Gott nytt år!

Och ett tack till trogna läsare av denna blogg! (OK, till otrogna läsare också, för den delen.)

 

Click here to see the complete report.

Klassanalys av Pelle Svanslös

(Ett lite lättsammare inlägg för omväxlings skull.)

Det sägs ju att Pelle Svanslös är en nyckelroman – att Pelle är Gösta Knutssons alter ego, Maja Gräddnos hans blivande hustru, Elaka Måns sedermera radiochefen Olof Rydbeck, o.s.v. Vare därmed hur som helst, så har ingen tidigare uppmärksammat att Pelle Svanslös också är en klasskampsroman.

Pelle är en familjekatt; han får strömming och mjölk eller grädde varenda dag utan att behöva anstränga sig det minsta; han behöver inte jaga råttor för att klara livhanken, och blir följaktligen aldrig heller särskilt skicklig på att jaga råttor.

Måns och gänget runt omkring honom – Bill och Bull, Fritz och Frida – är inga familjekatter. De bor i ett skjul vid Åsgränd; ingen ger dem någon strömming, utan de måste masa sig ned till torget och hoppas finna någon överbliven strömming; annars får de i stället jaga råttor.

Så när Måns och hans kompisar tycker att Pelle är mallig är det ett uttryck för underklassens lätt förstådda ressentiment mot de mer lyckligt lottade i kattsamhället.

Pelle själv tycks vara lyckligt omedveten om sin privilegierade ställning. Om somrarna tar familjen med honom på sommarnöje, och då frågar han Måns om inte han också ska åka på sommarnöje. Att somliga inte har råd med dyra semesterresor faller honom inte in. Typiskt för överklassen! Tänk på Marie Antoinette och bakelserna!

Såå – var har alla marxistiska litteraturanalytiker hållit hus i alla dessa år?

(Att jag intresserar mig för Pelle Svanslös beror på att tantvännen går i barndom, så jag läser barnböcker för henne.)

(Äsch förresten – ta inte det sista på alltför stort allvar!)

Jubileum

Det är idag exakt fyra år sedan jag började blogga. (Min första bloggpost skrevs i och för sig först dagen efter.) Sedan dess har jag haft nästan 45 000 besök på bloggen (lite drygt 10 000 om året, och det är kanske inte mycket att skryta med). Sammanfaller dessutom med tantvännens födelsedag.

Habanero i lösvikt

(Man måste blogga om vardagsnära ting också.)

Eftersom det är lönlöst att försöka prata förstånd med socialister, tänkte jag i stället försöka prata förstånd med kapitalister; närmare bestämt de kapitalister som förser oss med de matvaror vi inhandlar på ICA, Coop eller Hemköp.

Varför är det stört omöjligt att få tag i habanero i lösvikt?

Habanero är en förträfflig smaksättare i köttfärsröra, chili con carne och allehanda andra gryträtter. Men man måste vara väldigt försiktig och bara ta en liten strimla, för annars blir det för starkt och dränker alla andra smaker. Och det är ju inte varje dag man äter just dessa rätter; ofta blir det stekt fläsk (med bruna bönor eller löksås), fläskkotletter, biff med lök (ifall man skulle hitta bra biffstek till överkomligt pris), kanske falukorv eller fiskpinnar eller pyttipanna eller bacon med ägg – rätter som inte vinner något på att smaksättas med habanero.

Ändå säljs habanero bara i förpackningar om två, ibland tre. Resultatet blir att det mesta av habaneron blir liggande i kylskåpet och förfars, så att kanske häften av det man köpt måste slängas.

För vem använder någonsin två eller tre habanero i matlagningen? Det skulle vara om man vill laga mexikansk djävulskyckling, en rätt som ibland serveras på mexikanska restauranger med varningen att man äter den på egen risk.

För det kan väl inte vara så som socialisterna skulle hävda, att våra matkapitalister gör detta med flit, så att de kan sälja mer habanero än vad som faktiskt går åt?

Tillsänt Eskilstuna-Kuriren. Tyvärr har jag inte adressen till några matkapitalister.

Uppdatering 22 maj: Kom in i Eskilstuna-Kuriren idag.

Ett kort ord om anti-depressiva läkemedel

Inte det roligaste ämnet här i världen att skriva om; men jag retar mig på pratet om ”lyckopiller”. Jag svarade på en insändare av Bo Grapenskog i Eskilstuna-Kuriren 30 januari, men den insändaren tycks nu ha tagits bort från nätupplagan, så jag kan inte länka till den.

Människor som kallar anti-depressiva läkemedel för ”lyckopiller” har inte den blekaste aning om vad en depression är.

En depression är inte lite allmän, tillfällig nedstämdhet eller ”deppighet”. En depression kännetecknas av konstant ångest, som bara lindras av återkommande gråtattacker; dessutom av sömnlöshet. En depression är rent djävulskap och något man endast kan önska sina värsta fiender.

Följer man läkarens rekommendationer och gradvis ökar dosen, hävs depressionen. Det tar lite tid – ett par månader – men sedan går depressionen faktiskt över, och man kan trappa ner dosen i stället.

Men det är ju långt ifrån detsamma som att man blir lycklig!

Vad som däremot inte gör det minsta för att häva depressionen är förnumstiga råd om att ”rycka upp sig”, ”se livet från den ljusa sidan” eller att sjunga och umgås med sina nära och kära (som man faktiskt umgås med i alla fall). Sådana förnumstiga råd är ett rent hån.

Och vad man allra minst har behov av är insändare från folk som inte vet ett dyft om vad de pratar om.

Publicerat i Eskilstuna-Kuriren 4 februari 2014.

(Och bara så att ingen oroar sig i onödan: Det var några år sedan jag sist var deprimerad. Att jag alltsomoftast är på ett miserabelt humör är en annan sak.)