Kuba – ett miljöpolitiskt föredöme?

I en tidigare bloggpost, Sol, vind, vågor och socialism, påpekade jag några saker som borde vara självklara:

  • Att den ökade användningen av fossila bränslen sammanfaller med industrialismens och kapitalismens segertåg.
  • Att avvecklingen av de fossila bränslena följaktligen fordrar socialism.
  • Och att detta är anledningen till att socialisterna gör gemensam sak med miljörörelsen.

Det här bekräftas – om det nu skulle behövas någon bekräftelse – av ett debattinlägg som publicerades i Aftonbladet 15 april 2010.[1] Några axplock:

Jag har en bra och dålig nyhet för er. Den bra nyheten är att det finns ett land i världen som lyckats med det [d.v.s. att förena ekonomisk välfärd med ekologisk hållbarhet]. Ett land som skulle kunna vara en förebild för hur vårt liv bör se ut om vi vill leva i harmoni med naturen.
Den dåliga nyheten är att det landet är Kuba. […]
Världsnaturfonden, WWF, skrev i sin årsrapport ”Living Planet Report 2006” att Kuba var det enda landet i världen som utvecklades utan att förstöra ekosystemet. Det enda landet med hållbar utveckling. […]

I ena änden fanns afrikanska länder, som Burundi, vars ekologiska fötter väger mindre än en fjärils dröm men som saknar all grundläggande mänsklig utveckling.
I andra extrempunkten finns USA och västvärlden (ja, Sverige) som har en enorm ekonomisk utveckling men ekologiska elefantfötter.

Inget av det duger. Bara Kuba håller, menar rapportens författare  […]

Så hur har kubanerna lyckats åstadkomma detta mirakel?

… en av revolutionens ledare, miljökämpen Guillermo García Frias, {har] drivit igenom en föredömlig miljöetik på alla statliga nivåer. … studenter i alla fakulteter får leva i fattiga fiskebyar med att rädda havssköldpaddor för att utveckla sitt miljömedvetande.

Och vad har det med avvecklingen av kapitalismen att göra?

… faktum är att klimatdebatten står inför ett olösligt dilemma: Planetens överlevnad är underordnad kapitalismens överlevnad.
Först ska konsumtionssamhället och den fria marknadsekonomin räddas.

Sen planeten.

Planetens överlevnad, märk väl! Hur vi människor ska överleva på vår planet, det bryr sig socialisterna inte särskilt mycket om.

Det fattas förstås en hel del i bilden av Kuba här. Som t.ex. att Kubas ekonomi i stort sett har stagnerat sedan revolutionen. Eller alla dissidenter som satts i fängelse. Eller att Kuba har en sjukvård för den egna politiska eliten och för turister och en helt annan för vanligt folk.

Eller att mängder av kubaner har riskerat livet för att fly till Florida i rangliga fiskebåtar, men ingen enda riskerat livet för att fly den motsatta vägen. Och förmodligen har de flytt från värre saker än att behöva bo i fattiga fiskebyar och rädda havssköldpaddor. – Inte heller förekom sådant före revolutionen; de som ville undfly Batistas diktatur kunde lämna landet med vanliga passagerarfartyg, om de bara hade råd med biljetten.

Men om detta har författaren inget annat att säga än:

Aj då. Diktaturen. Hemska Kuba.

Men nu är det ju Kuba. Socialismens Kuba. Fidel Castros Kuba.

Hade det här stått någon annanstans än i Aftonbladet, hade jag trott att det var avsett som satir. Men nu stod det alltså i Aftonbladet.

(Tipstack till Lennart Bucht, som länkade till artikeln på Facebook.)


[1] Om författaren, Martin Ezpeleta, vet jag ingenting, annat än att han tycks medverka rätt mycket i Aftonbladet.

De fossila bränslena och medellivslängden

I en TT-artikel under rubriken Vi lämnade apstadiet runt 1850 som publicerats i flera tidningar, bl.a. i Eskilstuna-Kuriren 24 november, läser jag att vår medellivslängd har fördubblats under de senaste drygt 200 åren:

Före 1850-talet var vi lika utsatta för naturens växlingar och sjukdomar som vilka vilda djur som helst. Efter 1850-talet har vi lyckats eliminera de flesta av farorna och har fördubblat vår medellivslängd.
Siffrorna är slående. Under långa perioder levde människorna i Sverige fattiga, hårda och korta liv. Under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden i Sverige cirka 37 år för kvinnor (något lägre för män). Ungefär hundra år senare hade den ökat till 44,4 år. I dag är den 84 år.

Numera tar vi den sistnämnda livslängden för given. Vi brukar tala om att någon har dött i förtid när denne har avlidit vid ”endast” 70 års ålder. Vi tänker inte på att den nuvarande eran är exceptionell, rent historiskt.

Och:

Det är lätt att glömma i dag, men ända tills helt nyligen dog massor av människor av lunginflammation, av relativt enkla infektioner, av blodförgiftning, influensa och smittkoppor. Eller så svalt de ihjäl när skörden slog fel.
Vi var med andra ord en del av naturen på ett sätt som är otänkbart i dag. I dag har vi undflytt de flesta livsfarliga mikroorganismer och behöver inte längre bry oss om vädrets nycker.

Denna utveckling sammanfaller med industrialismens genombrott och den kraftigt ökade användningen av fossila bränslen: först kol och senare olja.

Detta bör ge lite perspektiv på vad som kommer att hända de närmaste decennierna, nu när de fossila bränslena ska avvecklas.

(Se också min tidigare bloggpost Vem förnekar att vi har ett klimat? Eller mina samlade bloggposter om klimatbluffen.)

Hägerström om orsak och verkan

Närmast i Socialfilosofiska uppsatser följer ”Om social rättvisa”, där Hägerström spinner vidare på samma tema[1]: Våra föreställningar om rättigheter och rättvisa är rester av gammal vidskepelse, som har gjort sin nytta för att bevara samhället, men som nu – i vår moderna, socialdemokratiska tid – har spelat ut sin roll. Som han skriver allra sist:

Moren – människoguden – har gjort sin tjänst. Moren kan gå. (S. 111.)

Att gå igenom uppsatsen skulle därför i stort sett innebära en upprepning av vad jag redan skrivit, så jag avstår tills vidare härifrån. Men han har ett besynnerligt resonemang om begreppet ”kraft”:

Kraft är alltid något inre eller andligt. Den kan därför inte upptäckas genom iakttagelse av yttre föremål. Jag kan iakttaga, att en lavin begraver hus och människor i den meningen, att det ena, lavinen, gör förut, det andra, begravandet, följer. Men jag kan inte erfara den inre kraften hos lavinen. (S. 99.)

Nej, det är klart att jag som lekman inte kan veta (eller ”erfara”) vad det är för krafter som sätter en lavin i rörelse. Det krävs ett ingående studium av laviner för att komma underfund med detta. Men skulle det innebära att det inte finns några sådana krafter? Och vad är det då som sätter lavinerna i rörelse? Eller ska man ersätta ordet ”kraft” med t.ex. ”mekanism”? Men då är det ju bara en fråga om ordval utan djupare filosofiska eller vetenskapliga implikationer. – Alltnog; Hägerström fortsätter:

Varpå vilar då kraftföreställningen? Den vilar på egenartade upplevelser, som icke ha karaktären av iakttagelser. Jag lyfter en tung sten ifrån marken och erfar därvid en anspänning av armmuskeln.

Har inte detta just ”karaktären av iakttagelse”? Men jag ska inte avbryta Hägerström mer än nödvändigt.

Jag säger mig själv på grund därav, att lyftandet skedde genom min arms kraft.

Ja, vad skulle jag annars säga mig?

Eller jag beslutar på ett visst sätt efter en häftig inre kamp. Så skall jag göra! säger jag mig och ger därmed uttryck åt en över hela organismen utbredd ansträngning. Men just därför betraktar jag beslutet som framgående ur min viljas kraft.

Många beslut fattas utan någon sådan häftig inre kamp. Ta det enkla beslutet att gå ner på stan för att uträtta ärenden. Sällan eller aldrig föregås ett sådant beslut av någon inre kamp; dock är det väl ingen tvekan om att den framgår ur eller är ett uttryck för ens vilja, ehuruväl det i detta fall icke fordras någon större viljekraft.[2]

Ehuruväl den givna anspänningen uppenbart vid iakttagelse hänför sig på ett visst rum, armen, respektive den psykofysiska organismen i det hela – ”kraften” finns däri – så måste den dock tillika förekomma i en icke lokaliserad anspänningssituation. (S. 100.)

Mig förefaller det helt obegripligt att ”anspänningssituationen” skulle vara ”icke lokaliserad”, när den faktiskt är lokaliserad till armen eller till organismen i sin helhet. Men Hägerström förklarar:

Annars vore det obegripligt, varför ”kraften” alltid tillika blir något rent inre eller andligt, varför man ställer densamma mot materien.

Ja, det är obegripligt. Men finns denna obegriplighet i mitt inre eller i Hägerströms? Vem ställer det inre eller det andliga mot materien? Endast de filosofer som accepterar dikotomin mellan, eller tudelningen av, kropp och själ, eller ande och materia. Och till dessa filosofer hör icke jag.[3]

Så till Hägerströms försök att förklara kraftföreställningarnas uppkomst:

Men därmed har den ifrågavarande anspänningssensationen, som är kraftföreställningens underlag, känslokaraktär. Ty just detsamma gäller om våra så kallade känslor. Ehuruväl vi vid iakttagelse av våra känslor alltid förlägga dem till vår organism och sålunda lokalisera dem, betrakta vi dem dock tillika som på ett särskilt sätt tillhörande vårt inre, det intimaste i oss, vårt ”jag” i andlig bemärkelse. I detta: jag är glad eller sorgsen, har icke ”jag” samma betydelse som när man säger: jag är mager. Detta därför att ”jag” i förra fallet både har karaktären av något inre oåskådligt och av en given yttre verklighet, min kropp. Detta vore obegripligt om icke vid de hos organismen iakttagbara känslotillstånden också förelåge en upplevelse, vars innehåll icke lokaliseras och sålunda är något andligt. En sådan upplevelse måste vara något väsentligt vid allt vad känsla heter. Därför kan man säga, att kraften såsom något inre och andligt är given i en känsloupplevelse.

Denna förklaring vilar också på föreställningen om en klyvnad – ett gap befäst – mellan kropp och själ, mellan ande och materia.

Så ett stycke värdenihilism:

Säger jag: denna gärning är skändlig, uttryckes därmed alldeles detsamma som med ett: fy! en sådan gärning! Det vill säga, det uttryckes därmed blott en viss känsla i förbindelse med föreställningen om gärningens verklighet. (S. 101.)

Vad som är fel med detta har jag redan utrett.

Åter till lavinerna:

När vi säga: lavinen har kraft, så är det föreställningen om lavinen, som väcker kraftkänslor hos oss. Den med föreställningen om oss själva, ställda inför en sådan företeelse, förbundna känslan av intighet, svara därvid mot den med föreställningen om lavinen förbundna kraftkänslan. (S. 101.)

Men vad menas med en ”känsla av intighet”?

Om jag ställs inför en lavin, kommer min ”föreställning” om lavinen med största sannolikhet att beledsagas av en känsla av skräck: jag eller någon närstående riskerar att dö. Betraktar jag den mer på avstånd (eller läser om den, eller ser den på TV), fylls jag förmodligen av en känsla av sorg eller vemod. Men en känsla av intighet? Ja, lavinen begraver hus och människor, d.v.s. förintar dem. Men den enda känsla av just intighet man kan känna är väl en känsla av extrem sorg över att så mycket förintats; och då tas ”intighet” faktiskt, inte i bokstavlig utan i metaforisk bemärkelse.

Hägerström fortsätter:

Därför tilldela vi lavinen, icke oss själva, en kraft i detta fall, ehuruväl primärt kraftkänslan knyter sig till eget handlande. Men vidare bör observeras, att den primära kraftkänslan vid eget handlande alltid är förbunden vid det som går förut i det förlopp, som vi beteckna såsom vårt handlande, till exempel med muskelrörelsen, när vi spänna musklerna, eller med det, som vi kalla vår vilja. Det som kommer efteråt får därmed karaktären av något som följer på den utvecklade kraften. Därmed blir muskelspänningen eller viljan i vårt talesätt förbunden med kraft. Men eftersom kraften såsom given i en känsloupplevelse är något inre, oåskådligt, föranledas vi till det talesättet, att det som följer på det föregåendes kraftutveckling kommer inifrån, det vill säga, det finns redan på förhand såsom något i kraften inneslutet och bryter fram ur densamma. Man säger, att utförandet av handlingen, till exempel detta att lyfta stenen, beror av kraftutvecklingen hos musklerna eller att hela handlingen beror av en kraftutveckling, som beslutet innebär. I verkligheten kan icke något annat konstateras, än att muskelspänningen går förut och stenens upplyftande följer eller att vissa känslor och föreställningar hos den psykofysiska organismen gå förut och den yttre handlingen sker därefter. (S. 101f.)

Så om jag bestämmer mig för att gå ner på stan och sedan också gör det, kan vi bara iaktta att beslutet föregår handlingen, inte att beslutet orsakar handlingen. Och nej, jag misstolkar inte Hägerström här: ”kraft” och ”kraftutveckling” är orsaker.

Så här är det: Jag bestämmer mig för att gå ner på stan därför att jag har ärenden att uträtta – eller också gör jag det därför att jag inte vill sitta hemma och uggla (eller blogga om Hägerström) dan i ända. Så jag tar på mig ytterrocken och kliver ut i yttervärlden. M.a.o.: mitt beslut träder i kraft. Mitt beslut har beslutskraft. Inget lekande med ord kan ändra på detta. Och det råder ingen som helst tvekan om att mitt beslut här är orsak till mitt handlande. Och det är väl onödigt att nämna att detsamma gäller når jag har varit ute på stan och bestämmer mig för gå hem igen. Man kan inte sitta och uggla nere på stan hela dan heller!

Inflytandet från Hume och Kant är märkbart här, även om vi måste titta närmare på det exakta orsakssambandet.

Från Hume kommer idén att vi visserligen kan iaktta hur skeenden följer på varandra i tiden, och att detta upprepas på ett regelmässigt sätt (som t.ex. att solen går upp och natt övergår till gryning varje dygn), men att vi aldrig kan iakttaga det där orsakssambandet som sägs föreligga. Jag har bemött detta utförligt i min uppsats Hume om kausalitet och induktion, så jag behöver inte upprepa mig här. Hume menade också att vårt orsaksbegrepp grundar sig på att det ideliga upprepandet av (t.ex.) solens uppgång och nedgång gör att vi bildar oss en vana, och att vår föreställning om orsak och verkan är en vanebildning – som om vanor och vanebildning också vore orsakslösa. Hägerström talar om känslor, där Hume talar om vanor.

Och från Kant kommer den påstådda lösningen av detta dilemma: att vi visserligen inte direkt kan iaktta kausalitet, men att våra medvetanden är så funtade att vi ändå måste tillskriva händelseförloppen kausalitet. Liksom vi också måste tillskriva händelseförloppen karaktären av just förlopp, eftersom våra medvetanden är så funtade att vi måste ordna all vår erfarenhet i åskådningsformerna tid och rum. (Vilket alltså skulle innebära att det bara är i vår föreställning, inte i lavinen ”i sig”, som lavinen föregår begravandet av hus och människor, eller som mitt beslut att gå ner på stan föregår handlingen att företa en sådan promenad.)

Hur Hägerström sedan tillämpar dessa vidskepelser villfarelser insikter på våra rättighetsföreställningar kanske jag kan återkomma till, ifall det skulle behövas.


[1] Tantvännen – som får agera som min modersmålslärarinna – har strängeligen förbjudit mig att använda uttrycket ”gå på i sina ullstrumpor”. Så för att inte i onödan riskera mitt betyg avstår jag visligen härifrån.

[2] En sak jag lärt mig av Hägerström är att jag borde använda konjunktionen ”ehuruväl” lite oftare.

[3] Icke heller Ayn Rand, som i Galts tal skriver att mystikerna har

kluvit människan i två delar och satt den ena halvan emot den andra.

Icke heller Aristoteles, som betraktade själen som en egenskap hos kroppen – dess ”form” eller ”enteleki” – och såg den som oskiljbar från kroppen.

Den hägerströmska solidariteten

Axel Hägerström var starkt påverkad av Immanuel Kant, även om han tog avstånd från vissa av Kants idéer (se Det hägerströmska pliktmedvetandet). En kort uppsats som han säkerligen läst och begrundat är Synpunkter till en allmän historia i världsborgerligt syfte[1].

Kant menade att målet med vårt liv omöjligt kan vara individens fullkomning – av det enkla skälet att våra liv är alldeles för korta för att vi ens tillnärmelsevis ska hinna bli fullkomliga. Men om historien inte ska vara alldeles ändamålslös måste vi anta att slutmålet – det som ger mål och mening åt vår färd – måste vara släktets fullkomning. Detta kommer att ta åtskilliga – kanske hart när oräkneliga – generationer; men om det inte går att tänka sig ett sådant slutmål, skulle naturen, när den utrustat oss med förnuft och fri vilja, ha spelat oss ett elakt spratt. Med Kants egna ord:

Hos människan (såsom den enda förnuftiga varelsen på jorden) skulle de naturanlag, som äro beräknade för hennes förnufts bruk, först komma till fullständig utveckling hos släktet, däremot icke hos individen. En varelses förnuft är en förmåga att vidga reglerna och syftemålen för alla sina krafter långt utöver naturinstinkten och vet inte av några gränser för sina planer. Det arbetar emellertid själv icke instinktivt utan har behov av försök, övning och undervisning för att fortskrida från en klarhetsgrad till en annan. Av detta skäl skulle varje människa vara nödsakad att genomgå ett ofantligt långt liv för att lära sig, hur hon fullständigt skall tillgodogöra sig sina naturliga anlag; eller – i den händelse naturen endast tillmätt henne endast en kort frist att leva (såsom fallet verkligen år) – måste hon förfoga över en kanske oöverskådlig rad av generationer, av vilka den ena lämnar sin kultur i arv till den följande för att en gång driva sina anlag i vårt släkte till den grad av utveckling, som fullständigt motsvarar hennes avsikter. Och denna tidpunkt måste åtminstone för människans tanke stå som målet för hennes strävanden, alldenstund annars naturanlagen till största delen måste betraktas som förspillda och ändamålslösa – något som skulle upphäva alla praktiska principer och därigenom giva naturen, vars vishet annars måste tjäna som grundsats vid bedömandet av alla andra anstalter, sken av att endast med människan ha bedrivit en barnslig lek. (S. 9f.)

Att naturen har ett ändamål med oss människor är något Kant sluter sig till utifrån att naturen tycks ha ett ändamål med de lägre organismerna. Strax innan skriver han:

Ett organ, som icke skall användas, en anordning, som icke fyller sitt syfte, är en motsägelse i den teleologiska naturläran. Ty om vi avvika från denna grundsats, så hava vi icke längre en lagbunden utan en ändamålslöst lekande natur och ett tröstlöst på måfå träder i stället för förnuftets ledtråd. (S. 9.)

Och vad är det då naturen vill?

Naturen har velat, att människan skulle helt och hållet ur egen fatabur frambringa allt, som går utöver hennes djuriska tillvaro och att ingen annan lycksalighet eller fullkomlighet skulle komma henne till del än den hon i frigjordhet från instinktlivet själv förskaffat sig genom eget förnuft. […] Då hon förlänade människan förnuft och därav följande viljefrihet, så var detta redan en tydlig fingervisning om hennes avsikt med människans utrustning. […] Det förefaller emellertid icke alls ha varit av vikt för naturen, att människan hade det bra, utan att hon arbetade sig fram tillräckligt för att genom sitt uppförande göra sig förtjänt av livet och välbefinnandet. Det överraskande i saken är, att de tidigare generationerna förefalla fullgöra sitt betungande värv blott för de efterföljandes skull för att giva dessa en plattform, varifrån de kunna bygga vidare på den byggnad, som naturen har planlagt; och att likväl blott de sistkommande skola njuta lyckan att bo i byggnaden, varpå en lång rad av deras förfäder (helt visst oavsiktligt) hava arbetat utan att dock själva kunna taga del i den lycka, som de förberedde. Men hur gåtfullt detta än är, så nödvändigt är det dock tillika, om man nämligen en gång antager, att ett djursläkte skall besitta förnuft och såsom en klass av förnuftsväsen, som samt och synnerligen dö, icke dess mindre ernå en fullkomlig utveckling av sina anlag. (S. 11f.)

Och hur bär sig då naturen åt för att leda människosläktet till fullkomning? Det var inte av vikt att människan hade det bra, utan att hon måste arbeta för att göra sig förtjänt av livet och välbefinnandet. I sitt anletes svett ska hon äta sitt bröd, som det står i Bibeln. Men det är mer än så:

Medlet, som naturen betjänar sig av för att åstadkomma utvecklingen av alla sina anlag är deras inbördes antagonism i samhället, för så vitt denna dock till slut blir orsak till en lagbunden ordning av desamma. […] [Människan väntar sig överallt] att stöta på motstånd, liksom hon är sig fullt medveten att hon å sin sida är böjd för att rida spärr mot andra. Detta motstånd är det nu, som uppväcker människans alla krafter, sätter henne i stånd att övervinna sin håg för lättja och sporrad av ärelystnad, härsklystnad eller förvärvsbegär skaffa sig en rangplats bland sina medmänniskor, vilka hon icke rätt kan fördraga men vilka hon icke heller kan undvara. (S. 13f.)

Kortare uttryckt: Naturen använder sig av spliten mellan människor för att föra människosläktet till fullkomning.

Kant säger ingenting om Gud i denna uppsats utöver detta:

De naturliga drivfjädrarna härtill [d.v.s. till spliten mellan människor], källorna till okamratligheten och det genomgående motstånd, varur så mycket ont härleder sig, vilket emellertid i sin tur driver till förnyad anspänning av krafterna och därigenom till en kraftigare utveckling av naturanlagen, förråda väl således en vis skapares ordnande hand och icke en illvillig andes, som har fuskat i hans härliga verk eller av pur avund bragt det på skam. (S. 15.)

Problemet är alltså i korthet att vi människor har så svårt att hålla sams, fastän det onekligen vore bättre om vi gjorde det; vilket leder Kant till följande:

Det största problem, som naturen tvingar människosläktet att lösa, är ernåendet av ett allmänt, rätten förvaltande borgerligt samfund. [Det är] endast inom samhället […[ som naturens högsta syfte: utvecklingen av alla dess anlag, kan uppnås inom mänskligheten […] Att inträda i detta tvångstillstånd tvingar nöden den annars för oinskränkt frihet så upplagda människan.

Detta problem är tillika det svåraste och det som sist löses av människosläktet. (S. 15ff.)

Inom de enskilda nationerna är problemet till största delen löst i och med att samvaron människorna emellan regleras av lagar och rättsväsende. Men mellan nationerna är problemet fortfarande olöst. Split mellan nationer leder till krig. Det problem som återstår att lösa måste alltså vara att få också samvaron mellan folken och nationerna att regleras av lagar och en rättsordning. Nationerna och deras ledare måste till sist fås att inse att krig inte är någon bra lösning, utan att det vore bättre att få till stånd en skiljedomstol mellan nationerna i de fall konflikter uppstår. Kants slutsats:

Ett filosofiskt försök att bearbeta den allmänna världshistorien under synpunkten av en naturens plan, som har den fullkomliga borgerliga samfundsbildningen i människosläktet till mål, måste betraktas som möjligt och rentav som gagneligt för detta naturens syfte. (S. 27.)

Och i en senare uppsats i Avhandlingar om fred och rätt, ”Om förhållandet mellan teori och praktik i folkrätten”, sammanfattar Kant (kort och koncist, om än i en lång och omständlig mening):

Liksom våldsövergrepp från alla sidor och därav följande nöd slutligen måste bringa ett folk därhän att besluta sig för att underkasta sig det tvång, som förnuftet själv föreskriver det såsom medel, nämligen den offentliga lagen, och inträda i en statsborgerlig författning: så måste också den nöd, som följer av de ständiga krigen, i vilka stater i sin tur söka rikta sig på varandras bekostnad eller underkuva varandra, slutligen bringa dem därhän, även mot deras vilja, att antingen inträda i en världsborgerlig författning; eller också, om ett sådant tillstånd av allmän fred (såsom väl också understundom varit fallet med statskolosser) ur en annan synpunkt innebär en ännu större fara för friheten, i det den medför den förskräckligaste despotism, så måste denna nöd ändock tvinga dem till ett tillstånd, som visserligen icke utgör ett världsborgerligt samfund under ett överhuvud men likväl ett rättstillstånd i form av en federation enligt en gemensamt avtalad folkrätt. (S. 191f.)

$ $ $

Vad har nu allt detta med Axel Hägerström att göra?

Hägerström skriver också om hur idéer formar historiens lopp – och om hur idéerna i sin tur omformas av de historiska skeendena. Han skriver också om spliten mellan människor, även om han mest skriver om spliten mellan olika samhällsklasser. Och han betraktar idéerna om naturliga rättigheter som en vidskepelse som har haft sin betydelse men som nu har spelat ut sin roll. Det var där jag lämnade honom i min förra bloggpost. Så vad vill han sätta i deras ställe?

Endast där den samhälleliga  verksamheten sker inom klasskillnadens ram […] behövs verkligen idéerna i fråga, för att icke allt skall sprängas sönder. Endast under sådana förhållanden behöva lagarna beklädas med en öppen eller fördold gudomlig helgd. Men tänka vi oss ett samhälle, där den vida övervägande massan av befolkningen känner sig solidariskt intresserad för samhällsordningens bestånd, måste alla sådana skyddsmakter vara överflödiga. (S. 95f i Socialfilosofiska uppsatser.)

Solidaritet är alltså det högsta samhälleliga värdet för Hägerström (även om han själv, i enlighet med värdenihilismen, knappast skulle använda ordet ”värde”). Har jag sagt eller antytt att Hägerström skulle vara socialdemokrat?

Därmed är också uppgiften klar för alla socialt intresserade, som genomskåda det fortgående förfallet av samhällskittande rättsföreställningar. Endast på ett sätt kan faran av, att skutan med förlorat roder sätter på grund, förebyggas, och det är, att var och en i sin stad gör allt för att inskränka klasskillnaden eller för att åstadkomma ett sådant sakernas tillstånd, att icke ett betydande antal samhällsmedlemmar känna sig som en blott piedestal för de övriga. (S. 96.)

Och sedan blir Hägerström riktigt lyrisk:

”Stilla, omärkligt vrider sig världens hjul”, har en stor tänkare sagt.[2] Stilla, omärkligt upplöser sig i folkdjupen en nedärvd föreställningsvärld, som i årtusenden varit ett värn för en lugnt fortskridande samhällsverksamhet. Bildningens representanter bära framför andra ansvaret för framtiden. Därför böra [sic] de ock vaket iakttaga vad klockan slagit för att icke överraskas. Det gäller att i tid ersätta det gamla samhällskittet med ett nytt av solidare konsistens.

Så följer det sista stycket, och det påminner verkligen om Kant:

Därmed lyfta vi också vårt eget liv upp på ett högre plan genom att insätta det såsom led i släktets ändlösa strävan mot lycka och kultur. Vi förvärva så en djupare tillfredsställelse, än all isolerad jakt efter egen lycka kan skänka.

Om jag nu får avbryta Hägerström, så säger han ju här att vi blir lyckligare av att eftersträva släktets lycka än att eftersträva vår egen. Jag måste dock betrakta detta som nonsens – eller som en förväxling av orsak och verkan. Det är klart att min lycka inte står i motsättning till andras, eller till människosläktets, lycka. Och andra blir säkert också lyckligare av att jag är lycklig! Detta må vara en sanning med moderation, eftersom somliga säkert vill mig illa. Men på det hela taget gör den enskildes lycka också att ”samhället” eller det samlade människosläktet blir lyckligare.

Religionen och därmed besläktade föreställningar ha alltid för den enskilde haft den betydelsen, att han kommit att se sig själv i ett större sammanhang. Därmed har livet fått ett rikare innehåll och större lyckomöjligheter.

Ja, om man då bortser från all split religionen sått, alla religionskrig och alla förföljelser av religiöst oliktänkande.

Men vi behöva inga vidskepliga föreställningar för att foga våra strävanden in i ett större helt. Vi behöva blott leva oss in i vårt släktes djupaste syften för att skänka oss själva en uppgift, som höjer oss över den tyngsta av alla känslor, känslan av livets tomhet.

Ja, det är ju vad Kant säger också: att släktet har ett djupare syfte än vad någon enskild person kan ha (och att individen därför bör underordna sig släktet och eftersträva dess lycka hellre än sin egen). Men vad är detta att släktet skulle ha ett syfte (eller att naturen skulle ha ett syfte med vårt släkte) annat än – vidskepelse? Och varför skulle vi behöva just den vidskepelsen, nu när alla tidigare vidskepelser tagits ifrån oss? Talar Hägerström för oss alla, när han säger att den ”höjer oss över den tyngsta av alla känslor, känslan av livets tomhet”?

$ $ $

Finns det något i allt detta som vi kan ta till oss, även om vi inte accepterar Kants eller Hägerströms filosofi? Ja, en sak: att all förändring till det bättre kommer att ta tidlång tid. Qua objektivister – eller qua frihetsvänner i största allmänhet – eftersträvar vi ett laissez-faire-samhälle. Men det kommer att ta åtskilliga generationer innan vi når dithän. Tidens och historiens hjul vrider sig stilla och omärkligt. Idéer styr historiens lopp – men de kan också omformas, ibland förvanskas, av det historiska skeendet – och de måste hursomhelst ibland omprövas och modifieras av det historiska skeende där man försöker tillämpa dem (inte så att de överges, förstås, utan så att de blir bättre formulerade).

Det finns, kort sagt, ingen genväg förbi historien.


[1] På svenska i samlingsvolymen Avhandlingar om fred och rätt, i översättning och med inledning av Alf Nyman, Stockholm: Bonnier, 1915. – På nätet finns både det tyska originalet och en fullständig översättning till engelska. – Jag tagit upp dessa avhandlingar (med utförliga citat) i två tidigare uppsatser.

[2] Tyvärr har jag icke lyckats utröna vilken stor tänkare som sagt detta,

Låglönejobb eller arbetslöshet?

Människors och beslutsfattares förmåga att blunda för enkla ekonomiska samband är hart när outtömlig. Ett sådant samband är detta: Om stat och/eller fack tvingar upp lägstalönerna över den nivå som skulle råda på en fri arbetsmarknad, kastas en mängd människor ut i arbetslöshet – och är de redan arbetslösa, hindras de effektivt från att komma in på arbetsmarknaden.

De senaste dagarna har det kommit några trevare från näringslivet och borgerliga politiker om att sänka lägstalönerna för att göra det enklare för nyanlända till Sverige att skaffa sig jobb. Detta har föranlett Åsa Linderborg att fylla nästan hela Aftonbladets kultursida med motargument mot dessa trevare. Tydligen föreställer hon sig att valet står mellan låga löner och lite högre löner, fastän det i själva verket står mellan låga löner och arbetslöshetsersättning. Så här skriver hon t.ex.:

Stor lönespridning med många som arbetar för låga inkomster minskar välfärdsförmögenheten. Det betyder att vi inte får tillräckligt med skatteintäkter som finansierar socialförsäkringar och pensioner. Det leder till ökad misstro mot staten och i värsta fall för demokratin som system.

Men att driva ut människor i arbetslöshet, eller hindra dem från att alls få något arbete, kan väl ändå inte öka skatteintäkterna? Den frågan ställer sig förstås Linderborg inte. Men naturligtvis minskar ”välfärdsförmögenheten” om färre arbetar och kan betala skatt, och vi lägre mellanpensionärer får mindre pension. Och vår misstro mot staten lär inte minska, när vi inser vad de sänkta pensionerna beror på.

Vidare:

Låga löner demoraliserar, eftersom det lönar sig mindre att arbeta. Incitamentet att stjäla ökar.

Men snälla … Om man är arbetslös, och arbetslöshetsersättningen dessutom sjunker, eftersom det finns färre som arbetar och betalar skatt, då måste väl ändå incitamentet att stjäla öka? Och kommer man ut på arbetsmarknaden, om så med låg lön, då måste väl i rimlighetens namn incitamentet att stjäla minska?

Låga löner tvingar folk att arbeta dubbelt, vilket ger sämre hälsa; ekonomisk stress förkortar människoliv.

Och hur mycket bättre hälsa, och hur mycket längre liv, får man av att vara arbetslös och inte ser minsta möjlighet att ta sig ur arbetslösheten?

Om fattigdomen växer minskar viljan att betala skatt hos dem med medelinkomster. Man väljer hellre att se om sitt eget hus med privata försäkringar. Det undergräver hela välfärdsstaten.

Men våra skatter betalar vi ju faktiskt vare sig vi vill det eller inte.[1] Att smita från skatten är olagligt, och det borde väl t.o.m. Åsa Linderborg veta. Eller föreställer hon sig att det finns enorma kryphål i vårt skattesystem som idag inte utnyttjas, men som kan komma att utnyttjas, om Linderborg inte får som hon vill?[2]

Resten av Linderborgs artikel överlåter jag åt er själva att bedöma.

Expressens ledarredaktion har vettigare synpunkter. Jag citerar slutklämmen:

Om inget av argumenten ovan biter, drar vänsterdebattörerna fram det ultimata kortet: ”Låglönejobb sliter isär samhället och hotar demokratin”. Men om det är något som hotar sammanhållningen i Sverige så är det att acceptera att en växande grupp är hänvisad till en nedbrytande tillvaro i utanförskap.

Det vore mer klädsamt om vänstern erkände som det är: försvaret för blågula löner går före solidariteten med de nyanlända.

Vettigare synpunkter kommer också från min rättänkande tantvän, som påpekar att det inte gärna kan vara meningen att de nyanlända ska jobba för låg lön livet igenom. Vad det gäller är deras möjlighet att få den första starten.


Uppdatering 22 februari: Läs också Fredrik Segerfeldts artikel Vänstern sprider myter om lägre ingångslöner i Dagens samhälle idag.


[1] Det ena du vill, det andra du skall,
så plägar det gå i dylika fall.

Så skrev änkedrottningen Kristina av Holstein-Gottorp till Ebba Brahe i ett något annat sammanhang.

[2] Enda sättet att undandra sig skatt är att ta anställning inom den offentliga sektorn, där skatterna är fiktiva. Se om detta Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

Begreppet ”hund”

Något som länge förvånat mig är att ingen tycks ha några svårigheter att bilda eller tillgodogöra sig begreppet ”hund”, detta med tanke på hur olika hundar är.

Det måste vara betydligt enklare med begreppet ”människa”, med tanke på vår karaktäristiska kroppsbyggnad, som ingen gärna kan ta miste på. Sedan finns det ju hur många mått som helst att utelämna: hur långa och tjocka olika människor är, hur mycket hår de har på huvudet och i ansiktet, hur långa naglar de har, hur kloka eller dumma de är, o.s.v., o.s.v. – Att sedan män och kvinnor skiljer sig åt i vissa kroppsliga avseenden utgör inte (eller borde inte utgöra) något hinder för bildandet av begreppet ”människa”.

Ta ”elefant”. Det finns afrikanska och indiska elefanter, och i forntiden har det funnits mammutar och mastodonter. Men sådana kännetecken som snabeln och de enorma betarna kan man inte gärna missa, så de smärre skillnaderna till trots inordnar man alla dessa raser under ett enda begrepp.

Eller ”häst”. Att se att gotlandsrussen, ardennerhästen, det arabiska fullblodet, m.fl., m.fl. hör samman under detta begrepp är inte svårt att se.

Eller ”orm”. Det finns större och mindre ormar; somliga är giftiga, andra inte; somliga kramar sakta ihjäl sina offer (så som miljörörelsen gör med vår civilisation); andra är fullständigt ofarliga. Det finns mått att utelämna här, som t.ex. graden av giftighet.

Ja, så kan man fortsätta med fåglar eller katter eller nyckelpigor, eller, eller, eller …

Men de där vovvarna? De kan växla i storlek från en chihuahua till en grand danois; deras svansar kan vara längre eller kortare, mer eller mindre yviga; detsamma gäller pälsen; de uppträder i alla möjliga färgkombinationer, och även kroppsformen växlar avsevärt från den ena hundrasen till den andra. Och hur är det med öronen? De kan vara spetsiga eller slokande; de kan vara väldigt långa, som hos en basset, eller lite kortare, hos en spaniel, eller väldigt korta, som hos en uffsa-luffsa-tuffsa – förlåt, hår av hin – förlåt, papillon.[1] Så vad finns det för gemensamt som får oss att utan större svårigheter subsumera dem allihop under begreppet ”hund”?

Det enda gemensamma som vi direkt varseblir är att de kommunicerar med omvärlden genom att skälla, gläfsa och morra. (Här kan man utelämna en del mått, som hur grovt eller gällt skallet är.)

Det finns en del saker i deras beteende man kan ta fasta på. De är ofta väldigt folkkära, även om det inte gäller generellt (de kan också vara folkilskna eller avvaktande mot människor). De är för det allra mesta tillgivna husse och matte och hela den familj de bor hos. De lyfter på bakbenet när de kissar (men det gäller bara hannar). De bekantar sig med varandra genom att nosa varandra i baken. (inga andra djur gör det, vad jag känner till.) I varmt väder sträcker de ut tungan och flåsar. Allt detta är ju direkt observerbart, även om det kan ta tid för ett litet barn (eller var och en som tidigare varit obekant med hundar) att observera allt detta.

Eller förmedlas all denna kunskap om vovvar från den ena generationen till den andra. Pappa eller mamma pekar ut den ena vovven efter den andra, från chihuahua till papillon till tax till cockerspaniel till schäfer till grand danois, etc. och säger: ”Lille vän, det här är också en voffs”. Och barnet svarar: ”Hur fan vet man det?”, och pappa eller mamma säger först till barnet att inte svära och förklarar sedan de saker jag tog upp ovan.

Allra första gången begreppet ”hund” bildades någon gång i den grå forntiden fanns det kanske bara en enda hundras, eller på sin höjd ett fåtal, och då var det förstås betydligt lättare. Och sedan har begreppet s.a.s. utvidgats till att omfatta alla raser som tillkommit genom korsavel, och så har ordet/begreppet vandrat vidare från släktled till släktled.

Kom nu inte och säg att jag inte tar begreppsbildningsteori på allvar! 😉


Stella

[1]) Detta är alltså en uffsa-luffsa-tuffsa, alternativt hår av hin.

Och här är en annan sorts voffs. Är likheten ostensivt uppenbar?

Katjavoffs

Eskilstuna-Kuriren ylar med de antiisraeliska ulvarna

För några dagar sedan skrev jag en insändare, Israels rätt till självförsvar, som Eskilstuna-Kuriren vägrade ta in. Att detta inte var någon engångsföreteelse visas av gårdagens ledare, Stöld av mark gör fred omöjlig. Det är så många fel med denna ledare att jag inte vet var jag ska börja, men så här står det i alla fall:

Palestina kunde inte bli fullvärdig medlem i FN. Det blev stopp i Säkerhetsrådet. I stället fick Palestina sin status uppgraderad från observatör till observatörsstat utan medlemskap, samma rang som Vatikanen har.

Förutom att ge Palestina en rätt att dra Israel inför Internationella brottsmålsdomstolen har statusuppgraderingen mest symbolisk betydelse. Men det är viktig symbolik. Det internationella samfundet har underförstått erkänt en palestinsk statsbildning och gett sitt stöd till en tvåstatslösning. [Min kursivering.]

Så nu vet vi på vilken sida Eskilstuna-Kuriren står: Om Israel försvarar sig är det en krigsförbrytelse. Inte ett ord om att Hamas eller Hizbollah eller Islamiska jihad eller för den delen PLO skulle kunna ställas till svars för sina handlingar. Endast Israel ska vara försvarslöst.

Kontentan av ledaren är att det är Israel och Netanyahu som sätter käppar i hjulet för en tvåstatslösning:

Premiärminister Benjamin Netanyahu har alltid varit motståndare till en palestinsk stat. Efter press från USA gav han tvåstatslösningen läpparnas bekännelse men har gjort allt för att sabotera en sådan utgång. Han kräver att den palestinska ledningen förhandlar villkorslöst samtidigt som han fortsätter bosättningsbyggena – trots att det just är bosättningarna man ska förhandla om. Genom att bygga vidare ändrar Netanyahu förutsättningarna och flyttar fram sina positioner.

Hur mycket av de senaste dryga sextio årens historia är det som ignoreras eller evaderas här?

Redan när Israel grundades 1948 var det meningen att det skulle blir en tvåstatslösning. Accepterade arabländerna det? Visst inte: de gick genast till krig mot Israel under fältropet ”jaga ut judarna i havet”. Och så har det ju fortsatt ända sedan dess.

Och ända fram till sexdagarskriget 1967 hörde Västbanken till Jordanien och Gaza hörde till Egypten. Om dessa länder hade velat ha en palestinsk stat, hade de gott om tid att skapa en. Men icke. Det var först sedan Israel erövrade dessa områden i ett rättmätigt försvarskrig som saken ens kom på tal.

Varken Hamas eller PLO önskar en tvåstatslösning; det står i stadgarna för båda dessa organisationer; målet är fortfarande att ta bort Israel från kartan. Och att den Palestinska myndigheten (som domineras av PLO) skulle vara för en tvåstatslösning är i allra högsta grad en läpparnas bekännelse: Enligt PLO:s ”trestegsplan” är tvåstatslösningen endast ett steg på vägen mot Israels definitiva utplånande.

Så här slutar ledaren:

Bosättningarna […] upprätthåller motviljan mot Israel bland palestinierna, förgiftar det israeliska politiska klimatet och stärker extremisterna på båda sidor.

Så var finns det ”moderata” alternativet i konflikten? I den tidigare ledaren var det Mahmoud Abbas och den Palestinska myndigheten som fick vara den ”moderata” kraften. Så vad vet vi om Mahmoud Abbas?

[Abbas] doktorerade 1982 vid Institutet för orientaliska studier i Moskva på en avhandling med titeln Den hemliga kopplingen mellan nazisterna och ledarna för den sionistiska rörelsen.

Så Andra världskriget och Förintelsen var ett resultat av ett hemligt samarbete mellan nazister och sionister. Fast någon Förintelse var det förstås inte:

Det förefaller emellertid som om det ligger i den sionistiska rörelsens intresse att överdriva denna siffra [på döda i förintelsen] för att nå större fördelar. Detta fick dem att betona denna siffra [6 miljoner] för att få den internationella opinionens stöd för sionismen. Många forskare har debatterat siffran sex miljoner och nått förbluffande slutsatser—man har fastställt antalet judiska offer till endast något hundratusental.

Nej, några ynka hundratusental dödade judar är förstås inte något folkmord? – Nåja, när Abbas senare pressades på saken medgav han faktiskt att Förintelsen inte var särskilt bra, oavsett om antalet offer var 6 miljoner eller bara 800000. Ska man vara snäll mot Abbas, får man väl ta detta som ett litet tecken på moderation.

Vidare från Wikipedia:

Till hans uppgifter i PLO hörde bland annat att ordna finansieringen för massakern vid Olympiska sommarspelen i München 1972, som ledde till 11 israeliska idrottsmäns död.

Men allt det här var förstås så länge sedan att vi ska glömma och förlåta? Men det här då:

Israel har stött Abbas utifrån teorin att Fatah är moderatare än Hamas. När terroristledaren George Habash avled [2008] utlyste Abbas dock tre dagars landssorg och flaggning på halvstång. Han godkände också det nya officiella Fatah-plakatet som visar hela Israel som ”Palestina” och innehåller ett automatvapen och en stor bild av Arafat. [Min kursivering.]

Eskilstuna-Kuriren har en ärofull historia av att under Andra världskriget ha gått i bräschen i kampen mot nazismen. Men när samma idéer och samma slutmål – utrotandet av judar – visar upp sitt fula tryne idag, går Kuriren i bräschen för raka motsatsen.

Om Eskilstuna-Kurirens redaktion bestod av en skock rabiata antisemiter skulle det den skriver vara oförlåtligt men ändå på något sätt begripligt. Nu tror jag inte för ett ögonblick att de är antisemiter; men förutom att vara oförlåtligt blir det då också obegripligt.