Länge leve optativen!

”Leve” i rubriken är en optativform. Optativ är en verbform – ett modus – som uttrycker förhoppning, en förväntan eller en önskan. I svenskan, liksom de flesta språk jag känner till, sammanfaller optativ med konjunktiv. Ett undantag är forngrekiskan, där det fanns särskilda former både för konjunktiv och optativ. (Hur det är i nygrekiskan vet jag inte.) Konjunktiv uttrycker en möjlighet – t.ex. ”om så vore” eller ”finge jag blott som jag ville” eller ”vunne jag den där miljonen på trisslotten”. Den vanligast förekommande verbformen kallas indikativ, eftersom den bara indikerar (d.v.s. påstår) att något är si eller så, inte att det skulle kunna vara så eller att man får hoppas att det så skulle vara.

Båda i svenskan och i engelskan (där det kallas ”subjunctive mode”) är konjunktiv och optativ på utdöende. Vi säger sällan ”vore”, ”finge” eller ”vunne”; och i engelskan blir det allt ovanligare att skriva eller säga ”if it were so”, utan man använder ”was” också i if-satser. (Hur det är i andra moderna språk vet jag inte.) Numera säger de flesta ”om det var så”, ”om jag fick …” och ”om jag vann …”.

Ett enkelt exempel på optativ är ”tage dig fan”, som ju inte uttrycker ett sakförhållande utan en önskan eller förhoppning. Och än idag säger vi ”fan ta dig”, inte ”fan tar dig”.

Ett välkänt exempel för alla kyrkobesökare är den välsignelse som förekommer i slutet av varje gudstjänst:

Herren välsigne eder och bevare eder.
Herren låte sitt ansikte lysa över eder och vare eder nådig.
Herren vände sitt ansikte till eder och give eder frid.

Men i förslaget till ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan föreslås alternativet:

Herren välsignar er och beskyddar er.
Herren låter sitt ansikte lysa mot er och visar er nåd.
Herren vänder sitt ansikte till er och ger er sin fred.

Alltså med indikativ i stället för optativ. Men visst är det skillnad mellan vad Herren Gud faktiskt gör för oss och vad vi bara hoppas eller önskar att han ska göra?

Förslaget har fått svidande kritik av Svenska Akademien. Så här skriver den på lagom knastertorr akademisvenska:

Det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer. Exempelvis ger förslaget till kyrkohandbok frihet att välja mellan två versioner av Välsignelsen, den traditionella och en nyare variant. Det som skiljer mest är verbformerna. Den äldre versionen innehåller optativformer (välsigne etc.), medan den yngre genomför presens indikativ (välsignar). Dessa verbformer står inte i paritet med varandra, och detta är ingen stilfråga. Optativen uttrycker en förhoppning, med presens görs ett konstaterande.

Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24–26).[1] Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten. Härtill kan man foga invändningen att den naturliga tolkningen av respektive version eventuellt avspeglar något olika gudsuppfattningar. Med optativformulering uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. Även den präst som läser Välsignelsen får sin roll modifierad, och ytterst påverkas relationen mellan Herren, prästen och församlingen. Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga.

Härvarande bloggare har förstås inga synpunkter på de teologiska implikationerna, eftersom härvarande bloggare ändå inte tror på Gud. Det är de språkliga implikationerna som intresserar mig. Varför vill Svenska kyrkan genomföra denna förändring? Svenska Akademien igen:

Det viktigaste skälet till att optativformer diskvalificeras i det nya förslaget tycks emellertid inte vara teologiskt utan verkar bestå i att dessa verbformer inte anses vara »inkluderande» nog. Förslaget genomsyras nämligen av en strävan mot ett »inkluderande» gudstjänstspråk (Kommentarer kapitel 2). Resonemanget har ett vällovligt syfte, men beteckningen »inkluderande» får aldrig någon tillfredsställande definition, och det är därför svårt att bedöma i vilken utsträckning förslagets lösningar medför någon förbättring på punkter där tidigare alternativ anses brista. Det är rentav omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om det berättigade i att språkligt fullödigare formuleringar utdöms som otillräckligt »inkluderande».

Så vad menas med att gudstjänstspråket ska vara ”inkluderande” och att optativformer på verben skulle vara ”exkluderande”? Språkbruket här är möjligen exkluderande för den breda allmänheten, men för mig som begriper främmande ord är innebörden glasklar: Dagens gudstjänstbesökare begriper inte optativformerna! Indikativformerna, däremot, begriper de fortfarande. Om detta skriver akademien:

Kanske måste man göra upp med den illusion som består i att gudstjänstens språk skulle kunna vara omedelbart tillgängligt för alla kyrkobesökare och i stället försvara en position som räknar med en långsamt växande förtrogenhet. Inget språk, det må vara religiöst eller litterärt, som utsatts för minsta stilisering kan vara omedelbart tillgängligt för alla. [Min kursivering.]

Här använder alltså akademien den enda optativform som idag är begriplig för den breda massan av gudstjänstbesökare, nämligen ”må”. Och därför borde väl den moderniserade varianten av välsignelse vara ”Herren må välsigna er, etc.”. (Imperfektformen ”måtte” skulle också fungera.)

Men att konjunktiv/optativ försvinner ut språket är ju inget annat än ett tecken på att vårt språk håller på att utarmas. Svenska kyrkan gör här inget annat än att cementera denna utarmning. Gud nåde Svenska kyrkan!

$ $ $

Presensformen av konjunktiv/optativ har allt som oftast en ”performativ” funktion. Några exempel:

Gud sade: ”Varde ljus”, och det vart ljus.[2]

Eller:

Gånge hatt till och huva ifrån.

Eller som det sedan ändrades till:

Syster ärve hälften mot broder.

Eller som Nietzsche skriver i Zarathustra:

Övermänniskan vare jordens mening!

Eller på tyska:

Der Übermensch sei der Sinn der Erde!

Men någon särskild verbform eller något särskilt modus som kallas ”performativ” finns inte i något språk jag känner till.

$ $ $

Också verbens pluralformer har försvunnit ur vårt språk, och ingen varken säger eller skriver numera ”voro”, ”gingo”, ”fingo”, o.s.v. Men detta utarmar ju inte språket alls lika mycket som de bortdöende konjunktiv- eller optativformerna, eftersom de inte ändrar betydelsen det minsta. Däremot gör det att det blir svårt att läsa äldre svensk litteratur. På den tiden jag jobbade som svensklärare fick jag klagomål om att det var omöjligt att förstå Hemsöborna. Och alla citat jag ger i mina bloggposter om Axel Hägerström kan vara svårförståeliga för nutida läsare.


[1] Också i den senaste bibelöversättningen har man här bytt ut optativ mot indikativ.

[2] I den senaste bibelöversättningen har detta ändrats till:

Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.