Visdomsord från Knut Wicksell

Jag har precis läst en kort skrift av Knut Wicksell, Om en ny princip för rättvis beskattning.[1] Vilken den nya principen är framgår av en kapitelrubrik:

Principen om (relativ) enhällighet och frivillighet i skattebevillningen

Wicksells förslag är att nya skatter eller skattehöjningar inte ska kunna klubbas igenom med enkel majoritet, utan att det ska behövas kvalificerad majoritet. Exakt hur kvalificerad den ska vara, 2/3 eller 3/4 eller rentav 9/10, specificerar han aldrig, även om han nämner alla tre möjligheterna. Men i varje fall måste förstås enhälligheten vara relativ, för absolut enhällighet skulle innebära att en enda person skulle kunna stjälpa ett skatteförslag bara genom att rösta emot det.

Wicksells bakomliggande resonemang är rätt intressant. Han säger att vilken samhällsklass som än för tillfället innehar regeringsmakten, kommer den att utforma skattepolitiken så att den egna klassen gagnas på bekostnad av den andra klassen. Så när borgerligheten, eller ”de besittande klasserna”, sitter vid makten, kommer skatterna på arbete att vara relativt höga och skatterna på det de besittande klasserna besitter (sådant som kapital, fastigheter och jordagods) relativt låga, om det ens beskattas alls. Men när så arbetarklassen kommer till makten, blir det tvärtom: höga skatter på det de besittande klasserna besitter och motsvarande låga skatter på arbete.[2]

På den här punkten har förstås historien gett Wicksell fel. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i vårt land har ju sannerligen inte lett till låga skatter på arbete – och de jobbskatteavdrag som införts av alliansregeringen har ju inte direkt mötts av stormande applåder från socialdemokraterna.

Vare därmed hur som helst, så menade Wicksell att skatterna ska ge alla (eller åtminstone de allra flesta) ”valuta för pengarna”. Den nytta varje enskild (eller åtminstone de allra flesta enskilda) har av en viss skatt måste vara större eller i sämsta fall lika stor som den uppoffring det innebär att betala skatten. Med hans egna ord:

Om man […] utgår från antagandet, att den planerade statliga verksamheten i och för sig måste betraktas som allmännyttig, så gäller det därnäst att avväga dess förväntade nytta mot de erforderliga uppoffringarna. De olika medborgarkategoriernas bedömning av denna fråga kommer emellertid att bli i högsta grad beroende av den avsedda fördelningen i kostnaderna, både på grund av deras olikartade förmögenhetsförhållanden och den därmed sammanhängande olika styrkan av deras behov och på grund av olika värderingar av själva det ifrågavarande kollektiva behovet.

Om man skulle hålla fast vid en i förväg bestämd fördelning av skatterna som den i alla lägen enda riktiga, kan det därför […] hända att förslaget inte ens får den enkla majoritet som under nuvarande ordning vanligen erfordras för beslutsfattande och som måhända skulle vara mycket lätt att uppnå vid någon annan fördelning av skatterna. Och det är praktiskt taget säkert att beslutet under sådana förhållanden nästan alltid kommer att särskilt gynna eller missgynna vissa gruppers intressen. (S. 50; min kursivering.)

Men med Wicksells eget förslag om kvalificerad majoritet

… blir det här […] alltid möjligt att komma överens om en sådan fördelning av kostnaderna, att utgiften i fråga, så snart den över huvud taget ger löfte om en nytta som överstiger kostnaderna, av alla parter betraktas som obestridligt fördelaktig och följaktligen rent av kan godkännas enhälligt. Men om detta skulle visa sig alldeles omöjligt, så ligger enligt min uppfattning i detta förshållande ett aposterioriskt bevis, och det enda möjliga beviset, för att ifrågavarande statliga verksamhet inte kulle ge samhället en nytta som motsvarar den erforderliga uppoffringen och därför rationellt sett bör avvisas. (S. 51; min kursivering.)

Många onödiga skatter skulle ha kunnat undvikas med Wicksells förslag, och Slöseriombudsmannen skulle ha mycket mindre att göra!

Lite tidigare i texten:

Om det gäller att fatta beslut om en föreslagen ny eller en redan existerande statsutgift, kan och bör man väl i allmänhet utgå från förutsättningen att denna i och för sig, sålunda tills vidare bortsett från medlen att täcka kostnaderna, är avsedd för en verksamhet som är till gagn för hela samhället samt att den av alla klasser utan undantag uppfattas som sådan. Om detta inte är fallet, om en större eller mindre del av folket ställer sig likgiltig eller rent av fientlig till den planerade statliga verksamheten, så kan jag för min del inte se annat än att denna verksamhet i och med detta inte längre kan hänföras till de kollektiva behoven i ordets egentliga mening, utan tills vidare, om den alls skall tolereras, bör överlåtas åt det privata initiativet. Det förefaller ju att vara en uppenbar orättvisa, om någon skulle nödgas medverka till finansieringen av åtgärder som inte gagnar hans välförstådda intressen, utan kanske rent av går stick i stäv mot dessa. (S. 49f.)

Javisst. Ja och amen.

$ $ $

Ett annat citat jag fastnat för:

Målet för denna rörelse [den parlamentariska] är likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomisk välfärd och fredlig samverkan mellan alla människor. Det är inte rörelsens mål, och det skulle strida mot den anda som från början inspirerade den, om den skulle försöka byta ut de frihetsfientliga och ljusskygga oligarkiernas ok, som den helt eller delvis har avskuddat, mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni.

Den nutida parlamentarismen kan knappast beskyllas för sådana tendenser. Den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden har för det mesta försvunnit eller lever endast kvar som en efterklang, som bortdöende rester från gångna epoker. Den fria flyttningsrätten, näringsfriheten, religionens, forskningens och pressens frihet är värden som förhoppningsvis för all framtid skall bli bestående i den civiliserade världen. (S. 47f.)

Men här har historien återigen gett Wicksell fel. För hur är det idag med ”den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden”? Ja, inte har den försvunnit! De andra friheter han nämner är ju accepterade i retoriken, men de är också allvarligt hotade i vår tid. – Wicksell var, i likhet med så många andra under den gyllene era som tog sitt slut med Första världskriget, alldeles för optimistisk.

$ $ $

Och från slutkapitlet:

Syftet med förslaget har […] varit – och detta får jag kanske tillräkna mig som en förtjänst – att föra talan för rättvisa åt båda hållen – både åt den sida som jag genom födsel och uppfostran tillhör och åt den som mer och mer tilldragit sig min mognare ålders sympatier. (S. 106.)

Wicksell hade borgerlig bakgrund men kom att ansluta sig till socialdemokratin. Man skulle bara önska att dagens socialdemokrater lyssnade mer till honom! Vi skulle, om inte annat, ha betydligt lägre skatter än vi har idag.

De besittande klasserna, som ju obestridligen omfattar en betydande del av ett lands intelligens och dess ekonomiska styrka och som i inte alldeles sällsynta fall har egna ansträngningar att tacka för sin gynnade ställning, bör inte genom obetänksamma krav från en framstormande demokrati nödgas att ensamma bära hela samhällets skattebörda – men lika litet bör medlemmarna av de fattigare klasserna, som ju också har en viss omdömesförmåga och som inte är lastdjur, utan människor, någonsin nödgas att betala för utgifter, om vilkas nytta och nödvändighet de – kanske av mycket bärande skäl – inte låter sig övertygas. (S. 106; återigen mina kursiveringar.)

$ $ $

Mer om Wicksell en annan gång. Kanske.

$ $ $

Uppdatering 30 oktober: I pamfletten jag nämnde i en fotnot är det faktiskt bara sista kapitlet som tar upp förslaget om kvalificerad majoritet; resten handlar huvudsakligen om hur dåtidens skatter och tullar huvudsakligen drabbade de lägre samhällsklasserna (se Knut Wicksell om brännvinsskatten). Men så här står det:

Hvad åter angår beviljandet av nya utgifter, så synes det oss hvarken nödvändigt eller önskvärdt, att besluten härom allt framgent skola fattas med enkel majoritet. Man kunde alltför väl, just för att skydda minoriteternas rätt, göra en mer eller mindre utsträckt kvalificerad majoritet till grundlagsenligt villkor för bifall. Det blefve sedan regeringens uppgift att genom ett lämpligt val af de skattetitlar, som skulle anlitas för mötande av de nya utgifterna, med andra ord genom en lämpligt afpassad beskattning, i hvarje fall försäkra sig om det erforderliga antalet röster. Kan den icke detta, så tyckes man häri äga ett tämligen starkt kriterium på, att utgiften i fråga icke är af allmännyttig art, och då faller den icke heller inom statsverksamhetens område.

I saknad af en dylik bestämmelse torde i själfva verket regeringarna – åtminstone i de länder där de icke uppfatta sitt kall såsom en blott verkställande myndighet utan snarast sätta sin ära i att uppnå så stora anslag som möjligt – hafva ett alltför lätt spel med folkförsamlingarna. Det är nästan alltid möjligt att vid nya anslagsfordringar foga sådana tilläggsbestämmelser, som gör dem antagliga för en majoritet, om denna blott behöfver bestå i en enda eller några få rösters öfvervikt, och om nämligen minoritetens intressen få desto hänsynslösare trampas under fötterna. Genom ett skickligt manipulerande med de olika partierna skall det på detta sätt efterhand kunna lyckas att uppskrufva statsbudgeten, måhända långt öfver det belopp, som motsvarar landets verkliga bästa. (S. 92f.)

Ja, nog är väl statsbudgeten idag uppskruvad långt utöver vad som svarar mot landets verkliga bästa!

Här är ett stycke till som jag vill citera, även om det är långt:

[S]tatens verksamhet, det inre och yttre skydd den förlänar o.s.v. är af en så vital betydelse för individen, att någon jämförelse mellan den nytta som härigenom tillföres honom och de offer, han för ändamålet får underkasta sig, icke egentligen kan komma i fråga. Detta må vara fullt riktigt, men man måste komma ihåg, att vid det i praktiken viktigaste och oftast förekommande fallet, debatterna om nya anslag och sätten för deras täckande, det aldrig gäller frågan, huruvida statsverksamheten i det hela skall fortsättas eller upphöra, utan endast om en eller annan utvidgning däraf. Det är, för att använda den moderna nationalekonomiens språk, icke den samfällda nyttan af sagda verksamhet, som kommer under ompröfning, utan nyttan af det sista elementet, ”gränsnyttan”. Eller för att uttrycka detsamma utan alla lärda termer: om också ett ordnat samhällsskick med dess högre och lägre ämbetsmän samt här och flotta, är en oundgängligen nödvändig sak och måste upprätthållas till hvad pris som helst, så gäller icke detsamma om hvarje tillökning i ämbetsmännens löner eller i deras antal, icke om hvarje ny utgift för militära ändamål. Sant är visserligen, att det för individen är en ytterst svår sak att med full visshet afgöra, huruvida statsutgifterna öfverstiga den gräns, där hvarje ny tillökning skulle för honom personligen medföra förlust i stället för vinst. Men om detta är svårt för den enskilde individen, så är det uppenbarligen ännu långt svårare för någon annan att göra det i hans ställe. (S. 90.)

Ja, om den enskilde inte ens själv vet vad som är bäst för honom, hur ska då statliga ämbetsmän kunna veta det bättre än han?

Ämbetsmannens eller statsmannens högre kunskap gäller dock till sist endast det tekniska. Han vet, hvad han kan åstadkomma med det och det penningebeloppet, som i skatteväg ställes till hans disposition. Men om frågans ekonomiska sida, huruvida den föreslagna åtgärden skulle för samhället, d.v.s. för dess medlemmar, medföra ett gagn motsvarande uppoffringarna, därom vet han i regeln icke mera än hvarje annan enskild individ – oftast mindre, eftersom han själf vanligen tillhör de samhällslager, som blott i ringa mån erfara skatternas tryck. (S. 90f.; den sista kursiveringen min.)

Och på den punkten är det precis likadant idag! Statsmännen och ämbetsmännen tillhör inte de samhällslager som själva erfar skatternas tryck. (Se min ”nätnattväktare” Skattefrihet för offentliganställda och min bloggpost Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.)


[1]) Ursprungligen skriven på tyska och ingår i Finanztheoretische Untersuchungen (Jena 1896); översatt av Leif Björk och publicerad av Ratio (Timbro) 1987. – År 1894 gav Wicksell (under pseudonymen Sven Trygg) ut en pamflett på svenska, Våra skatter. Hvilka betala dem och hvilka borde betala?, där samma förslag framförs.

[2]) En invändning man gott kan komma med här är att skatter på kapital är precis lika förödande för det arbetande folket som för kapitalägarna. Men hur skulle Wicksell ha kunnat veta det, när han aldrig haft en chans att läsa George Reisman?

Gärna medalj – men först rejäl pension!

pensionAlex Voronov skrev en ledare i Eskilstuna-Kuriren 30 augusti 2014, som handlade om det påstådda gapet mellan skatter för pensionärer och för löntagare; detta gap bortser från att pensionärer inte längre behöver betala in för sociala avgifter, vilket i och för sig är sant. Min kommentar:

Jo, det är förstås sant att pensionärer inte behöver betala den del av skatten som består av sociala avgifter. Men för oss fattig- och lägre mellanpensionärer är detta en väldigt klen tröst, för vi har ändå svårt att få det att gå ihop ekonomiskt.

En lösning skulle vara att kraftigt höja grundavdraget för pensionärer, så att vi får lite mer att röra oss med. För välbeställda pensionärer – högre mellanpensionärer och verkligt rika – skulle det inte betyda mycket, men för oss andra skulle det betyda väldigt mycket.

En annan lösning vore att avskaffa alla punktskatter. Det behövs verkligen inte mycket eftertanke för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har sämst råd att betala dem. De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan vi fattiga får hålla till godo med rulltobak och rödtjut. De rika kan hålla sig med bensinslukande limousiner eller ha veteranbilar som hobby utan att bensinskatten drabbar dem särskilt hårt; men det är annorlunda för vanligt folk som är beroende av bilen. Och de rika kan bo kvar i sina el- och energislukande lyxvillor trots punktskatterna, medan de fattiga allt får vara noga med att inte slösa med elen – eller kanske rentav flytta ut i en timmerkoja på landet.

Men sådana förslag är förstås utopiska i dagens politiska klimat. I stället får vi fattig- och lägre mellanpensionärer sitta och bekymra oss över om våra besparingar alls ska räcka till den dag vi sätter tofflorna i vädret – särskilt då med tanke på att besparingarnas värde urholkas av inflationen. Det enda vi kan hoppas på är att det någon gång blir tre klöver på trisslotten. (Personligen är jag övertygad om att detta kommer att inträffa på min 99-årsdag.)

Och var det inte ett av välfärdsstatens stora löften att vi skulle slippa ifrån sådana bekymmer på ålderns höst? ”Gärna medalj – men först rejäl pension!” hette det inför pensionsomröstningen 1957.

Det här kom in i Eskilstuna-Kuriren 4 september; tyvärr bakom en betalvägg så att det inte lönar sig att länka. Och med sitt sedvanliga sinne för väsentligheter har insändarredaktion illustrerat insändaren med ett par tofflor, som dock inte alls befinner sig i vädret utan vilar på sängen.

Se också Punktskatter,Liberala Partiets skatteprogram,Vad har politikerna emot de fattiga? och Den så kallade arbetslinjen.

Vi under skatter digna ner …

… sjungs det i Internationalen; men i sitt förstamajtal i år säger Stefan Löfven att om (s) vinner valet i höst är skattesänkningarnas tid förbi.

Betyder detta att vi numera inte dignar under skatter utan under skattesänkningar? Men vem kan digna under skattesänkningar? Inte de som betalar skatterna, förstås; fastmer då de som tar emot skatterna, d.v.s. politikerna själva och vi offentliganställda, som för vårt dagliga bröd är beroende av politikernas välvilja.

Men socialmoderaterna har ju också sagt att det inte ska bli några fler skattesänkningar framöver. Det spelar m.a.o. ord ingen roll vilket av blocken vi röstar på i det kommande riksdagsvalet: det blir ändå ett oförändrat skattetryck – eller rentav höjt, eftersom höjda punktskatter också har aviserats utan att det mött några högljuddare protester.

Så det är bara att fortsätta digna ner under skatterna. Internationalen får vi sjunga i badrummet, där inga politiker lyssnar.

Jag har skickat detta till ett antal dagstidningar runt om i landet. Jag har förstås ingen möjlighet att bevaka dem, så om ni skulle se det publicerat någonstans kan ni väl meddela mig?

Uppdatering 7 maj: Insändaren har publicerats i Eskilstuna-Kuriren, Sydsvenskan och Borås Tidning (samt också i Katrineholms-Kuriren, men jag kan inte länka dit, eftersom jag måste vara prenumerant för att komma åt den i nätupplagan). (Också i Norrländska Socialdemokraten och i Folket, men det är sak samma där: jag kan läsa den i papperstidningen men kommer inte åt den på nätet.)

Däremot har Expressen tackat nej, varav vi kan dra slutsatsen att Expressen dignar mer under skattesänkningarna än under skatterna.

Uppdatering 9 maj: Jag sökte på nätet och fann att insändaren också kommit in i Gefle Dagblad.

Uppdatering 10 maj: I dagens Eskilstuna-Kuriren publicerades en insändare av ”En gammal sosse som undrar” som undrade över varför ingen sjunger Internationalens text första maj. Tyvärr finns insändaren bara i papperstidningen, inte på nätet. Hur som helst skrev jag ett svar:

Det är nog inte så underligt att man inte sjunger Internationalen, när den innehåller raden ”Vi under skatter digna ner”. När Internationalen översattes till svenska år 1902 var det totala skattetrycket strax under 10%, och under den långa socialdemokratiska hegemonin steg det till strax över 50%. Alliansen har sedan lyckats pressa ner det några ynka procent, något som dagens socialdemokrater opponerar sig emot.

10% var säkert rätt mycket redan 1902, speciellt då för arbetarna. Men hur mycket vi än dignade under skattetrycket då, så måste vi ju digna så mycket mer idag, när det är nästan femdubbelt så högt.

(Ja, jag vet att jag skrev om det här häromdagen.)

(Uppgifter om skattetryckets utveckling hittar ni på Ekonomifakta.)

Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun

Jag började inte läsa Ibn Khaldun för att lära mig något om islams inställning till förnuft och logik, eller för att lära mig att vissa av Immanuel Kants idéer föregripits av muslimska medeltidsfilosofer – dessa lärdomar kom s.a.s. på köpet. Jag började läsa honom därför att jag blivit tipsad om att han gjort några intressanta ekonomiska iakttagelser.[1] Och det hade han också.

Lafferkurvan[2] känner ni säkert till – den som säger att ett för högt skatteuttag är kontraproduktivt även ur skatteverkets synvinkel. I all enkelhet:

Är skatten 0% blir det förstås inga skatteintäkter. Men om skatteuttaget är 100%? Vad händer då?

a)     Folk betalar snällt in hela skatten, och sedan svälter de ihjäl, när de inte längre har något att leva på. Därmed blir det inga skatteintäkter alls. Inte något troligt scenario, men:

b)     Folk betalar in skatten och försöker sedan leva på de allmosor bidrag staten/skatteverket ger dem. Men vad var i så fall vitsen med att ta ut 100% i skatt, när en stor del ändå måste betalas tillbaka?

c)      Folk vägrar blankt att betala in skatten, och då får vi skatterevolt och revolution. Också kontraproduktivt ur skatteverkets synvinkel.

d)     Folk gräver ner en del av sina pengar på ställen där skattmasen inte kan hitta dem (eller måste lägga ned enorma resurser på att hitta gömställena). Detta är nog det troligaste scenariot.

Alltså måste det optimala skatteuttaget, ur skatteverket egen synvinkel, ligga någonstans mellan 0% och 100%. Det här säger förstås väldigt lite om var exakt denna punkt ligger. Och dessutom ses det ju helt ur skatteverkets synvinkel, inte ur skattebetalarnas.

Så här formuleras Lafferkurvan av Ibn Khaldun:

… när dynastin följer religionens vägar håller den sig bara med sådana skatter som stipuleras av den religiösa lagen såsom allmosor, jordskatt och personskatt. De medför små skattesummor, eftersom skatten på egendom som alla vet är låg. Detsamma gäller skatten på spannmål och boskap och även personskatten, jordskatten och andra skatter som krävs av den religiösa lagen. […]

När skatteuttagen och pålagorna på undersåtarna är låga, är dessa energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteintäkterna.

Dynastins […] vanor och behov blir mer varierade på grund av välmågan och lyxen de är försjunkna i. Följaktligen ökar de individuella pålagorna på undersåtarna, bönderna, jordbruksarbetarna och andra skattebetalare. De är tvingade att höja statsinkomsterna. Tullavgifter läggs på handelsvarorna och drivs in vid stadsportarna. Sedan ökar skatterna regelbundet i proportion till den gradvisa ökningen i lyx och statens behov och utgifter. Till slut kommer de att vila tungt på undersåtarna och pressa ned dem. Tunga skatter blir en förpliktelse och tradition, eftersom ökningarna äger rum gradvis och ingen närmare vet vem som är ansvarig för dem. Det är som en hävdvunnen nödvändighet.

Uttagen ökar bortom rimlighetens gräns. Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner, eftersom de, när de jämför utgifter och skatter med sina magra inkomster och ser vilken liten vinst de gör, förlorar allt hopp. Därför överger många av dem jorden. Konsekvensen blir att nationalinkomsten minskar allteftersom antalet individuella bidrag minskar. Ofta försöker statskassan kompensera minskningen genom att öka skattesatsen tills man når det möjligas gräns. Jordbrukets kostnader blir alltför höga, skatterna alltför tunga och varje hopp om vinst förblir teoretiskt. Sålunda fortsätter nationalinkomsten att minska och skatterna att öka – i hopp om att det ena skall kompensera det andra. Slutligen går civilisationen under, eftersom sporren till odling försvinner. Det är dynastin som blir lidande, då det är den som tjänar på utvecklandet av jordarna.

Om läsaren förstår detta, inser han att det bästa medlet att utveckla jordbruket är att så mycket som möjligt sänka skatten på brukarna. På det sättet kommer dessa att sporras till företagsamhet, eftersom de kan vara säkra på att göra en vinst. (S. 271f.)

Och lite längre fram:

Angrepp på privategendomen fråntar människorna sporren att förvärva mer och får dem att frukta att vad de skaffar sig genom ansträngningar oundvikligen kommer att berövas dem. När incitamentet att förvärva egendom är borta, lägger folk inte längre ned möda på att skaffa någon. Kränkningarna av privategendomen ger ett mått på deras modlöshet. När de är allmänna och utsträcker sig till alla sätten att skaffa sig ett livsuppehälle, blir frånvaron av affärsverksamheter också allmän, eftersom varje sporre att arbeta försvinner. Om förgripelserna på egendom bara är obetydliga, blir nedbromsningen av de inkomstbringande aktiviteterna motsvarande obetydligt. Civilisationen och dess välstånd beror på produktiviteterna och de ansträngningar i alla avseenden som folk gör i sitt eget intresse och för sin egen vinning. När de inte längre arbetar för att tjäna till sitt livsuppehälle, avtar civilisationen och allting förfaller. Folk skingras till fjärran länder i sin sökan efter levebröd. Befolkningen minskar. Landet töms och dess städer ligger i ruiner. Civilisationens upplösning leder till statens upplösning, liksom varje ändring i materien nödvändigtvis följs av en ändring av formen. (S. 277.)

Alla dessa förkastliga handlingar förorsakas av behovet av mer pengar från dynastins och härskarens sida, eftersom de har blivit vana vid lyx. Deras utgifter ökar oupphörligt och de ordinarie inkomsterna räcker inte längre. Därför uppfinner härskaren nya sorters skatter för att öka inkomsterna och kunna balansera budgeten. Men lyxen fortsätter att växa och utgifterna med den. Behovet att bemäktiga sig folks egendom blir starkare och starkare. På så sätt avtar dynastins auktoritet, tills dess inflytande är helt slut och de besegras av en angripare. (S. 280f.)

Tillämpligt än i denna dag? Ja, att politiker, i jämförelse med oss vanliga döda, lever i lyx och överflöd är förstås sant. Och inte gör de mycket för att dra in på lyxen och överflödet! Och det kommer naturligtvis att sluta illa i vår tid lika väl som i Ibn Khalduns.

$ $ $

Ibn Khaldun har också – några hundra år före Adam Smith – ett insiktsfullt stycke om arbetsdelning:

Individens förmåga är emellertid inte tillräcklig för att han skall förvärva den föda han behöver. Även om vi antar ett absolut minimum – en dagsranson av vete t.ex. – kan den mängden föda bara erhållas efter mycket förberedelse såsom malning, knådande och bakning. Var och av dessa tre operationer kräver tillbehör och verktyg som kan skaffas bara med hjälp av flera yrken, såsom smedens, snickarens och krukmakarens. Även om man antar att en människa skulle kunna äta obearbetad säd, skulle ett ännu större antal operationer vara nödvändiga för att erhålla den: att så, skörda och tröska den för att skilja bort axens agnar. Allt detta kräver ett antal verktyg och många fler yrken än de som just nämnts. En enda människa är oförmögen att klara av allt detta eller ens en del av det själv. Sålunda kan hon inte klara sig utan hjälp av ett stort antal medmänniskor. Genom samarbete kan behoven för en grupp människor, många gånger större än (de yrkesutövandes) eget antal tillfredsställas. (S. 59.)

$ $ $

Han skriver också lite om politisk filosofi:

Monarki är en institution som är naturlig för människosläktet. Vi har förut förklarat att människor inte kan leva utan en samhällsorganisation och utan samarbete för att skaffa föda och andra livets nödvändigheter. När de har organiserat sig, måste de ha med varandra att göra för att tillfredsställa sina behov. Var och en sträcker ut handen för att tillägna sig vad han behöver, eftersom orättvisa och aggressivitet ligger förborgade i människans djuriska natur. Andra försöker i sin tur hindra honom från att ta det, motiverade av vrede, förtret och den starka mänskliga reaktionen när ens egen egendom hotas. Detta förorsakar split. Split leder till fientligheter och fientligheter till oroligheter, blodsutgjutelse och förlust av liv, vilket i sin tur leder till människosläktets undergång. Men människosläktet är en av de skapelser som Gud uttryckligen har förmanat oss att bevara.

Människorna kan sålunda inte fortleva i ett tillstånd av anarki och utan en ledare som håller dem isär. De behöver en person som håller tillbaka dem. Han är deras härskare. Som människonaturen kräver måste det vara en kraftfull person, som har förmågan att utöva reell makt. I det sammanhanget är gruppsolidaritet absolut nödvändig, ty aggressiva och defensiva företag kan bara lyckas med hjälp av den. Som man kan se är kunglig myndighet av detta slag en ädel institution, föremål för alla slags anspråk och i behov av försvarare. Ingenting av det slaget kan förverkligas utan hjälp av blodsband. (S. 185.)

Ibn Khaldun kände förstås inte till något annat styrelseskick än just det monarkiska och kontrasterar det mot anarkin, som ju inte är något styrelseskick alls, utan avsaknad av styrelse. Parlamentarism var förstås okänd vid denna tid, i varje fall i den muslimska världen.[3]

Lite tidigare i boken skriver han så här:

… politisk och kunglig myndighet [är] en Guds garanti till människosläktet och tjänar som Guds representation bland människorna för att se till att Hans lagar respekteras. De gudomliga lagarna är alla till för människornas bästa och är i deras intresse, som den religiösa lagen visar. Dåliga lagar å andra sidan är alla en följd av (mänsklig) dumhet och av djävulens verksamhet i motsats till den gudomliga allmakten. Han skapar både gott och ont och förutbestämmer det, ty det finns ingen skapare utom honom. […] När Gud […] vill att en nation skall berövas sin monarki, får Han dess medlemmar att begå alla slags ogärningar och utöva alla slags laster. […] ”När vi vilja tillintetgöra en stad, giva vi de välmående i den en tillsägelse: så försynda de sig och ordet slår in på dem, och vi utrota den fullständigt.” (Koranen 17:17.) (S. 145.)

Monarkin är instiftad av Gud, för vårt eget bästa!

$ $ $

Och så några ord om krig:

Krig och skilda slag av strider har aldrig upphört sedan Gud skapade världen. Krigets ursprung är vissa människors önskan att hämnas på andra. Varje part stöds av folket som delar dess gruppkänsla. Det råder krig när upphetsningen har nått sin höjdpunkt och de båda parterna konfronterar varandra, då den ena söker revansch och den andra försöker försvara sig. Krig är någonting naturligt för människan. Ingen nation, ingen ras, avstår från det. (S. 263; min kursivering.)

Det första slaget av krig inträffar vanligen mellan grannstammar och rivaliserande familjer. Det andra slaget – krig förorsakat av fientlighet – förekommer i allmänhet hos vilda folk som lever i öknen […] De tjänar sitt levebröd med sina spjut genom att beröva andra människor deras tillhörigheter. De förklarar krig mot dem som försvarar sin egendom De strävar inte efter höga positioner och kungamakt. Deras sinnen är bara inriktade på att beröva andra människor deras ägodelar. Det tredje slaget av krig är det som den religiösa lagen kallar ”det heliga kriget”. Det fjärde och sista slaget är det ”dynastiska” kriget mot oliktänkande och rebeller. Dessa är de fyra slagen av krig. De första två är orättfärdiga och olagliga, de andra två är heliga och rättfärdiga krig. (S. 264; min kursivering.)

Och lite tidigare de båda skräckcitat jag avslutade min förra bloggpost med:

I den muslimska gemenskapen är det heliga kriget en religiös plikt på grund av den islamska missionens universella karaktär och förpliktelsen att omvända var och en antingen genom övertalning eller med våld. (S. 228.)

De kristna har att välja mellan omvändelse till islam, betalande av en särskild skatt eller döden. (S. 231.)

$ $ $

Till sist ett citat jag gärna instämmer i:

… utövandet av politisk makt är inte ett naturligt sätt att försörja sig på. (S. 372.)


[1] Tipstack till Daniel Fjellström.

[2] Man lär sig alltid något nytt. Arthur Laffer själv hänvisar faktiskt till Ibn Khaldun. (Att Wikipediaartikeln kallar honom ”matematiker” är förstås ett misstag.)

[3] Parlamentarismen sägs ofta (och med rätta) ha kommit till i och med undertecknandet av Magna Carta år 1215. Men detta var givetvis en rudimentär form av parlamentarism, eftersom det endast var adeln och prästerna som kungen måste dela med sig makten till. – Även den svenska ståndsriksdagen och dess motsvarighet i andra länder får betecknas som en rudimentär form av parlamentarism. – Den fulländade formen av parlamentarism skulle vara en konstitutionell republik, sådan som Förenta staternas grundlagsfäder avsåg (men inte helt lyckades) införa. I vilket fall som helst är idén främmande för islam.

Vad har politikerna emot de fattiga?

Anders Borg har aviserat en smärre höjning av skatten på alkohol och tobak och en höjning av bilaccisen med 200 kronor. Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion menar att detta är alldeles för litet. Jag har en kommentar till denna ledare, som jag här omarbetat till en kort insändare:

Det slår aldrig fel, oavsett vilket av blocken som sitter vid makten: det kommer alltid en höjning av alkohol- och tobaksskatten, av fordonsaccisen och av bensinskatten och skatten på elektricitet. Dessa s.k. punktskatter drabbar alltid dem hårdast som sämst kan betala dem – detta är en fråga om enkel matematik.[1] De rika kan röka Havannacigarrer och dricka årgångsviner utan att det gräver några djupare hål i deras plånböcker, medan de fattiga får nöja sig med det billigaste rödtjutet, och rentav kan vara hänvisade till att plocka fimpar på gatan, ifall röksuget blir för starkt. De rika har också råd med bensinslukande limousiner och kanske rentav jetplan, medan de fattiga för försöka skaffa sig en begagnad bil eller hålla sig till cykeln eller apostlahästarna. Till de rika räknar jag förstås de politiker som beslutar om vilka skatter vi ska betala, och som också bestämmer vilka löner, pensioner och andra förmåner de ska bevilja sig själva.[2] Vad är det egentligen politikerna har emot de fattiga? Har de det inte svårt nog ändå, utan att behandlas som plundringsobjekt av staten?

Hade jag velat skriva en längre debattartikel och räknat med att få den publicerad, skulle jag också tagit upp inflationen, som ju är en dold skatt som drabbar de fattiga betydligt värre än de rika. (Jag hoppas att ni alla känner till Richard Cantillons och Ludwig von Mises analyser av hur inflation fungerar.) Jag skulle också ha visat att alla skatter – speciellt då skatterna på de rika, de som har kapital nog att föra det ekonomiska framåtskridandet framåt – i slutändan måste drabba värre, ju fattigare man är. Om detta har jag skrivit i bloggposten Liberala Partiets skatteprogram (och säkert nämnt det någon annanstans också).

Uppdatering 25 februari: Stefan Karlssons kommentar nedan inspirerade mig till ytterligare en insändare:

De fattiga ska hålla sig nyktra!

(Uppföljare till tidigare insändare om punktskatter.)

Alkoholskatten grundar sig som bekant på mängden alkohol i drycken. Detta innebär att en fattigpensionär betalar betydligt högre skatt i procent räknat på sitt rödtjut eller sin halva Renat är de rika knösarna betalar för sina årgångsviner och sin Napoleonkonjak.

Anders Borg brukar försvara de höga alkoholskatterna med att vi ska arbeta i stället för att supa. Är vår finansminister inte medveten om att själva definitionen på en pensionär är att han/hon inte har något jobb att gå till?

Om någon av mina insändare blir publicerad står förstås skrivet i stjärnorna. Men dagens horoskop i samma tidning säger i varje fall att om jag bara tror på mig själv är mycket vunnet. Däremot inget om att jag måste hålla mig nykter!

Uppdatering 28 februari: Min första insändare publicerades i dagens Eskilstuna-Kuriren.

Uppdatering 4 mars: Och min andra insändare kom in idag.


[1]) Aritmetisk exkursion: Säg att en pensionär får ut 10 000 kronor i månaden efter skatt (det finns de som får ännu mindre, men 10 000 är en behändig siffra att laborera med) och att han röker ett paket cigaretter om dagen à 50 kronor paketet (lite snålt tilltaget, men det är återigen en bekväm siffra att laborera med), vilket alltså betyder 1500 kronor/månad. Säg också att han avstår från det rena råsupandet och nöjer sig med två starköl om dagen på den lokala puben, vilket i runda slängar blir 80 kronor/dag eller 2400 kronor/månad. Det betyder alltså att han har 6900 kronor kvar till mat, hyra, telefon, TV, internetuppkoppling och alla andra moderna bekvämligheter som blivit livsnödvändiga. Längre semesterresor är inte att tänka på.

Exakt hur mycket en riksdagsman har kvar att röra sig med efter det att den fiktiva skatten dragits av har jag inte lyckats komma underfund med, men jag tror att det i runda slängar är 40 000 kronor/månad. Med samma rök- och ölvanor som vår pensionär ovan skulle han alltså ha 36 900 kronor kvar, och därmed har han också råd med en eller annan Havannacigarr och en eller annan butelj av ett lite finare årgångsvin; han kan gå på betydligt fler teaterföreställningar och konserter än vad en fattigpensionär kan; och säkert har han också råd med en större och dyrare lägenhet (utöver övernattningslägenheten som skattebetalarna betalar åt honom). Semesterresor har han säkert också råd med, utöver alla de resor han måste göra i tjänsten och får traktamente för.

Ministerlöner är förstås ännu mycket högre. Reinfeldt får 78 000 kronor per månad efter den fiktiva skatten, vilket ger honom 74 100 kronor kvar till Havannacigarrer och annat, Övriga ministrar får ca 65 000, och det blir förstås något färre Havannacigarrer och något billigare årgångsviner. Kanske lite kortare och mindre lyxiga semesterresor också.

Och direktörslöner inom det privata näringslivet kan förstås vara ännu mycket högre. Men om deras löner har jag ju faktiskt översatt George Reismans öppna brev till en omåttligt rik direktör. Må de njuta av sina Havannacigarrer och årgångsviner, och må de ta långa och välförtjänta semestrar!

Liknande uträkningar kan säkert göras vad gäller bilaccis och bensin- och elskatt.

[2]) Jag tror förresten inte heller att Eskilstuna-Kurirens ledarskribenter är direkt utfattiga.

Höjda politikerlöner?

Ja, det är vad en moderat påläggskalv och doktorand i nationalekonomi pläderar för i en artikel i Skellefteåtidningen Norran 27 december 2013. Det är så mycket fel med den idén att jag inte vet i vilken ordning jag ska ta dem.

För att börja någonstans så vet jag inte vad ”mainstream”-ekonomer lär ut, men enligt den ”österrikiska” skolan och det vanliga sunda bondförståndet finns det bara två sätt för stater och politiker att öka sina inkomster:

1. Höja skatterna.

2. Utöka penningmängden.

Ett tredje sätt är att låna upp pengarna, men eftersom lånen förr eller senare ska betalas igen, återstår ändå bara dessa båda alternativ.

Det är i alla händelser ofrånkomligt att det är väljarna som får stå för notan; i varje fall de väljare som arbetar inom  den privata sektorn och vilkas skatter inte är fiktiva. Och därför borde ju också väljarna få ta ställning till förslaget. Så kommer moderaterna att göra detta till en valfråga i nästa val? Kommer vi att få se valaffischer med texten ”Höj politikernas löner NU!”? Nej, knappast. Förslaget får nog vila till efter valet.

Och redan nu är det ju så att det är politikerna själva som sätter sina egna löner och beviljar sig förmånliga pensioner och en del andra ”fringe benefits”, som övernattningslägenhet i Stockholm och gratis tågresor i första klass. Så om politikerna själva tycker att de är värda en löneökning är det ju inte så svårt för dem att åstadkomma. Finansieringsfrågan klara de nog också av: En eller annan skatt kan säkert höjas, eller också kan de gå till Riksbanken och begära lite mer ”quantitative easing”. Det märker säkert inte väljarna, förrän penningmängdsökningen slår igenom i konsumtionspriserna; och det solklara sambandet mellan ökad penningmängd och höjda priser är det ju inte många som ser; mycket tack vare att ”mainstream”-ekonomerna inte lär ut det, utan försöker tuta i oss att det är pris- och löneökningarna som driver på inflationen och inte tvärtom.

Och så det där med att fotbollsspelare som avancerat från pojklaget till någon av Europas storklubbar tjänar hundra gånger mer än statsministern. Det beror förstås på att fotboll är en väldigt populär sport och att många gläds av att se Zlatan cykelsparka bollen i mål. Så därför sponsrar näringslivet fotbollsspelare och använder fotbollen för sin reklam. (Sporter med mindre publikstöd, som t.ex. varpakastning eller bältesspänning, genererar inte sådana fantasisummor.) – Dessutom har sportstjärnor, till skillnad från statsministrar, inga generösa pensionsvillkor utan måste lägga undan en del av sina förmögenheter för den framtid då deras karriärer är över. De som inte gör det riskerar att sluta sina liv i armod (tänk Nacka eller Garrincha). Statsministrar har sitt på det torra, även sedan de röstats bort.

Om politiken vore lika populär bland de bredare samhällslagren som fotbollen, ja, då skulle ju näringslivet kunna sponsra valdebatter lika mycket som de idag sponsrar fotbollen; och då skulle våra politiker kunna tjäna lika mycket pengar som fotbollsspelarna och skulle inte ha något större behov av förmånliga pensioner och andra ”fringe benefits”. Men så populära lär de aldrig bli, hur det nu kan komma sig.

Och så var det det här med att topparna inom näringslivet också tjänar betydligt mer än topparna inom politiken. Men varför skulle de inte det? Duktiga företagsledare är värda sina höga löner; och inom det privata näringslivet faller mindre duktiga företagsledare ifrån. (För utförligare motivering varför de förtjänar sina höga löner, se George Reismans öppna brev till Warren Buffett.) Och som det ser ut idag ägnar sig våra politiker huvudsakligen åt att sätta käppar i hjulen för företagsamheten. Varför skulle det belönas med lika höga löner som för dem som trots detta håller hjulen någotsånär i rörelse?

Efter all denna kritik finns det ändå ett stycke i artikeln som jag sympatierar med:

Å andra sidan anklagas riksdagen ofta för att vara för stor, vilket leder till att många ledamöter är passiva knapptryckare. Ett förslag är att halvera antalet riksdagsledamöter och samtidigt dubblera ersättningen. Då skulle riksdagsledamöterna få mer att göra samtidigt som fler kompetenta personer kan lockas att kandidera.

Javisst. Vi har alldeles för många politiker idag. Och i ett fritt samhälle med ”nattväktarstat” skulle vi behöva ännu färre, eftersom de alls inte skulle ha lika mycket att göra.

Men hur i all världen skulle detta förslag kunna få riksdagsmajoritet?

OK, vi leker med tanken att en motion av detta innehåll faktiskt ställs i riksdagen. Vilka skulle rösta för motionen? Möjligen – och jag säger möjligen – de riksdagsledamöter som sitter säkert i sadeln: de som står högst upp på respektive partiers valsedlar. De kan möjligtvis lockas av den dubblerade lönen och inte bli alltför avskräckta av den dubblerade arbetsbördan. Men de övriga? Skulle de vilja bli utsparkade ur riksdagen och gå miste om hela sin lön som riksdagsledamöter, sina pensionsförmåner och övriga ”fringe benefits”? Knappast.

Nej, en reform i denna riktning får nog allt komma underifrån, från valmännen och valkvinnorna. Och det kommer att ta tid. De som har makten brukar också klamra sig fast vid makten.

Sörja för sin egen välfärd?

I debatten om högskattehycklerietMedelklassupprorets Facebooksida fick jag följande replik:

Vänd på steken… Alla som inte vill ta del av välfärden som skola, dagis, sjukvård kan ju betala det själva liksom brandkår, polis, militär, etc.… Sen inte heller ta del av pension, a-kassa, bostadsbidrag, etc.. Men det vill ni ju…

Jag ställde då frågan om det är meningen att vi ska få dra av det vi lägger ned på vår egen välfärd på skatten, eller om det är meningen att vi ska betala dubbelt: dels vår egen välfärd ur egen ficka, dels andras välfärd via skattsedeln. Men det fick jag inget svar på.

Låt oss ta det här lite långsamt:

Polis, försvar och rättsväsendet är statens kärnfunktioner, och dem ska vi betala via skatten. På lång sikt bör också dessa skatter göras frivilliga, i enlighet med Ayn Rands förslag i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. På kort och mellanlång sikt bör skatterna begränsas till att endast betala dessa ”nattväktarfunktioner”.

Men vad gäller det övriga: är det ens möjligt i vårt skattesubventionerade samhälle att ställa oss utanför och sörja för vår egen välfärd?

Ta skolan som ett exempel. I dagens samhälle finns två alternativ: att låta barnen gå i den vanliga, kommunala skolan, eller att sätta dem i någon av våra friskolor. Men båda dessa skolformer är skattefinansierade via systemet med skolpeng.

Återstår alltså att bedriva hemundervisning. Men om man undervisar sina barn hemma, får man då lov att göra ett skatteavdrag som tack för att man inte tär på de kommunala skolornas eller friskolornas resurser?

Visst inte. Vad som händer är att man riskerar att polisen knackar på dörren och släpar iväg barnen till skolan. Enda sättet att komma ifrån detta är att emigrera. (Flera hemundervisare har emigrerat till Åland, eftersom just Åland är svensktalande och Finland inte har något förbud mot hemundervisning.) Men vad som då händer är att myndigheterna kräver stora summor i vite för att man varit så olydig att man valt bort den svenska skolan (”världens bästa skola”, som politikerna säger sig ha en ambition att skapa) till förmån för hemundervisning.

De enda länder som idag förbjuder hemundervisning är för övrigt Sverige och Tyskland – och den tyska förbudslagen daterar sig från 1938. (Minnesgoda läsare kanske erinrar sig vilket samhällssystem som rådde i Tyskland vid den tiden.)[1][2]

Situationen är inte mycket annorlunda när det gäller sjukvård – för vare sig man söker sig till den offentliga vården eller till någon privatpraktiker, täcks ju det mesta av kostnaden av landstingsskatten. Men om man står i kö för någon viktig operation eller annan behandling, kan man ju söka sig utomlands för att söka vård. Det fordrar förstås att man har någotsånär gott om pengar, eller också hjälpsamma vänner som har gott om pengar. Inget alternativ för mig som lägre mellanpensionär utan förmögna vänner. Och får man något skatteavdrag för det? Inte vad jag vet.

Men det mest fantastiska och upprörande med citatet jag inledde med är att alla vi som är kritiska mot det nuvarande skattesubventionerade systemet och vill se något som åtminstone närmar sig laissez-faire-kapitalism också ska avstå från att ta ut pensioner, a-kassa och bostadsbidrag. Vi ska alltså välja mellan att stillatigande acceptera det rådande systemet eller också tvingas svälta! – Som Leon Trotskij lär ha sagt: ”Den som inte lyder ska inte heller äta.”[3]

Människor som idag är unga ska naturligtvis se till att pensionsspara i försäkringsbolag, eftersom det nuvarande pensionssystemet förr eller senare kommer att haverera. De ska också se till att spara i guld och silver, så att de har något att leva på den dag hyperinflationen slår till och utplånar värdet av alla papperspengar.

Men vi lägre mellanpensionärer – av vilka många var för unga för att rösta i folkomröstningen om ATP år 1957, och som aldrig haft råd att lägga undan särskilt mycket i någon privat pensionsfond – vi får allt tacka och ta emot vår pension, för om vi avstår från den kommer vi att svälta.

Och att bostadsbidrag överhuvudtaget behövs, det är ju inget de bidragstagande själva ska lastas för. Att bostäder blir allt dyrare och dyrare beror ju på att Riksbanken hela tiden håller de digitala sedelpressarna igång.

Som socialdemokraternas gamla valslogan lyder:

Alla ska med! Ingen kommer undan![4]


[1]) Mer om hemundervisning på ROHUS (Riksorganisationen för hemundervisning i Sveriges) hemsida.

[2]) Det har inte direkt med den här bloggposten att göra, men jag vill ändå rekommendera Maciej Zarembas inlägg om ”skolkrisen” i gårdagens DN.

[3]) Jag har försökt kolla om citatet är autentiskt. Det finns i varje fall med i en citatsamling jag hittade på nätet, tyvärr dock utan närmare källangivelse.

[4]) Formuleringen har jag plankat från Daniel Lindsäth; om han i sin tur plankat det från någon annan vet jag inte.