Årgång 1, nummer 1 (maj 1997)

Rädda kapitalismen från kapitalisterna

Jag har absolut ingenting emot valutaspekulanter. Valutaspekulanter tar stora ekonomiska risker, och är de skickliga gör de motsvarande vinster. Förekomsten av valutaspekulanter utgör en broms eller hämsko på inflationen: om en nation utvidgar sin penningmängd mer än andra nationer, försvagas dess valuta gentemot dessa andra nationer, och spekulanter utför ett nödvändigt renhållningsarbete när de utnyttjar detta. Om dessa spekulanter inte existerade, skulle inflationens skadeverkningar bli ännu värre än de redan är.

Men valutaspekulanter bör inse vad de själva sysslar med och vara medvetna om att deras aktiviteter skulle vara omöjliga i ett fullständigt laissez-faire-samhälle. Om alla länder hade guldmyntfot, skulle varje lands valuta helt enkelt vara ett mått på en mängd guld, det skulle inte förekomma inflation, och det skulle inte finnas några skillnader mellan olika länders valutor för spekulanter att utnyttja; spekulanterna skulle behöva spekulera i något annat.

Den mest kände och mest framgångsrike valutaspekulanten i vår tid är George Soros. Och denne ”superkapitalist” är fientligt inställd till kapitalismen. I en artikel som publicerats över hela världen (i svensk översättning i DN 15.1.97) angriper Soros laissez-faire-idén och påstår att den är en lika stor fara för ett fritt samhälle som någonsin kommunismen. (Detta är vad han säger.)

Soros’ argumentation för detta är en ny va­riant av det välkända knepet att ställa upp och slå omkull halmdockor. Soros tar sitt filosofiska avstamp hos Karl Popper, och måltavlan för hans angrepp är Friedrich von Hayek. Hayeks filosofiska läromästare par préférence råkar fak­tiskt vara Karl Popper! Dessutom är Hayek ingen förespråkare för laissez-faire. Han säger uttryckligen i Vägen till träldom att han är mot laissez-faire, och han har uttalat sig till förmån för en (visserligen begränsad, men dock) välfärdsstat. Soros är för okunnig (eller för feg) för att ta sig an verkliga, uttalade förespråkare för laissez-faire: han nämner inte Ludwig von Mi­ses, än mindre då Ayn Rand.

Jag har skrivit ett par inlägg i frågan; jag har fokuserat mig på orimligheterna i Poppers fi­losofi.

(Se också Rand versus Popper, eller Om vådan av att spå i kaffesump.)

(i)

Somliga logiska felslut är så uppenbara att man måste förundra sig över att folk överhuvudtaget begår dem. Än mer måste man förundra sig över att man kan vinna världsrykte som filosof på att prångla ut dem.

Ett exempel är påståendet: ”Det finns inga absoluta sanningar.” Är detta en absolut san­ning? I så fall finns det åtminstone en absolut sanning, och påståendet motsäger sig självt. El­ler är det bara en ”relativ” sanning? (D.v.s. en eufemism för ”osanning” eller rentav ”lögn”.) I så fall finns det absoluta sanningar, och påståendet är osant eller rentav lögnaktigt.

Den mest ryktbare utprånglaren av detta felslut under vårt århundrade är filosofen Karl Popper. Poppers speciella variant av felslutet går ut på att en teori aldrig kan ”verifieras”, d.v.s. slutgiltigt bevisas vara sann; den kan bara ”und­gå att falsifieras”. Följaktligen finns det inga sanna teorier: det finns bara teorier som vi ännu inte funnit något motbevis mot.

Det här resonemanget går de flesta filosofi­studenter på (jag kan bara anta att de tror de måste acceptera det för att klara sina tentor). Ändå är felslutet inte svårt att genomskåda: om Popper hade rätt, skulle det gälla hans egen teo­ri också, och den är inte heller sann; den har bara lyckats ”undgå att motbevisas” (vilket i detta fall enbart beror på att folk är för dumma för att upptäcka självmotsägelsen).

Popper och hans anhängare går ett steg läng­re: de hävdar att deras egen eländiga relativism är det enda skydd vi har mot ”det öppna sam­hällets fiender”. Innebörden av detta är att san­ning och sanningslidelse står på diktatorernas sida, och att endast lögnen står på frihetens sida. (Man skulle kunna skratta åt detta, om det inte vände sig i magen.)

Popper själv hade åtminstone den goda sma­ken att kläcka sin ”falsifikationsteori” i ett försök att vederlägga marxismens ohemula anspråk på att sitta inne med den absoluta sanningen. Det är en klen vederläggning, eftersom marxismen är en absolut lögn. Men hans efterföljare är mer skrupelfria: de använder hans felslut för att kun­na hävda att alltför mycket frihet är ett lika stort hot mot ett fritt samhälle som alltför mycket tvång.

Med samma logik skulle man kunna hävda att alltför mycket hälsa är lika illa som alltför myc­ket sjukdom. Och eftersom ingen människa är ”absolut frisk” (även den friskaste drabbas någon gång av en lättare förkylning) kan man lika gär­na lägga sig ned och dö med en gång. Och efter­som även intellektuellt ohederliga människor (ingen nämnd och ingen glömd, allra minst den som uttalade sig i DN 15.1.97) under vårt nu­varande blandkapitalistiska system kan tjäna enorma förmögenheter, kan vi lika gärna ge upp och låta kommunisterna ta över.

Strängnäs 15 januari 1997

(Tillställt DN:s insändarsida; ej publicerat)

(ii)

Hösten 1994 skickade fysikern Alan Sokal en uppsats till en vetenskaplig tidskrift i USA, där han påstod sig dra epok­görande sociala och kulturella slutsatser ur den moderna fysi­ken. Uppsatsen publicerades, och därefter avslöjade Sokal att den var avsedd som ett skämt för att driva med det ”post­moderna” flummet. Om detta skrev en amerikansk filosofi­professor vid namn Paul Boghossian två understreckare i SvD (18–19.1.97). Jag citerar ur en av dessa understreckare:

Postmodernisterna bemöter gärna [en viss typ av] in­vändningar med att [två påståenden som strider mot varandra båda] kan vara sanna eftersom båda är det enligt ett eller annat perspektiv och att det inte kan finnas nå­gon sanning utanför de olika perspektiven. […] Kan ett påstående och dess motsats vara lika sanna förutsatt att båda enligt var sitt perspektiv är sanna, då måste post­modernismen medge, eftersom det finns ett perspektiv – realismens – enligt vilket både ett påstående och dess motsats inte kan vara sanna, att postmodernismen är lika sann som dess motsats, realismen. Men det kan den inte kosta på sig, eftersom hela dess poäng får antas vara att realismen är falsk. Vi ser alltså att postmodernismens syn på sanningen motbevisar sig själv: den förutsätter fakta rörande sanningen som är oberoende av de speciella per­spektiven. [Prof. Boghossian bemöter därefter en variant av samma sofism på likande sätt.][1]

Jag fann professor Paul Boghossians vederlägg­ning av den ”postmoderna” relativismen (SvD 18–19/1 97) både intelligent och elegant.

Det förtjänar att påpekas att det felslut Bog­hossian analyserar inte är nytt för ”postmoder­nismen”; det har funnits med oss alltsedan anti­ken. I sin enklaste form går det under namnet ”den kretensiske lögnaren” och går ut på att en man från Kreta påstår att alla kretensare alltid ljuger. Talar han sanning när han säger detta, så ljuger inte alla kretensare alltid, och påståendet är osant; ljuger han när han säger detta, är på­ståendet också osant. (Somliga kallar uttalandet en ”paradox”, men det är bara ett sätt att smita från det faktum att det är en ren självmotsägel­se: ”paradox” betyder ”skenbar självmotsägelse”, och denna självmotsägelse är inte skenbar.)

Det förtjänar också att påpekas att samma felslut begås av varje form av skepticism och/ eller subjektivism. All skepticism låter sig redu­ceras till satsen: ”Ingen kan någonsin vara säker på någonting.” Frågar man så skeptikern: ”Är du säker på det?” har han två utvägar: antingen kan han medge att han åtminstone är säker på en sak (till på köpet en mycket bisarr sak att vara säker på); eller också måste han hamna i en oändlig regress: ”Jag-är-inte-säker-på-att-jag-inte-säker-på-att-jag-inte-är-säker…”[2]

All subjektivism låter sig reduceras till satsen: ”Vad som är sant för dig är inte nödvändigtvis sant för mig.” Är denna ”sanning” blott och bart subjektiv? I så fall är den sann för den som ut­talar satsen, men osann för den som säger emot och påstår att all sanning är objektiv, d.v.s. i överensstämmelse med en verklighet som existe­rar oberoende av subjektet. Eller är sanningen objektiv, d.v.s. i överensstämmelse med verklig­hetens fakta? I så fall är den sann för alla, inte bara för den som uttalar satsen.

(Skeptiker och subjektivister brukar sällan låta sig påverkas av att deras ståndpunkt är själv­motsägande. Men detta är inte någon kun­skapsteoretisk fråga. Det är ett resultat av deras egna psykologiska problem och/eller intellektuel­la ohederlighet.)

Med anledning av den uppmärksamhet en viss uppsats av finansmannen George Soros rönt, och med tanke på att Soros lutar sig mot filosofen Karl Popper, förtjänar det också att påpekas att Popper begår samma felslut, och att felslutet i hans tappning sväljs med hull och hår av intellektuella som inte räknas till ”post­modernistern­­as” skara.

Popper fick en gång det bisarra infallet att grundfelet med marxismen är att marxisterna är alldeles för säkra på att de själva har rätt. Han noterade att varje invändning mot marxismen kunde bemötas med motargumentet att mot­ståndaren av sin ekonomiska klasstillhörighet blivit betingad att vara anti-marxist; på så sätt ”immuniserade sig” marxismen mot varje invänd­ning, och marxisterna behövde aldrig försvara sig i sak. Hellre än att angripa och demolera denna idé (vilket inte borde vara alltför svårt) valde Popper att hävda att själva anspråket på att besitta säker kunskap är suspekt. (Den upp­märksamme läsaren bör här fråga sig om Popper själv gör anspråk på ”absolut” eller ”blott relativ” kunskap, när han hävdar detta.)

Ur detta infall växte så småningom fram en teori med den pompösa benämningen ”falsifika­tionsteorin”. Den går i korthet ut på att ingen teori kan slutgiltigt verifieras – för vi kan aldrig veta om inte framtiden bär något ”falsifierande motexempel” i sitt sköte, något konkret fall som strider mot teorin och därmed vederlägger den. En teori kan bara ”undgå att falsifieras” eller, mera precist, ”undgå att hittills ha blivit falsifie­rad”. Härav följer att en teori aldrig kan göra anspråk på att vara ”slutgiltigt sann” – den kan bara göra anspråk på att bli mer och mer sanno­lik, allteftersom tiden förflyter och det ”veder­läggande motexemplet” alltjämt lyser med sin frånvaro. Utifrån detta pläderar sedan Popper (och hans otaliga anhängare) för en attityd av intellektuell ”öppenhet” och ”ödmjukhet”, en attityd som endast balanseras av den hårdnacka­de arrogans med vilken den förfäktas.

Ändå finns det ingen skillnad mellan Pop­pers ”falsifikationsteori” och den ”kretensiske lögnaren”, annat än att hans teori är mer inveck­lad och tar längre tid att presentera. För vad kan Popper säga om sin egen teori? Att den utgör den absoluta, slutgiltiga sanningen om teoribild­ning och teoriprövning? M.a.o. att den är im­mun mot falsifiering? Att själva teorin att alla teorier i princip kan falsifieras själv inte kan falsifieras? Eller ska han säga att hans egen teori är lika ”tentativ” och ”preliminär” som alla andra teorier? Men i så fall måste han ju medge att det kan komma att dyka upp en bättre teori i fram­tiden, en som aldrig kan falsifieras och är slut­giltigt sann – och hela vitsen var ju att försöka bevisa att en sådan teori är omöjlig.

Den debatt som följt efter Soros’ uppsats har dominerats av småaktigt käbbel (mellan Maciej Zaremba och Johan Hakelius) om den rätta tolkningen av Friedrich von Hayeks läror – vil­ket är extra bisarrt, eftersom Hayek var Poppers främste elev. Ingen har brytt sig om att syna Popper själv i sömmarna. Och ingen kommer att göra det heller, för det här inlägget blir aldrig publicerat.

En god idé vore annars att be Paul Boghossian att skriva om saken. Han verkar faktiskt begripa vad han talar om.

Strängnäs 27 januari 1997

(Tillställt SvD:s kultursida; ej publicerat.)


Moralisk syfilis

Bakgrunden till detta inlägg är en understreckare av professorn och hjärnspecialisten David Ingvar i SvD 18.2.97 som häv­da­de ett samband mellan Nietzsches filosofi (eller åtminstone vissa inslag i den) och det faktum att han (förmodligen) led av syfilis. Understreckaren gav anledning till flera motinlägg, som samtliga påpekade att man inte kan värdera Nietzsches filosofi utifrån hans sjukdomsbild (detta är en form av felslutet ad hominem); Linells inlägg, som jag anknyter till nedan, var det första av dessa. Ingvar återkom med en slutreplik som huvud­sakligen visade att han inte förstått invändningen.

Jag instämmer helt med Mats Linell (SvD 28.8. 97). En filosofs idéer ska bedömas på deras egna meriter och inte dömas ut efter läsning av filo­sofens sjukjournal. Man kan lika lite avfärda Nietzsches idéer med att han hade syfilis som man kan avfärda David Ingvars idéer med hän­visning till hans uppväxt i en ombonad akade­misk miljö: det sistnämnda kan förklara hans dumdryga besserwissermentalitet, men det duger inte för att vederlägga vad han skriver.

Min enda invändning mot Linells fram­ställ­ning är när han skriver att det är ”en halv­san­ning med modifikation” att Nietzsche skulle hävda att ”det knappast finns någon skillnad mellan onda och goda handlingar”. Jag är inte världens ledande Nietzscheexpert, men ut­talan­det förefaller mig (för att använda ett modeord) ”problematiskt”.

Titeln på ett av Nietzsches mest kända verk är faktiskt ”Bortom gott och ont”, och bokens tes är att moraliska kategorier inte är tillämpliga på ”övermänniskans” handlande.

Det finns ett uppenbart problem med en sådan syn. Ingen människa kan undgå att i nå­gon mening och i några sammanhang göra skill­nad mellan ”gott” och ”ont”: ingen kan konsekvent ställa sig ”bortom” dessa kategorier. Nietzsche kan det inte heller. Han måste t.ex., uttryckligen eller underförstått, hävda att ”herremänniskan” är bättre än ”slavmänniskan”. Om inte, varför tillbringa merparten av sitt liv och författarskap med att plädera för ”herremoralen” och racka ner på ”slavmoralen”?

Man får förstås inte glömma att Nietzsche skrev i revolt mot en specifik moral, nämligen den kristna självuppoffringsmoralen, som han betraktade som ond. Om termerna ”god” och ”ond” definieras så som kristendomen gör det, då är det psykologiskt förklarligt om Nietzsche pläderade för termernas utplåning – förklarligt, men icke desto mindre en logisk kullerbytta. Dessutom försökte Nietzsche, i protest mot al­t­ruismen, lansera idén att man ska offra andra människor för sin egen skull – vilket är precis lika ondskefullt som att offra sig själv för andra, och av exakt samma skäl.

Men åter till ämnet ”syfilis”:

Det finns gott om intellektuella som betraktar Nietzsche med största respekt och låter sig in­spireras av hans tankegångar. Vad de låter sig inspireras av är den absolut värsta aspekten av Nietzsches filosofi: hans relativisering av den mänskliga kunskapen; idén att ”sant och falskt” är en falsk kategori och att debatter, menings­utbyten, olika syn på livet etc. endast och alle­nast är en maskerad maktkamp. Hur ska Nietz­sches stora inflytande härvidlag förklaras? Har alla dessa moderna intellektuella också besökt glädjeflickor och dragit på sig syfilis?

För att inte tala om alla hycklare som påstår sig ta avstånd från Nietzsches ”över­människo­idéer” och ”herremoral”, men som sam­tidigt prak­tiserar exakt vad Nietzsche predikade. Folk som använder sig av hans relativisering av kunskapen till att ljuga en i synen, när de låtsas argumentera med en. Folk som anklagar sina menings­mot­ståndare för att vara nietzscheaner, även när det de sagt är raka motsatsen till vad Nietzsche sagt. (Jag har ett konkret exempel på detta, men det rör en person vars namn jag inte vill dra i smutsen genom att nämna det i SvD:s spalter.)

Inte kan väl detta förklaras med att dessa människor drabbats av syfilis? Inte om man inte tar ordet som en metafor för en långsamt frä­tan­de moralisk röta.

Strängnäs 3 mars 1997

Tillsänt SvD:s kultursida; ej publicerat


Vänsterns ondska – och högerns

Följande inlägg är föranledda av den debatt som följt i spåren efter Per Ahlmarks senaste bok Det öppna såret.

(i)

Alltemellanåt – vanligen när Per Ahlmark gett ut en ny bok – fylls pressen av utgjutelser från f.d. kommunister (eller ”vänsterfolk” i allmänhet) som försöker försvara sitt tidigare kommunistis­ka engagemang. Utgjutelserna går ut på att kri­tikerna ”skjuter över målet” eller ”går till över­drift”, och att deras eget engagemang för kom­munismen – som de erkänner också det var en smula ”överdrivet” – ändå drevs av de bästa mo­tiv. Försvarslinjerna är i stort sett två: 1. att ”realsocialismen” egentligen inte spårade ur för­rän senare, och 2. att engagemanget var rätt­färdigat därför att ”kapitalismen är lika dålig den”. Ett exempel på den första försvarslinjen är Lars Dencik; ett exempel på den andra är Göran Rosenberg.

Att ”Denciklinjen” är sakligt felaktig behöver jag inte utreda; det har gjorts av andra (t.ex. Lennart Stridsberg i SvD 3.3.97). Den ”Rosen­bergska” försvarslinjen är perverst ondskefull: ingen som studerat kapitalismens och liberalis­mens historia (vilket Rosenberg gjort) kan hasp­la ur sig sådant som:

För laissez-faire- eller låt-gå-liberalismens teoretiker i 1830-talets England var det kal­kylerade (!) beslutet att prisge miljoner indi­vider åt social misär och omänskliga arbets­villkor, ett nödvändigt offer för att nå det allt förlösande målet – den självreglerande mark­naden. [Göran Rosenberg i SvD 24.2.97. Detta publicerades utan en blinkning och bemöttes senare – kritiskt, men med respekt­full hövlighet – av en medlem av ”Timbro­högern”.]

Det finns faktiskt ingen ursäkt för att be­skriva 1930-talets Sovjet och projicera beskriv­ningen på 1830-talets England. Och Rosenberg är inte okunnig: han vet han gör även när han ljuger läsekretsen i synen.

Vad som saknas är emellertid en tillfyllestgörande förklaring på dessa ”långsamma farväl till kommunismen”. Förklaringen är inte vacker, men den är enkel:

Ingen f.d. kommunist kan driva sin egen självrannsakan särskilt djupt. Det är alltför smärtsamt för en f.d. kommunist att inse den verkliga vidden av kommunismens ondska. Det är illa nog att tvingas inse att kommunismen lett till massvält och folkmord närhelst den prövats i praktiken; det är än värre att tvingas inse att dessa ohyggligheter inte kan skyllas på olyckliga ”historiska omständigheter” eller på någon en­skild diktators maktfullkomlighet, utan att de är inneboende i kommunismens och socialismens själva natur. Och det värsta av allt är att nödgas inse att vad man bekämpat, under slagord som ”krossa kapitalismen”, är det goda, det enda idea­la samhällssystemet. Och det är vid denna punkt all kommunistisk självrannsakan alltid stannar. Vetskapen om att en gång ha arbetat och käm­pat för att döda godheten i världen är mer än nå­gon människa kan uthärda. Att ens komma i närheten av den insikten vore att närmar sig självmordets rand.

Man kan möjligen ge dessa människor det erkännandet att när de en gång stod på barri­kaderna mot kapitalismen, trodde de verkligen att kapitalismen var ond. Möjligen. De kan inte tro det idag. Men de väljer en säker och trygg mellanposition: kapitalismen är ”halvond”, den ”har sina brister”, precis som kommunismen har sina. Det är när man säger emot dem på den punkten som de börjar skrika i högan sky. Men detta är också kärnan i deras ohederlighet. De vågar inte närma sig den enkla sanningen – den som Ayn Rand en gång så vältaligt uttryckte: de ser inte att den groteskt vanställda halmdocka de bränner rymmer idealets levande kropp. Gjorde de det, skulle de behöva bedöma sig själ­va som mördare – och det skulle göra ont.

Saken har också en sociologisk aspekt: somli­ga av dessa f.d. ”revolutionärer” är numera tryggt förankrade i det politiska och/eller kulturella etablissemanget – där extrem godhet smäller ungefär lika högt (eller snarare lågt) som extrem ondska, och där kompromissvilja och intellek­tuella halvmesyrer skattas högt (och utgör själva inträdesbiljetten till ”etablissemanget”). Men sociologi är föga mer än summan av enskilda människors psykologi.

När feghet och undfallenhet breder ut sig beror det ytterst på att enskilda människor är fega och undfallande.

Strängnäs 4 mars 1997

Tillsänt SvD:s kultursida; ej publicerat

(ii)

SvD:s ledarskribent Thomas Gür har skrivit en krönika med anledning av Ahlmarks bok, där han bl.a. skriver följande:

Ahlmark är vad man skulle kunna kalla för konsekvens­etiker. Han anser att man bör stå till svars för konsekven­serna av sina handlingar eller åsikter. 110 miljoner män­niskor har mördats av regimer med den kommunistiska ideologin som ledstjärna. Vill man inte längre kännas vid det onda får man också vara så god och tala om det.

De som försöker förklara sitt tidigare försvar av eller ställ­ningstagande för kommunistiska diktaturer med hänvisning till att de ville så väl, skulle man kunna kalla för uppsåts­etiker. Hade man goda avsikter som bevekelsegrund – drömmen om den självständiga människan, en strävan efter social rättvisa eller något annat lika fint – får detta anses vara en så god förklaring som någon.

Jag sympatiserar med uppsåtet i Thomas Gürs krönika i SvD 9.3.97; men jag vill ifrågasätta idén om en motsättning mellan ”uppsåtsetik” och ”konsekvensetik”.

I realiteten finns ingen sådan motsättning. Har man ett gott uppsåt, får ens handlingar normalt sett goda konsekvenser, och har man ett ont uppsåt får ens handlingar onda konsek­venser. Och omvänt: om konsekvenserna av någons handlande är onda, är hans uppsåt nor­malt ont, det också. Det händer naturligtvis en och annan gång att det går illa, fastän man me­nat väl; och det kan möjligen någon enstaka gång hända att man, som Mefistofeles i Faust, vill ont men verkar gott. Men detta är undantags­fall.

När det gäller det aktuella fallet – gamla kommunister som skyller på att de egentligen ”menade väl”, att deras ”drömmar och visioner” var så fina att det ursäktar att de gick omkring med skygglappar för den brutala kommunistiska verkligheten: vad finns det för skäl att tro att deras uppsåt var så gott som de själva hävdar?

Inget alls. Deras uppsåt (och det sticker de knappast under stol med) var att krossa kapita­lismen. Och kapitalismen är god. Deras uppsåt var alltså att krossa det goda. Att konsekvenser­na sedan blev att det goda krossades är väl inte att undra över?

Somliga av dessa människor har alltid vetat att kapitalismen är god – så god att de själva aldrig kan leva upp till dess fordringar; sådana människor drivs av ren och skär avund och hämndlystnad. Andra kan möjligtvis ha trott på sina egna ”drömmar och visioner”: sådana män­niskor drivs av sina egna dagdrömmar och sin egen oförmåga att förverkliga sig själva i den verkliga världen, utanför sina dagdrömmar. Inte heller det uppsåtet är gott.

Jag håller med Thomas Gür: mot sådana män­niskor ska man inte vara ”balanserad och förson­lig”. Men jag är oenig med honom, om han tror att de någonsin ”menat väl”.

Strängnäs 10 mars 1997

Tillsänt SvD:s ledarsida; ej publicerat

(iii)

En person vid namn Lars Dencik har skrivit ett par inlägg i SvD i ”Ahlmarkdebatten” där han pläderar för ett ”nyanserat synsätt” i bedömningen av tidigare kommunistiska medlöpare (av vilka han själv är en). Teologen Christian Braw svarar i SvD 21.3 bl.a.:

Har man genom en positiv publicitet kring den kubanska revolutionen bidragit till dess maktställning, står man i skuld till deras offer, liksom till dem man misslett, om än bara genom sin tystnad om besvärande fakta. Ansvaret är att svara an, att motsvara en etisk norm, men det är också att svara inför någon och något hur man handlat. […] Dostojevskij säger: ‘Om Gud inte finns, är allt tillåtet.’ Inför vem redovisar Lars Dencik sitt ansvar?

Jag instämmer med Christian Braw i hans kritik mot Lars Dencik (SvD 21.3). Den som sprider onda idéer har ett ansvar för det onda dessa idéer leder till.

Men det Dostojevskijcitat Braw använder sig av (”Om inte Gud finns, är allt tillåtet”) har bli­vit till en så sliten klyscha att det är hög tid att bemöta det.

Dostojevskij (och alla som citerar honom) tycks föreställa sig att om det inte finns ett över­naturligt väsen, en Gud, som kan utkräva an­svar, då finns det heller inget ansvar. Man skulle inte ha något ansvar inför sina medmänniskor, och inte heller något ansvar inför sig själv eller sitt eget samvete. Men den idén är befängd. Medmänniskorna existerar, och det är allt man behöver veta för att förstå att man inte kan be­handla dem hur som helst. Man själv existerar och har det yttersta ansvaret för sitt eget liv. Den som inte tar sitt ansvar råkar illa ut – exis­tentiellt eller psykologiskt eller bådadera – och för det behövs ingen Gud.

Ironin är emellertid att det är i en värld med Gud som ”allt är tillåtet” – nämligen för dem som lyckas intala sig själva att de hör till ”Guds utvalda”. Mängden illgärningar som begåtts i Guds namn är otaliga, och inte ens en teolog av facket kan vara okunnig om dem. Och – lika litet som kommunismens illgärningar är någon ”olycklig tillfällighet”, utan följer med obön­hörlig logik ur kommunismens teorier – lika litet är detta någon tillfällighet. Den som tror sig ha Gud på sin sida kan inte ha några moraliska hämningar. Det mest fasaväckande exemplet på detta finns beskrivet i Första Mosebok – där Abraham är beredd att offra sin ende son bara för att bevisa för sig själv och för sin Gud precis hur orubblig hans Gudstro är.

För oss andra – vi som inte hör till ”Guds utvalda” och inte kan intala oss att vi gör det (t.ex. därför att vi inte alls tror på någon Gud) – är i en sådan värld ”allt förbjudet”. För litterär exemplifiering behöver man inte gå längre än till legenden om Storinkvisitorn i samma bok av Dostojevskij.

Strängnäs 24 mars 1997

Tillsänt SvD:s kultursida; ej publicerat


Post scriptum till ”Rep till egen hängning”

Ingen har väl undgått att lägga märke till den debatt som utbrutit med anledning av Jan Myrdals och Gun Kessles ut­talanden om massakern på Himmelska Fridens Torg. Denna insändare skrevs alldeles i början av den debatten. Möjligen återkommer jag till Myrdals argumentation (som är synnerli­gen hegeliansk) i ett senare nummer.

Det är vämjeligt när Jan Myrdal och Gun Kessle går ut och försvarar massakern på Himmelska Fridens Torg. Vämjeligt, men inte alls förvånan­de. Det är denna sorts offer kommunismen ford­rar. Deras uttalanden borde kunna öppna ögo­nen på dem som tror att kommunister blott och bart är ”vilseledda idealister” som innerst inne vill väl. (Men Myrdal och Kessle har tidigare på samma sätt tagit ställning för röda khmerernas härjningar i Kambodja, utan att det öppnat sär­skilt många människors ögon för deras ondska.)

Frågan är ändå vilket som är värst: folk som försvarar massakern på Himmelska Fridens Torg, eller folk som låtsas som om den aldrig ägt rum.

I samband med Göran Perssons Kinaresa här­förleden och hans ”stabilitetsuttalande” var det mer än en debattör som prisade ”stabiliteten” i Kina, utan att med ord beröra massakern 1989, fängslandena av dissidenter eller vapenskramlet mot Taiwan. Värst av alla var professor Sven Rydenfelt (en påstådd ”antikommunist”) som i en insändare i DN 22.11.96 beskyllde dem som bråkar om sådana petitesser för ”mobbning”.

Det finns tre sorters mördare i världen: de som mördar själva, de som står och hejar på när mord begås, och de som blundar och vägrar slå larm när mord begås.

Vilket är värst?

Strängnäs 26 februari 1997

Tillsänt DN:s insändarsida; ej publicerat


[1] Jag vet ingenting om Paul Boghossian utöver vad jag läst i SvD; hans streckare var så vettiga att jag misstänker att han någon gång lyssnat på en objektivist.

[2] Somliga skeptiker backar inför denna fråga och säger att allt de hävdar är att man ska vara försiktig och inte dra förhastade slutsatser på grundval av otillräckligt bevismaterial. Detta är en hedervärd ståndpunkt; men det är faktiskt inte skepticism: det är vanligt, sunt bondförstånd.

Annonser