Årgång 1, nummer 5 (september 1997)

Ett land – två system?

Så har världen då fått uppleva två spektakulära fyrverkerier: ett kapitalistiskt fyrverkeri då Eng­land lämnade Hongkong, och ett kommunistiskt då kineserna tog över – och frågan för de flesta tycks ha varit vem som åstadkommit det finaste fyrverkeriet.

Hongkong har fram till det kommunistiska maktövertagandet varit det samhälle i världen som kommit närmast fullständig, oreglerad laissez-faire-kapitalism. Tyvärr har detta inte berott på någon medveten ideologisk strävan i denna riktning (i så fall skulle England också vara laissez-faire-kapitalistiskt, och det är det inte) – det har berott på ren lättja: det har varit enklare för britterna att lämna Hongkong fritt och i fred än att försöka exportera den brittiska ”välfärdsstaten” dit. Resultatet har ändå blivit att Hongkong har avancerat från att ha varit en fiskeby till att bli ett av jordens mest välmående samhällen.

(Samtidigt har Nordkorea, det land i världen som mest konsekvent tillämpat kommunismen, drabbats av akut hungersnöd. Men varken Hongkongs framgång eller Nordkoreas katastrof kommer någonsin att omvända några kommu­nister från kommunismen.)[1]

Kommer det att förbli så efter Kinas makt­övertagande?

De flesta menar att det ”står skrivet i stjärnor­na”, som om endast astrologer kan veta svaret och som om inga pålitligare kristallkulor funnes.

Den hoppfulla synen på Hongkongs framtid grundar sig på ett löfte givet 1983 av Deng Xiao­ping och upprepat till leda av de kinesiska ledar­na, ett löfte sammanfattat i slagordet: ”Ett land – två system”. Hongkong ska – för en femtioårs­period – få förbli kapitalistiskt, medan resten av Kina får förbli kommunistiskt.

Jag har ännu inte sett eller hört någon kom­mentator som uppmärksammat det enkla och uppenbara faktum att slagordet är självmot­sägande. Ett land kan inte samtidigt och på sam­ma gång vara kommunistiskt och kapitalistiskt, lika lite som vatten samtidigt och på samma gång kan förångas och frysa till is. Så den verk­liga frågan är: kommer Hongkong att bli kom­munistiskt, eller kommer Hongkong att, med exemplets makt, göra resten av Kina kapitalis­tiskt?

Tänk nu efter en smula: vad kan Kinas kom­munistiska ledare ha för motiv för att låta Hong­kong förbli en kapitalistisk enklav? Ett rimligt motiv skulle vara Hongkongs själva välstånd, oviljan att döda den gås som värper guldägg. Men om de kinesiska ledarna tänker så, varför i all världen inför de inte kapitalism i resten av Kina också? Varför överger de inte kommunis­men?

Om de kinesiska ledarna verkligen tänker så här, kan det endast vara ett utslag av parasitism: en parasit kan inte överleva, om den dödar den organism den parasiterar på.

Förhållandet mellan Hongkong och Kina är i själva verket exakt detsamma som förhållandet i vilket samhälle som helst mellan å ena sida laglydiga, hårt arbetande medborgare och å and­ra sidan inbrottstjuvar. Den laglydige har ingen som helst nytta av inbrottstjuvarna; inbrotts­tjuvarna kan inte överleva alls utan de laglydiga, hårt arbe­tande medborgarna: funnes inte de, funnes det heller inget att stjäla.

Skillnaden är bara den att i Kina är det tjuvarna som har den politiska makten. (I Sverige har de än så länge bara den politiska maktens djupt kända sympati.)

Slagordet ”Ett land – två system” har förstås bara en avsikt: att invagga oss i en falsk känsla av säkerhet och hoppfullhet. Men saken har ytterligare en aspekt som är verkligt olycksbådande:

Det har rapporterats åtskilli­ga gånger i media att om in­förlivandet av Hongkong visar sig framgångsrikt (d.v.s. om den slutliga katastrofen kan skjutas några år eller något decennium på framtiden), då kommer Kina att propagera för att få ta över Taiwan på samma premisser.

Kommer Västvärldens poli­tiker att göra effektivt mot­stånd mot denna propaganda? Knappast, med tanke på vad som redan skett med Hongkong. Vad vi kommer att få se är för­modligen ännu en Münchenöverenskommelse, med ”Ett land – två system” som en palimpsest över det gamla nötta ”Fred i vår tid”.

Det enda egentliga hoppet är att det ska gå med kommunismen i Kina som det har gått med kommunismen i Östeuropa. Och det är faktiskt inte mycket till hopp. Vad kommunismen läm­nar efter sig när den rasar samman är en sönder­vittrad statsapparat och en mängd rivaliserande rövarband (så som vi sett och ser i det forna Jugoslavien). Kommunismen kan ingenting ska­pa; den kan endast förstöra; allt den kan lämna efter sig när den kollapsar är ruiner. Ett Hong­kong utplundrat av rivaliserande krigsherrar är knappast bättre än ett Hongkong utplundrat av den nuvarande kinesiska centralmakten.

Det enda verkliga hoppet är långsiktigt och består i att människorna äntligen inser att kom­munismen (och socialismen) är alltigenom ond. Och inte ens detta är nog. Vad som fordras är att människorna äntligen inser att kapitalismen är god. Först då kommer människorna att veta vad det är de måste försvara.

Strängnäs 29 juli 1997

Publicerat (med några smärre tryckfel) i Eskilstuna-Kuriren 8.9. (Det kan ha publicerats på annat håll också, eftersom jag skickat det till ett 35-tal tidningar; men jag har inte möjlighet att bevaka dem alla. Om någon ser ett inlägg av min hand i någon lokaltidning, är jag självfallet tacksam om jag får en fotostatkopia.)

$ $ $

Filip Björner (som på den tiden hette Filip Lundberg) skrev en kort insändare, publicerad i Metro 30 januari 1997, som jag klistrade in:

Hongkongs invånare borde vara rädda

Enligt Metro är Hongkongborna inte rädda för kommunistdiktaturens maktövertagande. ”Vi tänker inte så mycket på överlämnandet, säger Irene. Jag tror inte att så mycket kommer att förändras… Kanske blir det begränsningar i yttrandefriheten. Men det är inte det viktigaste. Vår generation bryr sig inte så mycket om politiken. Det viktiga för oss är karriären, att tjäna pengar.”

Exakt så resonerade miljoner judar både före och efter Hitlers maktövertagande.

En svensk advokat samtalade med några judiska juridikstudenter i Hitlertyskland dagen innan kristallnatten. Studenterna hävdade då hårdnackat att Hitlers Tyskland var en ”rättsstat”.

Vad vi nu bevittnar i Hongkong är en masspsykotisk upprepning av denna verklighetsfrämmande attityd. Hongkongborna blundar till och med för den allra senaste Amnestyrapporten om tortyren i Kina. I Metro uttrycker arbetarna på ett bygge det ännu mer konkret:

– Vaddå rädda? Bara vi har mat och dryck är vi nöjda. Det är ni i väst som haussar upp det här.

Hitler utlovade undersåtarna just detta. Den tyska nationen fick utstå spö, svett och blod.

Hongkongborna borde inse att när de förlorar sin yttrandefrihet, så kommer de även att få smaka på mera handgripliga sidor av det kommunistiska förtrycket.


En föränderlig ekonomiprofessor i en föränderlig värld

Det förefaller som om vår tids dominerande filosof är Hegel. Få människor accepterar visser­ligen Hegels metafysik (de flesta har inte ens hört talas om den): att världen sådan vi upplever den inte har någon oberoende existens utan är ett resultat av att ett mystiskt väsen, kallat Värld­sanden, försöker komma underfund med vem han själv egentligen är. Men de flesta ac­cepterar okritiskt det kunskapsteoretiska korol­lariet till denna metafysik: att sanningen är för­änderlig, att det som var sant igår är lögn idag, och att det som är sant idag kommer att vara lögn imorgon.

Detta är speciellt uppenbart inom ekonomin. Vem har inte på ledar- eller debattsidor läst sådana klyschor som att ”de gamla recepten inte längre fungerar”? Med ”de gamla recepten” för­stås vanligen de rekommendationer som kom från John Maynard Keynes och som går ut på ”lagom inflation”, på att stimulera ekonomin med underbalanserade budgetar i lågkonjunktur o.dyl. När och i den mån dessa rekommendatio­ner inte längre följs förklaras det vanligen med att de ”inte längre fungerar”, eftersom ”tiderna är annorlunda” – som om de en gång fungerat men inte längre gör det nu när Världsanden ömsat skinn.

Ett typexempel är Bo Söderstens inlägg på DN Debatt 12.8. Jag saxar:

Socialdemokratin sitter dock fast i en gången tids lösningar och är fången i förlegade tänkesätt. […] [En av de funda­mentala orsakerna till socialdemokratins misslyckande] är att interventionismens tid är förbi. Tanken att vi – som på 50- och 60-talen – skulle kunna lösa arbetslöshetens prob­lem med aktiv finanspolitik är dödfödd. Förutsättningarna för en aktiv konjunkturpolitik av traditionellt slag kommer aldrig tillbaka. […] Bristen på förståelse för marknads­ekonomin har varit en hämmande faktor för vår ekonomis­ka utveckling. En annan har varit interventionismens fall. Alltför länge har vi levt i tron på den aktiva konjunktur­politikens möjligheter. En styrka hos socialdemokratin under 50- och 60-talen var att den trodde på keynesianis­men med hull och hår. Den förde vid denna tid en aktiv konjunkturpolitik som ofta var ganska framgångsrik … Redan med 70-talets ankomst började dock denna politik förlora sin trovärdighet både internationellt och nationellt. Den expansiva politik som under 50- och 60-talet givit tillväxt gav nu i stället inflation. […] Interventionismens definitiva bankrutt kom så med 90-talets ankomst. […] [S]anningen är den att interventionismens tid nu är defini­tivt över. Keynes har gått hem och har inte längre några lösningar att erbjuda. […] Det är ingalunda så att det sak­nas lösningar på det svenska problemet. Men vi finner dem inte genom att ständigt blicka tillbaka och söka till­lämpa gårdagens lösningar på morgondagens problem.

Man skulle i och för sig kunna glädja sig åt att prof. Södersten övergett keynesianismen och anslutit sig till sundare ekonomiska teorier. Men varför allt detta prat om att det är den ekono­miska verkligheten som förändrats, inte prof. Sö­derstens insikter om sagda verklighet?

Keynes’ teorier må en gång ha varit allmänt och okritiskt accepterade (bland de ekonomer som ”räknas”), men det innebär inte att de nå­gonsin varit sanna. De var lika falska 1936 som de är idag. Det enda som någonsin gett dem minsta plausibilitet är att de fungerat som en döbelnsmedicin: de har ”stimulerat” ekonomin på samma sätt som en heroinspruta ”stimulerar” en narkoman. Att det sedan kommit abstinens­symptom beror inte på någon skinnömsning av Världsanden: abstinenssymptom är vad man hela tiden kunnat vänta sig – frågan är bara hur snabbt de ska komma och hur svåra de ska bli. (Det är duktigt av prof. Södersten att notera att det kom en baksmälla på 70-talet; men det ver­kar inte som om han ser något kausalitets­samband mellan ruset och baksmällan.)

Inte heller själva insikten om keynesianismens misslyckande är ny: åtskilliga bättre ekonomer vederlade honom redan under den tid han gjor­de sitt segertåg över världen. (Den grundligaste vederläggningen är Henry Hazlitts The Failure of the ”New Economics”, som kom 1959.) Akade­miska ekonomer valde att ignorera vederlägg­ningarna.

”Interventionism” är en idé som är äldre än Keynes: ”interventionism” är en idé som går ut på att hitta en sorts medelväg mellan ren kapita­lism och statssocialism, genom att inte avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen utan bara begränsa det med ett otal skatter och regle­ringar. En person som förtjänar den hederstitel man orättmätigt brukar tillerkänna Keynes (att vara vårt århundrades främste nationaleko­nom[2]), Ludwig von Mises, har ägnat mycket av sitt arbete åt att visa att interventionismen är en omöjlig kompromiss, att den endast kan ha de­struktiva konsekvenser och i slutändan måste leda till ren socialism. Hans Kritik des Interventio­nismus kom 1929.

Så inga av prof. Söderstens nya insikter är nya, annat än för Södersten själv.

Men Södersten har ett gott skäl att framställa saken som att ”den ekonomiska verkligheten är en annan idag” än 1929 eller 1936. Som profes­sor i nationalekonomi har Södersten i decennier varit en rättrogen keynesian och indoktrinerat generationer av studenter i Keynes’ idéer – han har till och med sagt (om jag minns rätt) att det var Keynes som ”införde förnuftet” i national­ekonomin. Bättre ekonomer – sådana som Mises – har han förringat, om han inte rentav har för­tigit deras existens.

Vad han borde göra (i stället för att pladdra om en ”föränderlig verklighet”) är förstås att be alla sina gamla studenter om ursäkt för att han vilselett dem.

Men det är väl för mycket begärt?

Strängnäs 20 augusti 1997

Refuserad; ”platsbrist”.

Till våra folkbibliotek

Ayn Rands kortroman Anthem från 1936 har nyligen utkommit i svensk nyöversättning (gjord av undertecknad) under titeln Lovsång.

Ayn Rand är fortfarande relativt okänd i Sverige, men internationellt är hon erkänd som en av vårt århundrades inflytelserikaste författa­re. I en enkät som gjordes för ett par år sedan i USA på temat ”vilken bok som betytt mest för mig personligen” kom hennes roman Atlas Shrug­ged (Och världen skälvde) på andra plats, efter Bibeln.

AB Bibliotekstjänsts s.k. sambindningslista, som är vägledande för bibliotekens bokinköp, har hittills endast publicerat negativa (och i somliga fall rent ut avskyvärda) recensioner av de böcker av Ayn Rand som hittills kommit ut på svenska. Det är troligt att nyöversättningen av Lovsång blir bemött på samma sätt.

Det är inte min avsikt att polemisera mot dessa ”recensioner”. Det finns vissa saker som man inte diskuterar med vem som helst. Att diskutera sin hustrus dygd med en bordellföre­ståndare är ett exempel. Detta är ett annat.

Men det är en sak jag vill be alla inköps­ansvariga på våra bibliotek att göra: gå inte nödvändigtvis efter Bibliotekstjänsts utlåtande. Bilda er ett eget omdöme. Läs boken, innan ni bestämmer er för att köpa in den eller ej.

Jag kan inte begära att ni ska dela min höga uppskattning av boken. Men vad jag kan begära (som samhällsmedborgare och som mänsklig varelse) är att ni följer ert eget omdöme och står för det.

Om vi överger vårt eget självständiga omdöme och i stället rättar oss efter auktoriteter, kommer vi att få just den sorts samhälle som Ayn Rand beskriver i Lovsång – och vad värre är: vi kommer att ha förtjänat det.

Lovsång kan beställas från:
Förlaget Egoisten
c/o Henrik Unné, Skarpnäcks allé 11A2 tr., 128 35 Skarpnäck
Tel. 08‑94 75 88 Pg 71 05 57-0
Pris: 95 kr

(Jag har skickat denna skrivelse till samtliga Sveriges folk­bibliotek. Om det har någon verkan återstår att se. Jag är rätt pessimistisk; men jag följer vad jag kallar ”Jeff Allen-premis­sen”: man kan inte bara lägga sig ner och ge upp. Jag vill upp­mana Nattväktarens läsare att själva föreslå biblioteken att köpa in Lovsång.Det är viktigt att Ayn Rand verkligen blir läst.)

[Om uppgifterna stämmer idag, 2015, vet jag inte.]


Försök till syl i vädret

Det följande är en replik på ett debattinlägg i Sydsvenskan som handlade om kongressförhören 1947 om kommunistisk infiltration i Hollywood (där Ayn Rand uppträdde som vitt­ne). Författaren till inlägget är en synnerligen obehaglig män­niska som tidigare bl.a. tömt ut sina mentala exkrementer över Urkällan och kallat det ”recension”.

Jan Aghed skriver som han har anständighet till, och man kan inte vänta sig sanningsenlighet från det hållet. Men det är inte bara lögnaktigt utan också löjligt att hävda att allt Ayn Rand hade att säga i sitt HUAC-vittnesmål var att ”Sången om Ryssland var kommunistpropaganda därför att den visade sovjetiska barn som log”. (SDS 23.8)

Det förtjänar att påpekas att vittnesmålet är offentlig handling och att den som gör sig be­sväret kan läsa det. (Det har publicerats i sin helhet i The Objectivist Forum, augusti 1987.)

Det måste också påpekas att termen ”anarko­individualist” är en självmotsägelse. Anarkismen är en kollektivistisk ideologi. Ayn Rand var indi­vidualist; hon var inte anarkist. Och detta är allmänt känt. De enda som inte känner till det är de som själva är kommunister eller anarkister och som inte kan föreställa sig något annat alter­nativ till en totalitär stat än ett samhälle där alla skär halsen av varandra.

Strängnäs 29 augusti 1997

Tillsänt SDS; refuserat.

[Sedan detta skrevs har det kommit ut en bok om detta, Ayn Rand and Song of Russia av Robert Mayhew.]


Tobaksskatten skadar din ekonomi allvarligt

”Rökning dödar”, enligt vad Socialstyrelsen förelägger alla som säljer tobak att meddela sina köpare. Det är emellertid nu slutgiltigt bevisat att det inte hjälper att sluta röka: man dör i alla fall.

En dam i södra Frankrike vid namn Jeanne Calment slutade röka för mindre än fem år sedan, och nu är hon också död. Historien förmäler tyvärr inte när damen i fråga började röka. Kanske hon hade rökt så länge att det var för sent att lägga av? Socialstyrelsens kommentar inväntas med spänning.

Men syftet med Socialstyrelsens kampanj är förstås inte alls att förmå folk att sluta röka. Syftet är att moraliskt avväpna alla rökare, så att de inte vågar protestera när tobaksskatten höjs så att de blir skinnade in på bara livet. För vilken tobakshandlare törs märka sina varor med den enkla och nakna sanningen: ”Tobaksskatten skadar din ekonomi allvarligt”?

Publicerat i DN 18.8.97.

Här är en annan insändare som jag besvarade:

Dödligt farliga verksamheter

Att arbeta inom svensk tobaksindustri och svensk krigsindustri av typen Bofors har ungefär samma destruktiva halt, då bägge verksamheterna sysslar med ohälsa, lemlästning och ond bråd död. Den enda skillnaden är att i ena fallet är döden snabb och omedelbar, medan den i andra fallet rör sig om en lång utdragen process där snarare en för tidig död är resultatet. Självfallet är de skatteinkomster som kommer oss alla till del från bägge verksamheterna synnerligen besudlade och ”skitiga”.

Make health not death.

Anders Samuelson
Södermalm, Stockholm

Jag vet inte om hr Anders Samuel­sons inlägg om rökningens skad­lighet (DN 25.8) var avsett som ett svar på mitt inlägg 18.8; men om det var det vill jag påpeka att AS, lika lite som någon annan, har lyckats förklara hur en män­niska – i totalt trots mot Social­styrelsens direktiv att ”rökning dödar” – kan röka hela sitt liv och ändå bli över 120 år gammal. (In­te, om det inte är detta AS menar när han talar om ”en lång utdra­gen process”.)

Jag tror också att AS har missat ett elementärt faktum, nämligen att vi alla en gång ska dö. Det är visserligen tråkigt, men det är li­vets gång. Så länge man är med­veten om riskerna kan man gott unna sig ett oskyldigt nöje, som att röka, utan att bli vare sig hun­sad eller utplundrad för det.

Ett betydligt värre problem är att det finns gott om statliga myndig­heter (samt en och annan privatperson) vilkas aktiviteter går ut på att göra livet outhärdligt medan det pågår. Deras grundpremisser är: 1) att människor ska leva så länge som möjligt; samt 2) att de ska ha så tråkigt som möjligt medan de lever.

Strängnäs 28 augusti 1997

Kommentar 1: Jag har ett personligt skäl att uppröras över pratet om att rökning leder till plågsam och utdragen död. En mig närstående person har rökt i över sextio år utan att ens vara i närheten av att få lungcancer. Men det finns andra ålderdomskrämpor, väl så plågsamma – och de plågorna lindras på intet vis av de hutlösa to­baksskatterna. Människor som kallar sig mot­ståndare till utdraget lidande borde sluta fixera blicken vid just rökningens skadeverkningar och i stället ägna sig åt att forska i effektiv smärt­lindring. (De gör det inte, därför att deras om­sorg om mänskligt lidande är hycklad.)

Kommentar 2: De som läst Och världen skälvde minns förmodligen en ordväxling mellan Floyd Ferris och Hank Rearden, där Ferris förklarar att avsikten med en mängd statliga påbud och för­bud inte är att folk ska rätta sig efter dem, utan att folk ska bryta mot dem – därför att män­niskor som känner skuld är lätta att styra. Pa­rallellen med min insändare bör ge sig själv.

Kommentar 3: Alla skatter, inte bara tobaks­skatten, skadar din ekonomi allvarligt – och inte bara din utan landets och världens. Läs George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, spe­ciellt kapitel 9.


Två korta inlägg om ”folkhemmet som inte har några styvbarn”

Det har framskymtat i debatten om tvångssteriliseringar att företeelsen skulle kunna ursäktas med att den var ett uttryck för ”välvilja” (Till exempel Torbjörn Tännsjö, DN 29 8, Håkan Arvidsson, SvD 31.8.

Jag förstår inte detta. Lusten att styra och ställa med andras liv betecknas bäst som maktlystnad. Och för maktlystnad förklädd till välvilja finns det också ett ord i språket: beskäftighet.

Det har också påpekats att tvångssteriliseringarna i Sverige inte genomfördes med samma brutalitet som i Nazityskland. Detta må vara sant, men det missar poängen. Skillnaden är en gradskillnad, inte en artskillnad – liksom skilnaden mellan ett ”folkhem” och en totalitär stat är en gradskillnad, inte en artskillnad.

Det förtjänar att kommas ihåg att själva termen ”folkhem” ursprungli­gen myntades av en totalitär (proto­nazistisk) tänkare, Rudolf Kjellén.

Publicerat i DN 8.9.97. Sista stycket redigerades dock bort.

[Kjellén, 1864–1922, var en känd svensk histo­riker, vars teorier om ”geopolitik” har haft viss betydelse för den nazistiska idén om ”Lebens­raum”.]

$ $ $

En bekant till mig har ett autistiskt barn. Svenska myndigheter hävdar att autism är obotlig och vägrar att ens försöka bota min bekants barn.

Men utomlands finns det behandlingsformer som visat sig framgångsrika. Dessa behandlingsformer är emellertid förbjudna i Sverige, enligt kvacksalverilagen. Resultatet är att min bekant (som inte är miljonär) är tvungen att söka sig utomlands för att söka bot för sitt barn och betala inte bara behandlingen utan också resorna.

Jag är ingen expert på autism och kan därför inte bedöma värdet av olika behandlingsformer. Men om lagen förbjuder föräldrar att ens försöka få ett autistiskt barn botat, vad är detta annaat än ren, omotiverad grymhet?

Kommentarer från berörda myndigheter välkomna.

Insändaren publicerades i SvD 8.9.97, i DN 2.9.97 samt i Sydsvenskan 3.9.97.

Gamla OS-prenumeranter minns förmodligen att jag tog upp min bekants problem i en bilaga för ett par år sedan, under rubriken ”Icke-självuppoffrande hjälp”. Jag citerar ur den bilagan:

Föräldrarna till det barn det gäller här vill inte ge upp. De söker hjälp i utlandet. (De har också haft vissa framgångar med sitt barn.) Men sådant tar mycket tid, och det kostar mycket pengar. Föräldrarna ber därför om ekonomiskt stöd.

Att hjälpa dessa föräldrar med en (för en själv) obetydlig penningsumma är ett perfekt exempel på icke-självuppoffrande hjälp. Den går till människor som arbetar hårt för att uppnå sin egen lycka här i livet. Den går inte till folk som ”stampar med foten och ställer krav”. (Och den går, i förbigående sagt, till människor som svikits och övergivits av vår socialiserade svenska sjukvård.)

Själv kan jag knappast skänka mer än en symbolisk summa för detta behjärtansvärda ändamål. Men om många gör detsamma, blir det trots allt en del.

Så – om du har råd och tycker det är värt besväret – sätt in en liten summa på pg 618 01 54-4. Märk talongen ”Magnus-in­samlingen”.

[Om detta är aktuellt idag, 2015, vet jag inte.]


Bilaga

Som bilaga till detta nummer medföljer en arti­kel författad av Filip Björner, ”Ompröva den politiserande analysen av nazismen” och handlade, kort uttryckt, om nazismens historiska och ideologiska bakgrund.. Tyvärr en fotostatkopia som jag inte kan få med här.

Jag kommer i allmänhet att vara mycket re­striktiv med att ta in ”gästskribenter” i Nattväk­taren. Jag har sagt att det fulla ansvaret för in­nehållet vilar på mig – och det är svårt att ta det fulla ansvaret för vad en annan person skriver, in i minsta detalj, även om man kan vara överens med honom/henne i stora drag.

Men jag tycker att Filips artikel – som i gäng­se ordning blivit refuserad av Aftonbladet – för­tjänar ett bättre öde än att bara bli läst av Af­tonbladets grindvakt.


Nästa nummer

kommer, med anledning av prinsessan Dianas tragiska död, att innehålla ett par inlägg om ”paparazzijournalistik”. Dessutom ett inlägg om hungersnöden i Nordkorea och vilka slutsatser som borde dras av den. Möjligen kommer också en kommentar till ett nyligen gjort försök att spränga en staty i luften.


[1]) Mer om detta i nästa nummer av Nattväktaren.

[2]) Jag räknar George Reisman till nästa århundrade.

Annonser