Min pappa skulle ha fyllt 110 år idag

Elis Samuelsson skulle ha fyllt 110 år idag om han fått leva; tyvärr avled han redan 1972.

Han föddes i Moheda och växte upp i Ljungby, där farfar (Johan Samuelsson, 1872–1949) var folkskollärare. Han tog studenten vid Lunds privata elementarskola (”Spyken”)[1] och studerade sedan länge i Lund innan han blev prästvigd i slutet av 40-talet. Efter några kortare tjänstgöringar på andra håll blev han 1954 komminister i Vallby och Hammarby, därefter från 1962 i Ärla och till sist, en tid före sin död, åter i Vallby.

I tjugoårsåldern drabbades han av ledgångsreumatism, vilket gjorde att han alltid rörde sig långsamt och möjligen också bidrog till hans för tidiga död.

Han gifte sig med mamma Märta 1942 och fick tre barn (Pelle, f. 1942, Johan, f. 1944 och Maria, f. 1955). Vi lever alla och har hälsan. (Mamma dog i januari 1999 vid 83 års ålder.)

Den enda dödsruna jag har sett över honom publicerades i Strängnäs stiftsblad[2]. Eftersom den är ganska intressant, återger jag den här:

Gestalter, präglade av lågkyrklighet eller frikyrklighet, av barndomens upplevelser, av grupprörelse, ungkyrkosyn eller högkyrkotankar, är de vanligen förekommande i minnesteckningarna för vårt av ålder av skiftande rörelser och inflytelser kännetecknade stift.

Nu träder fram en hos oss ovanligare fromhetstyp: den sydsvenska gammalkyrkligheten, sådan den kom till uttryck hos Elis Samuelsson, tjänstgörande i Vallby många år, sedan som ordinarie i Ärla, som emeritus återigen i Vallby.

Fromheten från sin barndomsbygd övergav han aldrig, och den skepsis han visade både mot frikyrklighetens andlighet och mot vad han kallade för ”besynnerliga rörelser” inom kyrkan var i direkt linje med den småländska, lutherska gammalkyrkligheten. Och vad han från barndomen förvärvat, byggde han på i Lund, där han tillhörde kretsen kring prof. Odeberg och tidskriften Erevna.

Båda de nämnda levnadssfärerna är ju kännetecknade av vördnaden för det fasta ordet och Elis Samuelsson var en ”skriftlärd” av gammal skola. Det var Skriften han stödde sig på i sin argumentation mot skiftande meningar, helst det grekiska Novum[3]. Och i sin predikan, starkt kristocentrisk, ville han ge endast biblisk undervisning, intet annat, om tiden, världen och evigheten.

Betecknande för gammalkyrkligheten är också den starka känslan för lagens betydelse och kallelsetrohet. Vad han var övertygad om, kunde han inte förmås att vika ifrån, inte ens som yttre strategi för tillfället, och råkade därför inte sällan i konflikt med högmod och världslig klokskap under sin gärning. Han kunde vara ganska bitande i sin kritik av sådant, men det fanns hos honom också en ådra av luthersk humor, inte så obetydlig, och ofta i form av självironi.

En man av stora kunskaper, inte bara i Skriften, gav han inte efter utan undervisade gärna dem han ansåg vara inte så väl grundade i vetandet och insikterna och fick understundom mot förmodan rätt. Hans studiegång var lång och besvärlig på grund av fattigdom och genom hans grundlighet.[4] Den gav honom rikt utbyte i hans gedigna och högt betygsatta kunskaper och genom minnen från universitetsstaden, inte minst från sångarkretsar. Men den verkade också genom en tyngande skuldsättning. Men till sist kunde han göra var man rätt och ingen förlorade på honom, ett mirakel, säger en vän som kände honom bättre än jag och varit min meddelare, men också ett uttryck för den gammalkyrkliga insikten om Guds lags förpliktande bud.

Han hade en fast tro, att vad han än gick till mötes här i livet så skulle det till sist ändas i glädje, bara han var trogen och gjorde sitt.

Välkomnad tillbaka till Vallby efter sin pensionering, fick han verka där en kort tid, innan ändens tid kom, och han enligt sin uttalade önskan fick sin vila vid Hammarby urgamla lilla kyrka, restaurerad under hans tid, vilken han älskade, och där generationer mottagit det Ord ”som är plantat i eder och som kan frälsa edra själar”.

Hur mycket av det här som har gått i arv till mig får ni själva avgöra. ”Skriftlärd” är måhända också jag, om än i andra skrifter än han.

Gammalkyrkligheten har inte gått i arv: varken jag eller mina syskon är kyrkliga alls, än mindre då gammalkyrkliga. Och inte märkte jag av gammalkyrkligheten heller; men så har jag aldrig intresserat mig för olika fromhetstyper inom Svenska kyrkan.

Fattigdomen märkte jag heller inte mycket av. Vi var förstås inte stormrika, men vi kunde bo i stora prästgårdar – i Vallby omgiven av en enorm gräsmatta med körsbärsträd och andra fruktträd, trädgårdsland och ett litet skogsområde; i Ärla lite mindre. Vi var inte heller fattigare än att vi hade råd med hembiträde och senare städhjälp, vilket säkert var nödvändigt, eftersom båda föräldrarna förvärvsarbetade.

Min far var väldigt intresserad av trädgårdsskötsel, och jag såg honom nog oftare i trädgårdslandet än på pastorsexpeditionen. Han ägnade sig också ibland åt att brygga äppelvin, vad jag minns med tvivelaktigt resultat.

Han hade en utmärkt och stark sångröst (bas) och i kyrkan överröstade han med lätthet församlingen vid psalmsång.

Han spelade också piano, och när vi bodde i Vallby köpte han en flygel. Han väckte mitt intresse för klassisk musik genom att ständigt haka upp sig på exakt samma ställe i första satsen av Beethovens Appassionata.[5]

På sätt och vis väckte han också mitt intresse för filosofi, när han någon termin hoppade in som vikarie för Benkt-Erik Benktson[6], och det var då jag först kom i kontakt med de stora filosoferna.

Att hans lärdom var uppskattad fick jag bevis på i slutet av 70-talet, när jag tog några av hans böcker till Törngrens antikvariat på Köpmangatan i Eskilstuna. Sam Törngren kunde inte ta emot böckerna därför att de skulle vara svårsålda; men han beklagade det verkligen; han kände min far från frimurarlogen och sade att det var två personer vilkas kunskaper han uppskattade: den ene var min far och den andra var David Tabachowitz, då lektor i Eskilstuna men sedermera professor i grekiska i Uppsala.

Restaureringen av Hammarby kyrka minns jag mycket väl; han samarbetade med den legendariske kyrkorestaureraren Ivar Schnell.

Det var sällan han blev arg, men när han blev det blev han det med besked:

Det skiter jag i, så tunt att du kan gurgla dig i det!


Denna teckning av Hammarby kyrkogård i snöskrud är gjord av min brorson Petter Lawenius i samband med mammas begravning i januari 1999. (Om ni undrar varför han heter Lawenius, så har några i släkten, bl.a. min bror, tagit mormors flicknamn,)

Och de här båda medeltida gubbarna kom fram vid restaureringen av kyrkan vid mitten av 50-talet.


Några ord om farfar också. Han föddes i Fröderyd och hans far var skräddare. I sin ungdom var han bonddräng, men så upptäcktes det att han hade läshuvud och då fick han chansen att utbilda sig till folkskollärare. Han gifte sig med Helga Johansson från Moheda och fick två barn: min far och Anna (1908–1993). Själv minns jag honom förstås bara från hans sista levnadsår, men jag minns honom med värme.

Min far hade stor respekt för honom och brukade säga att ”han kunde allt”. En sak han kunde var att tälja visselpipor åt oss småbarn – jag och min bror och våra kusiner. Och när min två år äldre kusin beskyllde mig för att vara barnslig, förklarade han för mig att det är bra att vara barnslig, för det betyder att man är ”lik ett barn”, och det ska man ju vara enligt Bibeln.

Vid sin död innehade han också det svenska rekordet i antal bevistade julottor.

Min far var väldigt konservativ när det gällde politik. Min farfar, däremot, var med i Frisinnade folkpartiet (som sedermera slogs ihop med Liberala riksdagspartiet till Folkpartiet). Men min far påstod att han ändå var ”konservativ i sina tänkesätt”.

Han lärde mig också min första psalm:

Din spira, Jesu, sträckes ut
så långt som dagen hinner.
Ditt rike står till tidens lut,
det står då allt försvinner.
Ditt namn bekänns med himmelskt mod,
och för ditt kors, din segerstod
nedfalla folk och kungar.

Men sedan dess har jag, som bekant, avskuddat mig religionens ok.


[1] Som ett kuriosum kan nämnas att han var klasskamrat med Gunnar Jarring.

[2] Jag fotokopierade den men glömde tyvärr anteckna författarnamnet.

[3] D.v.s. Nya Testamentet. Gamla Testamentet kallas Vetus.

[4] När han fick frågor om varför han låg så länge vid universitetet,  brukade han svara: ”Jag satte mig in i mina ämnen.”

[5] För att ni ska få höra hur den låter utan upphakningar länkar jag till en inspelning med Claudio Arrau.

[6] Benkt-Erik Benktson (1918–1988) var Sveriges främste expert både på Karl Barth och Martin Heidegger; han fick så småningom professors namn. (Och jag hade honom också som lärare i kristendom och filosofi.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.