Till minnet av Gunnar Carlsson

Gunnar CarlssonDet här är den enda dödsruna jag skrivit, och den handlar om en person som få känner till, ifall de inte gått i skola i Eskilstuna och tillhör min egen generation.

Gunnar Carlsson (1922–1986) var min lärare i svenska under de sista gymnasieåren. Han undervisade också i tyska. Han drabbades tidigt av svår diabetes, vilket ledde till att han så småningom blev blind och var tvungen att amputera ett ben. Enligt vad jag hört fortsatte han att undervisa också som blind (med hjälp av en assistent) och var fortfarande en mycket duktig, för att inte säga superb, lärare.

Innan han blev sjuk var han rätt rundlagd och fick därför smeknamnet ”Korven”.

Och det är idag, 28 maj, exakt 30 år sedan han dog.

Det finns en fråga som ibland brukar dyka upp som uppsatsämne, i centrala prov eller som ”räddningsplanka” i den gamla studentexamen: ”Hur ska en bra lärare vara?”

Det finns så mycket som kan sägas om det: han ska kunna sitt ämne, han ska ha en brinnande entusiasm för det, av det slag som smittar av sig och tänder en gnista av samma eld hos eleverna, han ska alltid vara omutligt rättvis, aldrig ha en gullgris eller en hackkyckling, han ska kunna ställa höga krav och se till att de blir uppfyllda, han ska bry sig om sina elever och se dem som medmänniskor, men aldrig dalta med dem och behandla dem som vårdfall, etc., etc.

För den som har gått på S:t Eskils skola (och jag är säker på att jag inte bara talar för mig själv utan för en lång rad årskullar) – för oss är inga sådana långa uppsatser nödvändiga. Vi har ett enkelt svar och ett konkret exempel att peka på: En bra lärare ska vara som Gunnar Carlsson.

Mer behöver kanske inte sägas. Men det finns mer att säga.

Jag träffade Gunnar vid många strödda tillfällen efter det att jag lämnat skolan – på studentjubileer, bemärkelsedagar och under mina egna vikariat på S:t Eskil. Jag såg hur han sakta och obevekligt bröts ned av sin svåra sjukdom. Aldrig någonsin har jag hört honom yttra ett klagande ord. Och mer: aldrig har jag hört ett klagande tonfall i hans röst. Aldrig har jag mötts av något annat än ett smittande gott humör – och en övertygelse (som inte behövde uttryckas i ord, ty den fanns i själva hans grundpersonlighet) om att livet var värt att leva, att arbetet var värt att utföra, och att skolan var den rätta platsen för honom att utföra detta arbete.

”Hjältemod” är ett stort ord, och man bör aldrig tillåta att det går inflation i det. Men när det gäller Gunnar Carlsson är det trots allt det mest passande ordet.

Eskilstuna 5 juni 1986
Per-Olof Samuelsson

Publicerades i Eskilstuna-Kuriren 9 juni 1986.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.