”Det drabbar ingen fattig”

Det här uttrycket används när man snor en plånbok från en miljonär – eller lurar pengar av en pensionär som inte redan är alldeles utfattig. Det används också för att försvara skatter och skattehöjningar – enligt den outtalade men aldrig ifrågasatta premissen att skatt betalas av de rika och att pengarna går till de fattiga. Och det är ju också alltid – säger eller tänker man – bara de rika som hela tiden gnäller över de höga skatterna. De fattiga har ju inget skäl att gnälla.

Men så har det inte alltid varit. I den svenska översättningen av Internationalen, som kom 1902, finns raderna:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

På den tiden var det alltså arbetarna som klagade över skattetrycket.

Idag sjungs inte den här versen på Första maj. Liberala Partiet brukar däremot veckla ut en röd banderoll med den här texten. Men jämfört med det stora första majtåget är det bara ett ytterst litet fåtal som medverkar i Liberala Partiets demonstration.

Det genomsnittliga skattetrycket år 1901 var 7,3%. Idag är det uppe på 43%, och innan alliansregeringen införde sina ynkliga små jobbskatteavdrag var det nästan uppe i 50%.[1]

Hur dessa 7,3% fördelade sig på olika samhällsklasser har jag inte lyckats hitta någon uppgift om. Vid denna tid företogs en skattereform där man övergick från grundskatter till ett progressivt skattesystem.[2] Men progressiviteten kan inte ha varit särskilt kraftig, för några stora förändringar blev det inte de första åren. En topp på 13,6% nåddes under Första världskriget, då man tog ut en sorts värnskatt, men sedan sjönk siffran en smula igen, för att först därefter ta ordentlig fart. Men så hade arbetare inte särskilt höga löner på den tiden, så även ett med moderna mått mätt måttligt skattetryck kunde vara något att digna under.

Men det var alltså då det. Idag betraktas 43% av arbetarrörelsens representanter som ett oerhört lågt skattetryck som måste höjas rejält för att inte Sverige ska gå sönder.

Den här bilden lade jag ut på Facebook häromdagen och fick dessa hånfulla kommentarer:

Stackars borgerliga rikemän och medelklassfolk i Skattebetalarnas riksförbund kommer t.ex. alltid att tycka att det är för mycket.

Och de som tjänar hutlöst med pengar borde bidra med mycket mer.

Höjda skatter drabbar alltså ingen fattig! De är bara de rika som betalar skatt! Och de rika bara gnäller och tar inget samhällsansvar!

Nu ska jag ta det här lite långsamt, och jag kommer att upprepa mycket som jag sagt förr.

Vem betalar skatt?

Till att börja med finns det inga skattebetalare på bilden; det finns bara politiker. Politiker betalar ingen skatt. Detta har jag utrett tidigare, i Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt. Kort sagt är de skatter de påstås betala fiktiva.

För dem som arbetar inom den privata sektorn är en skattehöjning just en skattehöjning. Men för dem som arbetar inom den offentliga sektorn är den i själva verket en lönesänkning. De flesta offentliganställda kan inte göra något annat åt denna lönesänkning än att jobba hårdare och prestera mera, så att de får sin lön höjd. Icke så för politikerna, som kan göra sig själva skadeslösa genom att höja sina egna löner. Och ingen vill väl komma och påstå att politiker aldrig höjt sina egna löner?

M.a.o.: till de som drabbas av högre skatter hör redan fattiga (OK, relativt fattiga) offentliganställda. Men redan rika offentliganställda kan lätt göra sig skadeslösa.

Punktskatter

Låt mig gå vidare och ta upp punktskatter. Det krävs inte mycket eftertanke – om ens någon eftertanke alls – för att inse att dessa skatter drabbar dem värst som har minst råd med dem. Den som har råd med Havannacigarrer, Napoleonkonjak och Mouton-Rothschild behöver inte bekymra sig nämnvärt om dessa skatter; helt annorlunda är det för oss som bara har råd med billigt rödtjut och försöker spara genom att handrulla våra cigaretter. (Just det sistnämnda har betraktats som en form av skatteflykt och därför höjdes skatten på rulltobak rejält för några år sedan.)

Inte heller är det svårt att förstå att de som har råd att bo i lyxvillor – och/eller kan resa jorden runt i privata jetplan för att uppmana oss andra att ”rädda klimatet” genom att avstå alla bekvämligheter som kan göra livet lite drägligare för oss – inte har några jätteproblem med punktskatterna på el och bränsle. De som bor i små stugor ute i glesbygden och är beroende av bilen för att ta sig till jobbet och hem igen – det är de som drabbas hårdast.

Inflation

Låt mig så gå vidare till den form av dold beskattning som består i att urholka penningvärdet, d.v.s. inflation. Att inflationen leder till prisökningar förstår förstås de flesta – även om ”mainstreamekonomer” försöker få oss att förväxla orsak och verkan och försöker smäcka i oss att det är pris- och löneökningarna som leder till ökad penningmängd och inte tvärtom.

Hur kommer inflationspengarna ut på marknaden? De kommer ut i form av lån. Och vilka är det som har lättast att få lån beviljade? De som kan förväntas betala av lånen med ränta. Och ju rikare man redan är, desto troligare är det förstås att man kan betala tillbaka.

Ta något så ofta förekommande som ett bolån. I dagens läge och där jag bor behöver man en eller ett par miljoner för att komma över en normal lägenhet; i Stockholm är det mer än så. Men om en hemlös person – som naturligtvis har ett väldigt stort behov av ett boende – skulle gå in till banken och be om ett sådant lån, skulle han alldeles säkert få avslag. Man måste vara någotsånär välbeställd för att kunna byta bostad. Och lika lite skulle förstås en bank bevilja en normalinkomsttagare ett mångmiljonlån för att köpa en lyxvilla.

De största lånen går förstås till storföretagen – meningen med kreditexpansionen ska ju vara att ”stimulera” ekonomin eller att ”hålla hjulen i rullning”.

Men vad händer sedan? Priserna går upp, men de går inte upp med en gång. De som fått lånen kan fortfarande göra sina inköp till de gamla priserna eller innan priserna gått upp särskilt mycket. Men de som inte fått lånen – alltså de fattiga eller relativt fattiga – kan inte göra inköp med de nytryckta pengarna förrän efter det att priserna stigit. M.a.o. innebär inflation en omfördelning av rikedomen, inte från rika till fattiga utan tvärtom från redan fattiga till redan rika.

Men inget av detta lärs ut av våra ”mainstreamekonomer”. Det lärs bara ut av ”österrikare”.

Skatter på kapital

Punktskatter drabbar alltså de fattiga direkt, och den dolda skatt som består i att urholka penningvärdet drabbar dem på lite sikt. Men det som på lång sikt drabbar dem allra värst är skatter på ”de rika”, d.v.s. på kapitalister och företagare.

För att se detta klart måste vi fråga oss vad kapital används till. Även om storkapitalister har råd med betydligt mer lyxkonsumtion än vi andra, är det bara en bråkdel av kapitalet som går till konsumtion. Den stora merparten av kapitalet går till investeringar och till anställning av arbetskraft. Så vad händer när staten skattar bort detta kapital? Det blir färre eller mindre investeringar, och det blir färre nyanställningar, eller också nyanställningar till lägre löner. De fattiga – som man tror att skatterna på något vis skulle hjälpa – drivs ut i arbetslöshet, eller måste arbeta till lägre löner, eller har inte ens en chans att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det som driver ekonomin framåt och skapar vår levnadsstandard är kapitalbildning eller kapitalackumulation. Och hur ackumuleras kapital? Företagen skapar produkter som är oss till nytta och(eller glädje; de säljs med vinst; det allra mesta av vinsten plöjs tillbaka i produktionen; allt fler varor och tjänster som är oss till nytta och/eller glädje kommer ut på marknaden; det blir nya vinster för företagen att plöja tillbaka i produktionen, och så fortsätter det. Allt fler arbetare kan anställas till allt högre reallöner. Kapitalackumulationen gör det också möjligt att introducera nya uppfinningar som gör produktionen allt effektivare.

Så vad tror ni skulle hända om allt detta kapital skattades bort och överfördes i statens påstått välvilliga men i själva verket rovgiriga händer? All produktion skulle förstås upphöra – kanske inte med en gång men rätt snart; det skulle bli omöjligt att nyinvestera eller nyanställa och det arbetande folket skulle drivas ut i arbetslöshet. För en tid skulle staten kunna visa sig från sin välvilliga sida och omfördela rovet – d.v.s. dela ut arbetslöshetsunderstöd – men hur lång tid skulle det ta innan alla pengarna var slut? Och mer kapital att plundra ut skulle inte längre finnas.

Så konfiskatoriska skatter vågar sig knappast någon stat på, men principen förblir densamma. Beskattning av kapital är alltigenom destruktiv. Det enda ”konstruktiva” med den är att inte precis allt kapital skattas bort.

Och som det ser ut idag är skadeverkningarna osynliga. Vi ser hur bra vi har det idag, men vi ser helt enkelt inte hur mycket bättre vi skulle ha det om kapitalet finge verka fritt. Vi ser de uppfinningar som idag gör livet så mycket lättare och rikare för oss – bilar och andra fortskaffningsmedel, radio och TV och film, datorer och avancerade mobiler – men hur många andra livsbefrämjande uppfinningar vi skulle kunna ha, det kan vi förstås inte se. Vi kan t.ex. bara fantisera om vilka medicinska framsteg som skulle kunna ha gjorts – och hur många liv de skulle ha kunnat rädda och förlänga.

Men en sak är säker: de fattiga skulle inte längre behöva vara på långt när så fattiga som de är idag. I jämförelse med tidigare generationer skulle de vara stormrika.[3]

Skatt efter bärkraft

En sund princip för all beskattning är ”skatt efter bärkraft”. De fattiga ska inte betala mer skatt än de orkar med, och de rika ska inte ha några skatteförmåner. Både punktskatter och inflation strider uppenbart mot denna princip. Och skatt på kapital har sådana långsiktiga skadeverkningar att den inte borde komma på tal. Så finns det någon metod att tillämpa denna princip?

En metod är att genomföra det förslag Ayn Rand kom med i ”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd. Förslaget går ut på att företag som ingår kontrakt med varandra skulle försäkra sina kontrakt hos staten, och att staten skulle gå in och agera skiljedomare ifall det skulle uppstå stridigheter om kontrakten. Ingen skulle vara tvungen att försäkra sina kontrakt på det sättet, men det skulle vara en uppenbar fördel att göra det. Och eftersom de största företagen skulle ingå de största kontrakten, skulle det vara de som betalar allra mest av denna frivilliga skatt – och detta skulle alltså innebära just skatt efter bärkraft.

Att genomföra en sådan reform idag är förstås fullständigt ogörligt – det fordrar ju också att staten slimmas ned till sina nattväktarfunktioner, och en sådan idé sitter inte så väl hos våra politiker.

En annan möjlighet vore att ersätta alla andra skatter med en enhetlig moms. På så sätt skulle för det första endast konsumtion beskattas och inte produktion, och för det andra skulle det innebära att de som konsumerar mest – vilket förstås är de rika knösar vi kallar kapitalister – också skulle betala mest i skatt. En olägenhet med detta är att momsen skulle bli uppemot 50%, men det är väl överkomligt om de andra skatterna försvinner. Och skattetryckets exakta omfattning skulle vara fullt synlig varje gång vi får ett kvitto i affären.

Men så som det ser ut idag är väl det också utopiskt. Om inte annat, så därför att ingen tar till sig vad jag skrivit här och annorstädes.


[1] Siffrorna enligt Ekonomifakta.

[2] Grundskatterna grundade sig på jordinnehav och avskaffades därför att de ansågs både krångliga och orättvisa.

[3] Här hänvisar jag till åtskilliga av de uppsatser av George Reisman som jag har översatt, t.ex. De en procenten och de nittionio och De ytterst välförtjänt superrika. Eller till min egen bloggpost Vi behöver våra miljardärer!. Eller min motion till Liberala Partiet från år 2013. Det skadar inte heller att grundligt studera Reismans läromästare, Ludwig von Mises.

Vem äger våra pengar?

År 1905 publicerade den tyske statistikern och ekonomen Georg Friedrich Knapp[1] (1842–1926) en bok med titeln Staatliche Theorie des Geldes (d.v.s. Den statliga teorin om pengar), där han hävdade att det är staten som bestämmer vad som ska vara pengar och vilket värde pengarna ska ha.[2] Drygt tre årtionden tidigare hade Carl Menger visat hur pengar ursprungligen kom till, utan några som helst statliga dekret.[3]

Idag skulle Knapp och hans bok vara fullständigt bortglömda, om det inte vore för att Ludwig von Mises ägnar några sidor åt den i ett appendix till The Theory of Money and Credit (s. 506–512).

När Knapp skrev var det fortfarande i huvudsak ädelmetaller (guld och silver) som gällde som pengar.[4] Men det skulle alltså vara därför att staten bestämt att så skulle vara. Hade staten i stället bestämt att t.ex. järn (eller tenn eller zink eller nickel) skulle vara pengar, skulle järn ha varit pengar, och järnmyntens värde skulle ha dekreterats av staten.

Men så är det ju inte längre idag. De mynt och sedlar vi använder, och de sedlar som spottas ut när vi går till hålet i väggen och som ska finnas tillgängliga när vi handlar med bankkort, har inte längre den ringaste koppling till ädelmetaller. De är ”fiatpengar”, d.v.s. just pengar som skapats genom statliga dekret. Stat och centralbank bestämmer idag vad som ska vara pengar och hur mycket de ska vara värda.

Så vem äger dessa pengar? Eftersom det är stat och centralbank som ger oss pengarna, måste de ju också vara pengarnas egentliga ägare; det är inte vi som äger dem; vi har dem blott till låns.

Och lån ska ju betalas tillbaka. När staten kräver att få lånen betalda kallas det skatt.[5]

Det är förstås ett brott mot all avtalsrätt att försöka undandra sig skatt – t.ex. att flytta sina – förlåt, statens – pengar utomlands och utnyttja s.k. skatteparadis.[6]

Och att detta just nu är på den s.k. tapeten har säkert inte undgått er. Några typiska reaktioner:

”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflykt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper att betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver den franske ekonomen Thomas Piketty i sitt förord till boken ”Gömda rikedomar”. (Karin Pettersson i Aftonbladet 4 oktober.)

Att staten äger våra pengar är alltså en del av vårt ”grundläggande sociala kontrakt”!


Människor som har det gott ställt och som egentligen skulle kunna bidra med mer ska inte kunna hålla på att smita undan skatt, säger [Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson]. (Aftonbladet 12 april.)


Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop, men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för att göra rätt för sig, och för att efter sin förmåga göra sin del för det vi kallar vårt. (Anna Kinberg Batra, citerad i Aftonbladet 16 mars.)


Antagligen kommer ingen att behöva skaka galler, inte i Sverige i varje fall. ­Skatteflyktingarna har en ogenomtränglig mur av advokater på sin sida och ­vänner på ledande befattningar som skyddar dem. Men det handlar faktiskt om grov organiserad brottslighet i en ­skala som är nästan ofattbar.

Skattesmitarnas offer är vanliga hederliga skattebetalare. De pengar som bland annat rika svenskar gömt undan kunde ha gått till bättre skola och sjukvård i ­Sverige. Enligt Skatteverket försvinner varje år 46 miljarder kronor på detta sätt. Och på global nivå handlar det om ­betydligt allvarligare effekter. (Anders Lindberg i Aftonbladet 7 april.)


Så när lårbenshalsarna börjar knäppa även i milt Medelhavsklimat lär [de skatteflyktande] pensionärerna skynda tillbaka till svensk vård och klaga på riskkapitalister som skickar skattepengar till skatteparadis. (Patrik Kronqvist i Expressen 8 mars 2013.)

Att skatteflyktingarna kommer tillbaka när de behöver vår svenska sjukvård är ett vanligt argument. Men här gäller det ju pensionärer som inte flytt skatten förrän de blev pensionerade och alltså betalt in för vår sjukvård under hela sitt yrkesverksamma liv!


Skatteintäkter är grunden för en gemensam välfärd och fattigdomsbekämpning. Enorma summor som skulle ha kunnat investeras i hållbar utveckling försvinner i dag på grund av kapital- och skatteflykt. Att bekämpa olovlig kapital- och skatteflykt är därför en central fråga för utvecklingsfinansieringskonferensen i Addis Abeba. (Biståndsminister Isabella Lövin i Dagens Nyheter 13 juli 2015.)

Isabella Lövin vet det förstås inte, men grunden för välfärd och fattigdomsbekämpning stavas kapitalism och kapitalackumulation – och en stor del av det kapital som annars skulle ha ackumulerats försvinner i skatter.


Kostnaderna för det europeiska flyktingmottagandet är extremt små i jämförelse med vad som försvinner i icke-betalda skatter och avgifter varje år, säger [Lisa Pelling] och fortsätter:

– Skulle alla betala de skatter som vi demokratiskt har beslutat om behövs för att bidra till välfärden i Europa skulle det inte vara någon match för oss att ta emot flyktingar. Det finns pengar att omfördela, säger hon. (Dagens Arena 6 oktober 2015.)


De förmenta ”skatteparadisen” snedvrider kapitalmarknad och näringsliv. De skadar ett liberalt ekonomiskt system. […] Mot allt detta behövs stärkt internationellt samarbete – inte nationell inskränkthet och angrepp mot marknadsekonomi och handel. (Liberalsocialistiska Eskilstuna-Kuriren på ledarplats 11 april.)

Det är alltså inte de höga skatterna utan flykten från dem som snedvrider kapitalmarknad och näringsliv, enligt liberalsocialismen.

Så här skulle jag kunna fortsätta att plocka citat till döddagar eller till tidens ände, vilket som än kan tänkas inträffa först.

Vettigare röster har också hörts:

Många som avslöjas har agerat omoraliskt eller olagligt, men det bryter inte mot lagen i sig att registrera verksamheten någon annanstans. Ofta är det samma sak som svenska vänsterprofiler som kräver högre skatter gör när de tar ut lön från sina bolag under gränsen för statsskatt – ett lagligt sätt att hindra att staten tar det mesta av frukten av ens arbete. [7] (Johan Norberg i Metro 13 april.)

Men det bästa svaret gavs av Lena Andersson i Dagens Nyheter 15 april. Några citat:

Kan det vara något med skattesystemet? skulle vi tänka. Är det något med fenomenet tvångsindrivning av medel som är problematiskt på samma sätt som tvångsarbete är det? […] I stället tänker vi att mer statligt tvång behövs och helst planekonomi för att människorna ska sluta med otyget att betrakta intjänade pengar som sina snarare än andras. […]

Det är rätt svårt att med etisk konsekvens redogöra för varför det är ondska och girighet att inte ge ifrån sig merparten av det man tjänar, om man inte samtidigt anser att staten äger sina medborgare och kan använda dem till det som för tillfället behövs, organtransplantation och annat. […]

Det är alltså akten att inte dela med sig som anses förkastlig. Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. […]

Grovt sett finns två sätt att se på skatt. Antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet, varpå den tillfälliga styrelsen med godtycklig välvilja avgör hur mycket var och en får behålla efter att resten portionerats ut på olika nyttigheter. Eller så ser man saken så, att staten ödmjukt ber medborgarna om medel för att de bedömt att vissa begränsade funktioner är förnuftigt att bekosta gemensamt. […]

Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ”inte har råd” eller att ”det kostar för mycket”. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar. Att de får behålla sina pengar kan annars omöjligen kallas kostnad.

Men läs hela![8]

$ $ $

Så vad är lösningen?

För det första måste förstås de lagar vi redan har mot falskmynteri tillämpas konsekvent och gälla även för stat och riksbank – så att vi slipper alla dessa papperslappar och småmynt som inte har den ringaste täckning i ädelmetaller.[9]

För det andra måste all kapitalbeskattning avskaffas, så att pengarna odelat kan gå till investeringar och anställning av arbetskraft. Den lilla bråkdel av sina förmögenheter som storkapitalisterna lägger ned på personlig konsumtion beskattas lämpligen genom att alla skatter ersätts med en enhetlig moms, så som jag föreslår i bloggposten Anspråkslöst förslag till skattereform.

Men viktigast av allt är förstås att idén om staten som härskare ersätts av idén om staten som vår, medborgarnas, tjänare. Och alltså inte i teorin, utan i praktiken. Som det är idag försöker staten – ”välfärdsstaten” – och alla dess tillskyndare smäcka i oss att den tjänar oss när den roffar åt sig våra pengar. Den försöker också smäcka i oss att dess makt utgår från oss – folket – när den i själva verket, som all politisk makt, växer fram ur en gevärspipa. (Se om detta min gamla bloggpost All offentlig makt går ut över folket.)

Om staten betraktades som vår tjänare, inte som vår härskare – och om detta inte bara vore tomma ord – skulle beskattningen vara frivillig. Jag citerar Ayn Rand:

Principen om frivillig finansiering av staten vilar på följande premisser: att staten inte är ägare till med­borgarnas inkomster och därför inte kan inneha någon blankofullmakt på dessa inkomster – att de rättmätiga statliga tjänsternas natur måste vara definierade och begränsade i grundlagen och inte lämna staten någon makt att öka omfånget av sina tjänster efter eget godtyckligt gottfinnande. Principen om frivillig finansiering av sta­ten betraktar följaktligen staten som medborgarnas tjänare, inte som deras härskare – som ett ombud som måste få betalt för sina tjänster, inte som en välgörare vars tjänster är gratis, som ger ifrån sig något för intet. (”Statens finansiering i ett fritt samhälle” i Själviskhetens dygd.)

Men vi har en lång väg att vandra …


[1] Utförligare biografi på tyska Wikipedia.

[2] För er som kan tyska och är vana vid att läsa gotisk skrift finns boken som pdf-fil på nätet. Det finns också en engelsk översättning.

[3] Se hans Principles of Economics, s. 257–285. Det tyska originalet, Grundsätze der Volkwirthschaftslehre, kom ut 1871.

[4] ”I huvudsak”, eftersom det även förekom bråkdelsreserver, om än inte i samma omfattning som idag.

[5] Det finns förstås ytterligare ett sätt för staten att få sina pengar tillbaka, och det är att låna ut mer och mer pengar till oss så att pengarnas värde urholkas. Som ni säkert känner till kallas detta inflation.

[6] Det är däremot OK att undandra sig skatt genom att ta statlig anställning. De skatter som stats- eller andra offentliganställda betalar är fiktiva. Se härom Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

[7] Se om detta min gamla bloggpost Högskattehyckleriet.

[8] Jag hittade också en bra artikel om ”Panamadokumenten” av Michael D. Tanner på Catoinstitutets hemsida.

[9] Den svenska tiokronan består av 89% koppar, 5% aluminium, 5% zink och 1% tenn. Legeringen kallas ”nordiskt guld”, fastän guldinnehållet är 0% Den gula färgen på myntet är förmodligen avsedd att vilseleda oss att tro att det är ett guldmynt. Enkronan består av kopparnickel. Femkronan har en kärna av nickel och ytterskiktet består av kopparnickel. De nya en- och tvåkronorsmynten kommer att göras i kopparpläterat stål.

Låglönejobb eller arbetslöshet?

Människors och beslutsfattares förmåga att blunda för enkla ekonomiska samband är hart när outtömlig. Ett sådant samband är detta: Om stat och/eller fack tvingar upp lägstalönerna över den nivå som skulle råda på en fri arbetsmarknad, kastas en mängd människor ut i arbetslöshet – och är de redan arbetslösa, hindras de effektivt från att komma in på arbetsmarknaden.

De senaste dagarna har det kommit några trevare från näringslivet och borgerliga politiker om att sänka lägstalönerna för att göra det enklare för nyanlända till Sverige att skaffa sig jobb. Detta har föranlett Åsa Linderborg att fylla nästan hela Aftonbladets kultursida med motargument mot dessa trevare. Tydligen föreställer hon sig att valet står mellan låga löner och lite högre löner, fastän det i själva verket står mellan låga löner och arbetslöshetsersättning. Så här skriver hon t.ex.:

Stor lönespridning med många som arbetar för låga inkomster minskar välfärdsförmögenheten. Det betyder att vi inte får tillräckligt med skatteintäkter som finansierar socialförsäkringar och pensioner. Det leder till ökad misstro mot staten och i värsta fall för demokratin som system.

Men att driva ut människor i arbetslöshet, eller hindra dem från att alls få något arbete, kan väl ändå inte öka skatteintäkterna? Den frågan ställer sig förstås Linderborg inte. Men naturligtvis minskar ”välfärdsförmögenheten” om färre arbetar och kan betala skatt, och vi lägre mellanpensionärer får mindre pension. Och vår misstro mot staten lär inte minska, när vi inser vad de sänkta pensionerna beror på.

Vidare:

Låga löner demoraliserar, eftersom det lönar sig mindre att arbeta. Incitamentet att stjäla ökar.

Men snälla … Om man är arbetslös, och arbetslöshetsersättningen dessutom sjunker, eftersom det finns färre som arbetar och betalar skatt, då måste väl ändå incitamentet att stjäla öka? Och kommer man ut på arbetsmarknaden, om så med låg lön, då måste väl i rimlighetens namn incitamentet att stjäla minska?

Låga löner tvingar folk att arbeta dubbelt, vilket ger sämre hälsa; ekonomisk stress förkortar människoliv.

Och hur mycket bättre hälsa, och hur mycket längre liv, får man av att vara arbetslös och inte ser minsta möjlighet att ta sig ur arbetslösheten?

Om fattigdomen växer minskar viljan att betala skatt hos dem med medelinkomster. Man väljer hellre att se om sitt eget hus med privata försäkringar. Det undergräver hela välfärdsstaten.

Men våra skatter betalar vi ju faktiskt vare sig vi vill det eller inte.[1] Att smita från skatten är olagligt, och det borde väl t.o.m. Åsa Linderborg veta. Eller föreställer hon sig att det finns enorma kryphål i vårt skattesystem som idag inte utnyttjas, men som kan komma att utnyttjas, om Linderborg inte får som hon vill?[2]

Resten av Linderborgs artikel överlåter jag åt er själva att bedöma.

Expressens ledarredaktion har vettigare synpunkter. Jag citerar slutklämmen:

Om inget av argumenten ovan biter, drar vänsterdebattörerna fram det ultimata kortet: ”Låglönejobb sliter isär samhället och hotar demokratin”. Men om det är något som hotar sammanhållningen i Sverige så är det att acceptera att en växande grupp är hänvisad till en nedbrytande tillvaro i utanförskap.

Det vore mer klädsamt om vänstern erkände som det är: försvaret för blågula löner går före solidariteten med de nyanlända.

Vettigare synpunkter kommer också från min rättänkande tantvän, som påpekar att det inte gärna kan vara meningen att de nyanlända ska jobba för låg lön livet igenom. Vad det gäller är deras möjlighet att få den första starten.


Uppdatering 22 februari: Läs också Fredrik Segerfeldts artikel Vänstern sprider myter om lägre ingångslöner i Dagens samhälle idag.


[1] Det ena du vill, det andra du skall,
så plägar det gå i dylika fall.

Så skrev änkedrottningen Kristina av Holstein-Gottorp till Ebba Brahe i ett något annat sammanhang.

[2] Enda sättet att undandra sig skatt är att ta anställning inom den offentliga sektorn, där skatterna är fiktiva. Se om detta Skattefrihet för offentliganställda och Politikerna tycker det är häftigt att låtsas betala skatt.

Hur man trollar fram pengar …

… som sedan trollas bort igen

Säkert minns ni den isländska finanskrisen år 2008 – för övrigt ett närmast perfekt exempel på den ”österrikiska” konjunkturcykelteorin, där en skenbar uppgång i ekonomin oundvikligen senare leder till en krasch. Om denna handlar en deckare från 2013, Svarta korpar över Villette av Ingrid Hedström. Här ett citat:

Har ni hört den här förresten, rätt kul sammanfattning av det isländska finansundret? Thor och Steingrimur möts på en gata i Reykjavik. Thor har en katt och Steingrimur en liten hund. Thor köper hunden av Steingrimur för en miljon euro, och Steingrimur köper Thors katt för samma summa. Ingen har lagt ut några pengar, men nu äger de båda en tillgång som värderats till en miljon. Med kattfan som säkerhet tar Steingrimur ett banklån och köper … ja, en brittisk butikskedja eller så. (S.  83.)

Ja, så går det till i en värld där omloppsmedel eller bråkdelsreserver kan trollas fram ur tomma intet. Men det som trollats fram ur tomma intet kommer förr eller senare att försvinna ut i samma tomma intet:

Men vad gör han [Steingrimur] när korthuset börjar vackla, när han är belånad upp over takåsarna, när allt han köper inte ger utdelning nog att betala räntorna, när han vet att katten i själva verket är värdelös, när börsen inte stiger längre […]?

Svar:

Man kan försöka manipulera marknaderna, skapa intryck av att folk står i kö för att köpa katthelvetet till exempel. […] Om ingenting hjälper och kraschen ter sig oundviklig, då kan den som är skrupelfri se till att de tillgångar som finns kvar hamnar utom räckhåll för fordringsägarna så att bara katten och annat krafs finns kvar för dem att göra upp om. Det kan kräva lite fiffel med papper och dateringar om man vaknat upp för sent. (S. 83f.)

De där nya miljonerna som skapas när ett par islänningar träffas på gatan skapar också en illusion av välstånd, och det är viktigt att den illusionen upprätthålls:

Han tänkte också på vad tysken sagt om förtroende, om vikten av att ha det och behålla det. I efterhand hade han förstått att han själv på Birting Bank [en fiktiv isländsk bank] varit statist i en gigantisk Potemkinkuliss, avsedd att skapa just förtroende, med överdådiga fester och spektakulär konsumtion som det yttre tecknet på ständig och växande framgång. (S. 85.)

Som jag hoppas ni känner till (om inte annat, så från min bloggpost om nettokonsumtion) är den samlade (”aggregerade”) vinsten i ekonomin som helhet i stort sett lika med kapitalisternas egen konsumtion. Om alla, eller de flesta, kapitalister gjorde som Birting Bank och ställde till stora kalas i stället för att spara och investera, skulle vinstnivån i ekonomin som helhet stiga, och fortsätta att stiga tills den oundvikliga kraschen inträffar. Om bara ett litet fåtal kapitalister gjorde så skulle bara de krascha och resten av världen vandra vidare.

Lite tidigare i boken kan man läsa:

Hela finansvärlden bygger egentligen på förtroende, och förtroende bygger på psykologi. (S. 83.)

Och hela finansvärlden bygger idag på omloppsmedel eller bråkdelsreserver. Det är förmodligen därför som den engelska termen för ”omloppsmedel” (tyska ”Umlaufsmittel”) är ”fiduciary media”, d.v.s. just ”förtroendemedia”.[1] (Av latinets ”fides” som betyder ”förtroende”, ”förtröstan” eller ”tillit”.[2]) Så länge kunderna har förtroende för sin bank kan banken fortsätta att sätta omloppsmedel (bråkdelsreserver) i omlopp. Den dag kunderna mister förtroendet blir det en bankrusning och banken går omkull.

Men det här var ju bara en rolig historia? Inte är det så här det går till i verkliga livet?

Nej, man skapar förstås inte omloppsmedel/bråkdelsreserver med bara en katt och en hund som säkerhet. Utan så här går det till:

En bank har, låt oss säga, 100 kilo guld i sitt valv. Eftersom sedlar är behändigare att använda än guld, speciellt för stora betalningar över stora avstånd, trycker banken upp sedlar som ska vara inlösbara i guld. Så långt är allt gott och väl: en sedel som när som helst kan lösas in är ”så god som guld”.[3]

Men så kommer banken på att den kan trycka upp lite fler sedlar än det faktiskt finns guldbackning för. (Därav termen ”bråkdelsreserver”.) Det gör det lättare för banken att låna ut pengar; den drar åt sig lite fler kunder; och detta i sin tur gör att andra banker tar efter exemplet för att möta konkurrensen. Och så fortsätter det tills denna praxis blir norm i hela ekonomin.

Men hur ska då bankerna kunna behålla sina kunders förtroende, om de bär sig åt så här?

Det beror för det första förstås på hyr mycket bråkdelsreserver bankerna prånglar ut. Om de prånglar ut, låt oss säga, 5% mer än de har guldbackning för märks det inte särskilt mycket. Och desto mer märks det förstås om de lånar ut 95% mer än de har i sina valv.

Men än viktigare är att allmänheten måste vara omedveten om vad som försiggår; allmänheten måste tro att sedlarna fortfarande är ”så goda som guld”.

Ifall bråkdelsreserven är 5% är varje hundralapp i själva verket bara värd 95 kronor; fem av kronorna är falskmynteri. Och om bråkdelsreserven är 95% är hundralappen värd en femma; resten är falskmynteri. Men den som tar emot sedeln som betalning vet ju inte detta; bara banken själv och ett fåtal favoriserade låntagare vet om det.

Man hör ofta argumentet att bråkdelsreserver inte är något bedrägeri, eftersom det är fråga om en överenskommelse mellan banken och låntagaren; båda parter tar helt enkelt en kalkylerad risk; och det är ju inget bedrägligt med att ta kalkylerade risker. Man bortser då ifrån – eller blundar för – att resten av allmänheten blir skinnad: på 5% i det första av mina exempel, och på hela 95% i det andra exemplet. Och låntagarna är precis lika medskyldiga till bedrägeriet som långivarna.

Om bankens övriga kunder vore medvetna om bedrägeriet, skulle de förstås dra sig för att använda sedlar, när de vet att deras värde är lägre än det påstådda, ”nominella” värdet – och speciellt då om de fattar att de snart kan bli ännu mindre värde, när det kommer till fler omgångar av bråkdelsreserver. De skulle skynda sig att lösa in sedlarna mot klingande guldmynt, och bankerna skulle råka ut för en bankrusning och gå omkull.

Om ni är det minsta hemmastadda med ”österrikisk” ekonomi vet ni förstås vad inflation i allmänhet har för effekt: att de som först får de nya pengarna i handen kan använda dem innan priserna stigit, medan de som sist får dem i handen inte kan använda dem förrän priserna redan stigit. Det är fråga om en omfördelning av pengar som kan bli väldigt omfattande ifall inflationen är hög; och det är fråga om en omfördelning från de fattiga till de redan rika – för vilka är det som kan låna mest pengar om inte just de rika? Ingen fattiglapp lär kunna få ett mångmiljonlån från någon bank.

Sådan är alltså situationen med omloppsmedel/bråkdelsreserver grundade på guld (eller silver eller, för den delen, koppar). Vad vi har idag är omloppsmedel/bråkdelsreserver grundade på fiatvaluta – sedlar och mynttecken utan någon koppling till ädelmetaller. Dagens omloppsmedel/bråkdelsreserver existerar huvudsakligen i form av olika sorters värdepapper och/eller i digital form (vilket förstås också gäller för de där euromiljonerna de både islänningarna tjänade på att byta hund mot katt). Dessutom tycks ju bankerna numera sträva efter att minimera användningen av kontanter, så snart har vi kanske bråkdelsreserver som grundar sig på andra bråkdelsreserver, och var det ska sluta kan ni försöka tänka er.

Om vi hade ett fritt bankväsende – utan statlig inblandning och utan centralbanker som ”lenders of last resource” – skulle skadeverkningarna av omloppsmedel/bråkdelsreserver vara jämförelsevis begränsade. Bankerna vill förstås undvika bankrusningar och skulle därför iaktta viss försiktighet. Men idag är det just staten och centralbankerna som uppmuntrar till oskicket, och bankerna har inget annat att göra än att ”traska patrull”. En bank som idag skulle måna om att vara hederlig mot sina kunder skulle helt enkelt inte klara sig – om inte annat så för att alla andra banker har så mycket mer ”pengar” att låna ut.[4]

De som försvarar omloppsmedel/bråkdelsreserver brukar hävda att också de backas upp av reella tillgångar (så att t.ex. om en bank ger ett lån för att köpa ett hus eller en fabrik eller gruva, är huset, fabriken eller gruvan den tillgång som backar upp omloppsmedlen/bråkdelsreserverna). George Reisman tar upp det argumentet i Capitalism: A Treatise on Economics:

Now, the supporters of fiduciary media are quick to point out that fiduciary media are not without backing of any kind. They are backed, they say, by the loans and investments banks make in creating them, and in the capitals of the banks. For example, when a bank creates a checking deposit of $80 for a borrower, the bank’s assets also grows by $80 – the $80 now owed to the bank by its borrower. And the borrower may have had to put up collateral worth more than $80. In addition, the bank has its own capital that is lent out or invested, and this provides further backing, it is argued. […]

The great problem of fiduciary media is that they set up money and debt like a house of cards or row of dominoes that any breeze can knock over. Observe. The safety and value of the fiduciary media are supposed to depend on the value of the assets behind them. What is overlooked by the supporters of fiduciary media, however, is that the value of the assets behind them depends on the continued existence of the fiduciary media themselves. (S. 513.)

I den roliga historien ovan backas alltså den ena euromiljonen upp av en hund och den andra av en katt. Från att tidigare endast ha haft ett ”affektionsvärde” (som kan vara stort nog, ifall de båda ägarna och deras familjer uppskattar sina husdjur, vilket är ett värde för dem men inte ett värde som låter sig mätas i pengar) har de nu alltså fått ett helt enormt ekonomiskt värde! Men i det här fallet är det ju faktiskt de båda euromiljonerna som backar upp husdjurens värde, inte tvärtom. Och lånekarusellen måste fortsätta, med brittiska butikskedjor eller vad det nu kan handla om. Stannar lånekarusellen, så mister dessa stackars husdjur sitt ekonomiska värde. Klarare kan det inte uttryckas att de tillgångar (en hund och en katt) som påstås backa upp omloppsmedlen/bråkdelsreserverna själva backas upp av dem, ända tills lånekarusellen stannar.[5]

$ $ $

Jag har hittat en bra genomgång av den isländska finanskrisen på nätet. Här får man veta att det hela började med att det isländska fisket ”privatiserades” – i stället för att bedrivas helt i statlig regi delades i stället ut fiskekvoter till de olika fiskarna- (Att dela ut statligt bestämda kvoter är vad som idag kallas ”privatisering”.) Eftersom kvoterna var färre än antalet fiskare blev de värdefulla och förvandlades till kapital: det gick att ta banklån med kvoten som säkerhet. Man tjänade plötsligt mer på att ha en fiskekvot än på att faktiskt fiska:

Från inget hade regeringen skapat ett nytt kapital. Landet hade blivit ”rikare” fast inget egentligen var förändrat vad gäller verkligt värde. Det första fröet till en bubbla var sått.

Fiskarna bytte fiskekvoter med varandra precis som Thor och Steingrimur i den roliga historien bytte husdjur med varandra. Vips så fanns det massor av pengar att investera eller spendera!

Samtidigt privatiserade bankväsendet. Ja, det låter ju bra, men vad hände?

Ett litet gäng nya aktiva affärsmän fick ett enormt inflytande över den ekonomiska politiken på Island. De nya bankerna hade en aggressiv utlånings­politik. Av­regleringar innebar att man kunde låna till bostadshus och bilar utan egentliga säkerheter. Bankernas balans­räkningar växte, de blev större och större. De saker folk skaffade blev säkerhet för själva lånet och en spiral av ökande fastighets­priser gjorde att utlåningen kunde fortsätta.

Den aggressiva utlåningen var möjlig eftersom Islands regering stödde den och lät riks­banken fortsätta låna ut till bankerna.

Låter det bekant? Det borde det göra. Man ”privatiserar” bankväsendet men behåller förstås centralbanken, och den stöder minsann och uppmuntrar falskmynteriet.

De nya privata ägarna av bankerna genomförde parallellt en serie aggressiva uppköp runt om i Europa. Flygbolag, varuhus­kedjor, fond­mäklare och it-företag blev symbolen för en ny grupp aktiva finansmän som snart var mång­miljardärer.

De var alltså inte bara brittiska butikskedjor som köptes upp.

Eftersom alla affärer i grunden bestod av lånade pengar, vars säkerhet var aktier och andra fordringar på företag och privat­personer som i sin tur hade aktier och möjligen fastigheter som säkerhet, så var utvecklingen helt beroende av en enda sak. Kurserna måste fortsätta stiga, utlåningen och affärerna måste växa.

Borde också låta välbekant.

Av allt detta drar förstås vänstern slutsatsen att privatisering är av ondo, att allt som fortfarande är privat borde förstatligas och att det som privatiserats borde återförstatligas.

Och ingen drar den ”österrikiska” slutsatsen att falskmynteri är av ondo; allra mest då när den backas upp och praktiskt taget påtvingas bankerna av stater och centralbanker.

$ $ $

Om bråkdelsreserver eller omloppsmedel har jag skrivit en hel radda bloggposter på engelska.

Och om ”privatiseringar” som egentligen inte är några privatiseringar kan ni läsa En berättelse om två vårdbolag.


[1] En ordagrann översättning skulle vara ”circulation media”.

[2] Min latinsk-svenska ordbok ger också översättningar som ”hedersord, bindande försäkring, löfte, ed” – vilket borde innebära att bankerna ska lova på heder och samvete att sedlarna ska lösas in till det värde som anges på dem. Andra översättningar är ”trohet, pålitlighet, hederlighet, ärlighet, noggrannhet” – och rentav ”etisk personlighet”, ”redlig karaktär”, ”högsinthet” och ”ädelmod”. Allt saker som bara stämmer in på banker som avstår från att prångla ut bråkdelsreserver.

[3] Som Ludwig von Mises noterat någonstans var sedlar från början lite dyrare än det guld de stod för, eftersom det är en viss kostnad att trycka upp sedlarna, och likaså en administrativ kostnad (banktjänstemännen skulle ju också ha sin lön). Därför användes sedlarna just för stora betalningar över stora avstånd, eftersom det är mycket enklare och säkrare att skicka en sedel än att skicka en guldtacka eller en binge guldmynt. Mottagaren av sedeln fick sedan lösa in den i sin egen bank. För vanliga transaktioner, som att handla mat för dagen eller köpa en öl på puben, användes mynt. (Se Human Action, s. 435.)

[4] Helt utan skadeverkningar har det aldrig varit. På 1800-talet hände det gång efter annan att stater fick gripa in och rädda banker som var på fallrepet. Jag citerar Reisman igen:

Again and again, when banks did fail, the government stepped in and allowed them to suspend payment in specie, in flagrant violation of their agreement to pay their depositors specie on demand. This prevented the wiping out of fractional-reserve banks and enabled such banks to return to issue still more fiduciary media. (S. 515.)

Även Murray Rothbard har skrivit om detta. Se t.ex. hans The Myth of Free Banking in Scotland.

[5] Ett rent ekonomiskt värde har husdjur bara i det ögonblick de köps och säljs. Att köpa en hundvalp brukar kosta några tusenlappar. Men skulle man behöva göra sig av med hunden – om man t.ex. upptäcker att någon i familjen är allergisk, eller att man själv råkar ut för en olycka eller blir så sjuk att man inte kan ta hand om hunden – och inte gärna vill avliva den, finns det ingen annan lösning än att skänka bort den.

Låna av sig själv?

Jag har på sistone haft väldigt hög tidspreferens och därför levt över mina tillgångar.

Så t.ex. har jag skippat falukorven och fläsket (med löksås eller bruna bönor) till förmån för oxfilé, entrecôte, tournedos och rumpstek – helst då närproducerat, eftersom det är saftigare och smakar bättre. Emellanåt har jag varierat med gös, lake eller sjötunga. En och annan tesked rysk kaviar har det också blivit.

Likaså har jag slutat med billiga lådviner och i stället köpt hem Mouton-Rotschild. När det inte har räckt för att dränka sorgerna och bekymren, har jag kompletterat med långlagrad whisky (12–18 år).

Och i stället för att rulla mina cigaretter har jag köpt Havannacigarrer.

En och annan semesterresa Thailand tur och retur har det också blivit.

Och eftersom jag månar om de fattiga och utsatta i vårt samhälle har en del också gått till välgörenhet – och varje gång jag passerat en tiggare på stan har han eller hon fått en femhundring i koppen.

Det här har förstås grävt en del hål i min ekonomi – speciellt som jag är lägre mellanpensionär. Jag skulle behöva ta ett lån för att täppa till hålen. Men när jag går till banken får jag veta att min kreditvärdighet inte längre är den bästa, så den möjligheten är stängd för mig.

Men så får jag läsa i avisen att det går alldeles utmärkt att låna av sig själv, och att detta är lösningen på alla problem, inklusive problemet att kunna fortsätta att idka välgörenhet.

Så jag tittar i kassakistan, men där finns bara småslantar, men desto fler kravbrev och utmätningshot från kronofogden. Så vad göra?

Men idag sker ju de allra flesta penningöverföringar digitalt, och många, även jag själv, har en nätuppkoppling till banken. Så vad är enklare än att hacka mig på mitt konto och lägga till en eller ett par nollor på kreditsidan och/eller ta bort ett eller par nollor på debetsidan?

Nu har jag aldrig lärt mig hacka, men jag kan säkert hitta någon duktig hackare som kan bistå mig för en rimlig avgift.

Ja, det här går säkert bra – ända tills någon upptäcker vad jag håller på med och jag får betydligt värre saker i brevlådan än utmätningshot från kronofogden.

$ $ $

Allt det här är förstås fiktion – jag äter fortfarande fläsk (helst med löksås, men bruna bönor kan också få duga), jag handrullar fortfarande mina cigaretter, jag är måttlig med alkoholen, jag reser sällan längre än till Stockholm, och jag tar ibland en macka med Kalles kaviar. – Jag lever som den lägre mellanpensionär jag är, och visserligen krymper min tidshorisont en smula för varje år som går, men den är ännu inte så snäv att jag ser någon mening med att leva som om var dag var den sista.

Men vad som inte är fiktion är att staten gör precis som i min fiktiva berättelse. Staten kan minsann låna av sig själv! Staten behöver inte bekymra sig om utmätningshot från kronofogden eller ens oroa sig för att behöva krypa i fängelse när någon blåser i visselpipan och avslöjar vad den sysslar med.

Frank Heller skrev en gång (i Storhertigens senare finanser) att staten har ett stort försteg framför den enskilde medborgaren: den kan göra saker som är förbjudna för oss medborgare. Stjäl den kallas det skatt; mördar den kallas det krig; och ägnar den sig åt falskmynteri kallas det inflation.

$ $ $

Artikeln jag länkade till var förstås skriven av ett gäng keynesianer. Det kom ett genmäle från två ”österrikare”, Hans Palmstierna och Martin Moraeus. Det kom också en slutreplik från keynesianerna, men – särskilt med tanke på att en av skribenterna är professor och de båda andra doktorander i ekonomisk historia – är den direkt skamlös.

Så här börjar de:

Hans Palmstierna och Martin Moraeus torde vara i minoritet om att anse att det ”helt enkelt inte är sant” att deflation är farligare än inflation i dagsläget. Samtliga större internationella affärstidningar har återkommande varnat för deflationshotet de senaste åren, liksom ett flertal tunga ekonomer, myndigheter och finansiella aktörer.

Till att börja med är ju detta ett vanligt simpelt auktoritetsargument. Befinner man sig i minoritet, har man fel! Speciellt då om auktoriteterna också är tunga. (Det är också vad Ayn Rand kallade ett ”intimidationsargument” eller ”skrämselargument”[1]: endast lättviktiga debattörer kan påstå något sådant.)

Vad värre är att dessa människor inte kan se den ringaste skillnad mellan prisnedgångar som orsakas av ökad produktion i förhållande till penningmängden och prisnedgångar som är resultatet av att en inflationsbubbla spricker, så att skulder inte kan återbetalas och företagen därför tvingas skära ned på verksamheten, avskeda arbetare och, om inte ens det hjälper, gå i konkurs. Detta är två vitt skilda företeelser; de är bokstavligt talat olika som natt och dag; och man ska inte bunta ihop dem under den gemensamma termen ”deflation”. Till yttermera visso är prissänkningar under en verklig deflation (en recession eller depression) ett nödvändigt medel för att komma ur svackan.[2]

Sedan får vi höra att

den negativa räntan är […] en konsekvens av den marknadsfundamentalism som rått de senaste decennierna , som företrätts av monetarismen.

Centralbankernas manipulation av räntan är alltså marknadsfundamentalism! Och det enda marknadsfundamentalistiska i monetarismen jag kan hitta är att den inte är alltigenom keynesiansk.

Eller det här:

Trots negativ ränta och kraftig expansion av penningmängden har Riksbanken misslyckats med att uppnå sitt inflationsmål. […] Det enda som inflateras är bostadspriserna.

M.a.o.: Riksbankens uppgift är att urholka penningvärdet med 2% per år. Om inte denna urholkning slår igenom fullt ut i konsumentpriserna, ska Riksbanken kompensera med att urholka penningvärdet ännu mer.

Eller ta detta stycke:

Det är uppenbart att Palmstierna och Moraeus inte riktigt har förstått pengars roll i en marknadsekonomi. Pengar skapas så att säga ur intet både av staten och det privata banksystemet. Pengar kan både vara sedlar och mynt, men också en siffra på ett bankkonto. Pengar i sig skapar inte resurser, men de kan vara ett smörjmedel för att befintliga resurser utnyttjas. Problemet idag är att det privata banksystemet har misslyckats att skapa pengar för nödvändiga investeringar. Istället går lånen till en skenande bostadsmarknad. [Min kursivering.]

Här medger alltså keynesianerna själva att de fiatpengar och de omloppsmedel (bråkdelsreserver) centralbankerna prånglar ut är skapade ur tomma intet, m.a.o. att hela det moderna penningväsendet alltsedan guldmyntfotens avskaffande är ett enda gigantiskt falskmynteri. (Möjligheten att återgå till ”äktapengar” och återinföra guldmyntfoten övervägs förstås inte; den nämns inte ens.) Inte ett ord om att det som skapats ur tomma intet kan försvinna ut i samma tomma intet. (Detta är vad som händer när en inflationsbubbla spricker, när omloppsmedlen (bråkdelsreserverna) försvinner och det blir omöjligt att betala tillbaka de lån företagen narrats att ta tidigare, när räntan var artificiellt låg.) Och termen ”omloppsmedel” har man döpt om till ”smörjmedel”. Och att de pengar som skapats ur tomma intet sedan försvinner ut i tomma intet, det har döpts om till ”likviditetsfälla”.

Och fortsatt och intensifierat falskmynteri skulle också

… dämpa prisuppgången på bostäder och därmed hushållens skuldsättning,

Och hur skulle stora mängder nytryckta pengar kunna dämpa prisuppgången på någonting som helst?

Det skulle även hjälpa Sverige på traven att nå de klimatmål som satts upp i Paris.

Den ena gigantiska bluffen hjälper den andra. Kan det förvåna någon att de som vill förstöra penningväsendet också vill förstöra vår industricivilisation.

Liknande tongångar [som dem man finner hos Ludwig von Mises och hans adepter Palmstierna och Moraeus] fanns även i början av 1930-talet. Det bidrog till massarbetslöshet, nazism, världskrig och gaskamrar.

Men det här är ju en gigantisk verklighetsförfalskning. Lärda doktrinhistoriker[3] måste ju känna till att de enda som korrekt förutspådde börskraschen 1929 och den följande depressionen var just Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek. Och det var de som förklarade att och varför detta skulle leda till massarbetslöshet.

Och att påstå att det var Mises idéer som orsakade nazismen, Andra världskriget och gaskamrarna – för det finns bara ett ord för detta: lumpet. (Som dessa lärda doktrinhistoriker säkert vet förföljdes Mises av nazisterna, inte bara för sina ekonomiska teorier utan också för sin judiska härkomst, och fann sig nödsakad att emigrera; medan däremot John Maynard Keynes försökte ställa sig in hos nazisterna genom att i förordet till sin General Theory förklara att hans teori lämpade sig bättre för ett totalitärt samhällsskick än vad laissez-faire skulle göra. Så jag upprepar mitt omdöme: lumpet.)

Och så anklagas Mises och den ”österrikiska” skolan för att inte ta vederbörlig hänsyn till empirin. Då måste man ju fråga sig varför det är just ”österrikare” som både förutspått och förklarat alla bubblor som uppstått på senare år, från IT-bubblan till fastighetsbubblan; medan keynesianerna bara gnuggat sig i huvudet och undrat varför döbelnsmedicinen[4] inte verkat; och deras enda lösning när bubblan spruckit har varit att rekommendera att man blåser upp en ny bubbla. Och att den empiri keynesianerna åberopar ser ut som den idag gör beror faktiskt till allra största delen på keynesianismens dominans och på att regeringar varit så ivriga att använda dess döbelnsmedicin.

Så avslutar de magistralt med:

Ekonomin existerar i en verklighet, och har verkliga konsekvenser. Vi har inte råd med en kris till.

Ja, ekonomin existerar i en verklighet, men inte i den verklighet keynesianerna tror sig leva i. Och vi har inte råd med de kriser som keynesiansk ekonomisk politik leder till, har lett till och kommer att leda till.

$ $ $

Det allra mest olycksbådande med allt detta är att undervisningen i nationalekonomi och ekonomisk historia bedrivs av charlataner.[5] Vad man lär ut är endast och allenast sofistikerade försvar för falskmynteri.

$ $ $

Närbesläktad bloggpost: Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.


[1] En ordagrann svensk översättning skulle vara ”blyggörandeargument”, men det låter ju väldigt otympligt. Men det går i alla fall ut på att få en meningsmotståndare att blygas för sina åsikter i stället för att bemöta dem i sak. Och det ”biter” bara på meningsmotståndare som redan har ett mindervärdeskomplex.

[2] Se om detta George Reismans uppsats Fallande priser är inte deflation utan motgiftet mot deflation.

[3] Professorn i gänget, Lars Pålsson Syll, har gett ut en bok som heter Ekonomisk doktrinhistoria.

[4] Det är kanske inte alla som vet vad som menas med ”döbelnsmedicin”, men det kommer från ett par rader ur Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner:

Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!

[5] Att kalla dem charlataner är förstås ett intimidationsargument. Men det har backats upp av sakargument.

Tidspreferens och nettokonsumtion

Det här har jag saxat från årgång 6[1] av Nattväktaren. Jag skrev det, därför att det finns dumhuvuden här i världen: sådana som säger att George Reisman inte kan vara någon riktig ”österrikare”, eftersom han teori om tidspreferens inte är den gängse.

Först en kort ordförklaring: Med ”tidspreferens” menas benägenheten att (allt annat lika) föredra en behovstillfredsställelse nu eller i den nära framtiden framför samma behovstillfredsställelse längre fram i framtiden. (Se min tidigare bloggpost Kristendomen och tidspreferensen.) – Med ”nettokonsumtion” menas kapitalisternas och företagarnas konsumtion; se min bloggpost om nettokonsumtionsteorin.

Allt annat lika har fattiga människor högre tidspreferens (och därmed mindre framtidsorientering) än rika. Ta som exempel en person som lever på att plocka tombuteljer ur stadens papperskorgar: en sådan person är fullt upptagen av blotta överlevnaden för dagen och kan knappast planera för nästa vecka, än mindre då sätta pengar åt sidan för sin pension. En medel- eller höginkomsttagare kan göra både detta och spara ihop till en ny lägenhet, en ny bil, nästa års semester, sina barns skolutbildning, etc. Och i andra ändan av skalan har vi en mångmiljardär som Bill Gates eller George Soros: en sådan person har inga som helst bekymmer för hur han ska klara sig idag eller denna vecka eller detta år eller ens under hela sin livstid; han kan ha tillräckligt mycket pengar för att ens behöva bekymra sig om sina barnbarns eller barnbarnsbarns utkomst.

Givetvis finns det undantag. Även en mycket fattig människa kan gneta och spara för att få en chans att få det bättre i framtiden. Och även en mycket rik människa (t.ex. en oduglig arvtagare) kan leva för dagen och slösa bort sina ärvda rikedomar, för att plötsligt en dag finna sig på fattighuset eller gäldstugan. Men dessa undantag är försumbara vad gäller ekonomin som helhet.

En ändring i fattiga människors tidspreferens gör väldigt lite för ekonomin i dess helhet. Det lilla fåtalet slösaktiga rika gör det inte heller. Det är de välbeställdas och de flitiga rikas tidspreferens som betyder något. Så länge dessa människor har låg tidspreferens och (vilket är detsamma) en hög grad av framtidsorientering kommer de att investera, och det är deras investeringar som driver ekonomin framåt.

Enligt Reismans teori är profiten i ekonomin lika med kapitalisternas nettokonsumtion (jag lämnar nettoinvesteringarna åsido, för jag tror inte de påverkar mitt resonemang). Så länge kapitalisterna har låg tidpreferens, håller sig också nettokonsumtionen på samma låga nivå: merparten av deras rikedomar går till produktiva investeringar. Och ju rikare de blir, desto lägre blir deras tidspreferens, och desto mer blir investerat, desto mer blir producerat, desto fler människor blir satta i arbete, och till desto högre löner. Men anta att kapitalisternas tidspreferens skulle bli större (och deras framtidsorientering mindre); detta skulle kunna inträffa om det förelåg ett allvarligt hot att alla deras rikedomar skulle bli konfiskerade (eller om världens undergång vore nära förestående). Då skulle det motsatta inträffa: de skulle konsumera upp sina rikedomar i stället för att investera dem, produktionen skulle sjunka, arbetslösheten skulle stiga i höjden, och det skulle också den allmänna profitnivån och därmed räntorna.

Det är alltså därför som tidspreferensen inte är en direkt utan en indirekt orsak till räntenivån. Den verkar via kapitalisternas nettokonsumtion.

$ $ $

Uppdatering 26 december: George Reisman själv har påpekat för mig att det inte är alldeles sant att kapitalisterna fortsätter att spara och investera i all oändlighet. Så länge då bygger upp sin förmögenhet sparar de en stor del av sin inkomst och konsumerar i motsvarande grad mindre av den; men när förmögenheten är så stor att hela deras (och barnens och barnbarnens) framtid är tryggad, har de allt mindre anledning att fortsätta spara och kan till sist komma därhän att de inte sparar alls utan konsumerar hela sin inkomst. (Se härom Capitalism: A Treatise on Economics, s. 739–744.)

En reflektion jag själv har gjort är att detta förklarar varför så många av de verkliga storkapitalisterna skapat fonder för utbildning och andra former av välgörenhet (t.ex. Rockefeller och Carnegie och, i vår egen tid, Bill Gates och George Soros). Ur kapitalisterna egen synvinkel är detta en form av konsumtion: de gör det inte för att ytterligare förmera sitt kapital utan för att ge de pengar de inte längre själva behöver (ens för att säkra efterkommandes trygghet) en vettig och nyttig användning.

Doktrinhistoriskt tillägg (2015)

Äran att ha upptäckt tidspreferensens roll tillkommer Eugen von Böhm-Bawerk. Senare ”österrikare”, som Mises, har betraktat hans förklaring av orsakerna till tidspreferensen som bristfällig. Men den som slår huvudet på spiken här är återigen George Reisman:

The nature of human life implies time preference, because life cannot be interrupted. To be alive two years from now, one must be alive one year from now. To be alive tomorrow, one must be alive today. Whatever value or importance one attaches to being alive in the future, one must attach to being alive in the present, because being alive in the present is the indispensable precondition to being alive in the future. The value of life in the present thus carries with it whatever value one attaches to life in the future, plus whatever value one attaches to life in the present for its own sake. In the nature of being alive, it is thus more important to be alive now than at any other, succeeding time, and more important to be alive in each moment of the nearer future than in each moment of the more remote future. If, for example, a person can project being alive for the next thirty years, say, then the value he attaches to being alive in the coming years carries with it whatever value he attaches to being alive in the following twenty-nine years, plus whatever value he attaches in the coming year for its own sake. This is necessarily a greater value than he attaches to being alive in the year starting next year. Similarly, the value he attaches to being alive from next year on is greater than the value he attaches to being alive starting two years from now, for it subsumes the latter value and represents that of an additional year besides.

The greater importance of life in the nearer future is what underlies the greater importance of goods in the nearer future and the perspective-like diminution in the value we attach to goods available in successively more remote periods of the future. (Capitalism: A Treatise on Economics, p. 56.)

Ska översätta det här till svenska när jag får tid …

Men för att uttrycka det utan den karaktäristiska reismanska omständligheten: Att vara vid liv idag och i år är en nödvändig förutsättning för att vara vid liv i morgon eller om femtio eller hundra år. Allt annat lika måste vi värdera livet idag högre än livet i framtiden, för om vi inte gör det kommer vi inte att ha något liv i framtiden heller. Alltså måste vi ha varor eller pengar nog för att överleva dagen, innan vi kan börja tänka på att spara för framtiden.

$ $ $

Uppdatering 24 november: Det finns nu också en engelsk version av denna bloggpost.

$ $ $

Uppdatering 25 november: På Facebook fick jag en invändning som gick ut på att det finns många ”framåtsträvande fattiga” i världen, och att deras låga tidspreferens påverkar den allmänna tidspreferensen i ekonomin som helhet. Som exempel nämndes migranter som skapar sig en framtid i sitt nya hemland.

Jovisst: en liten smula gör de det. Men multimiljardärernas tidspreferens gör det en mycket stor smula.

Här ovan tog jag bara upp ytterligheterna: å ena sidan buteljplockaren eller ”bag-ladyn” som lever ur hand i mun och nätt och jämnt kan planera för morgondagen eller veckan; å andra sidan multimiljardären som kan planera för hela sitt liv och rentav för kommande generationers liv.

Men i verkligheten finns det ett helt spektrum. Det finns en ”framåtsträvande fattig” som smäller upp ett enkelt korvstånd, lägger undan en slant och avancerar till att öppna en Sibyllabar. Det finns mängder av småföretagare med låg tidspreferens. Det finns de som öppnar ett litet möbelvaruhus (t.ex. i Älmhult) och går vidare till att skapa en kedja av sådana varuhus som sträcker sig över hela landet och senare till hela världen. Eller också öppnar han en klädaffär eller en matbutik och avancerar till en hel kedja av klädvaruhus eller en livsmedelskedja. Eller någon som börjar med en enkel ”bed-and-breakfast” och sedan bygger upp en världsomfattande hotellkedja. Det finns hur många varianter som helst av detta. Men det påverkar inte mitt (eller Reismans) resonemang. Det är ändå de rikas tidspreferens och framtidsorientering som gör mest för den genomsnittliga tidspreferensen i ekonomin som helhet.

Och om man tar det från andra hållet: arvingen till ett miljardimperium gör som Mandeville rekommenderar och förslösar sitt arv på storslagna fester, fala kvinnor, m.m. istället för att fortsätta plöja ned pengarna i nyinvesteringarna; eller arvingen till ett småföretag som tar till flaskan och super bort företaget. I båda dessa exempel påverkas den allmänna, genomsnittliga tidspreferensen, men den som ärvt ett småföretag gör det bara en lite smula; den som ärvt ett miljardimperium gör det en väldigt stor smula.


[1]) Vill ni läsa hela meningsutbytet, bläddra ner till underrubriken ”Debatt om Reisman”. Men det illustrerar bara att somliga begriper, andra inte.

Ekonomisk analfabetism i Aftonbladet

Fredrik Virtanen lät publicera en ledarkrönika i Aftonbladet 31 oktober under rubriken De rika kan försörja våra äldre i 220 år. Bl.a. skriver han:

I Sverige finns 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Kul för dem. Antalet miljardärer har fördubblats på tio år. De har en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder kronor. Det är definitivt mycket, närmast ofattbart mycket.

Sveriges miljardärer skulle kunna spela in 530 Bond-filmer eller driva krisflyktingmottagning i 40 år eller betala Daniel Craigs lön 2 800 gånger. Eller ge Sveriges 225 000 fattigpensionärer 2000 kronor mer i månaden i 220 år.

Och som slutkläm:

Det finns hur mycket pengar som helst hos storfinansen, hos de superrika, hos de rika och hos medelklassen som med små fördelningspolitiska skatteåtgärder skulle kunna gå till pensionärer, till flyktingmottagning, till a-kassa, till försäkringskassa – till att minska bitterheten och hatet som klassklyftor skapar i ett samhälle.

Åtskilliga personer, både i kommentarfälten på Aftonbladet och på Facebook, har påpekat det absurda med Virtanens resonemang. Ett bra svar gavs av Erik Hultgren i Blekinge Läns Tidning idag (det kan förstås ha kommit andra bra svar som jag inte sett).

Vad den ekonomiske analfabeten Fredrik Virtanen missar eller blundar för är rätt enkelt: Miljardärernas förmögenheter består i överväldigande grad inte i reda pengar eller klingande mynt eller prasslande sedlar, utan i kapitalvaror. En fabrik är en kapitalvara, och likaså maskinerna i fabriken; ett jordagods är en kapitalvara, och likaså de lador och de jordbruksredskap som finns på gården, och de kor och får och höns m.m. som kan finnas där, om den ägnar sig åt boskapsskötsel; ett varuhus med allt som kan finnas till försäljning där är en kapitalvara; ett bussbolags bussar, ett taxiföretags bilar, ett rederis båtar, ett flygbolags flygplan, etc., etc. är alla kapitalvaror. Det är i form av kapitalvaror dessa 1 120 miljarder existerar, inte i form av kontanter.

joakim-von-ankaVad Virtanen (och alla analfabeter som tänker som han) föreställer sig är tydligen att miljardärerna inte har något bättre för sig än att leva i sus och dus – eller rentav gör som Joakim von Anka och använder sina pengar till att bada i. Att pengarna används produktivt och investeras i kapitalvaror som skapar konsumtionsvaror som kommer oss alla till godo – och att vinsterna plöjs tillbaka i produktion till att skapa ännu fler och bättre kapitalvaror som sedan kommer oss alla till godo i form av fler, bättre och/eller billigare konsumtionsvaror – detta är helt enkelt främmande för dem.

Lägg därtill att många av de pengar som inte är uppbundna i kapitalvaror i stället används för att investera i arbetskraft – vilket innebär att de går till löner.

Trots allt detta blir det förstås en hel del över som miljardärerna kan använda för sin egen personliga konsumtion. De kan bo i flådiga lägenheter på Östermalm eller skaffa herrgårdar med vacker havsutsikt, de kan ägna sig åt dyra sporter som golf eller hästhoppning – de kan, kort sagt, unna sig mer av livets goda än vi andra. Men varför skulle de inte få göra det? Vi behöver alla lön för vår möda, och det gäller miljardärerna likaväl som oss andra. (Jag vill också påpeka att många som ännu inte är miljardärer men som aspirerar på att bli det kan leva ytterst sparsamt medan de bygger upp sina företag; för en skönlitterär illustration hänvisar jag till Gail Wynand i Urkällan, som t.ex. sov på en brits på redaktionen medan han byggde upp The Banner).

Och innan vi missunnar miljardärerna deras lyx, ska vi ägna en tanke åt vilken lyx även vi fattiga (så länge vi inte är alldeles utfattiga) åtnjuter om vi bara jämför med tidigare generationer. Datorn som jag knappar in de här tankarna på är en lyx, även jämfört med skrivmaskinen, än mer då om vi jämför med gåspennan och ännu mycket mer när vi jämför vad äldre tiders runristare hade att knacka ner sina tankar på. Vi har bilar och bussar och tåg och flyg, där äldre generationer på sin höjd hade häst och vagn. Vi har tvättmaskiner, där man förr fick gå ner till närmaste vattendrag och banka tvätten ren. Vi har telefoner och idag t.o.m. mobiler, där man förr bara kunde skicka brev eller rentav fick kommunicera (över inte alltför långa avstånd) med röksignaler. Och så här kan man fortsätta att rada upp de framsteg som har gjorts alltsedan den industriella revolutionens begynnelse. Som George Reisman skriver:

[…] i termer av faktisk direkt personlig konsumtion {är] skillnaden mellan rika och fattiga i ett kapitalistiskt land, sådant som Förenta staterna, inte alls är så stor. Båda har mat, kläder, tak över huvudet, rinnande vatten och avlopp, elektricitet, telefoner, TV-apparater, bilar, kylskåp och liknande. De rika har mer och bättre av allt detta, men de ”fattiga” har tillräckligt mycket av det för att betraktas som rika i jämförelse med de flesta människor i de flesta andra länder och jämfört med var och en, t.o.m. de allra rikaste människorna i världen, för några generationer sedan. Tack vare kapitalismen är en ”fattig” person i Förenta staterna idag rikare i termer av de varor som är tillgängliga för honom än vad drottning Victoria var runt förra sekelskiftet. Han är rikare i praktiskt taget varje avseende utom förmågan att ha råd med tjänstefolk. (Ur Reismans uppgörelse med Thomas Piketty.)

Virtanens förslag till lösning är förstås att beskatta miljardärerna in på bara skinnet – och inte bara dem, utan också medelklassen. Men hur ska de kunna göra det, när det mesta av deras förmögenheter är uppbundna i kapitalvaror? Ska de sälja sina kapitalvaror för att föra över det de får betalt till de statliga kassakistorna? Men det betyder ju bara att dessa kapitalvaror hamnar hos någon annan miljardär, som då i sin tur blir tvungen att sälja dem vidare för att kunna betala sin skatt, o.s.v. i en oändlig rundgång.

Eller ska staten, i sant socialistisk anda, konfiskera kapitalvarorna? Men det ger ju heller inget klirr i statens kassakistor, eftersom förmögenheterna fortfarande är bundna i kapitalvarorna. För att få de där kontanterna som enligt Virtanen ska ge fattigpensionärer 2000 kronor i månaden i 220 år måste staten i sin tur sälja kapitalvarorna vidare. Men till vem? Eftersom det med den politiken inte längre finns några kapitalister kvar i Sverige, måste de säljas till utländska kapitalister. Och om omvärlden sedan apar efter den svenska politiken?

Men det är ju inte bara kapitalvaror kapitalisterna investerar i, det är ju också arbetskraft. En stor del av de där 1 120 miljarderna går ju till att betala löner. Varifrån ska arbetarna få sina löner, ifall de pengarna (eller en stor del av dem) skattas bort? Det skulle inte ge oss färre fattigpensionärer, det skulle ge oss fler fattigpensionärer. Tänk bara på hur många som då skulle behöva förtidspensioneras och hur snålt tilltagen den förtidspensionen skulle bli.

Eller kanske han menar att de som tidigare arbetat i den privata sektorn skulle återanställas i den offentliga sektorn. Det vore ju alla socialisters dröm. Men får de samma lön för sitt nya jobb i den offentliga sektorn som de tidigare fått i den privata sektorn, blir det ju återigen rätt lite över till att försörja fattigpensionärer i 220 år. Och hur är det med oss lägre mellanpensionärer? Ska vi också få något med av denna statliga kaka?

Men Virtanen (och alla andra ekonomiska analfabeter) tror tydligen att pengar bara kan användas till konsumtion. Att produktion måste föregå konsumtion – att man inte kan konsumera något som inte först producerats – är dem främmande. Att produktion i stor skala fordrar att kapital investeras i produktionen är dem lika främmande. Att stora förmögenheter hjälper produktionen genom att investeras i kapitalvaror – ”produktionsfaktorer” med marxistisk terminologi – är dem främmande. Ja, jag ska inte rada upp allt som är dem främmande. Vanligt sunt bondförnuft är dem i högsta grad främmande!

(Se också Vi behöver våra miljardärer och Konsumtionsvaror och kapitalvaror. Och se också Ekonomiskt charlataneri i Aftonbladet.)