Årgång 1, nummer 11 (mars 1998)

Dödsstraff

Den första principen för all straffrätt måste vara att straffet ska stå i proportion till brottet. Logiken ford­rar att den som tar en annans liv (annat än i själv­försvar) därmed förverkar sin egen rätt till liv.

Det enda giltiga argumentet mot dödsstraff är självfallet risken att någon oskyldig blir avrättad, ett misstag som sedan inte kan repareras. (Detta är i förbigående sagt den ”officiella objektivistiska stånd­punkten”; se The Objectivist Newsletter, januari 1963.) Men detta argument mot dödsstraff nämns aldrig i debatten. I stället för vi ständigt höra variationer på temat att dödsstraff innebär att sänka sig till mörda­rens egen nivå, att det innebär att staten begår mord, vilket är lika illa som det mord som ska bestraffas med döden. Det är svårt att säga vad som är värst med detta argument: skenheligheten eller tanklös­heten.

Det borde säga sig självt att om ”argumentet” vore riktigt är det inte bara dödsstraff som innebär att sänka sig till brottslingens egen nivå, utan varje form av bestraffning och i själva verket varje form av själv­försvar, varje handling av motvärn mot brottslingar.

Grundpremissen i detta resonemang är den krist­na idén att ”inte stå det onda emot”, att alltid ”vända andra kinden till”. Folk som yttrar sådana idéer måste rimligen yttra sig utan att tänka det allra minsta; om man försökte konkretisera idén skulle den genast framstå i all sin vämjelighet. Det finns absolut ingen orättvisa, ingen våldshandling, ingen form av utstude­rad tortyr som inte måste förlåtas om man följer denna idé. Folk som framför idén borde få känna den på sina egna hudar; det skulle möjligen få dem att tänka om.

Men så starkt är kristendomens och altruismens grepp om själarna att denna idé i stället betraktas som fullständigt okontroversiell och att endast den som ifrågasätter den löper minsta risk att anklagas för ”brutalitet” eller ”cynism” eller ”kallsinnighet” eller vad mer för skällsord som ingår i altruismens arsenal.

Det är t.ex. med bestörtning som pressen rapporterar att c:a 50% av svenska folket kan tänka sig dödsstraff för mord. Implikationen av detta är att andra hälften av Sveriges folk är beredd att acceptera, tolerera och förlåta vad som helst – men det är inte det som väcker bestörtning.

Till det besynnerligaste i sammanhanget hör Am­nesty Internationals kampanj mot dödsstraffet – Amnestys enda argument är det gamla vanliga, att dödsstraff är mord, oavsett för vilket brott det ut­mäts. Amnestys grundidé var väl att hjälpa oskyldiga offer mot deras bödlar? Men den som försvarar mör­dare på detta sätt och med detta argument gör ju det rakt motsatta: tar bödlarnas parti mot offren.

Men det är värre än så. Det är förmodligen ovan­ligt, men det händer då och då att skenheliga huma­nitärer (vanligen med socialistiska böjelser) föreslår dödsstraff för sådana företeelser som skatteflykt och momsfiffel. Detta föreslogs t.ex. av en författare av ungdomsböcker, Hans Peterson, i ett debattinlägg i Arbetet/Nyheterna 19.1.1995. Sammanhanget var att biblioteken hotades av nedskärningar. Här ser vi tydligt den andra sidan av det altruistiska myntet; här hör vi en röst från dem som profiterar på andras uppoffring: människor ska skinnas på skattemedel för att författare ska kunna överleva på sitt författarskap – och gör människorna annat än vänder andra kinden till och låter sig skinnas, ska de avrättas. Men detta förslag väckte föga bestörtning. (En objektivist i Gö­teborg vid namn Peter Bernhardsson kom med ett par motinlägg, men det var allt.)

Vi verkar leva i en värld utan minsta sinne för rättvisa.

$ $ $

Det följande är ett svar på ett ledarstick i Eskilstuna-Kuriren under rubriken ”Dödsstraff brutaliserar samhället”, som gick ut på att dödsstraff bara är hämndlystnad och att ingen, vare sig individ eller stat, har rätt att ta någon annans liv, även om den man tar livet av själv har tagit livet av någon annan.

Det enda argument mot dödsstraff jag har hört som är värt att tas på allvar är detta: misstag är möjliga; en oskyldig kan dömas till döden och avrättas, och när misstaget upptäcks finns det inte längre någon möjlighet att ge offret upprättelse. Men det är inte detta argument som förs fram i debatten, så jag läm­nar det därhän.

Det argument som framförs är att dödsstraff innebär att man sänker sig till mördarens egen nivå – att det inte spelar någon roll om man tar livet av en skyldig eller en oskyldig, det är mord lika fullt. Om detta resonemang vore giltigt, skulle det vara ett argu­ment mot all bestraffning av brottslingar, inte bara mot dödsstraff. Att beröva en oskyldig människa fri­heten (t.ex. att kidnappa någon) är ett brott; alltså är det också ett brott att sätta brottslingar i fängelse. Att stjäla är ett brott; alltså är bötfällning också ett brott. Om detta resonemang accepteras, finns det bara en logisk slutpunkt: att ingen någonsin får straffas för brottsliga gärningar. Men detta är inget annat än total kapitulation inför brottsligheten, och om idén omsattes i praktiken, skulle det betyda slutet på allt civiliserat samhälle och en återgång till vad Thomas Hobbes kallade ”allas krig emot alla”. Den som vill överleva i ett sådant samhälle måste själv bli brottslig eller ställa sig under något kriminellt gängs beskydd; alternativet är att vända andra kinden till och villigt låta sig slaktas.

Det är inte mer än rätt att människor får betalt med det mynt de själva sätter i omlopp. Det är inte mer än rätt att den tar till svärd förgås med svärd. Alternativet är nämligen att den som inte tar till svärd ska förgås med svärd, och att den som tar till svärd ska belönas för det.

EK:s ledarredaktion (som uppenbarligen består av en samling utsökta små hycklare) påstår (4.2.98) att dödsstraff brutaliserar samhället. Lägg märke till den faktiska innebörden av ett sådant påstående. Det är inte – om man ska tro EK – brottslingars våldshand­lingar som brutaliserar vårt samhälle: det är inte in­brott eller misshandel eller mord (eller ens den van­liga lumpna lögnaktighet som breder ut sig, inte minst på våra tidningssidor) som brutaliserar vårt samhälle; det är när medborgarna sätter sig till mot­värn som samhället blir brutalt. Det är rättvisan som brutaliserar. Det är vår ovilja att finna oss i vad som helst som brutaliserar. Det är vår ovilja att alltid vända andra kinden till som brutaliserar.

De skenheliga hävdar att kravet på dödsstraff bott­nar i ”primitivt hämndbegär”. Vore det sant skulle varje krav på elementär rättvisa kunna avfärdas som ”primitivt hämndbegär”. Är inte livstids inspärrning för en yxmördare ett uttryck för hämndbegär? Är inte t.o.m. en ordentlig utskällning av en yxmördare ett uttryck för hämndbegär? Är inte minsta lilla knäpp på yxmördarens näsa ett utryck för hämndbegär?

Det låter sig sägas, och sägs ofta, att ett mordoffer inte väcks till liv av att dess mördare avrättas. Men det argumentet är irrelevant. För mordoffret väcks inte heller till liv av att man utövar försonlighet mot mördaren och förlåter honom mordet. Vad som dri­ver mordoffers anhöriga till förtvivlan (i den mån de är mänskliga varelser och inte redaktionsmedlemmar på någon skenhelig tidning som EK) är bristen på rättvisa. Vad som hävdas är att alla har ett okränk­bart människovärde, även de som kränker andras människovärde, även yxmördare och diktatorer och Auschwitzbödlar. Den verkliga innebörden av denna inställning är att enbart mördarna och bödlarna har människovärde; offren har inget värde alls.

Om det är graden av brutalitet vi diskuterar kan ingen attityd vara mer brutal än denna.

6 februari 1998


Rätten till abort

På mitt inlägg om abortfrågan [nr 8–9, avsnitt iv under rubriken Inlägg till Svenska Dagbladet] fick jag följande brevsvar från Alf Svensson:

Tack för Ditt brev i abortfrågan.

Det verkar som vi inte når varandra när det gäller termerna ”människolivets okränkbara värde” och som du skriver ”självständig individ” eller ”självständig person”.

Jag anser att en människa inte behöver vara en självständig individ för att ha ett okränkbart män­niskovärde. Det finns en del människor som inte klarar sig självständigt, exempelvis svårt sjuka, handi­kappade eller små barn, men dessa har än dock ett absolut och okränkbart människovärde, precis som Du och jag.

Kristdemokraterna menar att livet börjar i be­fruktningsögonblicket. Du menar att vårt resonemang leder till att det obefruktade ägget har en rättighet att bli befruktat. Som Du vet är man två om att skaffa barn. Ditt resonemang faller, eftersom ett obefruktat ägg inte är en människa (med rättigheter), medan ett befruktat ägg är en människa i dess tidigaste stadie. [Svensson menar rimligen ”stadium”.]

Idag slutar var tredje graviditet i Sverige med abort, vilket motsvarar omkring 30 000 barn per år. Kristdemokraterna vill att antalet aborter sjunker. Vi vill dock inte förbjuda abort, eftersom det är bättre att det finns legala och säkra metoder för kvinnan, om hon ser abort som absolut sista och enda utvägen, än att hon illegalt väljer att söka upp någon som utför aborten i många fall på ett för henne farligt vis.

Mitt svar:

Tack för Ditt vänliga svar. Jag måste emellertid få påpeka för Dig att jag i mitt inlägg bevisade min tes att livet börjar med födelsen. Beviset är mycket en­kelt: före födelsen är fostret en del av moderns kropp; efter födelsen är barnet en självständig individ. Det finns ingen annan punkt att dra gränsen. Det enda logiska alternativet är att säga att det före födelsen är modern som är en del av fostret; vilket skulle innebära att varje kvinna som blivit oönskat gravid är en slav under sitt oönskade foster.

Om Du inser detta måste Du också inse att Din invändning angående ”svårt sjuka, handikappade och små barn” faller platt till marken. Sådana varelser befinner sig utanför moderns kropp och är följaktli­gen självständiga individer.

Det är faktiskt inget svar att bara försäkra att ”livet börjar i befruktningsögonblicket” (som om blotta det faktum att det är vad ”kristdemokraterna menar” skulle göra det sant). Ett embryo är en potentiell indi­vid, men det är också ett obefruktat ägg eller en sper­mie. Och dessutom: Du måste faktiskt inse att om livet börjar med befruktningen, då är varje abort ett mord och måste straffas som alla andra mord. I så fall är en våldtagen irländsk tonårsflicka en mörderska, om hon gör abort efter våldtäkten. Du kan inte smita undan den implikationen av Ditt resonemang. Jag hoppas innerligt att Din mage knyter sig och Dina tarmar vrider sig, när Du betänker den grymhet det innebär att tvinga en sådan flicka att bära fram sitt barn; men det hindrar inte att Du måste förespråka en sådan grymhet, så länge du hänger fast vid idén att en människas liv börjar med befruktningen.

Jag håller med Dig om att det görs för många abor­ter idag. Jag påstår inte att abort är någon idealisk lösning, och det stora antalet aborter hänger säkert ihop med den utbredda ansvarslösheten bland män­niskorna. I ett samhälle där det finns gott om effekti­va preventivmedel borde abort verkligen vara undan­tag snarare än regel. Men man löser inte problemet genom att förneka kvinnans rätt att göra abort. Som Du själv påpekar skulle ett abortförbud bara leda till illegala aborter som är farliga för kvinnan själv. Du borde nog försöka tänka Dig in i den desperation som kan förmå en kvinna att ta sådana risker.

20 januari 1998


Post scriptum till ”Leka Ragnar”

David Nyström skrev i Eskilstuna-Kuriren om OS-bombaren Mats Hinze och hans anknytning till ”Frihetsfronten” Och frontens anknytning till SAF. Bryr mig inte om att återge inlägget; vad det säger framgår av mitt svar

Att någon [otryckbart tillmäle] för eller senare skulle utnyttja OS-bombaren Mats Hintze till att misstänkliggöra alla idéer om ett fritt samhälle var förmodligen oundvikligt. Till min lättnad är emellertid vidstående det enda jag hittills sett i den vägen.

Även om Hintze var ett påhäng på ”Frihets”fronten har fronten fått exakt vad den förtjänar när den fått Hintze på halsen. Ger man Djävu­len ett lillfinger, apterar han en bomb på det.

Inget av följande båda inlägg har publicerats. EK publicerar alltid mina inlägg med ett antal horribla tryckfel som förrycker textens innebörd, och vägrar sedan konsekvent att införa någon rättelse, ens när jag påtalar tryckfelen. Jag har tröttnat på detta oskick och fordrar därför att mina inlägg antingen publiceras korrekt återgivna eller också inte alls. Eftersom EK:s kompetens är fullt i nivå med dess moral hamnar inläggen därför i papperskorgen.

EK:s nye ledarskribent, David Nyström, är uppenbarli­gen en person som saknar varje tillstymmelse till sam­vete eller moralisk anständighet. Han är t.ex. omedve­ten om att ”guilt by association” är ett lumpet tjuvtrick. Eller också – vilket jag håller för mer troligt – är han fullt medveten om att det är ett lumpet tjuvtrick och använder det just därför.

Avsikten med hr Nyströms ledare i EK 21.1 är att koppla ihop alla som förespråkar ett fritt samhälle med OS-bombaren Mats Hintze.

Men Hintze är en galenpanna som inte tar några idéer överhuvudtaget på allvar, ”SAF-inspirerade” eller andra, och som enbart drivs av en lust att förstöra för förstö­relsens egen skull. Jag är ingen anhängare av den s.k. ”Frihets”fronten, men till dess heder måste sägas att Hintze aldrig var populär inom fronten och (såvitt jag vet) blev utesluten ur den.

Det är sant att ”Frihets”fronten aldrig tagit klart av­stånd från anarkism (vilket är skälet till mitt eget av­ståndstagande från denna front) och att detta gör att den utövar en stark dragningskraft på avskum som Hintze. Men detta rättfärdigar inte försöket att skära alla frihetsvänner över samma kam som Hintze.

Nyström bör veta att politisk frihet är en av de få saker som är värda att kämpa för här i livet. Om han står på andra sidan i denna kamp, låt honom klart och tydligt redovisa var han står (gärna vilken fraktion inom den totalitära rörelsen han representerar) och i sammanhanget avstå från ren smutskastning.

Om han kan.

Vilket jag betvivlar.

22 januari 1998

Nyström fick ett svar från en representant för SAF och kom ett eget genmäle.

Det är genant att jag ska behöva försvara ”Frihets”­fronten, när jag använt en stor del av min dyrbara tid åt att kritisera och bekämpa den. Men en orättvisa är alltid en orättvisa, och inget är vunnet med att under­låta att påtala den.

Det mest iögonenfallande med David Nyströms skriverier i ämnet är den uppenbara nonchalansen av fakta. I sitt inlägg i EK 21.1.98 påstår han att OS-bombaren Mats Hintze har ingått i frontens ”kom­mando” under i stort sett hela dess existens. Hintzes relationer med ”Frihets”fronten rapporterades i tid­ningarna i samband med hans gripande, och det fram­gick med all önskvärd tydlighet att han aldrig varit annat än en figur i dess utkant.[1] Men om fakta inte stämmer med ens propagandasyften kan man ju alltid vränga till dem en smula, eller hur?

Vad beträffar Hintzes ideologiska ståndpunkt – som, i den mån en vettvilling kan ha en ideologisk ståndpunkt, är den rena anarkismen – så har han en gång skrivit ett inlägg i ämnet till frontens tidskrift Nyliberalen, ett inlägg som några av frontens mer san­sade medlemmar i varje fall hade vett att ge svar på tal på. Om detta faktum är känt för mig bör det väl inte heller vara omöjligt för David Nyström att skaffa sig kännedom om saken. Men som sagt: fakta som inte passar ens propagandasyften kan man ju alltid ignorera.

Nu till den mera principiella aspekten av saken:

Ingen rörelse kan någonsin göra sig helt immun mot galenpannor och slödder. När det gäller ”Frihets”­fronten finns det dessutom ett direkt skäl till att den drar till sig ”Hintzetyper”. Skälet är att fronten aldrig brytt sig om (eller haft intellektuell förmåga) att dra en klar skiljelinje mellan lagbunden frihet och anarki. (Detta har varit kärnpunkten i all min kritik mot fronten under alla år. De som är intresserade kan läsa vad jag skrivit i ämnet. De som inte är intresserade kan ju strunta i det och förtala mig i stället – vilket av allt att döma är allt David Nyström duger till.)

Det måste i detta sammanhang sägas att också folkpartistiska ledarsidor – t.ex. Eskilstuna-Kuriren och Nerikes Allehanda – har en förmåga att dra till sig slödder. Detta beror på att folkpartiet, precis som ”Frihets”fronten, för länge sedan övergett liberalis­men. Skillnaden är bara den att folkpartiet gått i andra riktningen, den ”liberal”socialistiska.

Det måste betonas att när det gäller det väsentliga – frågan om statens roll – är folkpartister och höger­anarkister helt överens. Folkpartister försöker hävda att om staten avstår från att blanda sig i människor­nas liv – utöver sin rättmätiga funktion, att skydda individens rättigheter – är den logiska slutpunkten laglöshet och anarki. Vilket är exakt vad högeranarkis­terna hävdar. Idén att en rättmätig stat ens skulle vara möjlig är lika främmande för Mats Hintze som för David Nyström. (Enda skillnaden mellan de båda är att Nyström inte apterar bomber. Han avstår med andra ord från materiell skadegörelse och nöjer sig med intellektuell skadegörelse.)

Det finns en rad i vår svenska lyrikskatt som be­skriver situationen rätt väl:

Aporna sitter i varsin bur,
kallar varann för apa.

13 februari 1998

Tillägg

Det är värt att notera att när Nyström anklagar SAF för att ”tänja gränserna högerut för vad som är gång­bart att uttala politiskt i Sverige”, laborerar han med gummitermer vilkas innebörd kan tänjas i vilken riktning som helst.

Vad Nyström försåtligt försöker antyda är för­modligen någon sorts allmän varning mot ”extre­mism”. Men om ”extremism” är något bra eller dåligt är helt en fråga om vad för ytterligheter man vill gå till. Att vara ”extremt” god eller ”extremt” förnuftig och frihetsvänlig är bara bra. Det smutsiga knepet består i att försöka bunta ihop all sådan positiv och berömvärd ”extremism” med vad vissa våldsverkare håller på med – som om ”extremt” förespråkande av frihet vore liktydigt med extremt utövande av frihetens motsats. Knepet är så smutsigt att det inte skulle vara värt att nämna, om det inte användes så ofta och med så uppenbar skamlöshet.

Notera också bruket av gummitermerna ”höger” och ”vänster”. Om det är fel att ”tänja gränserna hö­gerut” måste det väl innebära att det i stället är rätt att ”tänja gränserna vänsterut”? Ju längre vänsterut, desto bättre? Och eftersom socialismen alltid placeras längst ut till vänster på den gummiskala som kallas ”höger-vänster-skalan”, måste väl detta innebära att Nyström betraktar socialismen som måttstock för vad som ska vara ”gångbart att uttala politiskt”? Ändå har han mage att kalla sig ”liberal skribent”.

Det är naturligtvis omöjligt för mig att säga vad som är den innersta drivkraften bakom David Ny­ströms skriverier – han kan mycket väl helt enkelt vara en pojkspoling av den typ som klottrar på dass­väggar och nu har råkat hitta en tidning (med stolta traditioner från krigsåren) där han kan klottra i stäl­let. Det är tydligt att han nämner Hintze bara för att komma åt ”Frihets”fronten, och att han ger sig på ”Frihets”fronten bara för att komma åt SAF. Men vad vill han med det? Det finns åtskilligt att kritisera SAF för – pragmatism och undfallenhet för den politiska makten (manifesterad t.ex. i krypandet för Kommu­nistkinas ledare eller i villigheten att gå miljörörelsen till mötes) – men det är ju raka motsatsen till vad Nyström är ute efter. Kanske är han så indoktrinerad med socialistiska premisser att han inte ens vet att det är socialistiska premisser han är indoktrinerad med (han kanske tror att de är ”social”liberala, som om ordvalet skulle göra till eller ifrån).

Men detta är i så fall det verkligt otäcka – för det pekar på ett problem som är allmännare och allvarli­gare än att Eskilstuna-Kuriren anställer slynglar som ledarskribenter. Det visar att människorna i Sverige – eller i varje fall de som ansvarar för opinionsbild­ningen – är så impregnerade med socialismens pre­misser och socialismens verklighetsbeskrivning att de inte ens kan identifiera det som socialism.

Det är det vi har att kämpa emot.


[1]) Enligt vissa rapporter accepterades han inte ens som medlem, men det vill jag låta vara osagt. Om det mot förmodan skulle finnas någon hederlig reporter på EK, kan ju han/hon kolla upp detaljerna i saken.