Diskussion om guldmyntfoten

För några dagar sedan utspann sig en diskussion om guldmyntfoten i Facebookgruppen Österrikiska ekonomiska skolan. En person citerade ur en nybörjarbok i (icke österrikisk) ekonomi:

Under a gold standard, money is backed by a fixed amount of gold. You could actually trade your money for gold. The gold standard allows a country to only print as much currency as there is gold to back it up, preventing overprinting and devaluation. Downside: it acts as a limit on economic growth. As an economy’s productive capacity grows, so should its money supply. Because a gold standard requires that money be backed in gold, the scarcity of the metal constrains the ability of the economy to produce more capital and grow.

Och ställde frågan:

Varför behöver penningmängden kunna växa med ett lands produktionskapacitet? Jag förstår inte riktigt förklaringen här ovan. Räcker det inte med att värdet av en enhet guld, räknat i varor, ökar? Minskar producenters incitament att producera p.g.a. att det finns en fix mängd, eller nästan fix mängd pengar?

Mitt svar på detta:

Det enda som skulle hända om guldmängden förblev konstant samtidigt som produktionen ökar är att varor och tjänster stadigt skulle bli billigare, m.a.o. att köpkraften hos varje guldmynt skulle öka.

Anledningen till att mainstreamekonomer (sådana som skriver ”icke österrikisk ekonomi 101”) ser detta som ett problem är att de förväxlar sjunkande priser som beror på produktivitetsökningar med det plötsliga prisfall som inträffar när en inflationsbubbla spricker. De buntar ihop dessa vitt skilda företeelser och kallar båda för ”deflation”.

Jag kan rekommendera den här uppsatsen av George Reisman, även om den är lång och går in i detalj. Liksom även min egen bloggpost Riksbankens kamp mot billigare varor och höjd levnadsstandard.

$ $ $

Ett praktiskt problem är att guldmynten skulle bli för värdefulla för att användas i daglighandeln. Och så är det redan idag:

Under de senaste åren har jag samlat på mig en del miniguldtackor på 2 gram. De är ca 2×1 cm och någon millimeter tjocka. Mindre guldmynt än så är svåra att göra. Mynt på 1 gram skulle nog gå bra, men mynt på 1/10 gram skulle bli ruskigt små. För närvarande kostar dessa minitackor runt tusenlappen i fiatvaluta; och om (eller rättare när) guldpriset fortsätter öka blir det ännu mer.

Det säger sig självt att jag inte kan använda dessa tackor till att köpa en kopp kaffe eller en stor stark eller ens göra mina inköp av mat för dagen eller recept på apoteket, m.m. Hur kulle jag kunna få växel tillbaka på dem?

Detta är anledningen till att (om vi hade metallisk myntfot och inte den nuvarande pappersmyntfoten, som centralbankerna kan manipulera som de behagar) vi skulle behöva komplettera guldet med silvermynt, kanske rentav kopparmynt.[1]

$ $ $

Jag fick följande invändning:

Det tas ju upp guld ur marken varje år så det är ju inflation även under en guldmyntfot. Tillgången på guld ökar alltså varje år, så påståendet är ju felaktigt.

Mitt svar:

Låt mig nu ta det här lite långsamt.

Jovisst utvinns det hela tiden nytt guld; men i normala fall är guldutvinningen mindre än den övriga produktionsökningen, så priserna kommer ändå att falla, bara inte lika mycket som om guldmängden vore helt konstant.[2] Och även om guldutvinningen någon gång skulle vara större, så att priserna stiger, så är det ju bara någon enstaka procent – detta att jämföra med de nya papperspengar eller nya digitala pengar som centralbankerna prånglar ut.

Dessutom kan det inte sätta igång någon konjunkturcykel. Jag förutsätter att det är bekant (i varje fall inom denna grupp) att en konjunkturcykel, som inleds med att det skapas nya pengar och ny kredit, till en början leder till att investeringar som förut varit olönsamma nu förefaller vara lönsamma. Först i ett senare skede – när lånen ska betalas tillbaka – blir det uppenbart att de varit olönsamma hela tiden, och vi får bankrutter, hög arbetslöshet och allt annat som kännetecknar en recession eller en depression. Någon procents ”guldinflation” eller ”silverinflation” kan omöjligt åstadkomma detta. Och detta skulle vara sant, även om guldutvinningen konstant överskred produktionsökningen.

Dessutom sker detta oftast när någon ny stor guldfyndighet upptäcks – som t.ex. guldruschen till Kalifornien runt 1850 eller till Klondike vid slutet av 1800-talet. Men detta sker ytterst sällan och är dessutom engångsföreteelser. Priserna ökar, men snart är allt tillbaka vid det normala.

Så den moraliska aspekten. Jag förutsätter återigen att det är bekant att nya pengar når somliga tidigare, andra senare. De som först får pengarna i sin hand kan köpa innan priserna hunnit stiga, medan de som sist får dem i sin hand kan göra sina inköp först när priserna redan stigit. Detta gynnar dem som stat och centralbank vill gynna och missgynnar dem som stat och centralbank inte vill gynna. Och att gynna den ene på den andres bekostnad är förstås omoraliskt.

Även om vi hade guldmyntfot skulle förstås somliga få det nyutvunna guldet i fickan före alla andra. Men vilka? De som utvinner guldet och myntar det, förstås! Och i detta ligger inget omoraliskt: det är bara rättmätig lön för mödan.

Allt jag skrivit om guld ovan gäller förstås precis lika mycket om silver – eller om platina, ifall det skulle bli vanligt att använda platinamynt.

Summa summarum: Det är precis lika absurt att kalla ökad guldmängd för ”inflation” som att kalla sjunkande priser som beror på produktionsökningen för ”deflation”. I båda fallen buntar mainstreamekonomerna ihop företeelser som inte har den ringaste likhet med varandra.

Mer om detta i min bloggpost Precious Metals Inflation?

(Personen som kommit med invändningen klickade ”gilla” på detta svar, så tydligen var det bra av mig att ta det lite långsamt.)

$ $ $

Allt det här är (eller borde vara) skåpmat för var och en som intresserar sig för ”österrikisk” ekonomi.

Mer sådan skåpmat i Varför konjunkturcykler?, som jag skrev för ett hundratal trettiotal år sedan


[1] George Reisman tar upp detta under rubriken ”The Monetary Role of Silver” i Capitalism, s. 958f. Han säger ingenting om kopparmynt, men jag ser inget hinder för att använda koppar, ifall även silvret skulle bli för värdefullt för små inköp, som t.ex. en femöreskola. I Sverige har vi ju också en tradition av att använda kopparmynt, eftersom vi har en stor koppargruva i Falun.

[2] George Reisman inleder sin diskussion av penningmängdens inverkan på ekonomin med det rent teoretiska antagandet att penningmängden är konstant (”rent teoretiskt” eftersom penningmängden aldrig är helt konstant). Först därefter går han in på vad som händer under guldmyntfot och vad som händer under inflaterad pappersvaluta. Det är helt enkelt det enklaste sättet att presentera saken.

Det är värt att notera att även Ludwig von Mises använder sig av rent teoretiska antaganden; han kallar dem ”imaginära konstruktioner”. Till dessa hör det stationära tillståndet (eller vilotillståndet), den jämnt roterande ekonomin, den fria och ohämmade marknadsekonomin och den autistiska ekonomin (Robinson Crusoe-ekonomin). Se Human Action, s. 236ff – och lite varstans i samma bok.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.