Filosofins svek bakom våldet

Debattinlägg som jag fick publicerat i Eskilstuna-Kuriren 14 augusti 1986. Lämpligt att återutge nu när jag ändå har Axel Hägerström i tankarna.

Våldet i vårt samhälle blir allt brutalare – och vad som skrämmer civiliserade iakttagare är inte bara våldet som sådant utan känslokylan i det, driften att förstöra för förstörelsens egen skull. Om två killar gör upp om en flicka med knytnävarna, eller om människor slåss över politiska meningsskiljaktigheter, är våldet fortfarande i någon mån begripligt – men att sparka sönder en medmänniska bara för nöjet att sparka, det är något som förefaller ligga utanför vår fattningsförmåga.

Ytliga förklaringar på detta fenomen räcker inte till. Att skylla på våldsfilmer är en cirkelförklaring (varför ser då ungdomar på våldsfilmer?) – och förresten har folk slagit ihjäl varandra på scen sedan Aischylos’ dagar utan att våldet i världen skyllts på pjäsförfattarna.

”Brist på mänskliga kontakter och naturliga vuxenrelationer”? (EK på ledarplats 9.8.86). För all del, men vad beror det på i så fall?

Nej, svaret måste ligga i vad för slags moral människorna accepterar. Och det är en lång historia. Det är inte så enkelt som att barnen inte längre lär sig tio Guds bud utantill i skolan.

Det grundläggande begreppet i all moralfilosofi är begreppet ”värde”.[1] Och det är inte bara en fråga om vilka specifika värden filosofer rekommenderar, det är en fråga om hur man ser på värden överhuvudtaget, på deras plats i människornas liv.

I århundraden dominerades världen av den religiösa moralen – som förlade alla värden till en tillvaro efter denna och betraktade detta liv som en förberedelse, en övergående fas, ett ”träningspass för evigheten” för att tala med Tranströmer.[2] Människor som tog religionen på allvar gjorde allt för att förstöra sina egna liv (med fastor och späkningar och ångestfyllt grubbel), och de var inte snälla mot sina medmänniskor heller (vilket inkvisition och korståg vittnar om).

När religionen började mista sitt grepp kom andra, inomvärldsliga gudomligheter in för att fylla tomrummet – fosterlandet, samhället, mänskligheten. Homo non sibi natus, sed patriæ kam man läsa bland tänkespråken i Rikssalen i Strängnäs. (”Människan är inte född för sin egen skull, utan för fosterlandets”.)

Sök inga egna värden utan tjäna din kung och ditt land! Slit ihop dina skatter och låt dig slaktas på slagfältet! Några slagsmål gör dig bara till en bättre soldat. Finare former av sadism gör dig bara till en desto effektivare ämbetsman. Om du hatar dig själv och ditt liv på jorden, är du inte längre garanterad en plats i himmelriket, men det kan göra dig till en sann revolutionär och en dyrkad ledare.

Allt detta är illa nog, men det skulle komma att bli ännu värre. Sekulariseringen skulle inte leda till vad den en gång lovat – värden befriade från religionens monopol och återförda till vårt verkliga, jordiska liv. I stället spolades barnet bort med badvattnet – med religionen spolades alla värden bort.

Det är inte mycket bättre i utlandet, men det är betecknande att det är vi svenskar som myntat en term för det: ”värdenihilism”. Termen användes först som ett skällsord, riktat mot Hägerström och den s.k. Uppsalaskolan inom moralfilosofin, men det skrämmande är att den snabbt accepterades som ett honnörsord. Att vara ”värdenihilist” blev snabbt en synonym för att vara modern, upplyst, progressiv.

Det finns inga värden, deklarerar värdenihilisten, det finns bara känsloutbrott. Är det ena känsloutbrottet lika gott som det andra? Är t.ex. McEnroes vrede över ett felaktigt domslut mer eller mindre berättigad än vår indignation över Eichmanns eller Berias grymheter – och är deras känslor lika goda som våra? ”En sådan fråga kan inte ställas”, svarar den konsekvente värdenihilisten. ”Lika gott? Lika berättigat? Sådana ord betyder inget. De är bara känsloutbrott, de också – känsloutbrott över andras känsloutbrott.” (Är han expert på filosofiskt fikonsnack, kallar han dem ”meta-emotioner”.)

Det är denna filosofi som har dominerat våra universitet de senaste 50 åren eller mer. Idéer tar sin tid att färdas från elfenbenstornen ned på gatorna. Men förr eller senare måste abstrakt teori få konkreta resultat – teoretisk ”värdenihilism” måste bli till praktisk ”värdedestruktivism”.

Om dagens ungdom får sig denna moral till livs – att alla värden är chimärer och att allt som räknas är blinda känslor – vad annat än blind förstörelse kan man vänta sig av dem? De ser något som är av värde – det må vara ett skyltfönster, ett konstverk, en medmänniska – och allt de har fått lära sig är att värdet är en chimär. De ”vet” att deras eget blinda hat är lika mycket eller lika lite värt som andras blinda kärlek, blinda beundran, blinda strävan att skapa det som lika gärna kan förstöras.

”Bristande vuxenrelationer”? Nej, mycket mer än så. Ett svek, förövat av dem som borde vara vuxnast av alla vuxna – filosoferna.

Och inget kommer i grunden att förändras, förrän vi får en ny generation filosofer – denna gång filosofer som tar värden på allvar, hänför dem till vårt liv på jorden, ger oss lov att eftersträva dem, och talar om för det uppväxande släktet att uppnådda värden ska beundras, inte förstöras.


[1] Utom hos Immanuel Kant, där det grundläggande begreppet är ”plikt”

[2] Människorna sover:
En del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
– ”Nocturne” i Den halvfärdiga himlen (1962).

Annonser

One Response to Filosofins svek bakom våldet

  1. Pingback: Hägerström under lupp – en inledande granskning | Hemma hos POS