Årgång 1, nummer 6 (oktober 1997)

”Paparazzi”

Följande båda inlägg upprepar i stort sett samma resonemang. Det hoppas jag ni står ut med.

(i)

Jag vet inte om prinsessan Diana är kändisjour­nalistikens första dödsoffer, men hon är i alla fall det mest spektakulära och det mest lukrati­va. Vi vet inte vad som kommer att hända med det koppel som hetsade henne till döds, men som mest lär de få en mild åthutning och en symbolisk bötessumma. Och sitt senaste scoop lär de ändå få sälja till gott pris.

Vad som måste slås fast är att denna typ av journalistisk – även när den inte får fullt så dras­tiska och tragiska konsekvenser – är kriminell.

En handling är kriminell när, och i den mån, den kränker någon individs rättigheter. Ett rätts­samhälle är ett samhälle där ingen människa kan tvinga någon annan att handla mot sitt eget omdöme. Vill man utnyttja någon annan för sin egen vinnings skull måste man försäkra sig om den andres frivilliga samtycke. Härav följer att den som vill fotografera en prinsessa (eller vem det vara må) i en öm situation med sin tillkom­mande snällt måste be prinsessan om lov och respektera hennes vägran om hon vägrar. (Prin­cipen är densamma om man skulle vilja ligga med prinsessan i stället för att bara fotografera henne; om hon vägrar och man ändå tvingar sig på henne, bör man dömas för våldtäkt.)

S.k. ”paparazzi” har nu lyckats döda en prin­sessa och bör dömas för grovt vållande till an­nans död. Men detta är bara den yttersta kon­sekvensen av att deras yrkesutövning i sig är kriminell: den kränker människors oförytterliga rätt till en privat sfär i sina liv.

Det kommer att hävdas allt ”paparazzi” gör är att försöka tjäna så mycket pengar som möjligt, och att strävan att göra sig rik är fullt hedervärd, speciellt i en marknadsekonomi. Men denna invändning är löjlig. En bankrånare försöker också, på sitt eget lilla sätt, göra sig rik; det gör inte bankrån mindre kriminella.

Det kommer att hävdas att skulden vilar hos allmänheten som är villig att köpa de tidningar där ”paparazzi” publicerar sina bilder, och att allt pressen gör är att tillgodose det ”oavvisliga lösnummerintresset”. Men detta bevisar bara att mänskligheten i stort befinner sig på en låg mo­ralisk nivå; och moralprincipers giltighet är inte beroende av hur många – eller hur få – som ac­cepterar dem eller lever efter dem. Den som köper tidningar med ”paparazzifotografier” är inte moraliskt oskyldig. Principen här är den­samma som när det gäller barnpornografiska bilder eller filmer. Sådana bilder eller filmer visar verkliga övergrepp mot verkliga barn – och den som betalar för att få se dem är därmed medskyldig till övergreppen. Men den enes skuld fritar inte den andre från skuld, i något av dessa fall.

Det kommer att hävdas är att de enda som drabbas av kändisjournalistikens avarter är kän­disarna själva och att detta är ett pris de får betala för sin berömmelse. Detta betyder att om man uppnår framgång här i livet så mister man – genom blotta det faktum att man är fram­gångsrik – alla sina rättigheter som människa.

Men man behöver heller inte vara rik och framgångsrik för att bli utsatt för hyenejour­nalistik – det räcker med att själv bli offer för en olycka eller ett brott. Saken berördes för några år sedan i radions mediamagasin ”Vår grundade mening”. För några år sedan inträffade en svår bussolycka, där en hel skolklass miste livet. Jour­nalister blev vid tillfället instruerade av sina re­daktioner att göra allt för att få kontakt med barnens föräldrar för att kunna presentera snyft­reportage om deras emotionella reaktioner – och detta var inte begränsat till kvälls- eller sensa­tionspressen, det var det normala vid de flesta tidningsredaktioner. (De som rapporterade om detta var kritiska och tog det som ett tecken på att journalistetikens tal om ”hänsyn” och om ”privatlivets helgd” är tomt prat.) Detta är ”papa­razzijournalistik” – och det betraktas som full­ständigt normalt.

Detta kommer att fortsätta så länge journalis­ter uppfostras i hyenementalitet. Och det kom­mer inte att upphöra förrän det blir allmänt accepterat – inte bara som en fras för något fest­tal, utan som en princip, avsedd att praktiseras – att varje människa har oinskränkt rätt till sitt eget privata liv.

Pressens självrannsakan kan ta sin början.

Strängnäs 1 september 1997

(Skickat till c:a 35 tidningar; jag har inte sett det publicerat någonstans.)

(ii)

Det är omöjligt att hålla med Mats Svegfors i vad han skriver i sin underledare i SvD 3.9. Han menar att det är alldeles för tidigt att hävda att det var ”paparazzi” eller pressen i allmänhet som drev prinsessan Diana i döden, och han går så långt som till att hävda att de som påstår något sådant i själva verket hetsar mot pressen och utgör ett hot mot det fria ordet. Allt detta grun­dar sig på att vi ännu inte vet allt om olycks­händelsen, i vad mån den berodde på de jagande ”paparazzis” agerande eller på chaufförens be­rusning eller en kombination av bådadera.

Detta är ett konkretbundet sätt att betrakta händelsen och tyder på oförmåga att tänka i principer (alternativt avsaknad av principer att tänka i).

Den grundläggande principen i detta sam­manhang är varje enskild människas rätt att leva sitt eget liv efter sitt eget bästa omdöme och utan tvångsmässig inblandning från andra. Av denna princip följer att om människor vill sam­arbeta med varandra måste samarbetet från alla parter vara frivilligt. Vill man samarbeta med någon annan, och denne vägrar samarbeta, då måste man respektera denna vägran och söka sig någon annan samarbetspartner.

För att ge ett par exempel som jag tror att även Svegfors kan förstå: om man vill låna peng­ar av en bank, men banken avslår ens låneansö­kan, kan man inte råna banken. Om man vill gifta sig med en flicka, eller inleda en kärleks­förbindelse med henne, och flickan tackar nej, kan man inte våldföra sig på henne. Om jag erbjuder SvD detta debattinlägg, och SvD i van­lig ordning refuserar det, kan jag inte samla ihop ett beväpnat gäng och ockupera SvD:s redak­tion.[1]

Principen är exakt densamma om en person inte vill bli fotograferad.

Vad ”paparazzi” gör är att agera efter den motsatta principen: att deras offer inte har nå­gon rätt till sina egna liv, och att deras existens­berättigande består i att de gör det möjligt för ”paparazzi” att tjäna en hacka. ”Paparazzi” age­rar efter exakt samma princip som bankrånaren, våldtäktsmannen och ockupanten i exemplen ovan. Det är i detta sammanhang ovidkom­mande att det är rika och framgångsrika män­niskors liv som kränks – de har samma rätt till sitt eget liv som de fattiga, och det är oanstän­digt att säga att en människa mister sina rättig­heter qua människa bara för att hon nått en framskjuten position i samhället.

Det är också ovidkommande att prinsessan Diana ofta utnyttjat pressen för sina egna syf­ten, en synpunkt som ofta framhävs. För när hon utnyttjat pressen, har det alltid varit fråga om en frivillig överenskommelse mellan henne och pressen, i fall där hennes intressen och pressens sensationslystnad och oavvisliga lösnummer­intresse råkat sammanfalla. Att ta detta till in­täkt för att försvara ”paparazzi”fasoner är i san­ning oanständigt.

”Paparazzi” har agerat efter en princip som är fientlig mot människans liv på jorden. Principer har praktiska konsekvenser. Livsfientliga princi­per kan leda till dödsolyckor. Så kom inte och påstå att ”paparazzi” är oskyldiga.

Prinsessan Dianas död måste leda till press­etisk självrannsakan. Den är inte en isolerad händelse. Formerna må variera, men det är san­nerligen inte bara ”sagoprinsessor” som faller offer för journalisters hyenementalitet.[2] Det goda hennes död kan föra med sig är att saken nu ställs på sin spets.

Mats Svegfors (och säkert fler med honom) bör i det uppkomna läget ägna sina intellektuel­la ansträngningar åt annat än att slingra sig un­dan kärnfrågan.

Strängnäs 4 september 1997

(Tillsänt SvD:s ledarsida; ej publicerat.)

En person som intagit rätt ståndpunkt i paparazzifrågan är SvD:s förre chefredaktör Gustaf von Platen. Ett meningsutbyte mellan honom och Svegfors förekom i SvD 15.9. Svegfors svar var lika konkretbundet som det inlägg jag vände mig emot ovan. Principen är att allt umgänge mellan människor måste grunda sig på frivillighet.)


Den grinande dödskallen under de blodiga trasorna

”Det som en gång varit ett påstått ideal är nu ett trashöljt skelett som rasslar som en fågelskrämma i vinden över hela världen, men människorna saknar modet att höja blicken och upptäcka den grinande dödskal­len under de blodiga trasorna. Skelettet är socialismen.”[3]

Det har gått 35 år sedan Ayn Rand skrev det ovanstående, och människorna vågar fortfaran­de inte höja blicken och erkänna att socialismen är alltigenom ond.

Socialismen har vunnit sina framgångar på en anklagelse och ett löfte. Anklagelsen är att kapitalismen håller människorna kvar i fattig­dom; löftet är att socialismen ska lyfta män­niskorna ur fattigdomen och åstadkomma ett aldrig tidigare skådat överflöd.

Efter öststatskommunismens fall finns tre kommunistiska diktaturer kvar i världen: Kina, Kuba, Nordkorea. Av de tre försöker Kina des­perat åstadkomma en sorts ”syntes” mellan kom­munism och kapitalism – samtidigt som man sväljer en av sina kapitalistiska grannar (Hong­kong) och kastar hungriga blickar på en annan (Taiwan). Detta är det kommunistiska Kinas sätt att lyfta sin befolkning ur den fattigdom som man anklagar kapitalismen för att ha åstad­kommit.

Kuba är lika fattigt som någonsin, om inte fattigare. Kommunisternas (och många andras) standardförklaring på detta är USA:s (halv­hjärtade) handelsblockad. I ljuset av marxist-leninistisk teori är denna förklaring befängd. Om teorin vore korrekt skulle kommunistländer ha allt att vinna och inget att förlora på en han­delsblockad: det kommunistiska Kuba skulle leva i materiellt överflöd och det (delvis) kapita­listiska USA skulle befinna sig på svältens rand; människor skulle fly i livbåtar och flottar från Floridas kust till Kuba, och inte tvärtom. Men under hela det sekel kommunismen plågat vår värld har ingen kommunist någonsin andats om en handelsbojkott mot västvärlden: det är på den påstått fattigdomsskapande kapitalismen som kommunisterna ständigt sökt parasitera.

Det land som mest konsekvent sökt genom­föra kommunismen inom sina egna gränser och som faktiskt sökt isolera sig från en kapitalistisk omvärld är Nordkorea. Enligt marxist-leninistisk teori skulle Nordkorea vara världens rikaste nation. Men det verkliga resultatet ser vi idag: Nordkorea är på väg in i en svältkatastrof.

Men har denna svältkatastrof fått en enda kommunist att göra avbön? Har någon enda kommunist trätt fram och sagt: ”Ursäkta, jag hade fel. Det är kommunismen, inte kapitalis­men, som håller människorna kvar i fattigdom”?

För några år sedan avslöjades det att barn farit illa (för att uttrycka det milt) i rumänska barnhem under kommunistregimen. Samma avslöjande gjordes ett par år senare om kinesiska barnhem. Har dessa avslöjanden fått någon en­da kommunist att göra avbön?

Kommunismens ohyggligheter har varit kända så länge det har funnits kommunistregimer i världen. Vanligen har vittnesbörden helt enkelt förnekats så länge det varit möjligt att förneka dem. Tvångsindustrialiseringen och behandling­en av ”kulaker” i trettiotalets Sovjet är ett exem­pel; motsvarande ohyggligheter under ”det stora språnget” och kulturrevolutionen i Kina är ett annat.

Att kommunister inte låter sig omvändas har en naturlig förklaring: kommunister lever på ett enormt självbedrägeri. Innan de intalar andra att de motiveras av välvilja, humanitet, omsorg om de fattiga och förtryckta, måste de först in­tala sig själva att de motiveras av sådan välvilja – annars skulle de inte kunna hålla masken inför omvärlden. De kan inte höja blicken till att se sig själva i spegeln och upptäcka den dödskalle som grinar emot dem: dödskallen hos en som drivs av hat mot världen och mot sig själv. Vad för sorts avbön skulle en sådan människa ha att komma med? ”Ja”, skulle hon behöva säga, ”kom­munismen leder till hungersnöd när den tillämpas konsekvent – och det var det vi ville.” Men det skulle hon inte kunna erkänna, ens för sig själv – sådan självinsikt skulle leda till själv­mord. Därför måste hon fortsätta med sin själv­hypnos och fortsätta intala sig att – oavsett det faktiska resultatet, oavsett alla utmärglade barn kommunismen har skapat – var hennes ideal fint och ädelt.

Men idén att socialismen och kommunismen representerar ett ideal är vitt spridd även bland dem som inte själva är socialister och kommu­nister – och den idén lämnar dem försvarslösa. Den gör det omöjligt för människor att inse att det i själva verket är ren, oblandad, kompromiss­lös kapitalism som är ett ideal. Det får dem att acceptera marxismens beskrivning av den tidiga industrialismen och att acceptera en blandning av frihet och statliga kontroller. Det får dem att dyrka kompromissen – i detta fall en kompromiss mellan överflöd och hungersnöd, d.v.s. ytterst mellan liv och död – som en sorts ”ideal”. Det leder dem till urskillningslös tolerans mot det onda. Det finns t.ex. knappast någon ”liberal” tidning som inte – för ”balansens” skull – håller sig med en eller ett par marxistiska skribenter (men aldrig någonsin, för någon balans skull, med en skribent som förespråkar laissez-faire).

Skelettet rasslar – men människorna hör inte rasslet. Dödskallen grinar – men människorna ser inte grinet.

Och de blodiga trasor socialismen lämnar efter sig, dem låtsas man inte om att man har sett.

Strängnäs 18 augusti 1997

(Skickat till c:a 35 tidningar; jag har inte sett det publicerat.)


Kommunisters förmåga till självbedrägeri…

…vet inga gränser.

I en insändare i DN 24.9 upprepar Svensk-kubanska föreningen idén att fattigdomen på Kuba helt och hållet beror på USA:s tämligen halvhjärtade handels­blockad. Men kommunistisk propaganda har alltid sagt att det är kapitalismen som är skuld till fattig­domen i världen och att kommunismen skulle av­skaffa fattigdomen och ge oss överflöd. Om det fun­nes minsta sanning i detta, skulle Kuba ingenting ha att frukta av en handelsblockad – tvärtom skulle USA ha allt att frukta av en handelsblockad från Kubas sida. Och om det funnes minsta sanning i den kom­munistiska propagandan skulle människor fly på flottar och i plastbåtar från Florida till Kuba och inte tvärtom.

Men det är värre än så. Det har rapporterats i pressen (och det har inte dementerats) att Fi­del Castro har en privat förmögenhet på elva miljarder dollar. Jag ska inte spekulera i varifrån Castro fått dessa pengar – han kan väl inte gär­na ha plundrat kubanska folket på mycket? Vi har ju alltid fått lära oss att det är höger­diktatorer som ägnar sig åt den sortens ut­plundring, aldrig vänsterdiktatorer. Så jag antar att det rör sig om pengar som Castro ärvt (han kommer från en förmögen godsägarfamilj, som tjänat sina pengar i en tid då det fortfarande var tillåtet att tjäna pengar på Kuba).

Men det är ju ändå så att kommunismen lär att privatförmögenheter ska konfiskeras. Så var­för har Castro inte, i egenskap av folkets store ledare, brytt sig om att konfiskera sin egen för­mögenhet? Är hemligheten så enkel och sjabbig som att han vill ha kommunism för alla, utom för sig själv?

Svensk-kubanska föreningen skulle kunna be Fidel Castro personligen att få låna en hacka till sin verksamhet: det vore att föredra framför att kräva pengar av skattebetalarna, av vilka de flesta faktiskt inte stöder Castro och hans sys­tem.

Strängnäs 26 september 1997

Tillsänt DN:s insändarsida; ej publicerat


Staten och tvångssteriliseringarna

Saxat ur den insändare jag besvarar:

Under den senaste tidens debatt om tvångssteriliseringar i Sverige och annorstädes har jag saknat en klar formulering av det som borde vara kärnan i debatten. Den centrala frågan är vilken rätt staten har att alls lägga sig i individernas rätt att sätta barn till världen. Svaret på frågan beror på vilken stat vi har och vilka krav vi som medborgare ställer på staten. […]

Vi kan inte kräva att staten ska garantera alla föddas rätt till ett drägligt liv utan att tillerkänna denna stat rätten att lägga sig i frågan om vilken social situation ett barn kommer att födas in i.

…vi bör inse att ju mer vi kräver av staten, ju mer kommer staten att kräva att få lägga sig i våra liv.

Sten Kaijser (DN 7.9) förtjänar beröm för att ha satt fingret på en öm punkt i debatten om tvångssterilise­ringarna: om staten ska ta ansvaret för våra liv, kan vi inte gärna protestera när staten också gör drastiska in­grepp i våra liv och bedömer om vi är kapabla att ta hand om de barn vi sätter till världen.

Många debattörer (t.ex. DN:s kulturchef Arne Ruth) har uttryckt förundran över det ”paradoxala” i att en välvillig välfärdsstat ägnat sig åt något så kränkande som att tvinga människor att sterilisera sig; och man har undrat över hur en politik som så uppenbart gränsar till nazismen har kunnat genomföras under bred politisk enighet och förespråkas även av uttalade anti-nazister. Men det finns ingen paradox här. Om och i den mån det är staten som tar ansvaret för den enskildes liv – om och i den mån detta accepteras av medborgarna – måste medborgarna också utsätta sig för kränkningar från statens sida. Skillnaden mellan en demokratisk ”väl­färds”stat och en totalitär (nazistisk eller annan) diktatur ligger här helt och hållet i orden ”i den mån”: det är fråga om en gradskillnad.

En rättmätig stat skulle inte lägga sig i folks barna­födande och varken uppmuntra vissa att föda fler barn eller hindra andra från att alls föda barn. En rättmätig stat skyddar individens rättigheter, varken mer eller mindre.

Men en rättmätig stat är precis vad vi inte har haft. Och de som undrar över ”paradoxen” i tvångs­steriliseringarna kan undra vidare: de är uppenbarligen själva kollektivister och skulle aldrig acceptera (eller ens begripa) idén om en rättmätig stat.

Strängnäs 15 september 1997

Tillsänt DN:s insändarsida; ej publicerat

[Sten Kaijser är professor emeritus i matematik vid Uppsala universitet.]


”Leka Ragnar”

To: The Ayn Rand Institute

I feel obliged to call your attention to the following:

This summer there have been several bombings of sports arenas in Stockholm (also one in Gothenburg). The obvious intention behind the bombings has been to put a stop to the plans of having the Olympic Games of 2004 assigned to Stockholm. A few days ago a young man was arrested as he was about to attach a bomb to a statue by Carl Milles, a statue that has been used as a symbol for the would-be Stockholm Olympic Games. It is not yet known whe­ther this person is also responsible for those other bombings (he is refusing to talk to the police).

The person arrested is a fairly well known Liber­tarian anarchist. He has been engaged in other weird Libertarian activities before, such as arranging ”rave parties” where drugs such as ecstasy and LSD have been widely used. It has been reported that the ”offi­cial” Libertarians in Sweden have expelled him, but I do not know the exact circumstances.

Now, this person operates under the cover name ”Ragnar D. Sköld”, a name obviously and admittedly borrowed (or more exactly: stolen) from Ragnar in Atlas.

I hopefully do not have to spell out to you what harm may be done to the spread of Objectivism in Sweden, if Ayn Rand’s name gets associated in people’s minds with this kind of atrocities (and I know that you have similar problems in the US).

This incident is not an isolated occurence. ”Play­ing Ragnar” (as I call it) seems to be a popular sport among Libertarians. For example, a few years ago I wrote a letter-to-the-editor to a major Swedish daily, where I pointed out the plain criminality of certain Libertarian activities. My letter was not published; but one of the editors of the paper, a person with whom I am slightly acquainted and who is a promi­nent Swedish Libertarian – of the variety with some better premises – wrote back to me and told me that, since I am an admirer of Ayn Rand, I ought to approve of the Libertarian activities mentioned: all those Li­bertarians were doing was emulating Ragnar Danne­skjöld! (I wrote back and gave him a piece of my mind.)

Or take this: you may remember that a couple of years ago a bunch of Libertarians made some publici­ty about one of those hairbrained schemes of estab­lishing a ”Galt’s Gulch” somewhere in Florida. This was reported on the editorial page of this same daily as an instance of Randianism. (It was a nasty piece, presented with a giggle.)

There seems to be no way of countering this kind of desinformation, and no one to do the countering. The few people who know better are either too cal­lously indifferent (or, perhaps, too bitterly dis­appointed) or else too cowardly to open their mouths in defense of Ayn Rand.[4]

Now, I do understand that you cannot give first priority to an issue of this kind: you have more im­portant things of a more positive nature to do.[5] But there is one simple thing you can do and which might help. You could issue a short press release to Swedish media, stating the plain facts of the matter.

I of course cannot prescribe to you exactly what such a press release should contain. One obvious point of course is that Ayn Rand completely rejected Libertarianism. A point I personally would feature is that Ragnar was motivated by a love for justice, and that this is conspicuously lacking in all of those people ”playing Ragnar”.

Whatever you choose to do, I sincerely hope that you will do something. For if an organization calling itself ”The Ayn Rand Institute” will not defend Ayn Rand against vicious attacks and/or plain des­informa­tion, then who on earth is supposed to do it?

Sincerely,

Per-Olof Samuelsson


Ett stycke smygrasism

Ett gäng skinnskallar i Ytterby misshandlar svårt en man av utländsk härkomst (”ras”). Massmedierna slår stort på indignationstrumman. Ingen ska sväva i okunnighet om etniciteten.

Nyligen avgjorde HD ett mål om gruppvåldtäkt i Södertälje. Inte ett ord om att de tre gärningsmännen var asylanter! I Varberg inträffade i juli ett liknande nidingsdåd, utfört av fem asylanter. Inte ett ord om etnicitet! […]

I SvD 22.9 stod en kort insändare som var obehagligt smygrasistisk och dessutom brast i logik. Får jag lov att påpeka det självklara: när skinnskallar misshandlar invandrare, gör de det just därför att de är invandrare, och det vore i sanning besynnerligt om pressen inte rapporterade om detta. Om ett gäng ungdomar begår en grupp­våld­täkt är detta vidrigt oavsett om ungdomarna är svenskar eller in­vand­rare. Görs det av invandrare finns det ingen anledning att förtiga detta faktum (och det har inte heller förtigits i media), men det finns heller ingen anledning att särskilt betona saken.

Vad detta smygrasistiska inlägg försökte pracka på oss är idén att invandrare (eller asylsökande) är speciellt våldtäktsbenägna därför att de är invandrare (eller asylsökande).

Jag frågar mig faktiskt varför insändarredaktionen överhuvudtaget publicerar ett inlägg av den här sorten. En tidning har ju ingen plikt att publicera allt som kommer in; och jag är säker på att mängder av insändare (somliga kanske t.o.m. läsvärda) refuseras dagligen. Men om nu detta var ett olycksfall i arbetet, kan ju redaktionen be om ursäkt. Ursäkten kan riktas till alla invandrare/asylsökande som inte våldtar eller begår brott och den kan gärna också riktas till den mera anständiga delen av läsekretsen i sin helhet.

Eftersom jag faktiskt misstänker att SvD, genom att ge publicitet åt inlägget ifråga, har brutit mot lagen om ”hets mot folkgrupp”, skickar jag en kopia av mitt inlägg till Diskrimineringsombuds­mannen.

Strängnäs 22 september 1997

Tillsänt SvD:s insändarsida; ej publicerat


Här hade jag också en notis utan egen kommentar om att Journals of Ayn Rand (red. David Harriman) kommit ut, men här nöjer jag mig med en länk till Amazon.


[1]) Parentetiskt är principen densamma om en tidning har för få prenumeranter och annonsörer för att gå ihop: det är omora­liskt att försöka tvinga till sig pengar från dem som inte vill prenumerera eller annonsera. Men för all sin frimarknads­vän­lighet har Svegfors och SvD mig veterligen aldrig tagit avstånd från presstödet. [Efter det att detta skrevs har Svegfors – SvD 27.9 – försvarat presstödet mot kritik från chefredaktören för Upsala Nya Tidning. Han försvar var marxistiskt både till innehållet och till metoden: det gick ut på att eftersom UNT är ensam tidning inom sitt område är UNT ett monopol­företag.]

[2]) Mats Svegfors gillar kanske inte att bli kallad hyena, ens implikationsvis. Hans kollega på DN, Arne Ruth, är åtminsto­ne ärlig på den punkten; se hans krönika i DN 2.9, där han erkänner sin egen hyenementalitet och endast ursäktar den med att den ”finns inbyggd i journalistiken”.

[3]) Ayn Rand, ”Monumentbyggarna” ur The Virtue of Selfishness. (Svensk övers. i Objektivistisk skriftserie nr 4.)

[4]) Three person, to my knowledge, wrote short letters of protest against the editorial I mentioned: myself, Henrik Unné and Filip Lundberg [Filip Björner]. None of those letters were published.

[5]) including, incidentally, promoting George Reisman’s recent book; and including – quite incidentally – making an effort to make Ayn Rand’s works available in decent foreign language translations. I stress this last, since the best defender of Ayn Rand and Objectivism is and remains Ayn Rand.

Annonser