Årgång 1, nummer 10 (februari 1998)

Klimatbluffen

FN:s klimatkonferens i Kyoto som ägde rum i slutet av förra året lyckades inte åstadkomma särskilt myc­ket, och det ska vi vara tacksamma för. Men det är för tidigt att blåsa faran över. Det berömda s.k. ”prob­lemformuleringsprivilegiet” vilar fortfarande hos mil­jörörelsen, d.v.s. hos industricivilisationens och mänsk­lighetens fiender.

Det mesta av den kritik som riktas mot idén om en ”växthuseffekt” och en kommande miljökatastrof måste betecknas som mesig. Somliga (t.ex. Tor Rag­nar Gerholm) pekar på det bristfälliga faktaunder­laget men tycks tveka att kalla idén för vad den är: en fräck bluff. Andra (t.ex. Marian Radetzki) påpekar vilka påfrestningar ekonomin skulle utsättas för om de föreslagna rekommendationerna genomfördes, men talar om en ”balans” mellan ekonomi och miljö och går därmed miljörörelsen halvvägs till mötes.

Ett glädjande undantag från mesighetstrenden är ett ”Brev till ledarsidan” från prof. S. Fred Singer som publicerades i SvD 7.1.98. (Jag kommer att referera till detta brev längre fram.)

Ett litet ljus i mörkret är också en ledare i senaste numret av Svensk Tidskrift som går ut på att det är dags att utmana miljörörelsens problemformulerings­privilegium. Timbro har börjat ge ut en tidskrift i saken (jag har ännu inte sett den). Men tidskriften heter Balans, och det tyder på att mesigheten kom­mer att fortsätta. Vad som behövs är rejäla avslöjan­den av miljörörelsens motiv och bakomliggande filo­sofi, och rejäla fördömanden. De modeller jag rekom­menderar är de gamla vanliga: Ayn Rands ”Den anti-industriella revolutionen” och George Reismans Den giftiga miljörörelsen (samt också kap. 3 i Reismans Capitalism, som är en utvidgad version av samma essä).

För några år sedan var svenska objektivister flitiga med att skriva insändare riktade mot miljörörelsen. Den aktiviteten tycks ha stannat av. Men även om en enstaka insändare är en droppe i havet tror jag det är viktigt att hålla frågan levande och att tala om för miljörörelsen att den inte kan känna sig alltför säker på civilisationens undergång. Så – fatta pennan!

Jag har själv inte möjlighet att ägna all min tid åt detta, men jag har gjort ett par försök på sistone, vilka presenteras nedan. (Inget av inläggen har publi­cerats.)

Inlägg till Eskilstuna-Kuriren

(i)

Eftersom EK:s ledarsida ibland visar spår av rudimen­tär intelligens och självständigt omdöme, är jag djupt besviken över den regress till slentriantänkande och ondskefullt nonsens som representeras av er under­ledare 1.12 med anledning av den kommande klimat­konferensen.

I allt som skrivs om ”växthuseffekten” tas vissa antaganden för givna utan minsta diskussion:

  1. Att det finns en växthuseffekt.
  2. Att den innebär en hotande katastrof.
  3. Att den orsakas av mänskliga ingrepp i naturen och därför måste åtgärdas genom att människans aktiviteter stryps.
  4. Att FN med sina klimatkonferenser och sina agendor vill allas vårt väl – och att var och en som sätter sig till motvärn är en fiende till mänskligheten som bäst behandlas genom att man sätter spetälske­bjällra på honom – så att man slipper bemöta honom i sak.

Det första av dessa antaganden är tvivelaktigt; de övriga är grundfalska.

  1. Man får inte glömma att samma miljörörelse som idag försöker skrämma oss med en hotande växt­huseffekt för ett femtontal år sedan i stället försökte skrämma oss med en hotande ny istid. Motsägelsen mellan dessa båda skräckscenarier är skenbar, för intentionen är densamma. Miljörörelsens mål är att strypa industrialismen och driva oss tillbaka till en förindustriell tillvaro. Medlet för detta heter skräm­sel, och vad man sedan skräms med kan vara egalt. När rädslan sedan är utsådd tar makthungriga politi­ker över och slår propagandamynt av den.
  2. Att varmare väder skulle betyda katastrof är förstås nonsens. Varmare väder skulle vara bra. De flesta grödor växer t.ex. bättre i ett mildare klimat än i ett strängare. Varmare klimat skulle också betyda att det går åt mindre energi till uppvärmning, energi som då kan användas till annat. Vissa yrkesgrupper, som t.ex. pälshandlare, skulle få sämre omsättning för sina varor, men det är faktiskt deras bekymmer, inte den breda allmänhetens eller de svältande massornas. (Därmed inte sagt att det finns en växthuseffekt – bara att om den funnes borde det hälsas med glädje.)
  3. Dramatiska klimatväxlingar har skett så länge jorden funnits, långt innan det fanns människor på jorden och ännu längre innan människorna genom­förde den industriella revolutionen. Vi har haft åter­kommande istider. Vi hade mildare klimat i Norden under bronsåldern, och vi hade den s.k. lilla istiden under 1600-talet[1]. Att söka orsaken till klimatföränd­ringar i industrins utsläpp är därför komplett oveten­skapligt. Dessa väl kända fakta ignoreras helt enkelt i den pågående debatten – man försöker inte ens bortförklara dem, man bara ”låtsas som om det reg­nar”. Detta gäller t.o.m. om vissa professorer i meteo­rologi som lånar sina namn och sina pennor åt kam­pen mot industrialismen.
  4. Det är människor som försöker strypa industria­lismen som är de verkliga människofienderna. Mänsk­lighetens farligaste fiende i detta sammanhang är ”världssamfundet”, för dess organ, som t.ex. FN, har makt att genomdriva strypningen.

Att industrin själv inte agerar kraftfullt mot för­söken att strypa den är förmodligen ett utslag av samma mentalitet som förmår industriledare att för­söka hålla sig väl med Kinas blodbesudlade ledare (och som i en tidigare generation drev dem att ackor­dera med Hitler), en mentalitet vars filosofiska ut­tryck är pragmatism. Om inte så vore, finns det en mycket enkel sak industrin kan göra för att sätta stopp för FN:s lömska anslag mot mänskligt liv. Den skulle kunna säga: ”Nej – och försöker ni tvinga oss, lägger vi helt enkelt av.” skulle nog de flesta snabbt inse varav deras liv beror: av vädret eller av industrins produktion.

Att mannen på gatan inte reagerar kan bero på okunnighet, på mental lättja, på ovillighet att ifråga­sätta etablerade auktoriteter, på tron att en organisa­tion som talar vitt och brett om ”fred” och om ”mänsk­liga rättigheter” också verkligen vill oss väl – eller helt enkelt på den fullt förståeliga oförmågan att ta tag i problem som är större än ens egen lilla värld. (Jag själv skulle göra betydligt mer om jag inte också hade ett jobb att sköta och mycket annat som tar min tid i anspråk.)

Men när den anti-industriella revolutionen är ett faktum – då kommer det att vara för sent.

Om FN:s klimatrekommendationer slår igenom kommer säkert de fattiga länderna att drabbas först och värst. Vi i väst kommer att kunna hanka oss fram hjälpligt ett tag till, med fler tiggare på gatorna och ett än tröstlösare novemberväder i väntan på det slutliga sammanbrottet och regressen till medeltida förhållanden. Länder som redan är fattiga kommer aldrig att ens få en chans att resa sig ur fattigdomen; får FN som FN vill kommer de att sjunka till nordkoreansk nivå (och ni vet vad det innebär). Och allt ni har att säga om det är floskler om ”moderata flaggskepp”! Om jag inte vore så väluppfostrad, skulle jag be er skämmas.

Priset i ondskefullt nonsens måste jag citera:

Frågan är om något över huvud taget händer innan det inträf­far en riktigt påtaglig, spektakulär och omfattande naturkata­strof som entydigt kan tillskrivas växthuseffekten.

Begriper ni verkligen inte vad det är ni skriver? Det är illa nog att miljörörelsen försöker skrämma oss med skräckvisioner om översvämningar i spåren av en klimatförbättring. Liksom det är illa nog att präster skrämmer oskyldiga barn med helvetet, om de inte underkastar sig. Men vad ska man säga om en män­niska som hoppas att något sådant ska inträffa? Som försöker nedkalla Guds straffdom över mänskligheten ifall den inte snällt fogar sig och låter sig strypas? Var rör sig i själen hos en människa som kan uttrycka en sådan förhoppning? Jag begriper det inte. Men ni måste väl begripa det, eftersom det är ni som har skrivit och publicerat det?

2 december 1997

(ii)

För en tid sedan (2.12.97) skickade jag er ett debatt­inlägg om klimatkonferensen i Kyoto och den på­stådda ”växthuseffekten”. Jag påpekade i detta inlägg bl.a.:

  1. Att de som ifrågasätter FN-konferensens vis­dom, vad gäller ”växthuseffekten” och de industri­fientliga rekommendationer den får mynna ut i, inte bemöts med sakargument utan genom att man för­söker ”fula ut” meningsmotståndaren och sätta spe­tälskebjällra på honom.
  2. Att drastiska klimatväxlingar ägt rum så länge jorden funnits, långt före den industriella revolutio­nen, ja långt innan det ens fanns människor på jor­den.

Mitt inlägg har naturligtvis inte publicerats. (Det finns ju knappast något annat sätt att bemöta det än att ”fula ut” och sätta spetälskebjällra på mig – och då är det ju bättre att tiga ihjäl det.) Ändå har jag fått ett slags svar på dessa båda punkter av er skribent David Nyström (EK 3.1 och 17.1).

När det gäller punkt (1) gör Nyström inget annat än bekräftar vad jag påstått. Nyströms enda egentliga invändning mot Fred Singer och den s.k. Leipzig­deklarationen är att ”så får man inte tycka”. (Måste man haka upp sig på en sådan sak som att antalet undertecknare av deklarationen är 80 i stället för 100, så betyder det bara att man inte har något bätt­re att komma med.) Logiken i Nyströms resonemang är med förlov sagt bisarr; den går ut på följande: när prof. Singer ifrågasätter FN:s klimatkonferens och dess ”expertis” saknar han trovärdighet. Varför saknar han trovärdighet? Därför att han ifrågasätter FN:s klimatkonferens och dess ”expertis”! Och: en närings­livsfinansierad tankesmedja som Timbro ska inte anmäla avvikande mening i en miljöfråga. Varför inte? Därför att Timbro är näringslivsfinansierat! Är man näringslivsfinansierad får man inte lov att för­svara näringslivets intressen! (Och är man människa får man inte försvara mänsklighetens intressen mot miljörörelsen.)

Om jag för ett ögonblick får lov att besvara Ny­ström med det mynt han själv satt i omlopp – miss­tänkliggörandets mynt – vill jag säga att bruket av denna debattmetod är ett säkert tecken på att man har att göra med en kommunist. Kommunister an­vänder sig så gott som uteslutande av ”utfulning” som debattmetod, och det beror på två saker: 1. de har inga sakargument; och 2. det är en grundbult i kom­munismen att en människas idéer bestäms av hennes klasstillhörighet. Naturligtvis är det inte absolut sä­kert att Nyström är kommunist. Han kanske bara skriver och tänker som han blivit indoktrinerad att skriva och tänka vid någon journalisthögskola. Vilken förklaring som är den rätta är strängt taget likgiltigt; det är lika lumpet vilket som.

Som tur är har prof. Singer själv fått komma till tals i debatten, i ett brev till SvD:s ledarsida 7.1.98. Singer avslöjar där hur FN manipulerat sin egen ex­pertrapport för att kunna framkalla en bild av en enig ”expertis” i klimatfrågan. Man har helt enkelt strukit de reservationer många av experterna kommit med. Det finns också data från vädersatelliter som tyder på att jordens medeltemperatur inte alls stigit under de senaste decennierna utan tvärtom sjunkit en smula – dessa uppgifter har helt enkelt strukits i rapporten. (Om inte FN bundit sig för växthusbluffen utan i stället gått in för den alternativa istidsbluffen, skulle naturligtvis dessa data presenterats och alla mät­ningar som pekar på höjd medeltemperatur i stället censurerats bort.) Ändå är det Singer och inte FN som Nyström har mage att kalla en bluff! Jag har ingen tryckbar kommentar till detta.

På min andra invändning har Nyström ett ”svar”: ja, det var så förr, förr i världen ändrades klimatet utan mänsklig inverkan, men så är det inte nu.

Och hur i all världen vet Nyström det?

Om vetenskapsmännen hade exakt kunskap om orsakerna till tidigare klimatväxlingar skulle en sådan jämförelse mellan förr och nu vara möjlig att göra. Men sådan exakt kunskap existerar inte. Det finns en mängd olika faktorer som spelar in, allt från jord­axelns lutning till vulkanutbrott. När Nyström påstår något annat, gör han exakt vad han beskyller sina meningsmotståndare för: han bluffar.

Man måste sätta in debatten om klimatfrågan i sitt sammanhang. Det välstånd vi har i Västerlandet idag är ett resultat av den industriella revolutionen. Ska vi behålla och öka vårt välstånd – och ska det även komma världens fattiga till godo – måste den in­dustriella revolutionen tillåtas fortsätta. Att strypa industrin är en förbrytelse mot mänskligheten, och lyckas strypningen kommer resultatet att bli en global hungerkatastrof och en återgång till ett förindustriellt samhälle. Exakt hur illa det kommer att bli är förstås omöjligt att sia om – kanske backar vi tillbaka till medeltiden, kanske till stenåldern. Får den industriel­la utvecklingen fortsätta finns det å andra sidan ingen gräns för hur bra vi kan få det i framtiden. Så det är sannerligen ingen småsak att ställa sig på miljörörel­sens sida mot industrin. Det är bokstavligt talat en fråga om delaktighet i massmord.

20 januari 1998

Inlägg till Svenska Dagbladet

(i)

En meteorologiprofessor vid namn Bert Bolin har på sistone fått breda ut sig i SvD bara därför att han lånat sitt namn och sin yrkesheder åt de pågående ansträngningarna att strypa industriproduktionen och driva mänskligheten tillbaka till medeltiden.

Det är förvånande att ingen – inte ens Bolins kritiker – ställer honom ett par frågor som är lika elementära som de är relevanta:

  1. När meteorologer i allmänhet aldrig vågar stäl­la säkra väderprognoser för längre tid än en knapp vecka framåt, hur kan då prof. Bolin ställa väder­prognoser som sträcker sig decennier, kanske sekler, in i framtiden, och dessutom fordra att mänsklig­heten som helhet rättar sig efter hans prognoser?
  2. Om det är industrin och bilarna som med sina utsläpp får medeltemperaturen att stiga med 0,5–1O på några decennier, hur förklarar prof. Bolin att den senaste istiden tog slut? Berodde det på att människan uppfann hjulet och elden? Eller är allt vi har fått lära oss i skolan om klimatförändringar i det förflutna en samling propagandalögner? Var Louis Agassiz (och alla som senare kommit att acceptera hans teorier) i bilindustrins sold? Och om så är, var­för tar inte Svenska Dagbladets vetenskapsredaktion itu med saken?

8 december 1997

(ii)

Prof. Fred Singer avslöjar i sitt Brev till ledarsidan (SvD 7.1.98) hur IPCC och Kyotokonferensen mani­pulerat vetenskapliga rön för att kunna driva propa­ganda för idén om en hotande ”växthuseffekt” och försvara sina industrifientliga rekommendationer.

Törs man hoppas att detta betyder slutet på all desinformation i klimatfrågan, åtminstone i SvD:s spalter? Törs man hoppas att rapporteringen i ämnet i fortsättningen kommer att vara fokuserad på moti­ven bakom dessa klimatkonferenser – politisk makt­lystnad och fientlighet mot industrisamhället? Törs man hoppas att en påstådd vetenskapsman som prof. Bert Bolin från och med nu ska behandlas för vad han är – en humbug och en bedragare?

Eller ska spaltutrymmet även fortsättningsvis delas ”rättvist” mellan sanning och lögn – med rejäl övervikt för lögnen, som ju annars inte skulle ha en chans?

15 januari 1998


Obegripligheter i Svenska Dagbladet

SvD har under rubriken ”Samtider” publicerat ett par fullständigt obegripliga personangrepp mot två fram­gångsrika journalister, Maciej Zaremba och Jesús Alcalá. Det enda klara motiv jag har lyckats utläsa i vad som skrivits är att SvD tycker att de haft större framgångar än de förtjänar. Jag är själv ingen avgjord beundrare av någon av dessa journalister; jag betrak­tar dem som personer med ”blandade premisser”; vad gäller Zaremba har jag dessutom skäl att vara fientligt stämd mot honom, eftersom han förolämpat mig (se OS-bilagan ”Vad DN inte törs debattera” från 1992, s. 28). Men SvD:s skribenter har huvudsakligen an­gripit dem för deras dygder, inte för deras laster (i den mån jag lyckat utläsa någon klar linje i angrep­pen, vilket inte är det lättaste). Jag har försökt blanda mig i debatten, med förutsägbart resultat.

(i)

Bakgrunden till detta inlägg är att Knut Carlqvist i sina båda artik­lar (SvD 20–21.12.97) angriper Jesús Alcalá, dels för att överdriva det nynazistiska hotet, dels för att ropa på åsiktsförbud. Jag är självfallet emot åsiktsförbud, men det är en sak som tycks missas i debatten här, nämligen att nynazister öppet talar om ”raskrig” och folkutrotning. Detta är mer än att bara yttra en förgriplig ”åsikt”: det är hot om våld.

Självfallet stoppar man inte Lögnen och Hatet genom att ropa på förbud (ett enstaka Ord av Sanning då och då skulle göra betydligt bättre verkan). Ändå förstår jag inte poängen med SvD:s stort upplagda artiklar om Jesús Alcalá (och Maciej Zaremba) – om inte poängen är att besvärja en ond verklighet med den beprövade metoden att skjuta på budbäraren.

Det är få intellektuella, med en plattform att tala från, som brytt sig om att ta det nynazistiska hotet på allvar – med resultatet att uppgiften överlämnas till aktivister på vänsterkanten vilkas motiv inte så mycket är att bekämpa nazismen som att vända upp­märksamheten bort från sin egen form av ondska, socialismen. Jesús Alcalá är ett glädjande undantag.

Den enkla sanning som Alcalá tycks vara ensam om att ha vett att förmedla är att nynazister begår våldsdåd och att rättsväsendet tar för lätt på vålds­dåden. Det förra är vad man kan vänta sig av män­niskor med en ideologi som sanktionerar våld; det senare är illavarslande.

John Hrons mördare fick visserligen ett straff, men det var inte ens det lagstadgade maximistraffet för ”nybörjarmördare” – varav man måste sluta sig till att rätten funnit någon förmildrande omständighet utöver förövarnas låga ålder. Ändå var detta inte ett mord vilket som helst: det föregicks som bekant av flera timmars tortyr – och det fanns inget annat mo­tiv för mordet än att offret ”bjäbbat emot”.

Gerhard Gbeyos mördare (Klippanfallet) slapp straff för mord med motiveringen att ”det inte var så illa ment” – han ville bara skrämmas och kniven råka­de slinta. Ingen tycks fråga sig vilken sorts prejudikat ett sådant domslut skapar. Vem som helst som tycker illa om slipade försvarsadvokater, typ Henning Sjö­ström, kan nu vifta med en pistol i ansiktet på ho­nom, slinta med avtryckaren och sedan hävda i rätten att han ”bara ville skrämmas”. Vad ska han kunna dömas till, annat än ett långt samtal med en inkän­nande kurator?

Saken är i princip densamma med det senaste fallet, misshandeln av Kyriakos Lalis i Ytterby. Gär­ningsmannen kunde inte fällas för mordförsök, i det­ta fall därför att kniven inte sluntit[2]. (Enligt prejudi­katet från Klippanfallet skulle han ha frikänts även om Lalis dött.) Men om avsikten inte var att döda, vad var den då? Att göra livet till ett helvete för nå­gon som inte gjort annat än verbalt besvarat en räcka oförskämdheter? Är det bättre det?

Knut Carlqvists huvudinvändning mot Alcalá tycks vara att han överdriver ”den nazistiska kopplingen”; han ”promoverar” skinnskallar till nynazister. Även om detta vore sant skulle det inte göra saken bättre: myndigheternas släpphänthet mot våldet (och kor­responderande likgiltighet för offren) skulle vara densamma. Men den nazistiska kopplingen existerar, så varför göra denna åtskillnad mellan ”riktiga ny­nazister” och ”bara skinnskallar”?

Det kan förstås diskuteras om det är den nazistiska ideologin som driver skinnskallar till våldsdåd, eller om de är våldsverkare i alla fall och bara griper tag i nazistiska slagord och symboler för att det verkar ”tufft” – säkert är det en kombination av bådadera. Men en sådan diskussion och en sådan distinktion är av rent akademiskt intresse. Om nazismen liksom om alla andra våldsrörelser gäller att de utgörs av två sorters drägg: intellektuell drägg och ”vanlig” drägg. Ett studium av den ursprungliga nazismens framväxt i Tyskland torde ge belägg för detta.

Många tror att det nynazistiska hotet är överdrivet därför att nynazister, hur mycket uppståndelse de än lyckas ställa till med, trots allt är få till antalet. Men ingen rörelse – god eller ond – har någonsin vuxit sig stor utan att först ha varit liten. Hitler hade inte heller många anhängare när han började sin bana.

Psykologiskt må skinnskallarna vara att jämföra med ”de rotlösa element som flockades kring Röhm och SA”. Men vill Carlqvist med detta säga att Röhm och SA inte ingick i den nazistiska rörelsen? Att de var ofarliga och borde ha fått hållas? Att ett och an­nat brutalt våldsdåd från deras sida inte var mycket att bråka om – i varje fall inte innan de gripit den politiska makten och kunde utöva sin speciella ”socia­la ingenjörskonst” i stor skala? Om det inte är detta Carlqvist försöker säga, vet jag inte vad det är han försöker säga.

Att gängmentalitet är densamma från det ena gänget till det andra (något som Carlqvist trycker på) är förvisso sant. Unga människor dras till gäng därför att de inte uppnått den självständighet som behövs för att leva ett vuxet liv med det individuella ansvars­tagande ett sådant liv fordrar; de föredrar kollektivets imaginära ”trygghet”. Men det är ju just detta en kol­lektivistisk ideologi som nazismen utnyttjar! Det finns en koppling här som Carlqvist tycks vägra se, fastän han har den mitt för näsan.

Förvisso kan gängbildningar (typ skinnskallar) ses som ett ”samhällshaveri” snarare än som ett haveri för den enskilde gängmedlemmen – men då endast enligt den kollektivistiska premissen att det gäng det gäller att anpassa sig till, det gäng vars normer ska åtlydas blint, är det största av gäng, ”samhället”, och allt som är fel med andra gäng är att de befinner sig i minori­tet.

Carlqvist ondgör sig över att Alcalá ser John Hrons mördare som ”monster” snarare än som ”trasiga barn ur trasiga familjer”, som folkhemmets olyckliga men i grunden oskyldiga missanpasslingar. Men ingen människa blir till ett monster och en mördare helt utan skäl och orsak; detta hindrar inte att när hon gjort sig till ett monster, då är hon ett monster.

$   $   $

Eftersom avsikten med SvD:s artikelserie är fullstän­digt oklar, vore det naturligtvis att gå för långt att säga att avsikten är att försvara John Hrons mördare, eller att släta över det bestialiska i deras brott, eller ens att släta över den rättsliga överslätning som skett. För SvD:s verkliga avsikt (som för mig är förborgad) kanske detta blott och bart är en bisak. Det kanske också är en bisak och en detalj i Erik Wijks artiklar om Maciej Zaremba (artiklar som hur som helst hål­ler till ett bra stycke utanför anständighetens grän­ser). Men mordet förs på tal, så jag för det på tal här också.

Wijk ondgör sig över att Zaremba vid ett tillfälle lämnat ut signalementet på en av mördarna och frå­gar retoriskt om detta är en uppmaning till lynchning. Notera att han inte tycks betrakta själva mordet som en lynchning – vad hans tystnad om saken säger mig är att han tycks betrakta det som ett oskyldigt pojk­streck och att mildhet, överseende och släppande på fri fot var rätt förhållningssätt från rättens sida, ett förhållningssätt som Zaremba inte har rätt att kritise­ra (det tycks, om man följer Wijks logik i övrigt, vara ett uttryck för ”demokratiförakt”).

Nu finns det ett skäl, utöver lusten att gripa till lynchjustis, till att vilja känna till en mördares signa­lement. Skälet är självbevarelse: när man träffar ho­nom vill man gärna gå ur vägen för honom. Mördare på fri fot har man anledning vara rädd för.

Det finns två sätt att reagera på ett hot: rädsla eller motagression. När rättsvårdande myndigheter sätter släpphäntheten i system och låter mördare gå fria, kan allmänheten reagera med att låta sig paralyseras av rädsla, i en sorts tillkämpad likgiltighet inför våld och hot om våld – eller också kan den reagera genom att ta lagen i egna händer. Vad Maciej Zaremba upp­manar till är faktiskt rätt likgiltigt i sammanhanget; det är tingens egen logik, inte Zarembas eventuella ondsinthet (eller stroppiga självtillräcklighet, eller allt annat han anklagas för) som kan driva fram en sådan utveckling.

Men SvD:s inhyrda skribenter slätar över mord och mordförsök som redan begåtts, slätar över när domstolar som påstår sig ”döma efter gärningen” i själva verket dömer med skygglappar för gärningarnas natur såväl som för gärningsmännens, slätar över det reella hotet – att samhället ska falla sönder och rätts­lösheten ta över, att våra gator liksom under Weimar­republikens senare år ska lämnas över till gatuslags­mål mellan rivaliserande gäng drivna av rivaliserande våldsideologier – och riktar hela sin kanonad mot de få budbärare som har vett att varna.

Det må vara sant att Lögnen inte kan förbjudas i lag. Men varför skjuta på de få som kommer med små, små ord av Sanning?

31 december 1997

I ett insändarsvar i SvD 18.1.98 kommer Carlqvist med ytterli­gare ett par korta invändningar mot Alcalá. Dels ogillar han Alcalás engagemang för ”Sarajevolistan”, dels ogillar han att Alcalá uttalat sitt ogillande av Göran Perssons famösa ”stabilitetsuttalande” i samband med hans Kinabesök. Vad jag anser om dessa invänd­ningar kan ni gissa er till.

(ii)

Jag kan omöjligt hålla med hrr Daniel Ahl och Peter Myrdal i deras försvar för Erik Wijk (SvD 5.1.98). Wijks artiklar [SvD 13–14.12.97] hör till det veder­värdigaste jag läst på länge i svensk press. De är för­tal, inte debatt, och SvD:s ansvarige utgivare borde få ta konsekvenserna och sitta av den obligatoriska må­naden. Ta som bara ett exempel (men det värsta) det lömska sätt på vilket Wijk försöker insinuera att Maciej Zaremba är antisemit, utan att säga det rent ut. Detta är en åtbörd som tyder på en reptils själsliv. [Wijks båda artiklar var rubricerade ”Kameleontens åtbörder” resp. ”Kameleontens själ”.] Jag har den största förståelse för Zaremba om han inte nedlåter sig till att gå i svaromål på sådan ”polemik”.

När Ahl och Myrdal ondgör sig över att Wijk i DN bemötts med ”samma sorts personangrepp som man anklagar honom för”, måste det sägas att Wijk bara fått betalt med det mynt han själv satt i omlopp. Dessutom är det faktiskt inte helt malplacerat att påpeka att Wijk är en ”gammal kommunist”, inte bara därför att han anklagar Zaremba för samma sak, utan också för att personangrepp av det här slaget alltid ingått i kommunismens debattarsenal (läs Marx’ skrifter för åtskilliga åskådningsexempel) och för att det är en hörnsten i den kommunistiska ideo­login att ”person” äger företräde framför ”sak”, så att en åsikt aldrig behöver bemötas med sakskäl; det räcker med att hänvisa till meningsmotståndarens klasstillhörighet eller ”börd”. [Wijks artiklar ägnade oproportionerligt utrymme just åt Zarembas adliga börd.]

Vad beträffar det förmenta sakinnehållet i Wijks artiklar inskränker det sig till en enda anklagelse: att Zaremba är moralist, att han gör skillnad mellan gott och ont och fäller moraliska domar. Jag vet inte ens om anklagelsen är korrekt; men om den är det, är detta en attityd som förtjänar beröm, inte klander. Att bemöta moraliska domar med att de är ”odemo­kratiska” är enbart fegt: folk som kan stå för vad de själva säger och/eller gör har inget behov av att dölja sig bakom ”folkflertalet”.

Vad beträffar skribenters önskan att hålla sig väl med DN:s kulturredaktion [som Ahl och Myrdal nämner som ett skäl till att få försvarar Erik Wijk] tror jag uppriktigt sagt att detta mitt inlägg varken gör till eller från.

8 januari 1998

(iii)

Vårt senaste stjärnskott i den gamla grenen ”illvilligt förtal”, Erik Wijk, undrar i SvD 8.1.98 om det verk­ligen ska behövas lagstiftning för att förmå oss att rädda människor i utsatta situationer.

Det låter sig ju undras. Men vad vi vill veta är väl ändå vad Wijk anser om den lilla krake som för ett par år sedan stillatigande satt och såg på medan tre av hans kamrater torterade och sedan dödade ett oskyldigt offer, fastän han hade en mobiltelefon med sig och när som helst kunde ha slagit larm. Det är väl det vi vill veta? Det är väl hans skuld, hans med­brottslighet i Kodemordet, vi diskuterar? Ska en så­dan människa släppas på fri fot? Ska han få ett när­mast nominellt straff? Eller ska man ge honom det straff han förtjänar – och vilket straff är det i så fall?

För det var ju faktiskt i den händelsen – Kode­mordet – som den debatt Wijk anknyter till tog sin början, inte i det fiktiva exemplet med den lille poj­ken som håller på att drunkna i en vattenpöl. Är Wijk enbart dum i huvudet? Eller försöker han med­vetet blanda bort korten?

15 januari 1998

Obegriplighetens upphov

Personkampanjer av det här slaget är förstås storska­liga exempel på det välbekanta felslutet ad hominem. Bruket av detta felslut kan knappast kallas förnuftigt. Vilket leder mig till det faktum att SvD också be­driver en kampanj mot bruket av förnuftet som sådant.

Ett exempel på detta gavs i förra numret av Natt­väktaren: när personer som Peter Singer eller Tor­björn Tännsjö kallas ”kompromisslösa förnuftsföre­språkare”, svarar SvD, inte med att säga att det är de visst inte – de är tvärtom oförnuftiga – utan med att påstå att det är ett misstag att alls hysa tilltro till förnuftet. Förnuftet har t.ex. ingen talan i moralen: där är det traditionen som gäller. Idéer av det här sla­get har nagelfarits ordentligt i tidigare nummer av Nattväktaren, så jag ska inte upprepa mig. Men ett nytt exempel förtjänar att nämnas: Mats Svegfors gör i SvD 3.1.98 en positiv anmälan av nye ärkebiskopen K.G. Hammars herdabrev Samtal om Gud, där han bl.a. med gillande citerar följande:

Den kristna kyrkan kommer liksom andra trosgemenskaper att få bära med sig en smärtsam påminnelse om den tid i väs­terlandets historia, då förnuftet ansågs ha den slutgiltiga kon­trollfunktionen för allt mänskligt. Det är de stråk av funda­mentalism som plågar all sann religion och är dess djupaste fiende. Fundamentalismen är ett barn av sin samtids förnufts­dyrkan, fast spegelvänd. Fundamentalismen har ett rationellt förhållande till trossanningarna.

M.a.o.: felet på religiös fundamentalism är att den är rationell!

Det följer ett antal panegyriska hänvisningar till Ludwig Wittgenstein, Martin Buber och Dag Ham­marskjöld:

Hela Hammars kristna livssyn är präglad av Dag Hammar­skjölds intellektualiserade, men samtidigt allt annat bestäm­mande, personliga tro. På två ställen citerar K.G. Hammar den mest centrala av alla noteringar i Vägmärken …: ”Icke jag utan Gud i mig.”

Att angripa förnuftet som sådant är förstås en allvarlig sak. Eftersom förnuftet är vårt främsta över­levnadsverktyg, är ett sådant angrepp också ett an­grepp mot själva vårt liv. Men just nu orkar jag bara raljera med företeelsen:

Ursäkta en yngling…

…men vad är egentligen innebörden av Mats Svegfors artikel ”Icke jag, utan Gud i mig” på SvD:s ledarsida 3.1.98? Ska man tro att SvD:s ledare inte är skrivna av Svegfors (eller någon av hans kolleger), utan i stället är dikterade av Gud Fader personligen? Att SvD:s redaktionella policy är gudasänd och verbal­inspirerad, så att vi andra, vilkas hjärnor är blott och bart mänskliga och kanske impregnerade med sådana hädiska tankar som att mänskligt förnuft ska ha ett ord med i laget, inte ska kunna sätta oss upp och ifrågasätta ledarsidans gudomliga visdom?

Men så kan det väl inte vara menat – för det vore ju högmod, och högmod är ju just den synd man an­klagar oss för, vi som har mänskliga hjärnor och följer vårt mänskliga förnuft. Men kanske artikeln inte är avsedd att uttrycka ett faktum, utan blott och bart en from förhoppning (om att Gud i fortsättningen ska värdigas diktera SvD:s ledare).

Eller är det fråga om ett sådant där wittgensteinskt ”språkspel” som Svegfors verkar vara så förtjust i att spela? Skulle jag i så fall kunna få en översättning till ren, begriplig svenska?

Eller är det kanske bara fråga om allmänt svam­mel, avsett att hålla de troende på gott humör?

15 januari 1998


[1]) Den ”lilla istiden” brukar räknas från c:a 1430–1850. Såvitt jag vet kulminerade den på 1600-talet.

[2]) Efter det att detta skrevs har domslutet (lyckligtvis) ändrats i hov­rätten.

Annonser