Besynnerlig skattematematik

I Aftonbladet 18 april bemöter Åsa Linderborg den artikel av Lena Andersson jag citerade ur i min förra bloggpost. Så här skriver hon bl.a.:

Lena Andersson tror att alla hennes skattepengar går till att täcka andra människors behov, inte ett öre investeras i något hon själv har nytta av. Men låt säga att Andersson själv skulle betala hela kostnaden för att med tunnelbana ta sig från sitt hem till den offentlighet där hon ”samlar ihop sina pengar”. Den resan skulle kosta henne tusen spänn enkel biljett.

Det här fick mig att spärra upp ögonen. Tusen kronor per enkelbiljett betyder ju 2000 om dagen för den som pendlar kollektivt till och från jobbet. Med femdagarsvecka blir det 40 000 kronor i månaden och, med sex veckors semester, 420 000 per år. Men de pengarna betalar alltså pendlaren inte när han köper biljett utan gör det i stället över skattsedeln.

Alla pendlar förstås inte kollektivt, utan somliga tar sig till och från jobbet med bil eller cykel. Men de betalar ju också skatt precis som de som åker kollektivt, så de hjälper alltså till att subventionera kollektivåkandet. För bilister kommer detta ovanpå bensinskatten och alla andra avgifter som tas ut ur bilismen. Jag har inga siffror, men låt oss för enkelhetens skull anta att hälften pendlar kollektivt, vilket skulle minska kollektivpendlarens utgifter till cirka 210 000 och öka bilisternas och cyklisternas subventioner med samma summa. Är det bara tredjedelen, fjärdedelen eller tiondelen som åker kollektivt, blir det förstås ännu mer som subventioneras av bilister, cyklister och rentav fotgängare (de som bor i centrala Stockholm går förstås till och från sina välbetalda arbeten), och det skulle säkert ge upphov till en hel del skattekverulans.

Men det är väl ändå rätt få människor som faktiskt betalar 210 000 eller mer i skatt om året?[1]

Och så är det ju inte bara kollektivtrafiken som bekostas med skattemedel. Det ska betalas apanage till kungahuset också, liksom biståndspengar till Palestinska Myndigheten. Och så är det ju all vård-skola-omsorg. Några småsummor går också till statens nattväktarfunktioner (polis, försvar, rättsväsende). De 420 000 som går till kollektivtrafiken kan inte gärna vara mer än en droppe i ett stort hav.

Nej, det här går bara inte ihop.

Antagligen har Åsa Linderborg försökt räkna in alla de investeringar som gjorts i tunnelbanetrafik och annan kollektivtrafik under årens lopp, pengar som naturligtvis måste betalas tillbaka ifall de lånats ihop. Men gör det saken bättre? Om ett privat trafikbolag vore tvunget att ta ett par tusen om dagen i biljettavgift för att kunna betala för sina investeringar, skulle det inte få några passagerare och skulle tvingas lämna branschen och försöka sig på något annat, som t.ex. skoputsning. Det är bara det offentliga (stat, landsting, kommun), som har tillgång till våra skattepengar (och som i värsta fall kan be Riksbanken att trycka upp fler pengar), som kan bedriva kommersiell verksamhet på ett så fullständigt ansvarslöst sätt.

(Jag har skickat en nedbantad version – 1500 tecken inklusive mellanslag – till Aftonbladets debattsida.)


[1] Min egen (fiktiva) skatt för 2015 är cirka 35 000 kronor, vilket alltså skulle räcka för att subventionera en enda tunnelbanependlares biljetter för knappt en månad.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.