Ska det vara så svårt att förstå …

… att värdeomdömen kan vara objektiva?[1]

Ja, Ayn Rand har förstås gjort det lätt för oss genom att identifiera förhållandet mellan liv och värde och genom att förklara att det endast är för levande väsen som saker kan vara värdefulla eller skadliga – och genom att dra slutsatsen att det finns en yttersta värdemätare, nämligen just livet, att bevara och främja organismens liv (m.a.o. ens eget, försåvitt som man är en organism – och det är man ju).

Men behövde vi verkligen Ayn Rand för att fatta detta? Borde vi inte ha kommit underfund med det på egen hand?

För ingen kan gärna ifrågasätta att hälsa är värdefullare än sjukdom, att lycka eller välbefinnande är bättre än lidande, lust bättre än smärta, fred bättre än krig, kärlek bättre än hat, klokhet bättre än dumhet, m.m., m.m.? Och ingen kan väl påstå att inte man själv eller ens läkare objektivt kan fastställa om man är frisk eller sjuk, eller om ens land befinner sig i krig eller inte.

Och det är väl inte heller så svårt att gradera dessa värden? Att använda ord som ”bättre” och ”värdefullare”, eller uttryck som ”är att föredra”? Det är skillnad på strålande hälsa och blott och bart frånvaron av allvarligare sjukdomssymptom. Det är skillnad mellan att drabbas av lättare snuva och att drabbas av pest, kolera eller cancer. Eller att ett kort och segerrikt krig är att föredra framför ett långt och utdraget, än mer då om man förlorar kriget och tvingas till landavträdelser och krigsskadestånd. Det är bättre att drabbas av övergående tandvärk än att drabbas av cancer eller av en whiplashskada, där smärtan kan vara livet ut. O.s.v., o.s.v. Ni kan komma på hur många exempel som helst utan hjälp från mig eller Ayn Rand.

Och så himla svårt kan det väl inte heller vara att se sambandet mellan värderingar och känslor? Här har ju också Ayn Rand hjälpt oss på traven, men återigen borde vi ha kommit på det på egen hand.

Värderingar ger upphov till känslor, inte tvärtom. Om man lyckas med något – vilket betyder så mycket som att man uppnått eller förverkligat något värde – ja, då blir man glad. (Exempel på detta är ett lyckat frieri eller en avlagd examen – eller något så mundant och trivialt som att maten man lagade blev god eller att lägenheten äntligen blev dammsugen.) Om man förlorar något värde – som t.ex. att en vän eller nära anförvant gått bort – ja, då blir man lessen.[2] Om ens värden hotas – om man t.ex. utsätts för ett rån eller råkar ut för en skattesmäll – ja, då blir man arg eller rädd eller bådadera. Står inga värden (eller obetydliga värden) på spel, förhåller man sig likgiltig. – Det må vara att detta är schematiskt, och att ens känslor kan vara mera blandade och komplicerade än så, men det är ändå ett schema som stämmer, och man måste ha det i huvudet när man bedömer de blandade och komplicerade känslorna.

Men i det här fallet finns det ändå en anledning till att man kan blanda ihop orsak och verkan. Värderingar och känslor är så intimt sammanflätade att man lätt upplever dem som samtidiga. Ta exemplet med vännen som gått bort: känslan av sorg och saknad sammanfaller med ens värdering av vännen som vän. Man går inte igenom ett syllogistiskt resonemang som detta: ”Var han en vän; ja, det var han; ja, då får jag väl sörja honom.” Eller om man drabbas av den där skattesmällen. Man tänker inte: ”Är mina pengar av värde för mig; javisst är de det; alltså ska jag nu bli rädd eller arg.” Nej, man blir rädd och förbannad med en enda gång.

Värderingen av vännen som vän kommer förstås långt före hans frånfälle. Den byggs upp över tid. Den börjar med att man träffas och börjar prata (kanske i skolan eller på universitetet eller på ett fik eller på någon tillställning); man finner att man är överens i mångt och mycket, att man delar många intressen; sedan visar sig vännen vara till stor hjälp i någon svår situation (eller också hjälper man själv honom); och så byggs en vänskap upp. När han sedan går bort, finns allt detta i ens minne; och att man då sörjer honom sker automatiskt.

Detsamma gäller, mutatis mutandis, för skattesmällen. Man har byggt upp sin förmögenhet över tid – genom hårt arbete, kloka investeringar och vad mer det nu kan vara (man har nog inte förlitat sig på trisslotter). Nu är denna förmögenhet hotad; skräcken och/eller vreden kommer av sig själva.

Och den där tristessen man känner över allt som är trist i tillvaron – och den besvikelse man känner inför allt för många svek – de byggs också upp över tid. En enda tråkig sak man upplevt gör en inte uttråkad för livet; och ett enda svek gör en inte besviken på hela mänskligheten.

Och ska det till sist vara så svårt att härleda ett ”böra” från ett ”vara”, fastän vi gör det så gott som dagligen? Blotta faktum att jag har ärenden på stan implicerar ju att jag bör klä på mig och inte sitta hela dan i morgonrocken. – Men den saken har jag tragglat igenom så många gånger förr att jag nog inte bör traggla mig igenom den en gång till. Det är bara trist; och jag kommer bara att fortsätta att vara besviken över att poängen aldrig går fram.

Allt detta alltså med anledning av Axel Hägerström.


[1] ”Kan vara”, eftersom människor ibland sätter värde på helt värdelösa eller rentav skadliga saker, som t.ex. narkotika eller socialism.

[2] Exakt hur lessen man blir beror på omständigheterna. När min mor dog av samlade ålderdomskrämpor vid 83 års ålder kände jag vemod snarare än djup sorg. Men vemod är ju inget annat än en lindrig form av sorg. (Något liknande kände jag också vid Ayn Rands frånfälle. Att Gustav Vasa en gång dog lämnar mig däremot känslomässigt likgiltig. Olof Palmes död väckte mest förvåning. De som såg honom som ett värde kände sorg; andra gladdes.)

Annonser

One Response to Ska det vara så svårt att förstå …

  1. Pingback: Hägerström under lupp – en inledande granskning | Hemma hos POS