Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard

Riksbanken har upptäckt att vi har alldeles för låg inflation här i landet och att penningvärdet inte urholkas i den takt den betraktar som önskvärd. För att råda bot på detta missförhållande har den nu sänkt reporäntan (den ränta affärsbankerna betalar, när de lånar från Riksbanken) till 0%. Det kostar inte längre något alls för affärsbankerna, när de lånar av Riksbanken, och det ska leda till att affärsbankerna också sänker sin utlåningsränta.

Om detta handlar en ledare i Eskilstuna-Kuriren 29 oktober, en ledare som jag tror är representativ för hur pressen i allmänhet ser på saken. Jag citerar:

Nollräntan är rätt beslut av Riksbanken. […] Svenska deflationstendenser har därför tvingat [min kursivering] Riksbanken att sänka räntan till noll. Nollränta nu och riksbanksprognos om att hålla den på noll i nästan två år, ger en stark signal till marknaden. […] En riksbank har förstås många fler verktyg för att elda på efterfrågan och driva på inflationen.

Citaten är selektiva, eftersom ledarskribenten också pekar på andra faktorer och inte menar att denna nollränta är allena saliggörande. Men han säger ju faktiskt att detta är rätt beslut.

Min kommentar:

Om nu räntesänkningar är så bra för att sätta fart på ekonomin, varför inte ta ett steg till och göra reporäntan negativ? Då skulle affärsbankerna få betalt för att låna pengar från Riksbanken. Om denna räntesänkning görs tillräckligt stor, skulle affärsbankerna i sin tur följa efter, så att även vi vanliga konsumenter får negativ ränta och alltså får betalt varje gång vi tar ett lån för att köpa en bostad, eller en ny bil, eller en ny dator, eller vad vi nu kan tänkas ha lust att konsumera. Ju mer konsumtion, desto bättre för ekonomin, enligt alla ekonomer som följer John Maynard Keynes [eller Paul Krugman] i spåren.

Ett ännu enklare sätt att sätta fart på konsumtionen vore att trycka upp nya sedlar och sedan dela ut dem direkt till konsumenterna, utan att pengarna passerar bankerna. 10 000 i handen på varje konsument skulle betyda mycket mer konsumtion. Eller 100 000. Eller 1 miljon. Eller rentav någon miljard. Erfarenheten från Tyskland i början av 1920-talet lär ju oss att det blir väldigt mycket konsumtion på det sättet: folk körde pengar i skottkärror till butikerna, bara för att kunna köpa konsumtionsvaror innan andra kom dit med ännu mer fullastade skottkärror senare på dagen.

Nej, något fel måste det väl vara på det här resonemanget …

Att Kurirens ledarredaktion skulle förstå vad det är för fel på resonemanget håller jag dock inte för troligt.

Men när ledaren kommer in på ämnet ”deflation” blir det än värre. Citat:

Gårdagens räntebeslut av Riksbanken är en följd av oroväckande tecken i ekonomin. Låg inflation är vanligtvis något positivt. Det ger stigande realinkomster, möjliggör låga räntor, gynnar investeringar och håller igång efterfrågan.

Men en låg inflation som slår över i deflation skapar problem. När framtidens priser förväntas bli lägre än dagens väntar hushållen med att köpa och företagen att investera, vilket förstärker deflationen och fortsätter så i en spiral som blir mycket svår att bryta. Fråga japanerna.

Samma sak skrev New York Times 1 november 2008:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

Detta citeras av George Reisman i inledningen till Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation, så för vederläggning hänvisar jag dit.

Min egen kommentar till Kuriren:

Fallande priser som beror på ökad produktion är inte deflation. Deflation är vad som inträffar den dag en inflationsbubbla spricker. Då faller priserna överlag kraftigt, men det är inte det enda. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar, och det leder till att en mängd företag går i konkurs och till omfattande arbetslöshet.

Men när priserna faller därför att produktionen ökar, innebär det att vi får det bättre, eftersom vi helt enkelt har råd att köpa mer. Och denna förbättring av vår levnadsstandard ska alltså Riksbanken bekämpa!

Konkret exempel: Datorer och mobiler har med åren blivit inte bara allt bättre uran också allt billigare. En smart mobil av idag innehåller mer datorkraft än en datamaskin som fyllde ett helt rum i datorålderns barndom och kostar ändå inte mer än vad de flesta har råd med. Men det är alltså detta Riksbanken vill bekämpa, bara för att upprätthålla en urholkning av penningvärdet på 2% om året!

För trogna läsare av denna blogg och för kännare av ”österrikisk” ekonomi är detta förstås skåpmat. Begreppsförvirringen rörande begreppen ”inflation” och ”deflation” har jag tagit upp förr. Repetitionskurs:

Ordet ”inflation” kommer av det latinska ”inflatio”, som betyder ”uppblåsning” (eller ”väderspänning”), och detta i sin tur är en substantivering av verbet ”inflo”, ”blåsa upp”, ”komma att svälla”, även ”göra uppblåst, övermodig, stolt”. Blåser man upp något, spricker det till sist (tänk såpbubblor, tuggummi eller ballonger). Det som blåses upp och fås att svälla i ekonomin är förstås penningmängden. Motsatsen, ”deflation”, är förstås när såpbubblan, tuggummit eller ballongen till sist blåses upp så mycket att den spricker. Samma med penningmängden. – Men prisfall som beror på ökad produktion innebär ju inte alls att något spricker! Allt det betyder är att varor och tjänster blir billigare, och att det därmed blir en ökning i levnadsstandarden.

Verklig deflation är en helt annan sak. Ja, priserna faller kraftigt, när en inflationsbubbla spricker – men varför? Inflationsfasen kännetecknas av artificiell kreditexpansion, vilket innebär att det skapas omloppsmedel (”fiduciary media” på engelska), d.v.s. sedlar eller andra betalningsmedel som ger sig ut för att vara pengar, men i själva verket är fordringar utan verklig täckning. När bubblan spricker, försvinner dessa omloppsmedel ut i det tomma intet varur de skapats. Och detta är ju långt ifrån det enda som händer när bubblan spricker. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar; företagen som gjort felinvesteringarna går i konkurs; och vi får omfattande arbetslöshet.

Det här är ”österrikisk ekonomi 101”. Att det bästa man kan göra när inflationsbubblan spricker är att låta recessionen/depressionen ha sin gång är kanske ”österrikisk ekonomi 102”. Och att stater och centralbanker skulle ta till sig den insikten, det finns f.n. inte på kartan.

Slut på repetitionskursen. Men jag ska vidareutveckla de konkreta exemplen:

För ett tjugotal år sedan köpte jag en begagnad dator för 10 000 kronor. Operativsystemet var Windows 3.11, RAM-minnet var 4 kB, och för ordbehandling användes MS Works (hur många av er kommer ens ihåg MS Works?); till detta kom en matrisskrivare som stod och knattrade i evighet när jag ville ta en utskrift. Den datorn var alltså begagnad; vad tror ni den kostade när den var ny? 40 000 kronor!

Och de allra första datamaskinerna (som t.ex. ENIAC) var stora som hus och måste säkert ha kostat åtskilliga miljoner. De dög till väderprognoser och folkbokföring och en del annat, men inte dög de till att surfa på nätet, eller mejla eller skicka SMS, eller ens till ordbehandling eller kalkylblad eller att bygga upp databaser. Idag klarar varenda laptop av detta, och t.om. de mera avancerade mobilerna klarar av det. Inte kostar de några miljoner, bara några få tusenlappar. Och det som i början var stort som ett hus kan man nu bära med sig i fickan.

Samma sak med TV-apparater. Jag köpte en tjock-TV för ett tiotal år sedan för ca 5000 kronor. För ett par veckor sedan var den uttjänt, så jag köpte en platt-TV. Och den kostade bara ett par tusen – och ändå är skärmen betydligt större och bildkvaliteten bättre.

Men det är alltså summan av dessa allt billigare och allt bättre produkter som Riksbanken kallar ”deflation” och menar utgör ett hot som till varje pris måste bekämpas!

$ $ $

Andra har också skrivit om Riksbankens nollränta. På svenska Misesinstitutet har Klaus Bernpaintner skrivit under rubriken Så saboterar nollränta ekonomi. (Samme Bernpaintner förutspådde också år 2011 att reporäntan skulle sjunka till noll, när Stefan Ingves påstod att den år 2014 skulle hålla sig runt 3,5–4%.)

Också Stefan Karlsson har bloggat om detta under rubriken Riksbankens farliga nollränta.

Och säkert finns det flera som jag ännu inte sett.

$ $ $

Uppdatering 6 november: På tal om de där japanerna vi ska fråga, läs gärna vad Andreas Cervenka skriver i SvD 4 november. Idén är tydligen att ”monetarisera skulden”, d.v.s. ersätta de omloppsmedel som skapas när någon tar ett lån med papperspengar. Men vadå? Falskmynteri som falskmynteri! Och varför inte göra som jag (sarkastiskt) föreslog ovan, d.v.s. ge de nytryckta sedlarna direkt till konsumenterna och låta dem köpa så många varor de hinner köpa, innan priserna gått upp? Eller, som Cervenka skriver:

Om allt detta låter sinnessjukt, skulle det kunna bero på att det är det.

$ $ $

Uppdatering 13 februari 2015: Jaha, nu har vi minusränta – visserligen bara -0,1%, men vad säger att det kommer att sluta med det? Och Eskilstuna-Kuriren fortsätter att applådera denna vanvettiga inflationspolitik. Min kommentar:

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att ni ska lyssna – men jag vill ändå påpeka att fallande priser som beror på produktionsökningar inte är deflation. Långsamt men stadigt prisfall är det normala i en fri ekonomi, så länge penningvärdet är åtminstone någotsånär stabilt. Fler varor och tjänster betyder billigare varor och tjänster. Detta är faktiskt rätt enkel matematik.

Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla spricker. Deflation inträffar när de omloppsmedel centralbankerna skapat ur tomma intet försvinner ut i samma tomma intet. De företag som byggts upp med artificiell kreditexpansion kan inte längre betala av sina lån och tvingas i konkurs, med bl.a. omfattande arbetslöshet som resultat.

Vill ni veta mera (vilket jag som sagt inte tror att ni vill) går det bra att läsa mina bloggar: ”Hemma hos POS” och ”George Reisman på svenska”. Det går bra att börja med [denna] bloggpost och Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

Annars tillönskar jag er en fortsatt keynesiansk slummer.

I stort sett är detta förstås en upprepning av min förra kommentar.

$ $ $

Mest för att det roar mig ska jag ge ett enkelt matematiskt exempel.

Anta något – hm – överförenklat att det bara produceras en vara i ekonomin, nämligen ägg, och att valutan består av enkronor. 100 ägg och 100 enkronor betyder att varje ägg kostar 1 krona. Fördubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 50 öre styck. Fyrdubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 25 öre styck. Ja – ni förstår säkert.

Men nu drabbas centralbanken i denna överförenklade ekonomi av deflationsskräck och fördubblar eller fyrdubblar antalet enkronor, så att priset på ägg hålls stabilt på 1 krona/styck.

Och vad händer då om äggproduktionen en vacker (eller regnig) dag sjunker? Någon gång måste ju det också inträffa. Äggen kommer att kosta mer än 1 krona/styck! Riksbanken och Eskilstuna-Kuriren jublar över att inflationen äntligen tar fart!

Även om mitt exempel är otroligt överförenklat, så gäller ju detsamma i en avancerad ekonomi med biljoner olika varor och tjänster och biljoner på biljoner enkronor.

$ $ $

Uppdatering 12 februari 2016: Nu ska alltså räntan sänkas till -0,5%, och det kan komma fler sänkningar framöver.

Bloggrekord för Reismanbloggen

I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa en kort notis av Petter Larsson om de stora inkomstskillnaderna i Tyskland och att de blivit än större under de senaste tio åren – och sådant kan ju en skribent i Aftonbladet aldrig acceptera! Fredrik Segerfeldt hade en bra kommentar om detta på Facebook:

Tyskland är det land som utan jämförelse skapat flest jobb i Europa det senaste decenniet. Det var reformer under sossen Schröder som la grunden för framgången. Viktigast var möjligheten till låglönejobb. Den här diskussionen finns inte i Sverige. Arbetarrörelsen lyckas undvika att erkänna dilemmat mellan ökad lönespridning och fler jobb, och få i borgerligheten har guts nog att driva linjen. Det är synd, för jag tror att om dilemmat blir tydligt och makthavarna tvingas ta ställning så kommer vi att få en debatt som inte bara är mer intellektuellt hederlig utan som också kan ge fler jobb. I stället får vi sådana här artiklar.

Vänstern har alltid satt minskade inkomstskillnader före jobben, och lyckades komma undan med det även i denna valrörelse.

Larsson hänvisade till en ”Piketty-inspirerad forskningsrapport”. Så jag lade in denna syrliga kommentar på Aftonbladet:

Inte för att Aftonbladets redaktion någonsin kommer att fatta någonting, men jag vill ändå rekommendera den här artikeln [Thomas Piketty rättvänd].

I vanliga fall har jag bara några ströbesök på min Reismanblogg, och jag hade inte väntat mig annat den här gången heller. I stället fick jag 320 besök! (Det är hittills betydligt färre idag, men fortfarande fler än vanligt.) [Det blev till sist 62, och det är ju inte så pjåkigt det heller.]

Ibland lönar det sig att länka!

$ $ $

De av er som läst Reisman – det må vara i original eller i mina översättningar – vet förstås att stora förmögenhetskoncentrationer inte alls leder till att de fattiga blir fattigare, utom tvärtom till att de fattiga kan resa sig ur fattigdomen, och att de relativt fattiga med tiden blir relativt rika. Och detta på två sätt:

  1. Genom att de stora förmögenheterna till stor del investeras i köp av arbetskraft, d.v.s. att de skapar jobb. Och detta är väl inte så svårt att förstå?
  2. Genom att en annan stor del av dem investeras i köp av kapitalvaror – fabriker och maskiner och mycket annat – vilket leder till att fler och bättre konsumtionsvaror produceras till billigare pris, vilket i sin tur leder till att reallönerna – löner uttryckta i faktisk köpkraft – fortlöpande stiger. Detta är möjligen lite svårare att förstå, men inte mycket.

Petter Larsson ondgör sig, i artikeln jag länkade till, över att de rikaste i Tyskland för tio år sedan tjänade 50 gånger mer än ”Medelmüller”, medan de nu tjänar 80 gånger mer; och Fredrik Segerfeldt observerar att Tyskland under samma tidsperiod skapat fler jobb än några andra länder i Europa. Sambandet är solklart; men det innebär ju inte att Petter Larsson eller någon annan av Aftonbladets skribenter någonsin kommer att fatta det.

Och ändå är det ju redan nu så att de makthavande skamlöst utplundrar de förmögenheter framgångsrika företagare byggt upp – Reisman brukar nämna sådant som den progressiva inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, m.m. – och på alla möjliga sätt försöker hindra dem från att bygga upp sina förmögenheter, ofta bara för att vara den civilisationsfientliga miljörörelsen till lags. Allt Thomas Piketty och hans vapendragare på Aftonbladet har att komma med är att få till stånd ytterligare utplundring.

Det är något av ett under att vi ändå åtnjuter den levnadsstandard vi faktiskt åtnjuter, och att vi har råd med ett och annat som sätter guldkant på tillvaron. Men tänk då också ett ögonblick över vilken levnadsstandard vi skulle ha, om vi sluppit all denna utplundring!

Som Ayn Rand skrev en gång:

Kapitalismen? Var ser du den någonstans, bortsett från några tilltufsade kvarlevor som fortfarande lyckas hålla oss alla vid liv? (”Comprachicos” i Den nya vänstern: Den anti-industriella revolutionen.)

Och George Reisman är ju inte den ende som begriper sammanhangen här (även om jag ofta är frestad att tro det). Häromdagen stötte jag på en artikel av Thomas Sowell, ur vilken jag saxar:

Those who imagine that profits first benefit business owners — and that benefits only belatedly trickle down to workers — have the sequence completely backward. When an investment is made, whether to build a railroad or to open a new restaurant, the first money is spent hiring people to do the work. Without that, nothing happens.

Nog om detta för den här gången.

$ $ $

Uppdatering 28 oktober 2016: Idag har Aftonbladet tagit bort kommentarsfunktionen på sina artiklar.

Och idag kan man också läsa George Reismans utförliga uppgörelse med Piketty på svenska. Håll till godo!

Och läs också gärna allt jag själv skrivit om George Reisman på svenska och på engelska.

Visdomsord från Knut Wicksell

Jag har precis läst en kort skrift av Knut Wicksell, Om en ny princip för rättvis beskattning.[1] Vilken den nya principen är framgår av en kapitelrubrik:

Principen om (relativ) enhällighet och frivillighet i skattebevillningen

Wicksells förslag är att nya skatter eller skattehöjningar inte ska kunna klubbas igenom med enkel majoritet, utan att det ska behövas kvalificerad majoritet. Exakt hur kvalificerad den ska vara, 2/3 eller 3/4 eller rentav 9/10, specificerar han aldrig, även om han nämner alla tre möjligheterna. Men i varje fall måste förstås enhälligheten vara relativ, för absolut enhällighet skulle innebära att en enda person skulle kunna stjälpa ett skatteförslag bara genom att rösta emot det.

Wicksells bakomliggande resonemang är rätt intressant. Han säger att vilken samhällsklass som än för tillfället innehar regeringsmakten, kommer den att utforma skattepolitiken så att den egna klassen gagnas på bekostnad av den andra klassen. Så när borgerligheten, eller ”de besittande klasserna”, sitter vid makten, kommer skatterna på arbete att vara relativt höga och skatterna på det de besittande klasserna besitter (sådant som kapital, fastigheter och jordagods) relativt låga, om det ens beskattas alls. Men när så arbetarklassen kommer till makten, blir det tvärtom: höga skatter på det de besittande klasserna besitter och motsvarande låga skatter på arbete.[2]

På den här punkten har förstås historien gett Wicksell fel. Det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i vårt land har ju sannerligen inte lett till låga skatter på arbete – och de jobbskatteavdrag som införts av alliansregeringen har ju inte direkt mötts av stormande applåder från socialdemokraterna.

Vare därmed hur som helst, så menade Wicksell att skatterna ska ge alla (eller åtminstone de allra flesta) ”valuta för pengarna”. Den nytta varje enskild (eller åtminstone de allra flesta enskilda) har av en viss skatt måste vara större eller i sämsta fall lika stor som den uppoffring det innebär att betala skatten. Med hans egna ord:

Om man […] utgår från antagandet, att den planerade statliga verksamheten i och för sig måste betraktas som allmännyttig, så gäller det därnäst att avväga dess förväntade nytta mot de erforderliga uppoffringarna. De olika medborgarkategoriernas bedömning av denna fråga kommer emellertid att bli i högsta grad beroende av den avsedda fördelningen i kostnaderna, både på grund av deras olikartade förmögenhetsförhållanden och den därmed sammanhängande olika styrkan av deras behov och på grund av olika värderingar av själva det ifrågavarande kollektiva behovet.

Om man skulle hålla fast vid en i förväg bestämd fördelning av skatterna som den i alla lägen enda riktiga, kan det därför […] hända att förslaget inte ens får den enkla majoritet som under nuvarande ordning vanligen erfordras för beslutsfattande och som måhända skulle vara mycket lätt att uppnå vid någon annan fördelning av skatterna. Och det är praktiskt taget säkert att beslutet under sådana förhållanden nästan alltid kommer att särskilt gynna eller missgynna vissa gruppers intressen. (S. 50; min kursivering.)

Men med Wicksells eget förslag om kvalificerad majoritet

… blir det här […] alltid möjligt att komma överens om en sådan fördelning av kostnaderna, att utgiften i fråga, så snart den över huvud taget ger löfte om en nytta som överstiger kostnaderna, av alla parter betraktas som obestridligt fördelaktig och följaktligen rent av kan godkännas enhälligt. Men om detta skulle visa sig alldeles omöjligt, så ligger enligt min uppfattning i detta förshållande ett aposterioriskt bevis, och det enda möjliga beviset, för att ifrågavarande statliga verksamhet inte kulle ge samhället en nytta som motsvarar den erforderliga uppoffringen och därför rationellt sett bör avvisas. (S. 51; min kursivering.)

Många onödiga skatter skulle ha kunnat undvikas med Wicksells förslag, och Slöseriombudsmannen skulle ha mycket mindre att göra!

Lite tidigare i texten:

Om det gäller att fatta beslut om en föreslagen ny eller en redan existerande statsutgift, kan och bör man väl i allmänhet utgå från förutsättningen att denna i och för sig, sålunda tills vidare bortsett från medlen att täcka kostnaderna, är avsedd för en verksamhet som är till gagn för hela samhället samt att den av alla klasser utan undantag uppfattas som sådan. Om detta inte är fallet, om en större eller mindre del av folket ställer sig likgiltig eller rent av fientlig till den planerade statliga verksamheten, så kan jag för min del inte se annat än att denna verksamhet i och med detta inte längre kan hänföras till de kollektiva behoven i ordets egentliga mening, utan tills vidare, om den alls skall tolereras, bör överlåtas åt det privata initiativet. Det förefaller ju att vara en uppenbar orättvisa, om någon skulle nödgas medverka till finansieringen av åtgärder som inte gagnar hans välförstådda intressen, utan kanske rent av går stick i stäv mot dessa. (S. 49f.)

Javisst. Ja och amen.

$ $ $

Ett annat citat jag fastnat för:

Målet för denna rörelse [den parlamentariska] är likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomisk välfärd och fredlig samverkan mellan alla människor. Det är inte rörelsens mål, och det skulle strida mot den anda som från början inspirerade den, om den skulle försöka byta ut de frihetsfientliga och ljusskygga oligarkiernas ok, som den helt eller delvis har avskuddat, mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni.

Den nutida parlamentarismen kan knappast beskyllas för sådana tendenser. Den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden har för det mesta försvunnit eller lever endast kvar som en efterklang, som bortdöende rester från gångna epoker. Den fria flyttningsrätten, näringsfriheten, religionens, forskningens och pressens frihet är värden som förhoppningsvis för all framtid skall bli bestående i den civiliserade världen. (S. 47f.)

Men här har historien återigen gett Wicksell fel. För hur är det idag med ”den småaktiga regleringen, den närgångna inblandningen i alla privatlivets förhållanden”? Ja, inte har den försvunnit! De andra friheter han nämner är ju accepterade i retoriken, men de är också allvarligt hotade i vår tid. – Wicksell var, i likhet med så många andra under den gyllene era som tog sitt slut med Första världskriget, alldeles för optimistisk.

$ $ $

Och från slutkapitlet:

Syftet med förslaget har […] varit – och detta får jag kanske tillräkna mig som en förtjänst – att föra talan för rättvisa åt båda hållen – både åt den sida som jag genom födsel och uppfostran tillhör och åt den som mer och mer tilldragit sig min mognare ålders sympatier. (S. 106.)

Wicksell hade borgerlig bakgrund men kom att ansluta sig till socialdemokratin. Man skulle bara önska att dagens socialdemokrater lyssnade mer till honom! Vi skulle, om inte annat, ha betydligt lägre skatter än vi har idag.

De besittande klasserna, som ju obestridligen omfattar en betydande del av ett lands intelligens och dess ekonomiska styrka och som i inte alldeles sällsynta fall har egna ansträngningar att tacka för sin gynnade ställning, bör inte genom obetänksamma krav från en framstormande demokrati nödgas att ensamma bära hela samhällets skattebörda – men lika litet bör medlemmarna av de fattigare klasserna, som ju också har en viss omdömesförmåga och som inte är lastdjur, utan människor, någonsin nödgas att betala för utgifter, om vilkas nytta och nödvändighet de – kanske av mycket bärande skäl – inte låter sig övertygas. (S. 106; återigen mina kursiveringar.)

$ $ $

Mer om Wicksell en annan gång. Kanske.

$ $ $

Uppdatering 30 oktober: I pamfletten jag nämnde i en fotnot är det faktiskt bara sista kapitlet som tar upp förslaget om kvalificerad majoritet; resten handlar huvudsakligen om hur dåtidens skatter och tullar huvudsakligen drabbade de lägre samhällsklasserna (se Knut Wicksell om brännvinsskatten). Men så här står det:

Hvad åter angår beviljandet av nya utgifter, så synes det oss hvarken nödvändigt eller önskvärdt, att besluten härom allt framgent skola fattas med enkel majoritet. Man kunde alltför väl, just för att skydda minoriteternas rätt, göra en mer eller mindre utsträckt kvalificerad majoritet till grundlagsenligt villkor för bifall. Det blefve sedan regeringens uppgift att genom ett lämpligt val af de skattetitlar, som skulle anlitas för mötande av de nya utgifterna, med andra ord genom en lämpligt afpassad beskattning, i hvarje fall försäkra sig om det erforderliga antalet röster. Kan den icke detta, så tyckes man häri äga ett tämligen starkt kriterium på, att utgiften i fråga icke är af allmännyttig art, och då faller den icke heller inom statsverksamhetens område.

I saknad af en dylik bestämmelse torde i själfva verket regeringarna – åtminstone i de länder där de icke uppfatta sitt kall såsom en blott verkställande myndighet utan snarast sätta sin ära i att uppnå så stora anslag som möjligt – hafva ett alltför lätt spel med folkförsamlingarna. Det är nästan alltid möjligt att vid nya anslagsfordringar foga sådana tilläggsbestämmelser, som gör dem antagliga för en majoritet, om denna blott behöfver bestå i en enda eller några få rösters öfvervikt, och om nämligen minoritetens intressen få desto hänsynslösare trampas under fötterna. Genom ett skickligt manipulerande med de olika partierna skall det på detta sätt efterhand kunna lyckas att uppskrufva statsbudgeten, måhända långt öfver det belopp, som motsvarar landets verkliga bästa. (S. 92f.)

Ja, nog är väl statsbudgeten idag uppskruvad långt utöver vad som svarar mot landets verkliga bästa!

Här är ett stycke till som jag vill citera, även om det är långt:

[S]tatens verksamhet, det inre och yttre skydd den förlänar o.s.v. är af en så vital betydelse för individen, att någon jämförelse mellan den nytta som härigenom tillföres honom och de offer, han för ändamålet får underkasta sig, icke egentligen kan komma i fråga. Detta må vara fullt riktigt, men man måste komma ihåg, att vid det i praktiken viktigaste och oftast förekommande fallet, debatterna om nya anslag och sätten för deras täckande, det aldrig gäller frågan, huruvida statsverksamheten i det hela skall fortsättas eller upphöra, utan endast om en eller annan utvidgning däraf. Det är, för att använda den moderna nationalekonomiens språk, icke den samfällda nyttan af sagda verksamhet, som kommer under ompröfning, utan nyttan af det sista elementet, ”gränsnyttan”. Eller för att uttrycka detsamma utan alla lärda termer: om också ett ordnat samhällsskick med dess högre och lägre ämbetsmän samt här och flotta, är en oundgängligen nödvändig sak och måste upprätthållas till hvad pris som helst, så gäller icke detsamma om hvarje tillökning i ämbetsmännens löner eller i deras antal, icke om hvarje ny utgift för militära ändamål. Sant är visserligen, att det för individen är en ytterst svår sak att med full visshet afgöra, huruvida statsutgifterna öfverstiga den gräns, där hvarje ny tillökning skulle för honom personligen medföra förlust i stället för vinst. Men om detta är svårt för den enskilde individen, så är det uppenbarligen ännu långt svårare för någon annan att göra det i hans ställe. (S. 90.)

Ja, om den enskilde inte ens själv vet vad som är bäst för honom, hur ska då statliga ämbetsmän kunna veta det bättre än han?

Ämbetsmannens eller statsmannens högre kunskap gäller dock till sist endast det tekniska. Han vet, hvad han kan åstadkomma med det och det penningebeloppet, som i skatteväg ställes till hans disposition. Men om frågans ekonomiska sida, huruvida den föreslagna åtgärden skulle för samhället, d.v.s. för dess medlemmar, medföra ett gagn motsvarande uppoffringarna, därom vet han i regeln icke mera än hvarje annan enskild individ – oftast mindre, eftersom han själf vanligen tillhör de samhällslager, som blott i ringa mån erfara skatternas tryck. (S. 90f.; den sista kursiveringen min.)

Och på den punkten är det precis likadant idag! Statsmännen och ämbetsmännen tillhör inte de samhällslager som själva erfar skatternas tryck. (Se min ”nätnattväktare” Skattefrihet för offentliganställda och min bloggpost Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.)


[1]) Ursprungligen skriven på tyska och ingår i Finanztheoretische Untersuchungen (Jena 1896); översatt av Leif Björk och publicerad av Ratio (Timbro) 1987. – År 1894 gav Wicksell (under pseudonymen Sven Trygg) ut en pamflett på svenska, Våra skatter. Hvilka betala dem och hvilka borde betala?, där samma förslag framförs.

[2]) En invändning man gott kan komma med här är att skatter på kapital är precis lika förödande för det arbetande folket som för kapitalägarna. Men hur skulle Wicksell ha kunnat veta det, när han aldrig haft en chans att läsa George Reisman?

George Reisman svarar Thomas Piketty

Ingen har väl, i de yttersta av dessa dagar, kunnat undgå att höra talas om Thomas Piketty och hans bok Capital in the Twenty-First Century. Piketty menar att kapitalisterna gör alldeles för stora vinster och vill åtgärda detta med närmast konfiskatorisk beskattning av kapitalvinsterna. Vänstern är förstås överförtjust över detta; men läsare av min Reismanblogg förstår säkert att detta skulle vara fullständigt förödande för ekonomin.

Alltnog: Reisman har skrivit ett par korta bloggposter om Piketty, och dem har jag passat på att översätta till svenska. Inget nytt för er som läst Reisman; men det är saker som förtjänar att upprepas om och om igen, tills de slutligen går hem hos den breda allmänheten.

Reisman har sagt mig att han också planerar en utförligare kritik av Piketty; så håll ögonen på hans blogg.

(Och håll ögonen på min egen blogg också, för snart kommer en något omarbetad version av min gamla uppsats John Maynard Keynes var en charlatan.)

Uppdatering 24 juli 2014: Den utförligare kritiken mot Piketty (ca 20 000 ord) är nu tillgänglig i Kindleformat till det facila priset av $1.24.

Tyvärr gör Kindleformatet det svårt för mig att göra en översättning, eftersom det inte går att skriva ut på papper, och därför skulle inte jag och tantvännen kunna gå igenom och finslipa översättningen, så som vi alltid annars gör.

Uppdatering 31 juli 2014: Nu finns uppsatsen också att läsa på Reismans blogg. (Hur det blir med översättningen får vi se; uppsatsen är både lång och säkert jobbig att översätta.)

Uppdatering 24 september 2014: Det finns nu också en Reismaninspirerad artikel på svenska Misesinstitutets nätsida under rubriken Varför de fattiga lider mest av progressiv beskattning. Skriven av Julian Darby, ett för mig nytt namn.

Vi behöver våra miljardärer!

Tove Lifvendahl har skrivit en riktigt bra ledare i SvD 4 maj 2014 under rubriken Miljardärer är inte problemet, ur vilken jag saxar:

1) Förra onsdagen skrevs rättshistoria i Sverige, när Högsta domstolen för första gången dömde ut skadestånd till en person som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten. Detta efter tolv års kamp i sex rättsinstanser.

Den unika domen hade inte kommit till stånd utan insatserna från Centrum för rättvisa. Det är en insamlingsstiftelse som helt förlitar sig på gåvor och anslag från enskilda. Den tar inte emot bidrag från stat eller kommun, politiska partier eller intressegrupper, som fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Ofta är dessa instanser nämligen svarande part, vilket skulle försvåras om det fanns finansiella beroenden.

2) Många av Sveriges muséer hade exempelvis heller aldrig existerat om inte somliga konstsamlare valt att ställa sina konstskatter till förfogande, både genom att låna ut konsten, men också genom att donera till eftervärlden. Sven-Harrys konstmuseum som öppnade i mars 2011 är ett av dem. Filantropiska insatser möjliggör också för de smalare segmenten inom kulturutövandet att skapas, bland annat ljudteatern Audiorama – den första i sitt slag i norra Europa.

3) Baltic Sea 2020 är en privat, oberoende stiftelse grundad 2005 av finansmannen Björn Carlson som gjorde en privat donation på 500 miljoner kronor. Stiftelsen är inte knuten till någon statlig, privat eller annan aktör, och har som mål att fram till år 2020 ha förbrukat kapitalet på konkreta åtgärder för att bidra till att vända den negativa utvecklingen i Östersjön. De fyra områden som prioriteras är restaurering av kustzoner, fiske, övergödning, film/opinion.

Utan miljardärer hade inget av detta kunnat komma till stånd. Vi hade varit hänvisade till smulorna från den rike mannens bord, och ”den rike mannen” vore i det fallet politikerna – och de skulle inte lämna många smulor åt dem som fått sina grundlagsrättigheter kränkta av staten, d.v.s. av dem själva. Några smulor skulle måhända gå till våra museer; och pengar till miljöförbättrande åtgärder skulle slängas ut på vindkraftverk och liknande, som inte gör ett dugg för att förbättra vår miljö, utan till sådant som ”miljövännerna” favoriserar för att i mesta mån göra jorden obeboelig. Privata miljardärer är vår räddning!

Miljardärerna har helt enkelt alltför många miljarder för att de ens ska vara frestade att svira upp varenda en av sina miljarder i sus och dus. De har tillräckligt många miljarder för att deras egen ålderdom ska vara tryggad och tillräckligt för att också tryga sina barns och barnbarns ålderdom och ge sina barnbarnsbarn en bra start i livet. Om det som därefter blir över av deras förmögenheter ska göra någon nytta alls, måste de helt enkelt hitta projekt av den här typen att investera i.

Men hur bra det än är, är det ändå bara toppen på ett väldigt isberg. Även om de inte gav ett öre till välgörenhet, eller för att grunda museer eller finansiera utbildning, skulle de ändå vara allas våra välgörare.

För vad gör miljardärerna – och de som ännu inte är miljardärer men på god väg att bli det – med sina pengar, utöver att svira upp dem i sus och dus? De sparar dem och lägger dem på hög (det kallas ”kapitalackumulation”), och sedan investerar de sparkapitalet. Investeringarna går till löner och bereder arbetstillfällen; de går till kapitalvaror – byggnader och maskiner; arbetsbesparande maskiner leder till att mer och mer blir producerat med mindre och mindre arbetsinsats; det kommer ut fler och fler produkter på marknaden, och produkterna blir allt bättre och/eller allt billigare; arbetarna kan i slutändan köpa allt fler och allt bättre produkter även med bibehållna löner. Inget av allt detta vore möjligt, om det inte fanns miljardärer och/eller människor som ännu inte är miljardärer men strävar efter att bli det. Och det är så vår industricivilisation har avancerat alltsedan den industriella revolutionen tog sin början.

Ja, miljardärerna kostar nog på sig lite rysk kaviar, gåsleverpastej och en flaska Mouton Rothschild vid högtidliga tillfällen; de tar nog lite dyrare semesterresor än vi andra; och en eller annan herrgård och Rolls Royce skaffar de sig säkert också.. Men också denna lyxkonsumtion är en ren spottstyver i jämförelse med allt de sparar och återinvesterar. Och det är just därför att det är en spottstyver för dem som de kan kosta på sig det. Och alla de som ännu inte är miljardär utan bara aspirerar på att bli det har inte råd med så dyra vanor; möjligen en välhängd entrecôte och ett lite enklare slottsvin för att fira någon framgång på vägen mot miljardärskapet.

Kapitalismens belackare – av vilka det som bekant går tretton på dussinet – brukar med förakt avfärda detta och kalla det för ”nedsippringsteorin”; som om det överflöd kapitalisterna skänkt inte bara sig själva utan alla oss andra bara skulle ha sipprat ned i små, små droppar över oss. Jag bemötte detta i en engelsk bloggpost för ett par år sedan. Men kapitalismens belackare läser förstås inte mina bloggposter.

Än mindre läser de då George Reisman. Men Reisman är den som bäst förklarar varför stora förmögenheter är så bra, inte bara för dem som äger förmögenheterna utan lika mycket för oss andra. En kort sammanfattning finns i De ytterst välförtjänt superrika, och en längre utläggning i De en procenten och de nittionio. Den bakomliggande teorin sammanfattas kort i Vederläggning av Smith och Marx, och behandlas utförligt i den (förhoppningsvis) epokgörande uppsatsen Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Men inte ens miljardärerna själva tycks förstå vilken nytta de faktiskt gör, utan sväljer den marxistiska utsugningsteorin med hull och hår. När de skänker pengar till olika välgörande ändamål, gör de det tydligen för att freda sitt dåliga samvete; de tycks själva tro att de skapat sina förmögenheter på bekostnad av oss andra. Det var därför som Reisman också skrev ett långt öppet brev till Warren Buffett. Om Buffett läst detta och tagit budskapet till sig, är det i varje fall inget jag har hört talas om; inte hittills, i alla fall. (Och känner ni själva några miljardärer eller miljonärer, så gör dem gärna uppmärksamma på vad Reisman skriver.)

Men om inte ens miljardärerna själva förmår försvara sig mot Karl Marx och hans många efterföljare, hur ska då vi andra kunna göra det?

PS. En miljardär jag skulle vilja att andra miljardärer lyssnar på är förstås Hank Rearden i Atlas Shrugged. I sitt försvarstal (när han tas till domstol för att ha sålt mer av sin metall till Ken Danagger än han hade lov att göra; del 2, kap. 4 i boken) säger han bl.a.:

Jag skulle kunna säga att jag har gjort mina medmänniskor mer gott än vad ni någonsin kan hoppas åstadkomma – men jag tänker inte säga det, eftersom jag inte eftersträvar andras goda som sanktion för min rätt att existera … (For the New Intellectual, s. 98; min översättning och min kursivering.)

Varken Hank Rearden eller någon annan miljardär med självaktning är i första hand ute efter att ”göra gott för andra” eller att höja den allmänna levnadsstandarden. De eftersträvar att göra stora vinster och/eller att förverkliga någon vision (ofta en kombination av bådadera). Att vi andra drar nytta av det och att levnadsstandarden höjs är ur miljardärernas egen synvinkel en biprodukt. Men det är en ofantligt stor biprodukt!

Och det är som bekant inte slaktarens eller bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras egenintresse och vinstbegär. Lika lite är det kapitalisternas välvilja som gett oss den höga levnadsstandard vi idag åtnjuter här i Västerlandet, utan deras egenintresse och vinstbegär.

Ekonomiska insikter hos Ibn Khaldun

Jag började inte läsa Ibn Khaldun för att lära mig något om islams inställning till förnuft och logik, eller för att lära mig att vissa av Immanuel Kants idéer föregripits av muslimska medeltidsfilosofer – dessa lärdomar kom s.a.s. på köpet. Jag började läsa honom därför att jag blivit tipsad om att han gjort några intressanta ekonomiska iakttagelser.[1] Och det hade han också.

Lafferkurvan[2] känner ni säkert till – den som säger att ett för högt skatteuttag är kontraproduktivt även ur skatteverkets synvinkel. I all enkelhet:

Är skatten 0% blir det förstås inga skatteintäkter. Men om skatteuttaget är 100%? Vad händer då?

a)     Folk betalar snällt in hela skatten, och sedan svälter de ihjäl, när de inte längre har något att leva på. Därmed blir det inga skatteintäkter alls. Inte något troligt scenario, men:

b)     Folk betalar in skatten och försöker sedan leva på de allmosor bidrag staten/skatteverket ger dem. Men vad var i så fall vitsen med att ta ut 100% i skatt, när en stor del ändå måste betalas tillbaka?

c)      Folk vägrar blankt att betala in skatten, och då får vi skatterevolt och revolution. Också kontraproduktivt ur skatteverkets synvinkel.

d)     Folk gräver ner en del av sina pengar på ställen där skattmasen inte kan hitta dem (eller måste lägga ned enorma resurser på att hitta gömställena). Detta är nog det troligaste scenariot.

Alltså måste det optimala skatteuttaget, ur skatteverket egen synvinkel, ligga någonstans mellan 0% och 100%. Det här säger förstås väldigt lite om var exakt denna punkt ligger. Och dessutom ses det ju helt ur skatteverkets synvinkel, inte ur skattebetalarnas.

Så här formuleras Lafferkurvan av Ibn Khaldun:

… när dynastin följer religionens vägar håller den sig bara med sådana skatter som stipuleras av den religiösa lagen såsom allmosor, jordskatt och personskatt. De medför små skattesummor, eftersom skatten på egendom som alla vet är låg. Detsamma gäller skatten på spannmål och boskap och även personskatten, jordskatten och andra skatter som krävs av den religiösa lagen. […]

När skatteuttagen och pålagorna på undersåtarna är låga, är dessa energiska och aktiva i sina företag. De uppodlar mer jord, vilket ökar antalet grundskatter och följaktligen de samlade skatteintäkterna.

Dynastins […] vanor och behov blir mer varierade på grund av välmågan och lyxen de är försjunkna i. Följaktligen ökar de individuella pålagorna på undersåtarna, bönderna, jordbruksarbetarna och andra skattebetalare. De är tvingade att höja statsinkomsterna. Tullavgifter läggs på handelsvarorna och drivs in vid stadsportarna. Sedan ökar skatterna regelbundet i proportion till den gradvisa ökningen i lyx och statens behov och utgifter. Till slut kommer de att vila tungt på undersåtarna och pressa ned dem. Tunga skatter blir en förpliktelse och tradition, eftersom ökningarna äger rum gradvis och ingen närmare vet vem som är ansvarig för dem. Det är som en hävdvunnen nödvändighet.

Uttagen ökar bortom rimlighetens gräns. Följden blir att medborgarnas intresse för utveckling av jordbruket försvinner, eftersom de, när de jämför utgifter och skatter med sina magra inkomster och ser vilken liten vinst de gör, förlorar allt hopp. Därför överger många av dem jorden. Konsekvensen blir att nationalinkomsten minskar allteftersom antalet individuella bidrag minskar. Ofta försöker statskassan kompensera minskningen genom att öka skattesatsen tills man når det möjligas gräns. Jordbrukets kostnader blir alltför höga, skatterna alltför tunga och varje hopp om vinst förblir teoretiskt. Sålunda fortsätter nationalinkomsten att minska och skatterna att öka – i hopp om att det ena skall kompensera det andra. Slutligen går civilisationen under, eftersom sporren till odling försvinner. Det är dynastin som blir lidande, då det är den som tjänar på utvecklandet av jordarna.

Om läsaren förstår detta, inser han att det bästa medlet att utveckla jordbruket är att så mycket som möjligt sänka skatten på brukarna. På det sättet kommer dessa att sporras till företagsamhet, eftersom de kan vara säkra på att göra en vinst. (S. 271f.)

Och lite längre fram:

Angrepp på privategendomen fråntar människorna sporren att förvärva mer och får dem att frukta att vad de skaffar sig genom ansträngningar oundvikligen kommer att berövas dem. När incitamentet att förvärva egendom är borta, lägger folk inte längre ned möda på att skaffa någon. Kränkningarna av privategendomen ger ett mått på deras modlöshet. När de är allmänna och utsträcker sig till alla sätten att skaffa sig ett livsuppehälle, blir frånvaron av affärsverksamheter också allmän, eftersom varje sporre att arbeta försvinner. Om förgripelserna på egendom bara är obetydliga, blir nedbromsningen av de inkomstbringande aktiviteterna motsvarande obetydligt. Civilisationen och dess välstånd beror på produktiviteterna och de ansträngningar i alla avseenden som folk gör i sitt eget intresse och för sin egen vinning. När de inte längre arbetar för att tjäna till sitt livsuppehälle, avtar civilisationen och allting förfaller. Folk skingras till fjärran länder i sin sökan efter levebröd. Befolkningen minskar. Landet töms och dess städer ligger i ruiner. Civilisationens upplösning leder till statens upplösning, liksom varje ändring i materien nödvändigtvis följs av en ändring av formen. (S. 277.)

Alla dessa förkastliga handlingar förorsakas av behovet av mer pengar från dynastins och härskarens sida, eftersom de har blivit vana vid lyx. Deras utgifter ökar oupphörligt och de ordinarie inkomsterna räcker inte längre. Därför uppfinner härskaren nya sorters skatter för att öka inkomsterna och kunna balansera budgeten. Men lyxen fortsätter att växa och utgifterna med den. Behovet att bemäktiga sig folks egendom blir starkare och starkare. På så sätt avtar dynastins auktoritet, tills dess inflytande är helt slut och de besegras av en angripare. (S. 280f.)

Tillämpligt än i denna dag? Ja, att politiker, i jämförelse med oss vanliga döda, lever i lyx och överflöd är förstås sant. Och inte gör de mycket för att dra in på lyxen och överflödet! Och det kommer naturligtvis att sluta illa i vår tid lika väl som i Ibn Khalduns.

$ $ $

Ibn Khaldun har också – några hundra år före Adam Smith – ett insiktsfullt stycke om arbetsdelning:

Individens förmåga är emellertid inte tillräcklig för att han skall förvärva den föda han behöver. Även om vi antar ett absolut minimum – en dagsranson av vete t.ex. – kan den mängden föda bara erhållas efter mycket förberedelse såsom malning, knådande och bakning. Var och av dessa tre operationer kräver tillbehör och verktyg som kan skaffas bara med hjälp av flera yrken, såsom smedens, snickarens och krukmakarens. Även om man antar att en människa skulle kunna äta obearbetad säd, skulle ett ännu större antal operationer vara nödvändiga för att erhålla den: att så, skörda och tröska den för att skilja bort axens agnar. Allt detta kräver ett antal verktyg och många fler yrken än de som just nämnts. En enda människa är oförmögen att klara av allt detta eller ens en del av det själv. Sålunda kan hon inte klara sig utan hjälp av ett stort antal medmänniskor. Genom samarbete kan behoven för en grupp människor, många gånger större än (de yrkesutövandes) eget antal tillfredsställas. (S. 59.)

$ $ $

Han skriver också lite om politisk filosofi:

Monarki är en institution som är naturlig för människosläktet. Vi har förut förklarat att människor inte kan leva utan en samhällsorganisation och utan samarbete för att skaffa föda och andra livets nödvändigheter. När de har organiserat sig, måste de ha med varandra att göra för att tillfredsställa sina behov. Var och en sträcker ut handen för att tillägna sig vad han behöver, eftersom orättvisa och aggressivitet ligger förborgade i människans djuriska natur. Andra försöker i sin tur hindra honom från att ta det, motiverade av vrede, förtret och den starka mänskliga reaktionen när ens egen egendom hotas. Detta förorsakar split. Split leder till fientligheter och fientligheter till oroligheter, blodsutgjutelse och förlust av liv, vilket i sin tur leder till människosläktets undergång. Men människosläktet är en av de skapelser som Gud uttryckligen har förmanat oss att bevara.

Människorna kan sålunda inte fortleva i ett tillstånd av anarki och utan en ledare som håller dem isär. De behöver en person som håller tillbaka dem. Han är deras härskare. Som människonaturen kräver måste det vara en kraftfull person, som har förmågan att utöva reell makt. I det sammanhanget är gruppsolidaritet absolut nödvändig, ty aggressiva och defensiva företag kan bara lyckas med hjälp av den. Som man kan se är kunglig myndighet av detta slag en ädel institution, föremål för alla slags anspråk och i behov av försvarare. Ingenting av det slaget kan förverkligas utan hjälp av blodsband. (S. 185.)

Ibn Khaldun kände förstås inte till något annat styrelseskick än just det monarkiska och kontrasterar det mot anarkin, som ju inte är något styrelseskick alls, utan avsaknad av styrelse. Parlamentarism var förstås okänd vid denna tid, i varje fall i den muslimska världen.[3]

Lite tidigare i boken skriver han så här:

… politisk och kunglig myndighet [är] en Guds garanti till människosläktet och tjänar som Guds representation bland människorna för att se till att Hans lagar respekteras. De gudomliga lagarna är alla till för människornas bästa och är i deras intresse, som den religiösa lagen visar. Dåliga lagar å andra sidan är alla en följd av (mänsklig) dumhet och av djävulens verksamhet i motsats till den gudomliga allmakten. Han skapar både gott och ont och förutbestämmer det, ty det finns ingen skapare utom honom. […] När Gud […] vill att en nation skall berövas sin monarki, får Han dess medlemmar att begå alla slags ogärningar och utöva alla slags laster. […] ”När vi vilja tillintetgöra en stad, giva vi de välmående i den en tillsägelse: så försynda de sig och ordet slår in på dem, och vi utrota den fullständigt.” (Koranen 17:17.) (S. 145.)

Monarkin är instiftad av Gud, för vårt eget bästa!

$ $ $

Och så några ord om krig:

Krig och skilda slag av strider har aldrig upphört sedan Gud skapade världen. Krigets ursprung är vissa människors önskan att hämnas på andra. Varje part stöds av folket som delar dess gruppkänsla. Det råder krig när upphetsningen har nått sin höjdpunkt och de båda parterna konfronterar varandra, då den ena söker revansch och den andra försöker försvara sig. Krig är någonting naturligt för människan. Ingen nation, ingen ras, avstår från det. (S. 263; min kursivering.)

Det första slaget av krig inträffar vanligen mellan grannstammar och rivaliserande familjer. Det andra slaget – krig förorsakat av fientlighet – förekommer i allmänhet hos vilda folk som lever i öknen […] De tjänar sitt levebröd med sina spjut genom att beröva andra människor deras tillhörigheter. De förklarar krig mot dem som försvarar sin egendom De strävar inte efter höga positioner och kungamakt. Deras sinnen är bara inriktade på att beröva andra människor deras ägodelar. Det tredje slaget av krig är det som den religiösa lagen kallar ”det heliga kriget”. Det fjärde och sista slaget är det ”dynastiska” kriget mot oliktänkande och rebeller. Dessa är de fyra slagen av krig. De första två är orättfärdiga och olagliga, de andra två är heliga och rättfärdiga krig. (S. 264; min kursivering.)

Och lite tidigare de båda skräckcitat jag avslutade min förra bloggpost med:

I den muslimska gemenskapen är det heliga kriget en religiös plikt på grund av den islamska missionens universella karaktär och förpliktelsen att omvända var och en antingen genom övertalning eller med våld. (S. 228.)

De kristna har att välja mellan omvändelse till islam, betalande av en särskild skatt eller döden. (S. 231.)

$ $ $

Till sist ett citat jag gärna instämmer i:

… utövandet av politisk makt är inte ett naturligt sätt att försörja sig på. (S. 372.)


[1] Tipstack till Daniel Fjellström.

[2] Man lär sig alltid något nytt. Arthur Laffer själv hänvisar faktiskt till Ibn Khaldun. (Att Wikipediaartikeln kallar honom ”matematiker” är förstås ett misstag.)

[3] Parlamentarismen sägs ofta (och med rätta) ha kommit till i och med undertecknandet av Magna Carta år 1215. Men detta var givetvis en rudimentär form av parlamentarism, eftersom det endast var adeln och prästerna som kungen måste dela med sig makten till. – Även den svenska ståndsriksdagen och dess motsvarighet i andra länder får betecknas som en rudimentär form av parlamentarism. – Den fulländade formen av parlamentarism skulle vara en konstitutionell republik, sådan som Förenta staternas grundlagsfäder avsåg (men inte helt lyckades) införa. I vilket fall som helst är idén främmande för islam.

Vinster och löner än en gång

Ifjol tilldelades George Reisman ett hedersdoktorat vid ett universitet i Guatemala; och hans tacktal (som har rubriken Vederläggning av Smith och Marx: Vinster och inte löner är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst) har jag nu översatt till svenska.

Det här är förstås samma idé som Reisman presenterade i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin; men den uppsatsen är lång och teoretisk och innehåller en mängd hänvisningar till tidigare ekonomer. Tacktalet är kort och koncist och bör kunna begripas även av lekmannen.

Och grundtanken är ju rätt enkel, när man väl kommit på den: I Adam Smiths ”tidiga och primitiva samhällsstadium” (vilket bör ha varit under stenåldern eller möjligen tidig bronsålder) kunde människor sälja sina produkter (eller byta ut dem mot andras produkter) och därmed få en försäljningsintäkt; men de gjorde inga penningutlägg för att tillverka produkten; och framför allt hade de inga anställda att betala ut löner till; alltså var försäljningsintäkten helt och hållet vinst.

Vad som kan få det här att för oss i vår tid förefalla paradoxalt är detta: Storkapitalister i vår tid förtjänar miljoner, rentav miljarder, i vinst. De vinster stenåldersmänniskan gjorde var förstås ytterligt små; de räckte förmodligen nätt och jämt till att hålla honom vid liv. Icke desto mindre var de vinster, hur små dessa vinster än må ha varit.

Och hur stora de vinster storkapitalisterna av idag än gör, är de bara en ynka bråkdel jämfört med vad de åstadkommer för oss andra i form av att bereda arbetstillfällen och att åstadkomma allt bättre och allt billigare produkter, som vi alltmer får råd att betala. Så var det inte på stenåldern.

Så varför detta ideliga tjat om att vinsterna föregår lönerna?

Hur enkel och självklar Reismans poäng än må te sig[1] – när man väl förstått den – är den fullständigt okänd för dem som inte har läst honom. Den är förstås okänd bland ”mainstreamekonomer” (somliga ”österrikare” har nog förstått den); den är okänd bland politiker, beslutsfattare och opinionsbildare; och den är också okänd hos den breda allmänheten.[2][3]

För att inte tala om att kapitalisterna själva inte begriper det, utan tror att de måste urskulda sig för sina vinster genom att ”ge tillbaka” en del av dem. Varför skulle annars George Reisman ha behövt skriva sitt öppna brev till Warren Buffett?

Det sägs ju ofta att marxismen må vara död och begraven i det forna Sovjetimperiet, men att den lever och har hälsan vid våra västerländska universitet. Och som Reisman skriver:

När det kommer till förståelsen av hur laissez-faire-kapitalismen, d.v.s. en kapitalism som är fri från […] statsingripanden, fungerar, är det stora flertalet människor idag marxister och har varit det sedan slutet av 1800-talet.

Och:

Ingenting kommer att ändras förrän kapitalisterna själva lär sig värdesätta sina bedrifter och inse det faktiska goda de åstadkommer för alla. Och varken detta eller någonting annat som är nödvändigt kommer att inträffa förrän universiteten börjar lära ut kapitalismens värde.

Här vill jag dra mitt strå till stacken och översätta så mycket jag hinner av Reisman till svenska. Visionen är att han ska tilldelas ekonomipriset till Alfred Nobels minne – och helst före 100-årsdagen, som infaller 13 januari 2037.

Men det är väl inte troligt att Nobelpriskommittén läser mina bloggar. Så visionen är nog bara en våt dröm.


[1] Och inte bara ter sig, utan också är i sig själv, för att tala kantianska.

[2] Och – som jag skrev i min förra bloggpost – är marxismen ett ”falskt medvetande”, som tjänar till att förvränga folks verklighetsuppfattning och få dem att inte inse sitt eget bästa. Den saken förtjänar också att tjatas om, till den går hem.

[3] Ayn Rand skrev så här en gång:

De ekonomiska institutionerna [vid universiteten] domineras av marxismen, som antingen tas oblandad eller ”on the rocks” i form av keynesianism. (”Fairness Doctrine for Education” i Philosophy: Who Needs It?, s. 235.)

Kort och kärnfullt av George Reisman

Mina tidigare Reismanöversättningar har ju alla varit långa, och somliga av dem fordrar också en del förkunskaper som kanske inte alla har (som t.ex. Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin och Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises). Så den här gången har jag valt att översätta en kort bloggpost, De ytterst välförtjänt superrika. Den kan ses som en komprimerad version av De en procenten och de nittionio. Hoppas formatet gör att den blir läst och spridd!

Kapitalistisk girighet eller jämt fördelad fattigdom?

Fattigdomen kan till nöds fördras, om den delas av alla. – Citat tillskrivet Ernst Wigforss.

En bekant till mig har lagt ut den här texten på Facebook:

För en del år sedan läste jag att hela världens befolkning skulle få plats på Gotland. Visserligen skulle de stå trångt, men i teorin skulle de kunna få rum där.

Nu hör jag i en rapport från Världsekonomiskt forums konferens i Davos, att de 85 personer som är rikast i världen skulle rymmas i en dubbeldäckad buss. Dessa 85 har lika stora tillgångar som den fattigare halvan av mänskligheten, 3.5 miljarder.

Tanken svindlar. Logiken säger oss[1] att med eget arbete kan man inte uppnå så ofantliga rikedomar som dessa 85. Det rör sig om olika former och grader av utnyttjande av andra.

Jag tänker vidare: Att skapa en förmögenhet genom hårt arbete, insatser som genererar bra jobb för andra och som är samhällsnyttiga, behöver inte vara förkastligt.[2] Men tänk om hälften av dessa 85 personers enorma tillgångar kunde hjälpa upp situationen för de fattigaste! Tänk om dessa pengar kunde användas för att motverka krig och miljöförstöring.[3]

Den avsmak man känner inför enorma rikedomar har inte med avundsjuka att göra. Men ändå… den här uppgiften gör mig beklämd och upprörd. Särskilt som jag ser att många av de enormt rika använder sin makt för att styra politiken i landet där de bor.

Dock ser jag en ljusglimt: Det finns många rika människor som utmärkt sig för stora humanitära insatser. 2010 lovade 40 amerikanska miljardärer att skänka minst hälften av sin förmögenhet till välgörenhet, i kampanjen ”The giving pledge” (Givarlöftet) som startades i juni det året av Bill Gates och Warren Buffett.

Skulle världens rikedomar fördelas jämnt mellan alla vuxna människor skulle var och en få 51 600 dollar, eller drygt 328 000 kronor, vilket borde ge alla chansen till ett bättre liv – förutsatt förstås att man har förutsättningar för det! Men hur sätter man stopp för omänsklig girighet? [Mina kursiveringar.]

En lämplig övningsuppgift för trogna läsare av denna blogg skulle vara att lokalisera exakt hur mycket som är fel med denna text. Men eftersom jag inte har så många trogna läsare, får jag försöka själv.

Till att börja med: Att stora rikedomar endast kan skapas genom ”olika former och grader av utnyttjande av andra” är ju ingenting annat än marxism. Det är exploaterings- eller utsugningsteorin, och den är ju, om inte annat, vederlagd av George Reisman i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin.

Därmed inte sagt att det inte finns de som tillskansat sig enorma rikedomar genom att skinna allmänheten. Men de har de varit politiker eller nära lierade med den politiska makten, och det är faktiskt en helt annan sak än att skapa rikedom genom produktivt arbete.

Men nu talar vi alltså om de produktiva genier – alltifrån James Watt och Edison fram till våra dagars Bill Gates och Steve Jobs – som fört civilisationen framåt. Det är alltså deras fullt välförtjänta rikedom som nu ska användas för att, påstår man, hjälpa de fattiga till ett drägligare liv. Vad man bortser från här är att de redan har hjälpt miljoner, kanske miljarder, fattiga till ett betydligt drägligare liv – inte genom att skänka bort sin rikedom utan genom att använda den, genom att plöja ner den och återinvestera den i ytterligare produktion. Får jag kanske lov att hänvisa till ett par andra av de Reismanuppsatser jag översatt: De en procenten och de nittionio och Öppet brev till Warren Buffett?[4]

Ingen som öppnat en historiebok kan gärna vara omedveten om att fattigdom, rentav misär, för inte så alldeles länge sedan var det normala tillståndet för det stora folkflertalet. Och de som var rika med den tidens mått mätt var kungar och furstar och adliga storgodsägare – och de fördrev huvudsakligen tiden med att kriga mot varandra och att plundra ut allmogen; så här kan man verkligen tala om ”olika former och grader av utnyttjande av andra”. Ta bara det faktum att en stor del av ungdomen tvångsutskrevs som soldater för att slaktas på slagfälten eller (vilket faktiskt var ännu vanligare) dö av sjukdomar och umbäranden i lägren mellan fältslagen.[5]

Det var den industriella revolutionen och kapitalismens genombrott och erkännandet av ”girigheten”, d.v.s. vinstmotivet, som drivkraft som så småningom lyfte oss ur fattigdomen. Är detta fortfarande något som folk inte känner till? Det verkar inte bättre.

Och om det inte vore för Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerbergs och andra moderna innovatörers ”omänskliga girighet”, skulle min bekant inte ens ha kunnat skriva det här på Facebook. Vi skulle inte ha någon Facebook, inga operativsystem eller processorer som gör det möjligt för oss att använda våra datorer, om vi ens skulle ha några datorer alls. Min bekant hade fått skriva det här på en stencil och dela ut sin text ute i gathörnen. Eller vänta… Skulle vi ens ha några stencilapparater? Drevs inte också de som en gång förtjänade sina miljarder på att tillverka stencilapparater av ”omättlig girighet”? Nej, det fick allt bli handskrivna lappar. Om det nu ens fanns pappersbruk som framställde papperet; brukspatroner är väl också exempel på ”omättlig girighet”?

Det är naturligtvis inte fel av Bill Gates, utan tvärtom lovvärt, att han nu lägger ned stora pengar på forskning om malaria och TBC. Många av de ”omättligt giriga” kapitalisterna i det förflutna, som t.ex. Rockefeller och Carnegie, använde en stor del av sin förmögenheter till att ge stora donationer. (Ett exempel på detta nämns f.ö. i Reismans öppna brev till Warren Buffett.) Men om de inte, genom sitt produktiva arbete, hade samlat på sig dessa enorma förmögenheter, hade de ju inte haft något att donera! – Fel blir det först när detta betraktas som någon sorts plikt, som att de måste skänka till välgörenhet för att göra bot för att de skapat sig sina förmögenheter. Har inte Bill Gates och Steve Jobs (för att ta det mest näraliggande namnen ur högen) redan gjort tillräckligt för mänskligheten genom att ge oss Microsoft och Apple? Ingen ska någonsin behöva be om ursäkt för sin egen förmåga!

Stora förmögenheter innebär förstås stora inkomstskillnader – men än sen? T.o.m. jag, som hankar mig fram på en inte alltför väl tilltagen pension, har det ju oändligt mycket bättre än de allra flesta av våra förfäder – och jag har åtminstone en fungerande dator och behöver inte hålla mig till handskrivna lappar för att få ut mitt budskap. En liten inkomst i våra dagar är värd betydligt mer än en jämt fördelad misär.

Och vad båtar 328 000 kronor (i inflationsutsatt pappersvaluta) i en värld där all utveckling stannat av och där ingen ens får öka sin inkomst till 329 000 kronor – än mindre då fördubbla eller tiodubbla den – genom någon ny, banbrytande innovation?

Nej, det är allt avsmak jag känner inför sådana framtidsutsikter. Vilket f.ö. är vad jag känner för hela resonemanget.


[1]) Jag hittade inget bra ställe i mitt svar att kommentera detta, så jag tar det i en fotnot: Slutsatsen i en syllogism kan aldrig vara sannare är premisserna i syllogismen. I det här fallet är översatsen i syllogismen marxistisk; inte att undra på att slutsatsen i syllogismen också blir marxistisk.

[2]) Det här är det enda i texten jag håller med om. Men varför formuleringen ”behöver inte vara förkastligt”? Det är så långt att vara förkastligt som något gärna kan vara.

[3]) Att de s.k. miljövännerna kallar varje förbättring av människans miljö för ”miljöförstöring” är något som Reisman tar upp i Den giftiga miljörörelsen, likaså i Miljörörelsen i ljuset av Menger och Mises. – Därmed inte sagt att det också finns verklig miljöförstöring. Värst har det varit i tidigare kommunistiska diktaturer.

[4]) Ett annat bra inlägg om detta kan man finna på Café Hayek.

[5]) De som ännu inte öppnat en historiebok kan gärna börja med Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien. Men jag tror nog andra historieböcker duger också.

George Reisman skriver till Warren Buffett

Min förra Reismanöversättning – Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin – presenterar vad jag betraktar som Reismans mest grundläggande insikt: att vinster, inte löner, är den primära och ursprungliga inkomstformen, och att löner utgör ett avdrag från vinster, inte – som både Adam Smith och Karl Marx menade – tvärtom. Något som bekymrade mig var att mycket i denna uppsats kanske går över huvudet på åtskilliga läsare, därför att den fordrar kännedom om flera äldre nationalekonomer. Och doktrinhistorikerna vid våra universitet hittar förmodligen inte fram till någon av mina bloggar. Så därför bestämde jag mig för att också översätta hans öppna brev till Warren Buffett, som tar upp samma sak men utan dessa hänvisningar till äldre ekonomer.

Bakgrunden till det öppna brevet är att Buffett hävdat att det råder klasskamp, precis som marxisterna hävdar, och att hans egen klass, de rika, håller på att vinna den, och att kapitalisterna, han själv inberäknad, måste sona sina brott mot resen av mänskligheten genom att ge bort minst häften av sina förmögenheter. Som Reisman skriver visar detta att han är lika okunnig om ekonomisk teori som han är genialisk när det gäller handel med värdepapper.

Så Reisman börjar med att förklara för Buffett vad utsugningsteorin faktiskt går ut på: att kapitalisterna lever som parasiter på sina arbetare och dessutom driver dem allt djupare ned i fattigdom och misär – och frågar honom sedan hur han alls kan leva med sig själv, ifall det är så han ser på sin egen verksamhet.

Sedan övergår han till att förklara det verkliga sammanhanget: att det är först med företagares och kapitalisters ankomst som löner och produktionskostnader i pengar uppkommer, och att detta leder till stadigt ökad produktion, att fler och fler varor kommer ut på marknaden, att priserna därmed blir allt lägre och att detta i sin tur gagnar löntagarna, som kan köpa mer och mer för sin lön.

Detta i sin tur innebär att företagare och kapitalister är mänsklighetens sanna välgörare, och att varken Warren Buffett eller någon annan kapitalist har det ringaste att skämmas över utan i stället borde känna stolthet för vad de uträttat.

Och det är just de stora förmögenheter som framgångsrika företagare och kapitalister samlar på sig som framför allt driver utvecklingen framåt. Det allra mesta av dessa förmögenheter återinvesteras, vilket leder till ökad produktion, till införandet av nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder, vilket i sin tur gör att varorna blir ännu bättre och ännu billigare. Så därför ska Warren Buffett inte (som han faktiskt gör) klaga över att han betalar för lite i skatt; i själva verket betalar han alldeles för mycket. Skattesänkningar för de rika är på lite sikt betydligt viktigare än skattesänkningar på löner (även om de skatterna förstås också borde sänkas).

Till slut ger Reisman Buffett en läslista, som innehåller de gamla välkända namnen. Han uppmanar också Buffett att hjälpa till att göra dessa böcker tillgängliga både för studerande och för intelligenta medlemmar av den breda allmänheten. På så sätt skulle Buffett göra den skada ogjord som han vållat genom sina uttalanden om klasskamp och sina uppmaningar till andra kapitalister att sona sina påstådda illgärningar genom att skänka bort en stor del av sina förmögenheter.

Ett kort citat:

Att köra bil under inflytande av alkohol och andra substanser som försämrar omdömet är farligt och olagligt. Att stifta lagar under inflytande av marxismen, utan konstitutionella säkerhetsåtgärder som gör sådan lagstiftning olaglig, är mycket farligare. Det betyder att man släpper loss fysiskt tvång mot oskyldiga offer: hotet om att släpas i fängelse av beväpnad polis för att göra vad som tjänar till ens fredliga strävan efter egenintresse och för att vägra göra vad man anser vara emot ens egenintresse. Om Ni vill veta varför vårt ekonomiska system är i trångmål och hamnar i värre och värre trångmål, Mr. Buffett, så beror det på att staten mer och mer hindrar människor från att göra vad som ligger i deras egenintresse och mer och mer tvingar dem att göra vad som strider mot deras egenintresse. Så enkelt är det. Och när den hindrar dem som är i stånd att revolutionera det ekonomiska systemet genom att införa storartade nya produkter och produktionsmetoder och att grunda hela nya industrier från att eftersträva sitt egenintresse, är dess handlande ett angrepp på allas egenintresse.

Läs hela uppsatsen och se om jag har missat något väsentligt i denna korta sammanfattning!

Både för denna och alla mina tidigare översättningar vill jag rikta ett tack till min ”tantvän”, Inger Dreifaldt, vars invändningar mot klumpig och styltad svenska bidragit till att göra dessa översättningar läsvänliga också på svenska.

Fast om ni undrar över att jag har en fotnot om ordet ”skäppa”, så beror det på att Inger inte tror att den moderna ungdomen längre vet vad en skäppa är.