Guldmyntfoten och lögnen

Repris från 2006.

Det hör till socialisternas standardrepertoar att beskylla kapitalismen för alla missförhållanden i samhället, fastän samtliga dessa missförhållanden i själva verket ska tillskrivas blandekonomins socialistiska komponent. Beskyllningar som att kapitalismen är orsak till slaveri och krig är bara alltför välbekanta; liksom att den bär skulden för inflation och arbetslöshet, fastän dessa företeelser helt och hållet beror på statlig interventionism, statliga ingripanden i ekonomin.

Och vad gör icke-socialistiska politiker och ekonomer när de möts av denna propaganda? Jamar med.

Myten att 30-talsdepressionen berodde på kapitalismen har ni säkert fått er till livs förr. En del av denna myt är att depressionen berodde på guldmyntfoten, på att man alltför länge klängde sig fast vid denna ”barbariska kvarleva” (som John Maynard Keynes kallade den).

Jag hittade några exempel på ett diskussionsforum där jag är med [Liberal debatt; numera avsomnat]. Först ett par citat från moderna ekonomer:

The current judgment of economic historians (see, for example, Barry J. Eichengreen, Golden Fetters) is that attachment to the gold standard played a major part in keeping governments from fighting the Great Depression, and was a major factor turning the recession of 1929–1931 into the Great Depression of 1931–1941. (Bordo, M., ”Monetary Policy Regimes, the Gold Standard, and the Great Depression”, NBER Reporter, 1999.)

The depression is seen today as a consequence of the Federal Reserve’s adherence to the flawed real-bills doctrine and to gold standard orthodoxy. It led policymakers to shun expansionary monetary policy, and it transmitted the U.S. depression across the globe. (Samme Bordo.)

The most important barrier to actions that would have arrested or reversed the decline [during the Great Depression] was the mentality of the gold standard. (Eichengreen själv.)

(Eichengreens Golden Fetters är ett standardverk för guldmyntfotens belackare. Den har utsatts för en förödande kritik av Richard Salsman; se lästipsen nedan.)

Personen som levererade dessa citat är, vad jag förstår, doktorand i ekonomisk historia. Här är vad han själv skriver (med vissa lättare redigeringar för sammanhangets och grammatikens skull; de ändrar inte innebörden):

Är ni objektivister säkra på att vi alla skall gå över till guldmyntfot? Be careful what you wish for…

De länder som vidhöll sin guldmyntfot längst, t.ex. USA och Frankrike, drabbades allra värst under stora depressionen, och ett återinförande riskerar skapa ekonomisk kris och politiskt kaos. De flesta ekonomer är nog överens att guldmyntfot är lika förlegat som socialism.

Orsakerna till den stora depressionen är den fråga som behandlas mest inom nationalekonomin.

Visste du verkligen inte att en av de vanligaste tolkningarna av den stora depressionen var att den förvärrades av guldmyntfoten?

En majoritet av de som studerat den stora depressionen har kommit till slutsatsen att guldmyntfoten borde ha övergetts tidigare. Detta är vad jag tror i alla fall; de artiklar jag har aktuella, och som jag citerade ovan, är alla av denna uppfattning. Har aldrig gett mig in på detta område, och har ingen ”egen” uppfattning i frågan.

Det är väl mer välmotiverat att lita på Barry Eichengreen, som jag anser vara en mycket god ekonomisk historiker, och vad han har sagt om guldmyntfoten än vad t.ex. en romanförfattare kan ha sagt om dito. [Mises och Reisman är romanförfattare?[1]]

[Som svar på invändningen ”Sedan ska man ha klart för sig att guldmyntfoten i praktiken avskaffades redan under Första världskriget.”:] Fast icke desto mindre höll vissa länder fast vid en guldmyntfot som satte hämsko på deras ekonomiska politik. Jag tror de flesta argumenterar att givet hur systemet var utformat efter Första världskriget (d.v.s. satt i kaos) gynnades de länder som helt övergav guldmyntfoten så tidigt som möjligt (vilket alltså inte USA gjorde). Såg någonstans att någon, tror den var Eichengreen, som hade försökt visat att den helt skulle avskaffats under 50-talet även om den stora depressionen (och Andra världskriget) uteblivit.

Lägg gärna märke till sådan formuleringar som ”en majoritet”, ”de flesta”, ”de vanligaste tolkningarna”. Notera gärna också att doktoranden inte har någon ”egen uppfattning”; han bara upprepar vad han blivit matad med.[2]

Hur förhåller det sig nu med allt detta?

Guldmyntfot betyder att guld är pengar. Under guldmyntfot använder man guld att betala med. Använder man i stället sedlar, så är dessa sedlar inlösbara i guld. Skriver man ut checker, är checkerna inlösbara i guld. Om vi någonsin får tillbaka en riktig guldmyntfot, kommer vi fortfarande att handla med betal- och kreditkort, men de skulle ha full guldtäckning. Och under guldmyntfot skulle det självfallet inte finnas några restriktioner i rätten att äga guld – detta skulle vara liktydigt med restriktioner i rätten att äga pengar.

En sådan guldmyntfot var vad vi hade under perioden fram till 1914. Det var guld man använde att betala med, och använde man sedlar eller något annat, var de inlösbara i guld. Och de valutaenheter de olika länderna använde var definierade i termer av guld: en dollar var t.ex. 1/20 ounce guld, och ett pund var ¼ ounce (eller en aning mindre). Några problem med att räkna om sina pengar i främmande valuta förelåg därför inte heller.

Vad hände med denna guldmyntfot? Nåväl: att krig bekostas med inflationspengar är vanligt förekommande. De krigförande staterna gick helt sonika ifrån guldmyntfoten och tryckte upp papperspengar utan täckning. I ett fall (Tyskland) ledde detta till hyperinflation efter kriget. Men även i andra länder ledde det till att penningvärdet sjönk, om än inte fullt så dramatiskt.

Den enkla och sunda lösningen på detta problem borde ha varit (utöver att inte trycka upp fler papperspengar) att gå tillbaka till den guldmyntfot som rådde före kriget och justera sedlarnas värde i förhållande till guldet för att spegla den nya verkligheten. Förenta staterna gjorde faktiskt så: en dollar som tidigare varit definierad som 1/20 ounce guld omdefinierades nu till 1/35 ounce.

Men i det stora hela gjorde man inte alls så. Man övergav i stället guldmyntfoten till förmån till vad som kallas ”gold exchange standard” (”guldutbytesmyntfot”, om man översätter direkt; men jag har faktiskt inte sett termen på svenska). I stället för cirkulerande guldmynt och sedlar inlösbara i guld övergick man till stora guldtackor som förvarades i statliga bankvalv. Guld var inte längre något som vi vanliga döda fick äga och använda fritt; det monopoliserades av stater och centralbanker. Guldtackorna användes sedan vid internationella transaktioner, men inte i den dagliga handeln. Det fanns fortfarande en nominell koppling mellan papperspengar och guld, men systemet innebar att det var lätt för stater och centralbanker att manipulera penningmängden och skapa inflation.

Systemet fungerade så att dollarns värde var direkt knutet till guldet (1/35 ounce) och att pundets värde i sin tur var knutet till dollarn; sedan fick andra valutor ”flyta” i förhållande till dollarn och/eller pundet. (Det var därför som dollar och pund under många år benämndes ”hårdvaluta” – fram till början av 70-talet, då Richard Nixon ”befriade” dollarn från varje koppling till guld.)

M.a.o.: den lögn socialister och deras medlöpare prånglar ut – att guldmyntfoten hade skuld i den stora depressionen – betyder att man skyller depressionen på en myntfot som redan var avskaffad. Fräckare lögn får man leta efter.[3]

En händelse som faktiskt inträffat brukar användas som fikonlöv för denna lögn. Före kriget hade pundet varit värd $4.86; efter kriget hade dess värde sjunkit till ungefär $3.50. År 1926 bestämde sig Storbritanniens politiker för att gå tillbaka till guldmyntfoten. Men i stället för att definiera pundet på ett sätt som motsvarade efterkrigsverkligheten – vilket skulle innebära att ett pund var värt $3.50 – fick man ett anfall av storhetsvansinne och definierade pundet som det varit definierat före kriget: som $4.86. (Det var inte bara ”storhetsvansinne” som låg bakom detta: man ville bevara och utvidga den spirande ”välfärds”staten, och man ville förhindra att löner marknadsanpassades, eftersom fackföreningsrörelsen var emot detta, och facket hade växt sig starkt.) För att ”rädda” pundet ägnade sig Federal Reserve sedan åt räntemanipulationer som skulle göra det möjligt för pundet att bli så mycket värt som det påstod sig vara. Det hjälpte förstås inte; men det var en av de faktorer som så småningom utlöste den stora depressionen.[4]

Och fikonlövet här är förstås inte bättre än den ursprungliga lögnen: centralbankers manipulationer med räntan är inte heller en del av en fri marknad utan ett socialistiskt ingrepp i marknaden.

Men det är alltså lögner av det här slaget som ekonomistuderande vid våra universitet matas med – precis som de matas med sådana lögner som att det är vår konsumtion och inte vår produktion som gör oss rika[5], eller att små inflationsdoser gör mer nytta än skada, eller att John Maynard Keynes ”räddat kapitalismen”.

Och vad gör vi åt det? På kort sikt finns väl inte mycket att göra – det är varken ”vi objektivister” eller ”vi österrikare/austroklassiker” – som tillsätter professurerna i ekonomi. På lång sikt kanske trenden kan vändas – om tillräckligt många unga människor vänder ekonomiinstitutionerna ryggen och läser in sig på riktiga ekonomer, från Adam Smith och fram till George Reisman.

Lögnen ger endast långsamt vika.


Lästips: Richard Salsman, ”The Gold Standard: Scapegoat for the Great Depression”, The Intellectual Activist, Vol. 9, Nr 1 (January 1995). (En kritisk uppgörelse med Barry Eichengreens Gold Fetters: The Gold Standard and the Great Depression; tyvärr inte tillgänglig på nätet.)

Murray N. Rothbard, What has Government Done to Our Money? (speciellt kap. 4, ”The Monetary Breakdown of the West”, som ger en kort och enkel sammanfattning av guldmyntfotens historia).

Varken Salsman eller Rothbard hör till mina hjärtevänner.[6] Men det hör liksom inte hit. Inte när de – som här – har rätt.


[1] Kängan var förstås riktad mot objektivister som bara läser Ayn Rand (i ”Galts klyfta” används bara guld- och silvermynt). Synd om grabben att några av oss också läser andra anhängare av guldmyntfoten.

[2] Kan inte heller undanhålla er följande replik från sagde doktorand, när någon (inte jag, den här gången) kom med en berättigad invändning:

Vad är ditt problem? Underkände någon lärare i ekonomisk historia eller nationalekonomi dig i någon grundkurs, och nu känner du för att ge igen? Är du upprörd eftersom din hjärna slutade utvecklas nar du var tolv, medan dina kamrater utvecklades till individer med en normal tankeförmåga?

Så när killen inte åberopar auktoriteter tar han i stället till personangrepp.

[3] Vi ska inte heller glömma att Franklin D. Roosevelt år 1933 förbjöd privatpersoner att inneha guld.

[4] Jag tar också upp det här i Nattväktaren, årgång 5, nummer 1 (bläddra ner till ”Englands ’återgång till guldmyntfoten’”). Men jag säger i stort set detsamma där som jag säger här.

[5] Se om detta George Reismans uppsats Produktion versus konsumtion.

[6] Se om Salsman Reisman Insights Without George Reisman och Objectivism and ”Austrian” Economics – Compatible or Not? Om Rothbard har jag skrivit några bloggposter på engelska. Se också Är ”Frihets”fronten anarkistisk?

Annonser

Kommentarer inaktiverade.