Kalkyleringsproblemet

(Skåpmat för dem som läst Ludwig von Mises.)

Häromdagen publicerade svenska Misesinstitutet en artikel, Vård med vinstintresse till en tiondel av priset, som handlade om de skenande kostnaderna för Nya Karolinska Institutet och jämförde med ett tyskt privat sjukhus som kan erbjuda samma eller motsvarande vård till en tiondel av priset. Detta är ett exempel på socialismens kalkyleringsproblem, det som identifierats av Ludwig von Mises. Citat:

Problemet med kostnaderna är en bra illustration av det socialistiska kalkyleringsproblemet. I en planekonomi finns inga priser och därför vet man heller inte om resurserna nyttjas effektivt eller ej. Det leder naturligt till höga kostnader.

Den här artikeln länkade jag till på Facebook, och ett par personer delade länken. En av dem fick några kommentarer som gick ut på att de skenande kostnaderna beror på korruption, som om problemet var att de ansvariga är korrumperade. Men varför skulle vi svenskar vara mer korrumperade än tyskarna?

Men det är klart – känner man inte till kalkyleringsproblemet är det ju inte heller så lätt att förstå hur det är tillämpligt i just det här fallet. En kort förklaring, alltså:

På en fri marknad – där staten inte blandar sig i annat än att stävja tvång och bedrägeri – ger prissystemet alla marknadens aktörer information om vad som är lönsamt att producera och vad som är olönsamt. Detta utesluter förstås inte att misstag och missbedömningar kan göras, men dessa missbedömningar är självkorrigerande – och den som bedömer rätt kommer att lyckas, medan den som alltför ofta bedömer fel kommer att misslyckas.

Men i en socialistisk ekonomi finns inget prissystem. Alla priser och alla beslut om vad som ska produceras eller inte produceras bestäms av den eller dem som sitter i spetsen av det socialistiska samhället. Men i avsaknad av prissystem famlar de helt enkelt i blindo. Att socialistiska samhällen har något som alls liknar ett prissystem beror på att de verkar i en mer eller mindre kapitalistisk omvärld och därmed kan kopiera priserna i denna omvärld. Skulle de lyckas i sitt uppsåt att etablera världsherravälde, skulle inte heller detta vara möjligt, och ett relativt kaos skulle övergå i ett absolut kaos. (Inte för inte heter en av Mises skrifter Planned Chaos.)

Det samhälle vi lever i är delvis kapitalistiskt, delvis socialistiskt. Nya Karolinska Sjukhuset tillhör den socialistiska delen. Det är därför kostnaderna skenar: det finns ingen prismekanism. Jämför gärna med sådant som datorer och mobiler, varor som produceras och levereras av företag som verkar på den fria marknad vi har kvar. Var ser ni några skenande kostnader där?

Korruption? Nej, hur lite korrumperade de bestämmande än är, skulle det vara omöjligt att beräkna priser inom den socialiserade sektorn av vår ekonomi. (Sedan låter det sig förstås sägas att socialismen som sådan är ett exempel på korruption; endast korrumperade själar blir socialister.)

Ja, det här var en väldigt kortfattad presentation av kalkyleringsproblemet. För dem som vill sätta sig in i det är min bästa rekommendation Mises egen uppsats från 1920, Economic Calculation in the Socialist Commonwealth (kan även laddas ned som pdf). Den är i och för sig rätt lång (ca 90 sidor).

Ja, och sedan kan man läsa allt annat som Mises skrivit. (Just kalkyleringsproblemet tas upp i de flesta av hans böcker.)

Om värdet av värdefrihet

Som ni säkert vet insisterade Ludwig von Mises på att den ekonomiska vetenskapen ska vara värdefri eller värderingsfri (Mises själv använder det tyska ordet wertfrei). Men idén är uppenbart självmotsägande. För om man pläderar för värdefrihet innebär ju det att man betraktar värdefriheten som någonting bra. Eller ska vi anta att denna idé också är värde- eller värderingsfri och säga att den är varken bra eller dålig? Men vad finns det då för anledning att plädera för eller emot denna idé?

Och Mises eget livsverk gick ju ut på att kapitalismen är överlägsen andra system, som socialism och blandekonomi (interventionism). Men vad var då poängen med det, om vi inte ens får säga att kapitalismen är bra och de andra systemen dåliga? Någon gång under resans lopp måste vi ju fälla ett värdeomdöme.

Så varför menar då Mises att den här värdefriheten är så förfärligt bra att han ständigt måste plädera för den?

Jag har ju läst vad Mises skrivit om saken, men den enda rimliga förklaring jag kan komma på är att det ligger värderingar i botten när det pläderas för socialism eller interventionism. Felaktiga värderingar, förstås, men ändå värderingar. Så från att vissa värderingar är felaktiga och grundlösa hoppar han till att värderingar som sådana är felaktiga och grundlösa. Riktiga och välgrundade värderingar finns helt enkelt inte. Men är i så fall hans idé om värdefrihet riktig och välgrundad? Eller är den varken rätt eller fel, varken bra eller dålig?

Vissa värderingar är väldigt grundläggande, som att värdera livet framför döden, hälsa framför sjukdom, välbefinnande framför misär och rikedom framför fattigdom. Kan man vara värdefri inför dessa saker? Mises tar upp detta lite här och där, t.ex.:

Whether society is good or bad may be a matter of individual judgment; but whoever prefers life to death, happiness to suffering, well-being to misery, must accept society. And whoever desires that society should exist and develop must also accept, without limitation and reserve, private ownership in the means of production. (Human Action, s. 515; min kursivering.)

Eller här:

… there is a far-reaching unanimity among people with regard to the choice of ultimate ends. With almost negligible exceptions, all people want to preserve their lives and health and improve the material conditions of their existence. (Theory and History, s. 269f.)

Och det är förstås alldeles sant att de allra flesta människor har sådana preferenser. De få som verkligen föredrar döden framför livet tar livet av sig. De som föredrar lidande framför lycka och misär framför välbefinnande är moraliska monster (Moder Teresa är ett sådant monster; likaså alla de religiösa som förhärligar lidandet).

Men om vi ska vara värdefria och ska vara det ”across the board” – då har vi ju inget annat svar än att majoriteten håller med oss, och det är inget vidare bra svar. Det är ett värdebefriat svar.

Mises läste nog aldrig Ayn Rands härledning av begreppet ”värde” ur begreppet ”liv”, där hon visar hur våra värden och värdeomdömen har en faktisk grund.

En sak till: Värdeomdömen måste grunda sig på fakta[1]; ett resonemang som tar sin utgångspunkt i ett värdeomdöme är värdelöst. Om detta skriver Ayn Rand:

Låt mig understryka att skrämselargumentet inte består i att föra in moraliska omdömen i intellektuella frågor, utan i att sätta moraliska omdömen i stället för intellektuella argument. Moraliska bedömningar är underförstådda i de flesta intellektuella frågor; det är inte bara tillåtligt utan obligatoriskt att fälla moraliska omdömen, när och där sådana är tillämpliga; att undertrycka sådana omdömen är en akt av moralisk feghet. Men ett moraliskt omdöme måste alltid följa, inte föregå (eller ersätta) de skäl det grundar sig på. (”Skrämselargumentet” i Själviskhetens dygd; min översättning.)

Hade Mises skrivit så, hade han haft rätt! Nu gjorde han inte det och vecklade in sig i självmotsägelser.

Visst händer det ofta att värdeomdömen fälls på bristfälligt faktaunderlag. Men det är ju inte sant om alla värdeomdömen.

Lite lessamt att behöva kritisera Mises, när det finns så mycket som är bra hos honom. Jag kostar på mig ett värdeomdöme här.

Nog om detta för denna gång.

(Jag tar också upp detta i min senaste engelska bloggpost. Utförligare i uppsatsen Objectivism versus ”Austrian” Economics on Value.)

$ $ $

PS. Ibland glömmer jag vad jag själv har skrivit. Jag har tagit upp det här i en bloggpost för ett par år sedan under rubriken Humes lag, med i stort sett samma ord och vändningar. Och den här idén om värdefrihet är förstås ett av många exempel på David Humes fördärvbringande inflytande.


[1]) Dessutom finns det ingen skarp skiljelinje mellan faktauttalanden och värdeomdömen. Värdeomdömen är också faktauttalanden: de förknippar något viss faktum med det ovedersägliga faktum att vi är levande varelser av ett speciellt slag (människor). Mer om det i den engelska bloggposten jag länkar till i slutet.

Kärt besvär förgäves?

Långt om länge har jag blivit klar med översättningen av George Reismans fullständiga vederläggning av Thomas Piketty. Nu är den uppsatsen inte bara lång utan också väldigt teoretiskt, så jag är rädd att den helt enkelt går över folks huvuden. (Att den inte går över mitt huvud beror på att jag läst Reisman och är förtrogen med hans resonemang.)

Det svåraste för människor att ta till sig är förmodligen insikten om kapitalackumulationens betydelse och det faktum att stora, ja rentav enorma, förmögenheter är bra för oss alla. En sak har Karl Marx verkligen haft framgång med, och det är idén att kapitalackumulation innebär utsugning och att lösningen är att ta ifrån kapitalisterna deras kapital. Sanningen är den rakt motsatta: ja, de rikare blir allt rikare i ett kapitalistiskt samhälle, men också de fattiga blir allt rikare och kan lyfta sig ur sin fattigdom – och detta är väsentligen de rika kapitalisternas förtjänst.

Man kan ju fråga sig varför man ska öda tid på att vederlägga Marx, när historien gång på gång visat hur fel han har. Långt ifrån att nå det stadium av utarmning där proletärerna inte har annat val än att resa sig och kasta kapitalismen över ända har levnadsstandarden stadigt ökat (och skulle ha ökat ännu mer, om kapitalisterna hade sluppit bli slagna i bojor av stater och regeringar). Men faktum är att människor som inte alls skulle kalla sig marxister ändå köper hans utsugningsteori och ser det som nödvändigt att klavbinda kapitalismen.

Min stora önskan är att denna poäng ska gå hem. Men det kommer säkert att ta tid.

Att översätta Reisman har hur som helst varit mig ett kärt besvär.

Konsumtionsvaror och kapitalvaror

Det finns två sorters varor, konsumtionsvaror och kapitalvaror. För att ta enklast möjliga exempel är en brödlimpa en konsumtionsvara. Bageriet som bakar brödet är en kapitalvara; likaså kvarnen som mal mjölet till limpan och bondgården som odlar den säd som sedan mals till mjöl. De ugnar bageriet använder är kapitalvaror, liksom fabriken som tillverkar ugnarna; kvarnen är en kapitalvara, liksom det byggföretag som bygger upp kvarnen; det konstgödsel bonden använder är en kapitalvara, liksom den fabrik som producerar konstgödseln. Och listan kan säkert göras längre.

Men det här är väl för självklart för att ens orda om?

Men vad mitt enkla exempel visar är vilken mängd olika kapitalvaror som behövs för att ens skapa en så enkel konsumtionsvara som en limpa bröd. Och det visar en sak till: att produktion av kapitalvaror är en absolut nödvändighet för att det ens ska finnas konsumtionsvaror att köpa i butikerna.

I äldre tid var det inte så här. Människorna var hänvisade till att baka sitt eget bröd; de måste själva mala mjölet till brödet; de måste själva odla säden; det fanns inget konstgödsel, så de fick använda det naturgödsel deras egen boskap kunde tillhandahålla.

Och detta visar, om inget annat, vikten av arbetsdelning.

Naturligtvis har många ekonomer uppmärksammat detta. Carl Menger skrev utförligt om detta i sin Principles of Economics (Grundsätze der Volkswirthschaftslehre). Menger kallar konsumtionsvaror för ”varor av första ordningen” och kapitalvaror ”varor av högre ordning”. Och hans huvudpoäng är att det är värdet av ”varor av första ordningen” som ytterst bestämmer värdet av ”varor av högre ordning”. Värdet av bageriet, kvarnen, bondgården etc. i exemplet ovan beror av hur stort värde vi sätter på bröd. Skulle vi upphöra att äta bröd, skorpor, rån, bullar och allt vad en brödbutik kan erbjuda, skulle bageriet, kvarnen och bondgården tappa sitt värde eller allvarligt minska det. (Inte för att detta är ett realistiskt scenario, så ta det som ett tankeexperiment; men effekten skulle bli liknande om vi drog ned på vår konsumtion av bröd och andra bakverk, t.ex. till förmån för mer kött.)

Det här är alltså ett mynt med två sidor. Å ena sidan bestäms kapitalvarornas värde ytterst av konsumtionsvarornas värde. Å andra sidan är kapitalvaror livsnödvändiga för produktionen av dessa konsumtionsvaror. Observera också att kapitalvaror inte bara används till att producera konsumtionsvaror utan lika mycket för att producera andra kapitalvaror. Ta exemplet med fabriken som tillverkar bakugnar eller byggföretaget som bygger upp kvarnar, eller fabriken som producerar konstgödsel. Det är också så att kapitalvaror med tiden slits ut och måste repareras eller ersättas.

Men är ekonomer i allmänhet klart medvetna om detta? Inte om man ska tro George Reisman, och honom har jag ju all anledning att tro på, eftersom han så ofta har rätt. Reisman menar att de klassiska ekonomerna (framför allt David Ricardo) hade en bättre förståelse av denna aspekt än vad några moderna ekonomer har. (Utom då Reisman själv, förstås.)

Att den här poängen missas leder till misstag i uträkningen av nationalinkomst och bruttonationalprodukt. Moderna ekonomer varnar för något de kallar ”dubbelräkning”. I mitt exempel ovan innebär detta att man bara räknar in själva brödet i bruttonationalprodukten. Man räknar alltså inte in mjölet och säden, ugnarna och kvarnarna och konstgödseln, etc. Man menar att detta skulle betyda att man räknar in samma produkt två eller flera gånger; härav termen ”dubbelräkning”. Och detta i sin tur leder till det allbekanta misstaget att man ser allt i ekonomin som en fråga om konsumtion, fastän det väsentliga är att allt som konsumeras först måste ha producerats, och att en stor mängd kapitalvaror fordras för att ens producera en så enkel konsumtionsvara som en brödlimpa.

Reisman ägnar ett avsnitt i Capitalism åt att reda ut det här; så de som vill läsa vidare hänvisas till s. 674–682 i hans bok. Det nämns också några gånger i den uppsats jag just nu översätter, så det är därför jag tar upp det just nu.

Nettokonsumtionsteorin

Jag skrev sist att jag tänkte skriva ett par bloggposter som förberedelse för nästa översättning. Så jag ska göra ett försök att presentera Reismans vinstteori så kort och så gott jag kan.

Frågan här är vad som utgör vinst i ekonomin som helhet (”in the aggregate”, som man säger på engelska). Om ett enskilt framgångsrikt företag gör stor vinst så är det alltid på bekostnad av andra, mindre framgångsrika, företag som gör mindre vinst eller rentav går med förlust. Om en viss bransch går med stor vinst (idag t.ex. datorindustrin) är det alltid på bekostnad av att andra branscher gör mindre vinster eller börjar gå med förlust. Men vad förklarar att det blir vinst i ekonomin som helhet?

Reismans resonemang är i all korthet följande:

Företag lägger ut pengar på två saker: kapitalvaror och arbetskraft. De köper t.ex. nya maskiner eller bygger nya fabriker; och de betalar ut löner till arbetstagarna.

Först kapitalvaror: Varje gång ett företag köper en kapitalvara är detta en produktionskostnad för företaget men samtidigt en lika stor försäljningsintäkt för det företag som säljer kapitalvaran. I ekonomin som helhet jämnar produktionskostnader och försäljningsintäkter helt och hållet ut varandra. De är, för att använda Reismans egen metafor, som två trianglar med en gemensam sida.

Så lönerna: Med viss överförenkling kommer de löner som betalas ut alltid tillbaka till företagen (i ekonomin som helhet, nota bene) i form av att löntagarna använder lönerna till konsumtion. Också här jämnar de båda sakerna ut varandra och är som två trianglar med en gemensam sida..

Överförenklingen här består i att även löntagare sparar en del av sina pengar och sällan eller aldrig konsumerar upp hela lönen. Men i den mån de sparar, är också de kapitalister, låt vara i mycket blygsam skala.

Men även företagarna och kapitalisterna måste ju själva konsumera. Slutade de helt upp med att konsumera skulle de förstås helt enkelt svälta ihjäl.

Så det enda som inte jämnar ut sig i denna ekvation är företagarnas och kapitalisternas egen konsumtion – det som Reisman kallar nettokonsumtion. Det är nettokonsumtionen som utgör vinsten eller vinstkvoten i ekonomin som helhet.

Nu är nettokonsumtion inte den yttersta orsaken till vinsten. Alltsedan Böhm-Bawerks dagar vet vi att den yttersta orsaken är tidspreferensen – det faktum att vi, allt annat lika, värderar en behovstillfredsställse i nuet framför samma behovstillfredsställelse i framtiden. Reismans bidrag här är att visa att tidspreferensen verkar via företagarnas och kapitalisternas nettokonsumtion.

Skulle företagare och kapitalister ha en väldigt hög tidspreferens skulle det innebära att de lägger ned väldigt mycket pengar på konsumtion, och då skulle den allmänna vinstnivån i ekonomin som helhet vara väldigt hög. Men normalt har företagare och kapitalister rätt låg tidspreferens och hög framtidsorientering.

Fattiga människor har normalt hög tidspreferens. För att ta ett extremt exempel har en hemlös person eller ”bag lady” ingen möjlighet att planera för framtiden, än mindre då lägga undan pengar för framtiden. Men deras höga tidspreferens har ingen nämnvärd inverkan på ekonomin som helhet.

Och det är inte heller så att det är den genomsnittliga tidspreferensen som är avgörande för vinstnivån eller vinstkvoten. Det är de rikaste kapitalisternas tidspreferens som betyder mest.

Nu skulle man ju kunna komma med invändningen att någon kapitalist skulle kunna höja vinstnivån helt enkelt genom att börja konsumera för glatta livet. Men om han, eller en grupp likasinnade kapitalister, skulle göra detta, skulle den enda effekten vara att de förslösar sina egna pengar, och pengarna skulle i stället gå till andra, sparsamma kapitalister.

Om alla företagare och kapitalister skulle få väldigt hög tidspreferens och börja konsumera för glatta livet i stället för att spara och återinvestera, skulle förstås vinsterna skjuta rejält i höjden. Men hur realistiskt är ett sådant scenario? Det enda jag kan tänka mig är att det kommer säkra underrättelser om jordens nära förestående undergång – i vilket fall det förstås blir meningslöst att alls planera för framtiden eller lägga undan sparpengar. Och det lär ju inte inträffa än på några miljoner år. Den dagen den sorgen!

Ett något mindre orealistiskt scenario skulle vara säkra underrättelser om ett nära förstående kommunistiskt maktövertagande. Då skulle möjligen de rika kapitalisterna välja att leva upp sina tillgångar i sus och dus, eftersom dessa tillgångar ändå snart kommer att bli konfiskerade.

Båda de här exemplen är förstås väldigt drastiska, och de är rena tankeexperiment från min sida. Men de saker som sker i verkliga livet, att kapitalet ständigt urholkas och skattas bort (minns mitt Reismancitat i förra bloggposten) har en liknande effekt – de uppmuntrar inte direkt till nyinvesteringar och nyanställningar och planering för framtiden; tvärtom.

En viktig implikation av nettokonsumtionsteorin är att den ekonomiska utvecklingen drivs framåt när företagare och kapitalister drar ner på sin konsumtion. Detta betyder att fler pengar går till inköp av kapitalvaror och arbetskraft – och det betyder fler produkter och högre reallöner. Och detta förklarar förstås varför – fastän höga vinster för ett visst företag eller en viss bransch är något positivt och en belöning för framgångsrikt arbete – en hög vinstkvot i ekonomin som helhet är något negativt; det visar att alltför lite går till nyinvesteringar, nyanställningar och löner.

Mycket av det här var mina egna reflexioner, även om de utgått från vad Reisman skriver.

Det finns ytterligare en komponent i den samlade vinsten i ekonomin som helhet, nämligen nettoinvestering. Den huvudsakliga källan till nettoinvesteringen är nya pengar som kommer in i ekonomin. Även under en metallisk myntfot (guld och/eller silver) ökar penningmängden och därmed spenderingsvolymen en smula, och detta är ytterligare en vinstkälla. Ökning av mängden papperspengar (något som vi ju är väldigt vana vid idag) åstadkommer en artificiell ökning av den samlade vinsten i det ekonomiska systemet.

Reismans egen framställning – som naturligtvis är betydligt längre och utförligare än denna korta sammanfattning – hittar ni i Capitalism: A Treatise on Economics, kap. 16.

$ $ $

Det kan väl i förstone förefalla paradoxalt att en hög vinstnivå i ekonomin som helhet är något negativt, när höga vinster för ett visst företag eller en viss industri uppenbarligen är något positivt som visar att företaget eller industrin i fråga har lyckats väl. Men det följer ur principen om ”vinstens primat” – det faktum att i ”det ursprungliga och primitiva samhällsstadiet” all inkomst var vinst, och att det var först med ankomsten av företagare och kapitalister som det kom löner, och att löner därför är ett avdrag från vinsten. Det här har jag själv skrivit om i min uppsats Varför behöver vi George Reisman?, och Reismans egen framställning finns i Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin, Vederläggning av Smith och Marx, och nämns också i flera andra av de artiklar jag översatt.

Kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande

Jag lägger just nu sista handen vid min översättning av George Reismans uppgörelse med Thomas Piketty. Men den uppsatsen är lång och väldigt teoretiskt, så den kan möjligen gå över huvudet på läsare som är obekanta med Reismans teorier. Därför tänkte jag skriva ett par bloggposter som försöker presentera dessa teorier. Först ut det ömsesidiga förhållandet mellan kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande.

Var och en som ens ägnat saken en tanke inser förstås att det är de tekniska framsteg som gjorts sedan den industriella revolutionen som lagt grunden för den levnadsstandard vi åtnjuter idag. Ta bara en sådan sak som att vi idag har elektriskt lyse och inte behöver anstränga ögonen med att läsa eller arbeta i skenet av vaxljus, facklor eller ens fotogenlampor. Att vi har centralvärme och inte behöver värma oss med rökiga eldstäder. Att vi har rinnande kallt och varmt vatten och inte behöver gå till brunnen vareviga dag och sedan värma upp vattnet. Att vi har bilar och bussar och tåg och flygplan och inte längre är hänvisade till hästdroskor. För att inte tala om modern sjukvård: vi har narkos och smärtstillande medel som gör operationer uthärdliga, medan de förr var ytterst smärtsamma och det enda tillgängliga bedövningsmedlet var alkohol. Idag sitter jag och skriver detta med en ordbehandlare, inte med en gammaldags skrivmaskin, än mindre då med gåspenna på pergament. Och ni kan själva göra listan betydligt längre.

Vad ytterst få begriper är vikten av kapitalackumulation – att det behövs ansenliga kapitaltillgångar för att alls genomföra alla dess tekniska framsteg.

Ett exempel som Ludwig von Mises brukade nämna i sitt seminarium var att en bonde i något fattigt u-land mycket väl kan ha hört talas om traktorer – han kan ha läst om dem eller sett dem på TV. Han begriper mycket väl vilken nytta han skulle kunna ha av en traktor. Om han hade en, skulle det inte vara någon större konst för honom att lära sig använda den. Att han inte skaffar en traktor beror endast och allenast på att han inte har råd att köpa den. Han har inget tillräckligt sparkapital. Inte heller kan han låna pengar till köpet, för bor han i ett fattigt u-land finns det ingen eller mycket liten kapitaltillgång och inga pengar att låna ut till honom.

Samma sak gäller andra kapitalvaror. Om vår fattige bonde behöver utföra något större grävningsarbete, inser han förstås att en grävmaskin är snabbare och effektivare än spadar och hackor. Men det båtar föga, så länge han inte har råd att skaffa en grävmaskin. Och det gäller förstås än mer för än mer avancerade kapitalvaror, som t.ex. att bygga den fabrik som ska producera traktorerna och grävmaskinerna. Utan kapital kommer det tekniska framåtskridandet helt enkelt aldrig igång, oavsett hur många nya uppfinningar som görs.

Men förhållandet är alltså ömsesidigt. Vi kan vända på steken och se vad kapitalackumulation utan tekniska framsteg skulle innebära.

Ta grävmaskinsexemplet en gång till. Säg att grävmaskiner ännu inte är uppfunna, så att man helt enkelt är hänvisad till att gräva med hackor och spadar. Att ha ett stort sparkapital bakom detta grävarbete båtar föga. Varje arbetare kan ju ändå inte använda mer än en hacka eller en spade åt gången – så det tjänar helt enkelt inget till att investera i 10 eller 100 hackor/spadar per arbetare. Som mest skulle man kunna investera i en reservhacka eller reservspade per arbetare, ifall den första hackan/spaden skulle gå sönder under arbetet. Allt kapitalet skulle kunna användas till här vore att anställa fler arbetare för att påskynda arbetet.

Eller ta sjöfart som ett exempel. För inte alltför många århundraden sedan fanns det i stort sett bara två typer av fartyg: segelfartyg och fartyg som drevs av roddare (galärer), eller en kombination av dessa. På den tiden, innan vi också fick ångfartyg, fanns det stora begränsningar för vilka förbättringar av fartygen som kunde göras, oavsett hur stort kapital man hade till sitt förfogande. Seglen kunde kanske göras lite större för att ta in mer vind, och antalet åror (och galärslavar) kunde möjligen utökas en smula. Men inte mer än så. Så kapitalet kunde inte gå till förbättrade fartyg utan måste användas till att i stället köpa in fler segel- och roddfartyg.

Så kapitalackumulation och tekniskt framåtskridande betingar varandra ömsesidigt. Kapitalackumulationen fortskrider genom att kapital sparas och investeras, och så länge det går med vinst sparas och återinvesteras kapitalet igen gång efter annan. Tekniskt framåtskridande gör det möjligt att hitta nya lukrativa användningsområden för kapitalet.

Och det tekniska framåtskridandet fortskrider på grundval av tidigare tekniska framsteg. Ett enkelt exempel på detta är att den moderna datorindustrin – som ständigt ger oss bättre och snabbare datorer och t.o.m. ger oss telefoner som fungerar som datorer – aldrig skulle ha kommit igång, ifall vi inte redan haft det stora tekniska framsteg som elektriciteten innebär. (Fler exempel på detta finns i Reismans uppsats.)

Ju mer kapital som finns ackumulerat, desto fler tekniska framsteg kan genomföras. Och ju fler tekniska framsteg som görs, desto fler blir det ackumulerade kapitalets användningsområden.

Det här var väl egentligen inte särskilt svårt att begripa?

Hur viktig kapitalackumulationen är för det ekonomiska framåtskridandet har ju andra ekonomer poängterat – framför allt då Ludwig von Mises. Men just den här poängen – att kapitalackumulationen och de tekniska framstegen ömsesidigt förstärker varandra – har jag faktiskt aldrig sett hos andra ekonomer än just Reisman. Så hur enkelt det än verkar, är det ändå ett framsteg inom den ekonomiska vetenskapen.

Men utanför den ”österrikiska” och den ”austro-klassiska” skolan finns det ingen insikt alls om vad kapitalackumulation betyder för det ekonomiska framåtskridandet. Allt som kan göras för att skatta bort kapitalet görs också. Som Reisman skriver i början av den uppsats jag översätter:

Under loppet av åtskilliga generationer har Förenta staternas regering skattat bort biljoner efter biljoner dollar som annars skulle ha sparats och investerats och därmed lagts till den amerikanska ekonomins kapital. Kapital är de rikedomar som ägs av affärsföretag och som används för syftet att göra försäljningsintäkter och vinster. Det består av bondgårdar, gruvor, fabriker, maskiner, verktyg, material, komponenter, halvfabrikat, fortskaffningsmedel, lagerlokaler, affärer, handelsvaror av alla de slag, och mer därtill. Det inbegriper de penningmedel som används till att betala löner till affärsföretagens anställda och de penningmedel som används till att finansiera inköp av dyrbara konsumtionsvaror, som t.ex. hus, bilar och större apparater. Biljonerna har tagits bort genom den progressiva personliga inkomstskatten, bolagsskatten, fastighetsskatten, skatten på kapitalvinster, socialförsäkringssystemet och dess skatter. Utöver detta har Förenta staternas regering avlett biljoner dollar av besparingar från att investeras och in i sina egna penningkistor för att kunna finansiera sina kroniska budgetunderskott. Och dess politik av kronisk inflation och kreditexpansion har förorsakat att en ansenlig del av den kraftigt reducerade kapitaltillgång som finns kvar har förslösats.

Trots allt detta har ju den allmänna levnadsstandarden stigit även i vår tid, och vi har konsumtionsvaror idag som förr i tiden inte ens existerade. Man kan bara drömma om hur ännu mycket bättre vi skulle ha haft det, om det inte satts mängder av pinnar i hjulet för kapitalackumulationen.

(I Reismans Capitalism tas detta upp på s. 631f.)

$ $ $

Uppdatering 8 juni 2015: Mises och Reisman är förstås inte ensamma om att förstå detta samband. Se t.ex. den här artikeln på Misesinstitutets hemsida av Frank Shostak.

Men sambandet är som sagt ömsesidigt; utan tekniskt framåtskridande finns det inte så mycket att göra med det ackumulerade kapitalet. Om detta har Shostak inget annat att säga än det här:

Many experts hold that because of the limited amounts of capital and labor, without technological progress, the opportunities for growth will eventually run out.

Och det är ju också sant.

Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard

Riksbanken har upptäckt att vi har alldeles för låg inflation här i landet och att penningvärdet inte urholkas i den takt den betraktar som önskvärd. För att råda bot på detta missförhållande har den nu sänkt reporäntan (den ränta affärsbankerna betalar, när de lånar från Riksbanken) till 0%. Det kostar inte längre något alls för affärsbankerna, när de lånar av Riksbanken, och det ska leda till att affärsbankerna också sänker sin utlåningsränta.

Om detta handlar en ledare i Eskilstuna-Kuriren 29 oktober, en ledare som jag tror är representativ för hur pressen i allmänhet ser på saken. Jag citerar:

Nollräntan är rätt beslut av Riksbanken. […] Svenska deflationstendenser har därför tvingat [min kursivering] Riksbanken att sänka räntan till noll. Nollränta nu och riksbanksprognos om att hålla den på noll i nästan två år, ger en stark signal till marknaden. […] En riksbank har förstås många fler verktyg för att elda på efterfrågan och driva på inflationen.

Citaten är selektiva, eftersom ledarskribenten också pekar på andra faktorer och inte menar att denna nollränta är allena saliggörande. Men han säger ju faktiskt att detta är rätt beslut.

Min kommentar:

Om nu räntesänkningar är så bra för att sätta fart på ekonomin, varför inte ta ett steg till och göra reporäntan negativ? Då skulle affärsbankerna få betalt för att låna pengar från Riksbanken. Om denna räntesänkning görs tillräckligt stor, skulle affärsbankerna i sin tur följa efter, så att även vi vanliga konsumenter får negativ ränta och alltså får betalt varje gång vi tar ett lån för att köpa en bostad, eller en ny bil, eller en ny dator, eller vad vi nu kan tänkas ha lust att konsumera. Ju mer konsumtion, desto bättre för ekonomin, enligt alla ekonomer som följer John Maynard Keynes [eller Paul Krugman] i spåren.

Ett ännu enklare sätt att sätta fart på konsumtionen vore att trycka upp nya sedlar och sedan dela ut dem direkt till konsumenterna, utan att pengarna passerar bankerna. 10 000 i handen på varje konsument skulle betyda mycket mer konsumtion. Eller 100 000. Eller 1 miljon. Eller rentav någon miljard. Erfarenheten från Tyskland i början av 1920-talet lär ju oss att det blir väldigt mycket konsumtion på det sättet: folk körde pengar i skottkärror till butikerna, bara för att kunna köpa konsumtionsvaror innan andra kom dit med ännu mer fullastade skottkärror senare på dagen.

Nej, något fel måste det väl vara på det här resonemanget …

Att Kurirens ledarredaktion skulle förstå vad det är för fel på resonemanget håller jag dock inte för troligt.

Men när ledaren kommer in på ämnet ”deflation” blir det än värre. Citat:

Gårdagens räntebeslut av Riksbanken är en följd av oroväckande tecken i ekonomin. Låg inflation är vanligtvis något positivt. Det ger stigande realinkomster, möjliggör låga räntor, gynnar investeringar och håller igång efterfrågan.

Men en låg inflation som slår över i deflation skapar problem. När framtidens priser förväntas bli lägre än dagens väntar hushållen med att köpa och företagen att investera, vilket förstärker deflationen och fortsätter så i en spiral som blir mycket svår att bryta. Fråga japanerna.

Samma sak skrev New York Times 1 november 2008:

Samtidigt som dussintals länder glider djupare ned i finansiellt trångmål kan ett nytt hot vinna kraft i den amerikanska ekonomin – utsikten att varor kommer att travas på hög i väntan på köpare och att priserna kommer att sjunka, vilket kväver nyinvesteringarna och förvärrar arbetslösheten under månader eller t.o.m. år.

Ordet för detta är deflation, eller sjunkande priser, en term som ger ekonomerna frossa.

Deflation åtföljde 1930-talets depression. Ständigt fallande priser var också kärnan i Japans så kallade förlorade decennium efter den katastrofala kollapsen av dess fastighetsbubbla i slutet av 80-talet – en period i vilken somliga experter nu finner paralleller med det amerikanska predikamentet.

Detta citeras av George Reisman i inledningen till Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation, så för vederläggning hänvisar jag dit.

Min egen kommentar till Kuriren:

Fallande priser som beror på ökad produktion är inte deflation. Deflation är vad som inträffar den dag en inflationsbubbla spricker. Då faller priserna överlag kraftigt, men det är inte det enda. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar, och det leder till att en mängd företag går i konkurs och till omfattande arbetslöshet.

Men när priserna faller därför att produktionen ökar, innebär det att vi får det bättre, eftersom vi helt enkelt har råd att köpa mer. Och denna förbättring av vår levnadsstandard ska alltså Riksbanken bekämpa!

Konkret exempel: Datorer och mobiler har med åren blivit inte bara allt bättre uran också allt billigare. En smart mobil av idag innehåller mer datorkraft än en datamaskin som fyllde ett helt rum i datorålderns barndom och kostar ändå inte mer än vad de flesta har råd med. Men det är alltså detta Riksbanken vill bekämpa, bara för att upprätthålla en urholkning av penningvärdet på 2% om året!

För trogna läsare av denna blogg och för kännare av ”österrikisk” ekonomi är detta förstås skåpmat. Begreppsförvirringen rörande begreppen ”inflation” och ”deflation” har jag tagit upp förr. Repetitionskurs:

Ordet ”inflation” kommer av det latinska ”inflatio”, som betyder ”uppblåsning” (eller ”väderspänning”), och detta i sin tur är en substantivering av verbet ”inflo”, ”blåsa upp”, ”komma att svälla”, även ”göra uppblåst, övermodig, stolt”. Blåser man upp något, spricker det till sist (tänk såpbubblor, tuggummi eller ballonger). Det som blåses upp och fås att svälla i ekonomin är förstås penningmängden. Motsatsen, ”deflation”, är förstås när såpbubblan, tuggummit eller ballongen till sist blåses upp så mycket att den spricker. Samma med penningmängden. – Men prisfall som beror på ökad produktion innebär ju inte alls att något spricker! Allt det betyder är att varor och tjänster blir billigare, och att det därmed blir en ökning i levnadsstandarden.

Verklig deflation är en helt annan sak. Ja, priserna faller kraftigt, när en inflationsbubbla spricker – men varför? Inflationsfasen kännetecknas av artificiell kreditexpansion, vilket innebär att det skapas omloppsmedel (”fiduciary media” på engelska), d.v.s. sedlar eller andra betalningsmedel som ger sig ut för att vara pengar, men i själva verket är fordringar utan verklig täckning. När bubblan spricker, försvinner dessa omloppsmedel ut i det tomma intet varur de skapats. Och detta är ju långt ifrån det enda som händer när bubblan spricker. Alla felinvesteringar som gjorts under inflationsfasen visar sig vara just felinvesteringar; företagen som gjort felinvesteringarna går i konkurs; och vi får omfattande arbetslöshet.

Det här är ”österrikisk ekonomi 101”. Att det bästa man kan göra när inflationsbubblan spricker är att låta recessionen/depressionen ha sin gång är kanske ”österrikisk ekonomi 102”. Och att stater och centralbanker skulle ta till sig den insikten, det finns f.n. inte på kartan.

Slut på repetitionskursen. Men jag ska vidareutveckla de konkreta exemplen:

För ett tjugotal år sedan köpte jag en begagnad dator för 10 000 kronor. Operativsystemet var Windows 3.11, RAM-minnet var 4 kB, och för ordbehandling användes MS Works (hur många av er kommer ens ihåg MS Works?); till detta kom en matrisskrivare som stod och knattrade i evighet när jag ville ta en utskrift. Den datorn var alltså begagnad; vad tror ni den kostade när den var ny? 40 000 kronor!

Och de allra första datamaskinerna (som t.ex. ENIAC) var stora som hus och måste säkert ha kostat åtskilliga miljoner. De dög till väderprognoser och folkbokföring och en del annat, men inte dög de till att surfa på nätet, eller mejla eller skicka SMS, eller ens till ordbehandling eller kalkylblad eller att bygga upp databaser. Idag klarar varenda laptop av detta, och t.om. de mera avancerade mobilerna klarar av det. Inte kostar de några miljoner, bara några få tusenlappar. Och det som i början var stort som ett hus kan man nu bära med sig i fickan.

Samma sak med TV-apparater. Jag köpte en tjock-TV för ett tiotal år sedan för ca 5000 kronor. För ett par veckor sedan var den uttjänt, så jag köpte en platt-TV. Och den kostade bara ett par tusen – och ändå är skärmen betydligt större och bildkvaliteten bättre.

Men det är alltså summan av dessa allt billigare och allt bättre produkter som Riksbanken kallar ”deflation” och menar utgör ett hot som till varje pris måste bekämpas!

$ $ $

Andra har också skrivit om Riksbankens nollränta. På svenska Misesinstitutet har Klaus Bernpaintner skrivit under rubriken Så saboterar nollränta ekonomi. (Samme Bernpaintner förutspådde också år 2011 att reporäntan skulle sjunka till noll, när Stefan Ingves påstod att den år 2014 skulle hålla sig runt 3,5–4%.)

Också Stefan Karlsson har bloggat om detta under rubriken Riksbankens farliga nollränta.

Och säkert finns det flera som jag ännu inte sett.

$ $ $

Uppdatering 6 november: På tal om de där japanerna vi ska fråga, läs gärna vad Andreas Cervenka skriver i SvD 4 november. Idén är tydligen att ”monetarisera skulden”, d.v.s. ersätta de omloppsmedel som skapas när någon tar ett lån med papperspengar. Men vadå? Falskmynteri som falskmynteri! Och varför inte göra som jag (sarkastiskt) föreslog ovan, d.v.s. ge de nytryckta sedlarna direkt till konsumenterna och låta dem köpa så många varor de hinner köpa, innan priserna gått upp? Eller, som Cervenka skriver:

Om allt detta låter sinnessjukt, skulle det kunna bero på att det är det.

$ $ $

Uppdatering 13 februari 2015: Jaha, nu har vi minusränta – visserligen bara -0,1%, men vad säger att det kommer att sluta med det? Och Eskilstuna-Kuriren fortsätter att applådera denna vanvettiga inflationspolitik. Min kommentar:

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig att ni ska lyssna – men jag vill ändå påpeka att fallande priser som beror på produktionsökningar inte är deflation. Långsamt men stadigt prisfall är det normala i en fri ekonomi, så länge penningvärdet är åtminstone någotsånär stabilt. Fler varor och tjänster betyder billigare varor och tjänster. Detta är faktiskt rätt enkel matematik.

Deflation är vad som inträffar när en inflationsbubbla spricker. Deflation inträffar när de omloppsmedel centralbankerna skapat ur tomma intet försvinner ut i samma tomma intet. De företag som byggts upp med artificiell kreditexpansion kan inte längre betala av sina lån och tvingas i konkurs, med bl.a. omfattande arbetslöshet som resultat.

Vill ni veta mera (vilket jag som sagt inte tror att ni vill) går det bra att läsa mina bloggar: ”Hemma hos POS” och ”George Reisman på svenska”. Det går bra att börja med [denna] bloggpost och Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

Annars tillönskar jag er en fortsatt keynesiansk slummer.

I stort sett är detta förstås en upprepning av min förra kommentar.

$ $ $

Mest för att det roar mig ska jag ge ett enkelt matematiskt exempel.

Anta något – hm – överförenklat att det bara produceras en vara i ekonomin, nämligen ägg, och att valutan består av enkronor. 100 ägg och 100 enkronor betyder att varje ägg kostar 1 krona. Fördubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 50 öre styck. Fyrdubbla äggproduktionen, och äggen kommer att kosta 25 öre styck. Ja – ni förstår säkert.

Men nu drabbas centralbanken i denna överförenklade ekonomi av deflationsskräck och fördubblar eller fyrdubblar antalet enkronor, så att priset på ägg hålls stabilt på 1 krona/styck.

Och vad händer då om äggproduktionen en vacker (eller regnig) dag sjunker? Någon gång måste ju det också inträffa. Äggen kommer att kosta mer än 1 krona/styck! Riksbanken och Eskilstuna-Kuriren jublar över att inflationen äntligen tar fart!

Även om mitt exempel är otroligt överförenklat, så gäller ju detsamma i en avancerad ekonomi med biljoner olika varor och tjänster och biljoner på biljoner enkronor.

$ $ $

Uppdatering 12 februari 2016: Nu ska alltså räntan sänkas till -0,5%, och det kan komma fler sänkningar framöver.