Årgång 1, nummer 12 (april 1998)

Hayek och förnuftet

Denna uppsats finns numera utlagd separat.


Absolut ondska

I en insändare i DN 1.3.98 kunde man bl.a. läsa följande:

Det finns klara ledstjärnor som är allmängiltiga. När man låter sina egna tankar, motiv, relationer och handlingar belysas av absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek blir man ödmjuk, kan inse vad som varit fel, vad ens handlande kostat andra och känna skuld. [Min kursivering.]

Nattväktarens läsare tycker kanske att det blir tjatigt med ytterligare en bred­sida mot altruismen (nedanstående inlägg är väsentligen en upprepning av inlägget ”Kort kritik av den rena ondskan” i nr 2). Men jag anser att altruismen måste bekämpas varje gång den sticker upp sitt fula tryne. Altruismen är inte det enda som står i vägen för ett fritt samhälle, men den är ett avgörande hinder. Så länge människorna tror att moralens essens består i uppoffring, kommer de aldrig att kunna stå på egna ben – hur mycket vi än upplyser dem om vari deras egna intressen består, kommer de aldrig att kämpa för dessa intressen, eftersom de kommer att se denna kamp som omoralisk. Omvänt: tänk vilken skillnad det skulle göra om människor helt enkelt vägrade att ställa upp som slaktoffer. Min förhoppning är därför att fler än jag fattar pennan och säger ifrån, när inlägg som vidstående publiceras.

På 1930-talet uppställde Oxfordgrupprörelsen (sedermera omdöpt till Moralisk Upprustning eller MRA) kravet på de ”fyra absoluterna” till vilka hör ”absolut osjälviskhet”. Kravet upprepas ordagrant i en insändare i DN 1.3.1998.

”Absolut osjälviskhet” innebär i själva verket ”absolut under­kastelse”. Underkastelse – under vem eller vad? MRA menar förstås att det är Gud vi ska underkasta oss. Men någon Gud finns inte. Däremot har han gott om självutnämnda represen­tanter här på jorden, i hög grad existerande. Det är dem man vill att vi ska underkasta oss och blint lyda.

MRA:s krav på absolut osjälviskhet är i själva verket mycket lätt att efterkomma. Allt som strängt taget fordras av oss är att vi tar livet av oss – och ingenting är enklare än det, när man väl bestämt sig för att göra det. Frågan är bara varför i all världen vi skulle göra något så befängt. Att bara vara MRA till lags är inget rimligt skäl.

Några tycker kanske att jag hårdrar logiken i resonemanget här. Men det gör jag inte. För allt an­nat än att ta livet av sig skulle inte vara absolut osjäl­viskhet utan blott och bart relativ osjälviskhet, en osjälviskhet uppblandad med önskan att leva och ha det bra och kanske åtminstone få uppleva en smula erkänsla för sina osjälviska uppoffringar.

Men det är värre än så. Om ens liv blivit till en outhärdlig plåga, utan några utsikter till bättring, då och endast då skulle självmord vara en självisk hand­ling. Men i detta extremfall fordrar den absoluta osjälviskheten att man lever vidare och låter sig plå­gas. Vad den absoluta osjälviskheten fordrar är att man ska ge upp sitt liv (i ödmjuk underkastelse under någon av Guds självutnämnda representanter, exem­pelvis MRA) när man har det som bäst – helst i det ögonblick man förverkligat någon av sina stora livs­drömmar.

Tanterna och farbrorn som skrivit insändaren må kalla detta ”etik som ledstjärna” eller ”moralisk upp­rustning” bäst de gitter. Jag föredrar att kalla det för vad det är: absolut sadism och absolut ondska.

2 mars 1998

Anmärkning: De flesta som klagar över ”den utbred­da egoismen” i samhället angriper faktiskt vad vi brukar kalla ”nietzscheansk egoism” eller egoism på andras bekostnad – t.ex. sådana företeelser som kom­munalpolitiker som lever rullan med skattebetalarnas pengar. Det finns ingen anledning att söka strid med dem; det är inte den sortens egoism vi förespråkar. (Vi kan käbbla om ordvalet, men ordkäbbel leder ingen­vart.)

Men när explicita altruister predikar ”absolut osjäl­viskhet” är saken en annan. Något man kan på­peka för dem är att skattebetalarna i Motala enligt denna premiss inte har minsta anledning att klaga på Sölve Conradsson et consortes. Skattebetalarna i Mo­tala fordrar att deras skattepengar ska användas på ett sätt som kommer dem, skattebetalarna, till godo. Detta är en självisk inställning hos skattebetalarna. Den ”absoluta osjälviskheten” kan bara fordra av dessa skattebetalare att de tiger och lider.


”Lögnparadoxen”

(Till radioprogrammet ”Filosofiska rummet”)

Eftersom filosofi är ett ämne jag tar på allvar – och eftersom jag dessutom har en utomordentligt låg toleranströskel när det gäller dumhet, särskilt sådan dumhet som gör sig bred – stänger jag alltid av radion varje söndagseftermiddag när ”Filosofiska rummet” börjar. Men i söndags råkade jag knäppa på radion innan programmet var slut och uppsnappade att husfilosoferna (Lars Bergström och Hans Mathlein) gärna skulle vilja veta lösningen på den s.k. ”lögnpara­doxen”, d.v.s. om en person som säger att han alltid ljuger ljuger eller talar sanning när han säger det.

Mitt svar är förmodligen inte alls vad ni vill ha, men jag ska ge det ändå, alldeles gratis.

Den som uttalar lögnparadoxen uttalar helt en­kelt en självmotsägelse – och något svar på den på­stådda gåtan finns därför inte. Inte heller är det en gåta man bör ägna sitt liv åt att grubbla över – stöter man på en orimlighet bör man helt enkelt konstatera orimligheten och sedan gå vidare med att tänka på något vettigt.

Man kan emellertid dra vissa slutsatser om en persons karaktär, om han uppmanar en att grubbla över ”lögnparadoxen”:

En möjlighet är att man har att göra med en skäm­tare. Skämtet är dåligt, men det är i varje fall tämli­gen harmlöst.

Men det vida vanligare är att man har att göra med en filosofiprofessor som finner ett sadistiskt nöje i att kollra bort sina studenter. Avsikten är att undermine­ra studenternas självförtroende genom att ge dem problem som till själva sin natur dels är omöjliga att lösa, dels också fullständigt onödiga att bråka sin hjärna med – i hopp om att studenterna sedan ska känna samma frustration och samma bristande själv­förtroende inför problem som är möjliga att lösa och nödvändiga att bråka sin hjärna med.

Filosofi är för viktigt att överlämnas åt professorer i ämnet.

25 februari 1998


Mer om dödsstraff

En docent i praktisk filosofi (vilket i dagens läge inte är detsamma som en filosof, utan snarare en anto­nym) vid namn Claudio Marcello Tamburrini har skrivit en intresseväckande artikel om argumenten för och emot dödsstraff, som utmynnar i att dödsstraffs­anhängarnas argument måste ”bemötas sakligt”. [DN Debatt 10.3.98] Må det tillåtas en filosof som tjänar sitt levebröd på hederligt arbete att ta upp den kasta­de handsken.

Det slående med Tamburrinis artikel är att han underkänner alla de gängse argumenten mot döds­straff men inte själv har något annat att sätta i deras ställe – han bara efterlyser ett bättre argument att ”sakligt bemöta” dödsstraffsanhängarna med. Det enda avgörande argument Tamburrini själv framför är ett argument för dödsstraff, nämligen att omsorgen om möjliga framtida mordoffer väger tyngre än om­sorgen om redan överbevisade mördare. Kan man säga annat än ”ja och amen” till ett sådant argument? Ändå framträder Tamburrini inte som dödsstraffs­förespråkare – han bara hoppas att själva debatten om dödsstraff, när den väl kommer igång, ska ge honom ett argument som verkligen tar skriv. Jag har svårt att se någon rimlig förklaring till en sådan atti­tyd, annat än möjligen en önskan att få en ”moralisk intuition” (d.v.s. förutfattad mening) som råkat i gungning bekräftad – som om han plötsligt väckts ur en dogmatisk slummer och nu desperat sträcker efter ett piller som kan hjälpa honom att somna in igen.[1]

Det vanligaste argumentet mot dödsstraff skulle, enligt Tamburrini, vara att ”livet är heligt”. Men om mördarens liv är så heligt att det inte får tas som straff för vad han har gjort, hur är det då med hans offers liv? En sak måste vi i varje fall vara överens om: det var inte heligt för mördaren. Ändå ska mördaren få hävda att hans liv är heligt. Språket har ett ord för den sor­tens helighet: skenhelighet.

Tamburrini avfärdar ”helighets”argumentet med att dråp i nödvärn faktiskt ”är både juridiskt och moraliskt accepterat”. Han drar därav slutsatsen att livet inte är heligt. För att uttrycka det diplomatiskt: jag håller inte med. Livet är heligt, i den enda rimliga bemärkelsen av detta ord: att det inte ostraffat får kränkas. Det är just därför som den som tar en annans liv måste få ett straff som är kommensurabel med gärningen (m.a.o. rättvist). Men om någon i handling förnekar denna princip (människolivets helighet och okränkbarhet), hur kan han då åberopa samma prin­cip för egen del? Självmotsägelsen är för skriande för att kunna missas.

Tamburrinis argumentation här är ett exempel på det felslut Ayn Rand kallade begreppsstöld. För i vilken sorts nödvärnssituationer kan det vara juri­diskt och moraliskt acceptabelt att bringa någon an­nan om livet? Endast i situationer där ens eget liv är hotat (eller någon tredje persons liv, som man in­griper för att försvara). Om inte ens eget liv vore ”heligt” (d.v.s. förbjudet att ostraffbart kränka) skulle det vara meningslöst att tala om det rättmätiga i att handla i nödvärn.

Jag vill hävda att inte bara människans liv är heligt utan också hennes frihet. (Skälet är att en människa måste vara fri för att leva sitt liv – för att leva sitt liv, inte det liv någon annan vill att hon ska leva). Ändå har våra ”humanitärer” ännu inte gått så långt att de motsätter sig frihetsberövande som straff för brott där frihetsberövande är det kommensurabla straffet. Jag vill hävda att en människas rättmätigt förtjänta egen­dom är helig – för en människa som inte får behålla vad hon förtjänat är inte fri: hon arbetar som slav. Ändå reses ingen invändning mot böter som straff för egendomsbrott. Det rationella skälet är detsamma: ingen har rätt att göra anspråk på en självmotsägelse och t.ex. stjäla från sina medmänniskor och sedan åberopa äganderätten för egen del.

Men den som mördar ska få åberopa rätten till liv för egen del! Fattar dödsstraffsmotståndarna vad det är de själva säger?

Det enda argument mot dödsstraff som är värt att beakta är risken för misstag, möjligheten att en oskyl­dig blir avrättad, ett misstag som sedan inte kan repa­reras. (Det är ett utmärkt argument – det är bara det att man aldrig får höra det från skenheliga humanitä­rer, utan bara från samvetsgranna dödsstraffsföresprå­kare). Eftersom sådana misstag kan begås, finns det anledning att vara extra samvetsgrann när det gäller dödsstraffet – vilket kan vara ett gott skäl att (så som ju också sker) gång efter annan uppskjuta en avrätt­ning för att ge den dömde varje möjlig chans att ren­två sig. Men det finns ju många klara fall. Vi vet väl med säkerhet vilka som mördade John Hron, för att ta ett exempel ur högen? Och vi vet väl hur det gick till? Vad är ett kommensurabelt – ett rättvist – straff för detta illdåd? (Använd fantasin.)

Men i stället för att diskutera det rättvisa i döds­straff (en fråga som jag förmodar känns en smula främmande för moderna filosofidocenter) uppehåller sig Tamburrini mest vid frågan om dödsstraffets ef­fekter – om det verkar avskräckande eller ej, och hur det upplevs av offrens anhöriga eller av folk i allmän­het.

Men de avskräckande effekterna är egentligen irrelevanta. Dödsstraffet har säkert en viss avskräc­kande effekt på sådana som kalkylerar innan de mör­dar. Men många mord begås antingen i affekt, där mördaren är ur stånd att alls kalkylera (typexempel: Mattias Flink) eller också av människor som är så förhärdade att de kan ta med risken för avrättning i kalkylen och ändå mörda.

Men detta är en bifråga. Den viktiga frågan är om mördarens liv ska betraktas som mer värt än offrets eller vice versa. Implikationen av att lämna ett mord obe­straffat – eller bestraffa det mildare än gärningen berättigar – är att offrets liv ingenting var värt, eller i varje fall långt mindre värt än mördarens liv. Att vänner och anhöriga till mordoffer ofta känner just så är väl obestridligt – att känna annorlunda skulle tyda på en allvarlig defekt i känslolivet. Det är inte alla känslor som har logik och rättvisa på sin sida – allra minst den kletiga form av ”människokärlek” som kan få människor att låtsas förfasa sig över dödsstraff – men denna känsla har det.

16 mars 1998

Tamburrini fick ett par ritualiserade motinlägg, dels från en profes­sor i kriminologi (DN 14.3), dels från en representant för Amnesty (DN 22.3). Det rörde sig i stort sett om ”goddag-yxskaft”-svar. I DN 22.3 publicerades till min överraskning också ett bra svar, från hov­rättsrådet Anders Kylhammar, som påpekade att det avgörande ar­gumentet mot dödsstraff är att en felaktig avrättning aldrig kan göras ogjord.


[1]) Ett tänkbart alternativ är att Tamburrini i själva verket är för dödsstraff, men inser att hans inlägg automatiskt skulle refuseras, om han sade det rent ut. Den förklaringen är möjligen väl konspiratorisk, men med tanke på den genomgående ruttenheten inom svensk opinionsbildning kan man inte utesluta den.

Annonser