Årgång 1, nummer 3 (midsommar 1997)

Högerns skuld

Vänsterns skuld till det rådande världsläget har diskuterats ingående de senaste åren; skribenter som Per Ahlmark och Kay Glans har initierat en debatt som vänstern inte helt har lyckats slingra sig undan. Tystare har det varit om högerns, eller konservatismens, skuld. Men den är inte mindre den.

Kom ihåg att socialismens och kommunis­mens bakomliggande premisser är etatism, kol­lektivism, altruism – och att premissen bakom dessa premisser är förkastandet av förnuftet som kunskapskälla (altruism är inget annat än mysti­cism, tillämpad inom moralen). Det enda verk­samma motgiftet är de motsatta premisserna – och dem känner ni till.

”Konservativ” är en vag term, eftersom dess exakta innebörd endast är ”samhällsbevarande”. Om det är bra eller dåligt att vara konservativ beror därför helt och hållet på vilken sorts sam­hälle det är man vill bevara. Somliga konservati­va kan förefalla vara våra bundsförvanter, efter­som de vill bevara de rester av kapitalism och liberalism som ännu dröjer sig kvar i vårt sam­hälle. Men deras grundpremiss är traditionalism, d.v.s. ”bevarande för bevarandets egen skull”.

Somliga konservativa är också bakåtsträvande eller ”reaktionära”. Återigen måste de bedömas efter vad det är de strävar tillbaka till.

Men konservatismens värsta aspekt är att den så gott som alltid är religiös. Religiositeten är ibland av den relativt harmlösa sorten och ingår som en del av en allmän vilja att ”slå vakt om kulturarvet”. Men ju mer konsekvent en person är i sin konservatism, desto mer religiös är han också.

Jag behöver knappast förklara varför jag be­traktar religionen som en fiende till förnuft och frihet: jag förutsätter rudimentära kunskaper om objektivismen. Men det måste betonas, om och om igen, att religiös konservatism och socialism i grund och botten står på samma sida. Därav min rubrik: högerns skuld.

Jag har valt att skjuta in mig på en bestämd företrädare för den religiösa konservatismen, Tage Lindbom, dels därför att jag känner till hans skrifter, dels därför att han är en så typisk – för att inte säga arketypisk – representant för hela tankeriktningen.

Tage Lindbom är född 1909 och fortfarande verksam. [Han dog 2001.] Han var från början socialdemokrat och var under åren 1938–65 chef för Arbetar­rörelsens arkiv, men har sedan 60-talet och fram­åt i ett stort antal böcker och uppsatser pläderat för en återgång till medeltidens sam­hällsordning, med kyrkan som samlande kraft.

Jag kan nämna att jag en gång faktiskt debat­terat offentligt med Lindbom. Det var vid ett MUF-seminarium 1982, där jag skulle föreställa ”liberalismen” och Lindbom ”konservatismen”. Lindbom berömde mitt föredrag – som han an­såg gav en klar bild av klassisk liberalism – men bemötte inte och tog inte ens upp den kritik jag riktade mot hans idéer.

Lindbom har en trogen vapendragare i Chris­tian Braw (känd sedan tidigare nummer av Natt­väktaren).

Vad är objektivitet?

Frågan borde inte vara svår att besvara. ”Objekt” är ett finare ord för ”föremål” eller ”sak”, och den svenska termen är följaktligen ”saklighet”. Att vara objektiv är att hålla sig till saken. Bristande objektivitet är att inte hålla sig till saken. En objektiv bedömning i t.ex. ett rättsfall, eller i ett val mellan politiska system, eller i en personlig konflikt, är en bedömning som grundar sig på fakta i målet. Motsatsen till detta är att grunda sina bedömningar på löst tyckande, på sina önsk­ningar eller känslor. ”Subjektivitet” är inget annat än en synonym för önsketänkande eller känslotänkande.

Men subjektivister har i alla tider haft ett knep som går ut på att utplåna begreppet objek­tivitet genom att omdefiniera det. Objektivitet innebär att utgå från fakta – från verklighetens fakta (några andra fakta finns inte). Valet står emellan att hålla sig till dessa fakta eller låta sina önskningar och känslor ta över. Subjektivis­ternas omdefinition består i att helt förbigå verklig­hetens fakta och definiera ”objektivitet” som något som kommer ovanifrån, från en ”högre auktoritet”, en gudomlig eller övernaturlig auk­toritet. Subjektivisternas knep består i att för­söka genomdriva sina egna önskningar och käns­lor genom att försöka hävda att just deras önsk­ningar och känslor delas av (och emanerar från) deras ”gud”.

Knepet grasserar alldeles speciellt inom mora­len. Subjektivisterna kan inte längre i någon större utsträckning använda sitt knep inom na­turvetenskapen – alltför stora landvinningar har de senaste århundradena gjorts av vetenskaps­män som strikt hållit sig till fakta och i sitt sö­kande efter objektiv sanning inte gett upp för första lilla svårighet.

Inom moralen – den vetenskap som ska ge människorna vägledning i deras handlande (och som därför utgör grunden för politik, för juridik, för ekonomi, för psykologi och för ett stort antal relaterade vetenskaper) – har världen i stort sett suttit med armarna i kors och väntat på Ayn Rand – och när Ayn Rand till sist kom och gav människorna svaret, har hennes svar i stort sett ignorerats.

Ayn Rands lösning på problemet att göra mo­ralen objektiv är lika enkel som den är genial. All moral handlar om att relatera medel till ända­mål. För att en sådan procedur ska vara möjlig fordras ett yttersta ändamål, ett självändamål, som inte självt är ett medel till något annat än­damål. Den enda företeelse som uppfyller detta kriterium är en organisms liv, vilket – om orga­nismen är en människa – betyder: människans liv. Människans liv är därmed den yttersta mått­stock med vilken vi mäter andra värden. Bidrar en viss företeelse (en viss sak, en viss handling, ett visst politiskt system eller vad ni vill) till människans liv och välbefinnande? I så fall är företeelsen god. Skadar den mänskligt liv och välbefinnande? I så fall är den ond.

Vad som fordras för att en människa ska leva och leva väl är något som låter sig utrönas och fastställas objektivt, på grundval av fakta, genom att man håller sig till saken. Moral är därför inte en fråga om löst, subjektivt tyckande, om tillfäl­liga känslostämningar eller om önskedrömmar – och moralen är inte något som fordrar gudomlig auktoritet.

Men detta är exakt vad subjektivister aldrig har vetat och gör sitt bästa att hindra andra från att upptäcka. Inom moralen erkänns ännu bara två alternativ: att den är en fråga om subjektivt tyckande, subjektiva ”preferenser” eller nycker som aldrig kan göras allmängiltiga – eller att den är något som åläggs oss ovanifrån, i form av budord eller ”imperativ” som aldrig kan ifråga­sättas, eftersom de påstås härröra från själva universums högste styresman och laggivare.

Det andra av dessa båda alternativ är inte mindre subjektivistiskt än det första – av ett enkelt skäl: hur vet den religiöse att det är från Gud hans etiska normer kommer? Och – i en värld med flera konkurrerande religioner och sekter – hur vet han att det är just hans Gud som är den rätte? Därför att hans Gud har talat om det för honom (i en helig skrift eller i en uppen­barelse)? Att resonera så är förstås att förutsätta det som skulle bevisas. (”Min Gud ljuger aldrig, för han har berättat för mig att han aldrig lju­ger.”) Eller finns det oberoende bevis, hämtade ur erfarenheten (ur verkligheten) på att en viss gud kommer med de rätta etiska normerna? Men varför då inte hämta normerna direkt ur verkligheten? Varför ta omvägen om Gud? – Men sanningen är att den religiöse helt enkelt känner, ”djupt och innerligt”, att just hans Gud är den rätte.

Och detta har de religiösa den dåliga smaken att kalla objektivitet.

Efter denna långa inledning: till saken.

En modern företrädare för synen att all ob­jektivitet kommer från Gud och att allt mänsk­ligt är subjektivt och relativt – blott och bart genom att vara just mänskligt – är Tage Lindbom. Lindbom har i bok efter bok pläderat för ett teokratiskt ”Gudsrike” och polemiserat mot vad han kallar ”Människoriket”, ett rike där människan ”gör sig själv till avgud” och revolte­rar mot Gud. Alla moderna ideologier – inte bara socialism och kollektivism utan också, och i synnerhet, den liberala individualismen – ser han som uttryck för denna revolt mot den äldre teokratiska ordningen. Hans senaste bok heter Konservatism i vår tid och recenserades av en lärd idéhistoriker (Svante Nordin) i SvD 11 maj 1997. Recensionen var genomdallrad av re­spekt.[1]

Recensionen fordrar ett bemötande, men jag kan knappast bemöta den utan att citera långa avsnitt ur den.

Det som enligt Lindbom utgör kärnan i det moderna pro­jektet kan uttryckas mycket enkelt – detta projekt går ut på att ersätta Guds rike med Människoriket. Den sekularisera­de moderna människan dyrkar sig själv i stället för Gud, dyrkar Människan, dyrkar Mänskligheten. Denna moderna människa tänks förverkliga sig själv genom friheten. Hon märker inte att fullkomlig frihet är detsamma som full­komlig nihilism. Utan norm och mått finns bara en total relativitet.

Jag vet inte med exakt vilka sofismer Lindbom lyckas sätta likhetstecken mellan ”fullkomlig frihet” och ”fullkomlig nihilism”. Men ”nihilism” är faktiskt en synonym för ”förstörelselusta” eller ”lust att tillintetgöra”; så vad påståendet faktiskt innebär är att all frihet människan besitter är friheten att förstöra eller göra till intet. Människan skulle m.a.o. inte ha någon frihet att skapa eller bygga upp. Ändå lär oss all historisk erfarenhet att ju större politisk frihet som råder i ett samhälle, desto mer av produktivt arbete blir uträttat. Implikationen av Lindboms resone­mang är den rakt motsatta: att vår civilisation gått framåt genom slavarbete, och att allt fria samhällen lyckats göra har varit att riva ned allt vad detta slavarbete åstadkommit.

Frihetens och liberalismens belackare har sällan gått så långt som till att hävda detta; men de har en ständig invändning: om friheten görs till ett samhälles grundpremiss, är människan inte då lika fri till det onda som till det goda? Kan ett fritt samhälle förbjuda mord, stöld, be­drägeri, etc.? Vore inte detta en inskränkning i friheten? Och om stat och lagar förbjuder så­dana våldsdåd, då är ju friheten inte längre ab­solut, och liberalismens själva grundpremiss fal­ler. På denna vrångbild av friheten har liberaler alltid haft ett svar (John Stuart Mills formule­ring är den mest välkända, men inte den enda): ens rätt till frihet är absolut, så länge den inte inkräktar på någon annans rätt till frihet. Detta svar grundar sig inte på annat än logik: ingen har ”rätt” till en självmotsägelse. Den som kränker någon annans rätt, kränker själva principen om rättigheter och kan inte samtidigt åberopa nå­gon rätt för egen del.

Men det är just detta svar som Lindbom och andra frihetsfiender ignorerar. Skamlöst hävdar de att all förstörelse, all nihilism, har sin grund i människans frihet; och att all ordning, all har­moni och god vilja mellan människorna bottnar i blind lydnad. Och för detta blir de bemötta med respekt.

Jag citerar vidare:

Lindbom följer den moderna liberalismens genealogi ge­nom olika stationer. Där finns den grekiska stadsstaten under den klassiska tiden, som erbjöd ett socialt kosmos, en fast och harmonisk ram för livet. Men denna ordning bröt samman. Senhellenismen bryter sönder stadsstaten och ”kastar in folket i en politisk, social, andlig kris”. Men denna gång kommer en räddning: ”Det är i detta atomis­tiska, relativistiska, cyniska tillstånd som Kristi budskap kommer med det stora ljuset.” Kristus ger människorna ”ett nytt kosmos: den andliga gemenskap, vars institutio­nella uttryck är kyrkan”.

I Lindboms scenario följer en lycklig tid för Väster­landet: ”Ända in i högmedeltiden lever människan i en fast ortodoxi och hennes tänkande är bestämt av trons ljus.” Den harmoniska världsbild som byggs upp under denna period splittras genom 1300-talets nominalism. Med Ochams [SvD:s stavning] görs den enskilda individen till det enda existerande. Vägen röjs för det moderna Väster­landet. För Lindbom blir detta till det slutgiltiga synda­fallet. Den moderne västerlänningen ”etablerar en profan värld, en värld, där han själv och ingen annan skall härs­ka”. Den moderna tron på frihet och jämlikhet ter sig för Lindbom endast som uttryck för andlig tomhet. I frånvaro av en objektiv värdehierarki eller naturlig ordning blir friheten och jämlikheten bara uttryck för en brist på jäm­vikt.

Recensenten har inga synbara invändningar mot Lindboms historieskrivning. Ändå är det ingen tillfällighet att de århundraden då män­niskors tänkande var ”bestämt av trons ljus” ock­så går under benämningen ”de mörka århundra­dena”. Politiskt var dessa århundraden en period av splittring: det var då feodalismen uppkom, och den uppstod därför att människor inte hade annat försvar mot rövarband än att ställa sig under något av rövarbandens beskydd. Kultu­rellt var de en förfallsperiod med endast få ljus­glimtar. Det stora flertalets levnadsvillkor var ett evigt och ofta fåfängt slit för blotta brödfödan.

Gryningen efter denna långa natt markerades just av högmedeltidens skolastiska filosofer (vil­kas stora gärning var att återuppliva Aristoteles’ filosofi): tack vare deras insatser fick vi så små­ningom en renässans, en upplysning, en indust­riell revolution.

Att Lindbom skjuter in sig på just Wilhelm av Ockham är förmodligen en tillfällighet. Men det bör noteras att när han angriper Ockhams nomi­nalism är det inte för dess brister han angriper den, utan för dess enda och ovärderliga förtjänst: dess koppling till individualismen.[2]

Och detta är ingen tillfällighet, för detta var något Ockham lärt av Aristoteles: att vad som existerar i verkligheten inte är abstraktioner eller platonska arketyper, utan enskilda ting; och att det är människan som bildar abstraktioner för att kunna handskas med verkligheten. Lindbom ansluter sig till kollektivismens urfader, Platon. Och den kopplingen har inte gått recensenten förbi, även om han inte fäller något värdeomdö­me över den.

Men vad som borde uppröra varje tänkande människa (inklusive de idéhistoriskt bevandra­de) i hjärteroten är Lindboms kompletta lik­giltighet inför människors faktiska livsbetingel­ser här på jorden. För vad är det Lindbom an­griper, när han angriper ”Människoriket”? De senaste århundradenas enorma materiella framåtskridande, den kraftigt ökade medellivs­längden, den minskade barnadödligheten, möj­ligheten för även de relativt fattiga av oss att leva i vad som för det medeltida ”Gudsrikets” invånare måste framstå som en helt ofattbar lyx. ”Gudsrikets” invånare kunde inte göra stort mer än svälta sig igenom sitt jordeliv och hoppas på ett himmelrike efter graven; vad ”Människo­riket” åstadkommit är i jämförelse härmed att ha fört ned Himmelriket på jorden. Det är för detta Lindbom fördömer Människoriket.

Lindbom skulle möjligen invända att vi vis­serligen har fulla magar men i stället lider av ”andlig tomhet” – för sådant kan man säga när man lever i Människoriket och kan äta sig mätt. ”Andlig tomhet” förekommer förvisso i vår civili­sation. Men denna tomhet låter sig inte fyllas av religiösa illusioner; och vi skulle inte bli andligen rikare av att leva i ett lindbomskt ”Gudsrike”, där vi dessutom svälter.

Lindbom har ett annat argument mot det moderna ”Människoriket”, med vilket recensen­ten instämmer: förekomsten av medievåld. Även om man bortser från sådana petitesser som att redan Sofokles i ett av sina dramer låter huvud­personen sticka ut ögonen på sig själv – och bortser från allt annat blod som flutit genom världslitteraturen, även i Bibeln – kan det vara värt att nämna att en av ”Människorikets” före­bådare, Abélard, faktiskt blev kastrerad av ”Guds­rikets” företrädare. Jag nämner saken för åter­ställande av de rätta proportionerna.

Vad har nu allt detta med frågan om objek­tivitet att göra? Jag fortsätter citera:

Avgörande för Lindboms konservatism är sålunda ett sökande efter objektivitet: ”Den västerländska krisen kan övervinnas endast genom att det traditionella värde­system, som hållit de mänskliga samhällena levande och friska genom årtusenden åter levandegörs.” Så länge in­dividen är alltings mått går vi bara allt längre in i tomhet och desperation.

Till att börja med innebär liberal individua­lism inte att ”individen är alltings mått”. Vad skulle det innebära? Att varje individ tillämpar en måttstock för sitt eget handlande och en helt annan för andras handlande? Namnet på detta är ”dubbelmoral”, inte ”individualism”. (Och att dubbelmoral leder en människa ”allt längre in i tomhet och desperation” är faktiskt inte mer än rättvist.)

Den form av ”liberal individualism” som jag bekänner mig till (d.v.s. den som formulerats av Ayn Rand) har en norm och ett mått som gäller lika för alla människor: människans liv. Var och en måste leva sitt eget liv och ta det fulla an­svaret för det – men detta låter sig inte göras på måfå, och det låter sig inte göras med åsido­sättande av logik. Den som tolkar individualism som ”att göra vadhelst man behagar” är inte logisk; den som tillämpar en dubbelmoral i sitt umgänge med andra gör sig skyldig till en själv­motsägelse.

Eftersom denna skäligen enkla poäng tycks ha svårt att tränga in i filosofernas hjärnor, vill jag ge en analogi: varje triangel som existerar är en individuell triangel. Betyder det att varje enskild triangel har en egen vinkelsumma? Att alla be­räkningar som görs på någon viss specifik tri­angel är fullkomligt otillämpliga på alla andra trianglar? Svaret är uppenbart; så nog talat om idén att ”individualism” innebär ”relativism”.

Idén att ”det traditionella värdesystemet” (det kristna) skulle ha ”hållit de mänskliga samhälle­na levande och friska genom årtusenden” är med förlov sagt bisarr. Den som påstår något sådant (eller citerar det utan att protestera) kan aldrig ha öppnat en historiebok. (Ändå måste jag anta att både Lindbom och Nordin gjort det, inte en gång utan flera.)

Men tillbaka till objektiviteten. Vad menas egentligen med Lindboms ”sökande efter objek­tivitet”? Är det så svårt att vara objektiv att man hela tiden måste söka efter objektivitet?

Egentligen inte. Att vara ”objektiv” är att ”hål­la sig till saken”, att ”rätta sig efter verkligheten”. Men verkligheten omger oss ju hela tiden, så varför söka efter den?

Fullt så enkelt är det nu inte. Människan be­sitter inte automatisk kunskap (utöver den rena sinneserfarenheten); att ”rätta sig efter verklig­heten” fordrar en mental ansträngning från hennes sida.

Men det är just denna mentala ansträngning som de religiösa subjektivisterna skyr. Vad de önskar sig är att någon ska tala om för dem hur det förhåller sig med verkligheten – härav deras behov av en auktoritet. Och härav allt detta tal om att de räddats av ”trons ljus” och dess insti­tutionella uttryck, kyrkan. De är för lata för att tänka själva.

Recensenten klagar över att Lindbom ”inte kan erbjuda oss ett kriterium på objektivitet utan bara en längtan efter objektivitet” (min kur­sivering). Men just detta är sakens kärna.

För att hitta ett kriterium på objektivitet be­höver man bara vända sig till verkligheten – och den springer inte sin väg. Verkligheten är inte som en av de där kvinnorna man drömmer om ibland på nätterna, som har en benägenhet att upplösas och försvinna just när man ska famna dem och endast efterlämnar en känsla av otill­fredsställd längtan.

Så vad innebär det att blott och bart längta efter objektivitet? Detsamma som allas vår läng­tan att vinna på Bingolotto, hellre än att arbeta för brödfödan.

Med den skillnaden att de religiösa subjekti­visterna helst vill ha lotten gratis också.

Strängnäs 28 maj 1997

Tillsänt SvD:s kultursida


Appendix

Tidigare inlägg i samma ämne

[Här klistrade jag in fotostatkopior på två tidigare inlägg riktade mot Tage Lindbom och Christian Braw (den senare skriver även ibland under pseudonymen F. J. Nord­stedt). Det första publicerades i SvD 25.8 1979, det andra i Svensk Linje 1985:7. Fotostatkopiorna kan jag förstås inte återge här, men kommentarerna nedan låter jag ändå stå kvar.]

På mitt inlägg i SvD fick jag en replik från Braw/Nordstedt som jag själv inte tilläts besvara (eftersom den som initierat en debatt också ska ha sista ordet). I sin replik skrev Braw bl.a.:

Han [POS] sammanfattar sin ståndpunkt så: ”Inget sam­hälle kan bli mänskligt, om det inte sätter den enskilda människan och hennes rättigheter först.” Detta är en i allra högsta grad principiell ståndpunkt. Men hur kommer han fram till den? Han går inte en principiell väg, utan en prag­matisk. Han frågar sig inte: Vem är människan, var kommer hon ifrån, vem är hennes Skapare, vilket för­hållande har hon till Honom? Utan han ser ut över de olika samhällsformerna och finner att de alla lägger obe­hagliga band på individen.

M.a.o.: att hävda individens oförytterliga rättig­heter är pragmatism!

Jag hoppas ni ser att detta blott och bart är en variant av den gamla vanliga sofismen: att allt mänskligt är subjektivt och relativt, och att all objektivitet emanerar från Gud. Här säger Braw att det bara finns ett enda sätt att resonera prin­cipiellt: att relatera människan till hennes (på­stådde) Skapare. M.a.o.: den enda princip som accepteras är principen om blind lydnad mot en gudomlig auktoritet! Den motsatta prin­cipen – den enskilda människans autonomi – erkänna inte ens som en princip! Att leva sitt liv på jor­den och sträva efter lycka är pragmatism!

Jag tror knappast jag behöver vederlägga idén, och jag hoppas att de totalitära implikationerna är klara.

På det andra inlägget, det i Svensk Linje, fick jag så småningom ett ad hominem-svar som gick ut på att jag polemiserar för polemikens egen skull.

Nils Ferlin skrev en gång om teologer att de ”halkat på sin egen halhets halka”. Det stäm­mer rätt väl. [Jag skrev att det var Gustaf Fröding, men det är rättat nu.]


[1]) Minnesgoda läsare erinrar sig kanske att jag en gång polemi­serade mot en artikel av Nordin, där han berömde en uppsats för att vara ”genomdallrad av milda schopenhauerianska gen­klanger”. Jag har sedan dess svårt att motstå ordet ”genom­dallrad” i samband med Svante Nordin. – Nordin har skrivit flera böcker om den svenska filosofins historia, som jag kan rekommendera för kunskapsinhämtning.

[2]) ”Nominalism” är en begreppsbildningsteori som ställt till ofantlig skada i filosofins historia. (För den som vill veta hur är och förblir den bästa källan Leonard Peikoffs bandkurrs Ancient Philosophy: From Thales to Hume.) Men det är som sagt inte för detta som Lindbom angriper Ockham.