Till minnet av en ensamseglare

Den som bor långt in i land nås sent av
underrättelser för sjöfarande.

Stundom stoppar en motor och tystnaden färdas
länge innan den når adressaten,

en lanterna slocknar utan att man genast blir
varse punkten av mörker.

Det finns tomrum som inte kan fyllas.
Röster som aldrig återvänder.
Näbbklyvningar som aldrig får sin fortsättning.

Ord kan aldrig utplåna saknaden.
Den bris som mojnat lämnar efter sig en
vindstilla i hjärtat,
där minnets lättaste fjun blir tungt som bly.

Ordförklaringar och sakupplysningar

Ensamseglaren hette Paul Nilsson, men kallade sig Jaspar Morgonbris. Han avled hastigt av aortaruptur i mars 1986 vid bara 45 års ålder; men jag fick inte höra om detta förrän en eller ett par månader senare. ”Näbbklyning” var ett ord han gärna använde för ”munhuggning”. I sin ungdom drabbades han av en släng av polio (vilket endast märktes på att han var en aning puckelryggig), och vad jag hörde senare är aortaruptur något som lätt drabbar just poliosjuka.

Dikten publicerades i Eskilstuna-Kuriren 22 maj 1986.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.