Årgång 1, nummer 2 (juni 1997)

”Om Gud finns, är allt tillåtet”

Det finns ett berömt citat av Fjodor Dostojevskij som ständigt upprepas av människor som försva­rar religionen och menar att religion och moral är oupplösligt förknippade. Citatet är: ”Om inte Gud finns, är allt tillåtet.” Det står i hans roman Bröderna Karamazov, och det är en sammanfatt­ning av romanens tema. (Boken handlar om ett mord som begås av en person som accepterat idén ”allt är tillåtet”, drar konsekvensen av det och tillåter sig att slå ihjäl en person som han inte gillar.)[1]

Premissen bakom citatet är i korthet följan­de: människan är (genom Adams och Eva ur­sprungliga brott, att ha visat olydnad mot Gud) en ”fallen” varelse, hon är omoralisk och ond och i behov av moralisk vägledning som måste komma ovanifrån, från Gud. Det är endast Guds bud och Guds kärlek som kan hindra män­niskorna från att handla brottsligt. När män­niskorna upphör att tro på Gud, brister alla för­dämningar, hennes fallna natur tar över – och resultatet är den typ av ohyggligheter som stän­digt basuneras ut av kvällstidningarnas löp­sedlar, alltifrån sexsekter till styckmord.

Dostojevskijs moderna adepter använder ock­så hans idé som förklaring till sådana företeelser som nazism och kommunism: det är den moder­na gudlösheten som gjort vårt århundrade till det kanske blodigaste i mänsklighetens historia.

Naturligtvis har Dostojevskij fel. Moral är en livsnödvändighet för varje människa som vill leva ett människovärdigt liv. Moral är en över­levnadsfråga för människan. Dess grund är inte ”Guds bud” utan det mänskliga livets fordringar. Gud har inte med moralen att skaffa, och var­ken hans bud eller hans påstådda ”kärlek” be­hövs för att förmå oss att agera anständigt mot varandra. Allt som behövs är insikten att om man skadar någon annan, skadar man också sig själv.[2]

Men Dostojevskijs påstående är inte bara felaktigt, det är raka motsatsen till sanningen: det är i en värld med Gud som allt är tillåtet – nämligen för en viss grupp människor, för dem som hör till ”Guds utvalda” (mera exakt: som lyckas intala sig själva och/eller andra att de hör till ”Guds utvalda”).

Historien är full av exempel på brott som begåtts i Guds namn. Ett samtida för alla väl­bekant exempel är de iranska mullornas fatwa eller dödsdom mot Salman Rushdie – en döds­dom som mullorna varken skulle vågat uttala eller ens kommit på tanken att uttala, om de inte trott att det är vad deras Gud vill.

Ett ovanligt tydligt – och ovanligt fasa­väckande – exempel finns i Första Mosebok, i berättelsen om Abrahams offer av Isak.

Abrahams hustru Sara har varit ofruktsam hela sitt liv, men på sin ålders höst föder hon till sist en son, Isak. Föräldrarna är förstås över­lyckliga och prisar Gud. Men efter några år ger Gud Abraham en order: han ska offra Isak på toppen av ett berg. Abraham ifrågasätter inte ordern; han tar med sig Isak upp på berget, de hjälps åt att samla ved till offerbålet; Abraham tar fram offerkniven. Då, i sista ögonblicket, ändrar Gud ordern och befaller Abraham att i stället offra en bock.

Gud har alltså spelat Abraham ett sadistiskt spratt (ändå är det inte särskilt populärt bland de kristna att kalla deras Gud för sadist); men poängen är att Abraham är fullt beredd att offra sin ende, djupt efterlängtade och högt älskade son – bara för att bevisa för sig själv och för sin Gud hur orubblig hans Gudstro är. Søren Kier­kegaard har analyserat berättelsen i sin bok Frygt og Bæven och han kallar Abraham en ”trons hjälte”. Varför? Därför att Abraham handlar, dels mot sin egen innersta önskan (som är att behålla Isak), dels också mot sin egen moraliska övertygelse: för Abraham vet mycket väl att, med en mänsklig moralisk måttstock, är detta me­ningslösa mord på hans egen son en styggelse; ändå handlar han som tron föreskriver.[3]

Berättelsen om Abraham och Isak har ett lyck­ligt slut, eftersom Isak till sist blir skonad, men den belyser något viktigt: att Gud, sådan som de religiösa föreställer sig honom, står över mänsklig moral och mänsklig anständighet. Guds krav – att Isak ska offras – är fullständigt obegripligt för Abraham och det ges ingen moti­vering från Guds sida; det är bara en befallning som ska åtlydas, ”no matter what”. Abraham, som redan förut upplevt sig som Guds utvalde (därför att han uppfattat Isaks födelse som ett Guds under), måste lyda befallningen för att fortsätta att vara Guds utvalde; detta är hans enda skäl att lyda order. Han har inget person­ligt att vinna på Isaks död – allt den kan skänka honom är sorg och förtvivlan. Men som Guds utvalde är ”allt tillåtet” för honom, utom en en­da sak: att visa olydnad mot Gud.

Vi som inte tror på Gud tror förstås inte hel­ler bokstavligt på denna berättelse: ett väsen som inte existerar kan varken ge order eller ta tillbaka sina order. Men den som tror på Gud och lyckas intala sig att han hör till Guds utval­da måste handla som Abraham handlar: han måste utföra handlingar som strider mot all mänsk­lig, rationell moral. Han måste utfärda de fatwor hans Gud fordrar, och han måste verk­ställa de fatwor hans Guds högsta representan­ter utfärdat.

Det här är inte en fråga som att vissa religiösa människor missuppfattar eller förvränger sin religions budskap: detta är budskapet. Enligt det religiösa synsättet är Gud själva källan till all moral. Härav följer att Gud själv står över mora­len – det finns ingen oberoende norm att mäta Guds handlande med. De ”utvalda” ser sig inte som annat än Guds redskap.

Dostojevskij och hans moderna adepter ser Gud som en garant för sin morals objektivitet; de menar att en moral som är ”blott mänsklig” skulle vara alltigenom subjektiv. ”Vad som ford­ras för människans överlevnad som människa” vägrar de att uppfatta som ett objektivt krite­rium.[4] Detta innebär att den religiöse avstår från att mörda, stjäla, ljuga eller hora – inte därför att mord, stöld, lögn och hor förstör mänskliga livsbetingelser, utan bara för att Gud en gång skrivit det på ett par stentavlor som man riske­rar att få i huvudet om man inte lyder. Detta är vad de kallar ”objektivitet”.

Men sanningen är att det är deras eget syn­sätt som är subjektivistiskt och lämnar rum för allsköns godtycke. ”Gud” är en fantasiprodukt, en projektion av vad en människa själv betrak­tar som gott. Vad en människa betraktar eller inte betraktar som ”Guds bud” kommer ytterst från henne själv, från hennes egna värdepremis­ser och hennes egen psykologi. Goda människor som är religiösa brukar ha en god Gud.[5] Men onda människor har en ond Gud – och om de lyder den Gudens befallningar, blir deras hand­lande ont.

Omoraliskt handlande kommer av att männis­kor sätter sina önskningar över verklig­hetens fakta. Vem som helst av oss kan någon gång önska livet ur en annan människa – men nor­malt undertrycker vi sådana önskningar, så snart vi inser det orätta i att handla efter dem. Somli­ga sätter sådana önskningar i verket och blir dråpare eller mördare. Sådant är inte tillåtet. Vad en religiös fanatiker gör är helt enkelt att bolla sin önskan vidare till sin Gud och sedan utföra vad han uppfattar som Guds befallning. Då upp­fattar han det som tillåtet för honom att döda.

Principen gäller förstås inte bara för något så extremt som mord, utan för hela den serie omora­liska handlingar som århundraden och år­tusenden igenom begåtts i religionens namn. Den religiöse går i grunden bara efter sitt sub­jektiva godtycke, projicerat på vad han kallar sin Gud.

Och det är detta som de religiösa har mage att kalla objektiv moral.

Strängnäs 3 april 1997

(Tillsänt SvD:s kultursida; ej publicerat)

Jag har också skickat kopia av min artikel till docent Christian Braw, eftersom jag vill att Braw i fortsättningen ska veta att hans idé om moralens ursprung har blivit vederlagd (eller, om han inte förstår vederläggningen, i varje fall motsagd).

Ytterligare en essä på temat ”moralens objektivitet” kommer i ett senare nummer av Nattväktaren.


Dröm och dimma

Per Ahlmark är värd vår beundran, både för sin oräddhet och sin tankeskärpa.

Mot hans utmärkta inlägg i SvD 20.4.97 har jag egentligen bara en invändning: det är inget ”radikalt nytt” att fria samhällen aldrig går i krig mot varandra, eller att det inte inträffar svält­katastrofer i fria samhällen.[6] Själv har jag vetat om det så länge jag överhuvudtaget haft anled­ning att fundera över saken.

Sambandet mellan diktatur och krig har klar­gjorts, kort och koncist, av Ayn Rand i essän ”Krigets rötter” i Kapitalismen: det okända idealet. Låt mig citera ett centralt stycke i essän:

Etatismen behöver krig; ett fritt land gör det inte. Etatismen överlever genom plundring; ett fritt land överlever genom produktion.

Ett fritt land kan, i rent självförsvar, se sig tvunget att gå i krig mot en diktatur, men har ingen som helst anledning att gå i krig mot ett annat fritt land. En diktatur, å andra sidan, mås­te ge sig på andra länder när den egna befolk­ningen är utplundrad – för att inte tala om att en diktatur behöver yttre fiender för att avleda det interna missnöjet. Konstigare än så är det inte.

Ayn Rands essä publicerades 1966 (en korta­re version förelåg redan 1962). Kapitalismen: det okända idealet kom i svensk översättning 1984; händelsen tegs nogsamt ihjäl av svensk press.

Före Ayn Rand har Ludwig von Mises kart­lagt sambandet mellan krig och totalitär natio­nalism i Omnipotent Government, som kom 1944.

En bra sammanfattning, med talande siffer­exempel, av vad ett fritt samhälle gjort för att utrota svälten i världen ges av Henry Hazlitt i första kapitlet av The Conquest of Poverty, som kom 1973. Och det finns säkert mer litteratur i ämnet utöver vad jag själv läst.

Jag skriver inte detta för att på något vis ned­värdera professor Rummels forskning. Kalla siffror över vad kommunismen ställt till med i världen kan aldrig skada. Men de samband han påvisar är inte några ”radikalt nya insikter”. Prob­lemet är att insikterna förut huvudsakligen formulerats av personer som vänstern smuts­kastar och som borgerligheten, i krypande un­derdånighet inför vänsterns debatthegemoni, helt enkelt vägrat lyssna till.

Ahlmark vänder sig med all rätt mot sina mot­debattörers ”rädsla för det entydiga” och deras förkärlek för ”gråzonerna”. Det är inte alls märk­värdigt att motdebattörerna väljer just den för­svarslinjen. De har ett behov av att svepa in sig själva och sina (tidigare såväl som nuvarande) ställningstaganden i ett av de gråaste ämnen som existerar: dimma. Det är endast i skydd av dimma de kan fäkta; i solljuset får de ta till flyk­ten.

En ”gråzon” är ingenting en människa, med sin moraliska värdighet i behåll, kan befinna sig i särskilt länge. Det som är grått är endast och allenast en blandning av svart och vitt – och i moraliska frågor är ”svart och vitt” en metafor för ”ont och gott”. Den som stannar i en ”grå­zon” bekänner endast sin egen ovilja mot att vara helt och hållet ”vit”, d.v.s. helt och hållet god – och sin skräck för att bli kallad helt och hållet ”svart”, d.v.s. helt och hållet ond. (Se här­om Ayn Rands essä ”‘Gråkulten’ i moralen” i The Virtue of Selfishness; svensk övers. i Objektivistisk skriftserie nr 14, ”Tre uppsatser om etik”.)

Per Ahlmarks ”gråmelerade” motståndare är helt enkelt fega. De kan inte kalla Ahlmark ”svart” (ond), för då måste de i logikens namn kalla den politiska friheten som sådan för ond – och det är inte längre riktigt opportunt. Och de kan inte kalla honom ”vit” (god), för då måste de i logikens namn erkänna sin egen ondska fullt ut. Härav deras kompromisslösa försvar för ”grå­zonerna”, d.v.s. för kompromissen mellan gott och ont.

Ahlmark nämner Göran Rosenbergs uttalan­de att ”drömmen om den självständiga män­niskan” varit hans ledstjärna under hans tid som maoist, och att den fortfarande är hans ledstjärna idag, då han endast försvär sig åt att ingenting för­svära sig åt (och av allt att döma får bra betalt för det). Eftersom detta är en av vänsterns van­ligaste försvarslinjer – att deras dröm är så fin att den ursäktar vilka vedervärdigheter som helst i vakenlivet – förtjänar hans uttalande att grans­kas närmare.

Varje människa (som inte är allvarligt hjärn­skadad) är kapabel till självständighet, till att forma sitt eget liv, inklusive sina politiska ställ­ningstaganden, och att ta det fulla ansvaret för sitt liv och sina ställningstaganden. Varje män­niska är också kapabel att fly det ansvaret. Vil­ket hon gör är avgörande för hennes karaktär och för hur vi andra ska bedöma hennes karak­tär.

Men notera: en verkligt självständig män­niska går inte omkring och drömmer om själv­bestämmande (lika litet som mångmiljonärer bryr sig om att spela på Bingolotto): det är verk­ligt för henne, här och nu. Vad är då innebörden av ett uttalande som: ”Jag har hela livet drömt om självbestämmande, och jag drömmer fort­farande om det”? Endast att den som fäller ut­talandet aldrig förverkligat sin ”dröm”, aldrig ens brytt sig om att försöka förverkliga den, och aldrig varit i närheten av ett sådant ideal som att bestämma över sitt eget liv och sina egna hand­lingar (lika litet som de flesta av oss varit i när­heten av att få spela på Klöverhjulet).

Vad är det sådana människor innerst inne vill? Jo, att självbestämmande (och egenansvar) ska förbli just en ”dröm”. Och detta är den sjab­biga hemligheten bakom ”den socialistiska dröm­men”.

Strängnäs 22 april 1997

(Tillsänt SvD:s kultursida; ej publicerat)


Meningslös markering

(Ytterligare ett post scriptum till ”Rep till egen hängning”)

Moderaterna och folkpartiet har bestämt sig för att markera sitt avståndstagande från rättighets­kränkningarna i Kina genom att protestera mot att Kinas vice premiärminister Wu Banggou ska få lov att skaka hand med kungen. Protesten framfördes av moderaternas partisekreterare Gunnar Hökmark i en Rapportintervju härom­kvällen.

De protesterande missar det uppenbara: att vi redan genom att ta emot Wu Banggou de­monstrerat vår öronbedövande likgiltighet för de mänskliga rättigheterna i Kina. Han har redan fått skaka hand med statsministern och med ledande företrädare för näringslivet; om han också får skaka hand med kungen gör varken till eller från.

Om Gunnar Hökmark är så angelägen om att ”markera”, hade han ett gyllene tillfälle för tre år sedan, då hans egen partiledare, Carl Bildt, i en radiointervju uttalade sitt gillande av Kinas kom­mande annektering av Hongkong – och rentav, i nästa andetag, förklarade att Taiwan är en kinesisk ”region” och därför på sikt måste ”återförenas med” (en eufemism för ”ockuperas av”) Fastlandskina. Den gången hade en klar markering från Hökmarks sida verkligen kunnat betyda något.

Tyvärr hade den nog också betytt att Hök­marks marsch mot den moderata partiledar­posten blivit definitivt avbruten.

Strängnäs 15 april 1997

(Tillsänt SvD:s och DN:s insändarsidor; ej publicerat)


Kort kritik av den rena ondskan

Det fanns ingen företeelse som Ayn Rand ägnade mer tid åt att kritisera och fördöma än den altruistiska moralen. I en bättre kultur än vår skulle hon inte ha behövt göra det: i en sådan kultur skulle altruismen betraktas med samma milda över­seende som vi idag betraktar tron på tomtar och troll. Men i vår kultur är altruismen det största hindret för förverkligandet av ett rationellt samhälle: altruismen blockerar människors syn på moralen och förlamar därigenom deras förmåga att handla rationellt. Moralister (så kallade) sätter likhetstecken mellan altruistisk självuppoffring och godhet – och människorna accep­terar detta okritiskt, som om det vore ett axiom. Idén att det är för sin egen skull man måste handla moraliskt är inte ens begriplig för flertalet människor i vår kultur; så till den milda grad har moralen gjorts till det egna jagets fiende.

Professorer i moralfilosofi som lär ut altruism är inget annat än professorer i ondska.

Det finns ett mycket enkelt svar att ge dem. Svaret är: NEJ.

Lunds universitet har begåvats med en professor i praktisk filosofi (d.v.s. i etik) som konsekvent och utan hämningar lär ut den altruistiska själv­uppoffringsmoralen. Man kan (om man har stark mage) då och då studera hans resonemang på SvD:s påstått vetenskapliga debattsida Sam­tider, nu senast i en artikel 3.5.97, där han hä­ver ur sig att människor som har alltför stark önskan att fortsätta leva

”är hutlöst egoistisk[a] och i behov att tas i moralisk upptuktelse.

Det är på tiden att logik och normal mänsk­lig anständighet får ett ord med i laget.

Det minsta man kan begära av en person som lär ut moral är att han lever som han lär. Om en moralist lär ut självuppoffring, bör han föregå med gott exempel – vilket innebär en enda sak: att omedelbart ta livet av sig. Detta är vad den moral han predikar faktiskt innebär. Och i själva verket är detta också det enda en altruist kan göra som faktiskt utgör en välgärning mot resten av mänskligheten. Ju färre altruister som finns kvar i världen, desto bättre för oss andra.

Men detta är inte vad de gör. De glorifierar den egoistiska livsviljan så till den grad att de tar betalt för sin undervisning: de avstår inte från sitt levebröd. Det är m.a.o. inte av sig själva de fordrar självuppoffring och självmord: det är av oss andra, vi som vill leva och som betraktar livsviljan som god, ja rentav som roten till allt gott i världen.

Observera: om en viss människas liv är ett enda långt, utdraget lidande, skulle det aldrig falla altruisterna in att rekommendera den per­so­nen att förkorta sitt liv: i ett sådant fall blir det till en plikt att leva vidare; ju ondare det gör att leva, desto mer oavvislig blir plikten. Altruis­mens främste filosofiske lärofader, Immanuel Kant, är helt explicit på den punkten.

Man måste dra slutsatsen att altruisterna är motiverade av sadism.

Strängnäs 15 maj 1997


[1] Bröderna Karamazov är en av de bästa romaner som någonsin skrivits. Man behöver inte dela Dostojevskijs ondskefulla filosofi för att uppskatta hans litterära förtjänster.

[2] Att denna insikt saknas hos ett stort antal människor, kanske hos flertalet människor, är inget argument mot mitt resonemang. Att denna insikt saknas är i själva verket ett resultat av den kristna (altruistiska) moralens millenielånga dominans. Att göra upp med den kristna moralen är därför en förutsättning för varje form av moralisk upprustning.

[3] Dr Harry Binswanger – vars analys av Frygt og Bæven jag här skamlöst plagierat – kallar Kierkegaards resonemang ”out-kanting Immanuel Kant”. Kant hade hävdat att vi måste offra våra ”böjelser” för ”plikten”; Kierkegaard fordrar att vi offrar både ”böjelse” och ”plikt” för tron.

[4] Det är i själva verket ett objektivt kriterium, och det enda objektiva kriterium som kan ges inom moralen. ”Vad som fordras för människans överlevnad som människa” låter sig fastställas objektivt, med hänvisning till verklighetens fakta.

[5] Det är ett misstag att tro att alla religiösa människor är onda. Det är också ett misstag att tro att alla ateister är goda. Det finns ingen automatik här.

[6] Ahlmark skriver ”demokratier”, inte ”fria samhällen”. Jag undviker termen ”demokrati”, eftersom dess exakta innebörd är ”obegränsat majoritetsvälde”. Men det är värt att notera att våra moderna, blandekonomiska demokratier – trots att de är långt ifrån perfekta – inte för krig mot varandra. Krig hör ihop med diktatur.