Årgång 1, nummer 4 (augusti 1997)

Ginnungagap i rättsdebatten

(i)

Åtskilliga rättsfall under de senaste åren har gett intrycket att vårt rättsväsende står på brotts­lingarnas sida mot offren. Det senaste exemplet av många är att man kan bli fälld för olaga va­peninnehav, om man framgångsrikt försvarar sig mot en våldtäktsman – medan våldtäktsmannen själv går fri, eftersom han misslyckats i sitt upp­såt.[1] Att sådant väcker indignation hos allmän­heten är inte att undra på.

I sitt inlägg på Brännpunkt (SvD 25.6) för­söker hovrättsrådet Krister Thelin förklara den­na indignation som resultatet av ett ”kom­munikationsgap mellan juristproffsen och all­mänheten”. Förmodligen oavsiktligt blottlägger Thelin i sitt inlägg ett ginnungagap som är be­tydligt bredare och djupare än ett kommunika­tionsgap.

Juristproffsen har, skriver Thelin,

skolats i att bortse från värden som ”rätt” eller ”rättvisa”, medan [allmänheten], som kräver att en domstol skipar just ”rätt”, saknar närmare kunskap om den juridiska teknik som anger förutsättningarna för rättskipningen.

Läs detta noga en gång till.

Allmänheten kräver, sägs det, att rättskipning­en faktiskt skipar rätt. Men juristproffsen har skolats att bortse från ”rätt” och ”rättvisa”. Så vad det än är juristproffsen skipar, så inte är det ”rätt” eller ”rättvisa”. Hur kan man skipa något som man skolats att bortse från?

Anmärkning för pedanter: problemet är inte att allmänheten saknar närmare kunskaper om rättskipningens juridiska teknik. Om detta vore problemet, skulle kommunikationsgapet kunna överbryggas med bättre information. Problemet är att allmänheten kräver att rättskipningen ska gå ut på att skipa rätt, d.v.s. just det som jurist­proffsen skolats att bortse från.

Nu har det i alla tider funnits människor som bortsett från värden som rätt och rättvisa. Den som mördar eller dräper bortser t.ex. från rätten till liv; den som kidnappar eller tar gisslan bortser från rätten till frihet; den som stjäl, rå­nar, försnillar bortser från äganderätten; och den som nöjer sig med att ha stereon på för fullt mitt i natten bortser åtminstone från sina gran­nars rätt till ostörd nattsömn. Men sådana män­niskor har också i alla tider klassats som (mer eller mindre) kriminella.

Vad Thelin, i klara och otvetydiga ordalag, upplyser oss om är att det finns en klass av aka­demiskt utbildade människor som inskolats i denna kriminella mentalitet – den som består i att bortse från värden som ”rätt” och ”rättvisa” – och än mer: att det är just inom denna klass man finner proffsen på juridik, d.v.s. just de människor som är satta att hålla efter och stävja kriminaliteten i samhället.

Är det att undra på att vårt rättsväsende idag – i rättsfall efter rättsfall – tar brottslingens parti mot offret?

Hur har det kunnat bli så här?

Thelin pekar på svaret i följande passus:

Svenska jurister har i snart ett sekel skolats i ett extremt lagpositivistiskt tänkande, där rättsutvecklingen ligger hos lagstiftaren och den skapande kraften hos domstolarna intagit en underordnad roll. Den rättsfilosofiska skola som har lärt generationer jurister att ”rätt” och ”rättvisa” är begrepp utan inneboende värde sitter djupt … ”Rätt” och ”rättvisa” tillhör den metafysiska eller emotionella världen har det hetat.

Den filosofihistoriskt skolade känner här igen Axel Hägerströms och Wilhelm Lundstedts s.k. värdenihilism: idén att värdeomdömen inget annat är än ”emotionella ejakulationer” utan kognitiv innebörd eller grund i fakta – parat med den besynnerliga idén att brottslingar skul­le kunna bli bättre (ett värdeuttalande, alltså enligt teorin en ”emotionell ejakulation”), om man bara inte klandrar dem för hårt (åter en ”emotionell ejakulation”) eller straffar dem för hårt (en ”emotionell ejakulation” omsatt i hand­ling).

Jag ska här inte försöka mig på en teoretisk vederläggning av värdenihilismen; uppriktigt sagt tycker jag att den borde vederlägga sig själv vid minsta eftertanke. Men inte för juristproffs som under flera års akademiska studier inskolats i denna besynnerliga lära; än mindre för dem som sedan år efter år försökt utöva den i prakti­ken; allra minst kanske för dem som utövat den med sådan ”framgång” (ett värdeomdöme, alltså en ”emotionell ejakulation”) att de avancerat till hovrättsråd.

Allmänheten – som ännu inte till fullo in­skolats i Hägerströms och Lundstedts idéer – har fortfarande en smula sunt förnuft i behåll och därmed en förmåga att känna indignation, när indignation är på sin plats. Juristproffsen har det inte.

Trots all värdenihilism har vårt rättssamhälle ännu inte helt rasat samman – det händer ännu då och då att en dom avkunnas som är rättvis och inte helt bortser från rättvisan. Men det tycks bli allt sällsyntare. Och om trenden fort­sätter är det slutliga sammanbrottet blott och bart en tidsfråga. Allmänhetens indignation kommer inte att avta; den kommer att växa i styrka; och den dag randas då allmänheten tar rättvisan i egna händer och vårt rättssamhälle ersätts av lynchjustis.

Med alla sina brister är det ordnade rätts­väsende vi idag har att föredra framför ett till­stånd av anarki, där olika rivaliserande gäng efter bästa eller sämsta förmåga försöker skipa sin egen rättvisa. Ingen av oss önskar en situa­tion där rättskipningen tas över av rivaliserande maffiaband eller MC‑gäng; ingen av oss vill se vår rättsstat vittra söner och ersättas av perma­nent inbördeskrig. Men antingen vi önskar det eller ej, är det just detta som kommer att ske, om inte trenden bryts och ginnungagapet mellan juristproffs och allmänhet – eller rättare: mellan värdenihilism och sunt förnuft – överbryggas.

Kan ett hovrättsråd förstå det?

Strängnäs 2 juli 1997

(ii)

En av de mest illavarslande trenderna i dagens samhälle är att ”samhället” mer och mer tende­rar att ta brottslingarnas parti mot brottsoffren. Om inte denna trend bryts, finns det bara två logiska slutpunkter. Den ena är att medborgarna sjunker ned i total apati inför brottsligheten; den andra är att medborgarna till sist i ren des­peration tar rättvisan i egna händer, vilket skulle innebära ett tillstånd av anarki. I båda fallen skulle det betyda att brottsligheten segrar.

Det är ur det perspektivet man måste se det aktuella fallet med värstingen från Borlänge som skickats till boxningsläger i Florida för rehabili­tering.

Lasse Strömstedt gör en fullständigt riktig bedömning av incidenten i sitt Brännpunkts­inlägg 4 juli – och det är inte för mycket begärt att ansvariga myndigheter lyssnar noga till vad han har att säga: Strömstedt är en f.d. värsting som lyckats med att rehabilitera sig själv, helt på egen hand, utan annan hjälp än sin egen för­måga att känna dåligt samvete.

Men på en rehabiliterad värsting lyssnar myndigheterna inte. Det är de orehabiliterade värstingarna som får lov att bestämma villkoren. När Olle Rydell i SvD 10 juli försöker försvara Borlänge socialnämnd mot Strömstedts kritik, är hans försvar att Floridaresan är en vårdform som den aktuella värstingen själv kan acceptera!

Detta skriver Rydell uppenbarligen med full vetskap om vad värstingen ifråga gjort sig skyl­dig till:

För drygt ett halvår sedan stod polisen i Borlänge i skott­säkra västar för att skydda sin egen byggnad i rädsla för fritagningsförsök från den s.k. ”Familjen” där nitton­åringen ingår. Sedan dess har kriminaliteten fortsatt med bl.a. fritagningar från fängelserna i Gävle och Härnösand, narkotikabrott och innehav av vapen.

Om ”narkotikabrott” här avser missbruk, kan det betraktas som en sjukdom och rimligen be­handlas med vård. Men om vapeninnehav och fritagningar överhuvudtaget ska betraktas som brott, då måste åtgärden vara straff. Ska man vårda brottslingar, måste det ske i samband med att brottslingen avtjänar sitt straff, inte som ett ”alternativ” till straff. Om inte, vilka brott ska straffas alls, inte bara ”vårdas” bort? Hitler var förvisso en sjuk människa. Gör det hans hand­lingar mindre kriminella? Detsamma kan sägas om Mattias Flink, John Ausonius, Tommy Zeth­raeus, Jack Uppskäraren – och ni kan fylla ut listan efter behag.

Det mest vämjeliga med Rydells inlägg är när han beskyller Strömstedt, eller var och en som fortfarande har mage att känna indignation över rättslösheten i vårt samhälle, för en skrämman­de brist på ”empati, humanitet och förståelse”. På ledarplats har Thomas Gür (13.7) den goda smaken att kalla detta en ”snyftvals”. Men det är mycket värre än en snyftvals: det är ett exempel på ohöljt, skenheligt hyckleri.

Om den här nittonåringen är en värsting (och inte själv ett oskyldigt offer för en klåfingrig socialnämnd), då måste det finnas offer för hans värstingaktiviteter. Och i själva verket är vi alla offer för värstingarnas aktiviteter: de flesta av oss har ännu inte blivit nedslagna och misshand­lade på öppen gata; de flesta av oss har lyckats undgå att bli nedmejade av kulor från Ausonius, Zethraeus eller Flink; få av oss har haft oturen att komma som turister från Afrika till Klippan och råka ut för ett gäng rasister som är oförsikti­ga när de viftar med sina knivar (men förtänk­samma nog att välja Henning Sjöström som advokat). Få av oss har också mist hela sin släkt i Auschwitz eller Treblinka. Betyder det att sa­ken inte angår oss? Det gör den visst det: vi måste alla leva i en ständigt ökande skräck för att samma öde ska drabba oss.

Ändå är det inte för oss som Rydell fordrar ”empati, humanitet och förståelse” – det är en­dast och allenast för monster som själva de­monstrerat fullständig avsaknad av dessa egen­skaper.

Och jag måste säga en sak: att skicka en värs­ting på boxningsläger som ”rehabilitering” är precis som att ge bödlarna från Auschwitz och Treblinka en praktiktjänst på gasverket – som om hela problemet var att de inte förstår att gas också kan ha konstruktiva användningsområden.

Det finns säkert folk som menar vad de säger, när de talar om ”empati, humanitet och förståel­se” – även om Olle Rydell knappast hör till den kategorin. Ett exempel bara, för att visa vad jag menar med ”empati” och hur långt min empati sträcker sig:

Det förmodligen mest bestialiska brott som begåtts i Sverige på senare år är mordet på John Hron – där fyra skinnhuvuden utsatte sitt offer för flera timmars tortyr innan de dödade honom (och sedan f.ö. inte ens fick det lagstadgade maximistraffet för sitt dåd, än mindre då det straff de gjort sig förtjänta av). John Hrons för­äldrar gör en beundransvärd insats, extra beund­ransvärd i beaktande av vad den måste kosta dem emotionellt: de reser runt i skolorna, be­rättar ingående om vad som hände deras son och resonerar om vad som kan göras för att hindra att det upprepas. (Politiker, jurister och socialarbetare borde någon gång ta sig tid att besöka deras möten.) Vem, frågar jag, behöver mest vår empati och vår förståelse – Tony och Marie‑Louise Hron – eller de fyra odjur som torterade och mördade deras son?

Svaret borde vara givet för var och en som har hjärna i huvudet och hjärta i kroppen.

Var Rydell och likasinnade har sina hjärnor vet jag inte: i varje fall är de effektivt avskärma­de från verkligheten. Vad de har där hjärtat skulle sitta är tämligen klart: urnor blott, med livets aska i.

Strängnäs 18 juli 1997

(Båda dessa inlägg har skickats till Brännpunkt, men har självfallet inte blivit publicerade.)

(iii)

En fredagskväll i slutet av augusti -95 kom ett gäng ungdomar och slog sig ner på våra trädgårdsmöbler. De var på väg till en festplats. De var högljudda, drack öl och sprit, kastade burkar och flaskor och pinkade i syrénhäcken som omgärdar uteplatsen.

När jag sade till dem att försvinna reste sig en av dem upp – han hade rakat huvud, grova kängor och skinnjacka – höjde armarna med en flaska i handen och sade: ”Håll käften gubbjävel”. Jag blev rädd, tryckte till honom med handflatan i pannan över ena ögat. Han föll tillbaka ner i stolen, reste sig sedan upp och sprang därifrån tillsammans med de andra.

13 månader senare blev jag kallad till polisen för förhör. Jag var anklagad för misshandel. I december dömde tingsrätten mig till två års fängelse villkorligt, 60 x 180 =10 800 kr i böter, 300 kr till brottsofferfonden, 700 kr till skinnhuvudet, 200 kr till läkararvode för att konstatera en liten svullnad över ögat och 500 kr i skadestånd samt 6 700 i rättegångskostnader. Summa 18 510 kr för att få ha sin uteplats i fred. I mars -97 fastställde hovrätten domen.

Min fråga är: Vem är brottsoffret? Döm själva!

Leif Bergman
Östhammar

Denna insändare stod att läsa i SvD 11.5. 97. (Den blev också publicerad i DN unge­fär en månad senare.) Den har inte blivit besvarad eller kommenterad; om uppgifter­na i insändaren är felaktiga, kan man ju annars tycka att hovrätten borde vara in­tresserad av att få ett genmäle eller en de­menti publicerad. Inte heller har jag sett att någon av våra många duktiga undersökan­de journalister tagit tag i ämnet.

Men hovrättsråd och andra jurister bor ju ofta själva också i villa. Varför inte kliva in i deras trädgårdar, pimpla öl, trampa ner rabatter och bära sig allmänt illa åt? Vad ska hovrättsråden göra åt saken? Det är ju olagligt att försvara sig. Ska de ringa efter polisen? Men om hovrättsråden själva inte har rätt att försvara sig, hur ska då de kun­na delegera den rätten till polisen? Har vär­denihilismen och ”rättspositivismen” något svar på den frågan?

Men somliga fattar helt enkelt inte att nå­got är fel, förrän de själva drabbas. Om ens då.


Brev om kärnkraften

När regeringen i början av året bestämde sig för att stänga kärnkraftverket i Barsebäck (eftersom Olof Johanssons stöd uppenbarligen är viktigare än ”det arbetande folkets väl”) fanns det åtminstone en socialdemokrat som hade vett att protestera ljudligt: Metalls ordförande Göran Johnsson, i en artikel på DN Debatt 4.2. Jag skrev nedanstående brev till Johnsson; jag har inte fått något svar.

Bäste Göran Johnsson,

Jag är inte medlem i Metall, jag är inte social­demokrat, och i normala fall är det väldigt sällan jag håller med Dig. Men när det gäller kärn­kraftsavvecklingen står jag helt på Din sida, och jag vill tacka Dig för Ditt inlägg på DN Debatt i dagens DN.

Beslutet att börja avveckla kärnkraften är ett dråpslag mot det arbetande folket, och mot alla andra också, för den delen. Om avvecklings­beslutet inte rivs upp, är loppet kört. Det enda som kan rädda oss nu är om någon som förstår sammanhangen också är beredd att sätta makt bakom sina ord. ”Kärnkraftsetablissemanget” skulle kunna göra det (t.ex. genom att stänga alla reaktorer, tills folk begriper vad avveckling skulle leda till); men sådana ”etablissemang” består vanligtvis av fega krakar som bara tänker på att rädda sitt eget skinn. (Notera att Sydkraft uppenbarligen är beredda att kohandla och byta till sig Ringhals mot Barsebäck.) Jag hoppas i stället att Du är en sådan modig makthavare.

Jag skulle föreslå att Metall går ut i strejk mot avvecklingsbeslutet.

Jag inser att Du inte själv kan bestämma en sådan sak, och att Du måste ha förankring bland Metalls medlemmar. Men t.o.m. att dis­kutera möjligheten av en sådan strejk skulle förmodligen ha en viss effekt. Och jag tror inte det är helt omöjligt att få majoriteten av med­lemmar att gå med på det. Jag tror inte att me­tallare är dumma; i varje fall inte när det gäller en sådan här sak.

Med vänlig hälsning,
Per-Olof Samuelsson


Flytta FN till Havanna

Petter Wahlgren hävdade i en insändare i DN 9.5 att Israel borde uteslutas ur FN, på grund av att det förekommer tortyr i Israel. Han fick mothugg av tre skribenter i DN 13.5; en av dem var Henrik Unné, som (helt korrekt) påpekade att Israel visserligen inte är något idealsamhälle men ändå bättre än de omgivande arabstaterna; han hävdade att Sverige borde lämna FN. Alla svaren hävdade att om Israel ska uteslutas, måste många fler länder också uteslutas. Wahlgren återkom 22.5 och skrev att han höll med om att många fler länder än Israel borde uteslutas, men att han bara kunde skriva en insändare per land.

Jag håller med Petter Wahlgren (DN 22.5) om att alla förtryckarstater borde uteslutas ur FN. Men förslaget är knappast realistiskt. Det måste noteras att under alla år som Sovjetunionen fortfarande existerade knystades det överhuvud­taget inte om att Sovjet skulle uteslutas ur FN, trots att alla visste att Sovjet var just en för­tryckarstat. Å andra sidan uteslöts under 1970-talet en relativt fri stat, Taiwan, till förmån för en uppenbar förtryckarregim, Kommunistkina. En påstått ”fredsbevarande” organisation som agerar på det sättet förtjänar ingen tilltro och låter sig knappast reformeras.

Jag förordar en radikalare lösning. Alla fria (eller åtminstone halvfria) stater borde lämna FN. De skulle eventuellt kunna bilda en alterna­tiv internationell organisation som ställer krav på respekt för mänskliga rättigheter och lever upp till de kraven. I så fall måste FN-högkvarte­ret givetvis flytta från New York. Jag föreslår att det omlokaliseras till Havanna.

Tyvärr är nog mitt förslag lika ”orealistiskt” som hr Wahlgrens. Men i väntan på bättre tider kan vi åtminstone uttala vårt avståndstagande.

Strängnäs 22 maj 1997

(Tillsänt DN:s insändarsida; ej publicerat.)


Feghet och undfallenhet

Om människor som vill försvara kapitalismen inte vore så fega och undfallande, skulle män­niskan snart få det ännu bättre än hon re­dan har det.

I en f.ö. utmärkt debattartikel på SvD:s le­darsida 12.6, som handlar om vad kapitalismen gjort för att minska barnadödligheten och öka medellivslängden, tillåter sig Thomas Gür följan­de skärande falska uttalande:

Visst har vårt sekel, detta kapitalismens århundrade, varit fullt av ondska, massmord och förintelser.

Det hade varit värt att nämna att vårt år­hundrades massmord och förintelser förövats av totalitära regimer, och att dessa regimer och deras bakomliggande ideologier är fanatiskt anti-kapitalistiska.

Det hade också varit värt att nämna att det är 1800-talet och inte 1900-talet som har det starkaste anspråket på att kallas ”kapitalismens århundrade”, och att 1800-talet var det hittills fredligaste århundradet i mänsklighetens histo­ria. Det hade varit värt att nämna att denna fredsperiod brutits just på grund av de totalitära, antikapitalistiska ideologiernas framväxt.

Så varför slänger Gür detta köttben åt kapita­lismens vedersakare? Är han okunnig? Knap­past. Är han en förklädd marxist? Möjligen, men jag tror det inte. Men en sak är säker: han är rädd för att stöta sig för mycket med kapitalis­mens fiender.

M.a.o.: han är feg, och han är undfallande.

Strängnäs 13 juni 1997

(Jag glömde tyvärr skicka detta inlägg till SvD.)

PS 2015: Jag hårdrar förmodligen Thomas Gürs formulering här. Nämner detta, ifall han händelsevis skulle komma att läsa det här.


Notis

George Reisman har berättat för mig att han skrivit ett utförligt genmäle på George Soros’ uppsats ”The Threat of Capitalism” (som jag skrev om i första numret av Nattväktaren). Dr Reisman vet ännu inte om han kommer att få sitt genmäle publicerat någonstans; skulle det inte alls bli publicerat, kommer man i varje fall så småningom att kunna läsa det på The Jeffer­son Schools hemsida. Jag förmodar att dr Reis­mans kritik kommer att vara grundligare än den jag själv lyckats åstadkomma (jag saknar det elefantlika tålamod som fordras för uppgiften).

[Uppsatsen finns numera att läsa under rubriken Defending Capitalism Against a Capitalist.]


[1]) Efter det att detta skrevs har SvD (22.7) rapporterat om ytterligare ett fall där en kvinna skrämt iväg en våldtäktsman med tårgas och nu riskerar åtal för olaga vapeninnehav. Var menar ”rättsvårdande myndigheter” att detta ska sluta? Ska en kvinna med långa naglar åtalas för ”olaga vapeninnehav”, om hon klöser en våldtäktsman i ansiktet? – Om kvinnan å andra sidan inte gör nämnvärt motstånd (därför att hon är för rädd eller för berusad), då förvandlas som bekant en uppenbar våldtäkt till ett ”sexuellt gruppofredande”.

Annonser