stater och myndigheter.

Charpentier har säkert rätt. Det är just en sådan ”värld av tribalisering” som väntar runt hörnet om inget radikalt sker. Men jag håller inte med om att denna utveckling skulle vara önskvärd. I denna fram­tida tribaliserade värld kan man inte leva ett män­niskovärdigt liv. Man kan existera och kanske över­leva fysiskt i hägnet av det gäng där man hör hemma (så länge man inte bryter gängets egna normer och blir misshandlad eller avrättad), men inte mer. En sådan värld skulle vara som att leva under en totalitär stat, omgiven på alla håll av andra lika totalitära stater, utan ens en möjlighet att undkomma genom att fly till ett fritt land. Det skulle vara värre än att leva i de totalitära samhällen som redan finns i vår värld idag, just på grund av dessa gängbildningars relativa litenhet och den totala kontroll över indivi­den de skulle kunna utöva.

Charpentier framställer sig själv som individualist, men jag vill ifrågasätta det. Han kallar sin subkultur ”ett hårt sammansvetsat kollektiv bestående av starka individualister”. Starka individualister kan förvisso samarbeta (och i ett fritt samhälle gör de det också) – och de samarbetar bäst med andra starka individua­lister. Vad sådant samarbete fordrar är frivillighet och ömsesidig respekt. Men det är endast den svage – ”svag” i bemärkelsen oförmögen att tänka och handla på egen hand – som tyr sig till ”hårt sammansvetsade kollektiv”.

Om utvecklingen går åt det håll Charpentier skis­serar – och risken är överhängande – kommer det att bero på rättsstatens förfall. En rättsstat är en stat som slår vakt om individens rättigheter. När rättsstaten sviker – när den mer och mer tar brottslingarnas och bödlarnas parti mot offren – när den t.ex., som i ett aktuellt fall, tvingar en kvinna att ge sin misshand­lande f.d. sambo umgängesrätt med barnen och där­med öppnar vägen för fortsatt misshandel (i värsta fall misshandel till döds) – då har medborgarna inget annat val än att ta rättvisan i egna händer, och då är vi där: ”enskilda starka intressegrupper” är allt män­niskorna har att ty sig till. Jag kan gott citera vad jag själv skrivit om detta förut, i ett annat inlägg, lika opublicerat som detta:

Med alla sina brister är det ordnade rättsväsende vi idag har att föredra framför ett tillstånd av anarki, där olika rivaliserande gäng efter bästa eller sämsta förmåga försöker skipa sin egen rättvisa. Ingen av oss önskar en situation där rättskipningen tas över av rivaliserande maffiaband eller MC‑gäng; ingen av oss vill se vår rättsstat vittra söner och ersättas av permanent inbördes­krig. Men antingen vi önskar det eller ej, är det just detta som kommer att ske, om inte trenden bryts och ginnungagapet mel­lan juristproffs och allmänhet – eller rättare: mellan värdenihi­lism och sunt förnuft – överbryggas.

Sammanfattningsvis: anarkism – vilket är det ”sce­nario” Charpentier ”biträder” – är inget alternativ till totalitarism: det är en form av totalitarism. Det är inte heller något alternativ till ett ”rämnande, krisdrabbat välfärdssamhälle”: det är krisens yttersta klimax.

Det finns ett alternativ, och det heter laissez-faire-kapitalism med nattväktarstat.

30 september 1997


Mer om rättslösheten

Bakgrunden till detta inlägg är ett misshandelsfall som ägde rum i Strängnäs för en tid sedan. Inlägget är avsett för Eskilstuna-Kuriren, som inte publicerat det. (EK har under samma period publicerat ett par andra inlägg av mig, vilka kommer i nästa nummer av Natt­väktaren.)

Jag blir orolig när jag läser i tidningen att polisen släppt de fyra skinnskallar som misshandlade en pojke vid Strängnäs marknad i veckoslutet. Enligt polisen har de släppts därför att brottet ”inte bedöms som allvarligt”.

Om det inte är allvarligt att ge sig på en nioåring med ett järnrör, vad i all världen är då allvarligt?

För två år sedan, också vid Strängnäs marknad, blev en ung grabb ganska svårt misshandlad av ett gäng skinnskallar. De skyldiga har inte kunnat straf­fas därför att de, i god Lindomestil, kryper bakom ryggen på varandra. (Offret har pekat ut gärnings­männen, men – av skäl som jurister får förklara – väger hans ord inte lika tungt som deras.) Är det all­varligt? Och kommer Strängnäs marknad alls att kunna arrangeras i framtiden, om den ständigt utsätts för misshandelsfall som inte kan stävjas?

Det tycks inte ens vara särskilt allvarligt att skära halsen av folk, i varje fall inte om man efteråt lyckas smäcka i rätten att man egentligen ”bara ville skräm­mas”. Detta var exakt vad som skedde i Klippanfallet för ett par år sedan. (Men i ett avseende var det fallet allvarligt: tillräckligt allvarligt för att vårt lands mest kände brottmålsadvokat skulle kopplas in på det – på bödlarnas sida givetvis, inte på offrets.)

Om de myndigheter som är satta att stävja våldet i samhället (polisen och domstolarna) i stället syste­matiskt ägnar sig åt att bagatellisera våldet, vad tror ni kommer att hända? Hur länge kommer förtroendet för myndigheterna att vara? Hur länge dröjer det innan människor, i ren desperation, bestämmer sig för ta lagen i egna händer? Hur länge dröjer det tills samhället urartar till ren anarki?

Och om det gör det: är inte det allvarligt?

16 oktober 1997

$ $ $

Jag håller med sign. C H (EK 30.10). Polis och myndig­heters släpphänthet mot skinheads är ett av de värsta symptomen på att vårt rättssamhälle håller på att för­falla. (Utrymmet tillåter inte någon uppräkning av exempel – de är legio.)

Jag ser framför mig den dag då en mördare eller drå­pare aldrig får mer än symboliska böter och en knäpp på näsan för ”ringa misshandel varav döden följt”.

30 oktober 1997

(Publicerad i Eskilstuna-Kuriren 7.11.97)

Ytterligare en iakttagelse som knappast ökat min tilltro till rättsväsendet: för någon tid sedan gav sig ett gäng skinnskallar på en sammankomst i Linkö­ping som ordnats av Riksförbundet för sexuellt lika­berättigande (våldsbenägna hittar alltid förevänd­ningar att slåss, och sexuella böjelser får duga lika bra som hudfärg). Det har rapporterats att de slogs med basebollträn. En polis intervjuades om detta på Öst­nytt, och han sade att han inga basebollträn sett. Under hela intervjun tittade han inte in i kameran – jag kan inte avgöra om han blundade eller stirrade ner i golvet. Ser polisen åt ett annat håll när skinnskallar slåss? Det här må vara en lösryckt iakttagelse (man får hoppas att det är det), men vad ska man tro?


Vanliga missuppfattningar om ”objektivitet”

Objektivitet är både ett metafysiskt och ett kunskapsteoretiskt begrepp. Det handlar om medvetandets förhållande till existensen. Metafysiskt är det insikten om det faktum att verkligheten existerar oberoende av någon iakttagares med­vetande. Kunskapsteoretiskt är det insikten om det faktum att en iakttagares (människans) medvetande måste förvärva kunskap om verkligheten med vissa medel (förnuftet) i enlig­het med vissa regler (logiken). Detta betyder att även om verkligheten är oåterkallelig och, i varje given situation, endast ett svar är sant, är sanningen inte automatiskt till­gänglig för ett mänskligt medvetande och kan endast erhållas genom en viss mental process, som fordras av varje kun­skapssökande människa – att det inte finns något surrogat för denna process, inget sätt att fly från ansvaret för den, inga genvägar, inga speciella uppenbarelser för priviligierade iakttagare – och att det inte kan finnas något sådant som en yttersta ”auktoritet” i saker som gäller mänsklig kunskap. Metafysiskt är den enda auktoriteten verkligheten; kunskaps­teoretiskt – ens eget intellekt. Den förra är den yttersta skilje­domaren för det senare.[4]

Det ovanstående är Ayn Rands mest uttömmande diskussion av begreppet ”objektivitet”, och den får stå för sig själv, utan kommentar, som en referensram för den följande diskussionen.

Det finns två vanliga missuppfattningar (eller vantolkningar) av vad ”objektivitet” innebär. Jag kal­lar dem ”opartiskhet” och ”allvetenhet”. (Det kan finnas fler missuppfattningar, men dessa är de båda jag ofta stöter på, i olika varianter.)

För det första: Det är en vanlig uppfattning att ”objektivitet” inte innebär något annat än att vara ”opartisk” eller ”neutral”, att man inte kan vara objektiv och sam­tidigt ta ställning i en stridsfråga. (Enligt denna upp­fattning skulle endast den ”evige skeptikern” kunna vara objektiv.) En möjlig förklaring till denna miss­uppfattning är att man så ofta ser ordsamman­ställningen ”iaktta objektivitet och opartiskhet” (eller ”saklighet och opartiskhet”). Den obetänksamme kan tro att detta är en pleonasm av samma slag som ”sa­ker och ting”, ”moral och etik” eller ”rubb och stubb”.

Men den enda kopplingen mellan ”opartiskhet” och ”objektivitet” är denna: i en domstol måste doma­ren och juryn höra båda parter för att komma fram till ett rättvist utslag. Men om detta betydde att ”ob­jektivitet” är detsamma som ”opartiskhet” skulle aldrig något domslut kunna fällas – domaren och juryn skulle bli ”subjektiva” såfort de bestämt sig för vem som har rätten på sin sida.

Samma sak gäller t.ex. om man ska ta ställning i en tvist mellan vänner eller bekanta. Man måste höra båda sidors syn på saken. Men när man gjort det (och förutsatt att man trängt till botten i konflikten) mås­te man ta sida. Det gäller om alla stridsfrågor. Ska man ta ställning mellan t.ex. kapitalism och kommu­nism, måste man känna till båda sidornas väsentliga argument – annars tar man sida i blindo. Men detta betyder sannerligen inte att man blir ”subjektiv” i det ögonblick man inser att kapitalismen är det ideala systemet och att kommunismen måste kastas på skräphögen.

Objektivitet fordrar att man inte tar ställning förr­än man verkligen vet. Men den fordrar också att när man vet, då tar man ställning.

För det andra: Somliga tror att man måste veta allt om en sak för att kunna vara objektiv. Men – eftersom man inte kan veta allt om en sak utan att känna till sakens relation till alla andra saker i universum – följer att det är omöjligt att vara objektiv om man inte är ett allvetande väsen, en gud.

Denna missuppfattning är vanligare än man kan tro. Vid de bokmässor jag besökt har jag lagt märke till en vanlig reaktion på termen ”objektivism”: ”Är det inte förmätet att hävda att ens kunskap är objek­tiv?” Enda förklaringen till att en sådan fråga alls ställs är att frågeställaren inte tror att vi människor, med alla våra begränsningar, kan nå fram till objektiv kunskap om någonting – därför att det finns så myc­ket mer som vi fortfarande inte vet.

Men idén är bisarr. Den innebär t.ex. att eftersom jag inte vet exakt hur det ser ut i min grannes lägen­het (eller hur huset jag bor i ter sig för de sorkar som eventuellt håller till under husgrunden), så vet jag inte heller hur det ser ut i min egen lägenhet. Men det vet jag ju!

Det är inte nödvändigt att vara allvetande. Vi vet vad vi vet; det är på det vi måste bygga vidare; och det är utifrån det vi måste ta ställning.


Gissla makten!

Kommentar: SvD:s kolumnist Mats Johansson, som har en väl­vässad penna, har angripit Dario Fo för att han försvarat ”Röda Brigaderna” och andra terroristorganisationer. Johanssons slutkläm är värd att citera:

Terrorister har ingen värdighet. Detsamma kan sägas om Svenska Akademien när den nu under jubel förskingrar Nobels pengar och fredsbudskap. Dess majoritet borde ha sagt: vi betalar inte!

Men ett Nobelpris till en terroristsympatisör är ungefär vad man kan vänta sig av Svenska Akademien. Nobelpriset till Dario Fo bör ses som en uppföljning av det Nordiska pris som för ett par år sedan tilldelades Arne Næss. Næss pläderar som bekant för en drastisk minskning av jordens folkmängd, m.a.o. för folkmord i en skala som kommer att få tidigare folkmord att framstå som rena förövningar. Och det just för det han har fått pris! Vem gisslar Næss? Ja, inte är det Svenska Akademien.

Jag har inte brytt mig om att påpeka detta samband mellan Fo och Næss för SvD:s redaktion – jag hinner inte med allt här i världen. Någon annan kanske kan göra det?


Nästa nummer

kommer att innehålla en mängd debattinlägg som alla på något sätt har anknytning till ”djurrätts”­filosofen Peter Singer. Möjligen kommer det att bli ett dubbelnummer.

Peter Singer är ju aktuell efter all uppståndelse som varit i samband med hans Sverigebesök. Om någon av er vill ”slå på trumman” för Nattväktaren är detta därför en god möjlighet.


[1] Titeln är en anspelning på Karl Poppers bok The Poverty of Historicism.

[2] ”Förnöjsamhetens stia” förekommer i John Bunyans Kristens resa. En traditionalist vid namn T.S. Eliot har skrivit en tämligen obegriplig – men mycket suggestiv – dikt, där man kan lära sig att de som sitter i sagda stia menar: Död.

[3] Mobergs egen formulering är: ”Ingenting kan rubba mig ur den övertygelsen och tron, att vårt liv är helt vårt eget – att människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt.” (Ur en tidningsartikel som ingår i samlingsvolymen I egen sak.)

[4] Ayn Rand, ”Vem är den yttersta auktoriteten inom etiken?” ur The Voice of Reason; på svenska i ”Objektivistisk skriftserie” nr 13.