Den hägerströmska solidariteten

Axel Hägerström var starkt påverkad av Immanuel Kant, även om han tog avstånd från vissa av Kants idéer (se Det hägerströmska pliktmedvetandet). En kort uppsats som han säkerligen läst och begrundat är Synpunkter till en allmän historia i världsborgerligt syfte[1].

Kant menade att målet med vårt liv omöjligt kan vara individens fullkomning – av det enkla skälet att våra liv är alldeles för korta för att vi ens tillnärmelsevis ska hinna bli fullkomliga. Men om historien inte ska vara alldeles ändamålslös måste vi anta att slutmålet – det som ger mål och mening åt vår färd – måste vara släktets fullkomning. Detta kommer att ta åtskilliga – kanske hart när oräkneliga – generationer; men om det inte går att tänka sig ett sådant slutmål, skulle naturen, när den utrustat oss med förnuft och fri vilja, ha spelat oss ett elakt spratt. Med Kants egna ord:

Hos människan (såsom den enda förnuftiga varelsen på jorden) skulle de naturanlag, som äro beräknade för hennes förnufts bruk, först komma till fullständig utveckling hos släktet, däremot icke hos individen. En varelses förnuft är en förmåga att vidga reglerna och syftemålen för alla sina krafter långt utöver naturinstinkten och vet inte av några gränser för sina planer. Det arbetar emellertid själv icke instinktivt utan har behov av försök, övning och undervisning för att fortskrida från en klarhetsgrad till en annan. Av detta skäl skulle varje människa vara nödsakad att genomgå ett ofantligt långt liv för att lära sig, hur hon fullständigt skall tillgodogöra sig sina naturliga anlag; eller – i den händelse naturen endast tillmätt henne endast en kort frist att leva (såsom fallet verkligen år) – måste hon förfoga över en kanske oöverskådlig rad av generationer, av vilka den ena lämnar sin kultur i arv till den följande för att en gång driva sina anlag i vårt släkte till den grad av utveckling, som fullständigt motsvarar hennes avsikter. Och denna tidpunkt måste åtminstone för människans tanke stå som målet för hennes strävanden, alldenstund annars naturanlagen till största delen måste betraktas som förspillda och ändamålslösa – något som skulle upphäva alla praktiska principer och därigenom giva naturen, vars vishet annars måste tjäna som grundsats vid bedömandet av alla andra anstalter, sken av att endast med människan ha bedrivit en barnslig lek. (S. 9f.)

Att naturen har ett ändamål med oss människor är något Kant sluter sig till utifrån att naturen tycks ha ett ändamål med de lägre organismerna. Strax innan skriver han:

Ett organ, som icke skall användas, en anordning, som icke fyller sitt syfte, är en motsägelse i den teleologiska naturläran. Ty om vi avvika från denna grundsats, så hava vi icke längre en lagbunden utan en ändamålslöst lekande natur och ett tröstlöst på måfå träder i stället för förnuftets ledtråd. (S. 9.)

Och vad är det då naturen vill?

Naturen har velat, att människan skulle helt och hållet ur egen fatabur frambringa allt, som går utöver hennes djuriska tillvaro och att ingen annan lycksalighet eller fullkomlighet skulle komma henne till del än den hon i frigjordhet från instinktlivet själv förskaffat sig genom eget förnuft. […] Då hon förlänade människan förnuft och därav följande viljefrihet, så var detta redan en tydlig fingervisning om hennes avsikt med människans utrustning. […] Det förefaller emellertid icke alls ha varit av vikt för naturen, att människan hade det bra, utan att hon arbetade sig fram tillräckligt för att genom sitt uppförande göra sig förtjänt av livet och välbefinnandet. Det överraskande i saken är, att de tidigare generationerna förefalla fullgöra sitt betungande värv blott för de efterföljandes skull för att giva dessa en plattform, varifrån de kunna bygga vidare på den byggnad, som naturen har planlagt; och att likväl blott de sistkommande skola njuta lyckan att bo i byggnaden, varpå en lång rad av deras förfäder (helt visst oavsiktligt) hava arbetat utan att dock själva kunna taga del i den lycka, som de förberedde. Men hur gåtfullt detta än är, så nödvändigt är det dock tillika, om man nämligen en gång antager, att ett djursläkte skall besitta förnuft och såsom en klass av förnuftsväsen, som samt och synnerligen dö, icke dess mindre ernå en fullkomlig utveckling av sina anlag. (S. 11f.)

Och hur bär sig då naturen åt för att leda människosläktet till fullkomning? Det var inte av vikt att människan hade det bra, utan att hon måste arbeta för att göra sig förtjänt av livet och välbefinnandet. I sitt anletes svett ska hon äta sitt bröd, som det står i Bibeln. Men det är mer än så:

Medlet, som naturen betjänar sig av för att åstadkomma utvecklingen av alla sina anlag är deras inbördes antagonism i samhället, för så vitt denna dock till slut blir orsak till en lagbunden ordning av desamma. […] [Människan väntar sig överallt] att stöta på motstånd, liksom hon är sig fullt medveten att hon å sin sida är böjd för att rida spärr mot andra. Detta motstånd är det nu, som uppväcker människans alla krafter, sätter henne i stånd att övervinna sin håg för lättja och sporrad av ärelystnad, härsklystnad eller förvärvsbegär skaffa sig en rangplats bland sina medmänniskor, vilka hon icke rätt kan fördraga men vilka hon icke heller kan undvara. (S. 13f.)

Kortare uttryckt: Naturen använder sig av spliten mellan människor för att föra människosläktet till fullkomning.

Kant säger ingenting om Gud i denna uppsats utöver detta:

De naturliga drivfjädrarna härtill [d.v.s. till spliten mellan människor], källorna till okamratligheten och det genomgående motstånd, varur så mycket ont härleder sig, vilket emellertid i sin tur driver till förnyad anspänning av krafterna och därigenom till en kraftigare utveckling av naturanlagen, förråda väl således en vis skapares ordnande hand och icke en illvillig andes, som har fuskat i hans härliga verk eller av pur avund bragt det på skam. (S. 15.)

Problemet är alltså i korthet att vi människor har så svårt att hålla sams, fastän det onekligen vore bättre om vi gjorde det; vilket leder Kant till följande:

Det största problem, som naturen tvingar människosläktet att lösa, är ernåendet av ett allmänt, rätten förvaltande borgerligt samfund. [Det är] endast inom samhället […[ som naturens högsta syfte: utvecklingen av alla dess anlag, kan uppnås inom mänskligheten […] Att inträda i detta tvångstillstånd tvingar nöden den annars för oinskränkt frihet så upplagda människan.

Detta problem är tillika det svåraste och det som sist löses av människosläktet. (S. 15ff.)

Inom de enskilda nationerna är problemet till största delen löst i och med att samvaron människorna emellan regleras av lagar och rättsväsende. Men mellan nationerna är problemet fortfarande olöst. Split mellan nationer leder till krig. Det problem som återstår att lösa måste alltså vara att få också samvaron mellan folken och nationerna att regleras av lagar och en rättsordning. Nationerna och deras ledare måste till sist fås att inse att krig inte är någon bra lösning, utan att det vore bättre att få till stånd en skiljedomstol mellan nationerna i de fall konflikter uppstår. Kants slutsats:

Ett filosofiskt försök att bearbeta den allmänna världshistorien under synpunkten av en naturens plan, som har den fullkomliga borgerliga samfundsbildningen i människosläktet till mål, måste betraktas som möjligt och rentav som gagneligt för detta naturens syfte. (S. 27.)

Och i en senare uppsats i Avhandlingar om fred och rätt, ”Om förhållandet mellan teori och praktik i folkrätten”, sammanfattar Kant (kort och koncist, om än i en lång och omständlig mening):

Liksom våldsövergrepp från alla sidor och därav följande nöd slutligen måste bringa ett folk därhän att besluta sig för att underkasta sig det tvång, som förnuftet själv föreskriver det såsom medel, nämligen den offentliga lagen, och inträda i en statsborgerlig författning: så måste också den nöd, som följer av de ständiga krigen, i vilka stater i sin tur söka rikta sig på varandras bekostnad eller underkuva varandra, slutligen bringa dem därhän, även mot deras vilja, att antingen inträda i en världsborgerlig författning; eller också, om ett sådant tillstånd av allmän fred (såsom väl också understundom varit fallet med statskolosser) ur en annan synpunkt innebär en ännu större fara för friheten, i det den medför den förskräckligaste despotism, så måste denna nöd ändock tvinga dem till ett tillstånd, som visserligen icke utgör ett världsborgerligt samfund under ett överhuvud men likväl ett rättstillstånd i form av en federation enligt en gemensamt avtalad folkrätt. (S. 191f.)

$ $ $

Vad har nu allt detta med Axel Hägerström att göra?

Hägerström skriver också om hur idéer formar historiens lopp – och om hur idéerna i sin tur omformas av de historiska skeendena. Han skriver också om spliten mellan människor, även om han mest skriver om spliten mellan olika samhällsklasser. Och han betraktar idéerna om naturliga rättigheter som en vidskepelse som har haft sin betydelse men som nu har spelat ut sin roll. Det var där jag lämnade honom i min förra bloggpost. Så vad vill han sätta i deras ställe?

Endast där den samhälleliga  verksamheten sker inom klasskillnadens ram […] behövs verkligen idéerna i fråga, för att icke allt skall sprängas sönder. Endast under sådana förhållanden behöva lagarna beklädas med en öppen eller fördold gudomlig helgd. Men tänka vi oss ett samhälle, där den vida övervägande massan av befolkningen känner sig solidariskt intresserad för samhällsordningens bestånd, måste alla sådana skyddsmakter vara överflödiga. (S. 95f i Socialfilosofiska uppsatser.)

Solidaritet är alltså det högsta samhälleliga värdet för Hägerström (även om han själv, i enlighet med värdenihilismen, knappast skulle använda ordet ”värde”). Har jag sagt eller antytt att Hägerström skulle vara socialdemokrat?

Därmed är också uppgiften klar för alla socialt intresserade, som genomskåda det fortgående förfallet av samhällskittande rättsföreställningar. Endast på ett sätt kan faran av, att skutan med förlorat roder sätter på grund, förebyggas, och det är, att var och en i sin stad gör allt för att inskränka klasskillnaden eller för att åstadkomma ett sådant sakernas tillstånd, att icke ett betydande antal samhällsmedlemmar känna sig som en blott piedestal för de övriga. (S. 96.)

Och sedan blir Hägerström riktigt lyrisk:

”Stilla, omärkligt vrider sig världens hjul”, har en stor tänkare sagt.[2] Stilla, omärkligt upplöser sig i folkdjupen en nedärvd föreställningsvärld, som i årtusenden varit ett värn för en lugnt fortskridande samhällsverksamhet. Bildningens representanter bära framför andra ansvaret för framtiden. Därför böra [sic] de ock vaket iakttaga vad klockan slagit för att icke överraskas. Det gäller att i tid ersätta det gamla samhällskittet med ett nytt av solidare konsistens.

Så följer det sista stycket, och det påminner verkligen om Kant:

Därmed lyfta vi också vårt eget liv upp på ett högre plan genom att insätta det såsom led i släktets ändlösa strävan mot lycka och kultur. Vi förvärva så en djupare tillfredsställelse, än all isolerad jakt efter egen lycka kan skänka.

Om jag nu får avbryta Hägerström, så säger han ju här att vi blir lyckligare av att eftersträva släktets lycka än att eftersträva vår egen. Jag måste dock betrakta detta som nonsens – eller som en förväxling av orsak och verkan. Det är klart att min lycka inte står i motsättning till andras, eller till människosläktets, lycka. Och andra blir säkert också lyckligare av att jag är lycklig! Detta må vara en sanning med moderation, eftersom somliga säkert vill mig illa. Men på det hela taget gör den enskildes lycka också att ”samhället” eller det samlade människosläktet blir lyckligare.

Religionen och därmed besläktade föreställningar ha alltid för den enskilde haft den betydelsen, att han kommit att se sig själv i ett större sammanhang. Därmed har livet fått ett rikare innehåll och större lyckomöjligheter.

Ja, om man då bortser från all split religionen sått, alla religionskrig och alla förföljelser av religiöst oliktänkande.

Men vi behöva inga vidskepliga föreställningar för att foga våra strävanden in i ett större helt. Vi behöva blott leva oss in i vårt släktes djupaste syften för att skänka oss själva en uppgift, som höjer oss över den tyngsta av alla känslor, känslan av livets tomhet.

Ja, det är ju vad Kant säger också: att släktet har ett djupare syfte än vad någon enskild person kan ha (och att individen därför bör underordna sig släktet och eftersträva dess lycka hellre än sin egen). Men vad är detta att släktet skulle ha ett syfte (eller att naturen skulle ha ett syfte med vårt släkte) annat än – vidskepelse? Och varför skulle vi behöva just den vidskepelsen, nu när alla tidigare vidskepelser tagits ifrån oss? Talar Hägerström för oss alla, när han säger att den ”höjer oss över den tyngsta av alla känslor, känslan av livets tomhet”?

$ $ $

Finns det något i allt detta som vi kan ta till oss, även om vi inte accepterar Kants eller Hägerströms filosofi? Ja, en sak: att all förändring till det bättre kommer att ta tidlång tid. Qua objektivister – eller qua frihetsvänner i största allmänhet – eftersträvar vi ett laissez-faire-samhälle. Men det kommer att ta åtskilliga generationer innan vi når dithän. Tidens och historiens hjul vrider sig stilla och omärkligt. Idéer styr historiens lopp – men de kan också omformas, ibland förvanskas, av det historiska skeendet – och de måste hursomhelst ibland omprövas och modifieras av det historiska skeende där man försöker tillämpa dem (inte så att de överges, förstås, utan så att de blir bättre formulerade).

Det finns, kort sagt, ingen genväg förbi historien.


[1] På svenska i samlingsvolymen Avhandlingar om fred och rätt, i översättning och med inledning av Alf Nyman, Stockholm: Bonnier, 1915. – På nätet finns både det tyska originalet och en fullständig översättning till engelska. – Jag tagit upp dessa avhandlingar (med utförliga citat) i två tidigare uppsatser.

[2] Tyvärr har jag icke lyckats utröna vilken stor tänkare som sagt detta,

Annonser

Kommentarer inaktiverade.